Fertilitetsövergången i Sverige

Den långa minskningen i fertilitet inom äktenskapet, menar Gösta Carlsson i en artikel från 1966, började i Västeuropa på 1880-talet. Detta "due to a change in values and attitudes and to deliberate action on the part of the married couples", och ändrat beteende vis-a-vis barnbegränsning, abort och sexuella uppehåll. Det finns två alternativa teorier om detta, menar Carlsson: innovationsteorin och anpassningsteorin. Innovationsteorin ser kondomer, abort o dyl som nya fenomen på 1800-talet, som börjar användas i städer och de högre klasserna, och som sedan sprids nedåt i den sociala hierarkin och till landsbygden. Anpassningsteorin menar däremot att man alltid haft barnbegränsning (genom avhållsamhet etc) och att de högre klasserna och städerna inte nödvändigtvis emuleras av de lägre klasserna och landsbygden. Carlssons artikel diskuterar de alternativa teorierna genom att besvara två frågor (1) fanns birth control inom äktenskap redan innan den långa nedgången i fertilitet? (2) Spreds fertilitetsminskningen såsom innovationsteorin påstår?

Hans första mått är ett enkelt mått på fertilitet inom äktenskap: antalet barnafödslar per 1000 gifta kvinnor mellan 15 och 45 år. Analysen är inte särskilt känslig för det specifika åldersfönstret, menar han, och det förändrades inte så mycket över tid: medelåldern för en kvinnas första gifte var i Sverige på 1870-talet 27,0 år, och på 1930-talet 26,5 år.

Diagram 1, inklistrat ovan, visar fertiliteten per 1000 gifta kvinnor i Sverige från 1870 till 1960. 1870-1900 föddes ungefär 300 barn per 1000 gifta kvinnor på landsbygden, och ungefär 250 per 1000 i Stockholm, där dock minskningen började 1900. Det är inte mycket till lagg, a la innovationsteorin, menar Carlsson: i alla tre typerna av regioner börjar fertilitetsminskningen på 1890-talet (men mycket mindre på landsbygden, vill jag invänta: där blir minskningen brant först på 1900-talet). Carlsson menar att detta matchar vad som hände i Tyskland, där den äktenskapliga fertiliteten minskade lite tidigare i Berlin och Hamburg, "but the lag cannot have been great." (s. 153) Detsamma för England: den allmänna fertiliteten började falla samtidigt i London och landet som helhet.

 

referenser

Carlsson, Gösta. 1966. "The Decline of Fertility: Innovation or Adjustment Process". Population Studies, Nov., 1966, Vol. 20, No. 2 (Nov., 1966), pp. 149-174.

Första världskrigets döda och nazismens uppgång

Statsvetarna Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker börjar en ny artikel med att citera nazisten Ernst Röhm som 1933 menade att “the roots of national socialism lie in the trenches of the World War”. Med tanke på Hitlers dolkstötslegend om första världskriget, 20-talets konflikter kring Versaillesfreden och skadestånden med mera, är det uppenbart att första världskriget är relaterat till nazismens uppgång. Men hur? Flera nya artiklar har studerat effekterna av WW1 på stöd för fascismen i Italien (Acemoglu et al 2022 QJE), Frankrike (Cagé et al 2023 AER) och Tyskland (Koenig 2023 JEH), " highlighting the role of returning war veterans, economic hardship, and right-wing counter-mobilization against political gains of socialist parties." de Juan et al kollar på en annan mekanism: de psykologiska och sociala effekterna på lokalsamhällen av att folk man känner dött i kriget.

De har kodat geografiskt ursprung för 7,5 miljoner tyska soldater som dog, sårades eller försvann i första världskriget och i den huvudsakliga analysen korrelerar de denna variabel med stöd för DNVP och NSDAP i de åtta Reichstag-valen mellan 1920 och 1933. De menar att extremhögern robust fick större stöd i distrikt (Kreise) som förlorat fler soldater, och att detta drivs inte genom hemvändande veteraners radikalism (som i Koenig 2023) utan genom civilas reaktioner. Deras design är att studera effekterna av soldaters dödsfall genom att mäta dödsfall som en andel av det totala antalet döda och sårade från distriktet: det är alltså inte effekten av att ha skickat ut många söner i kriget de mäter, utan effekterna just av att soldaterna dött. De dikotomiserar mystiskt nog denna variabel genom att dela in distrikten i de som har dödsincidens över medianen för alla distrikt. Median-uppdelningen motiverar de med att (a) den minskar outliers statistiska inflytande, och (b) att en dikotom oberoende variabel "allows for causal inference without strong assumptions about the functional form of the relationship between the treatment and outcome." (s. 6) De presenterar också alternativa specifikationer med dödsincidensen som kontinuerlig variabel. Tyska släktforskare släppte 2014 ett dataset med 7,5 tyska soldater från första världskriget och deras födelseplats, men i det datat hade de inte fyllt i status som sårad, dödad etc; det har de Juan et al gjort med hjälp av maskininlärning. (s. 5-6)

 

referens

Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker (2023) "War and Nationalism: How WW1 Battle Deaths Fueled Civilians’ Support for the Nazi Party", American Political Science Review.

Kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande på 1920-talet

ledare för National American Woman Suffrage Association, 1881

Foto från Wikipedia Commons.

 

Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid King's College London, har de senaste åren publicerat en rad studier om rösträtt och valdeltagande. Jag ska här kolla på två: en från 2020 om valdeltagande i USA, och en från 2021 om valdeltagande i Sverige.

Artikeln om USA publicerades 2020 i Journal of Politics. Artikeln börjar med en fråga: "How do newly enfranchised groups achieve representation of shared interests?" Distinktionen mellan de jure och de facto är central för artikeln: med allmän rösträtt får tidigare uteslutna grupper de jure jämlika möjligheter, men olika normer och idéer som finns kvar innebär att beteendet och inflytandet de facto inte kommer vara jämlikt mellan de nyss inkluderade och de hela tiden inkluderade. Detta är särskilt sannolikt för kvinnor eftersom de -- även om de alla var diskriminerade under de tidigare rösträttsreglerna -- är en synnerligen heterogen grupp. Morgan-Collins artikel utforskar således: hur utvecklas gruppidentiteter och kollektivt agerande för tidigare diskriminerade grupper?

Detta är ett argument mot modeller där representation och förändrad policy blir ett "automatiskt" resultat av rösträttsutvidgning; förutom kvinnlig rösträtt kan man också tänka på införandet av allmän manlig rösträtt och den därmed associerade utvidgningen nedåt i inkomstfördelningen och förskjutningen av medianväljaren från den ekonomiska eliten till den faktiska medianen i inkomstfördelningen. (Jfr t ex Acemoglu, Naidu, Restrepo och Robinson 2015.) Morgan-Collins grundmodell syns så i figur 1 som jag klistrat in ovan, där den sociala processen electoral coordination är en nödvändig faktor för att uppnå de facto enfranchisment.

Decennierna före den allmänna rösträtten var en period av stor folklig mobilisering, ett samhälle som kallats "a nation of joiners". Morgan-Collins pekar på att kvinnor i USA mobiliserats i antislaverirörelsen, och därefter i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Denna var en av de rörelser som både informerade politiker om vad de organiserade tyckte och ville -- vilket ökade deras inflytande politiskt -- och informerade de organiserade om vad politiker tyckte och ville -- vilket underlättade de organiserades politiska inflytande. (s. 152) Under den kvinnliga rösträttsrörelsens höjdpunkt mobiliserade också kvinnor sig i frågor som barnomsorg, prostitution, livsmedelssäkerhet, jämställda löner och förbud mot barnarbete. Den största rösträttsorganisationen var NAWSA (jfr bilden ovan) som Morgan-Collins introducerar som "embedded in a white, native-born, middle-class progressive agenda". (s. 153)

Morgan-Collins empiriska strategi bygger på the 19th amendment av USA:s grundlag, införd 1920. Denna förbjöd delstaterna att hindra kvinnor från rösträtt. Det viktiga här för forskningdesignen är att (a) den allmänna rösträtten infördes både i delstater där politikerna ville ha den, och i delstater där politikerna inte ville ha den, och (b) andelen kvinnor i befolkningen varierar mellan regioner och områden. [1] På grund av detta kan hon använda ett differences-in-differences-ramverk som använder variationen i hur stor utökningen av väljarkåren blev efter 1920. Utfallsvariabeln är förändringen i stöd för sittande politiker, givet de valda politikernas röstbeteende, mätt på en skala från progressivt till konservativt. [2] Den teoretiskt intressanta variabeln är rösträttsrörelsens styrka -- mätt som antal medlemmar -- i delstaten. Stödet för sittande politiker bestäms i grundmodellen av partitillhörighet, andelen kvinnliga väljare, politikerns position på den progressiv-konservativa skalan, och en interaktion mellan andelen kvinnor och den progressiv-konservativa skalan.

Man kan tänka sig att andelen kvinnor inte ska variera så mycket mellan olika valdistrikt, men faktum är att det finns counties i USA år 1920 där bara en tredjedel var kvinnor; maximum är däremot bara 55 procent. På de flesta platser var andelen runt 50 procent. (s. 157) Hon delar in counties i de som ligger i delstater med svag kvinnlig rösträttsrörelse, och de med stark dito; gränsen mellan "svag" och "stark" sätter hon på 60:e percentilen i andel medlemmar i befolkningen. I gruppen "svag" rörelse är 0,47 personer per 100 medlemmar i rösträttsrörelsen, och i gruppen "stark" rörelse var det 1,07 personer per 100. (s. 158-159) I gruppen med svag rösträttsrörelse vann Republikanerna 71 procent av rösterna, att jämföra med 79 procent i counties med stark rörelse, och 23 procent av counties med svag rörelse ligger i Södern mellan 29 procent med stark rörelse låg i Södern. (s. 159)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins att " The enfranchisement of previously marginalized groups will not translate into a “better life for all” (Kroth et al. 2016), unless a strong movement success-
fully defines interests of the new electorate, generates group consciousness, and politically engages the electorate along those interests." (s. 163) Hon menar också att resultaten talar mot en bild av kvinnor som antingen ointresserade väljare som bara dubblerade deras mäns röster (Duverger 1955), eller som konservativa element som gick vänsterut när det blev vanligare med formella anställningar (Inglehart och Norris 2000). "Much like the feminist wave of the 1970s, the surge of women’s mobilization that accompanied the suffrage movement raised women’s group consciousness and significantly shaped the way women tended to cast their votes." (s. 163)

Artikeln om Sverige publicerades i Comparative Political Studies 2022 och samförfattades med Grade Natusch, som arbetar i den brittiska staten. Den börjar på samma ställe som artikeln om USA: "While suffrage provides de jure access to the polls, it does not guarantee de facto electoral participation of previously disenfranchised groups." (s. 1064) Forskningen har efterfrågat empiriska studier som tar hänsyn till klass och kön samtidigt men det har varit svårt med tanke på bristen på data för de historiska miljöer när kvinnor fick rösträtt. Artikeln gör här ett bidrag genom att använda unika data från ingenstans mindre än Södertälje, " a mid-sized industrial city in Sweden". [3] Så här introducerar de sitt argument:

"Through the analysis of our original dataset, we propose a class-specific pathway from de jure to de facto inclusion of women in the public sphere: local networks. We argue that newly enfranchised working-class women at the turn of the 20th century assessed political resources through social ties with neighbors to a greater extent than working-class men or privileged classes. Social and institutional barriers to women’s outside employment, combined with caring responsibilities at home without access to private childcare, meant that working-class women’s typical economic, social, and political engagements were more often local. In turn, working-class women’s opportunities to develop civic skills and to acquire political information through outside employment or voluntary associations were more limited than that of working-class men and privileged classes." (s. 1064)

De relaterar till grannskapsforskning som visar att när man bor mer med folk som är lika en själv so uppstår politisk konformism och starka informationsflöden (Mutz 2002 AJPS, Sinclair 2012 bok U Chicago Press). Båda dessa kanaler kan förstärka ens politiska deltagande. Däremot s menar Morgan-Collins och Natusch att forskningen inte utforskat under vilka förhållanden dessa mekanismer fungerar, och skillnader mellan olika sociala grupper.

En för svenskar intressant diskussion i kontexten är att Skorge (AJPS, 2021) menar att införandet av proportionell representation i Norge främjade kvinnors politiska inflytande eftersom politikerna brydde sig mer om olika grupper, medan Kim (AJPS, 2019) menar att direkta röstningsmetoder i svenska kommuner främjade kvinnors inflytande. (I någon mån tvärtemot Tyrefors och Pettersson-Lidboms 2014 resultat att direktdemokratin gynnade makthavarna.) Corder och Wolbrecht (2016) menar att formella hinder som poll taxes eller registrering som väljare påverkade kvinnor mer än män. Forskningen om kvinnligt valdeltagande efter 1945 betonar betydelsen av att ha ett jobb; för tidigare perioder betonar Carpenter och Moore (2014, APSR) att amerikanska kvinnors erfarenheter från anti-slaveri-rörelsen gav dem organisatoriska erfarenheter och nätverk som ökade deras framtida politiska deltagande. Liknande så visar förstås Morgan-Collins tidigare artikel att rösträttsrörelsen gav amerikanska kvinnor samma erfarenheter. Emellertid kvarstår, menar de, att förstå hur de minst privilegierade kvinnorna engagerade sig när de väl fått rösträtt.

De menar att Sverige var ett vanligt västerländskt man vad gäller kvinnors ekonomiska möjligheter runt 1900:

"At the turn of the 20th century, Sweden did not stand out internationally with respect to women’s employment. Family policies sought to bring functionally divided family model to the working-class, employers were allowed to dismiss women workers upon marriage until 1938, maternity leave was not introduced until 1937, government subsidized childcare was not established until 1943 and joint household taxation favored one-earner household until the 1970s (Haavet, 2006; Stanfors, 2003, p. 82–87). The incentives for women to work outside the home were further hindered by wage discrimination, occupational sex-segregation, and educational disparities between women and men. The average hourly wage of female blue-collar worker was nearly half of the corresponding male wage (Swensson 2004, p. 204–206)." (s. 1070)

Detta stämmer inte överens med Jakob Molinders nya forskningsresultat; Molinder menar att kvinnors sysselsättningsgrad aldrig var lika låg i Sverige som den var i andra europeiska länder. I vilket fall så pekar de på att 25 procent av anställda kvinnor jobbade som tjänstefolk, 30 procent i jordbruk och 20 procent i industrin (källa är Statistisk Årsbok för Sverige 1930). "Work in domestic service, however, was undervalued, unregulated, and deprived women of the opportunity to
forge collegial social ties (Swensson 2004, p. 210)." Det fanns ingen offentligt finansierad barnomsorg och det var ovanligt för mödrar med små barn att arbeta heltid utanför hemmet. År 1920 var en tredjedel av svenska vuxna kvinnor sysselsatta utanför hemmet, och bara 5 procent av dessa var gifta. Kvinnor arbetade däremot i hög utsträckning obetalt och informellt i familjeföretag.

Kvinnors engagemang i civilsamhällsrörelser började, åtminstone i Morgan-Collins och Natuschs narrativ, med filantropiska organisationer ledda av över- och medelklasskvinnor under 1800-talets andra halva (de reffar Lundström 1996). Välbärgade kvinnor hade råd att betala andra för att ta hand om barnen, och kunde därför vara aktiva utanför hemmet. År 1920 fanns det också 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar, som fokuserade på frågor om kvinnors arbetsförhållanden och ekonomiska utsatthet. Kvinnorna arbetade mycket i hemindustri och i hushållstjänster som var ensamma jobb utan facklig organisering; kvinnliga industriarbetare var ofta unga och slutade när de gifte sig.

 

 

Karta från artikelns online-appendix

Studien handlar om Södertäljes östra distrikt. [4] (Ironiskt nog så stavar de i denna del av artikeln konsekvent stadens namn fel: "Södertäje".) Staden hade en varierad industri med produktion av gasspisar (AB Keros), spårvagnar (Scania-Vabis), öl, läsk, tändstickor, trälådor, kakel, pälsmössor med mera. I valet 1921 var männens valdeltagande 4 procentenheter lägre i Södertälje än i landet som helhet medan kvinnornas var 7 procentenheter högre. De socialistiska partierna fick 10 procentenheter mer röster (46 procent) än i resten av landet. Den mellanstora, industriella staden Södertälje är en "good testing fround for our theoretical framework", säger de. För det första så är Södertälje ett svårt test för teorin, eftersom de menar att den geografiska rörligheten och sysselssättningsheterogeniteten var större i Södertälje än i andra städer, och att kontakter utanför det egna grannskapet alltså bör ha varit mindre viktigt i Södertälje än annanstans. (Däremot kan jag inte se att de visar några belägg för att rörligheten var större i Södertälje.) För det andra så var Södertälje en typisk industristad, menar de .-- men säger inte det mot det första argumentet, att Södertälje är ett särskilt tufft test för teorin? För det tredje så var Södertälje en relativt tätbebyggd stad och man bodde alltså nära många människor.

De har samlat in väljarlistor från kommunvalen 1921 och 1934 och landstingsvalet 1921. Lokala val hade lägre valdeltagande än riksdagsval och om något så var det svårare för kvinnor som just fått rösträtt att mobilisera för dessa val. (s. 1073) Datat för 1921 täcker 4307 individer, som bodde i 2398 familjer i 518 fastigheter. År 1934 täcker det 5023 individer i 2599 familjer i 702 fastigheter. Väljarlistorna har yrkestitlar men av någon oklar anledning kompletterar de med 1910 års folkräkning för att sortera varje yrkestitel i en av tre grupper: (i) överklass med ägare av företag, (ii) medelklass med tjänstemannajobb i tjänstesektorn m m, och (iii) arbetarklassen. Definitionen av arbetarklassen följer 1910 års folkräkning (s. 1098), så jag antar att de använder folkräkningen för att komma åt socialgruppsindelningen helt enkelt. En nackdel med källorna är att gifta kvinnor bara tituleras "fru" och att man inte kan veta om dessa jobbade eller inte. (Historiker som jämfört företags lönelistor med folkbokföringen har visat att många gifta kvinnor jobbade i fabriker etc men utan att det syns i folkbokföringen där de bara kallas "fru".)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins och Natusch att "this paper demonstrates how living close to “those alike” may empower electorally those whose access to politically relevant resources is limited the most." (s. 1086) Lokala nätverk kunde stärka folk att använda sina politiska rättigheter och gå och rösta. De föreslår vidare forskning på två områden. Det ena är ifall områden med starkare deltagande av arbetarkvinnor fick andra politiska utfall, t ex reformer av sjukvård eller socialförsäkringar. Det andra är ifall ens kvarter och grannskap spelar en roll för ens politiska aktivitet också idag liksom då.

referenser

Mona Morgan-Collins (2020) "The Electoral Impact of Newly Enfranchised Groups: The Case of Women’s Suffrage in the United States", Journal of Politics vol. 83, nr 1.

Mona Morgan-Collins och Grace Natusch (2022) "At the Intersection of Gender and Class:
How Were Newly Enfranchised Women Mobilized in Sweden?", Comparative Political Studies
2022, Vol. 55(7) 1063–1094
 

fotnoter

[1] I en fotnot påpekar hon att en liknande design använts av Berlinski och Dewan (2011) i deras studie av 1867 års Second Reform Act i Storbritannien, av Carruthers och Wanamaker (2014) i deras studie av kommunal rösträtt och skolutgifter i USA 1920-40, och av Kroth, Larcinese och Wehner (2016) i deras studie av demokratisering och elektrifiering i Sydafrika efter apartheid.

[2] Så här förklarar Morgan-Collins skalan: "The coding of progressive bills is adapted from Miller (2008) and uses a
textbook definition of progressive legislation typical of the day: aiming to reduce the sale of alcohol, regulate child labor
and sweatshops, manage natural resources, restrict immigration, regulate trusts, eliminate corruption, regulate business practices, ensure pure water and milk, address health hazards, improve working conditions, adopt women’s suffrage, and direct control over government."  (s. 157)

[3] Så här motiverar de valet av Södertälje som case: "Collecting individual-level data of such quality and detail is not feasible for large populations, which naturally limits the geographical scope of our study in exchange for an intersectional approach to early women’s voting. To address the issues implied by such trade-offs, we therefore devote special attention to case selection and generalizability. The character of a fairly typical industrializing mid-sized city provides a good testing ground: even though spatial proximity of neighbors is higher, it is a tough test given the city’s high mobility, employment heterogeneity, and opportunities for social ties with non-neighbors. In addition, understanding the historical pathways to the success of women’s political mobilization in Sweden seems important, especially given that Sweden did not stand out in terms of women’s employment or industrialization at the turn of the 20th century." (s. 1065)

[4] Så här introducerar de Södertälje: "After carefully mapping data availability, we collect data to probe working-
class women’s responsiveness to the class composition of their neighbors in a city district Sodertalje East, which covers about half of Sodertalje (map in Supplemental Figure A1a), the second largest city in the Stockhom county." I en fotnot till denna beskrivning säger de: "Local electoral registers survived in about half of municipalities for at least some elections between 1910 and 1940 in Stockholm county. About 10% of local archives did not respond to our requests."

Kritiken mot Piketty och Saez ojämlikhetsserier för USA, del 1

 

Thomas Piketty och Emmanuel Saez beräkningar av inkomstojämlikhetens utveckling i Frankrike, USA och andra länder sedan 1900-talets början har blivit kanoniska och inspirerat en rad debatter. Vid millennieskiftet plockade Piketty och Saez upp en metod för att beräkna inkomstojämlikhet baserat på sammanfattningar av inkomstskatter, en metod använd av Simon Kuznets på 1950-talet och Tony Atkinson på 1970-talet, och fick enormt genomslag med sina fokus på "topp 1 %" och den ökade inkomstkoncentrationen. När serierna visar en långsiktig U-kurva för ojämlikheten, med mycket hög inkomstskoncentration ca 1900-1920 och dito ca 1980-idag, så har detta bland den samhälleligt intresserade allmänheten och bland historiker orsakat debatter om ifall vi lever i "en ny gilded age".

Nationalekonomerna Vincent Geloso, verksam vid George Mason University, och Phil Magness, verksam vid tankesmedjan American Institute for Economic Research, har i två artiklar från 2020 och 2022 nu ifrågasatt den empiriska grundvalen för denna historieskrivning, mer specifikt om utvecklingen av inkomstkoncentrationen under 1900-talets första halva. Till detta kommer att ekonomerna Gerald Auten och David Splinter i en artikel som är accepterad för publicering i Journal of Political Economy ifrågasätter Piketty och Saez beräkningar från 1960-talet och framåt; jag återkommer till denna kritik i ett uppföljar-inlägg. I detta inlägg går jag igenom Geloso och Magness nya empiri och deras slutsatser om ojämlikheten från 1900-talets början till 1950-talet och hur de baserat på den nya empirin omtolkar historien. En förtitt på deras argument finns i diagrammet som jag klistrat in längst upp här, från deras andra artikel. Diagrammet jämför deras beräkningar och Piketty och Saez beräkningar; vi ser att trenderna är väldigt lika, men att nivåerna på inkonstkoncentrationen är mycket lägre enligt Geloso, Magness och medförfattare.

Artikeln från 2020 är skriven av Geloso och Magness och publicerad i Economic Inquiry. Efter en pedagogisk inledning diskuterar de Piketty och Saez metod för 1900-talets första hälft. Sedan 1962 kan man jämföra den tabulerade skattestatistiken med det amerikanska skatteverkets (IRS) mikrodata, men före 1962 finns ingen sådan jämförelse att göra. Dessutom förändrades inkomstskattens beräkning under 1900-talets första hälft och före andra världskriget betalade få vuxna alls inkomstskatt; detta gör att tabuleringarna före 1944 är svårligen jämförbara med senare år. Piketty och Saez gör tre justeringar. Ett, eftersom så liten del av befolkningen betalar skatten, och tabuleringarna klumpar ihop folk med olika inkomster till mindre grupper, måste de använda interpoleringar för att räkna avgränsningar för att vara med i toppdecilen, topprocenten, topp 0.1 procent och så vidare. Två, före 1944 rapporterar statistiken nettoinkomster, efter avdrag, och därför använder Piketty och Saez skillnaderna mellan 1943 och 1944 som justeringsfaktor för alla rapporterade inkomster före 1944. Tre, väldigt få betalade skatt före 1940, oftast färre än 10 procent, och Piketty och Saez använder ration av gifta skattebetalare (filers) till ogifta dito år 1942 som benchmark för att hitta hur många filers som fattas runt den 90:e percentilen. Efter dessa justeringar gör PS en fjärde justering, för kapitalvinster, och efter detta så delar de de resulterande inkomsterna med nämnaren 80 procent av den personliga inkomsten i landet minus transfereringar för att få fram varje inkomstgrupps andel av de totala inkomsterna. (Geloso och Magness diskuterar inte varför 80 procent av de personliga inkomsterna, snarare än 100 procent, är rätt nämnare.) 

Geloso och Magness lämnar i artikeln från 2020 de olika justeringarna därhän, och fokuserar på datat, själva källorna. Det viktigaste grundproblemet med källorna för 1900-talets första hälft är att inkomstskatten före 1943, då man introducerade direktbeskattning av löner från löneutbetalningen, byggde på självdeklarationer av ens inkomster. Detta gör att folk kan ha underrapporterat sina inkomster för att få betala mindre skatt än de annars hade gjort. Geloso och Magness menar att flera olika felkällor stammar ur detta faktum. Ett är helt enkelt att inkomstskatten blev högre och högre under perioden 1913 (då skatten infördes) till 1943, vilket gav starkare och starkare incitament att skattesmita -- vilket då skulle ge en successivt stigande underskattning av inkomsterna. (Den högsta marginalskatten varierade från 7 procent år 1913 till 94 procent år 1944.) En annan är att den federala skatteindrivningen var "very lax and inconsistent". Normalt sett skulle vi förvänta oss att skattesmitandet skulle vara störst i de högsta inkomstgrupperna, som betalar mest i skatt och därmed har starkast skäl att smita skatten samtidigt som de också har råd att betala för finansiell rådgivning av olika slag. Intressant nog så menar Geloso och Magness att detta inte nödvändigtvis var fallet i USA 1913 till 1943:

"In fact, there is evidence that evasion was more rampant in lower-income classes. From 1932 to 1939, when the personal-exemption threshold sat at 1,000 dollars for single filers, the IRS received an average of 1.2 million filers per year in the 2,000-dollar income bracket and 700,000 in the 3,000-dollar bracket, inclusive of persons who had no eligible tax payments. These figures increased to 8.2 and 1.7 million, respectively, almost overnight, in 1941 following the introduction of the new 1040A filing form, another tax enforcement overhaul to increase filing rates among the lowest eligible brackets. The same brackets swelled to 11.5 and 4.7 million, respectively, in 1943. The stunning increase in simple reporting patterns over such a short period indicates that the IRS likely missed a large segment of income earnings at or slightly above the personal-exemption threshold prior to the tax-enforcement overhauls of the early 1940s." (s. 838)

En sista komplikation med källorna är att en juridisk detalj, från ett HD-mål från 1800-talet, gjorde att en del offentliganställda inte behövde betala inkomstskatt.

För att belysa konsekvenserna av de olika källproblemen med den federala inkomstskatten (och IRS genomdrivande) som Piketty-Saez använde, så studerar Geloso och Magness delstatliga inkomstskattedata från Wisconsin och Delaware, två delstater som enligt dem hade för inkomstojämlikhetsstudier bättre skattesystem. Wisconsin införde 1911 en delstatlig inkomstskatt på låg och modest progressiv nivå: som lägst betalade man 1 procent av sin inkomst i skatt, och som mest 6 procent. (De säger inget om hur stor del av befolkningen som betalade skatten.) Delaware införde en delstatlig inkomstskatt 1917, standardiserade systemet 1922 och behöll sedan samma struktur resten av perioden. Grundavdraget var $1000 men man var tvungen att rapportera sin inkomst även om man inte behövde betala skatt. Man betalade 1 procent på sina första $3000 över avdragsstrecket, 2 procent på inkomsterna upp till $10 000, och 3 procent på all inkomst däröver. Från 1926 publicerade Delaware detaljerade tabuleringar av folks inkomster i delstaten. Wisconsin och Delawares skattedata har fem fördelar gentemot de federala data: (1) stabila skattesatser över tid, (2) låga skattesatser så låga incitament att skattesmita, (3) bättre kontroll av självrapporterade inkomster, (4) bredare skattebas, och (5) rapportering av brutto- inte nettoinkomster. (s. 840) I Delaware betalade ungefär 15-20 procent av potentiella skatteenheter (individer respektive gifta par) den federala inkomstskatten 1926-1943, medan 80-90 procent betalade den delstatens inkomstskatt. I Wisconsin var skillnaden mindre dramatisk: 20-30 procent betalade delstatliga skatten, medan fram till och med 1942 färre än 10 procent betalade den federala skatten. I princip hela den totala personliga inkomsten i Delaware täcktes av delstatsskatten mot 40-60 procent av den federala skatten; i Wisconsin var det fram till 1940 20-40 procent för den federala och runt 60 procent för den delstatliga skatten. (s. 843)

Figurerna 2 och 3 visar huvudresultaten: inkomstkoncentrationen i Wisconsin och Delaware under 1900-talets första halva beräknat på grundval av den federala inkomstskatten (IRS i figurerna) och baserat på delstatsskatterna (WTC respektive DIS i figurerna).* Vi ser att inkomstojämlikheten** är klart högre i Wisconsin med den federala källan än med delstatskällan -- särskilt markant är skillnaden på 1920-talet, där t ex 1926 uppvisar en väldigt stor peak i ojämlikheten med den federala källan men inte med delstatskällan. I Delaware är skillnaden inte lika markant, och faktum är att det sena 1920-talet och tidiga 1930-talet där har större inkomstkoncentration om vi tror på -- de enligt Geloso och Magness mer tillförlitliga -- statistiken från den delstatliga skatten.*** Det beror antagligen på bättre rapportering av kapitalvinster i Delaware vilket gör stor skillnad för boomåren före den stora depressionen.

Geloso och Magness slutsatser från figurerna 2 och 3 är att, ett, ojämlikheten oftast ser större ut i IRS-datat, och två, att med delstatsstatistiken får man mindre av en trend över tid. Men, säger de: kanske är detta bara fallet för Wisconsin och Delaware, två ganska små och på varsitt sätt speciella delstater? Därför går de vidare med en bredare koll på fler delstater som åtminstone för ett par år har mer detaljerad rapportering om inkomster. De har data för Minnesota 1939, North Carolina 1929 samt Utah 1931 och 1935 och beräknar toppercentilens inkomstandel där. Toppercentilens andel är ungefär 5 procentenheter lägre i Minnesota, 4-5 procentenheter i North Carolina, 2-3 procentenheter i Utah 1931 och 3-4 procentenheter lägre i Utah 1935, när de beräknar med delstatsdata istället för federala skattedata. När de slår ihop beräkningarna för alla fem delstater så ger IRS-data 18 procent större toppercentilandel 1919-1945 än vad delstatsdata gör. (s. 849)

I diskussionsdelen pekar de rätt mycket fram emot 2022-artikel, och det lämnar jag förstås därhän här, men av större intresse är att de menar att "our results are consistent with the existing literature. We also find a downward trend in inequality during the interwar period (Goldin and Margo 1992; Goldsmith 1957; Kuznets 1953; Lindert 2000; Lindert and Williamson 2016; Mendershausen 1946; Schmitz and Fishback 1983; Williamson and Lindert 1980)." (s. 850) De pekar också på att Delaware har bäst täckning, störst andel skattebetalare, vilket tillåter dem att beräkna inkomstutvecklingen för den 25:e percentilen, vilket de menar motsvarar en jordbruksarbetare. P25:s inkomst i Delaware var i princip utan trend från 1926 till 1935, med ett visst fall under Depressionen, och därefter med en rejäl ökning 1936-38. P75/P25-ration föll, eftersom den relativt välmående personen i P75 tappade mer än vad P25 gjorde. Mer storskalig är slutsatsen att ojämlikheten antagligen inte var så hög under mellankrigstiden som Piketty och Saez hävdat: 

"This finding indicates that movements on the left side of the U-curve of income inequality are likely too pronounced. This reduction of measured income concentration during the prewar era alters the U-curve narrative. It now seems impossible to state that the 1920s are a reliable reference point for high inequality in American economic history." (s. 852)

Deras resultat talar inte emot en tolkning av fallande ojämlikhet under 1900-talets första halva, men "the Great Leveling" skedde från en lägre nivå än vad Piketty och Saez (2003) föreslagit. Eftersom Depressionen och andra världskriget använts ymnigt för att teoretisera om ojämlikhetens bestämningsfaktorer, blir förändringar i beräkningarna av den faktiska ojämlikheten särskilt intressanta.

I oktober 2022 publicerade så Geloso och Magness tillsammans med John Moore, verksam vid Walsh College, och Philip Schlosser, verksam vid Wayne State University, en än mer omfattande artikel på temat, i Economic Journal. Om artikeln från 2020 fokuserade på delstatsdata från delstater med bättre statsistik -- framför allt Wisconsin och Delaware -- så fokuserar artikeln från 2022 på att göra nya beräkningar för USA som helhet från 1917 till 1960, utifrån samma data som PS men med andra justeringar för problemen i statistiken. Diagrammet högst upp i blogginlägget representerar deras nya beräkningar för USA. De pekar redan i introduktionen till artikeln på tre huvudresultat: (1) ojämlikheten var inte så  hög som PS sagt: enligt PS tjänade toppdecilen 49,3 procent av de totala inkomsterna på peaken 1928 medan toppercentilen tjänade 23,9 procent, men enligt GMMS så drog toppdecilen "bara" in 42,5 procent och toppercentilen 19,5 procent. Minskningen till lågpunkten 1944 går för toppdecilen från 16,8 till 11,2 procentenheter och för toppercentilen från 8,6 till 8,6 procentenheter när man går från PS till GMMS beräkningar. (2) minskningen av ojämlikheten var inte så stor som PS sagt, "as the size of PS overestimation errors get smaller over time." GMMS menar att PS överskattar minskningen med ungefär en tredjedel. (3) Ojämlikhetsminskningen - the Great Leveling - får en annan timing: enligt PS står åren 1940-44 för 12,8 av 16,8 procentenheters minskning i toppdecilens andel, men med GMMS beräkningar blir minskningen mer kontinuerlig från slutet av 20-talet och framåt. Detta stämmer, menar de, överens med beärkningar av relaterade mått på skillnader i inkosmter efter kön, region och etnicitet (Goldin 1990; Mitchener och McLean 1999; Margo 2016). Detta resultat ställer också i fråga Piketty och Saez starka betoning på krigstida inkomstskatter som utlösande faktor för minskninen av inkomstojämlikheten. (s. 2368)

De följer Piketty och Saez i metodologin, att använda IRS årliga statistics of income-rapport som grundkällan. Men justeringarna är annnorlunda. De två stora skillnaderna handlar om (1) hur man hanterar de som inte betalar inkomstskatt (non-filers) och förändringarna till statistiken när inkomsterna går upp så att fler hamnar över tröskeln för att betala skatt, vilket sker under WW2 i USA. Och (2) hur man justerar för att skattestatistiken före 1943 rapporterar nettoinkomster, medan den från 1943 och framåt rapporterar bruttoinkomster, vilket är måttet man vill ha. En tredje skillnad (3) jämfört med PS handlar inte om skattestatistiken i sig utan om nämnaren i ekvationen när man ska räkna ut inkomstkoncentration, alltså referensinkomsten. Detta är ett gruvligt underdiskuterat problem i ojämlikhetslitteraturen; Atkinson (2007) är en av få omfattande diskussioner och Jakob Molinder och jag har en del diskussion i vår artikel om Stockholm 1870 till 1970. Jag anmärkte ovan på att Geloso och Magness (2020) inte diskuterade PS 80 procents-antagande, men de sparade alltså den diskussionen till 2022-artikeln.

Undersökningen börjar med Piketty och Saez användande av IRS SOI-rapporter och uppdelningen av inkomster efter inkomstgrupp, med interpoleringar som tillåter dem att beräkna cut-off points för att vara med i toppdecilen, toppercentilen och så vidare. På 1920-talet betalade 15-20 procent av potentiella skatteenheter (gifta par+individer) inkomstskatt; från 1925 till 1939 bara runt 10 procent varefter andelen ökade starkt under andra världskriget, till nästan 30 procent 1940, runt 45 procent 1941, över 60 procent 1942, och över 70 procent 1943. (Se Online Appendix A, figur 1.) Här kommer vi återigen till justeringen för gifta par som kunde ha betalat skatt men inte gjorde det. Och en justering för att gå från nettoinkomster före 1943 till brutto. Dessa till synes triviala och tråkiga justeringar gör stora skillander för vilka resultat man får vad gäller inkomstkoncentration. Det ser vi i figur 3:

Framför allt är det steget från netto till brutto, från modell 2 i diagrammet till modell 3, som gör stor skillnad: det måste alltså vara så att höginkomsttagare gjorde större avdrag än vad andra gjorde. Toppdecilens andel av inkomsterna är runt 5 procentenheter högre med bruttoinkomsten än med nettoinkomsten.

Nämnaren i Piketty-Saez toppinkomstandelsserie är för 1913 till och med 1943 80 procent av totala personliga inkomster, exklusive transfereringar, från Bureau of Economic Analysis (BEA). BEA:s serie börjar först 1929 så före 1929 handlar det om extrapoleringar tillbaka till 1913 baserat på nationalräkenskaper gjorda av Simon Kuznets (1941, 1945). Från 1944 och framåt räknar PS ut nämnaren från BEA:s National Income and Product Accounts (NIPA) med en viss del av skattebetalarnas (filers) inkomster imputerade för non-filers.

GMMS egna beräkningar börjar med att göra en annan justering för non-filers än vad PS gjorde, alltså en annan version av steget från modell 1 till modell 2 i figur 3 ovan. PS använde 1942 års ratios av gifta amerikaners skattebetalarandel till ogifta amerikaners dito, men GMMS menar att 1942 var ett väldigt speciellt år för demografi och arbetsmarknad med tanke på den massiva mobiliseringen för världskriget. Eftersom så många gick ut på arbetsmarknaden då ökade andelen skattebetalare mycket kraftigt, och IRS hade inte resurser att tabulera allas intäkter, utan gjorde istället tabulering baserat på ett sample av skattebetalarna. GMMS använder istället 1941 års ratios för att korrigera pre-1943-datat.

Nästa diskussion är hur man går från nettoinkomster till bruttoinkomster åren före 1943, alltså steget från modell 2 till modell 3 i diagram 3. Det handlar om skatteavdrag för sådant som affärsutgifter (business expenses), och kostnader för resor till och i jobbet. Piketty och Saez menar att höginkomsttagare gjorde de största skatteavdragen, men GMMS håller inte med. Deras figur 5 visar ration mellan bruttoinkomst 1944 och nettoinkomst 1943 per inkomstgrupp: från $0 till $500, från $500 till $750, från $750 till $1000, och så vidare. Baserat på denna menar de att åtminstone när man skiftade från netto- till brutto-rapportering i början av 40-talet så var avdragen, relaterat till ens inkomst, större i de lägre inkomstgrupperna. (s. 2375) Jag förstår dock inte riktigt hur man kan använda bruttoinkomst från ett år som proxy för bruttoinkomst ett annat år inom inkomstband -- det är ju inte samma personer i inkomstbandet år 1 som år 2? I vilket fall så menar GMMS också att låginkomsttagare, de med inkomster runt $1000 om året, gjorde procentuellt större skatteavdrag för donationer till välgörenhet än vad höginkomsttagare gjorde, detta baserat på data från 1920-talet. (s. 2375) GMMS menar att Piketty-Saez metod för att beräkna skatteavdragen både felallokerar avdragen över fördelningen, och överskattar skatteavdragen som helhet, fram till och med 1941. 1942 och 1943 underskattar PS istället skillnaden, eftersom utgifter för sjukvård 1942 blev grundval för skatteavdrag. (s. 2376-2377) GMMS pusslar ihop hushållens skatteavdrag 1917-43 från en rad olika källor för att ge en mer realistisk bild av skatteavdragens betydelse för skillnaderna mellan fördelningen av nettoinkomsten och bruttoinkomsten. När de räknar ut toppdecilens andel av inkomsterna med sina justeringar för skatteavdrag snarare än PS justeringar, så är toppdecilens andel i genomsnitt 1,31 procentenheter lägre. Den största skillnaden är på 1930-talet och särskilt 1933 då diskrepansen är 3,4 procentenheter. (s. 2378)

Härifrån -- från olika justeringar till täljaren, toppinkomsterna -- går de till nämnaren, totalinkomsten. Det är inte så enkelt som att total beskattad inkomst under inkomstskatten är samma sak som de totala personliga inkomsterna i ekonomin. Skillnader uppstår genom "imputed rents" för folk som äger sin bostad, för räntor från pensionssparande, från livsförsäkringar, och så vidare. Än viktigare är inkomsterna för de som tjänar pengar men inte tillräckligt mycket för att betala inkomstskatt -- non-filers, en stor andel av befolkningen före WW2. Piketty och Saez säger att de för non-filers imputerar en inkomst motsvarande 50 procent av skattebetalarnas medelinkomst 1944-45 och 20 procent av densamma därefter. Vidare så menar Piketty och Saez att sedan 1944 har "the ratio between total tax return gross income reported on tax returns and total personal income minus transfers estimated in national accounts has been fairly stable since the late 1940s (around 75–80%)". Så sett kan de alltså dividera inkomsttotalerna för olika grupper i skattedatat med 80 procent av nationalräkenskapernas totala personliga inkomst, för att få sina mått på inkomstkoncentration, det alltså utan att imputera inkomster för non-filers. (s. 2380) De refererar till Kuznets (1953) som dock inte använde en fast justering a la 80 procent, utan byggde sin egen nämnare genom att ta bort olika icke-beskattade inkomster ur nationalräkenskapsserien för att komma till en nämnare. Kuznets nämnare, jämförelseserien för totalinkomsterna, är för åren 1916 till 1948 mellan 10 och 26 procent högre än vad Piketty-Saez serie är. (s. 2380) Piketty-Saez konstaterar själva att de skiljer från Kuznets på denna punkt, men menar att Kuznets helt enkelt överskattar de personliga inkomsterna. För 1948 så implicerar Kuznets beräkningar att den genomsnittliga icke-skattebetalarens inkomst var större än den genomsnittliga skattebetalarens -- något som förstås är omöjligt. (s. 2380) GMMS menar dock att medan PS kritik av Kuznets för 1948 är rimlig, så gäller inte samma sak före 1943-44 års förändringar i skattesystemet.  För åren 1917 till 1941 så är den genomsnittlige icke-skattebetalarens inkomst 27 till 46 procent av den genomsnittlige skattebetalarens, och det är bara från och med 1942 som ration närmar sig 100 procent. Därför menar de att Kuznets serie fortfarande är rimlig fram till 1944. Det verker dock som ett lite konstigt argument: vi kan ju inte prima facie acceptera en serie som 1948 har uppenbart absurda resultat, bara för att den före 1942 har till synes "normala" resultat? Borde vi inte snarare fråga oss om också resultaten fram till 1942 är "absurda", även om de stämmer bättre överens med vad vi förväntar oss? (s. 2380)

Valet av referensinkomst/nämnare är väldigt viktigt för resultaten vad gäller inkomstkoncentration. Att välja olika nämnare ger resultat för toppdecilens andel som är mellan 2,1 och 3,8 procentenheter lägre än vad Piketty och Saez har för åren 1917 till 1948. (Se Appendix A.) GMMS menar att Kuznets beräkning kanske är för generös, men att PS i vilket fall är för låg: det visar också Goldsmiths (1951) undersökning av skattade inkomster jämfört med nationalräkenskaperna. GMMS utgår från Goldsmith när de skapar sin referensinkomstserie för 1917 till 1948. Utöver de justeringar som redan diskuterats så lägger de också till inkomster för militärt anställda som inte betalade inkomstskatt, och, som diskuterats i Geloso och Magness 2020-artikel, för vissa offentliganställda som inte betalade inkomstskatt förrän 1939. (s. 2381) 

Tabell 1 visar att den skillnad mellan GMMS ojämlikhetsberäkningar och Piketty-Saez dito som vi sett i figuren högst upp, beror i väldigt hög grad på olika antaganden i hur man skapar sin referensinkomstserie.

För åren 1944 och framåt använder Piketty-Saez inte längre 80 procent av personliga inkomster-antagandet för att skapa referensinkomstserien, utan istället en approach där de tillskriver non-filers en viss inkomst, först 50 procent av filers medelinkomst, sedan 20 procent. GMMS diskuterar problemen för dessa år, som börjar med effekterna av krigsförande personals inkomster 1944 och 1945.

När Geloso, Magness, Moore och Schlosser kommer till den bredare diskussionen påpekar de något som kanske inte riktigt är vad receptionen av deras paper bland Piketty-Saez kritiker sagt: Piketty och Saez serie överskattar överlag ojämlikheten, men "We must nonetheless dispel any impression that PS systematically overstate inequality levels through all of their methodological choices." (s. 2387) För en del år underskattar Piketty och Saez (2003) enligt GMMS inkomstkoncentrationen: 1920, 1921 och 1923 för toppdecilens andel, och 1917, 1920, 1921 och 1932 för toppercentilens andel. För det andra så reviderar inte GMMS revideringar huvudresultatet, att ojämlikheten var hög i början av 1900-talet och sedan föll. Geloso, Magness, Moore och Schlosser formulerar det annorlunda -- att ojämlikheten steg och sedan föll -- men givet att serierna för USA inte börjar förrän på 1910-talet så tror jag mer på en ganska konstant och hög ojämlikhet ca 1870-1920, om än med en konjunkturbetingad peak ca 1915-20.

Däremot, säger de, så förskjuts timingen i minskningen av inkomstkoncentration. Enligt PS beräkningar så skedde väldigt mycket av utjämningen under andra världskriget, men "While preserving the war’s relevance, our revisions emphasise a more gradual story. They depict a modest rise in inequality before the 1929 stock market crash, followed by a gradual levelling across the Depression and war years." (s. 2388) Depressionen ser viktigare ut med GMMS beskrivning, och höga skatter i och med WW2 mindre viktiga, säger de; om ojämlikheten börjar minska redan i det sena 20-talet så är det ett antal år före skattesatserna börjar höjas rejält.

Det pågår en del forskning som reviderar Piketty och Saez beräkningar för åren sedan 1960, och det är intressant att jämföra dessa revideringar med de revideringar som GMMS gjort för åren fram till 1960. En del revideringar för perioden efter 1960 bygger på mikrodata som helt enkelt inte finns före dess, och revideringarna blir då inte jämförbara, men GMMS menar att  de förändringar som Auten och Splinter (2017) samt Mechling et al (2017) gör där de reviderar täljare och nämnare samtidigt, är jämförbara med GMMS-serierna. Diagram 12 nedan visar dessa tillsammans med Piketty och Saez ursprungliga beräkningar.

Om man tar Geloso, Magness, Moore och Schlossers pre-1960-serier och Auten och Splintens serier för åren sedan 1960 som utgångspunkt, så får vi en bild där toppdecilen under WW1 och 1920-talet tjänade ungefär 35-40 procent av de totala inkomsterna, sedan föll andelen på 30-40-talen till en nivå runt 30 procent och stannade där i princip till 1980-talets början då andelen började stiga igen, och till slut når 40 procent runt år 2020. Det är ett ganska så perfekt och symmetriskt U, men med mycket lägre nivåer 1917-44 och 1985-2020 än vad Piketty och Saez har: för nutiden, runt 40 procent istället för runt 50 procent. Geloso, Magness, Moore och Schlosser avslutar sin artikel så här:

"Our results should not be taken as the final word but rather the start of a discussion about the U-curve of income inequality. Echoing Sutch (2017), we note that altering the shape of the distributional series also changes the interpretation of what led to the mid-century levelling and what remedies, if any, we might employ against rising inequality. Difficulties of measurement are a recurring challenge of historical inequality studies that we must remain attentive to." (s. 2390)

Medan diskussionen i sociala medier delvis har varit av gotcha-typ och menat att Piketty och Saez satts på pottan, så är alltså presentationen och slutsatserna i de här två artiklarna ganska timida. I nästa inlägg kommer jag dock kolla på Auten och Splinters artikel om nutiden, och den är ju mer politiskt laddad just eftersom det handlar om utvecklingen idag snarare än om 1900-talets första hälft. Jag tar med mig från Geloso och Magness samt medförfattares artiklar framför allt att ojämlikhetslitteraturen måste diskutera metodologi och antaganden mycket noggrannare, men också, substantiellt sett, att U-formen antagligen var mer moderat än vad Piketty och Saez resultat antytt. Detta passar också utmärkt med mitt argument från tidigare att vi inte lever i en ny gilded age. Jag tror, utifrån mina studier av Sverige, att Geloso och medförfattare har lämnat kvar en felkälla i Piketty och Saez vilket är en underskattning av ojämlikheten i den agrara sektorn, som fångas dåligt av inkomstskattedata, och att ett beaktande av denna faktor hade ökat den beräknade ojämlikheten ca 1913-1960 igen, så att U:ets vänstra sida hade höjts igen, efter att ha sänkts av Geloso, Magness med fleras korrigeringar.

 

referenser

Vincent Geloso och Phillip Magness (2020) "The great overestimation: Tax data and inequality measuremetns in the United States, 1913-1943", Economic Inquiry 58 (2). 

Vincent J. Geloso, Phillip Magness, John Moore och Philip Schlosser, "How pronounced is the U-curve? Revisiting income inequality in the United States, 1917-60", Economic Journal 132: 2366-2391.

fotnoter

* I en fotnot förklarar de att de inte kan beräkna toppdecilens andel eftersom de inte har möjlighet att imputera inkomster för saknade skattebetalare (filers) på delstatsnivå utifrån IRS-datat. (s. 845, fn 16)

** Jag använder omväxlande "inkomstkoncentration" och "inkomstojämlikhet". Mer egentligt och korrekt vore att bara använda "inkomstkoncentration" när man talar om mått som toppercentilens andel, som inte är något omfattande ojämlikhetsmått utan "bara" ett mått på koncentrationen till just denna grupp. Jfr diskussion i min översiktsartikel med Rolf Aaberge.

*** En intressant kommentar om peaken i Delaware 1929: "The reason for the 1929 surge in Delaware is almost certainly connected to associated economic events at the outset of the Depression. Tax returns for that year show reported income in the wealthiest Delaware state bracket (earnings over $250,000) more than doubling from the previous year and then contracting to a fraction of its pre-1929 level in the following years. The magnitude of the spike and contraction are actually artifacts of Delaware’s size. The state’s small population heightened the visibility of these market swings affecting its wealthiest residents, which included the chemical and engineering empire of the DuPont family. These patterns further confirm the reliability of our results vis-a-vis other attempts to apply the Piketty–Saez adjustments to IRS data." (s. 846)

 

tidigare inlägg om kritik mot Piketty och Saez beräkningar: "Sutchs kritik av Pikettys USA-data", 4 november 2017, och  "Galbraiths kritik av WID", 15 april 2021.

Bronsålderns ekonomi i Skandinavien och norra Europa

Antropologen Timothy Earle, verksam vid Northwestern, arkeologen Johan Ling, verksam vid Göteborgs universitet, och medförfattare har de senaste åren publicerat ett par fascinerande artiklar om bronsålderns ekonomi i Skandinavien och Europa. 

I en artikel publicerad i European Journal of Archaeology 2015 lägger Earle, Ling och medförfattarna Claes Uhnér (Oslo), Zofia Stos-Gale (Göteborg) och Lene Melheim (Oslo) fram en politisk-ekonomisk tolkning av bronsålderns uppgång. Så här definierar de politisk ekonomi: "A political economy perspective on social stratification and centralized power looks at the articulation between a society’s economy and institutional structure." De menar att dagens bronsåldersforskning har två konkurrerande paradigm i frågan. Det ena betonar vikten av elitkontrollerade nätverk för långdistanshandel (t ex Kristiansen och Larsson 2005; Kristiansen och Earle 2014). Det andra betonar lokala processer och interaktioner på mindre skala, i stammar och segment av samhällen (t ex Harding 2000, 2013; Kienlin 2012). De lutar åt det första perspektivet, tolkar jag det som, men menar att man kan förena båda i samma analys. Det första perspektivet har stöd i att bronsåldern per definition behövde handelsintegrationmellan olika regioner, eftersom bronset krävde både koppar och tenn för att produceras, och dessutom teknisk kunskap som inte från början fanns överallt. Som icke-arkeolog kan jag iofs undra varför bronset var så viktigt för dessa människor ungefär 2000 f Kr och framåt; arkeologerna säger i alla fall att: " Tin-bronze was used for weapons and tools and for prestige goods and jewellery, and their flows selectively transformed local social institutions." (s. 634) Den sociala stratifieringen förändrades och skärptes genom kontrollen över bronshandeln. I gravar  vid en utgrävning i Karpaterna hittas metallföremål i 5 procent av gravarna, "probably indicative of emergent stratification." (s. 635)

Skandinaviens utveckling visar ett europeiskt "new pattern of farm and barrows", bondgårdar och gravhögar. Husen och boplatserna blir mer permanenta. Gravhögarna byggs ofta på åsar och på samma ställen över tid; Earle och medförfattare menar att de mer beständiga bo- och begravningsplatserna är teckne på  starkare familjeband och ett större inslag av arv av egendom.

"Ownership was, however, not simply over subsistence lands, but included control over lands that produced local exports (Earle, 2002). Distinguishing the individual, burials contained personal metal weapons and finery obtained through trade; wealth was also deposited in hoards, probably indicating distinction. Across Scandinavia, the amount of wealth in burials and between regions was strikingly differentiated (Earle & Kristiansen, 2010)." (s. 635)

De menar att en europeisk handel och regional specialisering -- i enlighed med David Ricardos handelsteori -- växte fram under bronsåldern. Olika regioner specialiserade sig på koppar, tenn, guld, silver, bärnsten, ull, textilier, pälsar, salt, elfenben med mera. Kartan som jag klistrat in nedan visar dessa specialiseringar; här anges expertisen för det område som idag är Sverige som päls, och det område som idag är Danmark, som bärnsten. Emellertid så menar Earle et al att det var handeln med koppar och tenn, nödvändiga för kopparn, som satte igång handelsnätverken som möjliggjorde handel också med de andra varorna. (s. 636)

Karta två, inklistrad nedan, visar de större tillgångarna på koppar (Cu), tenn (Sn), guld (Au), silver (Ag), bly (Pb), och zink (Zn) i Europa. Vi ser att södra Skandinavien har koppar och inget annat, och att de närmsta tenngruvorna var i Cornwall och i vad som idag är Tjeckien. De stora uttagen av koppar under bronsåldern skedde på Cypern och i Alperna, Iberiska halvön, Brittiska öarna och Sardinien. Beräkningarna av hur storskalig produktionen var skiftar kraftigt. Vissa säger att bara Pongau-Mitterberg-regionen i Österrike producerade 10 ton årligen, medan andra menar att de brittiska öarna och Irland under hela bronsåldern producerade 50 ton. Earle et al menar att med tanke på hur mycket brons -- och därmed koppar -- som måste ha konsumerats, så måste produktionen ha varit i enlighet med de mer omfattande uppskattningarna. För norra Europa och södra Skandinavien tror de på en årlig metallkonsumtion om ca 2,5 till 4 ton under bronsåldern. (s. 638) För östra Medelhavet tror de på ycket mer omfattande produktion, bland annat med tanke på att skeppet Uluburun sjönk ca 1300 f Kr utanför vad som idag är sydvästra Turkiet med 10 ton koppar från Cypern och 2 ton tenn ombord. Från Mykene och Mellanöstern finns det också skriftliga källor, typ lertavlor, som vittnar om omfattande metallägor. De stora mängderna brons i gravar runt Egeiska havet visar också att man inte behövde återvinna bronset, att man hade gott om bronset.

Trattbägarfynd längs med hela den europeiska Atlantkusten från Spanien till Danmark, i västra Medelhavsregionen och längs med floderna till centrala Europa, berättar om interaktion över regionala gränser. De menar att norra och södra Europa knöts ihop på två sätt för metallernas vägar. Den ena är flordvägar genom centraleuropa, och den andra är över haven: från Medelhavet och över Atlanten till Skandinavien. [1] Dessa vägar illustreras i kartan nedan. På platser som var flaskhalsar för handelsvägarna, såsom vid Donaus tvära bågar (bluffs), skapades förutsättningar för ökad lokal stratifiering. (s. 642) På sådana platser, vid Donau eller vid floder som börjar i Alperna, hittas stora mängder fynd från den tidiga bronsåldern. Earle et al tolkar förekomsten av befästa högar (fortified tells) vid Donau som rester från små kungadömen som vuxit upp kring bronshanteringen och -handeln.

De maritima vägarna som knöt ihop Europa innebar bland annat att koppar från Spanien och Sardinien förenades med tenn från Brittiska öarna och Irland till brons. Detta skedde genom rutter antagligen etablerade av "Maritime Bell Beaker groups" på 2000-talet f Kr. (s. 642) Skandinaviska kungadömen började från ca 1600 f Kr använda dessa rutter; tenn som hittats i Skandinavien har kunnat identifierats som att komma från Cornwall. Earle et al menar till och med att västskandinaviska folk redan på stenåldern hade identifierat strömmar som hjälpte dem att resa till de brittiska öarna. Dessa illustreras i karta 5 nedan:

Havsvägarna är annorlunda än flodvägarna på så sätt att de senare är mycket enklare att kontrollera. Handeln över havet går inte en enda väg och kan inte stoppas och kontrolleras på samma sätt. Pirater kan försöka kontrollera en handelsväg över havet men handlarna kan istället söka nya vägar. En faktisk flaskhals under järnåldern var säkra hamnar mot Atlanten och då lade staterna stora pengar på att renovera hamnanordningar. (s. 643) 

En faktisk flaskhals under bronsåldern var transportteknologin; Earle et al menar att själva ägandet av skeppen blev det mest effektiva sättet att få politisk-ekonomisk makt längs Atlantkusten och Medelhavet under bronsåldern. Vi har inte hittat några skepp från havs-trattbägarkulturen men de måste ha haft skepp som kunnat fara över öppet hav redan 2000 f Kr, med tanke på beläggen vi har för handelsintegration i norra Europa och över den brittiska kanalen. Hällristningarna från bronsåldern i Skandinavien visar skepp som liknar Hjortspringbåten som daterats till 350 f Kr; detta visar på en lång kontinuitet i hur man byggde skepp. När man testat en modell av Hjortspringbåten med 22 roddare kunde de resa upp till 100 kilometer om dagen med en last om över 700 kilo. Om man följde Nordsjökusten och inkluderade stopp för vila och mat så kunde en sådan båt resa från Sveriges västkust till ön Thanet på den engelska östkusten på mindre än två veckor.

Earle et al menar att skandinaverna intensifierade sin handelsintegration med Europa och på så sätt kunde intensifiera sin metallproduktion och att både nivån av förmögenheter och förmögenhetsojämlikhet växte under bronsåldern i Skandinavien. (Ref Larsson 1986.) Däremot så lägger de inte fram direkta kvantitativa beräkningar av ojämlikheten, så som t ex Kohler et al (2017) gjort baserat på arkeologiska utgrävningar i framför allt Amerika och Mellanöstern.

"In contrast to the usual association of barrows with agro-pastoral land, on the rocky hill shores in Sweden and Norway, stone burial cairns stand overlooking the sea and marking sea routes. It is easy to imagine that these were the resting places for travelling warriors, the owners of the ships. Furthermore, during the Nordic LBA (1100–500 cal BC), while metal wealth became generally more evenly spread through Scandinavia, a few locations on the Danish Islands (e.g. Lusehøj and Voldtofte on Fünen) become centres of wealth and probably social power (Kristiansen, 1998). Cost advantages of the maritime trade route created the comparative advantage for Scandinavian maritime chiefdoms based on specialized boat building and knowledge, strategic locations with respect to trade, and warriors to protect shipping. Maritime chiefdoms could have existed in other areas as well, such as the Aegean or the British Isles, but more evidence is needed." (s. 645)

Våldskapital var en central resurs under bronsåldern och krigarnas centralitet ses i gravskicket och annanstans. En annan specialiserad yrkesgrupp som varje bronsåldershärskare med ambitioner var tvungen att ha, var metallspecialisterna. Samtidigt så växte en ny regional specialisering fram i Skandinavien, i produktion av exportvaror: flinta från 2000-talet f Kr och i Thy på Jylland i kött och bärnsten. [1] Andra regioner specialiserade sig på saltgruvor, bärnsten, djurhållning och liknande.

Baserat på det här materialet lägger Earle et al fram en modell över bronsålderns politiska ekonomi, en modell vars syfte är att generera testbara hypoteser för kommande forskning och kunna utgöra en utgångspunkt för en forskningsagenda för jämförande forskning om bronsålderns Europa. (s. 648) Jag citerar ur detta stycke:

"The comparative advantage of the north, for example, was based first on key local goods, but its social take off was linked to new boat technology and maritime skills (Earle & Kristiansen, 2010). The Danish isles were well positioned to organize long-distance maritime sea, river, and land ventures based on metal flows through the riverine routes of the Oder and Vistula and overland routes from Central Europe to the Baltic and North Sea. The northern coasts of Sweden and Norway provided wood for sea-going vessels and specialized maritime crews. The Scandinavian world held a strong warrior ethos, and these warriors could protect and take part in long-distance trade. And the increasing metal availability served both to arm warriors and to provide woodworking tools for the plank-built boats, thus contributing to a technological ‘triangulation’.
Regionally special products and services helped create market-like trade with local export producers, ‘international’ traders, and others. To attract the traders required particular gathering places. Several distinct, but closely related, processes created the dynamic political and economic forces of competition and collaboration across Europe, in which some locales rapidly emerged and often fell from dominances as trading conditions changed. To understand contrasting BA institutions and degrees of stratification and power relationships requires an understanding of how different locales were articulated with the ever-changing political economy." (s. 648-649)

De identifierar tre nyckelprocesser att studera. Den första är hur olika aktörer kontrollerade handelsrutter för att ta del av vinsterna och finansiera lokala statsbildningar. Till exempel så förutsäger modellen att längs med handelsrutter så kommer en rad mindre hövdingadömen att uppstå med sådan finansiering. Den andra processen handlar om skeppsteknologins utveckling. När handel över haven blev allt mer lönsam, blev också skepp som var farbara över öppet hav det. Så kunde vad de kallar "trading chiefdoms" uppstå i Skandinavien och kanske annanstans också. Den tredje processen handlar om arbetsdelning och specialisering till sysselsättningar som krigare, hantverkare och präster. Dessa expertgrupper var uppbundna med de lokala härskarna och så här beskriver Earle et al de här grupperna: 

"Warriors existed back into the Neolithic certainly, but specialist warriors took on increasingly important roles to defend land rights over productive resources and over choke points in trade routes, to defend accumulated wealth, and to raid externally for wealth. Warriors effectively tightened constriction at each bottleneck, at the same time that their use of metal for weapons and personal display increased the value of metal wealth that they helped monopolize. Similarly, with special knowledge and access to metal, craftsmen could produce distinctive and effective weapons and finery for their chiefs and warriors. To the degree that the specialists were few in number and possessing critical esoteric knowledge, production was also an effective bottleneck. And then there was the importance of religious specialists involved especially at moments of risk and mystery. Voyaging and metal-related rituals infused the BA world. Leaders relied on attached specialists such as warriors, craftsmen, and priests involved in extending and augmenting the power of the chiefs." (s. 649)

Olika typer av samhällen utvecklades under bronsåldern, menar de: vissa i princip egalitära, andra starkt stratifierade. Earle et al levererar inte några tydliga prediktioner om var vi skulle förvänta oss vad för typ av samhälle -- om t ex befolkningstäthet skulle spela roll, eller närhet till vatten, eller något annat -- utan säger mera induktivt att det behövs mer forskning om olika mikroregioner i Europa "to evaluate variation in the structure of bottlenecks in commodity trade and production and how they
partly determined variability in the structure of political and wealth inequalities." (s. 650)

Tre år senare publicerade Ling och Earle tillsammans med Kristian Kristiansen, professor emeritus i arkeologi vid Göteborgs universitet en artikel i Current Anthropology som fortsätter diskutera de teman som diskuterades i artikeln från 2015.Artikeln börjar slående och effektivt:

"Using the Bronze Age and Viking Age of Scandinavia, we seek to model decentralized complexity in low-density, chiefdom-like societies that emerged by processes of both historical continuity and independent change. Over the years, scholars (Nerman 1954; Tallgren 1916) have proposed analogies between Scandinavian Viking Age and Bronze Age societies, although others have argued that such comparisons are simplistic (Ling 2014:20; Ojala 2017). Reappraisals now suggest structural continuities across regional, decentralized networks of chiefly power (Kristiansen 2016; Melheim, Glørstad, and Tsigaridas Glørstad 2016; Rowlands and Ling 2016). To understand these cases, we
consider them as particular histories illustrative of general political processes identified with chieftainship." (s. 488)

Det handlar alltså om hövdingasamhällen och deras kontinuiteter över tid, i det här fallet från bronsåldern till vikingatiden i Skandinavien. I enlighet med artikeln från 2015 menar de att under bronsåldern tillät en över-regional handelsintegration och utveckling av båtbyggande och vapenteknologi att stratifierade samhllen växte fram med specialiserade krigare och handelsmän. Återigen refererar de till Ricardos teori om komparativa fördelar och pekar på hur t ex svenska och norska kusterna hade gott om tillgång till trä, medan bland annat Jylland hade börjat slita ut sin skog medan man istället hade en specialisering inom köttproduktion på stora betesmarker. (Här refereras en studie av Kristiansen från 1978.) "Our thesis is that development of seaworthy boats and the means to finance them allowed Scandinavian chieftains to channel flows of wealth to create class-based warrior societies." (s. 488) För att illustrera utvecklingen för denna typ av samhällen i Skandinavien så använder de tre exempel: Thy på nordvästra Jylland, Tanum i västra Sverige/Bohuslän, och Rogaland i sydvästra Norge. De använder en dikotomi mellan havsbaserade och landbaserade produktionssätt -- se diagram 1, som jag klistrat in högst upp i detta blogginlägg -- och ser Thy som exempel på det senare, och Tanum på det första.

Så här säger de intressant nog om hövdingadömen som politiskt system:

"Chiefdoms (aka intermediate-scale political societies) were the first truly political societies, meaning simply that they maintained institutions of effective power extending outside intimate kin-based communities (Earle 2017a). Chiefs assembled chieftaincy networks that organized regional polities in the low thousands. They often formed confederacies consisting of “genealogically related and unrelated chiefdoms which were unified through coercion or common agreement” (Gibson 2011:217). Celtic Iron Age Ireland; archaic Greece, Korea, and Iran; and ethnographic cases from the Pacific provide examples." (s. 489)

Kampen om makten i hövdingadömen avgjordes av tre resurser: ekonomiska, krigarmakt, och religiös ideologi. Ekonomi, politik och ideologi hänger alltså ihop, och de använder Marx begrepp produktionssätt för att analysera detta:

"To study different regional pathways to power, we use Marxist notions of “modes of production” (economic formations) to model how resource flows were channeled to finance political centrality and inequality (Marx 1953). Particular ways in which power strategies combined are seen as creating distinctive modes. Here integrated concepts of production/appropriation, distribution/exchange, and consumption provide analytical tools to define economic formations. Modes of production are thus defined by hegemonic formations that are reproduced often in articulation with world systems (Ling, Cornell, and Kristiansen 2017)" (s. 490)

Marx och Engels tänkte sig (Ling et al bygger här ffa på Marx Grundrisse) att det fanns ett förhistoriskt germanskt produktionssätt med en decentraliserad politisk ekonomi baserad på fria bönder organiserade av hövdingar för försvar utåt och för konfliktlösning inom samhället. Hushållen är egna produktionsenheter och samhället byggs upp av koalitioner av hushåll till stam-möten (tribal assemblies), och Ling et al menar att den skandinaviska långhustraditionen antagligen representerar ett sådant produktionssätt och ett sådant samhälle arkeologiskt sett. Ling, Earle och Kristiansen skippar dock uttrycket germanskt produktionssätt och talar istället om "decentralized complexity that existed with prestige goods economies (Kristiansen 2015) and had elements recently discussed as anarchistic (Angelbeck and Grier 2012)." (s. 491)

Som de ser det byggdes ekonomin vid kusterna i bronsålderns Skandinavien på jordbruket men med "new maritime, warrior, and trading dynamics that appear to have generated an expansive political economy." (s. 491) Kontrollen (och äganderätten) över båtar och produktiv jord var centralt för att ha makt i detta samhälle och den besuttna eliten använde en krigararistokrati för att skydda sig och ett prästerskap för att legitimera sig. "We argue here for long-term continuity in the Scandinavian
sequence from the middle Neolithic to the Viking Age." (s. 492) Så här sammanfattar de lite elegant de skandinaviska samhällenas utveckling ca 2800 f Kr till ca 1000 e Kr:

"The Single Grave culture (2800–2400 BC), a middle Neolithic society related to Corded Ware culture elsewhere, dominated much of southern Scandinavia. It was apparently a pastoral society, as documented by its rapid clearance of forests—probably for pasture—and by its ephemeral settlement finds. As is common for pastoralist societies (Irons 2003; Salzman 2004; Sweet 1965a), males were probably warriors responsible to protect and raid for movable wealth in animals; their burials distinctively included battle-axes. Female burials included local amber jewelry. During the subsequent late Neolithic Dagger Period (2400–1700 BC), Bell Beaker people colonized along the waterways of Europe to form broad trading networks (Fitzpatrick 2011; Vandkilde 2014), and they settled in Jutland and crossed by boat into southwest Norway (Østmo 2012; Prescott 2009). Their settlements were more permanent, with houses scattered across the landscape, suggestive of small independent agropastoral farmers. Additionally, they were traders, moving flint and amber (Østmo 2012). A specific dagger form of Jutland flint is found widely distributed, and amber became an export (Apel 2001). Like the antecedent Single Grave culture, the Bell Beaker people were characterized by warrior equipment including now flint daggers and arrow-heads found in individual male burials. The Bronze Age (1700–
500 BC) was a direct development from the Dagger Period, but with additions of elaborate metal weapons, jewelry, and tools of everyday life. All bronze and other metals were imported from the south. At this time, some social stratification emerged.
During the Iron Age (500 BC to 700 AD), locally available iron replaced bronze for many weapons and tools; Scandinavia’s connections to a world economy were severed; and, for a time, social stratification collapsed and populations clustered into defensive villages. Raiding continued, but it was rather local in nature. Later during the Roman and “migration” phases, external raiding and colonization rebuilt international connections and social stratification, as described vividly in the Anglo-Saxon classic Beowulf (Heaney 2000). It was followed by the Viking Age (700–1000 AD), a reestablishment of many of the Bronze Age social patterns and eventually the formation of the Danish
State. Thus, Bronze Age and Iron Age/Viking Age trajectories exhibit a recurring rise and decline of social complexity (Kristiansen 2016). Periods of international trade and raiding witness the reformation of warrior elites and increasing social complexity, while periods without international trade seem more localized and egalitarian. A deep history approach based on structural correspondence between the Bronze and Viking Ages shows how their social trajectories unfolded similarly (Kristiansen 2016; Rowlands and Ling 2016)..." (s. 492-493)

Från mitt perspektiv är det centralt att de menar att den sociala stratifieringen uppstår under bronsåldern, efter 1700 f Kr; de ser alltså den yngre stenåldern som en mer socialt homogen period, mer av ett "bondesamhälle".  Det är också väldigt intressant att de betonar parallellerna mellan bronsåldern och vikingatiden. [3] I en tabell sammanfattar de parallellerna: under båda perioderna byggdes stora gravhögar; man hade också gravar i skeppssättningsform; bondgårdarna var av liknande storlek och motsvarande stratifiering; man hade ett "strong warrier ethos" och samlade på värdefulla metaller och använde symboliska dekorationer. Gården och båten var centrala byggstenar för samhället i bägge perioderna.

Deras approach i artikeln är väldigt intressant i det att de börjar med vikingatiden, för vilken det finns mycket källor som beforskats, beskriver samhällsstrukturen där, och sedan går vidare till bronsåldern och paralellerna med vikingatiden, förankrat i studier av Thy och Tanum.

Bönderna ägde under vikingatiden sin egen jord, och gårdarna var beständiga över tid, vilket tyder på att man hade en arvsordning. (Ref Androuschuk 2009 och Fallgren 2008.) Bolender (2007) kallar det för "hussamhälle", att hushållet hade ganska stor autonomi och äganderätt och att så länge man hade  ett hus och en gård i familjen så kunde man hålla sig på samma plats. Detta betyder inte att bönderna var jämlika: husen som grävts ut varierar från 5 till 50 meter i längd och från 2 till 10 meter i bredd. Hövdingarna ägde stora hus, hallar, där de använde slavar för att producera ett överskott. Med överskottet kunde hövdingarna betala krigare och andra underlydande.

Båtarna organiserades som enheter av en samling bönder:

"Like farmsteads, boats were structural segments, forming according to common interest. Boat groups held bilateral and fictive-kin relationships: “the relations between male members were regulated as if they were family; members identified each other in terms of fathers, brothers and sons” (Varenius 1998:141). A masculine, martial ethos was expressed on runic stones, referring to naval “brothers” who had died in combat and to naval officers and their warriors as family (Jakobsson 1992:81). The boat was a metaphor for Viking Age power, as expressed in runic stones and ship-shaped graves." (s. 494)

Yngre söner i bondfamiljer kunde inte ärva gården, utan blev en överskottsarbetskraft som kunde "go Viking", gå med i en båtgrupp (lid) för att ge sig ut och plundra. Runstenar vittnar om att elitens män ledde skeppen och att fria bönder var de vanliga besättningsmännen. För att finansiera plundringsräder behövdes från början ett överskott från jordbruket och det var antagligen hövdingarna som finansierade byggandet av den konkreta båten -- att bygga en 30 meter lång båt tog något i stil med 40 000 arbetstimmar, eller 100 personers överskottsarbete under ett år -- och tog en del av eventuella överskott från plundringsräderna. Berättande källor från araber, franker och engelsmän vittnar om att vikingarna mest av allt ville ha ädla metaller, och i Skandinavien har arkeologer hittat 800 000 silvermynt, varav fler mynt från vikingatidens Tyskland och England än vad man hittat på plats i Tyskland och England. (s. 494) Mynten hade en social och kulturell betydelse, som bärare av prestige, men kunde också användas som betalningsmedel.

När bönderna plundrade fick slavar fylla behovet av arbetskraft i jordbruket. (De hänvisar här till Stefan Brinks forskning.) På de vanliga gårdarna fanns alltid minst en, men inte så många slavar, men på hövdingarnas gårdar gjorde det det. Slavarna var också en viktig handelsvara; vikingarna fångade slavar på sina räder och sålde dem mot guld, silver, brons och andra värdefulla varor, vilket också beskrivs i fornnordiska källor från handelsstäderna Birka och Hedeby.

Så över till bronsåldern. Ling et al menar att bronsåldern förde med sig en ekonomisk revolution motsvarande den neolitiska revolutionen, och att befolkningen i Europa steg med 50 procent från 2000 f Kr till 1500 f Kr. Också i Skandinavien innebar perioden ett ekonomiskt uppsving: bondgårdarna gav ett överskott och en del av överskottet investerades i havsgående båtar. I Thy på Jylland skedde en expansion kring bärnstenshandeln runt 2000 f Kr och från 1500 till 1100 f Kr en ny expansion när en hel del skog avverkades. Ling et al menar att Thy tjänade på att vara en flaskhals på rutten från kontinenten till Skandinavien och att isotopanalyser av metall därifrån visar att metallerna kommer från kontinenten. De menar också att hällristningarna från Rogaland och Bohuslän visar vapen som inte hittats där, men som hittats i begravningar på Jylland. (s. 497) Bohuslän kan också ha varit en av regionerna som försedde Thy och Jylland med trä till båtbyggandet, eller med båtarna i sig. Efter 1300 f Kr var all skog borta från Thy; det stora utnyttjandet sammanföll med ökat byggande av gravhögar (barrows) och byggnadstäthet. (s. 497) De menar att en politisk hierarki utvecklades i Thy ca 1500-1100 f Kr, och det var även en ekonomiskt ojämlik tid, med en del större hallar om 30 meters längd i kontrast mot de vanliga bondgårdarna om 18 meter. Längs med låga åsar vid gårdarna förlades gravhögar för hövdingar, krigare och fria bönder. Också för dessa varierade storleken på ett hierarkiskt sätt. Stora mängder metallföremål och -vapen har återfunnits och Ling et al menar att Thy var en av Skandinaviens och Europas rikaste regioner under perioden. (s. 498) Grundvalen till den stora rikedomen är, menar de, att jyllänningarna kontrollerade metallandeln till sydvästra Skandinavien.

Tanum i Bohuslän har en unikt stor koncentration av hällristningar från bronsåldern. Samhället bygger på en fiskar-bonde-kombination och man byggde även båtar; också i Bohuslän pågick en avskogning under bronsåldern. De menar att den välbevarade Hjortspringbåten från 375 f Kr är "remarkably similar" båtarna från bronsålderns hällristningar och att det tar ungefär 6500 arbetstimmar att bygga en sådan mindre båt.

Deras modell av ett den skandinaviska bronsålderns "maritima produktionssätt" har fyra komponenter: (1) besättningsstorlekar, (2) överskottsproduktion, (3) metallresurser, och (4) exporter av bärnsten och slavar. (1) Hällristningarna i Tanum antyder att skeppen typiskt hade en besättning om 6 till 13 personer och från andra källor menar de att ett hushåll typiskt stod för en besättningsman. Tanumregionen kan då ha stått för kanske 30 till 50 sjökrigare, fyra vanliga båtar, men de största skeppen i hällristningarna hade mycket större besättningar, om 60 till 100 män. Dessa skepp ledde handeln och Ling et al menar att några av båtarna i Tanum antagligen finansierades från andra regioner, t ex Thy. (2) Byggandet av båtar -- och finansiering av besättningen -- måste ha skett genom ett överskott från jordbruket. T ex i Thy kan man ha producerat ett sådant överskott av spannmål och animalier. Hövdingarna kontrollerade överskottet och kanaliserade delar av det till sådana investeringar, också genom fester för att inhämta stöd från underhuggarna. (3) "The importance of metal wealth for the Scandinavian Early Bronze Age political economy cannot be overemphasized. It provided weapons for an emerging warrior class, elaborate personal equipment of male and female chiefs and warriors (Kristiansen and Larsson 2005), and many tools for woodworking and other tasks. The magnitude of Bronze Age metal trade was quite extraordinary as seen in rates of metal consumption." (s. 501-502) [2] Också textilier importerades. [4] För att kunna betala för de stora importerna var man tvungna att ha något att exportera. Bärnsten är en klassisk förklaring och på Jylland finns och fanns stora fynd bärnsten. I gravar över hela Europa har man hittat bärnsten från Jylland och från Simriskusten i sydöstra Sverige; bärnsten var väldigt värdefullt under perioden, nästan som en fin metall.

Ling, Earle och Kristiansen menar att den skandinaviska ekonomin under bronsåldernspecialsierade sig på bärnsten och slavar. Man hade en komparativ fördel i krigsföring och därmed också i att ta slavar: "We propose that slaves, along with amber, were Scandinavia’s primary exports in the emerging world system to meet labor shortages created by new regional specializations throughout Europe." (s. 502) Vi har förstås rikligt med bevis för vikingarnas slavhandel, men vad vet vi egentligen om slavhandeln under Skandinaviens bronsålder?

"Possible evidence for slaves in the Bronze Age includes the following examples. Nonformalized burials of those sacrificed or killed for other reasons occur in Early Bronze Age and Middle Bronze Age central European settlements (Knipper et al. 2014; Kristiansen and Larsson 2005). From the Unetice culture in Poland, a possible male slave from Scandinavia suffered a particularly bad diet before being killed (Pokutta 2013:chap. 6.3). From the island of Thanet off the southeastern point of England, where a Late Bronze Age settlement is interpreted as a trading place, with findings of metal ingots and Baltic amber, strontium and oxygen isotope signatures in human bone document that, together with local people, some individuals have Scandinavian signatures and others have west Mediterranean signatures (McKinley, Schuster, and Millard 2013). Dating to Late Bronze Age, a female with a clear Scandinavian signature was buried together with others in a pit inside a large ring ditch enclosure (McKinley, Schuster, and Millard 2013:159). Some scholars argue that various burial findings in southern Scandinavia suggest Bronze Age era slaves. Barrows were only for the top segment of free farmers, around 20% of the population, whereas commoners and possibly slaves were sometimes buried in simple flat and gallery graves (Bergerbrant et al. 2017). Possible evidence of a Bronze Age slave raid in Sund, Norway, dated to 1400 BC, includes the finds of a brutal massacre of 22 individuals, most belonging to children, all buried in a mass grave (Fyllingen 2003). Parallels to the above mentioned finds in Thanet could be drawn. Additionally, some Bronze Age farmsteads may have been structured to house slaves (Mikkelsen 2013:62). Tracing back to the late Neolithic, these structures contained segregated sections perhaps for “a family of slaves or non-free workers” (Mikkelsen 2013:62)." (s. 502-503)

Bevisföringen är alltså blandad och pragmatisk, så som den måste vara när källäget är skralt, och de menar att det behövs mer forskning om slaveriet under bronsåldern.

De tar också ett jämförande perspektiv på "the maritime mode of production". Hövdingasamhällen brukar man säga uppstår i regioner med relativt hög befolkningstäthet, vilket Skandinavien under bronsåldern förstås inte hade. De menar dock att det ändå var möjligt att upprätta sådana politiska system där man hade flaskhalsar i handeln och hövdingar kunde appropriera en del av överskottet från handeln. (s. 505) De ser här likheter mellan bronsålderns Skandinavien och sjöfarande hövdingasamhällen i vad som idag är Filippinerna under sena förhistoriska och tidiga historiska perioden. Också där betalade hövdingar krigare för att med våld kontrollera slavar och handelns flaskhalsar, och också där betalade hövdingarna för båtbyggen som sedan användes av underlydande fria bönder. Också i Söderhavet och på Nordamerikas nordvästra kust har liknande samhällen funnits.

Intressant nog så publicerades Ling, Earle och Kristiansens artikel med nio kommentarer från andra forskare. Den första kommentatorn, Richard Breadley (Reading) menar att vissa element av modellen är välbelagda arkeologiskt medan andra är mindre så; framför allt så menar han att deras analys av slavhandelns betydelse under bronsåldern i Skandinavien framför allt bygger på analogin med vikingatiden, inte på hårda belägg. Han är t ex inte övertygad att det föreslagna slavtåget i hällristningen som jag klistrat in ovan verkligen var ett slavtåg. Bradley har också invändningar mot analysen om sammanhanget mellan agrarsamhället Thy och båtbyggarna i Bohuslän; han menar att arkeologiska belägg från Thy från 1100 f Kr och framåt tyder på ett fattigare samhälle, utan motsvarande negativa utveckling i Bohuslän. Överlag är dock Bradley positiv och menar att Ling, Earle och Kristiansen skulle kunna skriva en fascinerande bok utifrån den hypotes som de lägger fram i artikeln. Kommentator nr två, Brian Hayden (Simon Fraser University) har färre invändningar men ger några intressanta uppslag, först att skandinaverna nog också exporterade pälsar, djur, rökt kött och korv, ost, ull, hundar, fisk, och oljor från havsdjur. Det andra intressanta förslaget från Hayden är att "maritime mode of production" kanske inte utvecklades under bronsåldern, utan under stenåldern. Det finns neolitiska belägg från bilder och husgrunder för kontakter mellan folk på Orkney, på Irland vid floden Boyne, och Bretagne i Frankrike vilket tyder på regional integration redan då. Anders Kaliff från Uppsala universitet menar att nyare forskning visat att metallerna i Skandinavien under bronsåldern var importerade, och att det ställt frågan: men vad hade skandinaverna att sälja i utbyte? Kaliff varnar för att vikingatidens slavhandel är ett trendigt ämne vilket kan förskjuta perspektiven, men verkar ändå övertygad av Ling, Earle och Kristiansens paraleller mellan vikingatiden och bronsåldern på denna punkt. Han håller med dem om att bärnsten spelade en roll, men menar att den inte kan varit avgörande. Pälsar och skinn underskattas däremot i artikeln; skandinavisk päls- och skinnexport under medeltiden är välbelagd, och Kaliff har i tidigare publikationer menat att detta var en utlöpare av en längre historia, tillbaka till bronsåldern. (s. 509) Det pågick en militarisering på kontinenten 1500-1100 f Kr och arméerna kan ha gett upphov till stor efterfrågan på päls och skinn. Nikolay N Kradin drar en fascinerande paralell mellan Ling, Earle och Kristiansens "maritime mode of production" och Catherine Coquery-Vidrovitch (1966) begrepp om ett "African mode of production: "This mode of production was based on the monopoly of chiefs exchanging elephant ivory, jewels, and other major assets for bijouterie, guns, and gunpowder supplied to the Dark Continent by white tradesmen. The trade monopoly of chiefs was the base of their power." (s. 511) Han menar också att man kan säga att vikingarna i vad som idag är Ryssland på 1000-talet etablerade ett "maritimt produktionssätt"; han accepterar alltså Ling et als begrepp. Lene Melheim, medförfattare till artikeln som jag refererat ovan, tar en mer ifrågasättande approach i rubriken på sin kommentar: "Do We Need Another Mode of Production?" Melheim menar att etnografiska studier från Stillhavsområdet sedan länge influerat tolkningar av bronsålderns Skandinavien men att Ling, Earle och Kristiansen inarbetar teman som utforskats väl de senaste 10-15 åren: jämförelsen med vikingarnas samhällen, "decentralized complexity", och Ricardos begrepp om komparativa fördelar. Så här diskuterar hon intressant analysen av slaveriet och analysens empiriska grundvalar:

"While a comparison of Bronze and Viking Age societies is nothing new, the theory of slavery presented in this text is an original and bold contribution. While Bronze Age slavery seems logical both from an archaeological and a socioevolutionary perspective, the authors run the risk of swapping one monocausal explanation (amber exportation) with another (slave exportation). I am not convinced why slaves, or amber, would be the only goods from Scandinavia that entered Eurasian trading systems.
An asymmetrical relationship between different parts of Scandinavia is inherently assumed and governs the authors’ approach. Behind lurks a traditional concept of centers and peripheries (cf. Nordenborg Myhre 2004). Agency seems to be first and foremost in the hands of Thy farmers. /.../" (s. 512)

Hon menar att Thy ("one small area in northern Jutland") väger för tungt i artikeln och är inte övertygad om att Bohusläns båtbyggnad finansierades av folk från agrara regioner som Thy. Trots sina kritiska invändningar besvarar hon till slut sin rubriks fråga med ett ja: ja, vi behöver ett produktionssätt till; "The maritime mode of production represents a far better and more complex model of Bronze Age chiefdoms in Scandinavia than any previous model." (s. 512) Hon avslutar dock med att peka på att vad som händer mellan bronsåldern och vikingatiden är oklart [4], och att det behövs mer forskning som integrerar fler regioner -- t ex Rogaland som behandlas styvmoderligt i artikeln. Av andra kommentatorer är Benjamin Raffield (Uppsala) skeptisk till det marxistiska begreppet produktionssätt som han menar riskerar göra analysen ekonomistisk och mekanistisk, medan Matthew Spriggs (Australian National University) menar att begreppet är positivt i att möjliggöra generaliseringar och paralelller, medan han menar att "mobile predatory mode of production" skulle kunna vara en bättre etikett än "maritimt" produktionssätt. (s. 515)

referenser

Timothy Earle, Johan Ling, Claes Uhnér, Zofia Stos-Gale och Lene Melheim (2015) "The Political Economy and Metal Trade in Bronze Age Europe: Understanding Regional Variability in Terms of Comparative Advantages and Articulations", European Journal of Archaeology, 18:4, 633-657

Johan Ling, Timothy Earle, and Kristian Kristiansen (2018) "Maritime Mode of Production: Raiding and Trading in Seafaring Chiefdoms", Current Anthropology 59:5.

fotnoter

[1] Så här beskriver de det ökade välståndet och den ökade ojämlikheten: "Chiefly elites apparently asserted ownership of pasturelands by the construction of individual burial mounds positioned high
on the best grasslands. Social stratification was expressed in the size of burial mounds, the richness of deposited wealth, and the size of houses (Holst et al., 2013)."

[2] Så här diskuterar de frågan om hur mycket brons som importerades till Skandinavien: "How large were stocks of bronze in Denmark during the Bronze Age, and how fast was the rate of replacement? Recent analysis of Big Data (White 2009) from the Bronze Age (Holst et al. 2013) allows us to determine large bronze stocks in daily use during 1500–1100 BC. If, as a conservative estimate, half of Denmark (22,000 km2) were settled at 1 farm per km2, and each farm had at least two working axes of 500 g (the most important tool for daily purposes), the farms required a stock of 22 metric tons of bronze. Because axes would have been worn by daily use and resharpening, as documented by use-wear analysis, they were, conservatively, reduced annually by 5% (25 g per farm) suggesting a replacement rate for Denmark of 1 ton per year. Add to this the considerable consumption of bronze sickles, weapons, and ornaments for use, replacements, burials, and hoards. Between 10,000 and 20,000 swords alone were deposited during Periods II–III (Bunnefeld and Schwenzer 2011; Kristiansen and Suchowska-Ducke 2015). From these rough extrapolations, we estimate that annual imports of metal must have been very high, at least from 1500 BC, and would have demanded regular, well-organized annual procurement." (s. 502)

[3] Kommentatorn John T Koch kallar (s. 509-510) metoden för "vertical ethnographic analogy" (VEA): att dra slutsatser om ett samhälle utifrån analogier med liknande samhällen där källäget är bättre. Ling ett al utövar VEA i slutet av sin artikel när de jämför med sydöstra Asien, nordvästra Nordamerika m m, men också diakront när de jämför Skandinavisk bronsålder med vikingatiden i samma region 2000 år senare. 

[4] Earle, Ling och Kristiansen ger i sitt svar på kommentarerna ett mycket rakt svar på denna fråga: de menar att Romarriket omöjliggjorde storskalig piratverksamhet mot de brittiska öarna och att det först var efter Västroms undergång som skandinaviska pirater -- vikingar -- kunde ta sådan plats igen. (s. 520)