Inkomstfördelningen i Norge på den här sidan millennieskiftet

Som jag har visat i mitt inlägg om toppinkomstandelarna av inkomster i Norden sedan 1980, så visar olika källor olika bilder: enligt fyra separata nationella studier så är Danmark landet med lägst toppercentilandel av inkomster före skatter och transfereringar; enligt World Inequality Database har Danmark högst andel.

För att förstå vad som händer behövs det noggranna studier som dokumenterar ojämlikhetsutvecklingens olika moment och processer. Glädjande nog finns en sådan studie för Norge åren 2001 till och med 2018: Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad och Arnstein Vestre rapport "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre" från förra året.

I likhet med Aaberge et al (2020) och till skillnad från den officiella statistiken så tar Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre in företagsägares andel av icke utdelade vinster; till skillnad från både den officiella statistiken och den tidigare studien tar de också in värdet av boende för bostadsägare ("imputed rents") och kapitalvinster på bostäder och andra tillgångsklasser annat än aktier. De redovisar också ojämlikhet med eller utan hänsyn taget till värdet av offentliga tjänster!

De går grundligt till väga och börjar, efter introduktionen, med definitionen av vad "inkomst" är:

"En fullstendig analyse av fordelingen av inntekt før skatt (bruttoinntekt) burde i prinsippet inkludere alle former for inntekter – uavhengig av om inntekten brukes til konsum eller sparing, og uavhengig av hvordan den skattlegges. Et slikt omfattende inntektsbegrep ble foreslått av Haig (1921) og Simons (1938), som argumenterte for at en persons inntekt bør reflektere hvor mye vedkommende kan konsumere uten å tære på formuen." (s. 10)

I praktiken är sällan de källor som används i inkomstfördelningsstudier så omfattande i vad de mäter och fångar upp. Jag har klagat några gånger här på att studier som använder surveys ofta går förbi det uppenbara problemet med under-representation av de riktigt höga inkomsterna (vilket gör att man underskattar inkomsterna och inkomstojämlikheten). Men det finns också mer subtila bortfall: "En sentral svakhet ved skattemeldingene som kilde for måling av inntekt er underrapportering av kapitalinntekter, der selskapsinntekter som ikke betales som utbytte utgjør den viktigste komponenten." (s. 10) Aaberge et als studie visar att företagsintäkter som inte tagits ut genom utdelningar har ökat under år med skatt på utdelningar, och att jämförelser över tid utifrån skattedata kompliceras av sådana skillnader. De visar i ett diagram (2.1) att bara ungefär 85 procent av inkomsterna -- definierat med deras bredare inkomstmått -- år 2001 fångades upp av skattesystemets definition av inkomst, och bortfallet blev större och större ju längre upp i fördelningen man gick. För toppdecilen fångades bara 65 procent av av deras inkomster upp, och för toppercentilen bara 40 procent. År 2017 hade täckningsgraden minskat ytterligare: 75 procent överlag, 51-52 procent för toppdecilen, och 25-26 procent för toppdecilen.

Den empiriska diskussionen börjar med ett relativt enkelt mått: givet skattedata så som de är, hur ser andelarna av inkomsterna ut för toppdecilen, toppercentilen och topp-tusendelen? Toppdecilens andel av de skattade bruttoinkomsterna ökade från 30 procent år 2001 till 35 procent år 2018; topprocentens andel ökade från 10 procent till 15 procent. Figur 2.3 nedan visar Gini-koefficienten 2001-18, för ekvivalensjusterade hushåll. Denna har ökat med 5 procentenheter 2001-18, dvs 16 procent jämfört med startnivån. Diagrammet visar också ojämlikheten med tre alternativa mått om bruttointäkt: (a) mätt som i Aaberge et al (2020) som inkluderar privatägda delar av företag men inte värden på bostäder och bostadstjänster, (b) grundmåttet fast med inkomster från börsnoterade företag inkluderade som summan av utdelningar och värdestigning i aktier, och (c) bruttointäkter som i skattedata.

De går vidare med att diskutera utvecklingen i disponibel inkomst eller post-tax. Skillnaden i deras post-tax-inkomstbegrepp jämfört med det vanliga -- förutom skillnaderna som är en del av bruttodefinitionen som diskuterats ovan -- är hur skatten på aktieutdelningar mäts, hur arbetsgivaravgift och företagsskatt inkluderas för företagare och löntagare, och att kommunal egendomsskatt inkluderas. Ojämlikheten i disponibel inkomst, mätt med Gini-koefficienten, har ökat med 8 procentenheter mellan 2001 och 2018. Ginin ökade särskilt mycket före finanskrisen 2008, och igen 2013-2016.

De dekomponerar ojämlikheten i disponibel inkomst till sex komponenter: löner, egenföretagares inkomster, kapitalinkomster av två typer, offentliga transfereringar, och skatter. Figur 7 visar dekomponeringen. Det är fascinerande att se att lönernas bidrag till ojämlikheten minskade rejält 2003-04 och var låg 2004-2007, den tid som den totala Ginin ökade så mycket, medan egenföretagarinkomster ökade väldigt mycket där, medan också kapitalinkomsterna hade en starkt ökande trend. Både skatterna och transfereringarna var i princip lika omfördelande över hela perioden -- för Sverige gissar jag att vi istället hade sett en minskad omfördelning -- se Barth et al (2021) och Pareliussen et al (2018).

Lönedelen är den viktigaste komponenten av ojämlikheten, säger Aaberge et al, eftersom lönerna är den största kategorin av inkomster. "Ulikhetsbidraget fra selskapsinntekt er mer enn doblet i perioden, med en økning fra 7 til 17 prosentpoeng, og var særlig høyt i årene før finanskrisen (2006 og 2007). Resultatene viser at selskapsinntekter har et mye større bidrag til ulikhet enn inntektsandelen skulle tilsi. Dette skyldes at selskapsinntekter er mye mer konsentrert øverst i fordelingen av inntekt etter skatt enn de andre inntektskomponentene." (s. 21) Skatten är mer omfördelande än vad transfereringarna är. Hade man infört platt skatt på inkomster hade Ginin ökat med 3 procentenheter; anledningen till att skillnaden inte är större än vad den är, är att det norska skattesystemet är "sterkt regressivt øverst i inntektsfordelingen" (s. 22).

Om vi ser på de här komponenterna utifrån hur stor roll de spelar för intäkterna i olika delar av fördelningen. För den nedre halvan av fördelningen (genomsnitt åren 2006-2018) utgör löner runt 70 procent av inkomsterna, offentliga transfereringar ungefär 25 procent, och de andra posterna, nämligen bostadsintäkter och "andre eierinntekter" 3-4 procent. För percentilerna 90-95 är löner fortfarande en dominant del, runt 80 procent, medan transfereringar, aktieintäkter och andra intäkter är mycket små poster. Bostadsintäkter ger runt 10 procent. För den översta percentilen, borträknat den översta 0,1 procenten, utgör däremot lönerna bara ungefär 40 procent av inkomsterna, medan aktieinkomsterna är ungefär lika stora, 40-45 procent, och bostadsintäkterna och andra ägandeintäkter rundar av till 100. (s. 27)

Figur 2.11 visar inkomstutvecklingen år-för-år 2001 till 2018 för olika skikt av inkomstfördelningen. Det är fascinerande se hur volatila toppercentilens inkomster är: en otrolig stegring 2003-2007, men också ett otroligt djupt fall 2007-2008.

Kapitel 3 beskriver förmögenhetsojämlikheten. De fokuserar på nettoförmögenheten, alltså hushållens tillgångar minus deras skulder. Deras förmögenhetsmått skiljer sig från det i den officiella statistiken genom att mäta bostadsvärden mera marknadsmässigt, med hjälp av information från försäljningar och bostadsprisindex, kombinerat med taxeringsvärdena. (Metoden kommer från Eika et al 2020.) Förmögenhetsojämlikheten är -- som alltid -- högre än inkomstojämlikheten, men den ökar långsammare: Gini-koefficienten ökar med grundmåttet med 4,5 procentenheter 2001-2018, från 64,5 till 69. (s. 37) De gör också flera varianter på måttet. Den första är att mäta den verkliga toppen med siffror från finanstidskriften Kapital, som gör en lista över de 400 rikaste norrmännen. Denna justering ökar Ginin år 2018 från 69 till 72. Den tredje varianten som syns i diagram 3.1 är att värdera ägande i onoterade bolag utifrån deras intäkter kombinerat med en antagen avkastningskvot, i detta fall 4 procent. Avkastningskvoten är osäker och lär variera mellan olika typer av bolag, men Aaberge et al menar att "Resultatene viser likevel at formuesulikheten trolig er betydelig høyere enn det som
framkommer når verdien av unoterte selskaper måles med bokførte verdier." (s. 38)

De dekomponerar den totala förmögenhetsojämlikheten till nettoförmögenheternas beståndsdelar: bankkonton och liknande värden; finansiella tillgångar; bostäder och fast egendom; och skuld. Fast egendom gör det största bidraget till Ginin, ungefär +45 år 2018, medan de finansiella tillgångarna ger +15, banktillgångarna bara +10, och skulderna är utjämnande, -5, vilket betyder att de med större tillgångar också har större skulder. (s. 38) De finansiella tillgångarnas andel har ökat över tid, från 13 procentenheters bidrag till 18. Att bostäderna är det största bidraget beror inte på de är mest ojämlikt fördelade, utan helt enkelt på att de är den största posten i hushållens förmögenheter. 

Från 2001 till 2018 ökade den genomsnittliga förmögenheten för norska hushåll med 97 procent. Den nedre halvan av förmögenhetsfördelningen ökade bara sina förmögenheter med 20 procent, men percentilerna 50 till 90 ökade med 85 procent, 90-99:e percentilerna ökade förmögenheten med 106 procent, och topprocentens förmögenheter ökade med 117 procent. (s. 40) De stora ökningarna på bostadspriserna förklarar varför förmögenheterna vuxit så mycket snabbare än inkomsterna.

Kapitel 4 kartlägger skillnader mellan stad och land, eller närmare bestämt tre kategorier: (a) Oslo och Bærum, (b) de tre andra storstäderna Bergen, Stavanger och Trondheim, och (c) resten av landet. Oslo har en mer konjunkturberoende utveckling än de andra grupperna, och Oslos fördel mot de andra blir därmed störst i boom-perioderna 2004-2007 och 2014-2017. Vad gäller förmögenheterna har Oslo ett klart framsteg, som också ökar allra mest 2003-2007 och 2014-2017.

Kapitel 5 kartlägger fördelningen av skattebördan. Diagram 5.1 ger en fascinerande bild av hur mycket skatt folk i olika delar av fördelningen har betalat som en andel av sin inkomst. För den nedre hälften av fördelningen (orange linje), vad Piketty brukar kalla "upper middle class", alltså percentilerna 50 till 90 (ljusbrun linje), den översta decilen minus toppercentilen (mörkbrun linje), och så toppercentilen som är den nästan svarta linjen. För de tre första grupperna är skillnaderna vad man förväntar sig: den nedre halvan betalar lägst procent, och toppdecilen störst andel. Men toppercentilen avvek från detta "progressiva" mönster (i bemärkelsen progressiv beskattning) genom att både 2006-07 och 2014-2018 betala lägst procent i skatt! Just som Andreas Cervenka diskuterar för svensk del i Girig-Sverige, utifrån de låga skattesatserna på egenföretagarinkomster, på avkastning på aktier på ISK-konton med flera specialregler.

Kapitel 6 diskuterar de offentliga tjänsternas effekter på inkomstfördelningen. Att få gratis eller nära gratis barnomsorg eller sjukvård är förstås ingen inkomst i snäv bemärkelse, men är en starkt subventionerad konsumtion som påverkar hushållets levnadsstandard, och som även utgör en i realiteten ofrånkomlig pendang till att hushållen betalar (olika mycket) skatt. Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre talar om ett utvidgat inkomstbegrepp (utvidet inntekt) och visar att de offentliga tjänsterna utgör en större del av den utvidgade inkomsten för den lägre halvan av fördelen än för de övre grupperna. "For de nederste 20 prosentene av inntektsfordelingen utgjør kommunale tjenester i gjennomsnitt 21 prosent av utvidet inntekt og for topp 1-prosenten utgjør de rundt 1 prosent av utvidet inntekt." (s. 75) Gini-koefficienten reduceras med 2 procentenheter när de offentliga tjänsterna räknas in.

Kapitel 7 jämför utvecklingen i Norge och USA. Datat om USA hämtas från en rapport från Congressional Budget Office från 2021, The Distribution of Household Income, 2018. Över perioden 2001-2018 växte hushållens inkomster i genomsnitt med 25 procent i USA och med 50 procent i Norge. Den lägsta femtedelen av fördelningen hade faktiskt bättre inkomsttillväxt i USA (+35 procent) än i Norge (+21 procent), och toppercentilen hade bättre i Norge (+187 procent) än i USA (+45 procent). Inkomstfördelningen är dock jämnare i Norge; topprocenten får 13 procent av inkomsterna där mot 17 procent i USA. Norge har ett mer omfördelande skattesystem bland de lägsta 99 procenten, men mer regressivt för toppercentilen. Se diagram 7.3.

Däremot är den offentliga sektorns tjänster mer omfattande, ambitiösa och omfördelande i Norge än i USA.

I slutsatserna betonar de att inkomstojämlikheten ökat i Norge under 2000-talet: Gini-koefficienten med deras mer omfattane mått har ökat från 0,27 år 2001 till 0,35 år 2018. Detta beror både på stora brutto-inkomstökningar i toppen, och på regressiv beskattning i toppen.

Utifrån de stora problemen med att jämföra inkomstfördelningen i de nordiska länderna -- se inlägget om Barth et al (2021) och inlägget om skillnaderna i toppinkomstandelar i nationella studier och i World Inequality Database -- så är det väldigt hjälpsamt med en studie som presenterar ojämlikhetsestimaten steg för steg med olika metoder och tillägg. Det vore toppen med en motsvarande studie för Danmark, en för Finland och en för Sverige, så att man kunde bryta ner på ett mer precist sätt vilka skillnaderna är i inkomster och inkomstfördelning mellan länderna.

referens
Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad og Arnstein Vestre (2021) "Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre", Statistisk sentralbyrå Rapporter: 2021/33. Läs här.

Drivkrafter bakom inkomstojämlikhet i rika länder

Vad har gjort att inkomstojämlikheten utvecklats på olika sätt -- ofta ökat, men inte alltid -- i de rika länderna sedan 1980? Nationalekonomerna Brian Nolan, Matteo G. Richiardi och Luis Valenzuela ger i en artikel från 2019 en översikt över vad som hänt. De fokuserar på fördelningen av disponibel inkomst, alltså inkomst efter skatter och transfereringar, på hushållsnivå, alltså med justeringar för antalet personer i hushållet. Vidare så väljer de att fokusera på Gini-koefficienten som tar in hela fördelningen och är särskilt känslig för förändringar i mitten av fördelningen. Det är alltså en ganska olik approach jämfört med toppinkomst-litteraturen som fokuserar på toppinkomster och fördelningen före skatter och transfereringar. (s. 1287) Deras huvudsakliga källa är Luxembourg Income Study som, framhäver de, "has been employed in seminal studies of inequality and poverty such as Atkinson et al. (1995) and Gornick and Jäntti (2013)," och OECD:s Income Distribution and Poverty dattabase, som "has been central to OECD publications on inequality and poverty such as Growing Unequal (2008), Divided We Stand (2011) and In It Together (2015)." (s. 1287) LIS har data i "vågor", insamlade ungefär vart femte år sedan 1975, men ofta bara sedan 1990-talet; OECD:s IDPD hade från början också bara data för vart femte år eller så men har för senare år årliga data; för många länder börjar OECD-databasen dock bara 2004. För varje land använder de den källa som låter dem ta längst bak i tiden: oftast är det LIS, men t ex för Sverige är det OECD. Vi ser Gini-koefficienten för disponibel inkomst det första året i tabell 1, med en jämförelse med Ginin för det sista året med data. Jämförelsen här stöder också att Sverige haft en kraftig ökning av ojämlikheten: +0,083 vilket är den största ökningen i tabellen; tvåa kommer Slovakien med +0,081, trea kommer USA -- som förstås började på en mycket högre nivå -- med +0,071, och fyra kommer Storbritannien med +0,067.

Så här sammanfattar Nolan, Richiardi och Valenzuela utvecklingen i Norden (förutom Island för vilket data börjar bara 2004):

"Among the traditionally low-inequality Nordic countries, Finland and especially Sweden saw pronounced increases in inequality. Norway had a more modest but still substantial rise, whereas for Denmark the Gini was little changed." (s. 1287)

Om vi jämför denna rangordning med den som WID.world ger för pretax income sedan 1980 så ser det där snarare ut som att Danmark haft störst ökning av inkomstspridningen, till 2016-17 som är de sista åren med riktiga data, medan de andra tre är på ungefär samma nivå, från att toppercentilen hade ungefär 6 procent av inkomsterna 1980 till ungefär 10 procent av inkomsterna 2016-17. Nolan et als jämförelse går ju bara till år 2013 men det ser ungefär likadant ut. Vi kan också ta in en jämförelse som fyra OECD-ekonomer, Pareliussen et al, gjort mellan utvecklingen av pre-tax och post-tax ojämlikhet. Jag har bloggat om den artikeln innan men lägger in ett intressant diagram därifrån här med:

Här handlar jämförelsen om perioden från mitten av 1990-talet till 2014. Sverige har störst ökning av Gini för disponibla inkomster (+7 punkter), Danmark näst mest (+5) och Finland och Norge mindre (+3,5 och +2,5). Ordningen är alltså inte samma som Nolan et al ger -- där är det Danmark som har minst ökning. Att Sverige har mest är däremot konsekvent mellan studierna.

Nolan et al gör också en jämförelse mellan fyra olika källor: LIS, OECD:s IDD, Chartbook of Economic Inequality, och GINI Project Database, vad gäller hur Ginin för disponibel inkomst förändrades från 1980 (eller första tillgängliga år) till 2007. Danmark är +-0 i LIS, +0,02 i IDD och +0,03 i GPD; Finland är +0,05 i LIS (1987-2007), +0,06 i IDD, +0,05 i Chartbook, och +0,06 i GPD; Norge är +0,02 i LIS, +0,03 i IDD, +0,04 i Chartbook; Sverige är +0,04 i LIS (1981-2005), +0,06 i IDD (1981-2007), +0,09 i Chartbook, och +0,10 i GPD. Nolan et al diskuterar skillnader mellan dataseten och skillnader mellan dataset:

"It is clear that the data source employed matters, so comparative studies relying on either the LIS or OECD databases, as most do, will not always be incorporating the same trends. Although there are question marks for certain countries, overall these figures show that about two-thirds of the countries have a significant increase in inequality from around 1980 up to just before the economic crisis, with an average increase of about four Gini points. However, while a simple summary along the lines of ‘Income inequality has increased in most rich countries since around 1980’ is valid as far as it goes, this clearly risks obscuring major, consequential differences in country experiences. " (s. 1290)

En intressant pendang till detta är att de betonar -- liksom Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) i toppinkomststudien av Norge och Gabbuti och Gomez Leon (2021) i en social tables-studie av Italien 1900-1950 -- att ojämlikheten utvecklas i episoder, inte linjärt:

"This also relates to the key point, as emphasized, for example, by Förster and Toth (2015), that increases in inequality have often occurred in discrete ‘episodes’ rather than in a consistent fashion over time – with the example of the United Kingdom, where most of the increase in the Gini was concentrated in the Thatcher period of the early-/mid-1980s, being only one example." (s. 1290)

De jämför också med toppinkomst-estimat från skattedata, alltså pre-tax och utan hushållsekvivalenta justeringar. Mellan 1980 och 2007 ökade toppercentilens andel med mindre än 1 procentenhet i Danmark, med 3,9 procentenheter i Finland, med 3,9 procentenheter också i Norge, och med 5,8 procentenheter i Sverige. (Tabell 3.)

Diskussionen om drivkrafter bakom förändringarna börjar med globaliseringen, går vidare med teknisk utveckling, fortsätter med kategorin "Finance, Monetary Policy, Macro-economic Cycles and Shocks", för det fjärde "Labour Market Institutions and Market Power", och för det femte "Product Market Power". Den sjätte faktorn är demografi, hushållsstruktur och arbetskraftsdeltagande, och till slut är den sjunde omfördelning genom skatter och transfereringar. Diagrammet som jag klistrat in ovan sammanfattar dessa olika faktorer.

Vad gäller globalisering så kan ökad handelskonkurrens och sortering mellan bättre och sämre företag öka löneojämlikheten, och ökad konkurrens om vd:ar mellan länder kan också öka vd:ars inkomstfördelar jämfört med arbetare. Att Indien och Kinas arbetskrafter klivit in på den globala arenan har antagligen också sänkt löneandelen i de rika länderna, vilket ökar ojämlikheten. (s. 1293-1294). Helpman (2016) i hans utvärdering av globaliseringens effekter menar att den ökat löneojämlikheten, men bara kan förklara en liten del av helhetens utveckling. Autor et al (2016) i deras mycket kända paper om Kina-effekten finner att jobb försvann och att lönerna fortfarande var lägre i mer påverkade områden tio år senare, men Krugman påpekar att de 985 tusen industrijobb som Autor et al menar försvann till Kina, bara var en femtedel av den totala mängd industrijobb som försvann i USA under de undersökta åren 1999-2011.

"Hakobyan and McLaren (2016) derive an analogous picture when studying the consequences of Mexican competition through North American Free trade Agreement (NAFTA) on US workers. Although they find little effect on the average worker, blue-collar workers in most ‘NAFTA-vulnerable’ locations did suffer considerable wage losses, effect which intensifies in ‘NAFTA-vulnerable’ industries. Similar local disparities are documented for Germany by Dauth et al. (2014), where job losses and lower wages occurred in regions facing import-competition from China, whereas the opposite occurred in export-intensive regions. For further examples with more or less similar results, see Balsvik et al. (2015) for Norway, Crozet and Orefice (2017) for France, Foliano and Riley (2017) for the United Kingdom and Nilsson Hakkala and Huttunen (2016) for Finland." (s.1295)

Ojämlikheten kan också ha ökat genom ökad skatte-konkurrens och ökat skattesmitande som möjliggjorts av enklare kapitalrörelser över gränserna.

Vad gäller teknologisk förändring så handlar det i hög grad om Tinbergens ‘race between technology and education’: vad för typ av jobb skapas, med vad för typ av efterfrågan på högutbildade respektive lågutbildade anställda, och hur ser utbildningssystemet ut? SBTC räcker inte, säger Nolan et al, men polarisering på arbetsmarknaden kan mycket riktigt leda till ökad inkomstojämlikhet.

referens

Brian Nolan, Matteo G. Richiardi och Luis Valenzuela (2019) "The drivers of income inequality in rich countries", Journal of Economic Surveys Vol. 33 No. 4.

Varför ser ojämlikheten (toppinkomstandelar) i Norden så olika ut med olika källor?

Hur har inkomstojämlikheten -- definierat som andelen som går till den procent som tjänar mest -- utvecklats i Norden de senaste fyrtio åren? För varje nordiskt land finns det en given utgångspunkt för att studera toppinkomstandelarna över tid: Atkinson och Sögaard (2016) för Danmark, Roikonen (2021) för Finland, Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) för Norge, och Roine och Waldenström (2008) för Sverige. Så här ser utvecklingen sedan 1980 ut enligt dessa fyra studier:

Här ser vi att den danska serien slutar 2010 och den svenska -- hämtad från Daniel Waldenströms hemsida, där han uppdaterat serierna från artikeln som publicerades 2008 -- 2013. Man kan då surfa in på World Inequality Database och få mer uppdaterade serier:

Här går alla serier till och med 2020. Men serierna är oroväckande olika de från originalstudierna. Hur kan skillnaderna vara så stora? Jag har gått in och kollat i serie-beskrivningarna. En första sak man kan tänka på är att 2018, 2019 och 2020 i alla fyra länder är extrapoleringar, alltså inga riktiga data. De mer substantiella skillnaderna mellan de två diagrammen är:

• Danmark har en väldigt platt trend enligt Atkinson och Sögaard, till och med en minskande trend ca 1980-1996. Men enligt WID.World ökar topprocentens andel rejält i Danmark under samma tid: från 6,8 procent 1980 till 9,6 procent 1996 och 10,5 procent 1997. Detta medan A & S anger 5,5 procent 1980 och 5,1 procent 1996 och 5,2 procent 1997.
• Sverige har en långsamt stigande nivå enligt Roine och Waldenström, från 4 procent 1980 till 6 procent under senare hälften av 1990-talet och början av 00-talet. Men enligt WID.World är nivån runt 7 procent 1980 och volatil under 80-talet med en jätteökning under 1990-talskrisen, från 7,8 procent 1992 till 11,5 procent 1995.
• Finland har skillnader, men inte lika stora som Danmark och Sverige.
• Norge har en peak 2000 i båda dataseten, men en 2006 (Skatteomläggningen) i AAM men 2008 i WID

Skillnader vad gäller nivåer och skillnader mellan länder:

• Enligt originalpublikationerna var ojämlikhetsordningen 2010 Norge – Finland – Sverige – Danmark. Enligt WID är ordningen  Norge – Danmark – Sverige – Finland. Danmark ser mycket mer ojämlikt ut enligt WID, medan Finland knappt ökat alls.
  

Varifrån kommer då skillnaderna?

Så här diskuteras källorna för den svenska toppinkomstandelen, pre-tax:

Summary of data construction by year (see source for details): 1980: interpolated survey + concept correction + tax data, 1981: survey + concept correction + tax data, 1982-1986: interpolated survey + concept correction + tax data, 1987: survey + concept correction + tax data, 1988-1991: interpolated survey + concept correction + tax data, 1992: survey + concept correction + tax data, 1993-1994: interpolated survey + concept correction + tax data, 1995: survey + concept correction + tax data, 1996-1999: interpolated survey + concept correction + tax data, 2000: survey + concept correction + tax data, 2001-2002: interpolated survey + concept correction + tax data, 2003-2013: survey + tax data, 2014-2018: extrapolated distribution using survey data, 2019-2020: extrapolated distribution. Before 1980, pretax income shares retropolated based on fiscal income: see source.

Före 1980 är nivåerna alltså extrapolerade utifrån Roine och Waldenströms serie, men splicade på den nivå som WID själva räknat fram för 1980, utifrån Roine och Waldenström men med någon korrigering för (a) survey, och (b) "concept correction". Som källor anger WID:

Roine, Jesper and Waldenström, Daniel (2010). Top Incomes in Sweden over the Twentieth Century; in Atkinson, A. B. and Piketty, T. (editors) Top Incomes: A Global Perspective, Oxford University Press, chapter 7. Series updated by the same authors.; Blanchet, Chancel and Gethin (2020), “Why is Europe less Unequal than the US?”; Updated by Morgan and Neef (2020), “Regional DINA update for Europe”; Updated by Morgan and Neef (2021), “2021 DINA Regional Update for Europe”; For long run series (full population), Chancel, L., Piketty, T. “Global Income Inequality 1820-2020: The Persistence and Mutation of Extreme Inequality” (2021)

Jag får alltså gå in i Blanchet, Chancel och Gethin (2020) och Morgan och Neef (2020, 2021) för att få en inblick i vad för korrigeringar som gjorts, som gör att WID:s bild ser såpass olika ut jämfört med de fyra nationella studierna.

Blanchet, Chancel och Gethin (2020) är en studie i Distributional National Accounts-inriktningen (DINA). DINA-approachen är känd inte minst för diskussionen om fördelningen efter skatter och bidrag, men jag är intresserad av pretax-fördelningen. Så här definierar BCG pretax income:

"Pretax income corresponds to income after the operation of social insurance systems, but before other types of redistribution. It is equal to factor income, plus pension benefits (17% of national income on average) and unemployment and disability benefits (1.7%), minus the social contributions that pay for them. Contributions and transfers are generally observed in survey data and can therefore be directly removed from or added to individual factor incomes." (s. 9)

Den statistiska enheten är en vuxen person (20 år eller äldre), och för gifta par delar de inkomsten 50-50 mellan de två personerna. Survey-mikrodatat de använder är för det första EU:s Statistics on Income and Living Conditions (EU-SILC) som gjorts årligen sedan 2004, och dess föregångare European Community Household Panel (ECHP) som finns för åren 1994-2001 för 13 västeuropeiska länder. Det andra survey-mikrodatat de använder är Luxembourg Income Study (LIS) som har harmoniserade mikrodata för 26 länder med en del data från 1970-talet, men för de flesta västeuropeiska länderna sedan 1985.

Så här förklarar Blanchet, Chancel och Gethin hur de går tillväga för att bygga serierna från dessa olika källor:

"First, we derive measures of household income inequality from survey microdata. Second, we train a machine learning algorithm to correct conceptual inconsistencies in survey tabulations. Third, we combine survey data with tax data to correct incomes at the top end of the distribution. Fourth, we combine external data sources with national accounts aggregates to distribute unreported national income components." (s. 12)

Proceduren beskrivs i mer detalj i tabell 2:

En grundläggande kommentar man kan göra angående min jämförelse mellan de två diagrammen i början av inlägget är att det inte är konstigt att ojämlikhetsnivåerna är olika i de två diagrammen. WID:s serier har inga ambitioner att reproducera nivåerna från skattedata-studierna; tvärtom så börjar ju WID med surveydata och använder därefter skattedata-studierna för att extrapolera bakåt från givna nivåer. Det gör också att det inte är så konstigt att Danmark går från lägst nivå i skattedata-diagrammet till snudd på högst nivå i WID-diagrammet.

Istället börjar de alltså från surveydatan: de menar att de har survey-data för både pre-tax och post-tax fördelningen för nästan alla länder sedan 2007, och för en längre period för några länder (säkert inklusive de nordiska). De omvandlar post-tax-skattningar i surveys till pre-tax-mått på ett intressant sätt:

"To tackle this prediction problem, we choose to rely on XGBoost (Chen and Guestrin, 2016), a state-of-the-art implementation of a standard, high-performing machine learning algorithm called boosted regression trees. The key idea behind our harmonization procedure is that while the income or consumption concepts we observe are different, they are also related. Using all the cases in which the income distribution is simultaneously observed for two different concepts, we can thus map the way they tend to relate to one another, and convert any source concept to our concept of interest. We provide a detailed overview of the method and results of this imputation procedure in appendix section 1.3. In particular, we show that this approach performs better than more naive ones, such as assuming a single correction coefficient by percentile." (s. 13)

De menar dock att denna procedur inte gör någon större skillnad, eftersom de flesta land-år har både pre-tax och post-tax-mått.

Steg tre är att kombinera surveys och skattedata. Surveys tenderar att missa de rikaste -- som inte vill svara på frågor om sina inkomster -- vilket gör att man underskattar ojämlikheten. (Se Blanchet, Flores och Morgan 2022.) Därför använder Blanchet, Chancel och Gethin "standard survey calibration methods" som justerar upp toppinkomsterna baserat på information från skattedata. Detta har en stor effekt: "Correcting survey-based estimates using top income shares derived from tax data has a large impact on our estimates of the income distribution, because surveys tend to significantly underestimate both the level of top income inequality and its rise since the 1980s in most European countries." (s. 14-15)

Det fjärde steget är alltså att i DINA-anda lägga till inkomst-komponenter som finns i BNP men sällan i inkomstfördelningsstudier: imputed rents (alltså den implicita inkomsten av en bostad som man inte betalar hyra för, eftersom man äger den) från bostäder som folk äger själva, företagsvinster som inte delats ut till aktieägare, och offentliga intäkter som produktskatter. För mina syften torde imputed rents vara den viktigaste faktorn, och den menar de att de täcker enkelt utifrån EU-SILC som inkluderar denna variabel. Utifrån information i EU-SILC så ut för de "a simple statistical matching procedure, using income as a continuous variable, to add imputed rents to the rest of our series".

Man blir ju väldigt nyfiken på hur vart och ett av de här stegen påverkar skattningarna av ojämlikheten. Jag hade gärna sett det för ett land i taget, men figur 1 visar i alla fall effekten för alla 26 europeiska länder i studien tagna tillsammans. För toppdecilens andel kan man jämföra den rosa linjen, som redovisar resultaten från EU-SILC, ECHP och LIS kombinerade, med den mörkröda linjen som korrigerar surveys utifrån skattedata. Skillnaden är remarkabel: med surveys finns det ingen trend alls från mitten av 1990-talet till 2017, medan med korrigering från skattedata ökar andelen frånrunt 32-33 procent i mitten av 90-talet till 35 procent 2017.

 En annan intressant jämförelse är den mellan BCG:s lite budget-DINA och en fullfjädrad DINA-beräkning. Figur Ib gör detta för Frankrike, med en jämförelse mellan BCG:s estimat och de som Garbinti, Goupille-Lebret och Piketty (2018) gjort.

Från detta går de vidare till resultatdiskussionen som handlar rätt mycket om skillnaderna i ojämlikhet mellan Europa -- och inom Europa jämförs norra, västra och östra Europa -- och USA, och varför dessa skillnader uppstår. Men det är ju inte vad jag är intresserad av här.

Jag går istället vidare med att kolla på Marc Morgan och Theresa Neefs "2020 DINA Update for Europe" (pdf). Morgan är Västeuropa-koordinator på World Inequality Lab i Paris, och Neef är Östeuropa-koordinator. Uppdateringarna för det senaste året kommer huvudsakligen från EU-SILC. För några få länder, framför allt Frankrike och Österrike, är uppdateringarna mer omfattande:

"Some country-based researchers are currently working on producing distributional national accounts for their countries at a greater level of detail and precision than the estimates of this update. Austria and France are the only two countries included in this update that have followed this strategy to date (see Table 1). The results for other countries should gradually come out over this academic year. These concern the cases of Belgium, Germany, Spain and Sweden. We expect that more countries will be added to this list over time. This is desirable as it will improve cross-country comparability." 

Tabell 1 sammanfattar uppdateringarna. Jag har bara klippt ut två fjärdedelar, men de visar i alla fall Danmark, Finland, Norge och Sverige. (s. 2)

Metodologin sammanfattar Morgan och Neef helt enkelt som BCG, alltså Blanchet, Flores och Morgan, som börjar med surveys och  gör justeringar i tre steg, först med skattedata, och sen med "missing income compnents". Morgan och Neefs studie ger alltså inga nya justeringar till datat i diagrammen ovan jämfört med BCG.

Vilka är topprocenten i Europas inkomstfördelning?

 

Mycket forskning har de senaste tjugo åren ägnats åt inkomstfördelningen mätt som andelen av inkomsterna som går till den procent som tjänar mest, eller den tiondel som tjänar mest. Men vilka är de här anonyma toppercentilerna eller toppdecilerna? OECD-ekonomen Oliver Denk kartlägger i ett paper från 2015 topprocenten i 18 europeiska länder.

Han använder en Eurostat Structure of Earnings Survey (SES) från 2010 som har information för 10 miljoner anställda i Europa (6 % av de anställda i dessa länder), inlämnad från arbetsgivarna. Här täcks alltså bara anställda, inte egenföretagare. För att se till att resultaten är representativa för de anställda i stort så jämför Denk också med några nationella studier, som en av Brewer, Sibieta och Wren-Lewis (2014) om Storbritannien. SES-datat verkar i vilket fall vara representativt för topprocenten i arbetsinkomster och bland de anställda, medan det förstås inte gör ett bra jobb med att täcka kapitalinkomster och egenföretagare.

Huvudresultaten är följande karakterisering av toppercentilen i Europa.

"The top 1% tend to: be in the 40s and 50s; be men; have a tertiary education degree; work in finance, manufacturing, or wholesale and retail; and be employed as chief executives or in other senior management positions. 70% among the top 1% are between 40 and 59 years old, while workers in this age group make up half of all other employees. 80-85% among the top 1% are men versus 50-55% among the bottom 99%. The share of men among the top 1% exceeds 90% in two countries: Germany and Luxembourg. 80-85% among the top 1% completed tertiary education, compared with 30-35% among the bottom 99%. Half of the top 1% are employed in finance, manufacturing, or wholesale and retail. 15% of them are chief executives or senior officials and another 45% corporate managers. " (s. 7)

Diagrammen märkta E och F ovan visar karakteristiska för den svenska topprocenten (blå staplar, jämfört med botten 99 % i grå staplar) specifikt: deras branscher och deras yrken. Vi ser att det är tillverkningsindustri, handel, finans, "professional services" och sjukvård som dominerar. Sjukvård är en viktig sektor i de 18 ländernas topprocent överlag, säger Denk, och det är väl helt enkelt läkare som det handlar om -- med tanke på att måttet bara gäller för anställda, inte för företagare eller kapitalägare, så är det kanske inte så konstigt att läkare är en hyfsad andel av topprocenten av inkomsterna.

 

referens

Oliver Denk (2015) "Who are the top 1% earners in Europe?", OECD Economics Department Working Papers No. 1274. Läs här (pdf).

Stigande ojämlikhet i jämlika Norden

När jämförande mikrodata för inkomster kom i form av Luxembourg Income Study på 1980-talet, skriver nationalekonomerna Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen i ett bokkapitel, så bekräftades bilden av de nordiska länderna som särskilt jämlika, i detta fallet vad gällde inkomstfördelningen. Dessutom verkade de inte ha stigande ojämlikhet och inte stigande arbetslöshet, olikt andra rika länder.

Sedan 1990-talet har tre faktorer ökat ojämlikheten i Norden och andra länder, säger de. Ett, teknologisk förändring som minskat efterfrågan på lågutbildad arbetskraft. Två, ökad ekonomisk integration och framför allt "Kinachocken". Tre, en rad ekonomiska kriser, globalt framför allt 2008, men i Norden också i det tidiga 1990-talet för Finland och Sverige.

Forskningsfrågan bakom Barth, Moene och West Pedersens kapitel kan sägas vara: hur hanterade de nordiska länderna, med sin berömda sociala modell, utmaningen om en ökad ekonomisk ojämlikhet? Har de behållt en sammanpressad inkomststruktur? Har de fattiga missgynnats mindre av utvecklingen i Norden än i andra rika länder?* 

Diagram 6, inklistrad ovan, ger en första blick på ojämlikhetens nivå och förändring i jämförande perspektiv. Gini-koefficienten för disponibla inkomster var 1985 markerat jämn i Sverige -- lägst Gini bland de 14 länderna som jämförs här -- och även låg, om än inte lika låg, i Finland, Danmark och Norge. Ökningen i ojämlikheten vad gäller disponibel inkomst var störst i Sverige och minst i Danmark och Norge.

Diagram 7 bygger på nationella källor, inte harmoniserade med varandra, och därför redovisas där inte nivåer i ojämlikhet, utan bara trenden inom länderna varje tid: varje lands ojämlikhet jämförs med samma lands nivå år 1987. Norge har en jättespik 2005 som har att göra med en skatteomläggning det året**, men om vi bortser från den blippen så är två saker klara. Ett, alla länder har stigande ojämlikhet. Två, ojämlikheten har ökat mest i Sverige, och ungefär lika mycket i de andra tre länderna. I Sverige har Ginin ökat med 40-45 procent, i de andra tre länderna med 20-30 procent.

De använder också en intressant beräkning av Søgaard (2018) som kollar på hur mycket topprocentens inkomstandel av inkomsterna ökat, hur mycket det bidragit till en ökad Gini, och hur mycket Ginin ökat totalt. Søgaards data för de fyra länderna börjar mellan 1980 och 1986 beroende på land, och slutar mellan 2011 och 2015 beroende på land. Toppercentilens inkomstandel ökade med mellan 3,2 och 3,4 procentenheter i de fyra länderna, vilket ökade Gini-koefficienten med mellan 2,6 och 2,9 punkter. Men totalt sett ökade Gini-koeffecienten mellan 3,7 punkter (Norge) och 10,9 punkter (Sverige). I USA förklarar toppinkomstandelens förändring 6,6 av 7,7 punkters ökning i Ginin, visar Søgaard, men i Sverige alltså bara 2,6 av 10,9 punkter. Det mesta av den ökade ojämlikheten i Sverige handlar alltså om fördelningen inom de nedre 99 procenten av inkomstfördelningen -- jfr den dekomposition som Aaberge, Atkinson och Modalsli (2020) gjort för Norge över tid. 

För att utforska utvecklingen i mer detalj använder de mikrodata från LIS och från EU-SILC. EU-SILC är bara tillgänligt från 2004 och framåt, medan LIS mystiskt nog bara finns för Sverige till och med 2005. Tabell 3 visar Gini-koefficenten för hushåll 1995, 2004 och 2013 beräknat från mikrodata.

Enligt de här beräkningarna så hade Norge mest ojämlik fördelning 1995 med en gini på 23,1, detta att jämföra med 20,8 i Danmark, 21,0 i Finland och 21,3 i Sverige. År 2013 har Finland högst Gini med 25,5 medan de andra följer ganska nära på: Sverige 25,0, Danmark 24,5 och Norge 24,3. Ökningen i inkomstspridning bara mellan folk i åldern 30-59 år är ungefär lika stor som den i befolkningen i stort, vilket antyder att det inte är en förändrad demografi vad gäller ålder och hushållssammansättning som ökat ojämlikheten. (Jfr Pareliussen och Robling 2018.)

När de kollar på relativ fattigdom, mätt som att hushållet har mindre än 60 procent av medianinkomsten, så har den stått ganska stilla i Danmark, från 9,6 procent 1995 till 10,4 procent, och Norge, från 11,4 till 11,9 procent, men ökat ganska rejält i Finland från 7,1 till 12,9 procent, och Sverige, från 9,1 till 14,8 procent. (Tabell 4.) Även här visar de att mönstret håller även om man bara kollar på 30-59-åringar; snarast så blir mönstret ännu starkare då, med en ökning i Danmark och Norge, och mer än en fördubbling i Sverige.

På den andra av spektrumet finns de förmögna.

"To illustrate the head count measure of richness in the Nordic countries relative to others, we can use Forbes list of billionaires. It uses an implicit richness line of wealth equal to 1 billion USD. According to this measure, the US has 1.7 billionaires per million inhabitants, Denmark 0.9, Finland 0.9, Norway 2.0, Sweden 2.4. The head count measure of billionaires in other European countries is in the range of 0.5 to 1.3 per million inhabitants: For instance, Spain has 0.4, Italy 0.6, France, 0.7, UK 0.8 and Germany  1.2. So, compared to the rest of Europe there are more billionaires relative to the population in the Nordic countries." (s. 13)

Att Norge har många miljardärer är inte så konstigt med tanke på hur rikt landet är. Men det är slående att Sverige har mer än dubbelt så många dollarmiljardärer per capita än Danmark och Finland! Moene (2016) utforskar vidare den relativt stora mängden dollarmiljardärer i Sverige och Norge.

Tillbaka till den nedre delen av fördelningen. Diagram 8 visar hur stor del av sin tidigare lön som en arbetare med genomsnittlig lön får ut om han eller hon blir sjuk, arbetslös, eller pensionär. Det är alltså genomsnittet av de tre systemen, sjukförsäkring, a-kassa och pension. Vi ser att Sverige hade de generösaste nivåerna 1985 (runt 78 %), och tillsammans med Danmark haft störst nerskärningar till 2011, till ungefär 60 %. I Danmark har nivåerna gått från ca 66 % till ca 54 %. Norge har i princip haft en stabil nivå runt 75 %, medan Finland haft en liten minskning, från ca 64 % till ca 59 %.

Från annan forskning (Kuivalainen och Nelson 2012) vet vi att också socialbidragen blivit mindre generösa sedan 1980-talet. Politiker har varit oroat sig för att det varit för enkelt att få stöd av det offentliga utan att först ha uttömt möjligheterna att skaffa jobb. För Sverige har Ferrarini et al (2012, SOU) visat att det båe blivit svårare att kvalificera sig för socialt understöd, och att stödet blivit mindre generöst i pengar räknat om man väl kvalificerat sig. (Se också Nelson 2017.) Barth, Moene och West Pedersen menar att om vi tog in de bredare indikatorerna, så hade bilden från diagram 8 stått sig: Sverige har haft störst nerskärningar i välfärdsstatens ersättningssystem, och Norge har haft minst nerskärningar. Norge har inte haft någon så svår finanskris som den som Finland och Sverige hade i början av 1990-talet, och oljan gör att statsfinanserna varit starkast i Norge.

Den fackliga anslutningsgraden har minskat i alla fyra länder sedan 1980-talet, men mest i Sverige, där nivån var högst från början, över 80 procent. I Sverige minskade den till runt 65 procent år 2015, i pinricip samma nivå som Finland och Danmark, som dock började på lägre nivåer, runt 70 respektive 75 procent. Norge är en outlier i att nivån hela tiden varit mycket lägre, och att minskningen är mindre: runt 57 procent 1985, runt 53 procent 2015.

De går vidare med en dekomposition av Gini-koefficienten (som följer Lerman och Yitzhaki 1985) år 1995 och 2013 till de disponibla inkomsternas beståndsdelar: arbetsinkomster, kapitalinkomster, skatter, och socialförsäkringsinkomster. De finner att ökningen av inkomstspridningen i Danmark och Norge berodde på ökade löneskillnader, men i Finland och Sverige på minskad omfördelning. Att kapitalinkomsterna inte spelar mer roll i Finland och Sverige förvånar mig, med tanke på tidigare forskning om detta -- då undrar man ju om de hushållssurveys (från Luxembourg Income Study) som används i dekompositionen verkligen fångar upp kapitalinkomster på ett bra sätt? Barth et al anger att kapitalinkomsterna är ungefär 5 procent av hushållens inkomster enligt dessa surveys. (Tyvärr så diskuterar de inte LIS erkända problem med att fånga upp faktiska kapitalinkomster.)

Barth, Moene och West Pedersen går vidare med att diskutera löneskillnader. De redovisar utvecklingen för måttet P90/P10, alltså ration mellan lönen för löntagaren i den 90:e percentilen och lönen för löntagaren i den 10:e percentilen. Där hade Sverige 1985 en mycket mindre skillnad (ratio 1,95 ungefär) än Finland (ratio 2,50) men alla fyra länder har i någon mån konvergerat; 2013 hade Sverige minst skillnad med en retio på 2,30 medan de andra tre alla var runt 2,50. (s. 19)

I slutsatserna diskuterar Barth, Moene och West Pedersen relationerna mellan två centrala tendenser, en ökande brutto-inkomstojämlikhet och en minskad välfärdsstatlig generositet. De två tendenserna har antagligen förstärkt varandra (jfr Barth och Moene 2014), men fördelningen mellan de två har varit lite olika mellan länderna: i Danmark och Norge drevs den ökade ojämlikheten i disponibel inkomst mest av brutto-inkomsterna, men i Finland och Sverige mest av nerskärningar i välfärdsstaten. Varför hade då Finland och Sverige ett annorlunda politiskt mönster?

"Finland and Sweden came out of a severe crisis and leading politicians accepted the idea that their countries could not afford so generous welfare spending any longer. Their views gained support from considerable parts of the population. Decisive voter groups may have felt that they were lagging behind in the average income rise, and that they could not afford the high taxes needed for the high public spending. The voters may have felt that the welfare state came in competition with other pressing needs for higher disposable incomes. A more general decline among the social democratic parties may have added to this momentum." (s. 21)

De menar att trots de stoar utmaningarna, så kommer antagligen en nordisk modell att överleva. Dels så finns det kollektiv organisering med en tradition av solidariskt agerande för social sammanhållning, dels så finns det på individuell nivå ett utbrett socialt ethos av "consonance, cooperation and reciprocity " (s. 22) som kan stabilisera modellen.

Det är ett väldigt intressant kapitel som Barth, Moene och West Pedersen har skrivit, med mycket att tänka på. Jag tänker dock att det finns två brister som gör att det är svårt att få "hela bilden" här. Den ena är att jag saknar en källkritisk diskussion om hur heltäckande Luxembourg Income Study egentligen är för toppinkomsttagare och kapitalinkomster. Jag tror att bilden av den svenska utvecklingen skulle se annorlunda ut med ett fullständigare inkomstmått. Det vore här t ex intressant att jämföra resultaten för Sverige med LIS, med Birgitta Janssons resultat med registerdata för fem år mellan 1983 och 2010. Den andra saken som jag saknar är en diskussion om den ekonomiska strukturomvandlingen. Vad för jobb har skapats i de fyra länderna sedan 1980-talet och vilka jobb har försvunnit? Vad jobbar folk med? Både av allmänna skäl och utifrån den specifika litteraturen om jobbpolarisering och -uppgradering sedan 1970-80-talen, så tänker jag att det är helt avgörande för inkomstfördelningen vad för jobb som finns i ekonomin. En studie visar att finanssektorns expansion spelat en viktig roll för ökningen av löneojämlikheten i Frankrike på 1990-2000-talen; det är väl inte orimligt att tänka sig att något liknande hänt i Sverige, som ändå är ett nordeuropeiskt finanscentrum av visst format? Sverige hade den största ökningen i inkomstspridning av de fyra nordiska länderna, och har så vitt jag vet också den största finanssektorn av de fyra.*** Mer allmänt så skulle jag också vilja veta lite om industrisektorns nedgång i sysselsättning och tjänstesektorns uppgång: varierar dessa tendenser i styrka mellan de fyra länderna?

Referens
Erling Barth, Kalle Moene och Axel West Pedersen (2021) "Rising inequality in the egalitarian Nordics", i Georg Fischer and Robert Strauss (red.), Europe’s income, wealth, consumption and inequality. Oxford University Press, 2021. Om boken, se här. Kapitlet finns i pre-print-version, som är den som jag läst, att ladda hem fritt här.

Fotnot
* De ger på s. 3-8 en rätt grundlig bakgrund för de nordiska länderna vad gäller BNP per capita, produktivitet, sysselsättning med mera. Intressant nog säger de i översikten över arbetsmarknadens institutioner följande: "The separate histories of wage bargaining in each country differ somewhat. It is rather parallel in Sweden and Norway with strong labour unions and employers’ associations, formed in the late 1800s and early 1900s, and with an export led wage coordination established during the crisis in the 1930s. The system has remained intact except for a short period after 1983 when Swedish employers withdrew from the central negotiations – just to recentralize the system a few years later." (s. 4) Att lönebildningen blev exportledd på 1930-talet är ju just vad jag problematiserar i min senaste artikel -- se här.

** Man höjde 2006 skatten på aktieutdelningar. Det gjorde att bolagen hade särskilt höga utdelningar 2005, och eftersom utdelningarna är ojämnt fördelade, ökade också ojämlikheten det året. Men inte varaktigt, som vi också ser i diagrammet. 

*** En studie från OECD, av Oliver Denk, visar (Tabell 2) att Gini-koefficienten år 2010 var 22,0 i Finland, 20,4 i Norge och 20,9 i Sverige. Utan finanssektorn vore siffrorna 21,7, 20,0 och 20,2. Inte riktigt stöd för min spekulation!

Det kortvariga keynesianska uppsvinget efter 2008 års finanskris

Under den globala finanskrisen 2008-09 fick keynesiansk stimulanspolitik ett uppsving, trots att nationalekonomer under 00-talet före 2008 i princip varit ense om att keynesianism inte fungerar.* Statsvetaren Henry Farrell och ekonomen John Quiggin behandlar i en artikel från 2017 varför detta skedde -- och varför det keynesianska uppsvinget blev så kortvarigt. Deras argument bygger på en "emerging literature on sociological arguments about professions":

"Professional economists care about policy influence because it is imbricated with the prestige structures of the profession, hence shaping the self-identity of economists. Policy actors care about the advice of professional economists both because it helps them deal with specific policy problems, and because expert approval casts luster on their own efforts, providing them with an important resource in battles with other policymakers. This helps us understand how economic consensus and dissensus played an important role during the Great Recession. When economists appear to share a consensus on a given topic, then policymakers whose policies are in line with the consensus will enjoy an advantage over those whose policy positions contradict it. The former can use the consensus to increase the costs of dissidence for the latter. However, because the internal prestige structures of economics favor economists who have perceived policy influence, disadvantaged policymakers have reason and opportunity to destabilize professional consensus by elevating dissident economists in policy discussion."

2007 trodde mainstream-ekonomer att en "Great Moderation" rådde och skulle fortsätta: fortsatt ekonomisk tillväxt och inga behov för ekonomisk-politiska experiment. Vad som hände 2008 fick detta att framstå som en villfarelse, och öppnade för tidigare heterodoxa keynesianska perspektiv att komma tillbaka. Men:

"When policy-makers dislike an expert consensus, they have good reason and tools to try to destabilize it. The combination of Greece’s debt crisis and the perceived need to shift toward a more “normal” set of policy prescriptions helped policymakers in Germany and the European Central Bank to boost the prestige of economists who were hostile to Keynesian prescriptions. This made it easier for policymakers to deviate from demand stimulus policies without suffering censure from an apparently unified economics profession." (s. 270)

Det handlar alltså om kampen om konsensus, om hur man ska definiera den rimliga politiken.

" we define expert consensus as an “apparent consensus” (Urfalino 2007, 53) within the relevant community of experts regarding how best to conceptualize, and hence solve, a significant given problem." (s. 270)

Hur uppstår då konsensus, och hur påverkar idéerna politiken? "scholars argue over whether econ omic ideas influence policy-makers through legitimacy (Finnemore and Sikkink 1998;Haas 1992), coalition building (Blyth 2002), organizational dynamics (Ban 2015a; Chwieroth 2009), or coercion (Nelson 2014)."
 

Det finns också en typ av analys där idéerna egentligen inte spelar någon roll alls.

"The most plausible counter-explanation would be one in which state-level policymakers with asymmetric power—based on market size—and exogenously fixed preferences bargained over their preferred policy outcomes (Drezner 2007; Elkins, Guzman, and Simmons 2006; Krasner 1991). Different outcomes would result from visible shifts in bargaining power rather than any change in the collective beliefs of experts. The sudden resurgence of Keynesianism in 2008–2010 would result from changing relative market size of pro- and anti-Keynesian countries, as would the collapse of the Keynesian consensus in late 2010." (s. 271)

Denna typ av analys illustreras i Figur 1. Om vi istället tror att idéer spelar roll, så blir det viktigt att förstå hur idé-konsensus uppstår. Figur 2 illustrerar tre sätt att tänka på detta. Perspektiv 1, "the epistemic communities approach", hävdar att konsensus inom ett vetenskapssamhälle uppstår genom intellektuell diskussion, och sedan påverkar politiker eftersom förslagen från forskarna baseras på “well-reasoned consensus among those in the best position to know”. Perspektiv 2 är mer pessimistiskt:

"argues that expert economists arrive at a consensus through hierarchical socialization, which selects on individuals with certain kinds of beliefs, and strongly discourages dissent from dominant views, hence creating great ideological stability (Nelson 2014). This would suggest that the previously existing consensus, in which fiscal stimulus policies were more or less ruled out of theoretical and empirical discussions, would continue to prevail and shape the options open to policymakers, through a combination of persuasion and coercion." (s. 271)

Perspektiv 3

"examines how internal processes within specific organizations—professionalization, administrative recruitment, adaptation, learning, and entrepreneurship—affect consensus building among professionals (Ban 2015a; Chwieroth 2009). Here, professional economists may reach new consensus after vigorous internal debates, which are shaped by organizational structures, recruitment patterns, and population dynamics as older economists retire and are replaced by newer ones." (s. 271)

Dessa tre perspektiv, säger Farrell och Quiggin, fokuserar alla på interna dynamiker inom nationalekonomin. Deras perspektiv fokuserar istället på "hinge" (translate: gångjärn, kärnpunkt) mellan forskare och politiker. De fokuserar alltså på (a) nationalekonomins interna "ekologi", (b) ekonomiska politikens "ekologi", och (c) relationen mellan de två. Inom (a) följer de i hög grad Marion Fourcade som menar att nationalekonomin som disciplin är både väldigt global och väldigt hierarkisk: i toppen befinner sig ett fåtal "stjärnekonomer" som i princip alla är verksamma vid prestige-institutioner i USA. Också i länder långt bort kan ett ekonomisk-politiskt förslag få prestige om det har stöd av en sådan USA-baserad stjärnekonom (jfr Mandelkern och Shalev 2010 om Israel). Dessa stjärnekonomer var på 00-talet delade mellan de som följde 1980-talets rationella förväntningar-revolution och menade att keynesiansk stimulanspolitik inte fungerar, och deras motståndare i debatten, nykeynesianerna som bevarade en tilltro till att politiken kunde stimulera ekonomin i en recession, men med mer tilltro till penningpolitiken än den klassiska keynesianismens fokus på finanspolitiken. Inom det ekonomisk-politiska fältet fanns också en liknande uppdelning, baserad på olika lägesbedömningar:

"The United States interpreted the crisis through the lens of the 1930s history of depressed demand, and sought to coordinate advanced industrial economies around a common approach based on maintenance of free trade relations and economic stimulus. Germany, in contrast, interpreted the crisis as a consequence of the failure to create and implement strong rules in the financial sector, and sought to resist US demands (Blyth 2013a; Drezner 2014)." (s. 272)

Inom USA var "the executive branch", presidentämbetet och dess institutioner, ledande i den ekonomisk-politiska debatten -- Kongressen stod tillbaka. Presidentens Council of Economic Advisers var centrala. Också i Tyskland var regeringen ledande och inte minst med dess Sachverständigenrat.
Ur dessa resonemang springer Figur 3 som illustrerar Farrell och Quiggins perspektiv, med ömsesidig påverkan mellan nationalekonomer och policymakers. Policymakers som de i USA som ville ingripa politiskt, tog kontakt med keynesianska ekonomer som nu kunde få nytt erkännande. Metodologiskt studerar de offentliga tal och publikationer och komplementerar detta med intervjuer med några centrala aktörer. "While this strategy is not exhaustive, it plausibly maps the major lines of argument during the relevant period." (s. 273)**

Omsvängningen till keynesianism hade delvis redan skett före krisen brakade ut: Bushadministrationen hade genomfört ett stimulanspaket redan vintern 2007-08. Men den tog fart under andra halvan av 2008. Ekonomer som Barry Eichengreen gick ut och förespråkade expansiv politik; Barro och Redlick (2009), Eugene Fama och John H. Cochrane talade emot, delvis på sina egna hemsidor eller bloggar. Däremot talade högerekonomerna Richard Posner och Martin Feldstein ut för stimulanspaket. På IMF fanns samtidigt under slutet av 2008 och 2009 ett konsensus för keynesiansk stimulanspolitik under Dominique Strauss-Kahn och chefsekonomen Olivier Blanchard; Strauss-Kahn föreslog till G20 ett paket motsvarande 2 % av världens BNP. På ECB var skepsisen mot keynesianismen mycket starkare, och man menade att sådan politik skulle äventyra Stabilitets- och tillväxtpakten. De starkaste skeptikerna inom ECB höll dock delvis tillbaka sin kritik: "The expert consensus among economists over the benefits of Keynesianism was not only the result of prominent conversions, but of reticence among the unconvinced." (s. 274) Och det är väldigt fascinerande att ECB-ekonomerna faktiskt, enligt en sagesperson i Frankfurt, tog intryck av US-amerikanska ekonomers bloggande:

"For the most part, they encountered little resistance. European economists closely followed the arguments that were taking place among elite American economists within the blogosphere and via the New York Times and the Financial Times (interviews with Ferry, senior ECB official). " (s. 275)

EU-kommissionen kände sig utanför debatten, och började prata om ett stort stimulanspaket som ett sätt att komma in i centrum igen.

Tyska politiker var den grupp som definitivt var kvar på den anti-keynesianska sidan; med referens till Blyth (2013), Matthijs (2016) och Vail (2014) säger Farrell och Quiggin att tyskarna var "primed by" ordoliberala idéer. Tysklands socialdemokratiska finansminister Peer Steinbrück sa i en intervju den 5 december 2008 att "The same people who would never touch deficit spending are now tossing around billions. The switch from decades of supply-side politics all the way to a crass Keynesianism is breathtaking." (cit. 275) Steinbrück avfärdade EU-kommissionens försök att få upp ett europeiskt stimulanspaket på bordet, och talade om det i termer av att "bränna pengar". Samtidigt så skedde intressant nog inom tysk nationalekonomi ett skifte till keynesianism, där tyska ekonomer influerades av sina anglosaxiska kollegor. "De fem vise männen" (jfr det danska fallet) hade sedan 1970-talet varit bestämt anti-keynesianska, men svängde nu plötsligt. Detta väckte vrede hos konservativa ekonomkollegor liksom hos politikerna: SPD:s gruppledare i Bundestagen dömde ut rådet som "inkompetent" och "överflödigt", och föreslog dess avskaffande! (s. 276) Förbundskansler Merkel tog också sig tid att attackera rådet i sitt tal till CDU:s partikongress i december 2008: hon klagade att man lyssnat för mycket på experter som inte var riktiga experter, och att man istället borde förlita sig på sund tysk hushållsekonomi och sunt förnuft.

Inte desto mindre deltog Tyskland i ett EU-stimulanspaket i januari 2009. EU enades om ett stimulanspaket om 200 miljarder euro av vilka 170 miljarder skulle spenderas av medlemsstaterna; Tyskland genomförde i januari ett eget paket om 50 miljarder. Även om Tyskland skulle ha ett val senare under 2009 så orsakades inte den ekonomisk-politiska omsvängningen av oro inför valet, utan snaare av skiftet i expert-konsensus bland nationalekonomerna (s. 276; ref Vail 2014). 

Att förklara denna "resurgene of Keynesianism" är svårt för existernade teorier, säger Farrell och Quiggin. Icke-idé-fokuserade teorier som Daniel Drezners förklarar vilka aktörer som var viktiga, att Tyskland och USA stod i centrum och att det inte hade blivit någon större keynesianism utan dem. Men den förklarar inte varför tyskarna svängde. Men också idéfokuserade teorier som ställer den rationella debatten i centrum misslyckas, menar F och Q; nationalekonomernas diskussion verkar inte varit så förutsättningslös och sökande som det perspektivet förutsätter. "Instead, the turn toward
Keynesianism among economists resulted from processes of debate midway between trench warfare and intellectual contagion. " (s. 276) Också personalombyten på viktiga platser som IMF spelade en roll, vilket Cornel Ban (2015) visat.

Så kommer Farrell och Quiggin till sin egen modell över hur förändringen skedde och sker. Nationalekonomerna och en del av politikerna kunde mötas i att se finanspolitiken som central. Keynesianer inom akademin såg på den stora Depressionen som något som nu måste undvikas, medan policymakers ville ha intellektuellt stöd för en stimulanspolitik som de ville föra. Så blir den ekonomiska politiken en hinge issue som kopplade ihop olika grupper. Att USA:s nationalekonomer svängde så kraftigt till keynesianism var särskilt viktigt eftersom de, inom nationalekonomins exceptionellt hierarkiska fält, har mycket mer inflytande över tyska nationalekonomer än vad som gäller vice versa. USA:s nationalekonomer påverkade alltså sina egna policymakers direkt, och tyska policymakers indirekt. Intressegruppspolitik var inte frånvarande, men idépolitiken var en nödvändig del av omsvängningen:

"Other factors, including pressure from domestic interest groups, intersected with expert opinion.
Yet, without the frame offered by expert consensus, political groups would have had great difficulty in articulating their demands and coalescing around them (Blyth 2002, Chapter 1)." (s. 277)

Det keynesianska uppsvinget blev dock kortvarigt. Redan i mitten av 2010 beklagade sig keynesianska nationalekonomer som Brad DeLong över att de förlorat initiativet i debatten. En rad mindre -- och mindre viktiga stater -- började hamna i solvensproblem och nerskärningspolitik kom på agendan också i länder som inte befann sig i sådana problem. Alesina och Ardagna (2009) hävdade att nerskärningar kunde öka investeringar genom mekanismen investerares förtroende, och Rogoff och Reinhart (2010) hävdade i ett ökänt paper att större statsskuld i sig sänkte BNP-tillväxten.

"These discontented economists received tangible support from policymakers who were unhappy with the prospect of continued stimulus. Alesina (2010) presented a short paper summarizing his arguments about confidence effects at the April 2010 meeting of the EU’s economics and finance ministers. This paper was then cited in the meeting’s official communique (Islam and Chowdhury 2012), legitimizing Alesina’s arguments as a core influence on emerging European policy. Alesina’s claims had a broader impact on international political debate, much to the alarm of pro-Keynesians. As the crisis seemed to abate, European Central Bank officials used public arguments about the timing of retrenchment to condemn fiscal deficits and reassert their authority (see Gonzales-Paramo 2010)." (s. 278)

I en intervju menar en ECB-anställd att de såg att keynesianska multiplikatorer inte var det enda att kolla på utan att man var tvungen att beakta ricardianska effekter och förtroende-effekter. John Taylor hade ett väldigt bra papper om expansioner av den ekonomiska politiken i USA över 50-60-år och hävdade att effekterna var otydliga eller t o m skadliga. Också EU-kommissionen började argumentera på detta sätt.

"The ECB’s president, Jean-Claude Trichet, privately berated EMU member states for their persistent fiscal irresponsibility in the past, and informed them that they had little choice but to adhere rigidly to the rules if they wished to avoid future crises (Barber 2010). He also began to take a much stronger position in public debate. In an op-ed for the Financial Times that the newspaper described on its own front page as “strident,” Trichet condemned the “oversimplified message of fiscal stimulus,” and sought to build on what he described as a new consensus for retrenchment (Trichet 2010).
German policymakers’ analysis of the 2008–2009 crisis as a crisis of fiscal profligacy and bad debt was reinforced by the argument that markets would brutally punish states that did not move toward fiscal austerity. The empirical evidence was muddy (O’Rourke 2010; Rodrik 2010). However, the rhetorical claim that markets “wanted” fiscal austerity provided a common ground between economists accustomed to lecturing governments about the important disciplining role of markets and some policymakers who were looking to move from Keynesianism toward austerity." (s. 278)

Det fanns inget konsensus för åtstramningspolitik bland nationalekonomerna, men politiker kunde säga att en debatt pågick, och så välja den sida som passade deras agenda. Inför G20-mötet i juni 2020 var denna retorik om en tudelning i vägen mycket viktig, som när den tyska finansministern Wolfgang Schäuble beskrev debattläget:

"Behind the calls for us to pursue a more expansionary fiscal course lie two different approaches to economic policymaking on each side of the Atlantic. While US policymakers like to focus on short term corrective measures, we take the longer view and are, therefore, more preoccupied with the implications of excessive deficits and the dangers of high inflation." (cit. 279)

Schäuble pekade på att han och hans sta läst Rogoff och Reinharts studie noggrannt, och att studien empiriskt bevisar att statsskuld skadar BNP-tillväxten.

Så här beskriver Farrell och Quiggin åren efter 2010:

"In the intervening period from 2010 onward, fiscal expansion was followed by contraction or relative stagnation in all the major OECD economies, leading to an increased reliance on monetary policy in the United States, and eventually the EU, where Trichet’s successor, Mario Draghi, has pushed for a form of “quantitative easing” to stimulate the economy. Keynesian macroeconomics, in various forms, is resurgent in the academic profession, and in major policy institutions, like the IMF. Academic critics of Keynesianism remain prominent and visible. In combination with the continued dominance of austerity advocates in bodies like the European Commission, this has allowed the political opponents of Keynesianism to maintain their position." (s. 279)

Fortfarande 2016, menar Farrell och Quiggin, var läget det som sattes 2010: oenighet bland nationalekonomer, men dominans bland policymakers för en anti-keynesiansk politik, vilket ledde till stor frustration hos keynesianer som Barry Eichengreen. Förklaringen till att anti-keynesianerna kunde vinna debatten är Greklandskrisen, som gav Tyskland och ECB retoriska resurser för att argumentera mot stimulanspolitik. Politiker och akademiker utövade ömsesidigt inflytande på varandra:  att politiker argumenterade för austerity, stärkte ekonomer som arbetade på detta.

"a key reason why ideas about austerity were resurrected within the academy, creating visible disagreement and dissensus, was that European policymakers took them up and promoted them, meaning that they had to be taken seriously by other scholars, even those who vehemently disagreed with them. Standard ideational accounts that tend to treat experts as “givers” and policymakers as “takers” of ideas have little insight to offer into the two-way dynamic through which scholarly ideas provided legitimacy for dissenting policymakers, who in turn were able to provide visible support that enhanced the legitimacy of these ideas in scholarly debate." (s. 279)

De viktigaste anti-keynesianska ekonomerna var "stjärnor" på prestigefyllda institutioner i USA. Men deras prestige ökade också genom själva deras policy-inflytande; inom disciplinen nationalekonomi är detta inte en oviktig faktor. Att EU:s finansministrar kontaktade Alesina och bad honom komma och presentera sitt paper för dem ökade hans arguments inflytande också inom disciplinen.

I sina slutsatser följer de på detta resonemang och menar att studien visar "how ideas and politics were inextricably intertwined, providing support for scholars like Blyth (2002) in their arguments with
scholars such as Lindvall (2009), who see expert ideas as being fundamentally apolitical." (s. 279) De följer också Seabrooke och Wigan (2016) i att visa hur viktigt det är i studier av idéer att studera experter och experternas sammanhang. Vår approach, säger Farrell och Quiggin, visar hur man kan studera hur idéer rör sig mellan olika kontexter, som en expert community och en policy community, och hur "“Hinge” issues allow factions in different ecologies to achieve parallel goals."

"This then, together with the work of other emerging scholarship on expertise (Chwieroth 2015; Faulconbridge and Muzio 2008; Fourcade 2009; Harrington 2012; Seabrooke 2014), and broader structures of communication and compulsion (Ban 2016), helps spell out an exciting research agenda that spans sociology—and especially economic sociology—and international relations. It is at least highly plausible that similar relationships exist in other areas where the ecologies of expertise and political decision-making intersect, such as human rights (Keck and Sikkink 1998), economic development (Best 2014), “military contracting” (Avant 2016) military intervention (Saunders forthcoming), and financial regulation (Simmons 2001)." (s. 280)

Mer specifikt så säger de att de analytiska take away-poängerna från studierna är de följande. Ett, idéer är inte bara viktigt när konsensus råder: faktum är att dissensus kan vara lika viktigt. Tobaksindustrin sa en gång angående dess påverkan på debatten om hälsoeffekterna av rökning att "doubt is our product". Tveksamhet, otydlighet och oenighet kan alltså också det vara en användbar situation i en idédebatt. Två, politik påverkar idéer, inte bara tvärtom. Vi måste alltså studera och kartlägga "the two-way interplay between these different ecologies". Det är förvisso inte lika lätt att testa hypoteser när man medger att kausaliteten kan gå åt bägge hållen, men perspektivet ger en mer nyanserad förståelse, och möjliggör att man ser kausala förhållanden som annars skulle vara osynliga.

referens 

Farrell, Henry and John Quiggin. (2017) "Consensus, Dissensus, and Economic Ideas: Economic Crisis and the Rise and Fall of Keynesianism". International Studies Quarterly. Läs artikeln här.

fotnoter  

* Farrell och Quiggin konstaterar att keynesianism givetvis är ett mycket bredare begrepp än bara stimulanspolitik i recessioner, men för artikelns syfte använder de den snäva definitionen.
** De har ett intressant metodologiskt resonemang här: "Our intention is to examine how the structures associated with different accounts explain the ways in which debates unfolded. Following Krebs and Jackson (2007, 36), we do not try to determine the specific micro-mechanisms through which ideas had consequences. Instead, we ask whether more traditional arguments about bargaining and ideas can explain observed outcomes, or whether outcomes are better explained by the two-way interaction between the relevant professional community and policymakers across the hinge of macroeconomic policy debates." (s. 273)