Ett ekonomisk-historiskt perspektiv på persistensstudier

 “History never really says goodbye. History says, see you later.”

— Eduardo Galeano (2013)

 

De senaste 20 årens trend med persistensstudier har fått ett par översikter och jag har redan bloggat om den av statsvetarna Cirone och Pepinsky (2022). Här ska det istället handla om den översikt som ekonomisk-historikerna Leticia Arroyo Abad (CUNY) och Noel Maurer (GWU) publicerade förra året i Journal of Historical Political Economy. Om Cirone och Pepinskys studie var beskrivande till positiv, så utgår Abad och Maurer från vad de kallar en "hälsosam skepticism". Cirone och Pepinsky diskuterade metodologiska och analytiska problem och utmaningar i litteraturen, men betonade, kan man nog säga, möjligheterna: Abad och Maurer belyser mer vad persistensstudierna missar, tar ett bredare perspektiv, inte så mycket på persistensstudiernas egna villkor som Cirone och Pepinsky gjorde.

Abad och Maurers sätt att introducera persistenstemat och -forskningen är intressant! De utgår från institutionell teori:

"Social science assumes the persistence of human institutions. Rules that can change suddenly and randomly are no rules at all. For example, a constitution cannot shape political behavior if politicians can change the procedures that govern lawmaking at their whim. Studying institutions, therefore, means studying the conditions under which institutions are stable and the conditions under which they change. This realization, of course, dates back at least to classical Marxism in which history is seen as a progression from one equilibrium to another, with persistence within the stages. Douglass North’s seminal work (North, 1991) took this insight but removed the teleological elements and proposed a framework to explain how institutions might change — slowly! — over time. As economists and political scientists turned their interest towards the study of institutions, they inevitably began to ask questions about how institutions originated and why they change." (s. 33)

Medan Cirone och Pepinsky började sin diskussion av persistensstudier med AJR (2001, 2002), börjar Abad och Maurer med AJR:s omedelbara föregångare, Engerman och Sokoloffs jämförelse mellan Sydamerika och Nordamerika utifrån en analys av skillnader i vad för koloniala institutioner som skapades på de två kontinenterna. Hos Engerman och Sokoloff ledde olika klimat- och odlingsförutsättningar i Nord och Syd till att olika grödor odlades av kolonisatörerna i Nord och Syd, och att vissa grödor men inte andra odlades med slaveri, vilket genom slaveriets långsiktiga negativa effekter gjorde att dessa regioner idag är fattigare än de vars klimat och jord inte lämpade sig för bomull eller socker. "This line of inquiry was not new, but it led to the emergence of the modern persistence literature", säger Abad och Maurer och menar att AJR (2001) egentligen lade fram en ny version av Engerman och Sokoloffs hypotes. Hos AJR var det inte lämpligheten för vissa grödor som var avgörande, utan förekomsten av tropiska sjukdomar på 1500-1600-talen som gjorde att de europeiska kolonisatörerna valde att regera vissa regioner avlägset (och starkt ojämlikt) men andra med större delaktighet vilket gav bättre utveckling på sikt. Steg tre i persistensstudiernas utveckling var enligt Abad och Maurer att forskare insåg att om man ville mäta effekterna av "bra" och "dåliga" institutioner så skulle man få problem med att jämföra länder som i övrigt är olika, och då började forskarna istället använda mått på inom-statlig variation: mellan socknar, distrikt, valdistrikt etc. På 2010-talet tog det fart, men inte så mycket i ekonomisk-historiska tidskrifter som i nationalekonomiska. På 00-talet var bara runt 5 procent av historiska artiklar publicerade i NEK-tidskrifter persistensstudier, men på 10-talet snarare 15-20 procent.

Joachim Voth (2020) har delat in persistensstudierna i två typer: "apples to oranges"-studier som förklarar ekonomiska utfall idag med icke-ekonomiska orsaker förr, och "apples to apples"-studier som förklarar icke-ekonomiska utfall idag med icke-ekonomiska orsaker förr. Abad och Maurer går ganska rakt in på sin kritik:

"One problem with “Apples to oranges” papers is that the mechanisms are often ill-defined or ad hoc. As a practical matter it is extremely difficult to publish a paper that finds that a major historical event had no effect decades or centuries later. The lack of clear historically-grounded mechanisms, combined with publication bias, opens the possibility that the literature is leading us to believe that there is more persistence than actually exists. Publication bias means that persistence studies are already biased towards false positives. But without clearly-specified and historically-sound mechanisms, the scales
will be weighted even further towards misidentifying spurious correlations and overstating the actual degree of persistence." (s. 34-35)

Det låter som en helt korrekt bedömning. De har också specifika invändingar mot "apples to apples"-studier: hur vet vi att t ex tiden som en polsk by spenderade under ryskt styre påverkar väljarpreferenser mer, eller per capita-inkomster mer? Som Voth klargör är de kausala kedjorna också komplexa och blandar in en mängd variabler: "Does the history of Russian rule in Polish villages influence voting patterns through per capita income? The results of such studies can be hard to interpret unless the mechanisms are extremely well-specified." (s. 35)

Jag gillar väldigt mycket hur Abad och Maurer tänker på persistensstudier och vad de egentligen säger som fält. På ett sätt, säger de, är varje persistens-studie också en anti-persistens-studie: att händelse eller chock X år TX har en idag mätbar effekt, innebär ju att de institutioner som rådde år TX-1 avskaffats. Om koloniala institutioner bestämmer den ekonomiska utvecklingen, så betyder det att för-koloniala institutioner inte spelar roll på sikt, inte har persistens.* Ett annat exempel är Alesina och Fuchs-Schündelns (2007) artikel där de menar att DDR formade sina medborgares politiska preferenser på ett beständigt sätt, så att de en gång bodde i DDR även idag är mer positiva till statlig omfördelning etc än de tyskar som en gång bodde i BRD. Detta implicerar att det kvasi-sovjetiska styret i DDR formade folks preferenser och att preferenser från före andra världskriget alltså inte är persistenta, inte har ett eko idag.** Att jämföra BRD och DDR har också gjorts i en rad andra studier: om tillit, om attityder till migration idag, etc. Det finns också en motsatt studie, som betonar skillnaderna före Tysklands delning: Fritsch och Wyrwich (2016) menar att entreprenörskapet redan 1925 var starkare i det som tjugo år senare blev BRD, än i de regioner som blev DDR.

Ett annat sätt att hitta en "treatment", säger Abad och Maurer, är att använda de tämligen godtyckliga koloniala gränser som europeiska kolonisatörer gjorde. Cogneau och Moradi (2014) använder t ex uppdelningen av Togoland efter första världskriget för att studera effekterna av engelsk och fransk utbildningspolitik. Miguel (2004) använde den godtyckliga, rätlinjiga gränsen mellan Kenya och Tanzania för att studera statsbildning och identitet, och fann att tanzanisk politik lyckades överkomma förexisterande skillnader. I en europeisk kontext fann Backhaus (2019) ett liknande resultat i Polen: 1911 fanns där stora skillnader i utbildning mellan områden under rysk, österrikiskt eller preussiskt styre, men skillnaderna hade minskat 1931 och försvunnit 1961. Abad och Maurer sammanfattar: "In short, the arm of history may be long but it is not always strong." (s. 38)

Sektion två handlar om var ens historiska data kommer ifrån, och deras problem. Många persistensstudier av Afrika har utgått från den geografiska fördelningen av etniska grupper före koloniseringen för att kunna studera effekter av kolonialism och slavhandel på senare politiska och ekonomiska utfall. Man har ofta förlitat sig på antropologen George Murdock som 1959 publicerade en studie av etniska grupper i Afrika: kartan ovan, från Nathan Nunn, bygger på Murdock. Så här karakteriserar Abad och Maurer mottagandet av Murdocks studie när den kom: 

"The volume was described as “courageous”, “bold”, “influential”, “tour de force”, “provocative” but also “a special menace,” “dogmatic,” and “factually wrong.” The volume was criticized widely and harshly by linguists, historians, and anthropologists in terms that make an economics seminar seem warm and welcoming. Murdock cherry-picked work by botanists, creatively massaged demographic evidence, ignored historical work, disregarded post-war censuses, and contradicted anthropologi-
cal findings. Nor did he make it easy to dispel doubts about factual errors, generalizations, and selective use of sources as his book did not provide a comprehensive discussion of his sources — or even any footnotes at all." (s. 39-40)

Abad och Maurer citerar också en mängd kritiker på olika punkter; de drar inga uttalade slutsatser om implikationerna för de många persistensstudier som använt Murdocks data, men man kan nog läsa in att de är kritiska. De pekar också nöjt på att statsvetaren Paine (2019) tagit fram ett eget dataset för att konkurrera med Murdock.

I studier av Latinamerika har en mängd studier använt befolkningstäthet före Columbus och kolonisatörernas ankomst som en oberende variabel som formar en rad utfall idag: utbildningsgrad, inkomst per capita, tvångsarbete, ekonomisk utveckling, osv. Här finns det en mängd mätproblem:

"The problem is that estimating historical population figures for Latin America is a highly uncertain process at best, due to the lack of pre-Columbian records and the post-contact demographic collapse. The most common technique is to backcast from early colonial population counts. Doing so, however, requires an estimate of the rate of depopulation during the first century after the conquest. Estimations of that rate, however, are all over the map. For New Spain, “High Counters” assumed that the depopulation rate was over 90%; “minimalists” ran with a rate around 20%. These problems are compounded when scholars attempt to estimate the population of geographic units smaller than Viceroyalties. While we can connect different indigenous groups to historical geographical entities, the actual boundaries of these entities are blurry and do not correspond to the eponymous modern units. Compounding the problem, indigenous groups did not respect contemporary political borders. Any estimate of pre-Columbian population densities linked to a particular modern political unit embeds an army of assumptions." (s. 41)

De konkretiserar med en diskussion av Argentina och vad för data som egentligen finns där om befolkningstätheten under den förkoloniala perioden.

Den tredje sektionen handlar om de kausala mekanismerna. När jag läste Cirone och Pepinskys översikt över persistensstudierna blev jag lite förvånad över hur enkelt de lät persistensstudier komma undan utan att kunna förklara vilka de kausala mekanismerna är som länkar avlägsen orsak år T med samtida utfall år T+500. Abad och Maurer är mer ense med mig:

"Persistence studies need a convincing mechanism to explain what stops the effects of past events from dissipating. After all, people move, institutions change, and borders shift. Without mechanisms what you have is quantum persistence: spooky effects at a (temporal) distance.
Mechanisms can take multiple forms. To give a few examples, institutional inertia, cultural transmission, and (used loosely) agglomeration economies have all been proposed as plausible mechanisms. The question is not whether mechanisms are needed. Nor is the question whether such mechanisms can be demonstrated to be the only mechanisms that could explain persistence. Rather, the question is whether the proposed mechanisms will be well-specified and historically-grounded or vague and ahistorical." (s. 43)

De diskuterar tre slags studier som misslyckas med att presentera övertygande kausala mekanismer. Den första är en studie som förlitar sig på en teoretisk modell för att beskriva en hypotetisk mekanism, utan att ge historiska belägg för att mekanismen faktiskt fanns i verkligheten. En annan blandar ihop alternativa utfall med belägg för historiska mekanismer. En tredje presenterar plausibla mekanismer "but tortures history in the process". Som exempel på typ ett ger de Ashraf och Galors (2013) i sanning långsökta argument om att det är vår genetiska diversitet, som varierar mellan länder och regioner idag beroende på vad som hände under homo sapiens uttåg ur Afrika för ca 120 000 år sedan, som bestämmer variationer i ekonomisk utveckling i världen idag.

"Nonetheless, it remains unclear how genetic diversity translates into economic development. After all, human beings do not directly observe genetic diversity. Rather, people observe phenotypical variations, linguistic differences, ethnic fractionalization, or religious diversity. The evidence that genetic diversity produces differences that humans will care about comes from theory and animal studies. There are alternative explanations for their results — that they have identified a genetic pattern in Europe and East Asia, which also happen  to be the most densely-populated places in 1500 and the richest parts of the world today. In addition, their mechanism, if correct, generates implications
that are not obviously plausible. Would reducing Ethiopia’s genetic diversity (presumably without changing anything else about the country) really lead to economic development? Would encouraging (say) Ethiopians to migrate to Bolivia automatically do the same? The best that can be said about the long-term influence of genetic diversity on growth is that old Scottish adage: 'not proven.'" (s. 44)

Abad och Maurers bedömning verkar rimlig, och i en fotnot refererar de också till kritik från d'Alpoim Guedes et al (2013) om dataproblemen i Ashraf och Galors studie, och Gelmans (2013) "delightfully brutal take down of a prestigious paper that the author considered silly."

En annan studie på mycket lång sikt, om än inte lika lång som Ashraf och Galors, är Com et als (2010) “Was the Wealth of Nations Determined in 1000 B.C.?” De använder Atlas of Cultural Evolution för att koda ifall en region använde en viss teknologi år 1000 f Kr, år 0, och år 1500 e Kr. De använder data om var dagens befolkningar i olika länder kommer ifrån ursprungligen, alltså deras etnicitet, och menar att om land X idag har stor andel befolkning från region Y som år 0 använde en viss teknologi, så är det mer sannolikt att land X idag är rikt. Liksom med Ashraf och Galor är Abad och Maurer inte helt nöjda:

"One problem, however, comes from the fact that Putterman and Weil [om dagens länders befolkningars etniska ursprung] measure only post-1500 migrations. It is unclear, then, why the level of technology used in (say) Iberia in 1000 B.C. should determine technology use in 1500, given that few of the inhabitants of Iberia in 1500 descended from people who were there 2,500 years earlier. Nor should path dependence be accepted without some historical evidence that it operated: there are numerous historical episodes of catch-up in which societies quickly adopt innovations developed elsewhere. In addition, their sources and coding are heavily weighted towards technologies used in
Western Europe." (s. 45)

Ännu lite kortare lång sikt jobbar de studier med som följer Engerman och Sokoloff i att studera effekter av kolonialismen i Amerika. Dessa studier följer E och S i ämne, men använder mer finfördelade data och kollar på variationer inom länder.

"The most ambitious of these papers, Bruhn and Gallego (2012), classify contemporary subnational jurisdictions in terms of a combination of their pre-Columbian population density and their primary economic activities during the colonial era. They divide colonial activities into three categories:
good, bad, and ugly. Good places have no labor exploitation, bad places exploit native and “imported” labor, whereas ugly places exploit local labor simply because there is a lot of labor there to exploit. They then link these colonial institutions to modern economic outcomes. Their coding algorithm
produces some odd results. For example, Virginia and North Carolina are classified as “good,” which is bit puzzling in light of the savage slave systems that characterized both states during the colonial period. Similarly, Missouri receives a rating of “bad,” even though the first plantations did not appear in the state until it became part of the independent United States." (s. 46)

Bruhn och Gallego (2012) visade att regioner med vad de kallade "dåliga" institutioner på 1600-talet var fattigare idag, och de med "bra" institutioner är rikare idag. Det finns dock några undantag, menar Abad och Maurer: norra Mexiko och sydöstra Brasilien hade dåliga institutioner på 1600-talet men är relativt rika, medan det omvända gäller för norra Amerika.

"The conceptual problem with Bruhn and Gallego (2012) is that they do not identify the mechanisms which transmitted the effects of colonial activities to the year 2000. Rather, they confound outcomes for mechanisms. For example, they show that “bad” colonial activities in a region are correlated with modern-day under-representation in the lower house of the legislature. The problem is that modern-day under-representation cannot be a direct cause of modern-day lower income levels. Rather, the cause would be past under-representation that slowed past growth, leading to lower income levels of today. Their mechanism is plausible — although it is unclear why they only consider the lower house
in bicameral systems — but undemonstrated." (s. 46)

Dell (2010) är ett Latinamerika-papper som jobbar seriöst med mekanismerna. Dell utforskar effekterna av mita-institutionen, en form av tvångsarbete som spanjorerna använde för att driva silvergruvorna i Potosí.

"The proposed mechanisms were the system of land tenure, the provision of public goods, and market participation. The paper is meticulous and very well done, but the proposed mechanisms are somewhat questionable, historically speaking. It is not clear that the mita in its classic form persisted for very long. Historians have shown that the mita obligation changed over time. Indigenous populations challenged the institution by buying-out the obligation, baptizing children as females, and mass outmigration. As a result, the mita in 1700s was a very distant cousin to its form in 1578 (Abad and Maurer, 2019).
Dell’s primary mechanism relies on data showing that large-scale plantations (haciendas) became more common outside the mita catchment area. Dell posits that haciendas were good for economic development through three channels. First, they protected peasants from colonial exploitation. Second, after independence haciendas saw more productivity growth than non-haciendas because they enjoyed more secure property rights. Third, after independence haciendas were better able to mobilize for public investment in roads and schools. The causal mechanism therefore depends on two claims: (1) the Crown discouraged hacienda formation in mita areas; and (2) at least one of the three aforementioned channels operated after independence." (s. 47)

Abad och Maurer är inte övertygade av Dells påstående, grundat i historisk litteratur, att haciendorna utgjorde en konkurrent till den koloniala staten och dess mita vad gällde att rekrytera arbetskraft; A och M menar tvärtom att haciendorna ibland fungerade som arbetskraftsförmedlare till statens gruvor. A och M menar också att böndernas motstånd mot haciendornas expansion in i tidigare mita-områden efter Perus självständighet, visar att haciendorna inte var så mycket bättre som arbetsgivare än vad gruvorna var, som Dell menar och förutsätter. A och M ifrågasätter också de mekanismer genom vilka haciendorna enligt Dell sedan främjat tillväxt: investeringar i vägar och skolor.

Från Dell går de vidare till Banerjee och Iyer (2005) som också de ställer frågor om vilka effekter extraktiva koloniala institutioner har på ekonomin på lång sikt.

"They ask whether the colonial landlord system in British India had long-term effects. Under the landlord system, the British placed the local tax liability for a village or group of villages with a single person. The landlord, in turn, received the right to collect taxes from the occupants under his jurisdiction, subject to some legal protections. Independent India abolished the system in short order, unsurprisingly. After demonstrating a causal relationship between being under a landlord and outcomes over the next few decades, they proceed a bit like Sherlock Holmes, eliminating plausible mechanisms until one is left: a polarized and conflictual political environment created by peasant “memories of an oppressive and often absentee landlord class” (Banerjee and Iyer, 2005, p. 1210). Similarly, Iyer (2010) finds that whether an area was under direct or indirect British rule before independence has a persistent effect on the provision of public goods decades later, paying careful attention to the historical plausibility of the proposed mechanisms." (s. 48)

En tredje studie om detta är Acharya, Blackwell och Sens (2016) studie om slaveriets långsiktiga effekter i USA. De menar att i counties med fler slavar utvecklade de vita starkare rasistiska attityder, och dessa attityder har därefter överförts från generation till generation, så att counties med mer slaveri på 1850-talet ännu idag är mer rasistiska. Detta är en ganska rolig kommentar i förbifarten, som ändå är rätt fundamental: "Of course, the effect they find is marginal: anti-black attitudes spread throughout the nation and emerged in the North as well." (s. 49)

En rad andra studier har också byggt sin mekanism på kulturell överföring från generation till generation:

"Voigtländer and Voth (2012), for example, showed that medieval pogroms in Germany correlated geographically with multiple measures of anti-Semitic oppression and hostility after World War I: Nazi vote shares, anti-Jewish riots, the share of Jews sent to the camps, letters to Der Stürmer, and attacks during Kristallnacht in 1938. As would be expected from a model of cultural transmission, the association weakens with higher levels of migration and in the Hanseatic trading cities, whose economic base required a modicum of tolerance to function. Jha (2013) shows that medieval Indian trading cities, like the Hanseatic League, were far less likely to experience intercommunal violence in 1850–1950, an effect which continues after independence in weakened form. The mechanism is the existence of intergroup complementarities: that is, patterns occupational specialization by ethnicity (enforced and encouraged by community norms) that require intergroup cooperation to function. He carefully uses history to establish the existence of such institutions historically; he then uses 2005 household data to show that attitudes consistent with the mechanism have survived. The fact that his postulated effect survived for so long but weakened over time adds to the credibility of the results." (s. 49)

Chen et al (2020) menar att regioner i Kina med en tradition av att göra det kinesiska rikets examina idag har en starkare utbildningskultur: "They postulate that the need to pass the exams created pro-education traditions among elite families, which in turn passed those attributes on to their children and grandchildren. They cannot observe intermediate cultural variables, but they can and do observe
intermediate measures of elite social cohesion, which provides evidence for their proposed mechanism." (s. 49)

"Establishing mechanisms may be the next frontier.", konstaterar Abad och Maurer, som sagt lite i kontrast till Cirone och Pepinsky. Till och med Acemoglu själv har i ett medförfattat paper 2020 anmärkt att persistens-idéerna, "ideas based on institutional stasis" blivit väldigt populära trots att institutioner i verkligheten förändras ständigt. Abad och Maurers slutsats för mekanism-sektionen är väldigt rimlig och lovande:

"But we would argue that the primary way forward involved taking history more seriously. Identifying convincing mechanisms implies paying attention of the history “in the middle,” painfully constructing historical datasets, and sweating the details. A greater understanding of historical methods and more
collaboration with trained historians would be invaluable. Persistence studies could thereby both better identify real mechanisms and avoid another of the famous pitfalls in this literature: “the compression of history.” It is to this pitfall that we now turn." (s. 50)

fotnot

* De pekar på att James Robinson, R:et i AJR, förklarat Botswanas ekonomiska succé med förkoloniala institutioner som gjort att landet inte drabbats av de koloniala institutionerna så som AJR (2001) säger. 

** Voth (2020) dömer däremot i princip ut Alesina och Fuchs-Schundelns studie; för honom exemplifierar den studien det mer generella problemet med persistensstudier som ignorerar skillnader mellan enheter som föregår "the treatment", i detta fall kommunistiskt styre: "The assumption that assignment to treatment in the past is often as “good as random” is unfortunately often wrong. Implicitly, the Alesina and Fuchs-Schündeln paper assumes that pre-1945, East and West Germany were largely identical in attitudes – and hence, any differences that appear today must be the result of the Communist “treatment”. This assumption is prima facie sensible, in the absence of evidence to the contrary – after all, they had formed part of the same country since 1871. However, there is strong evidence that the area of Germany that became the GDR was already strongly different in a number of important dimensions prior to 1945 – church attendance was already lower, female labor force participation was higher, and electoral support for the Communists was higher in the East in the interwar period (Sascha O. Becker, Mergele, and Woessmann 2020). In other words, the ‘treatment’ of Communist rule and Soviet occupation may only have preserved or amplified pre-existing differences. This does not imply that there was no persistence – it implies that it was so strong in this particular case that even the cultural and social effects of a brutal, long-lasting dicatatorship did little more than to leave intact differences that existed long ago." (Voth 2020, s. 11)

referens
Leticia Arroyo Abad och Noel Maurer (2021) "History Never Really Says Goodbye: A Critical Review of the Persistence Literature", Journal of Historical Political Economy, 2021, 1: 31–68

Historiska persistensstudier

Inom ekonomisk historia, särskilt så som den praktiseras inom nationalekonomin, har studier av historisk persistens slagit igenom stort de senaste tjugo åren: medeltida pogromer bestämmer naziströstning på 1930-talet, plogens genomslag eller inte på stenåldern bestämmer variationer i jämställdhet mellan könen idag, digerdöden bestämmer det mesta, och så vidare. I senaste utgåvan av Annual Review of Political Science konstaterar statsvetarna Alexandra Cirone och Thomas B. Pepinsky att även i deras disciplin har persistensstudierna slagit igenom*, inspirerat av "the rise of quantitative approaches in economic history". De definierar persistens så här:

"we define historical persistence as causal effects that (a) operate over time scales of a decade or more and (b) explain spatial variation in political, economic, or social outcomes. The decision to set a decade-long time scale for long-term persistence is arbitrary, but it distinguishes historical persistence from analyses that explore short-run political dynamics or structural causal relationships without a historical component. The emphasis on spatial variation in outcomes, in turn, distinguishes historical persistence from general claims about the causal weight of history, such as the observation that Portuguese colonialism caused contemporary Brazil to be a Lusophone country. Our analysis of historical persistence sees the central analytical task as estimating the effect of spatial variables that operate over a substantial temporal distance." (s. 241)

Persistens-studierna använder kvantitativa metoder, och vill urskilja kausala effekter.

Persistens-vågen började med två "landmark essays" av Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson: AJR 2001 och 2002. De publicerades inte i statsvetenskapliga tidskrifter, men "these two essays quickly became standard reading among political economists, owing to their powerful demonstration of how historical data could be assembled to produce causal explanations for the contemporary distribution of political institutions across the world" (s. 242) Sokoloff och Engerman (2000) och andra hade gjort kvantitativa studier av kolonialismens långsiktiga politiska effekter, men vad som var unikt med AJR var att de kombinerade historiska data med " a framework for causal identification to estimate effects that operate at century-long time scales." Detta tillvägagångssätt blev centralt för -- definierar -- persistens-studierna. 

Cirone och Pepinsky har gått igenom fem nationalekonomiska och nio statsvetenskapliga tidskrifter och kodat artiklarna utifrån abstract till om det handlar om persistens eller ej. Inom nationalekonomi gick andelen persistens-studier från obefintlig till 5-10 procent vid 2010-talets början; inom statsvetenskap gick andelen över fem procent först 2016-17 och har sedan dess pendlat mellan 5 och 20 procent varje år. Studierna handlar om en mängd olika saker, men Cirone och Pepinsky identifierar ett par kluster.

Ett kluster följer direkt på AJR (2001, 2002) och handlar om kolonialismens långsiktiga effekter. Ett relaturat kluster handlar om effekterna av prekoloniala statsformer. Dessa sudier handlar oftast om globala Syd; ett undantag är Voglers (2019) studie av Polen. Ett tredje kluster handlar mer om globala Nord och handlar om ursprunget till och effekter av Förintelsen i Europa, och andra former av våld och masspolitik. Ett fjärde kluster handlar om "agglomeration and the infrastructural foundations of contemporary economic development." Ett femte kluster handlar om slaveriets långsiktiga effekter, i USA och Nord såväl som i Afrika söder om Sahara.

Vad gäller tidsskala är de mest långsiktiga persistensstudier de som handlar om ett par årtusenden, som Alesina et al (2011) om plogen under stenåldern. Nationalekonomerna skriver också i genomsnitt persistensstudier med längre tidsperspektiv än vad statsvetarna gör. Geografiskt sett så är spridningen ganska jämn: det finns många studier om Europa och Nordamerika, men också ganska många om Afrika söder om Sahara och Asien. Däremot handlar ganska få studier om Sydamerika eller Mellanöstern.

Efter beskrivningarna av persistensstudierna, så övergår Cirone och Pepinsky till en fråga som jag tycker är hyperintressant: hur och varför kan historiska orsaker ha bestående effekter? De typologiserar dessa förklaringar i två typer: equilibrium dependence och slow change. Så här förklarar de den första typen:

"Equilibrium dependence encompasses a set of causal processes in which some prior characteristic of a system affects its long-term equilibrium state. Such processes are commonly (if erroneously) lumped together under the terms path dependence or increasing returns, but Page (2006) distinguishes formally among concepts such as increasing returns, self-reinforcement, positive feedbacks, and lock-in. The distinguishing feature of equilibrium dependence is the existence of more than one equilibrium distribution of outcomes, with the equilibrium depending on past realized outcomes.
Importantly, however, it could be that in the long run there exists only one single distribution of outcomes, but that the outcomes at any particular time t nevertheless depend on previous outcomes. Page (2006) terms this outcome dependence. Equilibrium dependence implies outcome dependence, but the reverse is not true. Outcome dependence produces long-term persistence of historical causes on subsequent outcomes due to the slow rate of change of initial conditions over time." (s. 245)

De förtydligar med hjälp av ett exempel där en jordbävning förstör en stad där husen oftast var vita. Åren efter jordbävningen är den billigaste husfärgen röd. Hur kommer korrelationen mellan husfärgerna året före jordbävningen, och husfärgerna hundra år senare, se ut? Ett annat exempel är en kolonial policy som gör att det finns missionärer i en del koloniserade distrikt men inte andra. Hur kommer detta påverka läskunnigheten hundra år senare, givet olika antaganden om skolbyggande etc? Dessa slutsatser drar Cirone och Pepinsky av den illustrativa diskussionen:

"The upshots of this discussion are twofold. First, many conceptual tools can explain theoretically why initial conditions may shape subsequent outcomes. A theoretically satisfying account of why different initial causes produce long-term variation in outcomes requires that the mechanisms of persistence be precisely characterized to understand why causal effects exist. Second, equilibrium dependence is not necessary for historical persistence. For many political science questions that examine persistence over decade-long time scales—relatively common among political science articles—outcome dependence may suffice to explain why spatial variation in outcomes persists. Political scientists need not cast their findings in terms of path dependence or something like it to identify causal effects over time. Equilibrium dependence is likely more important for explaining very long-term persistence, over century-long time scales." (s. 247)

Från detta övergår de till en metoddiskussion om de kvantitativa metoder som forskarna i persistensstudier använt.

"Abramson & Boix (2019) use data on geographic and climatic features, urban population, industrialization, income, and early representative institutions, for both 225 × 225-km grid-square units and autonomous political units across Europe, from 1200 to 1900, to test competing theories of the origins of political–economic divergence. The authors utilize such an expansive time series and cross-sectional data because they argue that prior studies’ data probably begin after divergence took place. Similar data collection efforts are used to study the development of the modern state, from military capabilities to democratic institutions (e.g., Blaydes & Paik 2016, Cox & Dincecco 2021, Stasavage 2020)." (s. 248)

Cross-section-time-series-data har också använts t ex av Suryanarayan (2018) som använder mikrodata från Indien för att utforska under vilka förhållanden fattiga blir mer benägna att rösta på högerpartier. Hon använder folkräkningsdata från 1931, som kodade kasttillhöirghet, för att karaktärisera dagens politiska distrikt och regioner. I USA använder Bazzi et al (2020) 150 år av folkräkningsdata för att geokoda hur olika delar av USA fick olika politiska kulturer beroende på om de var på "the frontier" eller inte. Så här diskuterar Cirone och Pepinsky nackdelarna med en CSTS-approach:

"The challenge of studying historical persistence using standard regression analyses comes
from omitted variable bias or endogeneity, even when one controls for unit or time fixed effects (Blackwell & Glynn 2018). Since this approach is observational, and depends on ex post statistical adjustment, it requires a strong research design to defend it. As a result, the best of such studies demonstrate clear, theoretically grounded hypotheses, comprehensive data, extensive discussion and testing of alternative hypotheses, and results that are robust to alternative model specifications." (s. 248)

Nästa approach som de diskuterar är naturliga experiment. "Natural experiments are observational studies where the causal variable varies as a result of natural, social, or political forces, and so the researcher can make a credible claim that treatment assignment is as-if random. Sometimes this involves exploiting historical lotteries that used an actual randomization device, such as in the case of committees during the French Third Republic (Cirone & Van Coppenolle 2019) or guild selection in medieval Florence (Abramson 2021)." (s. 248) Oftare handlar det inte om faktiska lotterier utan att forskaren får göra ett detaljerat argument för att folk och platser inte själva kunde välja om de skulle hamna i treatment-gruppen eller kontrollgruppen. Som exempel tar de Charnysh _(2019) som undersöker hur etnisk diveristet påverkat ekonomin i Polen efter andra världskriget. När gränserna drogs om mellan Tyskland och Polen var det med ett inslag av godtydlighet och slump; folk som berördes kunde inte själva välja var de skulle hamna. Så här avrundar C och P diskussionen om approachensför- och nackdelar:

"Claims to plausibly random treatment assignment can be defended using statistical tests that show balance between treatment and control groups, placebo analyses, or other sensitivity tests (Angrist & Pischke 2010, Cinelli & Hazlett 2020). But they also require qualitative, case-based arguments explaining why the treatment is probabilistic and unconfounded. This requires detailed knowledge of the historical case and efforts to avoid reading history backward—in other words, incorrectly imputing the causes of certain developments from their correlates or consequences (Capoccia & Ziblatt 2010, Møller 2021). As Kocher & Monteiro (2016, p. 952) write, “Qualitative historical knowledge is essential for validating natural experiments.”" (s. 249)

Den tredje approachen är vad de kallar "design-based inference". "Design-based inference exploits features of the research design—rather than model-based statistical adjustment—to move from correlation to causation (Sekhon 2009, Dunning 2012, Cantoni & Yuchtman 2020). Historical persistence studies commonly rely on three statistical techniques to study the past: RD designs, DiD designs, and IV analyses." Regression discontinuity har använts i en mängd kontexter:

"to look at the long-run effects of medieval or colonial institutions on state development in settings such as China (Mattingly 2015), Namibia (Lechler & McNamee 2018), Peru (Dell 2010), Spain (Oto-Peralías & Romero-Ávila 2017), Vietnam (Dell et al. 2018), and Kenya ( Jedwab et al. 2017). This method has also recently been used to examine how borders affect modern political outcomes, such as voting, extremism, or representation (Fontana et al. 2017, Fowler & Hall 2017, Tur-Prats & Valencia Caicedo 2020). Importantly, any RD design—historical or not—has high internal validity, but may have low external validity, for the sample around the threshold for which a causal effect may be estimated may be quite small or nonrepresentative. Further, this research design requires a significant number of observations around this threshold to estimate an effect, which might be challenging with historical data." (s. 249)

Difference-in-differences utgår från en händelse eller chock som ledde till senare olikheter mellan enheter som före chocken hade liknande trender. Cantoni et al (2018) utforskar hur katolska och protestantiska regioner utvecklades efter reformationen; Fouka (2020) studerar tvångsmässig assmileringspolitik med utgångspunkt i USA:s förbud mot tyskspråkiga skolor år 1919.

Instrumentvariabeldesignen "rely on a historical or geographic variable that serves as an instrument for
an endogenous regressor. In other words, this instrument is correlated with the treatment and
uncorrelated with the error term in the outcome model. This assumption is termed the exclusion
restriction. If it (among other conditions) holds, instrumental variables can allow scholars to isolate
the effects of historical variables on subsequent outcomes." (s. 250) Nunn (2008) och Nunn och Wantchekon (2011) analyserade effekterna av slavhandeln på Afrikas ekonomiska utveckling med avståndet till stora slavhandelshamnar som instrument för slavhandelns intensitet. Acharya et al (2018) visar att slaveriets intensitet i distrikt i USA år 1860 korrelerar med politiska attityder idag, och använder jordens lämplighet för att odla bomull som instrument för slavhandelns intensitet. Det finns också än mer exotiska användningar:

"Natural phenomena may also serve as instruments. Wang (2021) studies the effects of state-sponsored violence in 1960s China on modern political attitudes, using exposure to sulfur as an instrument: Proximity to sulfur mines resulted in arms manufacturing plants, which were well guarded by the state and suffered less violence than other regions. Sellars & Alix-Garcia (2018) explore how a demographic collapse in the seventeenth century concentrated land ownership in Mexico, which helps explain nineteenth- and twentieth-century landholding inequality and land reform. They use precipitation data (extracted from tree-ring chronologies) to instrument for disease prevalence and therefore variation in population levels." (s. 250)

Bland problemen för IV-approchen finns hur man ska övertyga om att the exclusion criterion verkligen funkar.

Efter denna metod-diskussion övergår C och P till de analytiska utmaningarna i persistens-litteraturen. Det handlar om fyra utmaningar: mått, spatial heterogenitet, posttreatment and collider bias, och kausala mekanismer. Vad gäller måtten är ett väldigt intressant problem detta: för att kunna studera persistens måste man ju ha ett historiskt mått på den oberoende variabeln: men vilka historiska data har egentligen överlevt in i vår egen tid? Där finns antagligen en tendens, t ex att undertryckta gruppers information i lägre grad bevarats. Frågan om var måtten kommer ifrån skulle jag t ex mena kan ställa till problem för Giuliano och Nunns mått på historisk bydemokrati, som ju uttryckligen ibland kommer från 1800-talet, ibland från 1900-talet, osv.

Frågan om spatial variation: persistens-studierna jämför distrikt, regioner och stater.

"But the spatial nature of the data means that adjacent observations may be dependent on each other (Cook et al. 2020). Correlations could potentially be driven by extreme levels of spatial autocorrelation of residuals or strong spatial trends, leading to biased coefficients (Casey & Klemp 2021) or artificially low standard errors (Kelly 2019). Kelly (2019) demonstrates this problem by assessing the extent of serial correlation in 27 persistence studies in top economics and political economy journals, and showing that if spatial noise is taken into account, many studies’ findings are no longer statistically significant. Yet as Voth (2021) highlights, many of these studies employ multiple specifications, and the results from the more sophisticated models that account for spatial dependence remain robust." (s. 251-2)

Geografiska fixed effects är en standard-metod som används; klustrade standardfel m m används också.

Den tredje utmaningen är posttreatment bias: om decennier eller århundraden skiljer oberoende och beroende variabel åt, vad kan inte ha hänt däremellan?

"... this means studies often include posttreatment variables: variables that occur after the proposed treatment has happened and lie on the causal path from the treatment of interest to the outcome. Conditioning on such variables can introduce posttreatment bias. Posttreatment bias can be introduced both by controlling for posttreatment variables in statistical models and by selecting the sample or subsetting the data on posttreatment criteria (Montgomery et al. 2018). Posttreatment data are also increasingly and incorrectly used to justify the exclusion restriction in IV analysis, which can actually undo all the benefits of a natural experiment. More generally, when working with missing, noisy, or aggregated historical data, it may be more challenging to accurately determine the exact timing of covariates, and to what extent one was measured before the other: Two variables may be recorded as coming from the seventeenth century, but if temporal order matters, such a coarse measurement may be insufficient.
If scholars do not adequately control for confounders, their analysis suffers from omitted variable bias, but what appear to be confounders might actually be causal consequences of the treatment variable. What are the solutions? First, these trade-offs can be modeled by using DAGs (directed acyclic graphs), a nonparametric approach to test whether causal effects are identifiable (Pearl 2009). Causal mediation analysis can also be used to examine intermediate variables that exist on the causal path between treatment and outcome (Imai et al. 2011), although the identification assumptions required for such analyses are strong. Acharya et al. (2016) propose the use of a two-stage regression estimator, the sequential g-estimator, to estimate the controlled direct effect, i.e., the treatment effect holding fixed values of a potential mediator. This has been employed in research on historical persistence (Charnysh 2019, Homola et al. 2020, Ito 2021), but its use still requires a properly specified causal model." (s. 252)

Vad gäller kausala mekanismer blir jag lite förvånad över hur avslappnade Cirone och Pepinsky är inför kausala förklaringar som inte kan ange mekanismerna genom vilka X påverkar Y: jag kan inte hålla med dem när de skriver att

"Under the standard approaches to causality in the quantitative social sciences (Rubin 2005, Pearl 2009), causal effects can be identified and estimated without reference to mechanisms. Under the potential outcomes framework for causality and many counterfactual-type definitions related to it, an explication of causal mechanisms is not necessary to estimate causal effects. The failure to supply evidence of causal mechanisms that link, for example, medieval anti-Semitism to Nazi-era violence against Jews (Voigtländer & Voth 2012) does not comprise evidence that this link is not causal." (s. 253)

Det låter obegripligt för mig. Efter ett sofistikerat resonemang om de kausala mekanismernas roll landar de i vilket fall i denna rekommendation för fortsatta persistensstudier:

"Although we welcome the discussion of causal mechanisms in historical persistence research, calls for mechanisms face the same challenges in the study of long-run persistence as they do in the rest of the social sciences. Even though historical persistence studies seem particularly in need of mechanismic evidence given the long time scales of the causal relations that they seek to identify, they are unlikely to prove dispositive for establishing that long-term correlations are indeed causal without an abundance of intermediate outcome data and multiple qualitative studies that meet stringent case selection criteria. Taking the causal ambitions of the historical persistence literature seriously means that the standards for mechanismic evidence to complement correlational
evidence are beyond the reach of most feasible studies.
We emphasize, however, that this is not an argument against mechanismic evidence. Like others, we expect that a middle ground is often possible, with historical and process-based evidence complementing the standard template, much as Simpser et al. (2018) have proposed for reconciling political economy approaches with comparative historical approaches to historical legacies.
Instead, we conclude that unconditional demands for mechanismic evidence are inappropriate for historical persistence studies and that the requirement that authors identify a single mechanism to the exclusion of all others is almost always unjustified. We recommend that quantitative scholars adopt a view of historical evidence that recognizes the limitations of mechanismic evidence in the context of their explanatory objectives." (s. 254)

Slutsatserna känns över huvud taget ganska preliminära: det är en litteratur som utvecklas snabbt och det blir ju också då svårare att sammanfatta vad den egentligen kommit fram till. I slutsatssektionen säger Cirone och Pepinsky att:

"As Nunn (2020) notes, for example, replicability is an issue with historical work. Data constraints in historical research make independent replicability across different empirical contexts difficult. But to the extent that replication is possible, it will strengthen the appeal of otherwise unique historical findings, moving beyond causal estimates to generalizability and event prediction.

Research on historical persistence can continue to theorize and model the passage of time (Grzymala-Busse 2010). Key questions include how to subdivide stretches of time when studying endogenous processes, what the mechanisms of persistence are, and what sorts of causal claims require affirmative mechanismic evidence. That physical infrastructure like roads and dams persists ever time is relatively uncontroversial, but just how social formations, norms, and ideas can persist over decades and centuries should remain an active area of research." (s. 254-255)

fotnoter

* det är inte heller den första översikten över persistensstudierna. Hans-Joachim Voth skrev 2020 "Persistence -- myth and mystery" (pdf) och Leticia Arroyo Abad och Noel Maurer publicerade 2021 "History Never Really Says Goodbye: A Critical Review of the Persistence Literature" i Journal of Historical Political Economy.

referens

Alexandra Cirone och Thomas B. Pepinsky, "Historical persistence", Annual Review of Political Science 25: 241-259, 2022.

Demokratiska byar ger demokratiska nationalstater?

I min bok Världens jämlikaste land? (2020) kritiserade jag idéer om att en tradition av bondedemokrati i Sverige (och Skandinavien) reproducerats över tid och på 1900-talet manifesterade sig i stabila demokratier, konsensusorienterade och kanske socialdemokratiska. På ett empiriskt plan handlade mina invändningar i huvudsak om två saker. För det första att svensk politik var mycket mer odemokratisk och oligarkisk på 1800-talet och vid 1900-talets början, den period som just föregår demokratin i Sverige, än vad den "bondedemokratiska förklaringen" medger. För det andra att andra länder som inte utvecklades på samma sätt som Sverige på 1900-talet, som England och Tyskland, hade mer demokratiska system på 1800-talet och starkare traditioner av lokal "demokrati" a la sockenstämman. Här vill jag dock ägna mig inte åt de empiriska invändningarna utan de teoretiska och metodologiska. Dessa handlar framför allt om att varje förklaring som bygger på persistens, eller varaktighet i traditioner som t ex en demokratisk politisk kultur, måste kunna ange vilka mekanismerna för reproduktion är. Alltså: vad är det som gör att ett samhälleligt fenomen, som t ex en "demokratisk politisk kultur", reproduceras över tid, när tidtagare generationer dör och ersätts av nya? Vad är det som gör att de nya generationerna i denna aspekt -- men kanske inte i andra -- beter sig som de gamla gjorde? Det är en teoretiskt helt avgörande fråga för att kunna göra ett argument om varaktighet. Vi vet ju att alla samhällen förändras över tid -- vissa kulturella drag, sociala mönster, politiska institutioner etc. byts ut, samtidigt som andra består. Varför består det som består? Vad jag kan se har ingen övertygande förklaring getts till varför en bondedemokratisk politisk kultur skulle ha reproducerats i Sverige över tid när så mycket (inklusive de formella politiska institutionerna, vilket jag beskriver i min bok) förändrats. Detta är också en metodologisk utmaning: hur vet vi vad som förändrats och vad som bestått? Hur operationaliserar vi detta? Både de teoretiska och metodologiska utmaningarna är i min mening underutvecklade i den svenska diskussionen om politisk historia.

Men det är ju inte bara svenska historiker som tänkt på vilken roll demokratiska traditioner kan spela. Nationalekonomerna Paolo Giuliano (UCLA) och Nathan Nunn står för ett slags turbo-variant av Eva Österbergs tes i sin artikel "The transmission of democracy: from the village to the nation-state" från 2013. De använder en "Ancestral Characteristics Database" som ger över 100 "ancestral characteristics" för 1265 etniska grupper. "The database uses the languages and dialects spoken by
current populations to construct measures of the characteristics of their ancestors" (s. 86). Kodningen är lite blandad men ska i alla fall bygga på preindustriella karaktäristika:

"For all groups in the dataset, the variables are based on the societies prior to industrialization. In total, 23 ethnicities are observed during the seventeenth century or earlier, 16 during the eighteenth century, 310 during the nineteenth century, 876 between 1900 and 1950, and 31 after 1950. For nine ethnicities an exact year is not provided." (s. 86)

Inofmationen kommer från en Ethnographic Atlas med information för 1265 etniska grupper, kombinerat med en Ethnologue om vilka språk och dialekter som talas var idag. Den centrala variabeln för Giuliano och Nunns demokrati-undersökning handlar om hur byar historiskt styrts:

"The variable reports the traditional form of succession of the local headman (or close equivalent such as clan chief). The categories recorded in the data are: patrilineal heir, matrilineal heir; appointment by a higher authority; seniority or age; influence, wealth, or social status; formal consensus (including elections); and informal consensus." (s. 87)

På land-nivå kodar de länderna som mer eller mindre demokratiska i sin tradition beroende på hur stor procent av personerna i landet idag som kommer från etniciteter där byns hövding utsågs genom formell eller informell konsensus. Kartan nedan visar variationen i denna variabel, där mörkare grå/svart betyder starkare demokratisk tradition, och ljusare grått står för mindre demokratisk tradition.

Giuliano och Nunn kommenterar:

"The continents with the lowest presence of traditional democracy are Africa and South America. The mean of Local democracy within the two regions is 0.18 and 0.22, respectively. The region with the greatest presence of local democracy is Europe, where the mean of Local democracy is 0.59. The intermediate regions of North America, Oceania, and Asia have means Local democracy equal to 0.31, 0.31, and 0.33, respectively. In addition, we also observe substantial heterogeneity within regions. For example, within Africa there are countries with no tradition of democracy at the local level (like Rwanda, Botswana, Eritrea, Gambia, and several others) and countries, like Somalia, Morocco, Egypt and Tunisia, who all have a measure of Local democracy greater than 0.90." (s. 87)

Det är en väldigt kort artikel det här, publicerad i American Economic Reviews Papers and Proceedings-sektion, och de utvecklar inte här om de rätt uppenbara frågor som man kan ställa om datat, så som: om 310 folk observerats  under 1800-talet men 876 under 1900-1950, hur varierar det per region, och hur påverkar det i sin tur måttet? Eller: hur objektiva och precisa är måtten? Och så vidare. Datasetet beskrivs mer i en artikel som 2013 var opublicerad, men som publicerats 2018 i Economic History of Developing Regions. Ur denna hämtar jag följande karta:

Här kommer två andra kartor ur den artikeln, en som visar andelen av nationalstaternas befolkningar som kommer från grupper som historiskt praktiserat "bride price" vid äktenskap, och en som visar andelen som kommer från grupper som föredragit kusingifte:

Inte heller 2018-artikeln problematiserar egentligen datat och vad som mäts kan jag tycka, men men. Däremot så konstaterar de att eftersom Västeuropa har så höga värden på den oberoende variabeln, så kontrollerar de också i sina regressioner för andelen av befolkningen i landet som har västeuropeiskt ursprung. "We want to be sure that our estimates are not simply reflecting the uniqueness of Western Europe that has been previously documented (Easterly and Levine 2012)." Apropå diagram 1 menar de också att regioner med mer bydemokrati historiskt sett också är regioner med bättre jord för odling. Därför kontrollerar de för andelen "ancestral land that is suitable for cultivation". Den sista variabeln som de använder är vilka år som de etniska grupperna observerats av antropologerna som skapat data.

Regressionsanalyserna använder som första utfallsvariabel den genomsnittliga demokratinivån i landet mellan 1850 och 2000, baserat på Polity IV-databasen. Giuliano och Nunn tolkar resultaten så här:

"The estimates show that a tradition of democracy at the village level is associated with more democratic national institutions in more recent time periods. This finding is consistent with the argument made in Persson and Tabellini (2009) that past experience with democracy has a positive impact on how well current institutions function, which, in turn, affects current income. Our results suggest that past experience, even at the local level, may have beneficial impacts." (s. 89)

Däremot så kan det, säger de, vara så att den positiva korrelationen mellan historisk bydemokrati och statlig demokrati idag, kan drivas av att de områden som hade mer demokratiska byar också hade mer demokratiska och avancerade nationalstater, vilket i sin tur främjat politisk demokrati i modern tid. (Gennaioli och Rainer 2007; Michalopoulos och Papaaioannou forthcoming). Därför kör de också regressioner där de kontrollerar för hur många regeringsnivåer som etniciteterna historiskt hade.

I nästa regressionstabell byter de beroende variabel till attityder: hur positivt folk i olika stater idag uttalar sig om demokratin som politiskt system. Dessa variabler tar de från World Values Survey. Folk som bor i stater med historiskt större inslag av bydemokrati uttalar sig mer positivt om demokrati, och är mer benägna att säga att det är viktigt med demokrati.

I en tredje uppsättning regressioner är utfallsvariablerna hur stark rule of law är i staten idag, hur kontrollerad korruptionen är, och den genomsnittliga inkomstnivån. Områden med starkare inslag av bydemokrati historiskt mår bättre idag sett till dessa indikatorer.

Slutsatssektionen är bara ett stycke lång, och man kan inte påstå att Giuliano och Nunn förklarar på något utvecklat sätt varför (deras mått på) historisk bydemokrati i sig skulle ha orsakat de positiva utfall som de diskuterar. Vad de säger är detta:

"A likely mediating mechanism [mellan oberoende och beroende variabel] is individual beliefs and values about the appropriate national political structure. Individual beliefs are affected by traditional practices at the local level and are an important foundation for well-functioning national institutions." (s. 92)

Många frågor återstår, kan man väl rättvist säga.

referens

Paola Giuliano och Nathan Nunn, "The transmission of democracy: from the village to the nation-state", American Economic Review: Papers and Proceedings, 103 (3), 86-92.

Recension av Scheidels The Great Leveler

 publicerad i nedklippt form i Arena, 2017.

Walter Scheidel, The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century. Princeton University Press, 2017. 504 s + xvii.

 

Samhällsvetaren Albert Hirschman analyserade i slutet av 1980-talet hur det i argumentationen mot progressiv politik sedan den franska revolutionen finns en uppsättning av återkommande argument som tillsammans utgör ”reaktionens retorik”. Hirschman menade att det framför allt var tre typer av argument som ständigt återkommer: meningslöshet, perversion, och risk. Den första typen är argumentet att det är meningslöst att försöka medvetet förändra samhället med social ingenjörskonst, eftersom det kommer misslyckas gentemot den naturliga ordningen. Den andra typen, perversion, är argumentet att försök till reformer kommer misslyckas och få den motsatta effekten till den eftersträvade. Tänk på Centerpartiets argument att en flygskatt endast skulle öka svenskarnas flygningar från Kastrup och Helsingfors, och så öka utsläppen. Den tredje är att reformer är en dålig idé eftersom de riskerar att skada tidigare landvinningar.

 

Jag har tänkt mycket på ”reaktionens retorik” sedan Stanford-professorn Walter Scheidels bok The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century publicerades med dunder och brak (i alla fall i min lilla akademiska värld av historisk ojämlikhetsforskning) för ett par månader sedan. 2014 publicerade ju Thomas Piketty sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, och denna tegelstens försäljningssuccé och enorma genomslag gav tung akademisk legitimitet till vänsterkritiken av vår tids grasserande ekonomiska ojämlikhet. Att den intellektuella högern, från universitet till tankesmedjor, skulle mot-mobilisera var givet. Fram till nu har detta framför allt skett genom – i vissa fall träffsäker, i andra fall mindre så – ren kritik av Pikettys analys, utan att erbjuda ett eget positivt alternativ.

 

Antikhistorikern Scheidels bok är det första kontrasterande narrativet om historisk ojämlikhet från höger. Boken är över 500 sidor (vilket tycks ge en viss intellektuell aura i sig – tänk på diskussionerna om Pikettys tjocka bok och hur många som egentligen läste hela) och ger sig ut för att analysera ojämlikhetens historia i mänskliga samhällen sedan stenåldern. Scheidels grundargument, så som sammanfattat i vox-artiklar, op-eds, och en uppsjö kommentarer, är: i mänsklighetens historia har den ekonomiska ojämlikheten bara minskat varaktigt vid episoder av krig och katastrofer. I Hirschmans typologi: risk-argumentet, vi kan inte få det bättre än vi har det idag, eftersom det riskerar att leda oss till katastrof. Budskapet har reproducerats okritiskt i media: “Only catastrophe truly reduces inequality, according to a historical survey” (The Economist); “A Dilemma for Humanity: Stark Inequality or Total War” (New York Times), “Priset för jämlikhet är katastrofalt högt” (SvD). Efter att eventuella försök att göra föga faktisk politik av Pikettys förslag för utjämning (global förmögenhetsskatt osv) inte har kommit någonvart, så kan med Scheidel ojämlikhetens försvarare flytta fram positionerna ytterligare: inte bara är de förslag för att minska ojämlikheten som ligger på bordet (globala skatter) meningslösa, utan det är också meningslöst att tänka på fler förslag, eftersom de ändå inte kan göra någon skillnad om de inte innefattar krig eller epidemier.

 

Hur lyckas då Scheidel komma fram till denna extrema analys? The Great Leveler sällar sig till raden av stora ekonomisk-historiska böcker från de senaste åren som samlar in historiska exempel från hela världen och långa perioder. Daron Acemoglu och James Robinson kunde i sin Why Nations Fail (2012), om varför vissa länder är rika och andra inte, röra sig från Mollucaöarna till Oyo-staten i dagens Nigeria till 1900-talets Sydafrika i samma kapitel. Liknande så förenade Greg Clark i sin The Son Also Rises (2014), som studerar social rörlighet genom att använda efternamn med olika social status, analyser av Sverige där adliga namn (tänk von Rosen) jämförs med vanliga (Svensson), samurajer i 1800-talets Japan, och normandernas sociala rörlighet i Storbritannien sedan deras invasion av öarna år 1066. Med Scheidel, som är antikhistoriker, blir svepet ännu bredare. Här görs det nedslag i så olika platser och perioder som det hettitiska rikets fall på bronsåldern, Taipingupproret i Kina 1850-64, medeltidens Levanten, centrala Mexiko från 1500-tal till 1800-tal, Augsburgs unika skattestatistik sedan 1498, ojämlikhet i boendehusstorlek på de brittiska öarna under järnåldern, och en rad andra platser och tider. Scheidels bok är indelad i sju delar. Den första introducerar ojämlikhetens utveckling de senaste par tusen åren, och introducerar bokens tankegångar. De efterföljande fyra går igenom de fyra krafter som han menar har lyckats med att minska ojämlikheten: krig, revolution (framför allt kommunistisk sådan), samhällelig kollaps, och pest. Den sjätte delen går rätt kortfattat igenom alternativa förklaringar, och ägnas främst åt att döma ut den rätt gängse idén att reformistisk politik varaktigt kan komma åt ojämlikheten. Del sju drar slutsatser för samtiden.

 

I mångt och mycket är det fascinerande läsning. I sin historieskrivning rör sig Scheidel på ett delvis oförutsägbart sätt jämfört med det enkla reaktionära argument som boken kokats ner till i op-eds och mediabevakning. Mycket av hur han beskriver hur förmögenheter byggdes upp och fördelades i imperier som hettiternas, Han-dynastin eller det romerska kejsardömet skulle en marxist lika gärna kunna ställa upp på: i fokus är klassrelationer och framför allt vem som kontrollerar den politiska makten. Essensen av hans historiska analys, av perioden före 1900, säg, är inte att det bara var krig som kunde minska ojämlikheten, utan snarare att krig gjorde stor skillnad i samhällen. När Rom erövrade nya områden i krig ökade det ojämlikheten, eftersom politiska och militära eliter kunde ytterligare berika sig. Och man får en del häftiga historier om privatiseringar av jord i södra Mesopotamien för ungefär 5000 år sedan, om allmänningarna i aztek-riket, och annat.

 

Inte ens när det närmar sig vår tid är Scheidels analys så serietidnings-förenklad som den framstår i medierna. Pestens (den svarta dödens) roll i Europa decennierna och århundradena efter den kom till Italien med skepp från Krim år 1347 är ett bra exempel. Inom ekonomisk historia har man länge pekat på att pestens enorma utslagning av befolkning – ungefär halva Europas befolkning strök med – ledde till svår brist på arbetskraft, vilket stärkte arbetarnas förhandlingsposition. När så mycket jord blev ledig kunde tidiga jordlösa lägga beslag på jord och bli oberoende, och de jordägare och andra arbetsgivare var då tvungna att erbjuda högre löner och bättre arbetsförhållanden för att kunna attrahera arbetskraft. Detta ledde till en guldålder för europeiska arbetare, som varade i ungefär 200 år innan arbetskraftsöverskottet var tillbaka och reallönerna började sjunka eller stagnera fram till 1800-talets början. Detta är allmängods och i Scheidels framställning förstås ett exempel på hur hemska händelser kan minska ojämlikheten. Men han gör det inte så enkelt för sig. För det första konstaterar han att medan 1340-50-talets pest hade en starkt utjämnande effekt i Toskana (där vi har bra statistik), så hade pestens återkomst på 1600-talet inte alls det. Förklaringen är att då var jordägarna och kapitalisterna förberedda på att arbetskraftsbrist kunde uppstå, och svarade därför med att skärpa det våldsamma förtrycket av proletariatet, för att kunna bibehålla nivån av utsugning. Därför minskade ojämlikheten inte alls av denna pest. För det andra så gör han en jämförande analys av 1340-50-talets pest: medan den minskade ojämlikheten i Västeuropa, så gjorde den inte det t ex i dagens Polen, eftersom jordägarna där agerade proaktivt genom att skärpa träldomen, och så göra det omöjligt för de jordlösa grupperna att utnyttja arbetskraftsbristen till sin fördel.

 

Behandlingen av 1900-talet är mer dogmatisk. Scheidel använder statistik (producerad av Piketty och andra) på de rikastes andelar av inkomster och förmögenheter i ett stort andel länder, och visar att ojämlikheten i berörda länder tenderade att minska kraftigt under första och andra världskriget. Han utvecklar ganska noga på vilka sätt detta var, och förklarar att det var framför allt inte genom direkt kapitalförstörelse som vulgärläsningarna av Piketty vill göra gällande, utan genom den ökade sociala solidariteten när ”alla i samhället skulle ställa upp”, och starkt progressiva skatter på inkomster och förmögenheter infördes. Notabelt är att Tyskland är ett av de länder där ojämlikheten inte minskade under första världskriget – enligt Scheidel eftersom man hade en reaktionär regim som vägrade social utjämning, vilket i sin tur ledde till 1918 års strejker, uppror och revolutioner i landet. Återigen så är alltså mekanismerna genom vilka ojämlikheten minskar hos Scheidel inte särskilt ”höger”. Förutom genom beskattning, förstatliganden och jordreformer (som i Japan efter andra världskriget), så var den avgörande faktorn den kraftigt ökade fackliga anslutning som Europa framför allt såg under första världskriget. Facket stärker enligt Scheidel arbetare mot kapitalägare, och jämnar därför ut inkomsterna. Återigen, ingen typisk ”höger”-analys. Dogmatismen i Scheidels framställning av Europas 1900-tal är däremot att han vägrar medge att kraftigt omfördelande skatter eller fackliga framsteg på stor skala hade kunnat ske utan krigens massmobilisering och solidaritetskänslor. Under nazismen gynnades toppinkomsttagarna, säger Scheidel; det är alltså inte på något sätt att krig och katastrofer i allmänhet i bokens faktiska historiska analyser skulle minska ojämlikheten. Så sett är kärnan i Scheidels analys snarare vålds-materialistisk och uppgiven angående utjämnande projekt, än höger på ett igenkännligt sätt. Gapet mellan vad på de ungefär 500 sidorna mellan inledningen och slutsatserna å ena sidan, och på bokens baksida och i media-rapporteringen å andra sidan, är betydande.

 

Göran Therborn kallade i sin recension i Aftonbladet Scheidel för en ”forntidshistoriker som velat tjäna sig en hacka på att bidra till kampen mot jämlikhet”. Och som väl framgått så tror inte heller jag att Scheidel var omedveten om att det fanns efterfrågan på en historisk ojämlikhetsbok som kunde stänga den dörr som Pikettys bok öppnade för tre år sedan. Men när jag läser Scheidel tänker jag att han inte är en dogmatisk nyliberal av något vanligt snitt. Hans analyser av perioden före 1900 är materialistiska, och mer nyanserade än man kan tro. Min gissning är att den uppenbart felaktiga dogmatismen i bokens huvudbudskap är ett resultat inte av Scheidels absoluta tro på det, utan av (1) vetskapen att det fanns en (politiskt motiverad) marknad, och (2) och kanske viktigare, en forskares roliga arbete med att ta en tes och driva den långt, genom tiotals exempel, och dra argumentet till sin spets, som en intellektuell övning. Det brukar sägas att i en god politisk debatt så ska man bemöta ens motståndares bästa argument; så sett rekommenderar jag The Great Leveler till alla jämlikhets-intresserade som har 500 sidors läsning över. Författaren är påläst och skriver väl (han hade kul när han skrev den, tror jag); grund-argumentet må vara befängt, men framstår i alla fall som ett intressant tanke-experiment, och på vägen lär man sig mycket och får nya perspektiv. Varandes recensent läste jag den med papper och block i hand och sitter nu här med 15 sidor tätskrivna anteckningar; The Great Leveler är märgfull.