Den brittiska imperialismens balansräkning, 1850-1914

 

År 1986 publicerade de US-amerikanska kliometrikerna Lance E. Davis och Robert A. Huttenback en stor bok om brittisk historia och mer specifikt den brittiska imperialismens historia: Mammon and the pursuit of empire: the political  economy of British imperialism, 1860-1912 (Cambridge, 1986). De hade då arbetat på ämnet sedan 1970-talet, och boken togs emot med uppståndelse inom fältet imperiets historia. Ett tecken på detta är att det arrangerades en hel workshop på LSE om boken, med deltagande av den tidens auktoriteter på fältet såsom Patrick O'Brien. Ur KCL-professorn Andrew Porters kommentarer på denna workshop blev det också en artikel i Historical Journal, och den har jag nu läst. Davis skrev i början av sin karriär, 1972, en bok tillsammans med den ledande kliometrikern Douglass North, och Davis och Huttenback kom verkligen från den traditionen, vilket förutsägbart leder til en del intressant friktion när de blir lästa av mer traditionella historiker som Andrew Porter. Detta syns redan när Porter på andra sidan av sin artikel introducerar boken och dess styrkor och brister:

"Few historians have found it easy to keep in focus discussions about the 'balance  sheet of empire'. Even supposing agreement as to what 'empire' was being considered,  the question 'was there gain or loss?' has led inexorably to another, namely 'gain or  loss to whom?' The calculation of financial transfers or flows of investment has often  been mingled indiscriminately and unhelpfully with assertions about the impetus or  power behind British expansion. Balance sheets can breed unduly narrow attributions  of rational designs, and accountancy become entangled with emotive assessment of  'financial imperialism'.
 In looking at 'the political economy of British imperialism, 1860-1912', Davis and  Huttenback have certainly brought together a great many useful figures and much information; they have not, however, overcome this common confusion of issues. In the manner of cliometricians accustomed to confront sceptical colleagues, they have written a large and intentionally provocative book. In it they attempt not only to assess the financial costs and benefits of empire to Britain, but to throw light on who met the expenditure and who reaped the gains. Unintentionally they have also told a cautionary tale, demonstrating the ease with which accountants can take narrow and unbalanced views and historians lose their sense of proportion simply because the figures look logical. Students of empire should beware the condition of decimal dementia. While applauding this marathon of computation, imperial historians must take up again the fundamental questions tackled anew by Huttenback and Davis: in the shortcomings of their book lies an important agenda for debate and research in the years ahead." (s. 686)

Han är inte fjäskig, Porter. En sak som ajg tycker är väldigt viktig i hans drapa här är också noggrannheten med att när vi ställer frågan om "brittiska vinster och förluster av imperialismen", så måste vi också fråga: vems vinster? Vems förluster? Den enkla distinktionen, mellan privata vinster och förluster fördelade på olika sätt i befolkningen, och för ekonomin som en helhet, tycker jag att till exempel O'Brien slarvade med i sin artikel i Past and Present 1988, även om han i slutet mer började bryta ner fördelningen av vinster och förluster inom den brittiska befolknngen (nämliegn att överklassen tjänade och alla andra var neutrala eller förlorade på imperialismen).

När Porter granskar Davis och Huttenbacks kapitel om kapitalexporter är det inte utan sarkasm när han bedömer konstateranden som att av investeringarna i kolonier i Nordamerika gick nästan allt till Kanada (...) eller Australien och Nya Zeelands dominans inom Oceanien. Porter menar också att D och H polemiserar med halmgubbar när de kritiserar "marxists or neo-marxists" följande Hobson och Lenin som ser investeringar i de tropiska delarna av imperiet som drivande i Storbritanniens 1800-talstillväxt, och att imperiet mottog det mesta av brittiska investeringar utomlands. (s. 688) Det är oklart om någon sedan 1918 trott på dessa påståenden, menar Porter, som också kritiserar DH för att tvärtemot inte citera viktiga nyare studier som Kubiceks (1979) bok om imperialismen och de sydafrikanska guldgruvorna 1886-1914, Hynes (1979) bok om den brittiska imperialismen i Afrika 1870-1895, och Denoons (1983) bok om "settler capitalism" och beroende utveckling i Syd. DH verkar inte ens särskilt väl bekanta med den centrala figuren J.A. Hobson, menar Porter: i litteraturlistan förekommer bara den tredje reviderade utgåvan av Imperialism, tryckt 1938, medan i fotnoterna åberopas oklara omtryck från 1954 och 1967, utan att de diskuterar hur Hobsons analyser förändrades över tid och mellan de olika utgåvorna av hans klassiska verk. De åberopar inte heller de nya läsningarna av Hobson som gjorts av Peter Clarke (Liberals and Social Democrats, 1978) eller Peter Cain (EHR 1978, HPE 1986). Porter sågar också DH:s användning av begreppet "financial imperialism": "This category is so loosely defined that Lenin can be found  happily rubbing shoulders with both Joseph Chamberlain and David Livingstone". Förlåt min fördomsfullhet, men sådant begreppsligt slarv känns inte helt förvånande från en klassisk (och polemisk) kliometrisk studie! Att DH missat tidigare litteratur har också empiriska implikationer: Porter menar att de harvar på i mätandet av den kapitalexport som skedde genom Londonbörsen, vilket missar en hel del andra kanaler:

"Instead of concentrating on loan and share issues, an examination is needed of the real sums raised for investment abroad set against such factors as repatriations of capital by whatever route, the sums transferred abroad by non-public companies, flotations on provincial exchanges by public companies, direct investment and transfers by emigrants. Such an approach could have several advantages. It would avoid trampling again over much familiar ground, and it would inevitably have to take up the debate now surrounding Christopher Platt's research. Not only do these discussions make it clear that  methodological problems of compiling reliable series of financial data on investment abroad are far from solved. The questions Platt raises, for example, as to the proportion of the capital passing abroad via the London market which was of British origin, are also vitally important to any imperial balance-sheet." (s. 689)

För Platt, som verkar ha varit en mycket intressant person (se dödsrunan länkad ovan), åberopar Porter boken Britain's overseas investment on the eve of the First World War (1986). Det är, säger Porter, viktigt att se inte bara på "indirekta" investeringar utan också på de "direkta", "in the sense of being made privately and locally by British companies operating largely overseas." Men: "The nature and extent of this investment is still far from clear." Chapman (EHR 1985 och boken The rise of Merchant Banking, 1984), Munro (J of African Hist 1987) och andra har gjort bidrag på sistone med sina studier av affärsgrupper vilket "has done much not only to increase our knowledge of their operations, but to confirm a general suspicion that the extent of their investment abroad has been seriously under-estimated." (s. 690) Chapman har således explicit kritiserat Davis och Huttenback för att dra slutsatser om hur profitabla investeringar i kolonierna var, baserat på ett biased sample av mindre profitabla företag. Porter: " In other words, recent work makes it clear that Davis's and Huttenback's figures on capital flows are at best markedly imperfect and may be seriously defective." (690)

Dessa problem gäller också DH:s beräkningar av avkastningen på investeringarna, som de gör i kapitel 3 i sin bok. Beräkningarna bygger på årsberättelserna för 482 företag som var listade på Londonbörsen, utvalda till hälften slumpmässigt och till hälften ur ett slumpmässigt sample av företag som handlades på börsen någon gång mellan 1883 och 1912. I sitt kapitel 7 använder DH också ett annat sample av företag, 260 offentligt noterade företag ("public companies") för att analysera de brittiska investerarnas sociala sammansättning. Porter: "There is good reason to be enthusiastic about  this work simply because analysis of other comparable samples of firms is unavailable. However, scholars cannot necessarily rely on these as representative samples." (690) Särskilt pekar han på att profitabla gruvor och rederier så väl som vissa kolonier fattas i samplen.

Så här sammanfattar Porter Davis och Hollenbacks slutsatser om imperialismens balansräkning:

"Davis's and Huttenback's balance sheet suggests that the formal empire represented a severe drain on Britain's national resources, one for which there was no remotely  matching return, although some sectors of the population - the 'elites', composed of peers, gentlemen, financiers and others based notably in London (defined in chapters 7-9) - because of the structure of Britain's internal taxation paid significantly less of the costs of empire than others, and probably in some instances benefited quite handsomely." (s. 691)

Denna analys läggs fram tydligast i deras två kapitel om "the imperial subsidy", alltså vad britterna betalade för att ha ett imperium: kapitel 5 om försvarskostnaderna och kapitel 6 om statliga lån, gynnsamma räntor med mera. DH hävdar att britterna betalade stora kostnader för försvaret eftersom de hade ett imperium, och att detta gynnade de koloniserade, eller i alla fall de vita bosättarna: "While the British taxpayers paid, their colonial confreres prospered - at least those in the colonies of white settlement". (cit 691) Porter är inte helt nöjd med DH:s bedömning, och inte heller att de bortser från varuhandeln -- kolonierna må ha haft en liten del av varuhandeln, men det är inte skäl nog att ignorera den för helhetsbilden, när balansräkningen ska göras. Detta också med tanke på hur mycket av imperiets politik och aktivitet som uttryckligen handlade om att främja och hålla igång handeln. (s. 693) Porter är också kritisk mot DH:s sätt att föra kontrafaktiska resonemang om hur mycket pengar t ex Indien och Nya Zeeland hade spenderat på sitt försvar om de hade varit självständiga stater istället för en del av imperiet -- för Indien jämför DH med "comparable independent nations" som Mexiko och Bulgarien. Porters diss är rolig: "This is dangerous ground, and reflects an acquaintance perhaps with some form of Rostow-derived universe rather than historical realities." (s. 694) Ungefär lika kritisk är Porter till hur DH beräknat betydelsen av lån till kolonierna.

Sammantaget så gillar jag verkligen Porters essä, som är intelligent, vaken, observant och rolig. Jag tycker också att jag får ny insikt i en sak som jag verkligen har funderat på när jag har undervisat på grundkursen Världens ekonomiska historia i Lund: Lennart Schöns sangviniska utvärdering, i sin lärobok för sådana grundkurser, att imperialisterna egentligen inte tjänade något på imperialismen. Han skriver så här:

"Beräkningar gjorda i efterhand tyder på att den koloniala imperialismen var en dålig affär totalt sett för kolonialmakterna -- kostnaderna var större än intäkterna. Det kunde dock vara en god affär för enskilda företagare, i synnerhet i kolonierna." (Vår världs ekonomiska historia, 2014, s. 142-143.)

När jag har undervisat på denna bok har jag inte kunnat låta bli att kommentera: om nu kolonierna förlorade på imperialismen, och imperialisterna själva också förlorade på det, varför genomförde britter, tyskar, belgare med flera med sådan entusiasm det imperialistiska projektet? Att läsa Porter med flera visar att det är kliometriska studier som Davis och Hollenback (1986) som Schön, förstås en i grunden av den kliometriska revolutionen formad forskare, bygger på. Det inte ovanliga fenomenet att de formativa åren som ung forskare ofta påverkar professorers analyser och perspektiv också längre fram i karriären: för en som undervisar ekonomisk-historisk grundkurs ligger det nära till hand att jämföra med influenserna från protoindustrialiseringsskolan och Braudel i Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia, först publicerad 1997. Att läsa Porters essä stärker också den skepsis som jag hela tiden haft till Schöns -- kliometriskt färgade -- analys av imperialismens kostnader och vinster. Davis och Hollenbacks bok verkar i mina ögon typisk för kliometrin i det att man tar ett stort ämne -- tjänade eller förlorade britterna på imperialismen -- "mäter" detta med begränsade data som egentligen bara fångar en liten del, och på ett imperfekt sätt, av det stora ämnet som man vill prata om*, och sedan drar stora slutsatser om det stora ämnet baserat på de bristfälliga och kanske icke representativa data som man har. Framför allt så skulle jag vilja se (a) en mer seriös konceptualisering av vilka sätt som britterna kunde tjäna på imperialismen, t ex unik tillgång till centrala råvaror, och inte bara linjära effekter av handel i £. Och (b), inom den snävare uppgiften att mäta företagsvinster, att precis som Porter diskuterar också kolla på icke börsnoterade företag och företag som hämtade hem vinster på andra sätt.

 

Referens

Andrew Porter (1988) "The balance sheet of empire, 1850-1914", Historical Journal 31: 685-699. 

Fotnot

* Jfr King, Keohane och Verbas kommentar i Designing Social Inquiry (1994, s. 110); kritiken ovan träffar förstås inte bara kliometriker:

"Researchers often use the following strategy. They begin with an abstract concept /.../ They agree that it cannot be measured directly; therefore, they suggest  specific indicators of the abstract concept that can be measured and use them in their explanations. The choice of the specific indicator of the more abstract concept is justified on the grounds that it is observable. Sometimes it is the only thing hat is sbservable (for instance, it is the only phenomenon for which data are available or the only type of historical event for which records have been kept). This is a perfectly respectable, indeed usually necessary, aspect of empirical investigation.

Sometimes, however, it has an unforunate side. Often the specific indicator is far from the original concept and has only an indirect and uncertain relationship to it. It may not be a valid indicator of the abstract concept at all. But, after a quick apology for the gap between the abstract concept and the specific indicator, the researcher labels the indicator with the abstract concept and proceeds onward as if he were measuring that concept directly. Unfortuantely, such reification is common in social science work, perhaps more frequently in quantitative than in qualitative research, but all too common in both."

Imperialism och sociala reformer i Storbritannien 1908-1914

I en artikel från 1983 konstaterar ekonomisk-historikern Avner Offer, då verksam vid universitetet i York, att i det tidiga 1900-talets Edwardianska Storbritannien så pågick samtidigt en "high imperialism" med stora kapitalflöden ut i kolonierna 1905-1914, och en början på välfärdsstatspolitiken, ledd av den reformistiska "New Liberalism"-tendensen. Hur hängde dessa två fenomen ihop?

Under 1900-talets första decennium steg räntor och priser, och runt 1904 skedde ett skifte av investeringarna från inhemska till utländska. I samtiden debatterades flitigt just fördelningen mellan inhemskt och utländskt och Offer citerar bland annat en fascinerande alarmistisk kommentar om den internationella arbetsdelning som var på väg, där britterna var världens finanscentrum och även centrum för shipping, försäkringar och andra tjänster (värdet av vilket ofta inte räknades in när man räknade ut bytesbalansen), medan man importerade jordbruksprodukter och industriprodukter från länder av olika nivåer av utveckling.  Offer citerar politikern Austen Chamberlain: "The advocates of cheapness regardless of any other circumstances, have sacrificed our agriculture in order to promote our industries, and they are now sacrificing our industries for the sake of our distribution [and] other employments". (cit. 121) "Underinvestering" var en vanlig analys i den politiska debatten från vänsterliberaler och andra, och hade också fått teoretiskt stöd av två prominenta nationalekonomer i Bowley och Pigou. Också konserativa kunde förespråka en repatriering av investeringarna, med stöd bland annat i den tyske ekonomen Friedrich List vars huvudverk återutgavs på engelska 1905 av en konservativ förläggare, och denna tendens uttrycktes också när Churchchill anklagade investerare för en brist på patriotism. (122) Asquith och andra försvarade dock kapitalimporten med argumentet att investeringar i argentinska järnvägar skapar jobb för brittiska såväl som argentinska arbetare. Investeringarna var en politisk fråga på alla möjliga sätt, också kring "the People's Budget" år 1909, när skatterna på de förmögna skulle höjas rejält, orsakade ett öppet brev från 36 finansiärer i City of London ledda av Lord Rothschild som hävdade att "We feel that the prosperity of all classes has been greatly due to the  fact that this country has afforded indisputable safety for capital." Offner menar också att brittiska jordägare reagerade på skattedebatten 1909 och "reinforced a trend of disinvestment in English acres, and the transfer of proceeds abroad" (s. 123). 

Offner diskuterar också liberala vänner av kapitalexporten, i form av finansjournalisten George Paish och den tyskfödda bankiren Edgar Speyer. Mer otippad försvarare av kapitalexporten är J.A. Hobson som tydligen efter sin klassiska analys i Imperialism (1902) genomgick en omvändelse under 00-talet och 1909 starkt jakande besvarade frågan 'Do foreign investments benefit the  working classes?', på uppmaning av en investerarförening. (s. 127-8) Trots den delvis betalda omsvängnignen menar Offer att Hobsons vändning var intellektuellt hederlig, en följd av förändrade omständigheter och inte av kappvänderi:

"Around the turn of the century he had diagnosed the role of the Anglo-German  gold and diamond magnates in fomenting the South African war. Conditions  had changed, and by 1909 finance-capitalists like Speyer, Casell and Ballin had  acquired a vested interest in peace. Hobson's readiness to discard an original  intellectual construct in response to the change of historical circumstances is  greatly to his credit." (s. 128)

Så här karaktäriserar Offer det makroekonomiska läget ca 1900-14 vad gäller investeringarna och deras avkastning:

"For every pound invested abroad there were almost three pounds of assets at  home. Overseas investments may have bought an 'Indian summer' for some  fractions of the Edwardian middle and upper classes, but their overall effect  was by no means a net benefit for British rentiers. In offering a better rate of return, overseas capital issues seriously undermined the value of fixed-interest securities at home. Nimble-footed investors might take advantage of gold in Transvaal or rubber in Malaya, but their windfalls were largely bought at the expense of domestic portfolios. Home railway and municipal bonds fell between twenty-four and twenty-eight per cent from 1896 to 1915 Taking both home and foreign portfolio investment, the most commonly quoted security index of the period (published by the Bankers' Magazine) fell some 13 per cent from January 1907 to December 1913. At constant prices it would show greater losses still. 'There has been an enormous loss to the capitalists  of the country by reason of the heavy depreciation of gilt-edged securities',  wrote one observant contemporary. Michael Edelstein has recently shown that the net return to portfolio investment, both domestic and overseas, including income and capital gains, fell consistently after 1910 and became miniscule in most categories after 1912. Nor was this a mere wobble on the charts; it was widely felt in purse and pocket; and was manifested in the productive sector as a cyclical slump in domestic development. The profit squeeze emboldened railway managers to be hard with the unions. George Askwith, the government's chief industrial arbitrator attributed industrial unrest, at least indirectly, to shortage of capital and depreciation of Consols. Inherited wealth failed to grow, urban property values fell sharply, and what with high interest rates, massive emigration, contracting real incomes and new taxation, the building industry was deeply depressed." (s. 129-130)

De försiktigaste investerarna, som höll en stor del av sitt sparande i statsobligationer, var de som drabbades hårdast och det var kollapsen för statsobligatione-sorten Consols som orsakade de starkaste sociala reaktionerna.

Offers artikel är kanske den mest engelska artikel jag någonsin läst, i bemärkelsen att det är en lärd utläggning, byggande på primärkällor och sekundärlitteratur, utan särskilt klart mål eller mening. Den fråga som ställs i början av artikel besvaras vad jag kan se aldrig, utan det närmsta som vi kommer till det är en diskussion i slutet av betydelsen av kopplingen mellan Paish och Lloyd George och om att LG inte höjde skatterna så mycket som folk sagt. (s 137-8) Hur detta kopplar ihop imperialismen och sociala reformer -- som knappt nämns i artikeln, som däremot diskuterar skatter men bara kort -- har jag ingen aning om.

 

Referens

Avner Offer (1983) "Empire and social reform: British overseas investment and domestic politics, 1908-1914", Historical Journal 26: 119-138.

Brittiska vinster på imperialismen, 1846-1914

Att de kolonialistiska och imperialistiska makterna tjänade på kolonialismen och imperialismen, får nog anses vara allmängods. Men hur avgörande var dessa inkomster och fördelar? I 1970-talets världssystemsteori såsom presenterat av Wallerstein i The Modern World System (1974), Andre Gunder Frank i World Accumulation (1978) eller Samir Amins Accumulation on a World Scale (1978) är de koloniala vinsterna helt avgörande för varför Europa blev rikt. Ekonomisk-historikern Patrick O'Brien ifrågasatte 1982 i en artikel i Economic History Review detta argument, och 1986 följde han upp med en artikel i Past and Present om vad britterna egentligen tjänade på sin imperialism, avgränsat till perioden 1846-1914 (dvs efter att industrialiseringen satt igång).

Debatten, säger O'Brien, går tillbaka till Smiths syntes från 1776 och 1800-talets ekonomiska debatt där ekonomer som Mill, Fawcett och Carines hävdade att britterna förlorade på imperialismen (genom militära kostnader, ökad korruption med mera) utan att tjäna på det. Mot detta hävdade konservativa ekonomer att imperiet gav Storbritannien profitabla vägar för sin överskottsbefolkning, sitt kapital och sina varor. Hobson lanserade 1902 en berömd attack på imperialismen som han såg ur ett inrikes perspektiv som ett dyrt och ineffektivt alternativ till socialreform. Dagens ekonomisk-historiker, säger O'Brien 1986, har nu plockat upp 1800-talets debatt igen, med 1980-talets ekonomisk-historiska favoritmetod -- detta är kliometrins första blomningstid -- det kontrafaktiska resonemanget. Vad hade hänt med folk, varor och kapital om britterna inte hade haft ett imperium? Denna litteratur syntetiserar O'Brien i sin essä.

Han börjar med varorna. Importerna relaterat till nationalinkomsten steg från 12 procent på 1830-talet till 30 procent på 1870-talet och föll tillbaka till 27 procent 1900-13. Storbritanniens unika beroende av råvaruimporter och importer av livsmedel var unikt för tiden i Europa, menar O'Brien, möjligtvis med undangat för små länder som Holland, Belgien och Schweiz. 1913 producerade det brittiska jordbruekt bara hlften av livsmedlen, tropiska varor undantagna, som konsumerades i landet, och förutom kol så importerades 90 procent av råvarorna som användes i industrin. (s. 166) Hur stor del av importerna kom då från imperiet? 1860 var det en femtedel av de totala importerna; 1913 en fjärdedel. Vete, te, ost (!), tenn, jute, oljefrön och gummi var stora importvaror från imperiet. "No commodities delivered from the empire were, however, unobtainable elsewhere in the world economy and British consumers paid competitive prices for imported primary produce regardless of its origins." (167) Andelen av varuexporterna som gick itll imperiet varierade mellan en fjärdedel och en tredjedel, med en höjdpunkt om 39 procent år 1902. Över perioden sker ett skifte av exportens sammansättning från textilier till metall och kapitalvaror. Imperiets andel av tjänsteexporten (shipping, banker m m) har ingen beräknat och O'Brien är pessimistisk om huruvida det ens är möjligt; han säger bara att andelen antagligen var liknande som den för varorna. "Clearly the significance of the empire for British commerce should
not be minimized, but it was far from overwhelming." (167) Edelstein, "Foreign investment and empire, 1860-1914" i Floud och McCloskey (red.) The Economic History of Britain since 1700 (1981) har gjort en kontrafaktisk övning av hur mycket britterna hade förlorat på utebliven varuhandel om imperiet hade avskaffats, och kom fram till 1,1 procent av BNP år 1870 och 3,3 procent år 1913! Det känns som att det får vara en rätt mekanisk beräkning som kommer fram till så låga tal? Eller så är det bara kontraintuitivt. En del forskare säger att handeln med Indien var viktig, säger O'Brien, men: "Why should an independent India have withdrawn from trade with the United Kingdom?" (s. 169) Och: "Even if (to take a worst-case scenario) former imperial possessions had refused to trade with Britain, substitute sources of imports were certainly available elsewhere in the world economy or, in the case of temperate food- stuffs, by expanding domestic agriculture." (s. 169) Det kapital och den arbetskraft som användes till att producera varor för imperiets marknader, hade kunnat användas till annan produktion utan förlust. O'Brien är inte heller övertygad av Hobsbawms argument att imperiets skyddade marknader fördröjde en anpassning och effektivisering av den brittiska industri till tysk och US-amerikansk produktion. (s. 170)

Kapitalet då? O'Brien menar att den statistik på investeringar i kolonierna som använts av en lång rad ekonomer sedan Hobson, är inkomplett, mest plockad från Stock Exchange Yearbooks, Investors' Monthly Manual och andra publikationer ur den finansiella pressen. Investeringar av privatägda, icke börsnoterade företag inkluderas inte, liksom direkta, internfinansierade investeringar ur företag som inte gick till börsen för att hämta kapital. (s. 170-172) Det data som finns handlar alltid om London, men O'Brien menar att de Londonbaserade investerarna inte bör ha skilt sig från de i övriga landet som ville tjäna pengar utomlands. Ungefär en fjärdedel av brittiska "investible funds" 1865-1914 gick till kolonierna.

"If, as many polemicists both for and against imperialism alleged, the empire was maintained and expanded in order to support safe and unusually profitable outlets for British capital, these data (which have been around for some time now) challenge them to explain why colonies within that supranational institution failed to attract anything more than a tiny proportion of British funds available year after year from 1865 to 1914. When they placed their surpluses beyond national frontiers British investors preferred foreign to imperial regions by a large margin. If the empire represented an effective set of political arrangements which guaranteed exploitative profits for British capitalists, why was so little capital exported there from 1860 to 1914?" (s. 174)

Också emigrationen visar på samma tendens, att imperiet inte var så vktigt för den brittiska ekonomin som folk antar. Av de som emigrerade från Storbritannien mellan 1853 och 1910 flyttade 2/3 till någonstans utanför imperiet, mest till USA. Inte förrän 1911-13 var det en majoritet som emigrerade till någon av kolonierna. I alla fall kan man fråga sig, säger O'Brien, ifall investeringarna i kolonierna gav en större profit än övriga investeringar, vilket t ex A Brewer i Marxist Theories of Imperialism (1980) hävdat. Två typer av källor kan användas för att testa detta argument, säger O'Brien. Ett, "quotations of prices and yields of paper securities traded on London's stock exchange"; och två, "the reports and records of companies operating in one or other of these three locations." Lehfelt (1914) och Carincross (1953) hävdade i tidiga studier att avkastningen i kolonierna var större än på inhemska investeringar, men lägre än avkastningen utanför imperiet. Den mest sofistikerade studien har gjorts av Edelstein (EEH, 1976) som studerat 566 värdepapper som listats i Investors' Monthly Manual 1870-1913 och finner att, sammanfattar O'Brien, "on average and over these forty-three years, British capitalists secured higher rates of return by investing outside the United Kingdom by a margin (adjusted for risk) of around 1.58 per cent a year — not a huge gap but significant enough. British investors (this test reveals) behaved rationally." (s. 176) Metoden för att sammanfatta genomsnittlig avkastning är dock svår och känslig, säger O'Brien. När han ser på utvecklingen över tid syns det att avkastningen 1877-86 var dubbelt så hög utomlands som hemma, och även mycket högre 1897 till 1909 då den inhemska avkastningen var mycket låg. Men O'Brien menar att det inte fanns någon ökande tendens över tid i differentialen mellan koloniala och inhemska investeringar -- vilket verkar lite konstigt när han just sagt att den inhemska avkastningen var låg 1897-1909. För branscherna järnvägar, banker och "social-overhead capital" (?) kan man skilja på de koloniala investeringarna och de övriga utländska dito. Om man utesluter åren 1896-1909 (vilket verkar lite märkligt och förstås förvrider resultaten) så var avkastningen "in private incorporated enterprises located in the empire were below foreign and on a par with domestic rates for most years from 1870 to 1914" (s. 177). O'Brien tillägger en källkritisk diskussion: måtten baserade på Investors' Monthly Manual ger bara ex ante-skattningar av hur profitabla investeringarna kommer vara, och idealiskt sett hade vi också haft ex post-data på avkastningen. Davis och Huttenback (JEH 1982) har analyserat 482 företag, som dock inte är slumpmässigt utvalda eller representativa för populationen av företag. De finner i vilket fall att avkastningen var högre i kolonierna än hemmavid 1860-1884 men högre inhemskt 1885-1912 -- se tabell 3 som klistrats in ovan. Det finns många historier om "buccaneering enterprises at new frontiers", och historiker har hittat många exempel där "British investors were 'gulled' into anticipating supernormal profits." (s. 180) O'Brien hamnar nog på 1800-talets liberala imperialismkritikers sida när han analyserar utflödet av kapital ca 1870-1914:

"The preservation and extension of the British empire merely provided another source of encouragement for the massive and persistent drain of capital from the home economy which occurred from 1873 to 1914.
During that period somewhere between a quarter and a third of British funds invested overseas found their way to the dominions, India and other colonies. Most of this money originated as the savings of investors, resident mainly in the home counties, who sought stable but somewhat higher returns than they could obtain from investments of comparable risk within the United Kingdom. From their perfectly understandable point of view, the empire (ostensibly strengthening and deepening its ties with the metropolis) provided satisfactory outposts for rentier capital, defensible and safe even from the emergent threat of trade unionism and the welfare state. As recent research on probates and other evidence reveals, a majority of British investors preferred steady to volatile returns and were less inclined to hold the risky shares of domestic industrial companies, especially smaller-scale firms in industries using relatively untried technology or producing novel products.
Their preferences are, moreover, explicable because the dominant modes of organization and managerial control favoured by British industry, namely smaller-scale family enterprises and private companies, hardly allowed for outside participation in the equity capital of either established or innovating firms. Even the emergent corporate sector of business exhibited many of the closed and secretive features of more traditional forms of business organization." (s. 181-182)

Företagsstyrningen finansialiserades inte i Storbritannien förrän på 1930-talet när bankerna involverades i omstruktureringen av industrin. De koloniala investeringarna försinkade denna positiva omvandling, menar O'Brien, och dessutom så håller han med Hobson om att kapitalexporten till kolonierna höll nere pengalönerna inhemskt vilket hindrade utvecklingen av en massmarknad för nya konsumtionsindustrier. (s. 184) Det känns lite som att O'Brien plockar alla möjliga argument för att kolonierna skadade den brittiska ekonomin, och han hävdar följdaktligen också att inhemska entreprenörer fick svårare att få tag på kapital pga utflödet till kolonierna.

Ändå betalade britterna skatt för att finansiera militären som dominerade kolonierna, säger O'Brien. Bara från Indien lyckades man pressa ut mycket skattepengar för att finansiera försvaret. Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika betalade däremot alldeles för lite jämfört med hur mycket militär de fick för pengarna. (s. 188-9) Frankrike, Japan, Ryssland, USA och Tyskland byggde alla upp mäktiga krigsflottor decennierna före första världskriget, men det försvagade inte i sig den brittiska dominansen i internationell finans eller rederier. (s. 192-3) Vissa grupper tjänade dock på den imperialistiska skatte- och försvarspolitiker. Närmare bestämt två. Ett vita settlers i kolonier som Sydafrika och Australien. Två, den brittiska överklassen:

"Britain's 'gentlemanly capitalists', resident in large part in the home counties (financiers, bankers, merchants, shippers and other intermediaries involved in servicing commerce between the metropolis and the empire) derived the largest gains (net of taxes) from military and other forms of imperial subsidy. Meanwhile the majority of English people cheerfully and even proudly shouldered a tax bill for an empire from which they derived very little in the form of tangible pecuniary gains for decades before or decades after the Great War." (s. 195)

I sin slutdiskussion går O'Brien i dialog med de viktorianska debattörer som lade fram sina analyser för och emot imperiet ur en samhällsekonomisk synvinkel, och tar ställning för de radikaler som menade att man borde avskaffa imperiet eftersom det ändå inte var en ekonomiskt gynnsam lösning.

"Although Britain survived as a great power down to 1945, the notion that the empire made any positive long-term contribution to the health of the domestic economy is unlikely to survive systematic economic analysis and statistical testing. Modern research in economic history now lends rather strong empirical support to Cobdenite views of Britain's imperial commitments from 1846 to 1914. Only conquests of loot and pillage of the kind maintained by King Leopold in the Congo seem capable of providing metropolitan traders and investors with supernormal profits. In this sense the British empire can be plausibly represented, in Adam Smith's words, as 'a sort of splendid and showy equipage, not an empire but the project of an empire, not a gold mine but the project of a gold mine'." (s. 199)

O'Briens artikel ledde till att en replik av historikern Paul Kennedy publicerades året efter, men det är inte en replik från det radikala perspektiv som O'Brien (också) polemiserar med, beroendeskolan eller världssystemteori. Kennedy är snarast kritisk mot O'Briens kontrafaktiska antagande om att britterna hade kunnat ha lika mycket och profitabel handel med Indien utan imperiet som med och att den Cobdensk strategi hade kunnat funka ekonomiskt för britterna. Inte heller hur O'Brien beräknar kostnad för och avkastning på flottan accepterar Kennedy.

 

Referens

Patrick K. O'Brien (1988) "The costs and benefits of British imperialism, 1846-1914", Past and Present nr 120.

Livslön och medelklassen vid 1900-talets mitt

I en artikel publicerad i tidskriften Scandia år 2013 studerar Orsi Husz en pressdebatt som pågick år 1950 under namnet "Rättvisa åt medelklassen". Svenska Dagbladet trumpetade i början av 1950 ut att "Industriarbetaren tjänar lika mycket som lektorn" och det sades i en annan artikel att ”Särskilt illa har därvid den intellektuella medelklassen råkat ut. Utan minsta överdrift kan sägas, att den i nuvarande läge hotas av allmän ekonomisk utarmning och proletarisering.” SvD:s sex artiklar gavs ut i bokform i 30 000 ex och ledde till debatt också i Vecko-Journalen, Ergo, Dagens Nyheter, Tiden med flera ställen. Debatten kom inte från ingenstans: tjänstemännen blev fler under perioden, universiteten höll på att byggas ut och regeringen förberedde en proposition om mer pengar till studenterna, och inkomstklyftorna krympte. Husz:

"Inkomstklyftorna minskade och även realinkomsterna för ett högre mellanskikt sjönk. Utbildning ledde inte längre automatiskt till en privilegierad ställning. En borgerlig livsstil med stor bostad, hembiträden och middagsbjudningar blev omöjlig att upprätthålla för vissa grupper som var vana vid eller strävade efter den sedan tidigare. Privatekonomiska problem diskuterades alltmer i dessa kretsar och sådana diskussioner framstår som ett sätt att bearbeta de sociala förändringarna. Ett utpräglat missnöje uttrycktes allt oftare i termer av medelklassproblem." (s. 90)

I debatten år 1950 refererades upprepade gånger till inkomsten en person i ett visst yrke kan förvänta sig över en livstid (som i bilden ovan för sjuksköterskan, yrkesarbetaren och grovarbetaren), alltså vad vi idag kallar "livslön" och som påverkas inte bara av ens årslön vid år t, utan också av hur lång tid det tar att utbilda sig, om yrket är tungt så att man får gå i pension tidigt, och så vidare. I diskussionen om vad som är en rimlig livslön talar tidningar som Vecko-Journalen om "värde" och "värdering" av olika yrken, klasser och människor. Genom detta kommer Husz in just på vad "värde" och "worth" betyder -- det ekonomiska värdet i kronor och ören, och kulturella värden och värdighet, till synes normativt och subjektivt (s. 93).

"Här har vi kommit till ett viktigt stridsämne inom moderna klassteorier, nämligen frågan om binära kontra enhetliga perspektiv på klass. Många samhällsforskare av i dag utgår ifrån att ekonomin och ekonomiska aktiviteter är kulturellt inbäddade. Det är också okontroversiellt att hävda att det har skett en förskjutning från ekonomi till kultur vad gäller klass, det vill säga att klass alltmer är en kulturell kategoriseringsgrund i stället för en huvudsakligen ekonomisk sådan. Färre är villiga att överge tudelningen ekonomi-kultur i studiet av klass. De klassiska klassteorierna (Karl Marx, Max Weber, i viss mån även Bourdieu) bygger alla på en binär uppfattning, även om förhållandet mellan ”objektiv” ekonomi och ”subjektiv” kultur skildras på sinsemellan helt olika sätt i de olika skolorna. Detta har utmanats av vissa forskare, dels inom feministisk forskning, dels inom det forskningsfält som kallas för ”cultural economy”, kulturell ekonomi. Beverley Skeggs, som representerar feministisk kulturforskning, suddar bort skiljelinjen mellan kultur och ekonomi genom att i sina klassanalyser – förlagda i dagens Storbritannien – hävda att kultur i dag ofta betraktas som en egendom hos människor i olika klasser och kan exploateras eller användas som en resurs, både i en symbolisk och en faktisk ekonomi. Kultur använder hon i bred betydelse där känslor, dispositioner och habitus inkluderas. På så sätt skulle man, något överdrivet, kunna säga att i den svenska debatten 1950 används medelklassens känslor av oförrätt och förbittring som en resurs i ekonomiskt vinningssyfte. Men det är inte detta spår om hur kultur omvandlas till ekonomi som jag kommer att följa här. I denna artikel visar jag i stället, med avstamp i det kulturekonomiska forskningsfältet, hur ekonomin fungerar som en kulturell resurs, eller snarare att de ekonomiska beräkningarna som användes i 1950-talets debatt samtidigt bör förstås som kulturella uttryck för klass." (s. 93f)

Husz använder begreppet "värde" som handlar om båda sidorna av klassamhället, det till synes objektiva (inkomster, pengar) och det till synes subjektiva (värderingar, självbild), för att bryta upp just den binära uppdelningen av två sorters klassbegrepp.

"I det följande låter jag således analysen av medelklassdebatten styras av den enkla men högst klargörande frågan: vad räknades? Vad betyder de ekonomiska kalkylerna? Jag vill visa att det som framstår som ”rena ekonomiska kalkyler” av medelklassens livsinkomster och budgetar också är beräkningar av livsvärden, värdighet och ”livskvalitet”. Hur rättfärdigades de ekonomiska kraven? Vad ansågs vara av värde och hur jämförde och sammanjämkade man i praktiken olika slags värden? Och till slut: hur artikulerades klass i denna sammansmältning av det materiella och det kulturella?" (s. 95)

SvD:s artikelserie var pikant nog (men Husz gör ingen sak av det) skriven av en adelsman, av ätten Natt och Dag. Den skrevs som ett samtal mellan de båda 30-åriga herrarna Prakticus -- outbildad, med en årsinkomst om 7500 kr -- och Akademicus, en högutbildad man med 12 000 kr om året. Prakticus "valde" att börja arbeta som 15-åring: först som springpojke, sedan som en lärling vid industrin. Detta medan Akademicus gick gymnasiet och universitetet, det första finansierat av föräldrarna, det andra av studielån. I det tänkta nuet betalar A 1000 kr mer i skatt, och till det kommer räntor och avbetalning på studielånet samt en del "nödvändiga" utgifter för privat försäkring och böcker. Den följande artikeln komplicerade beräkningarna genom att anta ett livscykelperspektiv: inte bara inkomsterna fram till 30 års ålder, utan över hela livet. SvD använde för detta beräkningar som en statistikprofessor i Lund, Carl Erik Quensel, hade gjort för Sveriges yngre akademikers centralorganisation 1944. Med lite siffertrix, inte minst hur man räknade på kostnaderna för åren som student, fick SvD det till att en spårvägsman som började arbeta vid 15 års ålder fick samma livsinkomst som en underläkare. Tiden räknade om med bruttolöner istället för efter skatt, med hänsyn till tjänstemäns högre pensioner, med andra antaganden om kostnader under studieåren, med mera, och fick inte alls samma resultat. Statistikern Sven Moberg presenterade i sin tur en helt annan beräkning med faktiska (men redan inaktuella) löner istället för projicerade löner som Quensel hade använt, och fick också fram högre livslöner för akademikerna. (s. 101)

Vännerna av större löneskillnader hade en rad mer eller mindre långsökta argument. I övre medelklassens Vecko-Journalen och Uppsalastudenternas Ergo hävdades det att akademiker var idealister men att om relativlönerna fortsatte falla skulle rekryteringsbasen bli alltför snäv, trots att de akademiska yrkena i sig hade högre status och var mer attraktiva än arbetaryrkena; Alf Ahlberg och andra menade att man måste räkna med att medelklassen har större fasta utgifter för bostad, tjänare, böcker och annat som hör medelklassens livsstil till och att löneskillnaderna mellan medelklass och arbetare därför borde vara större. (s. 104-5)

Vilka var det då som var den tänkta medelklassen i 1950 års debatt? Socialgrupperna I, II och III kallades hos Svenska Gallupinstitutet ”bättre situerade”, ”medelklass” och ”arbetare”. I debatten 1950 definierades aldrig klass men i de fortsatta debatterna rörde man däremot just vid frågor som relationen mellan "socialgrupp" och "social klass".

 

Medelklassen associerades i dess egna organ, framför allt Vecko-Journalen, med kultur och reflektion, medan arbetarklassen sågs som krasst materialistisk och ute efter snabba pengar, människor som "hellre väljer att snabbt skaffa sig relativt stora omedelbara löneinkomster framför att engagera sig i ett mödosamt studiearbete med låg avkastning både nu och på framtiden." (cit. 110) Husz påpekar att SvD talade om medelklassen som 44 procent av befolkningen, men samtidigt pekade på akademisk utbildning som det mest utmärkande för denna grupp -- men det var bara 1,25 procent av befolkningen mellan 25 och 65 år som hade universitetsutbildning. (s. 111)

Medelklassens vänner och företrädare var inkonsekventa eller inte helt intellektuellt hederliga också på andra punkter. Det sätt som de arbetar med en dubbel bokföring -- medelklassen förtjänar si och så, medan arbetarklassen förtjänar och har att räkna med något mycket mindre -- är väldigt slående, t ex i detta anförande ur Vecko-Journalen om hur orättvist det är att inte löneskillnaderna är större:

"I ett villasamhälle utanför Stockholm bor en lektor, gift och med fyra barn. Hans hustru är lärarinna även hon. Han är i den åldern och har det antalet tjänsteår att han hamnat i högsta löneklassen. Då också hon kommit högt på löneskalan, har de en sammanlagd årsinkomst på 30.000 kronor. Ytligt sett har de det alltså lysande ställt. I själva verket lever de sämre än sina grannar, en arbetarfamilj som genom husfaderns och äldste sonens yrkesarbete kommer upp i en samlad familjeinkomst på något mer än tredje delen av lektorns. Frånsedd bostaden som är större och bättre inredd i lektorsfamiljen än i arbetarfamiljen, står standarden i den förra ett trappsteg under den senares. Lektorsfamiljen äter sämre, klär sig sämre, gör av med mindre sprit, mindre tobak, går mindre ofta på bio, har inte råd att hålla barnen med lika fina cyklar och har inte råd till de semesterresor, som grannfamiljen kan kosta på sig. Varför? Därför att
lektorsfamiljen per år har:
10.000 kronor i skatt
3.000 kronor i studieskulder och försäkringar betingade av skulderna
7.000 kronor i utgift till två hembiträden
3.000 kronor i utgift för huset, i stället för de 2000 som arbetarfamiljen betalar och lektorsfamiljen gärna skulle ha nöjt sig med om den fått,
1.000 kronor i utgifter för oumbärlig facklitteratur och tidskriftslitteratur för båda makarna, som är lärare i skilda ämnen." (s. 112)

Att de två hembiträdena är en nödvändig utgift för lektorn, men inte kommer på tal för arbetarfamiljen, samtidigt som förekomsten av två hembiträden i lektorsfamiljen bara räknas på kostnadssidan och inte på något sätt som en bättre levnadsstandard, exemplifierar just de dubbla måttstockarna. Likaså var det självklart att lektorsfamiljen skulle bo större och ha tillgång till litteratur och tidskrifter, liksom SvD hävdade att medelklassen måste ha bättre kläder än vad arbetarna kan ha. Som Husz konstaterar:

"De ”oumbärliga” utgifterna räknades som självklarheter och inte som tecken på en faktiskt högre levnadsstandard hos medelklassen. Det var först efter att dessa utgifter var betalda som man började jämföra arbetarnas och medelklassens ekonomiska situation. I medelklassartiklarnas skildringar hade arbetarna inga motsvarande ”nödvändiga” utgifter." (s. 113)

I sina slutsatser menar Husz att 1950 års medelklassdebatt kan ses som en "artikulation av klass i skarven mellan det gamla borgerliga samhället och den nya välfärdsstaten." (s. 114) Hon menar att sammanblandningen mellan kultur/värderingar och ekonomi/inkomster i 1950 års debatt också illustrerar problemet med "en binär klassanalys som skiljer mellan objektiv ekonomi och subjektiv kultur och därigenom riskerar att överta en förment naturaliserad dåtida diskurs." (s. 115) Som jag läser henne så menar hon att eftersom den tidens aktörer själva blandade ihop kultur och ekonomi, och smugglade in värderingsfrågor och kulturella antaganden i förment objektiva ekonomiska argument och analyser, så bör inte den efterkommande historikern klistra på etiketten "ekonomi" på sådana uttryck och se dem som något separat från kulturen.

Referens
Orsi Husz (2013) "Att räkna värdighet: Privatekonomi och medelklasskultur vid mitten av 1900-talet" (pdf), Scandia 87-121.

Från löntagare till finanskonsument

I skildringar av arbetarlivet vid 1900-talets början förekommer lönebetalningen ofta: i hamnen, eller vid bruket, eller vid fabriken, köar arbetarna på en fredag till ekonomikontoret där de får ut sin lön i kontanter, kanske i ett kuvert. Det var i slutet av 1950-talet, visar historikern Orsi Husz vid Uppsala universitet i en artikel från 2015, som lönebetalningarna i Sverige började övergå från detta kontantbaserade system till ett system som mer liknar det vi har idag, med löner som utbetalas till ett bankkonto i slutet av varje månad. Det började, påpekar hon, med tjänstemännen som redan avlönades per månad, olikt arbetarna som fick veckolön, och systemet utvidgades successivt också till arbetare. Mellan 1957 och 1966 skapades en miljon nya checkkonton (se diagrammet ovan), de flesta i affärsbanker. Många svenskar hade sedan 1800-talets slut haft konton i sparbanker men en stor majoritet av de nya lönekontona skaffade folk som tidigare inte haft något bankkonto. Övergången till lönekonto skedde tidigare i Sverige än i Storbritannien, där arbetare inte fick lön på bankkonto förrän 1970-talet på grund av 1831 års Truck Act som reglerade att arbetare skulle få lön i kontant (snarare än i varor i arbetsgivarens affär eller liknande), och i Frankrike där bancarisation skedde efter en lagändring 1966-67 (s. v-vi).

Övergången till lönekonto hade sociala implikationer, och det är dem som Husz artikel fokuserar på. Före slutet av 50-talet var att skriva checkar och ha bankkonto i en affärsbank associerat med överklassen och den övre medelklassen; Husz citerar den gamle Handelsbanken-direktören Jan Wallander i sina memoarer (Forskaren som bankdirektör, 1998) när han säger att arbetarnas attityder förändrades med bankkontona: “Now they were getting accounts in a commercial bank, one of the bourgeoisie’s oppressive institutions, and they were to start writing cheques, something that only the upper classes did before.” (cit. vi) Husz har också ett fascinerande exempel med IFÖ:s keramiska fabrik i Bromölla där tjänstemännen började få lön på konto 1956 och arbetarna tre år senare, med konton i Skandinaviska Banken. Den sociala skillnaden mellan arbetare och tjänstemän var en fråga för både banken och arbetsgivaren, men företaget utjämnade skillnaden genom att införa månadslön också för arbetare. Facket krävde att banken skulle samla in den fackliga medlemsavgiften genom avdrag på lönen vilket banken inte gillade men man gick med på det för att få affären i land (Handelsbanken och den statsägda Kreditbanken var konkurrenter på lönekontomarknaden). Husz har också ett exmepel från 1963 med två fabriker i norra Sverige där arbetarna själva motsatte sig att få lönen på ett checkkonto eftersom de menade att sparbankskonton var bättre. (s. vii)

Lönekontots kunde också ses positivt som något som utjämnade skillnaden mellan arbetare och tjänstemän: Göteborgs Handels och Sjöfartstidning talade 1959 om en "checkens demokratisering" när arbetarna på en Volvo-fabrik i Göteborg skulle börja få lön på konto. Inom bankerna själva sökte positiva medarbetare övertyga mer konservativa kollegor om att arbetarna kunde hantera checkkonton utan några större problem. (s. ix) Utåt talade bankerna också för att checkkontona i sig lärde folk att använda sina pengar på ett bättre sätt och gjorde lönen "drygare", mer långvarig.

Övergången var dock inte okontroversiell: det bråkades om dåliga banköppettider på lördagar när arbetarna hade tid att gå till banken, och om behovet av att visa identifikation för att kunna betala med check. Checkarna började också fasas ut från och med det sena 1960-talet, med en motsvarande uppgång för kreditkort (som blev tillgängliga för en större publik 1965), bankomatkort (1967) och ID-kortet (från sena 60-talet).

I slutsatsdelen betonar Husz att forskningen ofta ställer en motsättning mellan finansiella subjekt och klassidentiteter, men att det svenska fallet visar hur klassidentitet kunde mobiliseras för att skapa finansiella subjekt. (s. xviii)

Referens
Orsi Husz (2015) «From wage earners to financial consumers. Cheque account salaries in Sweden in the 1950s and 1960s», Critique internationale (No 69), pp. 99-118

Ojämlikhet och belåning sedan 1980-talet

 

 

Sedan 1980-talet har inkomstojämlikheten ökat i de rika länderna, vilket också hushållens belåning gjort. Hänger de två sakerna ihop? Enligt en argumentationslinje gör de det, genom att den ökade skevheten i inkomstfördelningen ökat politikers vilja att öka belåningen till de som halkar efter så att de ska kunna upprätthålla sin konsumtion. Jag tänker på detta som Kumhof-Ranciere-argumentet, men som statsvetarna John S. Ahlquist och Ben Ansell visar i en artikel från 2017, så har fler prominenta ekonomer gjort det. De citerar i sin inledning Raghuram Rajan:

"[S]triving to rectify the inequality [through fiscal redistribution] may precipitate the very conflict the citizenry wants to avoid. Politicians have therefore looked for other ways to improve the lives of voters. Since the early 1980s the seductive answer has been easier credit . . . Easy credit has large, positive, immediate, and widely distributed benefits whereas all the costs lie in the future.'"

Och Thomas Piketty (2014):

"In my view there is no doubt that the increase of inequality in the United States contributed to the nation's financial instability. The reason is simple: one consequence of increasing inequality was virtual stagnation of the purchasing power of the lower and middle classes in the United States, which inevitably made it more likely that modest households would take on debt, especially since unscrupulous banks and financial intermediaries, freed from regulation and eager to earn good yields on the enormous savings injected into the system by the welltodo, offered credit on increasingly generous terms."

Ahlquist och Ansell menar att argumentet är teoretiskt underutvecklat, och bryter ner det i fyra antaganden:

"First, rising inequality affects the demands for access to economic resources. Second, the demands for more resources can be satisfied either by redistributing income from richer to poorer citizens or by providing access to credit. That is, resources can either be transferred across income groups or across time periods. Third, politicians in the United States find direct, redistributive policies politically unattractive. /.../ Fourth, this level of borrowing is unsustainable, and in this case led to the financial crisis."

Bidraget som deras artikel gör är att utveckla det teoretiska resonemanget kring antaganden ett-tre och att testa dessa kvantitativt på ett flertal länder. Deras argument är att länder som historiskt sett oftare haft vänsterregering också omfördelar mer inkomster, och att när det händer så expanderar inte belåningen på samma sätt som i länder som har politiker som är mer tveksamma till omfördelning (som USA). De menar, vilket inte låter särskilt trovärdigt, att de undviker endogenitetsproblem genom att ta historisk benägenhet att ha vänsterregering som mått på vänsterregering. I ljuset av att Sverige haft (och i någon mån har) en relativt omfördelande välfärdsstat, och samtidigt en starkt finansialiserad ekonomi och hög hushållsbelåning, så begriper jag inte riktigt heller hur de ror hem sitt argument.

I vilket fall, när de diskuterar mekanismerna så sorterar de Kumhof och Ranciere som ett utbudsside-argument: de rika får mer pengar (över) och letar då efter ställen att investera dessa. Det sker genom utlåning till de fattigare, vilket på sikt ökar den finansiella stabiliteten. Ahlquist och Ansell betonar själva mer efterfrågesidan. Argumentet bygger på Fred Hirsch och Robert Frank's begrepp "positional goods." Detta definierar de så här:

"Positional goods are those from which individuals derive benefit, at least in part, from the good's social scarcity, that is, the fact that not everyone can have it, regardless of how rich they are. /.../ Typical examples of positional goods include desirable housing and access to elite educational institutions; many expend resources competing for them, but few win positions."

Tävlan om "positional goods" är som en auktion där relativ inkomst bestämmer vem som vinner. De skapar "positional externalities" hos de som så att säga förlorar auktionerna, och detta skapar (enligt Frank, Levine och Dijk 2005) "expenditure cascades": när ojämlikheten ökar så spenderar de rika mer pengar på positional goods och då ökar relativpriserna på dessa varpå folk längre ner i inkomstfördelningen måste hänga med och öka sina utgifter på dessa varor och tjänster. Bostadsmarknaden är ett typiskt exempel; Matlack och Vigdor (2008) visar att stigande inkomstojämlikhet ökar hyrorna på tighta bostadsmarknader. Bostäder och utbildning är saker som folk är villiga att belåna sig för att finansiera. Existerande studier på mikronivå visar också hur ökad inkomstojämlikhet med ökad konsumtion hos de välbärgade "spiller över" på ökad konsumtion hos de med lägre inkomster (Drechsel-Grauaa och Schmid 2014 om Tyskland; Georgarakos m fl 2014 om Holland; Bertrand och Morse 2016 om delstater i USA). På en jämförande nivå mellan länder finner Bordo och Meissner (2012) ingen effekt av ojämlikhet på kreditexpansion medan Malinen (2013) finner det motsatta. Ahlquist och Ansell invänder dock att ingen av de två studierna kollar på möjliga variationer mellan länder och vilken roll omfördelning spelar. Ahlquist och Ansell gör en mycket elegant översikt över litteraturen om omfördelning och belåning i USA: Monica Prasad (2012) som ser "American mortgage Keynesianism" som en lång tradition av belåning istället för välfärdsstat, Greta Krippner (2012) som ser den höga belåningsgraden som ett politiskt svar på 1970- och 80-talens ekonomiska bekymmer, Menzie Chinn och Jeffry Frieden (2011) som ser en ökad belåning från utlandet i och med budgetunderskotten från 1980-talet och framåt, och Mian, Sufi och Trebbi (2010) som menar USA:s politiker för att öka bostadsägandet sänkt kraven för att få bostadslån, vilket banade vägen för 2008 års finanskris. (s. 647)

De använder en formell modell av en ekonomi med två perioder, t och t+1, och tre sociala grupper, H, M och L. Hushållen bestämer sig i varje period för hur stor andel av sin inkomst de ska konsumera, och grupperna bryr sig om de andras konsumtion och påverkas av den. Ökande ojämlikhet ökar genom positional goods-effekten låginkomsttagarnas konsumtion som andel av deras inkomst (minskar deras sparande), men A och A menar att ojämlikheten också har en negativ effekt på låginkomsttagarnas konsumtion genom en i mitt tycke riktigt bisarr och långsökt mekanism: "because higher inequality produces a greater absolute amount of redistribution to lower- and middle-income groups in the first period. This higher net income reduces their desire to borrow more to engage in current consumption." (650) Ökad ojämlikhet ger alltså _högre_ inkomster för de fattiga i denna modell, vilket framstår som bra världsfrånvänt. De kommenterar också (s. 652) att omfördelningen ses som "fixed" här.

Deras dataset omfattar 18 OECD-länder åren 1980 till 2010. Belåningen mäts som "real credit as percent of GDP", taget från 2012 års uppdatering av Beck, Demirgüc-Kunt och Levines (2000) dataset. A och A menar att forskningen om USA fokuserat på bostadslån men att andra typer av lån kan vara lika viktiga (hm. s. 655). Ojämlikhet mäts med Piketty och Saez toppinkomstandel, närmare bestämt toppercentilens andel. Omfördelning mäts med hur många år sedan 1960 som landet har haft en vänsterregering, mätt med data från Klaus Armingeon m fl (2012). Kontrollvariablerna inkluderar BNP, BNP-tillväxt, arbetslöshet, befolkning och befolkningstillväxt, samt andelen av befolkningen som är över 65 år. De använder hierarkiska error correction-modeller som tillåter varierande effekter mellan länder.

Resultaten är som modellerat, att effekten av ökad ojämlikhet på belåning är lägre i mer socialdemokratiska länder. Diagrammet nedan visar effekten av ojämlikhet på belåning, först för Tyskland och USA separat, sedan för alla 18 länder. Jag förstår inte riktigt hur de får till Sveriges plats i diagrammet med tanke på att att hushållens belåning relaterat till BNP ökade från 73 procent 1980 till 127 procent år 2013 och relaterat till deras disponibla inkomst ökat från 96 procent år 1995 till 195 procent år 2020, samtidigt som inkomstojämlikheten ökat sedan 1980. Men men.

 

Referens
John S. Ahlquist och Ben W. Ansell, "Taking Credit Redistribution and Borrowing in an Age of Economic Polarization," World Politics 69, no. 4 (October 2017): 640-675

En högerradikal kontinuitet i Landskrona?

Sverigedemokraternas genomslag i 2000-talets Sverige började med Skåne, och kommuner som Landskrona har blivit särskilt starka fästen för SD. Niklas Orrenius tidiga bok om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat - jag äter pizza från 2010 börjar också med ett reportage från just Landskrona, efter SD:s valframgångar i staden i valet 2002. Orrenius möter den 74-årige Stig Karlsson, pensionerad byggnadsarbetarem vars åsikter beskrivs så här: "Han tycker att islam ska bort, att muslimer 'ska klä sig som svenskar' och att Landskrona ska vara som det var förr i tiden." Varför har SD då blivit så starka just i Skåne och just i Landskrona? 

Historikern Victor Lundberg vid Malmö universitet anammar i en artikel publicerad i Scandia 2012 ett historiskt perspektiv på frågan, ett perspektiv som är särskilt intressant för mig eftersom jag är intresserad av politisk persistens över tid och s k Sonderweg-förklaringar. Lundberg menar att det är en "väl utbredd tes i den massmediala och politiska offentligheten", med Uppsala-historikern Heléne Lööw som mest kända företrädare, att SD:s framgångari Skåne bygger på en "främlingsfientlig tradition" som är särskilt stark i den södra landsändan. Hur väl underbyggt är då detta, frågar sig Lundberg, och börjar med att undersöka: hur stark var fascismen i staden på 1930-40-taklen? 

Det fanns flera parallella högerextrema partier i Sverige på 30-talet och Lundberg refererar att den mer arbetaristiska "Lindholmsinriktningen” (Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP, 1933-38 och sedermera SSS, Svensk Socialistisk Samling, 1938-50) fick 88 av 8049 röster i landstingsvalet i Landskrona 1934-35 och 104 av 9011 röster i stadsfullmäktigevalet 1934. 1938 sjönk stödet ihop som en sufflé och NSAP fick bara 4 röster i valet till stadsfullmäktige. Sett till partimedlemskap var Landskrona dock något av ett nazistfäste:

"Vid en djupare granskning av vilka som var medlemmar i och sympatiserade med SSS under 1940-talet, framträder dock en annan och betydligt mindre smickrande bild av Landskrona. Av de totalt 4 181 medlemmar i och sympatisörer till SSS som Tobias Hübinette har kartlagt i hela riket för år 1942 fanns inte mindre än 111 stycken i Landskrona. Enligt denna kartläggning var 1938–1945 totalt 170 landskronabor anknutna till SSS. Ungefär hälften av dem döljer sig bakom initialer eller pseudonymer som ”F d marxist”, ”Frontman” och ”SSS-sympatisör” medan resten har uppgivit sina fullständiga namn. De allra flesta av dessa förefaller dessutom, att döma av medlemslistorna, vara unga representanter för stadens stora arbetarklass. Vid en jämförelse med andra städer framträder Landskrona alltså ur detta perspektiv som ett uppseendeväckande starkt SSS-fäste. Enligt Hübinettes kartläggning hade vid samma tid (1942) den jämnstora staden Trelleborg 26 SSS-anknutna, de större grannstäderna Helsingborg och Lund 77 respektive 83 invånare med SSS-anknytning, medan storstäderna Malmö och Stockholm 154 respektive 332 stycken aktiva SSS-sympatisörer. I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet."

Också överklassnazismen, som socialt och politiskt var ganska annorlunda arbetarnazismen a la Lindholm, fanns i Landskrona. Lundberg diskuterar särskilt en direktör som var en av tre arvtagare till den välkända växtförädlingsfirman Weibulls, och som själv drev en fabrik som tillverkade kemiska medel för garveri-industrin. (s. 70-71) Denne Weibull var också med 1941 och bildade Svensk Opposition, ett försök att samla den protyska opinionen i Sverige, ett kortvarigt projekt. (s. 72) Inte desto mindre är det intressant att det fanns, i en så pass liten stad som Landskrona, två olika pro-tyska kretsar, med olika organisationer och partier. Lundberg pekar också på att arbetarna vid Weibulls garveriämnesfabrik, trots sina i huvudsak socialdemokratiska sympatier, verkar ha gjort väldigt lite för att utmana direktörens motsatta åsikter.

I sin slutsatssektion problematiserar Lundberg hur man egentligen kan dra en linje från 30-talets radikala höger till 00-talets detsamma i Landskrona.

"Nationalsocialismens förutsättningar i Landskrona under 1930- och 1940-talen var på många punkter diametralt annorlunda än de som råder i staden under 2000-talet. Staden präglas idag av helt andra socioekonomiska spänningsfält och maktrelationer än under krigsåren; det radikala ideologiska engagemang som poliskonstapel Lilja då kanaliserade bland stadens unga manliga arbetare var av en helt annan karaktär än den mer allmänna rådvillhet bland desillusionerade, manliga arbetarklassväljare som Sverigedemokraterna slår populistiska mynt av under 2000-talet.64 Ur ett ideologianalytiskt perspektiv är det följaktligen riskabelt att dra en rak linje från den ideologiskt radikala, subversiva och antisemitiska ultranationalism som 1930- och 1940-talens nationalsocialister förespråkade till den populistiska, värdekonservativa och islamofobiska ultranationalism som 2000-talets Sverigedemokrater reproducerar. Visserligen finns gemensamma nämnare i form av anspelningar på det politiska etablissemangets inkompetens samt vitala delar från den generiska fascismens kärnmytologi och från främlingsfientlighetens grundläggande rasistiska mekanik. I ljuset av de sociala sammanhangens skilda förutsättningar blir det dock uppenbart att detta handlar om två tämligen olikartade politiska rörelser med fler särskiljande än förenande ideologiska element." (s. 77)

Kanske har Landskronas karaktär som arbetarstad dock underlättat framväxten av högerradikala rörelser både på 1930-talet och idag, menar Lundberg: han polemiserar med den traditionella (vänster?)uppfattningen att det är småborgerligheten som bär upp fascistiska rörelser och ser snarare, som vi sett å ena sidan arbetarna och å andra sidan direktörerna och överklassen som som nazismens huvudsakliga stödgrupper på 1930-talet. Han tar däremot inte upp den mer generella frågan om hur politiska traditioner reproduceras över tid, eller inte gör det.

Referenser
Victor Lundberg (2012) "Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet", Scandia 78:1. Läs här.

Sverigedemokraterna i SOM-undersökningarna

Att Sverigedemokraterna gjort stora framgångar i svensk politik över de senaste tjugo åren är tydligt. Hur speglar detta sig i landets kanske viktigaste politiska survey-undersökning, Göteborgs-statsvetarnas SOM-undersökning? Patrik Öhberg börjar en artikel ur 2020 års SOM-bok (som bygger på 2019 års SOM-undersökning) på följande slående sätt:

"2001 var det år då svarspersoner i den nationella SOM-undersökningen för första gången angav Sverigedemokraterna när SOM-institutet frågade om vilket parti de tycker bäst om. Antalet som uppgav Sverigedemokraterna stannade då vid endast fem personer. I 2019-års SOM-undersökning är det över 1500 personer som anger att Sverigedemokraterna är deras främsta parti." (s. 413)

 Öhberg kommenterar hur bilden av SD:s sympatisörer förändrats sedan 2001:

"När Sverigedemokraterna slog igenom talades det om ”arga unga män” som inte lyckats finna en plats i samhället. Men den bilden har för-ändrats. Istället pekar forskning på att den typiske sympatisören är som ”vanligt folk” (Sannerstedt, 2015:400). Den typiske sverigedemokraten låg inte till höger politiskt, tillhörde inte någon riskgrupp och var heller inte särskilt bitter. Det som utmärkte sverigedemokraten var att denne ville ha en mer restriktiv invandrings-politik. I och med att detta inte var något som erbjöds av de etablerade partierna uppstod ett stort missnöje gentemot det svenska politiska systemet och journalister." (s. 413)

 I en effektiv översikt över den svenska forskningen presenterar Öhberg bakgrunden till SD:s uppgång i opinionen:

"Det som en gång utmärkte Sverige var emellertid att landet hade en generös asylinvandring, men inte något invandringskritiskt parti i parlamentet. Förklaringen sades vara att de etablerade partierna hade avstått från att föra upp invandringsfrågan på den politiska dagordningen; asylpolitiken var inte partipolitiserad (Dahlström och Esaiasson, 2013). Samtidigt har det under lång tid funnits ett missnöje med den förda svenska asylpolitiken bland väljarna (Demker, 2013). Eftersom de etablerade partierna avstod ifrån att politisera invandringsfrågan eller att erbjuda alternativ till en generös flyktingpolitik var Sverigedemokraterna länge ensamma om att förespråka en annan väg (Widfelt, 2017). Invandringsfrågan är nuförtiden helt central i svensk politik. Särskilt val rörelsen 2018 visade detta. ..." (s. 414)

SD "äger" invandringsfrågan (Martinsson 2019); i slutet av 1980-talet var det inte någon större skillnad mellan höger- och vänster-röstare vad gällde ifall man instämde i påståendet att det vore bra att ta emot färre flyktingar i Sverige, men skillnaden har kontinuerligt ökat sedan mitten av 1990-talet. (s. 415) SD har rekryterat väljare ur gruppen som vill ha en stramare invandringspolitik, men det finns också andra skeenden som spelar roll för partiets tillväxt i opinionen och valen. En omdebatterad faktor är socialdemokratins tillbakagång: med minskad lojalitet inom arbetarklassen gentemot SAP, finns det fler "lediga" väljare att plocka upp för andra partier. En hel del arbetare, framför allt män, har på detta sätt gått över till att rösta på SD (jfr Oskarson och Demker 2015), men med åren har SD också i allt högre grad vinna väljare från moderaterna. Öhberg beskriver utvecklingen:

"2009 attraherade Socialdemokrater nästan hälften av alla väljare som identifierade sig som arbetare. Tio år senare är det lite drygt en tredjedel. Moderaternas utveckling bland kärnväljarna är än mer dramatisk. För drygt 10 år sedan attraherade Moderaterna närmare 60 procent av företagarna. Numera är det cirka en fjärdedel. De två fornstora partierna har bägge fått se sina kärnväljare försvinna iväg. Går vi vidare och studerar utvecklingen hos Sverigedemokraterna, så ser vi att partiet numera lockar stora grupper av arbetare och företagare till partiet." (s. 416)

SD har placerat sig till höger på vänster-höger-skalan, och 2019 är 40 procent av alla väljare som placerar sig "klart till höger" på en sådan skala SD-väljare. Med detta konkurrerar man tydligt om väljare med Moderaterna; däremot uppstår ju en fråga om hur arbetarväljare som röstar SD men tidigare röstat S resonerar kring detta: har de flyttat sig högerut eller är det bara att de idag prioriterar invandringsfrågan över klassiska höger-vänster-frågor som ekonomisk politik och välfärden? Öhberg konstaterar att både M och SD idag har många väljare som vill minska invandringen (s. 422-3). Bland S-väljarna har väl däremot andelen som vill minska invandringen fallit, just eftersom dessa väljare bytt parti till SD. Inte desto mindre är det en ganska heterogen koalition, socialt sett, som samlas i SD. "När Sverigedemokraternas framgångar studeras är det slående hur de lyckats med att attrahera arbetare såväl som företagare. Framtiden får visa i vilken utsträckning som det är en styrka eller om den sortens väljarkoalitioner skapar interna spänningar när olika vägval ska göra" (s. 425)

Referenser
Patrik Öhberg (2020) "10 år med Sverigedemokraterna", i Ulrika Andersson, Anders Carlander och Patrik Öhberg (red.) Regntunga skyar. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Läs här.