Nationalekonomerna Anders Björklund och Daniel Waldenström skriver idag, 7 juni, på DN Debatt under rubriken ”Sverige är inte ett land med stor och växande ojämlikhet”. De pekar på att ojämlikheten är ett ofta debatterat samhällsfenomen och pekar som exempel på Jämlikhetskommissionens rapport 2020, Långtidsutredningens rapport 2019, Katalys-antologin Klass i Sverige (2021), och min bok Världens jämlikaste land (2020).
Björklund och Waldenström, som också utvecklar sin argumentation i en längre uppsats tillgänglig online, menar att debatten innehåller vilseledande och ibland direkt felaktiga påståenden; de beklagar att debatten ”ofta förs i alltför dramatiska termer. Risken finns att detta även påverkar de politiska slutsatserna negativt.” De bemöter åtta påståenden som de menar är felaktiga eller vilseledande.
- Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan”
- Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land.
- Inkomstskillnaderna har blivit mycket stora.
- Inkomstskillnaderna ökar snabbt.
- ”Botten går ur, toppen drar ifrån, mellanskikten pressas och krymper.” (ett citat ur Klass i Sverige-lanseringen på DN debatt, januari 2021)
- ”Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.” (ett citat ur Klass i Sverige)
- Kapitalet har blivit starkare på arbetskraftens bekostnad
- Förmögenhetsskillnaderna har ökat och blivit mycket stora.
Av dessa känner jag mig träffad av punkt 1 och 2, som
diskuteras i min bok; om man läser Björklund och Waldenströms längre uppsats så
är det på de punkterna som jag apostroferas. Punkt 4 och 7 diskuteras i boken
men jag gör inga särskilt starka påståenden i frågorna, utan refererar mer
forskningen. (Punkt 4 sammanfaller också i mångt och mycket med punkt 1.)*
Jag tänkte svara på Björklund och Waldenströms kritik på punkterna 1 och 2, och ta tillfället i akt att utveckla lite hur jag tänker om (historisk) ekonomisk ojämlikhet. Som utgångspunkt vill jag faktiskt ta en av punkterna där de inte polemiserar med mig, nämligen punkt 6, ”Sverige är tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå”. I diskussionen av denna punkt konstaterar de i en fotnot att
”Vi vill här tillägga att Bengtsson (2020) inte alls påstår detta. Tvärtom skriver han på sidan 187 att ’Dagens inkomstojämlikhet är på många sätt lindrigare, eller mindre illa, än den vi hade på säg 1940- och 1950-talen följt av en diskussion om hur just utbildningssystemets utveckling har lett till att vi i våra dagar jämfört med då har en högre social rörlighet, en större jämlikhet mellan könen och ett mindre kulturellt avstånd mellan låg- och högutbildade.” (Björklund och Waldenström, s. 14-15)
Just det stycke som de citerar här är viktigt för mig, och om jag hade skrivit boken idag hade jag utvecklat det resonemanget mycket mer. Därför ska jag göra det lite granna här.
Det är ett resonemang som inte bara handlar om den specifika jämförelsen mellan ojämlikheten i Sverige på 1940-50-talen och idag, utan mera allmänt också om hur vi ser på ojämlikhet över tid och jämför olika epoker: vilken var mer ojämlik än en annan? Jag bloggade ganska rejält om detta för ett och ett halvt år sen, under rubriken ”Lever vi i en ny ’Gilded Age’?” (februari 2020). Då tog jag avstamp i två jämförelser över tid. Den ena är det vanliga påståendet i anglosaxisk debatt, inte minst efter Pikettys Capital in the Twenty-first Century (2014), att vi/USA idag är tillbaka i en ”gilded age”, alltså epoken ungefär 1870-1914, av monopolistiska företag och robber barons. Den andra var när en diskussion i Studio Ett 2018 fick rubriken ”Sverige har klassklyftor som England på 1680-talet”. Detta tyckte jag var absurt då, och tycker fortfarande. Jämförelsen bygger, antar jag, på inkomstskillnader beräknade från Gregory Kings social table från 1688 och inkomstskillnader beräknade idag, men det blir ju som en nidbild av en positivistisk metod, att jämföra siffror (på ojämlikhet i detta fall) över tid och mellan samhällen och konstatera likhet, utan att se dynamiken bakom siffrorna, vad för möjligheter det fanns att tjäna pengar, vad för friheter, vad för ojämlikheter i rättigheter och möjligheter. I mitt blogginlägg diskuterade jag historikern Gabriel Winants kritik av argumentet ”vi lever i en ny gilded age” och jag tycker att han gör många bra poänger. En enkel är: ”Two periods may share similar features generated by different causes.” Alltså, en Gini-koefficient om, till exempel, 0,45 i en tid och en om 0,45 i en annan tid kan betyda olika saker, materialiseras på olika sätt, stå för olika dynamiker.
Alla ojämlikhetsmått av typen inkomstfördelning är ju snapshots, ögonblicksbilder. Men egentligen är det väl samhället som helhet vi är intresserade av, dess dynamik, dess negativa och positiva sidor. Ojämlikhetsmåttet är bara en liten vinkel på det stora hela. Jag hoppas att jag i min bok förmedlat detta mellan raderna; något som Björklund och Waldenström inte nämner är att boken handlar lika mycket om politisk jämlikhet, framför allt rösträtt och möjligheter till politiskt deltagande, som om ekonomisk ojämlikhet (inkomster, förmögenheter, social rörlighet). Jag diskuterar också social ojämlikhet, som just i jämförelsen med 1940-50-talen refererad ovan, och hur den typen av ”mjuka” faktorer (som inte fångas i en Gini-koefficient om 0,45) spelar roll. Vad jag tycker så här i efterhand är att jag kunde ha skrivit ut detta mer explicit också, just som i jämförelsen med 50-talet, gjort ett tydligare analytiskt ställningstagande till hur vi ska förstå och kontextualisera historiska ojämlikhetsmått och göra jämförelser över tid.
I polemiken mellan Björklund och Waldenström, mig, Klass i Sverige-gruppen med flera, kommer jag också osökt att tänka på den gamla debatten i ekonomisk historia om arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen. På 1940-50-60-talen var detta kanske den största debatten inom fältet ekonomisk historia, och det handlade kortfattat om: industrialismen gjorde obestridligen Storbritannien rikare. Men tjänade alla på det? Hur fördelades frukterna av den växande produktiviteten? Enkelt uttryckt så stod debatten mellan ”pessimister” som menade att arbetarklassen inte fått förbättringar, medan ”optimister” menade att det hade de visst. Robert Allen har nyligen menat att pessimisterna har rätt fram till ca 1840, men att efter det så har optimisterna rätt. Vad som är intressant med detta för debatten om ojämlikheten i Sverige idag är inte de empiriska påståendena i den brittiska debatten, utan metodfrågan. En viktig skiljelinje gick nämligen mellan de som ville operationalisera levnadsstandarden och dess förbättring och försämring som reda pengar, inkomsten alltså. Hade arbetarnas pengainkomster ökat, så hade deras levnadsstandard förbättrats. Motståndarna i den metodologiska debatten var komponentmetoden, där pengar och köpkraft bara är en del, medan boendestandard, tillgången till fritid, hälsa med flera också var nödvändiga komponenter att väga in när man skulle avgöra om folk fått det bättre eller sämre. Ett vanligt argument var att arbetarna förvisso fått mer pengar och köpkraft, men att de fått betala med att flytta in till städerna där de bodde sämre och trängre, fick sämre hälsa och fler sjukdomar, och arbetade mera intensivt. Netto skulle utfallet i levnadsstandardens förbättring då snarare varit något i stil med plus minus noll.
Det lustiga med den gamla brittiska debatten jämfört med dagens svenska debatt är att positionerna kastats om. Bland britterna var det socialister som Eric Hobsbawm som företrädde komponentmetoden, medan mer liberala historiker som MW Flinn företrädde penningmetoden. När Björklund och Waldenström idag bemöter Klass i Sveriges jämförelse med 1940-talet är det snarare B och W som står för komponentmetoden. Så här skriver de:
”’Sverige tillbaka på 1940-talets ojämlikhetsnivå.’ Detta häpnadsväckande uttalande i ”Klass i Sverige” rimmar illa med historiska fakta. Ludvig ”Lubbe” Nordströms skildringar av Lort-Sverige visar hur mycket större skillnaderna i bostadsstandard var, och detsamma gäller andra utfall som exempelvis spädbarnsdödlighet och utbildning. Inkomstfördelningsjämförelser är svårare att göra, men befintlig statistik antyder att ojämlikheten i disponibel inkomst var betydligt större då än i dag.”
Vad är referensen till Lort-Sverige (också använd i Världens jämlikaste land?), om inte en appell för en komponentmetod? Och jag tycker att det är rimligt. Flinn, Jeffrey Williamson och andra företrädare för penningmetoden menade i den brittiska debatten att (real)lönen i princip var en tillräcklig indikator på levnadsstandarden, eftersom den (a) gav möjlighet att förbättra andra situationer såsom boende, och (b) helt enkelt korrelerade med andra aspekter, om man fick det bättre ställt pengamässigt så fick man det ofta bättre också på andra sätt. Men ur ett historiskt perspektiv är det klart att en enskild persons köpkraft här idag inte gör mycket för att förändra boendestocken i samhället som helhet. Standarden på bostäder (en stock) förändras långsammare än inkomsten (ett flöde), och kanske snarare språngvis och med offentliga inslag (hej 30-talets sociala bostadspolitik! Hej miljonprogrammet!) än utifrån den enskildes plånbok.
Detta är i det lilla ett exempel på vad jag diskuterat ovan utifrån Winant: för att förstå ojämlikheten historiskt, och kunna göra relevanta jämförelser över tid, så kan vi inte bara titta på siffrorna (toppinkomstandel, Gini) utan måste se på sammanhanget och på dynamiken. Vilka är ojämlikhetens bestämningsfaktorer? Ökar den pga tillväxt i produktiva sektorer eller pga rent seeking? Osv. Jag tror som sagt att den sociala och kulturella ojämlikheten var större i Sverige på 1950-talet än idag. Det var ett mer konservativt samhälle, med mer av titelsjuka och konventioner av social distans mellan klasserna: sådant som ruckats på inte minst sedan 1968. Även om vi talar mycket idag om segregation i skolsystemet – så viktigt för de dynamiska aspekterna av ojämlikhet och jämlikhet – så menar jag också att skolan var mer segregerad då, skarpare indelad mellan praktiker och teoretiker, och med en försvinnande liten andel som gick vidare till universitet eller ens tog studenten. Sådana sociala och institutionella aspekter fångas inte av ojämlikhetsmått som bara är ögonblicksbilder av inkomstflöden. Men som historiker (om jag får säga så), så vill jag försöka se på flera aspekter av samhällelig ojämlikhet samtidigt, och se hur de inte alltid går i takt med varandra.
Jag ska till slut bemöta Björklund och Waldenströms punkter 1 och 2. Punkt 1 formuleras i DN-texten så här:
”Sverige har blivit ”ett mediokert land i jämlikhetsligan’. Vi har jämfört data från OECD och EU över ojämlikhet i disponibla årsinkomster, det vill säga samtliga inkomster av både arbete och kapital plus bidrag och minus skatter. Gini-koefficienten är det vanligaste måttet på inkomstskillnader. Ett värde på 0 innebär total jämlikhet och ett värde på 1 innebär maximal ojämlikhet.
Om vi begränsar oss till 2010-talet och de 15 länder som blivit EU-medlemmar fram till 1995 (inklusive Storbritannien) plus Norge och Schweiz, visar OECD:s data att Belgien, Danmark, Finland och Norge har lägst Gini-koefficienter på runt 0,26 följt av Sverige kring 0,275. I EU:s data har Norge lägst Gini (kring 0,24), följt av Belgien och Finland och därefter Sverige med 0,27 tillsammans med ytterligare fyra länder.
Sverige tillhör alltså de 5–7 länder – av 17 rika länder – med mest jämlika disponibla årsinkomster. Med undantag för några före detta socialistländer i Östeuropa, som uppvisar besynnerligt låga inkomstskillnader, har låg- och medelinkomstländer i allmänhet betydligt större inkomstskillnader än rika länder. Därför är en rimlig slutsats att Sverige fortfarande tillhör gruppen länder med minst inkomstspridning i världen.”
Jag tycker att detta blir lite glaset halvfullt, glaset halvtomt. B och W räknar bort ”några före detta socialistländer i Östeuropa” med ”besynnerligt låga inkomstskillnader” (för mer precis diskussion, se s. 3 i deras uppsats online) och menar i en snävare jämförelse att Sverige tillhör toppgruppen av ojämlikhet. I slutet av min bok skrev jag så här:
”Ginikoefficienten för inkomster (här uttryckt som 0–100) har ökat från 21,2 år 1975 och den lägsta punkten 19,8 år 1981, till 28,1 år 2014, det sista året för vilket OECD presenterar statistik, och 32,2 år 2017. Sverige har därmed (år 2014) fallit till elfte plats i OECD:s jämlikhetsliga: tio länder inklusive Slovenien, Belgien och Österrike har mer jämlik inkomstfördelning än vad Sverige har.” (Världens jämlikaste land?, s. 193-194)
Här förekommer Slovenien vilket det inte gör i B och W:s uppställning. En annan skillnad är att jag använder OECD-statistik från 2014 medan B och W använder OECD-statistik från 2011 till 2018. Kanske överskattade jag ökningen i ojämlikhet i Sverige; skeendena sedan 1980 är bara en mycket liten del av min bok (s. 182-188, s. 193-194) och jag förlitar mig där tungt på en genomgång av OECD-ekonomer publicerad i Nordic Economic Policy Review 2018; jag har bloggat om den här. Enligt OECD-ekonomernas analys har Gini-koefficienten i genomsnitt i OECD-länderna ökat med 2 procentenheter, men i Sverige med 8 procentenheter. Kanske har jag litat mig alltför tungt mot deras analys. Men att ojämlikheten ökat mer i Sverige sedan 1980-90-talen än i andra OECD-länder, och att vi inte utmärker oss som vi gjorde på 80-talet, verkar för mig ändå klart även om vi kan diskutera vilka specifika ordval och etiketter (”mediokert”, etc.) vi ska använda.
Punkt 2 i Björklund och Waldenströms kritik är:
”2. Sverige var i början av 1980-talet världens jämlikaste land. Detta påstående är vanligt i debatten. Brister i historiska data gör det dock svårt att jämföra länder. Forskningsdatabasen LIS antyder att Sverige och de övriga nordiska länderna var de mest jämlika länderna under denna period, men Danmark och Finland kom med först 1987 och då hade Sverige faktiskt större inkomstskillnader än Finland.
Men är utgångspunkten 1980 alls rimlig när inkomstfördelning ska diskuteras? Sveriges ekonomi, och särskilt skattepolitiken, befann sig då i en djup strukturkris. Marginalskatterna på arbete var mycket höga för breda grupper.
Problem med fusk och minskat arbetsutbud ökade så att till och med socialdemokraten Gunnar Myrdal hävdade att svenskarna hade blivit ”ett folk av fifflare”. Den reala skatten på sparande översteg tidvis 100 procent för breda grupper. De reformer som senare genomdrevs blev därmed en sorts normalisering av ekonomin och det tidiga 1980-talet blir därför en problematisk startpunkt för analyser av inkomstfördelningens utveckling.”
Delvis så är ju deras kritik att blanda bort korten. I fall Sverige i början av 80-talet var världens jämlikaste land ekonomiskt sett så förändras det ju inte om svenskarna också var ett folk av fifflare. Gentemot användningen av Myrdal så vill jag också mena att han hade ett kverulantiskt drag och att hans salta samhällskritik nog hade kommit oavsett hur samhället såg ut. Som konstaterats (Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin, s.151) var den gamle Myrdal rätt konservativ (som många gamla blir); jag tror inte att det är för mycket sagt att han blev mera och mera samhällskritisk desto mer han kände att han inte längre satte dagordningen som han gjort i sin glans dagar. Hans uttalanden vill jag därför ta med en nypa källkritiskt salt och påpeka att han antagligen hade sagt samma om Sverige idag, om han hade levt.
Den allmännare poängen är dock intressant: ponera att Sverige var världens jämlikaste land; var detta då (ekonomiskt) hållbart? Det kan man ju diskutera. Det var inte syftet med min bok att diskutera det. Notera att i inledningen säger jag: ”Frågan som jag vill diskutera och besvara i denna bok är: var kom den svenska jämlikheten ifrån?” (s. 11) Alltså: jämlikhet som beroende variabel, inte oberoende variabel. Men inte desto mindre ångrar jag att jag inte tog med något resonemang om jämlikhetens implikationer för ekonomisk utveckling. Det jag hade velat säga är helt enkelt: jag tror att (en grad av) jämlikhet är önskvärt för att olika samhällsmedborgare ska få utvecklas på sina egna premisser och att yttre omständigheter ska begränsa folk så lite som möjligt. Alltså ett slags liberal uppfattning om jämlika möjligheter; jag tror dock att man inte kan ha obegränsad ojämlikhet i utfall utan att också få ökad ojämlikhet i möjligheter. Jag tycker alltså att någon grad av jämlikhet är önskvärt. Det betyder inte att jag tycker att jämlikheten är en helbrägdagörare.
Mera specifikt så är jag mycket oense med Wilkinson och Picketts gamla argument att jämlikheten automatiskt leder till en massa positiva utfall av andra slag, typ hälsa, mindre brottslighet och så vidare. Det tycker jag är ett slags vulgärpositivistiskt argument av just den typ som jag vill undvika, där man tänker att en Gini-koefficient om 0,25 automatiskt ger ett annat utfall på en helt annan indikator än vad en Gini-koefficient om 0,35 gör. Som jag hoppas framgått ovan förespråkar jag ett bredare och mindre deterministiskt perspektiv (kanske kan man kalla det historiskt? på ojämlikhet. Jag hade i något stadium av manuskriptet med ett resonemang från Branko Milanovic om att ojämlikhet är som kolesterol: det finns bra ojämlikhet och dålig ojämlikhet. Jag hade inte för avsikt att utveckla det – som sagt handlar min bok om att förklara varför Sverige blev jämlikt, inte diskutera konsekvenserna av detta – men jag ångrar ändå att jag inte tog med den lilla diskussionen. För jag inser att en del läser min bok som om jag tror att total jämlikhet är en förutsättning för allt annat positivt. Ett undantag som gladde mig var den läsning av min bok som Erik Liss gjorde på Smedjan. Liss pekar på att jag ser Sverige under 1800-talets sista tredjedel som mycket ojämlikt: inkomster och förmögenheter var fördelade ojämlikt, liksom de politiska rättigheterna som följde inkomster och förmögenheter. Erik Liss ser mer positivt på denna epok och pekar på 1850-60-talens liberala reformer av ekonomin som han menar breddade folks möjligheter att agera ekonomiskt, och satte fart på den ekonomiska tillväxten vilket i ett dynamiskt perspektiv gjorde landet mer jämlikt genom att fler fick ta del av förbättringarna. Denna diskussion tycker jag visar just hur mångfasetterade fenomen jämlikhet och levnadsstandard är, och hur viktigt det är att ta in ett dynamiskt perspektiv. Med en sådan diskussion tror jag också man kan närma sig en precisering av vilka typer av ojämlikhet och jämlikhet som historiskt sett visat sig vara bra eller dåligt för andra utfall (t ex ekonomisk utveckling): alla samhällen är ojämlika på vissa sätt, mer jämlika på andra, kanske är samhället vi diskuterar ojämlikt på ett sätt som ger väldigt negativa utfall, kanske inte. Att diskutera utfallen var som sagt inte syftet med boken, men ja, jag borde ha flaggat för att jag inte tror på jämlikhet som en lösning på alla samhällsproblem, och att jag vill uppmuntra en diskussion om vilka typer av jämlikhet som är gynnsamma, snarare än en dikotom debatt i stilen från 1990-talets nationalekonomi, ”Is inequality harmful for growth?”
Utifrån detta kan man också diskutera hur hållbar det tidiga
1980-talets inkomstfördelning var. Det vore intressant att göra det, men jag
har inte gjort det: vad jag gjort i boken är att spåra hur 1980-talets låga
ekonomiska ojämlikhet, höga grad av social rörlighet, och historiskt sett
jämlika politiska deltagande, utvecklades. Därmed menar jag att ur mitt
perspektiv är det intressant att diskutera om Sverige runt 1980 var världens
jämlikaste land, och hur det kom sig, även utan att jag fullödigt rett ut konsekvenserna av denna jämlikhet -- det vore en annan bok, mer lik Assar Lindbecks Det svenska experimentet (1997) i anslag, alltså: Sverige är speciellt, vad blir konsekvenserna av det? (Jämlikhet som oberoende variabel.) Snarare än Sverige är speciellt, hur blev det så? (Jämlikhet som beroende variabel.)
För att sammanfatta så tycker jag alltså att Björklund och Waldenströms kritik av mina analyser på en del ställen är träffsäker, på en del ställen handlar om saker jag aldrig sagt någonting om, och på en del ställen handlar om saker som jag inte sagt någonting om men som jag borde ha sagt någonting om i boken. Framför allt handlar det om (1) hur ska vi jämföra ojämlikhet över tid och vilken vikt har kvantitativa mått på inkomst- och förmögenhetsfördelning, och (2) vilka kausala effekter antar jag att olika grader av ojämlikhet har. Därför är jag glad att ha fått orsak att ta upp de trådarna här.
Fotnot
* Under punkt 7 tilltalas inte jag. Jag tar på s. 182-184 i min bok upp kapitalinkomster och menar att när de ökat mer än arbetsinkomster så blir inkomstojämlikheten större, eftersom kapitalinkomster är mer ojämlikt fördelade än vad arbetsinkomster är. Detta är en i mitt tycke trivial och självklar poäng och baseras bl.a. på forskning som jag själv gjort med just Daniel Waldenström. I boken bygger mitt resonemang om detta också på den studie av OECD-ekonomer som jag refererar ovan. Tidigare i boken, s. 135-137, diskuterar jag kapitalandelens minskning från 1920-talet till och med 1970-talet. Parentetiskt kan jag tillägga att när jag 2013 var med och gav ut boken Den sänkta löneandelen så diskuterade vi om boken skulle heta "den sjunkande löneandelen". När en av medförfattarna, Ingemar Lindberg, påpekade att löneandelen inte hade någon sjunkande tendens i Sverige så strök vi det namnet och det blev Den sänkta löneandelen -- sänkt jämfört med 1960-70-talen. Vi använde oss framför allt av bruttofördelningen medan Björklund och Waldenström föredrar nettofördelningen som ger en annan bild; jag är inte helt övertygad om att den ensam ger rätt bild med tanke på hur regler och praxis för avskrivning för kapitalförslitning (och själva innehållet i begreppet "kapital") förändrats över tid.
