En torparfamilj vid ett järnbruk

Att bearbeta järn från gruvorna har alltid varit en väldigt energikrävande verksamhet. Under tidigmodern tid var det framför allt ved och vattenkraft som man behövde för att kunna driva verksamheten, och detta gjorde att järnbruken efter hand kunde lokaliseras på ett avstånd från själva gruvorna, istället på en plats som maximerade tillgången till skog och vattenkraft. Under 1600-talet etablerades en mängd järnbruk i Värmland. Dessa etablerades typiskt av borgare som också var verksamma i städerna och innebar en slags säregen "urbanisering" av landsbygden, och samtidigt också en slags industrialisering med skapandet av en mängd jobb av olika kvalifikationsgrader. Ordningen vid bruken var patriarkalisk, hierarkisk och byggd kring ett slags reciprocitet.

Om detta skriver arkeologerna Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling och Susanne Pettersson i en artikel i International Journal of Historical Archaeology från 2009. De beskriver den typiska byggda ordningen vid ett bruk som att herrgården var avskild från arbetarbostäderna, kanske t ex genom att herrgården låg på ena sidan vattendraget som gav energi, medan själva bruket och arbetarbostäderna låg på andra sidan. Herrgård och kontor låg typiskt högre upp så att arbetarna var tvungna att gå i uppförsbacke när de skulle t ex hämta ut sin lön eller be om någon favör.

På 1800-talet hamnade de svenska järnbruken i kris när nya teknologier för järnbearbetningen gjorde att andra typer av järntillgångar nu kunde utnyttjas och kunde göras till järn och stål av lika hög kvalitet som de svenska produkterna. Detta blev till den s k bruksdöden. Denna drabbade också Värmland; i västra delarna av landskapet överlevde bara en tiondel av bruken, och i den östra delen, var tredje. En så stor omställning borde leda till ökad fattigdom, emigration osv, men Svensson och medförfattare menar att detta inte skedde i så stor omfattning som man skulle förvänta sig. De tar exemplet Östanås/Älvsbacka bruk som gick i konkurs 1893 vilket drabbade 130 arbetare; dessa fick inte en sådan försämring av levnadsstandarden som man skulle kunna tro.

I sin artikel studerar de ett särskilt torp, Nedre Granhult, som var del av en gruppering med ungefär 15 torp, Pinoberget vars invånare kallades pinotorpare. Området låg ungefär 2,5 kilometer väster om Östanås bruk, på en plats som tidigare varit obebodd, och som sedan torpen övergavs i början av 1900-talet återigen blivit obebodd. Platsen är perifer, ute i skogen på gränsen mellan två härader. Väster om pinoberget finns ett jordbrukslandskap och öster om det Östanås bruk. Pinobergarna lönearbetade både för bönderna och för bruket, och vilket man gjorde mest hade implikationer för ens identitet. (s. 190)

Nedre Granhult byggdes antagligen någon gång efter 1860, när Peter Larsson och hans far flyttade in till området Pinoberget. Samma år gifte Peter Larsson sig och etablerade ett eget hushåll. Larsson hade hela två förpantningskontrakt, där han hade lånat ut pengar till jordägaren som i gengäld gav Larsson 50-åriga kontrakt på ett torp. Att Larsson hade två torp indikerar att han var relativt välmående, även om den enda försörjningsstrategin som finns belagd är att han levererade ved till Östanås. Hans ena son Lars Fredrik, gifte sig 1888 och flyttade 1903 från Pinoberget till Munkfors järnbruk där han arbetade som smed. Den andre sonen Olof gifte sig 1892 och stannade på Nedre Granhult till 1904 med undantag för 1898-1900. 1904 flyttade han och hans familj till samma område som Lars Fredrik ävenom det är oklart om han också arbetade för Munkfors. Ingen ny familj flyttade in på Nedre Granhult när de flyttade därifrån.

Nedre Granhult grävdes preliminärt ut 2000 och sedan mera omfattande 2003 och 2004. Allt fanns kvar eftersom huset aldrig hade brunnit ner eller monterats ner; till och med de mer värdefulla delarna som fönstren, dörrar, lås och metalldelar fanns kvar. Torpet bestod av två rum, den större stugan och den mindre kammaren, en design som kallades sidokammarstuga och var typisk i många svenska regioner. Stugan var huvudrumemt för matlagning, slöjd, umgänge med mera; båda rummen användes att sova i, beroende på hur många man var och hur väl uppvärmningen fungerade på vintern. I kammaren fanns en fattigmanskakelugn, en "pipe stove" murad och med kanaler som leder röken  upp och ner för att ge maximal värme. Stugan var isolerad med en eklektisk blandning av material inklusive sågspån, tidningar, myrstackar (!) och krossat kol.

Under tre år av utgrävningar på Nedre Granhult hittades 763 småsaker inklusive keramik, hushållsredskap, hammare, en yxa, filar, ett fickur med mera. Svensson et al jämför sakerna som hittats här med tio bouppteckningar från området och åren 1900-1904 (s. 198-199). Torparna på Nedre Granhult hade en hel del glas och porslin och en skärva kan från sitt mönster t o m identifieras som att den är från Gustavsbergs fabrik i Stockholmstrakten. Torparhushållet var en del av marknaden. I ruinerna finns också resterna av en hacka vilket tyder på att de haft något slags litet jordbruk. De har också jagat; bland resterna finns hagelpatroner, och bouppteckningarna från området nämner också hagelgevär. Torparna kan ha köpt sina konsumtionsvaror i bruksbutiken på Östanås, eller kanske från knallar. (s. 201)

Östanås bruk gick bankrutt och stängde 1893. Hur tacklade torparna på Nedre Granhult, som hade arbetat med att leverera ved till bruket, detta? De arkeologiska utgrävningarna kan ju inte visa vilka objekt som är från före 1893 eller efter 1893 men Svensson et al menar att alternativa försörjningar som skomakeri och (tjuv-)jakt bör ha blivit viktigare.

"it should be borne in mind that the strategy of a mixed economy was present, and even  predominant, in the farming communities of the region well before the establishment of the ironworking industry in the seventeenth century (Svensson 1998). Maybe versatility and flexibility remained a living tradition, even when people identified more with urban and industrial values. Apparently this strategy proved a viable alternative when the iron works could no longer provide for the future." (s. 203)

Denna "composite economy" möjliggjorde för familjen Pettersson att överleva också efter att bruket stängt, och upprätthålla sin livsstil (s. 204).

Referens
Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling and Susanne Pettersson (2009) "The Crofter and the Iron Works: The Material Culture of Structural Crisis, Identity and Making a Living on the Edge", International Journal of Historical Archaeology, June 2009, Vol. 13, No. 2, pp. 183-205.