Betalar demokratier högre löner?

Den välkände nationalekonomen Dani Rodrik hävdade 1999 i en intressant artikel att demokratier betalar högre löner. Hans framställning tar avstamp i en jämförelse mellan Mexiko och USA. År 1996 var genomsnittlig arbetsproduktivitet i Mexiko $9600, säger Rodrik, och motsvarande nivå i USA var $58000, sex gånger högre. Den genomsnittliga lönen i industrin var $1,50 i timmen i Mexiko och $17,70 i USA, tolv gånger högre. Varför är lönen i Mexiko så mycket lägre än vad den borde vara, frågar Rodrik. Det kan absolut delvis handla om data-problem, säger han: produktivitet i industrin och andra sektorer kan skilja sig åt, arbetade timmar kan skilja sig åt, och andra produktionsfaktorer än arbetare i produktionen kan komplicera jämförelsen. Men skillnaden i lön är så stor, säger Rodrik, att institutionella faktorer också antagligen spelar roll. (Det är inte den mest stringenta argumentationen, men men.)

Han gör en ekonometrisk undersökning där han undersöker lönerna i olika länder som bestämda av arbetsproduktivitet, inkomstnivåer med mera, och då spelar graden av demokrati ändå en roll: mer demokratiska länder betalar högre löner. Detta gäller i instrumentvariabel-modeller, och i panelregressioner med fixed effects för länder. Detta är också konsistent med att löneandelarna i Portugal, Spanien och Grekland ökade när dessa länder övergick till demokrati. 

Lönedatat kommer från två ställen. Det första är World Bank LAbor Market Data Base som samlar lönestatistik från FN:s Industrial DEvelopment ORganization (UNIDO), som presenterar löner för en rad länder sedan 1960-talet. Den stora mängden länder -- sett till position i världens inkomstfördelning från Etiopien till USA -- kommer med en kostnad vad gäller jämförbarhet: i en del länder handlar det om "wages and salaries" vilket förstås gäller inte bara produktionsarbetare utan också tjänstemän, och det är också oklart i vilken grad bonusar, löneförmåner och liknande är inräknat. För en mindre grupp av länderna handlar det om "compensation of employees" som också räknar in arbetsgivaravgifter. Den andra kälan är USA:s Bureau of Labor Statistics International Comparisons of Hourly Compensation Costs for Production Workers in Manufacturing. Detta dataset omfattar bara 29 länder men är sammansatt på ett mer genomtänkt sätt vad gäller jämförbarheten. Här mäts "compensation costs" som innefattar alla lönens delar samt arbetsgivaravgifterna. Korrelationen mellan UNIDO och BLS är 0,90.

Den andra centrala variabeln i pappret är demokrati, och här också använder Rodrik två källor. Den första är tankesmedjan Freedom House mått på demokrati, som använts i tidigare forskning om relationerna mellan demokrati och tillväxt (Helliwell 1994; Barro 1996). FH-måttet ger en "subjective classification of countries" på en skala från 1 till 7, separat för medborgerliga rättigheter (civil liberties) och politiska rättigheter. Rodrik kombinerar de två till ett enda mått. FH-datat är tillgängligt sedan 1970. Det andra demokratimåttet kommer från Polity III som ger årliga demokrati-indikatorer för åren 1946-1994 för länder med fler än 500 000 invånare i början av 90-talet. Länder rankas på en 11-poängsskala från 0 till 10 men Rodrik har skalat om till en skala från 0 till 1, för att underlätta jämförelser med FH-indexet. FH- och Polity III-måtten är starkt korrelerade, mellan 0,81 och 0,93 beroende på tidsperiod. Kontrollvariablerna inkluderar förädlingsvärde per arbetare i tillverkningsindustrin, BNP/capita, KPI, utbildningsnivå, urbanisering och handelsöppenhet.

Regressionsanalysen bygger på femårliga medelvärden, med sju perioder 1960-1994. Regressionsresultaten innebär att en ökning av Mexikos demokratiska nivå till USA:s (detta var på 1990-talet när USA:s demokrati hade en lite mer otvetydigt positiv klang än idag) skulle öka lönerna i Mexiko med 25-30 procent. (s. 716) Scatterplotten i figur 1 visar en del av dessa resultat, om åren 1985-1989.

Som ett test för omvänd kausalitet -- att det skulle vara inkomstnivåer som orsakar förändringar i grad av demokrati -- kör Rodrik regressioner där graden av demokrati bestäms av löner, produktivitet och de andra variablerna. Resultaten säger att initiala lönenivåer inte påverkar förändringen i graden av demokrati.

Han fortsätter med en panelanalys där han undersöker effekterna inom länder, över tid, återigen på de sju femårsperioderna 1960-1994. Panelestimaten av effekten av demokrati på lönen är 0.11 till 0.97 vilket implicerar att om Mexiko blev full demokrati hade lönerna ökat med 6-48 procent. (s. 722) Efter detta går han vidare med att kolla på specifika länder som haft skiften i graden av demokrati -- se tabell VI ovan. Alla fyra länder som övergick från demokrati till auktoritär regim fick en fallande löneandel. I sex av åtta länder som haft en övergång till demokrati ökar löneandelen. Sydkorea och Taiwan som haft mer gradvisa demokratiseringar granskas särskilt. I båda fallen ökade lönerna snabbare än arbetsproduktiviteten mellan 1987 och det tidiga 90-talet, tidsperioden för övergången till demokrati.

Rodrik sammanfattar resultaten:

"Our Žfindings indicate that democratic institutions tend to shift the functional distribution of income in manufacturing from proŽts to wages, or alternatively that authoritarian regimes transfer income from labor to employers. To anyone familiar with the recent economic history of Latin America, Southern Europe, or the Middle East, these results should not be counterintuitive." (s. 726)

Men, säger Rodrik varför, exakt, ger demokrati en mer pro-löntagar-fördelning och auktoritära regimer mer pro-kapitalägar-fördelning? Vi kan se lönerna som utfallet av en förhandling mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetarnas reservationslön ges av möjligheter i offentlig sektor eller informell sektor; arbetgivarnas alternativ defineras av exit-möjligheter i andra länder. I en enkel spelteoretisk modell demonstrerar Rodrik att tre saker förutom arbetsproduktivitet bestämmer lönen: 

"(a) the relative bargaining strength of labor, (b) the value of outside options (or the reservation wage) for labor, and (c) the value of outside options for employers. Political institutions can affect all of these." (s. 727)

Rodrik menar att vi kan tänka oss fyra kategorier av skäl till varkför demokratier är vänligt inställda till arbetarna. Ett, demokratin kan spela roll eftersom demokratiska regimer är mer benägna att följa rule of law och kan ge möjligheter att komma till bukt med arbetsgivare som inte betett sig korrekt. Två, demokratier är mindre benägna till politisk instabilitet vilket också kan vara fördelaktigt för arbetarna genom att ge dem fler outside opportunities. Tre, demokratier kan direkt förbättra arbetarnas förhandlingsmakt genom att tillåta större frihet att organisera sig och förhandla kollektivt. Fyra, som medianväljarmodellen säger så kan processen av politiskt deltagande och konkurrens höja arbetarnas reservationslön och genom att skapa lagar och institutioner som är mer "partial to workers' interests". (s. 727) Rodrik menar att hans data framför allt stödjer den fjärde kanalen.

Referens

Dani Rodrik, "Democracies Pay Higher Wages", Quarterly Journal of Economics augusti 1999.

En torparfamilj vid ett järnbruk

Att bearbeta järn från gruvorna har alltid varit en väldigt energikrävande verksamhet. Under tidigmodern tid var det framför allt ved och vattenkraft som man behövde för att kunna driva verksamheten, och detta gjorde att järnbruken efter hand kunde lokaliseras på ett avstånd från själva gruvorna, istället på en plats som maximerade tillgången till skog och vattenkraft. Under 1600-talet etablerades en mängd järnbruk i Värmland. Dessa etablerades typiskt av borgare som också var verksamma i städerna och innebar en slags säregen "urbanisering" av landsbygden, och samtidigt också en slags industrialisering med skapandet av en mängd jobb av olika kvalifikationsgrader. Ordningen vid bruken var patriarkalisk, hierarkisk och byggd kring ett slags reciprocitet.

Om detta skriver arkeologerna Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling och Susanne Pettersson i en artikel i International Journal of Historical Archaeology från 2009. De beskriver den typiska byggda ordningen vid ett bruk som att herrgården var avskild från arbetarbostäderna, kanske t ex genom att herrgården låg på ena sidan vattendraget som gav energi, medan själva bruket och arbetarbostäderna låg på andra sidan. Herrgård och kontor låg typiskt högre upp så att arbetarna var tvungna att gå i uppförsbacke när de skulle t ex hämta ut sin lön eller be om någon favör.

På 1800-talet hamnade de svenska järnbruken i kris när nya teknologier för järnbearbetningen gjorde att andra typer av järntillgångar nu kunde utnyttjas och kunde göras till järn och stål av lika hög kvalitet som de svenska produkterna. Detta blev till den s k bruksdöden. Denna drabbade också Värmland; i västra delarna av landskapet överlevde bara en tiondel av bruken, och i den östra delen, var tredje. En så stor omställning borde leda till ökad fattigdom, emigration osv, men Svensson och medförfattare menar att detta inte skedde i så stor omfattning som man skulle förvänta sig. De tar exemplet Östanås/Älvsbacka bruk som gick i konkurs 1893 vilket drabbade 130 arbetare; dessa fick inte en sådan försämring av levnadsstandarden som man skulle kunna tro.

I sin artikel studerar de ett särskilt torp, Nedre Granhult, som var del av en gruppering med ungefär 15 torp, Pinoberget vars invånare kallades pinotorpare. Området låg ungefär 2,5 kilometer väster om Östanås bruk, på en plats som tidigare varit obebodd, och som sedan torpen övergavs i början av 1900-talet återigen blivit obebodd. Platsen är perifer, ute i skogen på gränsen mellan två härader. Väster om pinoberget finns ett jordbrukslandskap och öster om det Östanås bruk. Pinobergarna lönearbetade både för bönderna och för bruket, och vilket man gjorde mest hade implikationer för ens identitet. (s. 190)

Nedre Granhult byggdes antagligen någon gång efter 1860, när Peter Larsson och hans far flyttade in till området Pinoberget. Samma år gifte Peter Larsson sig och etablerade ett eget hushåll. Larsson hade hela två förpantningskontrakt, där han hade lånat ut pengar till jordägaren som i gengäld gav Larsson 50-åriga kontrakt på ett torp. Att Larsson hade två torp indikerar att han var relativt välmående, även om den enda försörjningsstrategin som finns belagd är att han levererade ved till Östanås. Hans ena son Lars Fredrik, gifte sig 1888 och flyttade 1903 från Pinoberget till Munkfors järnbruk där han arbetade som smed. Den andre sonen Olof gifte sig 1892 och stannade på Nedre Granhult till 1904 med undantag för 1898-1900. 1904 flyttade han och hans familj till samma område som Lars Fredrik ävenom det är oklart om han också arbetade för Munkfors. Ingen ny familj flyttade in på Nedre Granhult när de flyttade därifrån.

Nedre Granhult grävdes preliminärt ut 2000 och sedan mera omfattande 2003 och 2004. Allt fanns kvar eftersom huset aldrig hade brunnit ner eller monterats ner; till och med de mer värdefulla delarna som fönstren, dörrar, lås och metalldelar fanns kvar. Torpet bestod av två rum, den större stugan och den mindre kammaren, en design som kallades sidokammarstuga och var typisk i många svenska regioner. Stugan var huvudrumemt för matlagning, slöjd, umgänge med mera; båda rummen användes att sova i, beroende på hur många man var och hur väl uppvärmningen fungerade på vintern. I kammaren fanns en fattigmanskakelugn, en "pipe stove" murad och med kanaler som leder röken  upp och ner för att ge maximal värme. Stugan var isolerad med en eklektisk blandning av material inklusive sågspån, tidningar, myrstackar (!) och krossat kol.

Under tre år av utgrävningar på Nedre Granhult hittades 763 småsaker inklusive keramik, hushållsredskap, hammare, en yxa, filar, ett fickur med mera. Svensson et al jämför sakerna som hittats här med tio bouppteckningar från området och åren 1900-1904 (s. 198-199). Torparna på Nedre Granhult hade en hel del glas och porslin och en skärva kan från sitt mönster t o m identifieras som att den är från Gustavsbergs fabrik i Stockholmstrakten. Torparhushållet var en del av marknaden. I ruinerna finns också resterna av en hacka vilket tyder på att de haft något slags litet jordbruk. De har också jagat; bland resterna finns hagelpatroner, och bouppteckningarna från området nämner också hagelgevär. Torparna kan ha köpt sina konsumtionsvaror i bruksbutiken på Östanås, eller kanske från knallar. (s. 201)

Östanås bruk gick bankrutt och stängde 1893. Hur tacklade torparna på Nedre Granhult, som hade arbetat med att leverera ved till bruket, detta? De arkeologiska utgrävningarna kan ju inte visa vilka objekt som är från före 1893 eller efter 1893 men Svensson et al menar att alternativa försörjningar som skomakeri och (tjuv-)jakt bör ha blivit viktigare.

"it should be borne in mind that the strategy of a mixed economy was present, and even  predominant, in the farming communities of the region well before the establishment of the ironworking industry in the seventeenth century (Svensson 1998). Maybe versatility and flexibility remained a living tradition, even when people identified more with urban and industrial values. Apparently this strategy proved a viable alternative when the iron works could no longer provide for the future." (s. 203)

Denna "composite economy" möjliggjorde för familjen Pettersson att överleva också efter att bruket stängt, och upprätthålla sin livsstil (s. 204).

Referens
Eva Svensson, Sara Bodin, Hans Hulling and Susanne Pettersson (2009) "The Crofter and the Iron Works: The Material Culture of Structural Crisis, Identity and Making a Living on the Edge", International Journal of Historical Archaeology, June 2009, Vol. 13, No. 2, pp. 183-205.