1973 började oljekrisen och Västvärldens ekonomier skakades ur sin bana och in på en ny bana av strukturomställning, post-fordism, tjänsteekonomi, den tredje industriella revolutionen, nyliberalism: något i den stilen. Oklarheten har gett upphov till vad som sannolikt är en av de mest slående titlarna på en SOU någonsin, 1999 års Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?, SOU 1999:150. Den öppna frågan är talande: vad hände egentligen? Pikant nog kom rapporten ur den bredare Demokratiutredningen*, och förordet tar också upp frågan om relationen mellan ekonomi och demokrati. Utgör finansmarknadernas ökade inflytande över samhället sedan 1980-talet en demokratisk kris? Lars Jonung argumenterar i SOU 1999:56 för motsatsen: marknaden är enligt Jonung en i sig demokratisk institution eftersom varje aktör själv väljer att köpa och sälja, så marknaden ökade makt är en ökning av demokratin. Statsvetaren Jon Pierre undersöker i en annan rapport från Demokratiutredningen, SOU 1999:31 "marknaden som politisk aktör". Och Urban Strandberg kritiserar i SOU 1999:83 besluten om valuta-avreglering för att inte ha varit demokratiskt förankrade. Erik Amnå, huvudsekreterare för Demokratiutredningen, presenterar Torsten Sverenius utredning i samma anda: den är ett bidrag till debatten om expertstyre, och ett viktigt fakta-underlag för kritisk ekonomisk journalistik och debatt.
Sverenius presenterar själv syftet så här: "Syftet med denna skrift är att bidra med fakta om och aspekter på Sveriges ekonomi och det ekonomisk-politiska skeendet efter 1970, samt diskutera hur vår politiska demokrati har påverkat respektive påverkats av detta förlopp." (s. 9) Och.
"Här görs inte anspråk på att presentera den korrekta versionen, även om nya fakta presenteras och hård kritik riktas mot rådande hypoteser och ”den officiella versionen” av hur Sverige tappade sin världsledande position. Det finns nämligen inte något sådant som en korrekt version om vad som har hänt – och kommer inte att finnas – eftersom händelseförloppet går att tolka ur så många olika aspekter, var och en korrekt eller inkorrekt på något vis." (s. 13)Och:
"Skriften Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? vänder sig i första hand till politiska beslutsfattare och i ämnet engagerade medborgare. Ambitionen har varit att föra en diskussion tillgänglig även för oinvigda. Eftersom detta inte är en avhandling utan en debattbok så är stilen personlig och berättande snarare än neutral och vetenskaplig, även om resonemanget är tänkt att vara vetenskapligt hållbart." (s. 14)Sverenius resonerar också om hur hans egna värderingar präglar texten
"I det sammanhanget kan det vara lämpligt att uttala att inte heller författaren av dessa rader är fri från värderingar och ställningstaganden. Ett tydligt ställningstagande görs bland annat när jag framför hypotesen att besparingar som riktas mot humankapitalet, exempelvis våra skolbarn, inte är någon besparing för samhället utan i själva verket ett slöseri med våra resurser. Jag har alltså en och annan värdering, i huvudsak av humanistisk och ej partipolitisk art. När jag diskuterar svensk ekonomi försöker jag emellertid låta analysen vara överordnad." (s. 15)Efter dessa och andra olika klargöranden i förordet börjar själva skriften med att diskutera Sveriges relativt svaga utveckling sedan 1970-talet. Det finns, säger Sverenius, två huvudsakliga tolkningar. Den första är att nedgången började redan på 70-talet och orsakades av den socialdemokratiska politiken. Den andra är att nedgången sker först på 90-talet med finanskrisen. Redan från första början tar TS avstådn från några del-tolkningar. Han börjar med idén att vi "levt över våra tillgångar", konsumerat för mycket i förhållande till landets resurser. Här har man hänvisat till överhettningen i slutet av 80-talet och underskott i budget- och bytesbalans. TS menar tvärtom att vi konsumerat för litet, undantaget några enstaka år på 70- och 80-talen. Som belägg för detta naför han att den inhemska efterfrågan (total konsumtion+totala investeringar) ökat långt mindre i Sverige än något annat land i västvärlden sedan 1970. (s. 18) Vilket verkar lite konstigt som argument: ifall vi konsumerat "för mycket" måste väl bero på konsumtionens förhållande till produktionen? Så om produktionen ökat minst i Sverige av Västvärldens länder så är det inte så konstigt om konsumtionen också ökar långsamt? TS menar dock att föreställningen om överkonsumtion är felaktig och kan leda till alltför stram finans- och penningpolitik. Den andra föreställningen som TS skåpar ut är att keynesiansk politik ledde till Sveriges snabba återhämtning från 30-talskrisen; han menar att det hade mer att göra med devalveringen av kronan 1931. (s. 19) Det är tydligt att han ser 1990-talets fasthållande vid en fast växelkurs som ett felbeslut också i ljuset av denna information.
Han ställer en rad kritiska frågor om Sverige på 1990-talet. Detta börjar med maktkoncentrationen och likformigheten vad gäller den ekonomiska politiken där ett fåtal institutioner står i centrum -- Riksbanken, Rosenbad, LO, SAF, SNS, Handelshögskolen, m m. (s. 26) Och om inte ekonomer och sakkunniga ger en korrekt bild av orsakssammanhangen i ekonomin till medborgare hur ska detta hanteras? Också tidningarnas ekonomibevakning döms ut, och även Assar Lindbeck med sin unika maktposition får en släng av sleven (30-31). Är det för svårt att ha en avvikande åsikt i ekonomi-Sverige? Råkade Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren ut för en bannbulla eftersom han i DN hösten 1992 diskuterade alternativ till kronförsvaret och den fasta växelkursen? (33) Ulla Reinius menar något sådant i sin bok Stålbadet (1996), och TS åberopar också Sven Grassmans ord om ”Den finansiella herrklubben i Stockholm” och Aftonbladet-kolumnisten Carl Hamilton. Civilekonomen Rolf Englund (m) fick, efter att hösten 1992 uppmanat riksbanksfullmäktiges ordförande Staffan Burenstam Linder att avgå, själv lämna sin tjänst som ekonom och utredare på Timbro. (s. 35) Det är tydligt att Sverenius ser Bengt Dennis, Kjell Olof Feldt och några till som skyldiga till en undermålig ekonomisk politik och penningpolitik som kostat landet och dess medborgare en massa, vilket de inte ställts till ansvar för; Rolf Englund och några till är i motsats till detta rollsatta som sanningssägare. (35-40) T ex: skulle kreditavregleringen 1985 leda till en stor finansbubbla, och visste Dennis och andra policymakers det på förhand? Från skulderna för 1980-talets bubbla och 1990-talets krasch går Sverenius vidare till Lindbeckkommissionen, som han ser som en manifestation av public choice-skolan och som en ensidig läsning av vad som hänt sedan 1970-talet, som lägger all skuld på politiker och ingen på ekonomer, och förlänar banker och exportföretag en status av allmänintresse medan medborgarna blir ett särintresse. (s. 47)
Efter den rätt långa inledningen handlar kapitel 2 om "Ekonomi och världsbilder". Sverenius fortsätter sin diskussion om nationalekonomin som lite går på tomgång kan jag tycka, men detta sakpåstående är intressant:
"Den ekonomiska politik som förts i Sverige har efter kostnadskrisen på 70-talet till stor del varit inriktad på att gynna de stora exportföretagen på den inhemska marknadens bekostnad. Trots det har vår export bara gått aningen bättre än i omvärlden, medan däremot de finansiella vinsterna via devalveringspolitiken har ökat betydligt mer än i omvärlden. Den inhemska efterfrågan har däremot ökat minst i hela västvärlden. Kring detta har det inte blivit någon debatt, de flesta tycks fortfarande inte ens känna till att så är fallet." (s. 54)Så här 20 år senare känns beskrivningen av debatten inte särskilt pricksäker. Snarare är det väl idag det dominanta narrativet att 1980-talets devalveringspolitik för att lösa "kostnadskrisen" i industrin, exakt gick ut på att sänka den inhemska konsumtionen och få exportföretagen på grön kvist? Sedan skapades 1997 Industriavtalet med det uttalade syftet att exportindustrin ska vara top dogg i lönebildningen och andras konsumtionskraft ska öka i linje med just exportindustrins takt. Och, som Industriavtalets förespråkare alltid (delvis rimligt) säger: på 1980-talet hade vi sektorsvisa löneförhandlingar och alla fick en massa luft i kuvertet; sedan 1997 har vi haft industrin som top dogg och alla har fått reala löneökningar. (T ex Dagens Arbete 2010, 2017.) Vad som känns problematiskt med Sverenius resonemang är väl att 1990-talskrisen kommer förvrida alla jämförelser när man drar slutsatser om 19 länder baserat på statistik för åren 1976-1996. Som min lärare på b-kursen i ekonomisk historia inskärpte när vi fick läsa debatten mellan Korpi och Lindbeck om svensk tillväxt, så är val av start- och slutår i sådana jämförelser sällan oskyldiga och utan konsekvenser. Sverenius menar dock att han i en rad artiklar sedan 1995 visat på konsumtionens svaga utveckling i Sverige, och argumenterat för en mer konsumtionsledd tillväxt. Man kan väl säga att hans vilja besannats sedan ungefär 1999!** Men 1999 var Sverenius mycket missnöjd.
"Att den privata konsumtionen i Sverige, med världens kanske modernaste produktionsapparat, bara ökade med 6 procent mellan 1976 och 1996 samtidigt som konsumtionen i jämförbara länder ökade med drygt 40 procent i genomsnitt – mer än sex gånger så mycket! – är inte detta värt att diskuteras i ett land där medborgarna fått höra att de levt över sina och landets tillgångar under samma period? Tydligen inte."(s. 55)Här presenterar han det diagram som jag klistrat in överst i detta inlägg, med utvecklingen av privata konsumtionen 1976-1996. Han breddar diskussionen och menar att även den offentliga konsumtionen ökat långsamt: om man mäter ökningen 1970-1996 så är Sverige ett av de länder där total konsumtion, offentlig och privat, ökat minst. Detta vet inte ens kunniga ekonomer, menar han, och anför en slags bokföringsteori om ekonomisk tillväxt: konsumtionen utgör 80 procent av BNP och "Växer huvuddelen av kakan långsamt så är det följdriktigt att hela kakan växer långsamt." (s. 58) När konsumtionen i jämförbara länder ökat med 70 procent har den bara ökat med 30 procent i Sverige. Bara i Nya Zeeland, Kanada och USA har offentlig konsumtion ökat mindre än i Sverige sedan 1970.
Referens
Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? SOU 1999:150. Demokratiutredningens skrift nummer 3.
Fotnoter
* Sverenius kommenterar detta faktum på s. 19-22 i sin SOU. Där åberopar han bl.a. Björn Elmbrant och Agneta Hugemark för kritik av nationalekonomerna. Han menar också att Sven Grassman fått för lite cred för sin framsynta kritik av devalveringspolitiken 1982 och följande år. (24-25) Sverenius angriper också Feldt och Klas Eklund för att ha fört en näringslivsvänlig politik och därefter gått till näringslivet.
** Lucio Baccaro och Jonas Pontusson som de senaste åren argumenterat för ett tillväxtregim-perspetktiv på jämförande politisk ekonomi menar att den svenska tillväxtmodellen idag, deras mätperiod börjar i mitten av 1990-talet, är balanserad med både exporter och inhemsk konsumtion som drivkrafter.
