Autokratiska val och demokratisk utveckling sedan 1815

"Autokratiska val" är en otippad ord-kombination för mig, men statsvetaren Michael K. Miller (vid George Washington University) börjar sin artikel i ämnet rakt på sak, och det låter ju rimligt: "Elections have co-existed with autocracy for centuries." Minst 12 Latinamerikanska diktaturer hade val till parlamenten i 1800-talets första halva. I Västeuropa hade sexton stater representativa församlingar år 1400 (källa: Stasavage 2010). Osv. 1880 hade två tredjedelar av världens "autocracies" (? icke-demokratiska stater?) val till en lagstiftande församling.

Ändå, menar Miller, så behandlar den statsvetenskapliga litteraturen om "hybridregimer", auktoritära stater med demokratiska element som val, partier och lagstiftande församlingar, denna typ av regim som om den var något nytt från 1970-talet. Millers artikel går istället tillbaka till 1815. Han utgåv från Robert Dahls disaggregeringa av demokrati i två saker: deltagande (främst rösträtt) och contestation. Miller mäter dessa två dimensioner för 169 länder från år 1815 till 2004. Så här sammanfattar han bilden över det långa loppet:

"Although the combination of democratic and authoritarian elements is not new, the way in which they combine has changed markedly. Prior to 1940, hybrid regimes featured high contestation and low participation, typified by the competitive oligarchies of late-nineteenth century Great Britain and Sweden. In contrast, modern electoral authoritarian regimes combine high participation and limited contestation. This shift to high participation is also reflected in the regimes that undergo democratization."

Det sena 1800-talets Sverige som en "competitive oligarchy" med lågt deltagande/låg grad av rösträtt, intressantt! Det låter väl rätt rimligt? 

Miller undersöker i artikeln huruvida ett lands erfarenheter eller ej med val under autokrati påverkar chansen för övergång till demokrati och demokratins överlevnad. Forskning på perioden sedan 1970-talet menar att fler val under autokratiska perioden gör att demokratin därefter blir mer hållbar (Brownlee 2009; Lindberg 2006, 2009; Teorell och Hadenius 2009). "Theoretically, this past work has focused on institutional development and social acculturation to elections. I add to this a consideration of how elections influence autocratic regime power." Miller sammanfattar sina resultat så här:

"I show that histories of both contestation and participation predict democratic survival. For democratization, however, contestation is positive and participation is generally negative. As a consequence, the historical shift to high participation rather than contestation implies a harder road to democracy, but an equal chance at sustaining it. The most important and novel finding is that a longer history with autocratic elections of any kind is strongly positive for democratic survival. In fact, no stable democracy has ever developed without an extended experience with autocratic (or pre-independence) elections."

Det här måste väl vara goda "nyheter" för Sverige 1866-1920: många val hade vi, om än väldigt ojämlika.

Teori- och metoddelen börjar med Dahl (1971) och hans särskiljande av två aspekter av demokrati: deltagande, och contestation.* De två har inte alltid gått ihop: tänk på "competitive oligarchies" i 1800-talets Europa kontra enpartistater i Afrika under kalla kriget, med allmän rösträtt. Därefter diskuterar Miller hur han operationaliserar och mäter de två dimensionerna tillbaka till 1814, baserat på variabler från sju demokrati-dataset: Polity IV, Freedom House, DD, Cross-National Indicators of Liberal Democracy, the Cross-National Time-Series archive, the Measures of Democracy project, och CIRI Human Rights Data project. Participation mäts som andel med rösträtt och valdeltagande. Contestation mäts med existens av oberoenede politiska partier, frihten i val-konkurrens, grade till vilken det finns "intragovernmental constraints", hur många parlamentariker det finns från oppositionspartier, och "closeness of national votes". Tillsammans innebär kodningen att följande typologi av sex stycken av regimer uppstår och används:

Han visar också tidstrenden för genomsnittet för sina länder 1815-2004 på de två dimensionerna deltagande och contestation. Contestation är högre än deltagande, börjar vid 0.35 snarare än 0.15, och båda ökar parallellt fram till ungefär 1930 då båda faller till 1950 då de stiger igen. Efter 1950 faller dock contestation medan participation fortsätter öka. Efter 1989 ökar också contestation. (Jfr historiska V-Dem.) Miller visar också några rätt röriga diagram med data för varje land-år. Här pekar han t ex på efterkrigstidens internationella spridning av demokratiska värderingar som en faktor som spelar roll. Men jag är mer intresserad av diskussionen land för land, som figur 6 nedan.

Också nästa diagram gillar jag:

På 1910-talet demokratiserades flera "competitive oligarchies" som Sverige och Nederländerna, påpekar Miller. Före 1940-talet var detta den vanligaste demokratiseringsformen, särskilt i Europa och Latinamerika. 1941-1971 var övergångar från closed eller electoral authoritarianism vanligare.

Efter dessa intressanta beskrivningar övergår Miller till att "rigoröst" (hans ord) testa betydelsen av autokratiska val-erfarenheter och demokrati. För Afrika söder om Sahara efter 1989 har Bratton och de Valle (1997) funnit att både participation (antal val) och contestation (andel oppositonspartiers platser i parlamentet) predicerar pro-demokratiska protester och framtida demokrati-nivåer. Lindberg (2006) som också studerar SSA finner också att antalet tidigare val med flera partier är positivt relaterat till medborgerliga rättigheter och chans för byte av regering. Torell och Hadenius (2009) bekräftar detta för ett globalt sample sedan 1972. Brownlee (2009) finner att "competitive authoritarian regimes" är lika stabila som andra autokratier, men att när de väl faller så är det mer sannolikt att resultatet blir en demokratisk regim.** Det här tycker jag är ett intressant resonemang om hur val, också i en auktoritär regim, skolar folk till att bli demokrater:

"On the behavioral side, even autocratic elections help to spread a democratic culture of equality and sovereignty among the enfranchised, raising demands for civil liberties and electoral fairness. A survey of twelve African countries found that a history of either multi- or single-party competition increases popular demands for democracy. This popular emphasis on elections encourages autocrats to appeal to election victories for legitimacy, in turn making electoral manipulation more costly. As Lindberg sums up, ‘the electoral cycle creates a positive spiral of self-reinforcement leading to increasingly democratic elections’." (s. 14)

Det här låter ju rimligt i förhållande till svenska val efter 1866. Missnöjet efter den restriktiva/konservativa representationsreformen kunde ju kanaliseras inte minst i valkampanjer, där krav på de faktiska politikerna (tillsatta enligt oligarkiska principer) kunde kombineras med krav på andra politiker, andra sätt att tillsätta politiker, och reformkrav som var helt orealistiska i nuet men kunde utmålas som en attraktiv framtid.

Också fortsättningen av resonemanget är intressant: hur erfarenheter av val spelar roll inte bara i form av beteenden utan också institutioner.

"Although past work has emphasized democratization, the institutional legacy of autocratic elections should also influence the stability of young democracies. Without previous electoral experiences, electoral institutions, opposition parties and voter attachments must be created de novo after democratization, which can be highly chaotic. For instance, O’Donnell and Schmitter argue that the controlled contestation in autocratic Brazil after 1964 provided essential political experience to regime opponents and thereby stabilized the country’s politics after democratization. In contrast, Mansfield and Snyder warn that war and democratic failure are likely if countries democratize without ‘the strong political institutions needed to make democracy work (such as an effective state, the rule of law, organized parties that compete in fair elections, and professional news media)’." (s. 14)

Det låter ju rimligt, att det är svårare och förknippat med större risk för kaos att de novo skapa institutioner för hur man ska arrangera val, räkna röster etc när demokratin väl införts. Han för också ett resonemang om hur valen som institution spelar roll för den auktoritära regimen, att de knyter klientilistiska band och så där, men jag fattar inte riktigt poängen med det resonemanget.

Från dessa övergripande resonemang går han över till att diskutera implikationer av contestation och participation för demokrati var för sig. Diskussionen om contestation börjar så här:

"theorists favor the route to democracy (characteristic of Western Europe) in which contestation exceeds participation. According to Bratton and van de Walle, ‘[G]etting to democracy is much more difficult from a regime that has no tradition of political competition, however inclusive and participatory it may be.’ 

Indeed, contestation should promote democracy through both effects discussed above. First, a history of competitive elections produces strong electoral institutions, experienced political parties, and popular attitudes that favor both democratization and later democratic stability. Secondly, higher contestation generally implies weaker autocratic control. Competitive elections threaten turnover, chip away at legislative majorities, provide an opening for elite defections and can serve as public catalysts that help democratic movements solve their collective action problems. Further, contestation opens up the political space to opposition groups that can press for political reforms. The opposition in Mexico, for instance, turned the democratic quality of the regime into a potent campaign issue, culminating in democratization through electoral turnover." (s. 15)

De "teoretiker" som refereras i den första meningen är Dahl (1971), Diamond, Linz och Lipset (1971) Dix (1994) samt Huntington (1991). Det europeiska exemplet från sent 1800-tal tidigt 1900-tal, som passar väldigt bra också för min forskning om Sverige, verkar väldigt centralt här; så här refererar Miller Robert Dahl (1971):

"Pointing to the many successes in Western Europe, Dahl identifies the path through competitive oligarchy as especially conducive to democratic survival because it allows a small set of elites to first establish among themselves ‘the rules, the practices, and the culture of competitive politics. ... as additional social strata were admitted into politics they were more easily socialized into the norms and practices of competitive politics’." (s. 15)

Väldigt intressant! Kan man då säga att de svenska eliterna under oligarkin 1866-1909 mellan sig skapade en kultur av "competitive politics"? Jag för faktiskt ett liknande resonemang, om att en politisk kultur skapad i ett oligarkiskt system kan överleva ett regimskifte och reproduceras i det nya demokratiska systemet, i min bok Världens jämlikaste land? (s. 50-52), fast där specifikt med fokus på kompromiss-anda i politiken.

Miller menar att hans argument om varför competitive oligarchy gynnar demokratisering, är annorlunda än Dahls. Men jag fattar inte riktigt hur. Miller pekar på att om det råder tillräckligt hög konkurrens i den oligariska politiken så skiftar man ibland makt mellan partierna, och partier kan då använda valreform för att gynna sig själva i den politiska konkurrensen. Detta hände t ex i Storbritannien 1867 när Benjamin Disraeli tryckte på för Refom Act i tanken att denna refom skulle gynna det Konservativa partiet gentemot det liberala dito. (Det diskuteras i Ruth Berins Colliers bok från 1999; jfr också Llavador och Oxoby 2005 om Argentina, Uruguay och Colombia.)

Nästa fråga är: "Holding contestation fixed, does extending participation encourage democracy?"Miller för ett intressant resonemang om detta, grundat i tidigare forskning:

"Unlike for contestation, I argue that participation has two countervailing effects. On one hand, participation extends electoral practices to a wider population, encouraging more citizens to become involved in politics and to gradually increase their demands for effective voice. For instance, Bratton and van de Walle find that where elections (regardless of contestation) ‘were a regular feature of African political regimes, elites and masses became socialized to accept participatory political roles’. As a result, past electoral experiences predicted the outbreak of pro-democracy protest. In addition, elections with wide suffrage encourage regimes to invest in mass parties, which are in turn adaptable to
democracy. Thus the institutional-behavioral effect of participation is likely positive, albeit weaker than for contestation.
On the other hand, greater popular involvement with uncompetitive elections is likely to bolster regime power, thus negatively impacting democratization. Wider participation brings more citizens into a political environment that is firmly controlled by the regime, enabling the ruling party to broaden clientelistic linkages, monitor dissidents, spread its ideology and demonstrate dominance. Further, highly flawed elections can engender disillusionment with electoral politics. Lastly, democracy may seem more threatening to elites in countries with broad electoral participation, as it implies high social mobilization and thus a higher risk of redistribution. This threat can reinforce elite coalitions and
imperil the moderate pacts that are often key to democratic transitions." (s. 16)

Netto bör alltså effekten av participation under för-demokratiska regimer, på sannolikheten för demokratisering, alltså vara noll, menar Miller. Däremot menar han att mer historia av deltagande ökar sannolikheten för att demokratin överlever när den väl etablerats.

System av closed authoritarianism gör det däremot svårare att etablera en demokratisk regim som överlever och är stabil.

Jag skippar Millers ekonometriska undersökning, som ger stöd för hans argument, och går rakt på slutsatserna. Där sammanfattar han resultaten och deras implikationer så här:

"Stable democracy has never developed without an extended prior experience with autocratic or pre-independence elections.
This finding contributes to the ongoing debate over the institutional preconditions for democratic stability. However, unlike Zakaria, who calls for first establishing executive constraints and an effective rule of law prior to democratization, this article demonstrates the need for regular elections. As Carothers argues, a ‘gradualist’ path to democracy with popular participation and steadily rising electoral competition is highly propitious for future democratic survival. Looking to recent developments in the Middle East, this casts doubt on the democratic chances of Afghanistan and Libya, whereas Tunisia, Egypt and Yemen all have significant electoral histories and are thus reasonably well situated to sustain future democracies." (s. 25)

Referens

Michael K. Miller (2015) "Democratic Pieces: Autocratic Elections and Democratic Development since 1815", British Journal of Political Science. 

Fotnoter

* De två begreppen definierar Miller så här: "Participation: The extent of popular electoral involvement across the citizenry. This does not imply that citizens have a genuine choice over their representatives or that they exercise significant influence.
Contestation: The extent and fairness of electoral competition between parties and distinct interests."

** Här finns en intressant fotnot: "For case study work on democratization through autocratic electoral competition, see Greene 2002; Magaloni 2006; Levitsky and Way 2010; and various chapters in Schedler 2006 and Lindberg 2009a."

Greene studerar Mexiko, Levitsky och Way olika hybridregimer efter kalla kriget, och Beatriz Magaloni Mexiko.

Historiskt demokrati-dataset

 

Statsvetarna gillar ju att kvantifiera saker och göra index, och Varieties of Democracy (V-Dem) är det största datasetet med kodifiering av indikatorer på demokrati och relaterade frågor i världen, tillbaka till 1900. Men, säger ett stort gäng författare med Carl Henrik Knutsen i spetsen, med V-dem missar man ju hälften av "modern historia". Därför har de tagit fram "Historical V-Dem", som täcker perioden från 1789 till 1900, ungefär vad Hobsbawm kallade "det långa 1800-talet".

De väcker mitt intresse med några substantiella frågor som de menar kan adresseras med det nya datasetet, i och med täckningen av 1800-talet:

"did the long first wave of democratization stretch back to the beginning of the 19th century (Huntington, 1991) or erupt only after WWI (Doorenspleet, 2005)? Were there separate subwaves of democratization after the 1848 revolutions (Weyland, 2014)? Was the movement toward democracy across the long 19th century discontinuous or gradual, and was it monotonic or characterized by reversals (Congleton, 2011; Ziblatt, 2017)?" (s. 441)

Att ha långa tidsserier är också viktigt för att förstå effekter av institutioner, eftersom institutioner kan ha långsamma/fördröjda effekter.

Historical V-Dem är indelad i tio "surveys": val, partier, regering, lagstiftande församling, rättssystem, medborgerliga rättigheter, staten,civilsamhälle,  media, och politisk jämlikhet. Det finns två typer av indikatorer: fakta-indikatorer (A-indikatorer) som kodats av forskningsassistenter, och utvärderings-indikatorer (C-indikatorer) som kodats av land-experter.

"A indicators involve features such as election dates, names of local government entities, legal status of slavery, and existence of statistical agencies or national banks. C indicators pertain to features such as extent of election violence, relative power of elected and non-elected offices at the local level, de facto freedom from forced labor, and the extent to which recruitment to the bureaucracy is merit-based."

Datasetet innehåller 149 C-indikatorer och 110 A-indikatorer. Många är med från 1900-tals-V-Dem men där finns också nya indikatorer som är särskilt relevanta för att förstå 1800-talet. Historiska V-Dem innehåller t ex indikatorer på hur rekryteringen av byråkrater och arméofficerare går till, om det är mer nepotistiskt eller mer "weberianskt". Där finns också indikatorer om "regimer" och deras "regime support coalitions", med vilka sociala gruppre som stödjer regimen, vilket kan bidra till diskussionen om t ex agrara eliters politik (som i Barrington Moore 1966) eller den urabana medelklssens politik.

Författarna går över till att beskriva hur historiska V-Dem byggts upp. För vanliga V-Dem har man strävat att använda flera forskare, typ fem, för att koda varje land, men för historiska V-Dem är utbudet av experter sämre, och man har snarare använt 1-2 historiker eller statsvetare per land, och de har fått mer betalt (1250-2000 €) för att göra ett utförligt jobb. (s. 442) De har en del intressanta tekniker för att se till att olika land-experter är konsekventa i vad de gör, så att inte kodningen av ett land godtyckligt varierar från kodningen av ett annat land (s. 444). Det verkar också vara så att kodare av 1800-talet blir mer "generösa" i sina bedömningar, kanske eftersom de omedvetet historiserar sina bedömningar och sänker sina förväntningar på vad som är demokratiskt och inte. (s. 444)

Nästa del beskriver resultat med historiska V-Dem. De börjar med V-Dems "Polyarki"-index (="electoral democracy"). Diagram 3, som jag klistrat in ovan, visar de fem komponenterna i Polyarki-indexet: val av "officials", val utan fusk, organisationsfrihet, yttrandefrihet, och rösträtt. Alla fem indikatorer ökar långsamt under 1800-talet. Överlag så stor det under 1800-talet bättre till med organisations- och yttrandefrihet än med rösträtten och val utan fusk. (s. 446)

Den sista sektionen i den introducerande artikeln handlar om kopplingen mellan krig och politisk regim. Gibler (2012) menar att krig ökar autokratin, eftersom krig skapar stora arméer som också kan användas för intern repression; krig ökar också politisk centralisering; och befolkningar som är rädda för yttre hot kan möjligtvis vara mer accepterande inför en autokrati (s. 446). Det har också påståtts tvärtom, t ex av Göran Therborn i hans klassiska artikel i New Left Review 1977. Knutsen et als regressionsanalys om effekterna av krig på demokrati visar att med Polyarchy-måttet ger mer krig mer demokrati. (s. 448-449)

I slutsatserna pekar författarna på:

"We have laid out the general features and content of Historical V-Dem, and described how it addresses issues of reliability, validity, and intertemporal and cross-country comparability. When combined with contemporary V-Dem, the more than 250 indicators contained in Historical V-Dem open up new possibilities for drawing on information from the entirety of ‘modern history’ to inform studies of democracy and related phenomena such as state-building." (s. 449)

Referens

Carl Henrik Knutsen, Jan Teorell, Tore Wig, Agnes Cornell, John Gerring, Haakon Gjerløw, Svend-Erik Skaaning, Daniel Ziblatt, Kyle L Marquardt, Daniel Pemstein, and Brigitte Seim, "Introducing the Historical Varieties of Democracy dataset: Political institutions in the long 19th century", Journal of Peace Research 56: 440-451.

Skolsegregation i Trollhättan och den svenska välfärdsmodellens omvandling

Aftonbladet rapporterade i förra veckan om att Trollhättans kommun diskuterar att stänga en skola med problem, och istället sprida eleverna (från områden med social problematik) på andra skolor. Ramaskri uppstår bland föräldrar till barn i de starkare skolorna. Och denna målkonflikt är så intressant: kommunen vill ha mindre segregerat skolsystem av sociala skäl (och kanske för att förbättra utbildningen i sig), men de medelklassföräldrar vars barn går i nedåt segregerade skolor, vill ju inte ha integration. Gymnasieläraren Andreas Williamson kommenterar på twitter:

"Den här typen av reaktioner och spänningar är en förklaring till att vi sitter där vi sitter: viktiga samhällsgrupper använder sina barns skolgång som ett sätt att bekräfta sin självbild och sociala status. De vill inte förlora möjligheten att välja skola eller att den skola som de valt får ett sämre varumärke genom att en massa elever med låg status kommer dit. För dem är integration mest ett teoretiskt begrepp som inte angår dem själva. Varför ska de ”straffas” för att de är smarta och göra smarta val?"

Och jag kommer att tänka på en poäng som filosofen Karim Jebari gjorde för ett tag sen. Piketty med kollegor brukar tala om att topp-procenten ekonomiskt sett, är politiskt oproportionerligt inflytelserika. Men Jebari menar att det snarare är topp tio-tjugo procenten som styr i Sverige, och som inte själva ser att de är en elit, utan har självbilden att de står för allmänintresset. Han gjorde argumentet i sammanhanget vårdval och prioriteringar i vården, och gjorde en intressant intervju i Dagens Arena med Alicia Heimersson:

"Karim Jebari menar att en del av vårdens problematik handlar om att det förs en politik som utformats för att gynna en liten grupp. En grupp han kallar »de 10 procenten«.

– Det kanske är 15 procent eller 20 procent, det är lite olika beroende på vilka frågor man diskuterar. Men det är intressant aspekt av den svenska debatten, att de som tillhör de 10 procenten, som jag själv exempelvis, inte ser sig själva som en samhällselit eller som en ekonomisk elit, vi ser oss själva som medelklass, säger Karim Jebari.

Han tror att det är många av så väl riksdagspolitikerna som politiker i region och kommun som ser sig själva som medelklass och som tror sig representera medelklassen, och som missar att de egentligen tillhör en ekonomisk och politisk elit – och också för elitens talan.

– De ser sig själva som mittfåran. De ser inte att de bedriver klasskamp å den rikaste och den friskaste samhällsgruppens vägnar. Trots att de 10 procenten i toppen är en klar minoritet så har det ett relativt stort inflytande över politiken.

Karim Jebari tycker klasskamp är ett bra begrepp i sammanhanget eftersom att det inte antyder att det finns några elaka avsikter. Det här handlar enligt honom inte om gott och ont, utan om att se efter sina intressen."

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta, både vad gäller vård- och skolpolitik.  De villaföräldrar som i mångt och mycket utgör de översta tjugo procenten i inkomstfördelningen -- föräldrarna från Trollhättan i Aftonbladets reportage ingår knappast i toppercentilen i landet -- är politiskt röststarka, röstar definitivt, är antagligen också oproportionerligt engagerade i politiska partier. Och vad gäller kommuner och skolsystemet är det ju så att kommunpolitiker oroar sig för sin skattebas och vill att välutbildade, högavlönade personer ska bo i just deras kommun och betala kommunalskatt. Detta verkar vara ett drivande motiv i skånska kommuner som Trelleborg där politiker ger friskolekoncerner som IES, vars affärsidé i mångt och mycket verkar vara segregation, särskilda privilegier. (Sydsvenskan, 17 januari 2020.) Helt i enlighet med Jebaris argument om vilkas intressen som driver politiken. Så här rapporterade DN från Trelleborg i januari i år:

"Trelleborg behöver nya skolor och den moderatstyrda kommunen vill att just Internationella engelska skolan ska etablera sig där.

Problemet är att friskolekoncernen kräver en rad rabatter, bland annat ett extra hyresstöd med 4 miljoner per år, utöver den ordinarie skolpengen.

– Vi är beredda att göra detta för att få Engelska skolan till kommunen. Om det sedan blir 4 miljoner eller ett lägre belopp, det får visa sig när skolan är färdigbyggd, säger kommunstyrelsens ordförande Mikael Rubin (M). /.../

– det finns ett behov, säger Mikael Rubin och förklarar att själva syftet med satsningen på Engelska skolan är att locka nya familjer att bosätta sig i kommunen och att samtidigt öka mångfalden och valmöjligheterna.

– När det blir omkring 60.000 invånare i kommunen så tror jag att det är bra med den typen av diversifiering."

När statsvetaren Torsten Svensson i sin doktorsavhandling 1994 skulle förklara orsakerna till Socialdemokratins dominans (avhandlingen heter så), så fokuserade han på partiets "löntagarstrategi", hur man åtminstone sedan ATP på 1950-talet lyckats förena tjänstemän och arbetare i gemensamma lösningar med gemensamma intressen, och så kunde hålla ihop en bred koalition. Idag ser vi en intressant kofot genom detta bygge: en segregation i välfärdssystemen, där divergerande intressen mellan högre tjänstemän (säg percentilerna 80-97 i inkomstfördelningen, ungefär Jebaris 20 procent) och arbetare är både orsak och verkan: divergerande köpkraft och identifikation driver isär preferenserna för välfärdslösningar, och de segregerande lösningar (IES, KRYs skimming i vården, osv) som uppstår driver i sin tur vidare isär intressena, helt i enlighet med Paul Pierson och andra statsvetares teorier om hur välfärdssystemen i sig skapar sina constituencies och intressegrupper, mellan nyttjarna och icke-nyttjarna av de offentligfinansiserade men segregerade välfärdstjänsterna.

Metodfrågor i toppinkomstlitteraturen

Toppinkomstlitteraturen har dominerat den långsiktiga debatten om inkomstojämlikhet de senaste tjugo åren, sedan Pikettys studier av Frankrike 2001 och USA 2003 (med Saez). Från de tidiga inkomstskatte-arkiven tar man fram hur stor inkomst toppinkomsttagarna -- kanske den 0.1 procent som tjänade mest, eller den 1 procent, eller de 5 procent, eller de 10 procent -- hade som kollektiv, och så relaterar man det till en nationalinkomst för att få fram "toppinkomstandelen".

Men hur beräknas egentligen nationalinkomst i dessa studier? För att få ett rimligt mått på ojämlikhet, alltså toppinkomsttagarnas del av det hela, så är det ju lika viktigt att måttet på "det hela" är bra, som att måttet på toppinkomsttagarnas egna inkomster är. Ändå upplever jag det som att jämförelse-totalen diskuterats och uppmärksammats betydligt mindre. Åtminstone har jag själv tänkt på det som en teknikalitet. Men nu när jag själv håller på med liknande studier, så blir det desto viktigare att förstå på detaljnivå hur beräkningarna i toppinkomstlitteraturen funkar.

I Atkinson och Piketty-antologin Top Incomes over the 20th Century från 2007 har Anthony Atkinson glädjande nog just ett sådant metodologiskt kapitel. För jämförelsen behövs först en total befolkning, "control total for population", och sedan en total inkomst, "control total for income". I 2007-boken är befolkningen i Kanada-kapitlet de över 20 år, vilket missar de under 20 år som tjänar pengar och är med i inkomstskattestatistiken, påpekar Atkinson. I UK-kapitlet är befolkningen därför de 15 år och äldre. Detta till synes tekniska val har förstås en implikation för ens beräknade ojämlikhet: med cut-off på 20 år blir den beräknade befolkningen mindre, vilket ger en lägre beräknad toppinkomstandel (eftersom topp 1 procent blir en mindre grupp rent numerärt). Omvänt, med cut-off på 15 år blir kontrollbefolkningen större, vilket kommer ge en större toppinkomstandel. (s. 27) En lärdom: dessa till synes mycket tekniska och perifera antaganden, har substantiella implikationer för de slutgiltiga beräkningarna! I UK 1931 var befolkningen 15 år och äldre 13 procent större än befolkningen 20 år och äldre. Om topp 1 procentens inkomstandel var 10 procent med befolkningen 20 år och äldre, så blirden 10.6 procent med befolkningen 15 år och äldre. (s. 28) I andra länder är befolkningen av skattebetalare mer komplex, eftersom det var hushåll, inte indiivder, som var skatte-enheten. Piketty och Saez räknar därför ut sin befolkning som antalet individer över 20 år minus alla gifta kvinnor. I länder med parvis beskattning blir beräkningarna mer osäkra; Atkinson menar att en faktisk topp 1 procent-andel om 10 procent kan variera mellan 8.3 och 11.8 beroende på hur fördelningen inom hushållen (som toppinkomstforskaren inte vet något om) ser ut. (s. 28-29)

Från befolkningsfrågan kommer vi till den mer uppenbart relevanta frågan om totalinkomsten. Här finns två approacher för att få fram den totalinkomst som ska vara nämnaren i toppinkomstandel-beräkningen. Den första börjar från inkomstskattedatat och lägger till inkomsterna för de som inte är inkluderade i det datat (eftersom de tjänat för lite för att betala inkomstskatt), "the non-filers". Denna approach används i Atkinson och Piketty 2007-boken för Nederländerna, UK, och USA från och med 1944. En annan approach börjar från en "external control total, typically derived from national accounts". Denna approach används i boken för Australien, Kanada, Franrkike, Tyskland, Irland, Nya Zeeland, och USA före 1944. Atkinson kommenterar:

"The approach seeks to adjust the tax data to the same basis, correcting, for example, for missing income and for differences in timing. In this case, the income of non-filers appears as a residual. This approach has a firmer conceptual base, but there are significant differences between income concepts used in national accounts and those usually applied in income distribution analysis." (s. 29)

Den första approachen beräknar den totala inkomst som hade rapporterats om alla hade varit tvungna att deklarera sina inkomster. Historiskt sett var bara en liten del av befolkningen tvungen att deklararera. Slående nog så gällde det bara 2 procent i Kanada år 1930, som studerats av Saez och Veall; år 2000 gällde det istället 97 procent av de vuxna. Hur gör man då för att beräkna/imputera inkomsterna för "non-filers"? Piketty och Saez använder för USA en fast andel av skattebetalarnas inkomst. De använder 50 procent för åren 1944 och 1945, och 30 procent från 1945. I Nederländerna har Central Bureau of Statistics redan gjort mer detaljerade skattningar i frågan; och Atkinson använder motsvarande beräkningar för UK.

Med den andra approachen är det viktiga att göra en nationalräkenskap-total för personliga inkomster. För USA 1913-43 beräknar Piketty och Saez detta som 80 procent av nationalinkomsten. Saez och Veall använder denna approach för hela perioden 1920-2000. För Schweiz används istället 75 procent. Atkinson förklarar logiken i denna approach:

"How do these national income based calculations relate to the totals in the tax data? In answering this question, it may be helpful to bear in mind the different stages set out schematically below:
Personal sector total income (PI)
minus Non-Household income (Non-proWt institutions such as charities, life assurance funds)
equals Household sector total income
minus Items not included in tax base (e.g. employers’ social security contributions and—in some countries—employees’ social security contributions, imputed rent on owner-occupied houses, and non-taxable transfer payments)
equals Household Gross Income Returnable to Tax Authorities
minus Taxable income not declared by filers
minus Taxable Income of those not included in tax returns (‘non-filers’)
equals Declared Taxable Income of Filers.
The use of national accounts totals may be seen as moving down from the top rather than moving up from the bottom by adding the estimated income of non-filers. The percentage formulae can be seen as correcting for the non-household elements and for the difference between returnable income and the national accounts definition. Some of the items, such as social security contributions, can be substantial." (s. 30)

Vilka implikationer har då val av metod för ens skattade totala inkomst? Diagrammet nedan visar för Storbritannien 1908 till 1999 skillnaden mellan 80 procent-antagandet (approach 2) kontra en beräkning av non-filers inkomster som man själv adderar upp till en nationalinkomst (approach 1).

Som vi ser i diagrammet ger approach 1för åren 1908-1940, med undantag för krigsåren, en större referensinkomst. Det innebär att med denna approach blir de beräknade toppinkomstandelarna lägre för 1908-13 och 1920-39 än vad de blir med approach 2. Under krigsåren blir den beräknade ojämlikheten tvärtom högre med approach 1. "The choice of control total is evidently important." (s. 31)

Nästa metoddiskussion handlar om interpolation av inkomsterna. Exempel: de franska data som Piketty använder för år 1919 täcker det året bara de 3.591 % som tjänade mestm vulket Piketty extrapolerar för att beräkna en inkomstandel för topp 10 %. Standard-praktiken är att extrapolera med antagandet att fördelningen är Pareto-formad, vilket Feenberg och Poterba (1993, 2000) och Piketty (2001) har visat är ett okej antagande. (s. 32)

I Sverige är det Jesper Roine och Daniel Waldenström som gjort den centrala studien om toppinkomstandelar av inkomsterna på lång sikt. (Journal of Public Economics, 2008.) I ett bokkapitel från 2010 (pdf), från uppföljaren till den antologi ur vilken jag citerat Atkinsons kapitel ovan, diskuterar de metoden mera utförligt. I appendixet 7C, "Construction of reference total", diskueras just de metod-frågor som jag intresserar mig för här, nämligen den tänkta totala inkomsten i toppinkomststudier bestäms/beräknas. Diagrammet nedan visar på ett väldigt fint sätt diskrepansen mellan de personer för vilka man vill mäta inkomsterna, den övre serien "tax units (preferred)", och de för vilka man faktiskt har data, alltså de som faktiskt rapporterat sina inkomster. I 1900-talets början är det färre än 10 procent som betalat den inkomstskatt som Roine och Waldenström använder som källa. 1916-19 fördubblas antalet deklarationer, och efter ungefär 1935 börjar en ny stark ökning av andelen som deklarerar.

Nästa diagram visar hur stor andel av BNP som representeras av referensinkomsttotaler som uträknats med olika metoder och antaganden.

Angreppssättet för att beräkna en referenstotal beskriver de så här:

"In constructing our reference total income we have used three basic approaches. The first two are based on that we can arrive at the ‘Preferred Total Income Definition’ either by (1) starting with ‘Total Personal Sector Income’ and deducting items not included in our preferred definition, or (2) starting from the ‘Tax Statistics Income’ and adding items not included in the tax base and income estimates for individuals not included in the tax statistics. The third—which is mainly included as a point of reference—is based on the assumption that our preferred income total can be approximated as a fixed share of GDP." (s. 355)

 

A. B. Atkinson, "Measuring Top Incomes: Methodological Issues", s. 18-42 i Atkinson och Piketty (red.) Top Incomes over the 20th Century: A Contrast Between European and English-Speaking Countries. Oxford University Press, 2007