Vi befinner oss mitt i ett hundraårsfirande av den allmänna rösträttens införande i Sverige: beslut fattades 1919, och 1921 hölls det första riksdagsvalet med de nya, demokratiska spelreglerna. Tidskriften Arbetarhistoria tog förra året ett annorlunda grepp på firandet genom att göra ett temanummer om "Rösträttsbegränsningar i den svenska demokratin". Redaktörerna Martin Ericsson (Lunds universitet) och Fia Sundevall (Stockholms universitet) skriver i sin tema-inledning:
"Begreppet allmän rösträtt gör att vi lätt tänker oss att »alla» får rösta. Så har dock aldrig varit fallet, varken i Sverige eller i något annat land som brukar räknas som demokratiskt. Visserligen utesluter inga demokratier längre någon på grund av kön, eller sätter inkomst- och förmögenhetsgränser för rätten att få rösta.Om definitionen av allmän rösträtt är att alla myndiga medborgare får rösta, så fick Sverige allmän rösträtt först 1945, påpekar Ericsson och Sundevall: först då sänktes rösträttsåldern till 21 år som var myndighetsåldern. Då fick också personer satta i konkurs eller långvarigt försörjda av fattigvården rösträtt. Och det var först 1989 som möjligheten att omyndighetsförklara någon togs bort -- och fram till dess hade omyndighetsförklaring också betytt att man blev av med rösträtten. Temanumret behandlar sådana formella uteslutningsgrunder, men också informella, som att bristen på möjlighet att förtidsrösta gjorde att en del inte kunde rösta om de inte kunde ta sig till vallokalen på valdagen. Ericsson och Sundevall avslutar sin korta inledning med ett mer övergripande analytiskt ställningstagande:
Det var den typen av uteslutningar som 1800-talets och det tidiga 1900-talets rösträttsrörelser framgångsrikt kämpade mot i stora delar av världen. Men faktum är att de demokratier som blev resultatet av deras kamp också har satt gränser för rösträtten." (s. 5)
"Tillsammans bidrar artiklarna till att nyansera och problematisera bilden av den allmänna rösträttens införande, samt att väcka frågor om inkludering och exkludering i demos – den röstberättigade delen av befolkningen. Vår utgångspunkt är att demokrati inte är en händelse eller ett statiskt tillstånd, utan en process. Därmed betraktar vi inte heller 1921 som slutåret för en demokratiserings-kamp som därefter upphörde, utan som milstolpe i en utveckling som på intet sätt avstannat." (s. 7)Temats första empiriska kapitel är av Mattias Lindgren (Stockholms universitet) och handlar om hur många, alltså kvantitativt talat, som saknat rösträtt till riksdagen i Sverige. Han presenterar bl.a. denna praktiska guide till rösträttsbegränsningar till riksdagens andra kammare (före 1970)/enda kammare (efter 1970), sedan 1866:
Här ser vi t.ex. hur kraven om att inte emotta fattigvård, inte vara satt i konkurs etc. kvarstod efter vad vi brukar kalla den allmänna rösträttens införande 1921. Det stämmer väl överens med den diskussion som jag har i min bok Världens jämlikaste land?, s. 75-82, om den djupa förankringen i det svenska samhället för en starkt elitistisk föreställningen om vem som hade politisk agens och var mogen nog för att få delta i politiken. Det är rimligt att dessa idéer, som eliten hade förfäktat i decennier om inte ett århundrade eller mer, inte försvann över en natt 1921.
Enligt Lindgrens beräkningar, som visas i nästa diagram, så var det 90 prcent av den vuxna befolkningen som saknade rösträtt 1910, ungefär 85 procent 1911, men efter 1921 och till ungefär 1940 var det "bara" 15-20 procent. 1921-44 var det fattigvårdsstrecket som tog bort flest, och efter det omyndigförklaring. (s. 13)
Lindgrens artikel följs av en av Jonathan Josefsson och Bengt Sandin, om ungdomars rösträtt eller ej. T ex så tar de upp kommunisten (SKP:aren) August Spångbergs motion 1923 om att sänka rösträttsgränsen till 21 år, vilket var kontroversiellt då. Först 1945 sänktes valbarhetsåldern från 25 år, och då bara till 23 år. På 1960-talet tog diskussionen ny fart men det inte förrän grundlagsrevisionen 1974 som rösträttsåldern, och valbarheten, sänktes till 18 år. (s. 20)
Martin Ericsson följer med en artikel om rösträtten för invandrare utan svenskt medborgarskap. De har sedan 1975 rösträtt i kommunal- och landstingsval, men inte i riksdagsval. Sverige hade under efterkrigstiden haft en stor invandring -- efter attt tidigare haft mer vandring ut än in -- och 1969 bildades Statens invandrarverk och 1970 startades det som blev Svenska för invandrare (SFI). 1975 antogs en invandringspolitik, och Ericsson menar att utsträckandet av lokal rösträtt till invandrare var en del av denna integrationspolitik, samt en flirt med Finland, eftersom många invandrare var just därifrån. (s. 23) Socialdemokraten Kaj Björk hade redan 1968 motionerat om lokal rösträtt för invandrare, av demokratiska skäl -- att låta folk boende i landet påverka det. Också folkpartisten Inger Segerstedt Wiberg instämde i detta. Då gick frågan till utredning. (s. 24) När beslutet togs 1975 ville VPK utsträcka rösträtten för de berörda invandrarna också till riksdagen. Denna fråga kom till utredning under S-regeringen som tillträdde 1982, och justitieminister Ove Rainer menade då att det var rimligare att utlänningar boende i Sverige fick rösta i Sverige, än att svenskar som sedan länge bott utomlands fick göra det. Detta ledde till en polarisering i debatten, mellan utlandssvenskar och invandrare. (s. 26)
Anders Ahlbäck och Fia Sundevall följer med en studie av värnpliktsstrecket. Värnplikten infördes 1901, och 1909 fick "alla" vuxna män rösträtt till andra kammaren -- men ett av förbehållen var att man var tvungen att ha gjort sin värnplikt. Historikern Ebba Berling Åselius har behandlat införandet av värnpliktsstrecket i sin avhandling, säger Ahlbäck och Sundevall, men ingen har analyserat dess avskaffande 1921: det görs här. Det var ingen mindre än Carl Lindhagen, då tillhörig SSV, som 1921 motionerade om att avskaffa alla rösträttsstreck, vilket avslogs i stort men accepterades i frågan om värnpliktsstrecket. På den punkten höll Konstitutionsutskottet med Lindhagen: detta streck hade spelat ut sin roll, det var bara Sverige som hade kvar ett sådant, och nu hade kvinnor, som inte behövde göra värnplikt, också rösträtt. (s. 31)
Annika Berg (idéhistoria, Stockholms universitet) studerar fråntagandet av rösträtten för de som dömts för brott. Hon ger en fascinerande historisk bakgrund till de moderna reglerna, giltiga till 1937:
"Brottsdömda personers förlust av rösträtt hängde ihop med en särskild påföljdsbestämmelse, som i sin tur utgjorde en moderniserad variant av äldre bestämmelser om »ärans förlust» i samband med vissa brott. Den som förlorat sin ära i enlighet med dessa bestämmelser fick inte vittna, avlägga ed eller försvara andra inför domstol. Under äldre tid kunde både grövre och lindrigare brott också leda till så kallad vanfrejd. Vanfrejd fick liknande praktiska konsekvenser som ärans förlust, men ledde även till sådant som inskränkt näringsfrihet. I och med 1864 års strafflag ersattes ärans förlust med en ny straffpåföljd, »förlust av medborgerligt förtroende». Den kopplades till vanfrejdsbegreppet och innebar därmed ungefär samma rättighetsinskränkningar som tidigare för dömda brottslingars del. En skillnad var emellertid att inskränkningarna i regel blev tidsbegränsade. Påföljden möttes av stark kritik under decennierna som följde. Många såg den som kontraproduktiv på så sätt att den gjorde det omöjligt för dömda brottslingar att försörja sig på hederligt sätt. På så sätt, menade kritikerna, verkade den direkt främjande på återfall i brott. Kritiken ledde under åren till vissa reformer och inskränkningar i hur lagen tillämpades." (s. 36)
Avskaffandet av straffpåföljdsstrecket 1937 hade, menar Berg, "att göra med att en ny, mer individual-preventiv och behandlingsinriktad syn på kriminalvård hade växt sig allt starkare i landet under början av 1900-talet". Politikerna menade också att det rörde sig om relativt få individer och att det var osannolikt att de skulle bilda ett nytt intresseblock för att sätta press på politiken. (s. 38-39)
Fia Sundevall har en artikel om det faktum att även efter 1921 års stora rösträttsreform, så uteslöts personer som omhändertagits av fattigvården, försatts i konkurs eller hade skatteskulder. Hon påpekar att fattigvårdsstreckets bestående till 1945 är slående med tanke på att man brukar säga -- hon hänvisar till en artikel av PG Edebalk -- att fattigvården efter 1918 omvandlades i humanitär och inkluderande riktning. Ändå tog man ifrån dem rösträtten -- det är en paradox. (s. 40) Sundevall konstaterar att:
"Konkurs-, fattigvårds- och utskyldsstrecken hörde till de rösträttsbegränsningar som i sin samtid ofta refererades till som skötsamhetsstreck eller ordentlighetsstreck. Som begreppen indikerar vilade strecken på en idégrund om att endast personer som skötte sig – i betydelsen uppfyllde ålagda samhällsplikter – skulle betraktas som riktiga medborgare och därmed få rätt att påverka riksdagspolitiken." (s.41)Det här synsättet var tämligen okontroversiellt i riksdagen i början av 1900-talet. Efter 1909 började det bli mer kritiserat av liberaler och socialdemokrater. Dessa hävdade att det fanns både skötsamma och icke skötsamma fattiga, man kunde bli fattig utan egen förskyllan, och att det bara var de icke skötsamma som skulle bestraffas. Före 1921, när fattigvården betalades ut som lån, fråntogs i stort sett alla fattigvårdade rösträtten, eftersom de stod i skuld. (s. 43-44) Efter 1921 gällde det mest vårdtagare som var varaktiga, t ex som boende på ålderdomshem. Bara de som själva betalade för vistelsen på hemmet fick behålla rösträtten; därmed drabbades många äldre ur arbetarklassen. De ekonomiska begränsningarna avskaffades allihopa på 1940-talet. Det finns, menar Sundevall, inte någon förklaring till varför det hände just då, men hon beskriver några personer som mobiliserade emot reglerna. (s. 44-46)
Annika Bergs nästa artikel handlar om det streck som överlevde längst, nämligen omyndighet. Omyndigförklarade saknar fortfarande rösträtt i de flesta av EU:s länder. (s. 51) I Sverige motiverade justitieminister Sten Wickbom avskaffandet av omyndighetsförklaring 1989 med att det var "en frihetsfråga, en fråga om människors värde och integritet". Idag kan man sättas under förvaltarskap, som motsvarar tidigare systemet med förmyndare.
Julia Nordblads (idéhistoria, Uppsala) artikel handlar om förtidsröstning. Hon lyfter en itnressant principiell fråga om poströstning som är att politikerna resonerat om olika grupper som av olika skäl -- arbete vid ambassader utomlands, sjömän som arbetar på sjöss, telegrafarbetare som jobbar på valdagen, samer med nomadisk livsstil, sjuka på sjukhem -- inte kan ta sig till vallokalen, och frågan: har denna grupp några särskilda intressen som borde representeras i politiken? På 1940-talet kunde politiker t ex säga att sjuka kom från alla samhällsklasser och därför inte hade några särskilda, egna intressen som borde beaktas. (s. 58-59)
Den sista artikeln i temat är av Emma Severinsson (historia, Lunds universitet) och handlar om valafficher och den kvinnliga rösträtten. Kvinnors valdeltagande var lägre än mäns fram till 1960-talet -- 1921 15 procentenheter lägre -- och Severinsson undersöker hur kvinnor tilltalades som väljare i affischer 1921-36. Det fanns bl.a. en stark konservatism och familjeorientering bland affischerna, där kvinnor framställdes som husmödrar. Kvinnor framställdes också som passiva medborgare i behov av räddning. En tredje typ av tilltal till kvinnor var som likvärdiga medborgare, ofta avbildade tillsammans med män som bärare av ett projekt, t ex i en 30-talsaffisch från Bondeförbundet där det jordbrukande paret går framåt tillsammans med sina redskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar