måndag 13 januari 2020

Var är svensk politisk historia idag?

[Josefin Hägglund, Anton Jansson, Carolina Uppenberg och jag har en läsecirkel om politisk historia, och dessa anteckningar är gjorda utifrån detta.]

Historieämnet har förändrats kraftigt sedan 1970-talet, grovt sett i två steg: först 1970-talets svängning mot kvantifiering, teorianvändning, samhällsvetenskaplighet och marxism, sedan 1980-90-talets kulturella svängning. Politisk historia verkar ha stukats av detta – jfr Susan Pedersens kapitel från 2002, där hon dock pekar på en ovanligt stark överlevnad i Storbritannien, på grund av en stor förkärlek till historia om politiska eliter just där.

Hur ligger det då till i Sverige? Mitt intryck är att politisk historia tagit en hårdare smäll här än i det Storbritannien som diskuteras av Pedersen. Jag tänker mig att politisk historia kan definieras i en snävare, traditionell betydelse: regeringar, partier, parlament. Eller bredare, som Pedersens i hennes vältaliga inledning: forskning som behandlar ”questions of power and resistance, authorirtty and legitimacy, order and obedience”. I den bredare betydelsen hamnar mycket som skulle kallas socialhistoria eller kulturhistoria också inom politisk historia, så jag kommer använda en snävare betydelse här. Och det är egentligen modern politisk historia, alltså efter ungefär 1800, som jag är intresserad av. Det finns en hel del väldigt intressant svensk forskning om tidigmodern politisk historia idag, men mitt intryck är att modern politisk historia är mindre väl betjänt. Ett skäl är väl helt enkelt att Sverige är ett litet land: vi har färre historiker än ett land som Storbritannien, och därmed antagligen mindre bredd i vad historiker håller på med.

Eller? För att testa min idé lite grann har jag kollat på hemsidorna för de historiska institutionerna på universiteten i Lund, Uppsala, Göteborg och Stockholm. Hur beskriver de själva sin forskning, och vad säger forskarna själva?

”Forskningen i historia [har] sedan 1990-talet en kulturhistorisk inriktning. Det kulturhistoriska fältet är mycket brett och präglas av olika ämnesmässiga, teoretiska och metodologiska infallsvinklar. Tidsmässigt sträcker sig forskningen från tidig medeltid till nutid med en viss tyngdpunkt på tidigmodern tid och på nittonhundratalet.”
Lundensarna nämner också specialiteter i globalhistoria, kunskapshistoria, religion, identitet, etik och moral, känslohistoria, genushistoria, populärkultur, och arbetarhistoria. Brett – men definitivt utan politisk historia!

Uppsala har ingen riktig beskrivning av sin forskning på hemsidan, i alla fall inte vad jag kan hitta.

”Vår forskning kan kronologiskt delas in i medeltidshistoria, tidigmodern historia och modernhistoria. Dessutom har vi fem tematiska inriktningar: genushistoria, urbanhistoria, idrottshistoria samt maritim historia och internationella relationers historia…”
Här faller ju politisk historia inom modern historia då, så värt att kolla på den sidan också. Där står det:
”Modernhistoria omfattar tiden från sent 1700-tal och framåt och vår forskning inom den vida kronologiska avgränsningen behandlar en rad olika teman: sociala förhållanden, politik, urbana miljöer, genusrelationer, idrott mm. Modernhistoria fungerar alltså som en periodisering som rymmer flera olika specialiteter.
Vår modernhistoriska forskning har en tyngdpunkt på 1900-talet med studier av bland annat flyktingpolitik, biståndsfrågor, välfärdspolitik, sociala rörelser, vetenskapliga karriärer.”
Intrycket man får här är att politisk historia spelar en ganska liten roll i Stockholms-institutionens modernhistoriska forskning.

”Spännvidden inom historieämnet är stor, men med en kronologisk tyngdpunkt på århundradena före 1800-talets mitt. En rad olika teman förekommer och de metoder som används är av skiftande slag.
Databaser med uppgifter om jordbruksproduktion, jordägoförhållanden samt befolkningsstorlek utgör exempel på en kvantitativ inriktning och studier där fiktionen är källa – skönlitteratur och bilder – utgör exempel på mera kvalitativt orienterade metoder. På motsvarande sätt varierar de teoretiska perspektiven; hermeneutiskt orienterade tolkningar förekommer parallellt med mera strukturellt inriktade ansatser.
Sedan länge finns en stark inriktning på medeltidens sociala och politiska förhållanden. Inom detta fält utforskas olika aspekter på kristnandet och den kyrkliga organisation som med tiden blev etablerad, liksom den politiska kulturen. /…/
Historieämnet har också en stark inriktning på kulturhistoria. Inom detta fält studeras såväl de av en elit etablerade trosuppfattningar som folkliga motsvarigheter. /…/
Sedan 1960-talet finns i ämnet också en tradition som intresserar sig för könsfrågor i historien. Det genushistoriska forskningsfältet skär genom de kronologiska gränserna och tematiken varierar alltifrån den medeltida rättsordningen och de könsliga villkoren inom det militära under den tidigmoderna epoken till 1900-talets adoptionspolitik. På ett liknande sätt skär ämnets regionalt inriktade forskning både tematiska och kronologiska gränser. Studier av västsvenska egenheter, liksom städers sociala, politiska och kulturella villkor – särskilt Göteborg, tar upp aspekter som i vid mening berör socialhistoriska frågor men även kulturhistoriska. De rumsliga aspekterna har på senare tid utvidgats till att omfatta marinhistoriska frågor. Även medicinhistoriska och idrottshistoriska forskningar pågår.”
Här är det rätt slående att institutionens forskning framstår som väldigt bred, men att klassisk politisk historia är det som absolut ingen håller på med.

En annan och mer konkret vinkel på dagens historiska forskning är: vad skrivs det för doktorsavhandlingar? Jag har kollat på doktorsavhandlingar sedan 2000 på de fyra institutionerna. Och återigen så tar jag bara med ”modernhistoriska” studier, som täcker perioden ungefär efter 1800. Vilka avhandlingar har det skrivits om modern politisk historia, hyfsat snävt/stringent definierat? För att undersöka detta har jag kollat på institutioenrnas hemsidor och listor över avhandlingar där (Lund;


För att sammanfatta. Från de fyra stora historiska institutionerna i Sverige har vi sedan 2000:
  • Två avhandlingar om konstitutioner (båda från Uppsala: A. Sundin 2006 1809: Statskuppen och regeringsformens tillkomst som tolkningsprocess, och M. Hemström 2005 Marschen mot makten: Västra arméns revolt och väg till Stockholm 1809
  • en avhandling om rösträttsregler (Ebba Berling Åselius 2005 Rösträtt med förhinder. Rösträttsstrecken i svensk politik 1900-1920, SU)
  • Noll avhandlingar om regeringar eller specifika episoder i svensk politik
  • En biografisk avhandling om en statsminister (Bo G. Hall 2010, Perspektiv på Patron: Bruksägaren och statsministern Christian Lundeberg, UU)
  • En avhandling om ett politiskt parti (Jan Bolin 2004 Parti av ny typ? - Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933, SU) och en om ett parti och arbetarrörelsen i stort (Petra Pauli 2012, Rörelsens ledare: Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet, GU)
Är detta mycket eller litet? Jag är inte riktigt säker, men det är i alla fall inte mycket. Alf W. Johansson hävdade redan 1993 i ett tämligen koleriskt och polemiskt inlägg i Dagens Nyheter att svensk historieforskning blivit för enkelspårigt teoretisk och samhällsvetenskaplig, vilket 2020 framstår som en oerhört fjärran beskrivning, om det nu var sant 1993. Johansson hävdade i alla fall att den politiska relevansen av och politiska intresset för historikernas forskning led av en brist på politisk-historisk forskning, och det tror jag kan vara sant. Men det behöver ju inte heller betyda att historikerna gjorde fel.

För idag, för 2020-talet, tror jag dock att något mer forskning om politisk historia skulle vara bra för disciplinen, inte bara utifrån det mer instrumentella perspektivet (genomslag och popularitet) utan också för de egna analysernas skull. Min oro blir lite: när det finns så lite forskning om politisk historia, var ska då den nya forskningen i ämnet komma ifrån? När få seniora forskare håller på med det, kommer då doktorander mer politisk-historiska idéer bli antagna, eller kommer de bli refuserade med motiveringen att handledningskompetens saknas?

Bo G. Hall ägnar inledningen till sin avhandling, som nämns ovan, åt en rätt sur och överdriven polemik med ett enligt honom bristande intresse för biografiska perspektiv i svensk historieforskning. Han medger också på några ställen att denna föregivna brist även enligt biograferna själva upphörde åtminstone på 1990-talet, och man kan undra hur länge den egentligen varade, om marxismen slog igenom i historieforskningen i Sverige under 1970-talets andra hälft, Annales-skolans "mjuka" sida med Montaillou och mikrohistoria slog igenom redan på 1980-talet, och biografi definitivt fick ett uppsving på 1990-talet. Men i alla fall, så är en mer generell observation att ett klagande över brist på forskning i den egna traditionen lätt blir gnälligt och missklädsamt. Jag tror därför inte heller att det för oss som vill se mer politisk-historisk forskning att det är en bra väg framåt. Snarare behövs ett mer positivt program om viktiga historiska fenomen som vi idag inte förstår (betydelsen av) på ett adekvat sätt, på grund av bristande intresse för politisk historia.

Det kan förstås också vara så att jag konceptualiserar fel här. Josefin påpekade genast att om jag istället för de fyra institutionerna nämnda här hade kollat på Södertörn istället, så hade jag hittat flera avhandlingar i politisk historia. Det samma gäller Mittuniversitetet, där t ex Erik Nydahls avhandling om fyrkväldet lades fram 2010. Om jag hade kollat mer på "policies" och mindre exklusivt på "politics" så hade också en rad avhandlingar (om alkoholvård, arbetslinjen på 20-talet, föräldrapolitik, invandrarpolitik, steriliseringspolitik) från de fyra undersökta institutionerna, framför allt SU, räknats. Jag har inte räknat dem eftersom jag tänker mig att de är mer orienterade till specifika diskussioner snarare än till den politiska historien i stort, men det kan vara fel och jag kan också ha fel i sak. 
Genomgången här ska alltså inte ses som något definitivt "statement" på något sätt, utan snarare som första, preliminära steget i en undersökning, som förhoppningsvis kan vara tankeväckande både för mig själv och andra verksamma i historisk forskning.

Inga kommentarer: