[Josefin Hägglund, Anton Jansson, Carolina Uppenberg och jag har en läsecirkel om politisk historia, och dessa anteckningar är gjorda utifrån detta.]
Historieämnet har förändrats kraftigt sedan 1970-talet, grovt
sett i två steg: först 1970-talets svängning mot kvantifiering,
teorianvändning, samhällsvetenskaplighet och marxism, sedan 1980-90-talets
kulturella svängning. Politisk historia verkar ha stukats av detta – jfr Susan Pedersens kapitel från 2002, där hon dock pekar på en ovanligt
stark överlevnad i Storbritannien, på grund av en stor förkärlek till historia
om politiska eliter just där.
Hur ligger det då till i Sverige? Mitt intryck är att
politisk historia tagit en hårdare smäll här än i det Storbritannien som
diskuteras av Pedersen. Jag tänker mig att politisk historia kan definieras i en
snävare, traditionell betydelse: regeringar, partier, parlament. Eller bredare,
som Pedersens i hennes vältaliga inledning: forskning som behandlar ”questions
of power and resistance, authorirtty and legitimacy, order and obedience”. I
den bredare betydelsen hamnar mycket som skulle kallas socialhistoria eller
kulturhistoria också inom politisk historia, så jag kommer använda en snävare
betydelse här. Och det är egentligen modern
politisk historia, alltså efter ungefär 1800, som jag är intresserad av. Det
finns en hel del väldigt intressant svensk forskning om tidigmodern politisk
historia idag, men mitt intryck är att modern politisk historia är mindre väl
betjänt. Ett skäl är väl helt enkelt att Sverige är ett litet land: vi har
färre historiker än ett land som Storbritannien, och därmed antagligen mindre
bredd i vad historiker håller på med.
Eller? För att testa min idé lite grann har jag kollat på
hemsidorna för de historiska institutionerna på universiteten i Lund, Uppsala,
Göteborg och Stockholm. Hur beskriver de själva sin forskning, och vad säger
forskarna själva?
Lund:
”Forskningen i historia [har] sedan
1990-talet en kulturhistorisk inriktning. Det kulturhistoriska fältet är mycket
brett och präglas av olika ämnesmässiga, teoretiska och metodologiska
infallsvinklar. Tidsmässigt sträcker sig forskningen från tidig medeltid till
nutid med en viss tyngdpunkt på tidigmodern tid och på nittonhundratalet.”
Lundensarna nämner också specialiteter i globalhistoria,
kunskapshistoria, religion, identitet, etik och moral, känslohistoria,
genushistoria, populärkultur, och arbetarhistoria. Brett – men definitivt utan
politisk historia!
Uppsala har ingen riktig beskrivning av sin forskning på hemsidan, i alla fall
inte vad jag kan hitta.
”Vår forskning kan kronologiskt delas
in i medeltidshistoria, tidigmodern historia och modernhistoria. Dessutom har
vi fem tematiska inriktningar: genushistoria, urbanhistoria, idrottshistoria
samt maritim historia och internationella relationers historia…”
Här faller ju politisk historia inom modern historia då, så
värt att kolla på den sidan också. Där står det:
”Modernhistoria omfattar tiden från
sent 1700-tal och framåt och vår forskning inom den vida kronologiska
avgränsningen behandlar en rad olika teman: sociala förhållanden, politik,
urbana miljöer, genusrelationer, idrott mm. Modernhistoria fungerar alltså som
en periodisering som rymmer flera olika specialiteter.
Vår modernhistoriska forskning har en
tyngdpunkt på 1900-talet med studier av bland annat flyktingpolitik,
biståndsfrågor, välfärdspolitik, sociala rörelser, vetenskapliga karriärer.”
Intrycket man får här är att politisk historia spelar en
ganska liten roll i Stockholms-institutionens modernhistoriska forskning.
”Spännvidden inom historieämnet är
stor, men med en kronologisk tyngdpunkt på århundradena före 1800-talets mitt.
En rad olika teman förekommer och de metoder som används är av skiftande slag.
Databaser med uppgifter om
jordbruksproduktion, jordägoförhållanden samt befolkningsstorlek utgör exempel
på en kvantitativ inriktning och studier där fiktionen är källa –
skönlitteratur och bilder – utgör exempel på mera kvalitativt orienterade
metoder. På motsvarande sätt varierar de teoretiska perspektiven; hermeneutiskt
orienterade tolkningar förekommer parallellt med mera strukturellt inriktade
ansatser.
Sedan länge finns en stark inriktning
på medeltidens sociala och politiska förhållanden. Inom detta fält utforskas
olika aspekter på kristnandet och den kyrkliga organisation som med tiden blev
etablerad, liksom den politiska kulturen. /…/
Historieämnet har också en stark
inriktning på kulturhistoria. Inom detta fält studeras såväl de av en elit
etablerade trosuppfattningar som folkliga motsvarigheter. /…/
Sedan 1960-talet finns i ämnet också
en tradition som intresserar sig för könsfrågor i historien. Det genushistoriska
forskningsfältet skär genom de kronologiska gränserna och tematiken varierar
alltifrån den medeltida rättsordningen och de könsliga villkoren inom det
militära under den tidigmoderna epoken till 1900-talets adoptionspolitik. På
ett liknande sätt skär ämnets regionalt inriktade forskning både tematiska och
kronologiska gränser. Studier av västsvenska egenheter, liksom städers sociala,
politiska och kulturella villkor – särskilt Göteborg, tar upp aspekter som i
vid mening berör socialhistoriska frågor men även kulturhistoriska. De rumsliga
aspekterna har på senare tid utvidgats till att omfatta marinhistoriska frågor.
Även medicinhistoriska och idrottshistoriska forskningar pågår.”
Här är det rätt slående att institutionens forskning framstår
som väldigt bred, men att klassisk politisk historia är det som absolut ingen
håller på med.
En annan och mer konkret vinkel på dagens historiska
forskning är: vad skrivs det för doktorsavhandlingar? Jag har kollat på
doktorsavhandlingar sedan 2000 på de fyra institutionerna. Och återigen så tar
jag bara med ”modernhistoriska” studier, som täcker perioden ungefär efter
1800. Vilka avhandlingar har det skrivits om modern politisk historia, hyfsat snävt/stringent definierat? För att undersöka detta har jag kollat på institutioenrnas hemsidor och listor över avhandlingar där (Lund;
För att sammanfatta. Från de fyra stora historiska
institutionerna i Sverige har vi sedan 2000:
- Två avhandlingar om konstitutioner (båda från Uppsala: A. Sundin 2006 1809: Statskuppen och regeringsformens tillkomst som tolkningsprocess, och M. Hemström 2005 Marschen mot makten: Västra arméns revolt och väg till Stockholm 1809)
- en avhandling om rösträttsregler (Ebba Berling Åselius 2005 Rösträtt med förhinder. Rösträttsstrecken i svensk politik 1900-1920, SU)
- Noll avhandlingar om regeringar eller specifika episoder i svensk politik
- En biografisk avhandling om en statsminister (Bo G. Hall 2010, Perspektiv på Patron: Bruksägaren och statsministern Christian Lundeberg, UU)
- En avhandling om ett politiskt parti (Jan Bolin 2004 Parti av ny typ? - Skapandet av ett svenskt kommunistiskt parti 1917-1933, SU) och en om ett parti och arbetarrörelsen i stort (Petra Pauli 2012, Rörelsens ledare: Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet, GU)
För idag, för 2020-talet, tror jag dock att något mer forskning om politisk historia skulle vara bra för disciplinen, inte bara utifrån det mer instrumentella perspektivet (genomslag och popularitet) utan också för de egna analysernas skull. Min oro blir lite: när det finns så lite forskning om politisk historia, var ska då den nya forskningen i ämnet komma ifrån? När få seniora forskare håller på med det, kommer då doktorander mer politisk-historiska idéer bli antagna, eller kommer de bli refuserade med motiveringen att handledningskompetens saknas?
Bo G. Hall ägnar inledningen till sin avhandling, som nämns ovan, åt en rätt sur och överdriven polemik med ett enligt honom bristande intresse för biografiska perspektiv i svensk historieforskning. Han medger också på några ställen att denna föregivna brist även enligt biograferna själva upphörde åtminstone på 1990-talet, och man kan undra hur länge den egentligen varade, om marxismen slog igenom i historieforskningen i Sverige under 1970-talets andra hälft, Annales-skolans "mjuka" sida med Montaillou och mikrohistoria slog igenom redan på 1980-talet, och biografi definitivt fick ett uppsving på 1990-talet. Men i alla fall, så är en mer generell observation att ett klagande över brist på forskning i den egna traditionen lätt blir gnälligt och missklädsamt. Jag tror därför inte heller att det för oss som vill se mer politisk-historisk forskning att det är en bra väg framåt. Snarare behövs ett mer positivt program om viktiga historiska fenomen som vi idag inte förstår (betydelsen av) på ett adekvat sätt, på grund av bristande intresse för politisk historia.
Det kan förstås också vara så att jag konceptualiserar fel här. Josefin påpekade genast att om jag istället för de fyra institutionerna nämnda här hade kollat på Södertörn istället, så hade jag hittat flera avhandlingar i politisk historia. Det samma gäller Mittuniversitetet, där t ex Erik Nydahls avhandling om fyrkväldet lades fram 2010. Om jag hade kollat mer på "policies" och mindre exklusivt på "politics" så hade också en rad avhandlingar (om alkoholvård, arbetslinjen på 20-talet, föräldrapolitik, invandrarpolitik, steriliseringspolitik) från de fyra undersökta institutionerna, framför allt SU, räknats. Jag har inte räknat dem eftersom jag tänker mig att de är mer orienterade till specifika diskussioner snarare än till den politiska historien i stort, men det kan vara fel och jag kan också ha fel i sak.
Genomgången här ska alltså inte ses som något definitivt "statement" på något sätt, utan snarare som första, preliminära steget i en undersökning, som förhoppningsvis kan vara tankeväckande både för mig själv och andra verksamma i historisk forskning.