Engelska 1600-talsköpmän

Som bouppteckningsforskare gillar jag Richard Grassbys inledning på sin artikel om 1600-talsaffärsmäns förmögenheter:

"Any realistic assessment of the capital and income of Stuart businessmen must rest on probate inventories. The records of taxation are limited and imprecise guides to wealth, and private business papers have not survived in sufficient numbers to describe the whole business community." (s. 220)

Vissa arvspapper är bra, men de är inte tillräckligt systematiska, säger Grassby.

Han använder ett arkiv över "freemen with orphans", som verkar fånga alla företagare som dog och lämnade barn efter sig. Det är  dock inte bara stora köpmän utan också apotekare, kockar, snickare och frisörer. Ett annat problem med datat är att det inte innehåller uppgifter om personernas ålder. (s. 221) Det kan också i någon mån underrepresentera de största köpmännen, eftersom det var mer sannolikt att de rikaste överlevde sina barn (s. 227).

Grassby har observationer från städer i hela landet, även om tabell 3 bara visar från London.

I slutsatserna säger Grassby:

"The inequalities within London were also characteristic of the outports and country towns and the proportion of the urban population, which reached a comfortable level and enjoyed economic security, was probably no higher in London than in Leicester and Exeter in 1672, if the Hearth Tax returns are compared with the 1695 tax on marriages. But the port books and tax assessments do confirm the superiority of London, already apparent in the sixteenth century, and a provincial merchant would normally have enjoyed a higher social status than a London citizen with the same resources. Although the coasting trade was in the hands of small men, a small minority of important merchants seems to have benefited most from the expansion of provincial trade, and London probably benefited at the expense of some outports. The wealth of the urban craftsmen also seems to have been greater than that of their rural counterparts. Many more urban studies, however, will be needed before the true balance of wealth between all centres of business can be stated with confidence." (s. 234)

Referens
Richard Grassby, "The Personal Wealth of the Business Community in Seventeenth-Century England", Economic History Review 1970.

Löner och arbetslöshet i Tyskland 1926-36

Från 1929 till 1932 ökade antalet arbetslösa i Tyskland från 1.3 till 6 miljoner, i procent av arbetskraften från 4.5 till 25 procent. Medan konsensus-förklaringen till Weimar-republikens fall under efterkrigstiden fokuserade på politiska och konstitutionella faktorer, lanserade Knut Borchardt i slutet av 1970-talet en ekonomisk tolkning. Han argumenterade att den tyska ekonomin under ytan var svag redan före kraschen med svag produktivitetstillväxt, ökande löner och för låga investeringar. Arbetslösheten var relativt hög genom 1920-talet och B menade att ingen hade bevisat ifall det var en fråga om "klassisk" arbetslöshet orsakad av för höga löner, eller keynesiansk arbetslöshet orsakad av för låg efterfrågan.

Dimsdale, Horsewood och van Riels bidrag är att de testar just detta, för åren 1926-1936 och utifrån Layard och Nickells modell om lönebildning och arbetslösheten. Tidigare har Dimsdale, Nickell och Horseqood (1989, Economic Journal) använt modellen för att förklara brittisk mellankrigstid, och Dimsdale och Horsewood (2002, Economic Record) för australiensisk dito.

De diskuterar inte bara lönernas betydelse utan också den ekonomiska politiken. Fär står en debatt mellan Holtfrerich, som menar att kansler Brüning hade kunnat stimulera ekonomin genom offentliga utgifter och devalvering, och Borchardt, som menar att en sådan ekonomisk politik var omöjlig (s. 782). Borchardt och Theo Balderston (1993, kap. 2) och Harold James (1986, kap. 6) med sig i att kritisera lönepolitiken under Weimar.

Realllönen påverkas (positivt) av sysselsättningen, och prodduktiviteten. "Mismatch" på arbetsmarknaden, där arbetslösheten är oj'ämt fördelad mellan branscher, ökar lönen givet en viss nivå av arbetslösheten. Fackliga löneförhandlingar ochkollektivavtal kan, liksom asymmetrisk information, öka lönen i relation till sysselsättningen. (785-6) 

Ekonometriskt arbetar de med David Hendry med fleras general to specific-approach. Adrian Pagan ordnar ekonometriska modeller på ett kontinuum från fullständig (deskriptiv) trohet till datasetet, till förenlighet med teorier. Ateoretiska statistiska modeller som VAR är på den deskriptiva ändan, medan DGE-modeller är på den teoretiska. (s. 791) Pagan menar att policy-makers är mer intresserade av modeller i mitten av spektrumet, då de tillåter en att berätta stories om ekonomin; detsamma gäller för ekonomisk-historiker, menar Dimsdale et al.

Enligt deras regressioner så ledde löneökningarna 1928-32 till 9.0 procent mer arbetslöshet, och lönesänkningarna 1932-36 till 10.0 procent mindre arbetslöshet (s. 801, tabell 8). Efterfrågan-variabler var fortfarande den största faktorn, som förklarade 88.5 procent av förändringen 1928-32 och 75 procent av förändringen 1932-36. Dessa variabler är dock som jag ser det rätt konstiga: aktiepriser, kapitalimporter/BNP, och offentliga utgifter. Men Dimsdale et al ger också en poäng till Borchardt för hans argument om "the tariff wage", den politiskt satta eller påverkade lönen, som de menar bidrog till ökningen av arbetslösheten och, efter Brünings lagstadgade lönesänkningar 1931, till en minskning av arbetslösheten (s. 803).

I slutsatserna kommenterar de:

"These results have implications for the interpretation of Borchardt’s first hypothesis on real wages pressures. Although these were present in our sample in both the 1920s and the 1930s, the overall impact of supply-side forces was less than the consideration of wage policies alone might lead one to expect. There were offsetting effects of other supplyside factors, such as the replacement ratio and the pricing policy of cartels. These variables tended to reduce the impact on unemployment of upward pressure on wages under the Weimar Republic and of downward pressures under the Nazis. This result qualifies the arguments of Borchardt on wages in the late 1920s and those of Temin on the wage policies of the Nazis.". (804-5)

Referenser 

Nicholas Dimsdale, Nicholas Horsewood och Arthur van Riel, "Unemployment in Interwar Germany: An Analysis of the Labor Market, 1927–1936", Journal of Economic History 2006.

Temin om "socialism och löner" på 1930-talet

Temin definierar "socialistisk" ekonomi med tre faktorer. (1) offentligt ägande eller reglering av ekonomins "commanding heights", särskilt banker och infrastruktur (utilities). (2) statlig inblandning i lönebildningen. (3) en välfärdsstat som garanterar alla vad Oscar Lange (1938) kallade "a social dividend constituting the individual's share in the income derived from the capital and the natural resources owned by society". Temin kommenterar att "socialism" för honom alltså inte är att staten äger allt -- man kan säga att han gör ett funktionssocialistiskt resonemang.

Temin jämför Nazi-Tyskland och socialdemokratiska New Deal-USA i återhämtningen från Depressionen. Nazisterna krossade facken, reglerade lönerna, och använde skatter och propagande för att tvinga kvinnor ut från arbetsmarknaden. Lönerna ökade mindre än BNP, så föll som andel av nationalinkomsten från 64 till 57 procent från 1932 till 1938. Konsumtionen hölls tillbaka, medan summan av investeringar och statliga utgifter ökade från 18 till 41 procent av BNI. (s. 299) Regimen uppmuntrade motorisering men efter hand alltmer miltarisering.

I USA stimulerade New Deal-politiken först investeringar och därefter konsumtion. National Industry Recovery Act 1933 gav regeringen makt över industrin och lönerna. Med Agricultural Adjustment Act kom makt också över jordbruket. Liksom i Tyskland föll reallönerna från 1929 till en bottenpunkt 1932, men därefter divergerade de två ländernas löner. 1937 var reallönerna i USA 30 procent högre än de hade varit 1933, men i Tyskland var de bara 10 procent högre. De mindre reallöneökningarna i Tyskland gjorde att sysselsättningen ökade mer där, menar Temin. Men industrialisterna i USA var inte motståndare till höglönepolitiken utan uppskattade den, menar han; med höga löner och höga tariffer var de ändå konkurrenskraftiga. (s. 301) "the American emphasis on consumption was reflected in a growing production of high-quality goods" (s. 307) I Tyskland sjönk kvaliteten på industriprodukterna och därmed också konkurrenskraften.

Temin ägnar några sidor åt att argumentera för att de höga lönerna i USA:s 1930-tal faktiskt var ett resultat av den förda politiken, och inte "efficiency wages" eller något annat.

Referens

Peter Temin, "Socialism and wages in the recovery from the great depression in the United States and Germany", Journal of Economic History 1990.