Rasism och ekonomi i Trump-valet, och enkäters begränsningar

Sedan Trumps valseger -- i elektorer om än inte i antal väljare -- har en stor debatt varit: vann Trump /sina väljare i rostbältet/ pga ökad rasism i USA, eller pga "economic anxiety"? Jag tror att det är en delvis vilseledande motsättning, eftersom de påverkar varandra. Men än mer stör jag mig på diskussionen när den baseras på enkätundersökningar och folk utgår ifrån att enkätundersökningar säger allt om varför folk röstade som de gjorde. Jag tänker att det är rätt uppenbart att kontextvariabler kan påverka folks agerande och röstande på sätt som inte är omedelbart uppenbara för dem -- men som man kanske kan igenkänna ett par år senare, när kontexten förändrats igen. "Ah just det, så var det då." Sociologen Andrew Charlin för i en artikel i New York Times ett resonemang om hur ekonomisk press kan ha ökat rasismen -- som enkätundersökningarna plockar upp -- som stämmer väl överens med detta.

"the people who are experiencing these adverse economic trends express themselves differently, using a moral language that is often rooted in attitudes about work and race.

This was first noted by the sociologist Michèle Lamont in her book “The Dignity of Working Men.” She found that white working-class men often define their self-worth through their ability to lead disciplined, responsible lives. They take pride in going to work every day to support their families. Many of them view African-Americans as not wanting to work hard. They rarely consider that their own advantages rest on the privileged position of whites in the labor market.

In this way, they construct a positive sense of self despite the limits of their economic class. Perched precariously above the poor, they talk not about their modest incomes but rather about their superior work discipline. In prosperous times, they can take pride in their success compared with minorities.

But when that prosperity is threatened, they complain about blacks or immigrants who are, in their minds, usurping their place in the economy."

Andrew J. Cherlin, "You Can’t Separate Money From Culture", New York Times 6 maj 2018.

Sociala faktorer i Socialdemokraternas tillbakagång

Socialdemokraterna dominerade en gång i tiden svensk politik: 1932 till 1976 ledde de regeringen 42 år i rad. Sedan 1976 är det inte längre så: sex år med Fälldin och Ullsten, tre år med Bildt, och åtta år med Reinfeldt har blandats med nio år av Palme och Carlsson, tolv år Carlsson och Persson, och snart fyra år Löfven. På 1960-70-talen pendlade SAP:s väljarstöd runt 40-50 procent; idag ligger de runt 30 procent.

Vilken roll har strukturella faktorer spelat för SAP:s minskade väljarstöd? Statsvetaren Anders Lidström anför i en ny rapport fem möjliga faktorer. (1) minskningen av andelen industrisysselsatta från 45 procent 1965 till 25 procent 2015. (2) Den stora ökningen av gymnasial och eftergymnasial utbildning. (3) Ökande ekonomiskt välstånd. (4) Urbanisering, vilket delvis är flytt från den typen av orter där folkrörelserna inklusive SAP en gång hade väldigt starka fästen. (5) Den sociala dynamiken av konformism kring ett partis uppgång eller nedgång. (s 12-15)

Referens

Anders Lidström (2018) "Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014: Strukturella förändringar och regionala variationer". Rapport, Umeå universitet.

VoC och genus

Varieties of Capitalism slog igenom med buller och bråk för femton eller så år sedan. Med sitt företagscentrerade perspektiv och ekonomisk-funktionalistiska perspektiv på institutioner, bröt de med maktresursteoretikernas arbetarrörelse-centrering och maktperspektiv på institutioner.

Vad har VoC att säga om genus? Det mest kända bidraget, kanske det enda kända, är Estevez-Abe och Iversens argument om större könssegregering på arbetsmarknaderna i koordinerade marknadsekonomier (CMEs) än i liberala dito (LMEs). 2005 ägnade tidskriften Social Politics ett specialnummer åt att utvidga detta perspektiv.

2009 kom två svar i samma tidskrift: ett av Hadas Mandel och Michael Shalev, och ett av Jill Rubery. Mandel och Shalev pekar på att VoC:s särskiljning mellan LMEs och CMEs inte kan förklara kvinnors sysselsättningsgrad: CMEs inkluderar både socialdemokratiska Norden, med hög sysselsättningsgrad, och konservativa centraleuropa, med låg dito. De har också ett intressant, bredare argument:

"although the underlying assumptions of the VoC are in principle gender-neutral, they are in fact implicitly predicated on a man’s world. Although this may be understandable for a theory that focuses on the manufacturing sector, it constitutes a severe limitation for analyzing women’s position in the labor market. Whereas the core concept of “institutional complementarities” is plausible when applied to men, it fails in relation to women. This is because institutions that protect mothers’ employment upset the presumed harmony between different elements of the institutional system. In this regard our claim converges with the feminist critique of another well-known typology of national political economies, Esping-Andersen’s (1990) original model of welfare regimes (e.g., Lewis 1992; Orloff 1993; O’Connor 1996)." (s. 163)

Gentemot Estevez-Abes forskning om könsskillnader i CMEs och LMEs argumenterar M och S att Estevez-Abe inte beaktar klass, och kombinationen av klass och kön. E-A ser det som att i CMEs finns en institutionell komplementaritet mellan starkt anställningsskydd och manliga arbetares investeringar i specifika kunskaper (tänk tysk komplex industri), medan i LMEs är anställningsskyddet svagt och utbildningsinsatserna mer generella (tänk skillnaden mellan high school i USA och lärlingsutbildningar i Tyskland). CMEs kombination inkluderar också en större diskriminering av arbetande kvinnor. E-A och andra VoC-forskare missar här politiken, menar M och S, och missar därför skillnaden mellan Skandinavien och Kontinentaleuropa. För att förklara den skillnaden måste E-A anföra en faktor som är exogen till hennes modell: "politisk vilja" (s. 169); detta olikt Esping-Andersens modell, i alla fall i dess utvecklade version (s. 167-8).

M och S anför att VoC:s teori om komplementaritet mellan produktionssystem, modes of skill formation, och socialförsäkringar är helt fokuserad på män; de säger själva rakt ut att de positiva spiraler som komplementariteten mellan de tre ger för män, helt uteblir för kvinnor som alltså istället diskrimineras extra mycket i CMEs (s. 168, jfr 175).

Vad gäller VoC:s klassblindhet anför M och S den mycket rimliga kritiken att VoC:s hyllning av kvinnors möjligheter i LMEs egentligen handlar om kvinnor i överklassen och den övre medelklassen, medan arbetarkvinnor i realiteten på många sätt har sämre villkor i LMEs, vilket också McCall och Orloff (2005) har påpekat (s. 171-2). I CMEs får de bättre socialförsäkringar och anställningsskydd. Mandel och Shalav relaterar på ett intressant sätt till Soskice (2005) analys:

"“If you’re a highly educated women, you want to work in an LME; if you’re a working-class man, you want to work in a CME” (Soskice 2005, 175). The absence of working-class women from this formulation may reflect Soskice’s view of the marginal role played by women in the labor markets of the Continental CMEs. However, we hypothesize that women in lower-class positions benefit even more than their male counterparts from CME conditions, because of women’s extra need for protection on account of their relatively unstable patterns of employment in comparison to men."

När VoC diskuterar klass talar de bara om klasskillnader mellan män; könsskillnader behandlas som en annan, separat fråga. Kanske har VoC:s relativt höga tanke om kvinnors möjligheter i LMEs att göra med att Estevez-Abe är specialist på Japan, en CME med särskilt stark diskriminering av kvinnor.

Ruberys kritik är ganska lik Mandel och Shalevs. Jag tycker att det är intressant att hon (s. 194) ser VoC som industridominerad, vilket då undergräver teorin i en tid då tjänstesektorn växer allt mer. Rubery ifrågasätter också VoC:s typologi där CMEs investerar mycket mer än LMEs i "specific skills" (s. 197-8).

Referenser

Mandel, Hadas och Michael Shalev (2009) Gender, Class, and Varieties of Capitalism. Social Politics 12: 161-181.
Rubery, Jill (2009) How Gendering the Varieties of Capitalism Requires a Wider Lens. Social Politics 12: 192-203.