tisdag 28 mars 2017

90-talets teorier om demokratins framväxt i Europa

Varför blev Österrike, Tyskland, Italien, Spanien och Portugal diktaturer under mellankrigstiden medan Storbritannien, Frankrike, Belgien, Holland, och Skandinavien blev och förblev demokratier? Denna stora, viktiga fråga har förstås behandlats av en rad forskare. Bland de mest inflytelserika kan man nämna Samuel Huntington och Adam Przeworski som fokuserat på BNP per capita som den viktigaste bestämningsfaktorn för demokratisering, och Barrington Moore som menade att det var en stark borgerlighet som gav demokrati (England, Frankrike) medan starka jordägande klasser (Tysklands junkrar, Italien) gav diktatur.

I början av 1990-talet kom en ny våg av studier på denna fråga, och NYU-sociologen Thomas Ertman* diskuterar i en översiktsartikel från 1998 bidragen av Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens (Capitalist Development and Democracy, 1992), Gregory Luebbert (Liberalism, Fascism or Social Democracy, 1991), Ruth Berins Collier (Labor and Democratization, 1995) och Michael Mann (The Rise of Social Classes and Nation-States, 1760-1914, 1993).

I grova drag tror jag att man kan säga att Luebbert och RHSS följer Moore i att sätta klassammansättning och klassallianser som den viktigaste variabeln, medan Mann fokuserar på geopolitik och kontingenta faktorer, och Berins Collier fokuserar på medelklassen och politiskt entrepenörskap tillsammans med press från arbetarklassen. Ertmans essä är uppbyggd som en kritisk genomgång av de fyra böckerna i tur och ordning, avslutat med en egen tentativ förklaring. Jag följer denna struktur.

Manns bok fokuserar på Europas stormakter: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Liksom Hintze och Tilly betonar han (i volym I) geopolitisk konkurrens och att Frankrike och Tyskland drevs till absolutism av sitt utsatta geografiska läge, medan Storbritannien i sin säkrare position blev konstitutionalistiskt, om än med hög grad av korruption och sämre byråkratisk infrastruktur. I volym II behandlar han perioden efter 1760 och tar givetvis in den industriella revolutionen, men bestrider att "class or nation supplant geopolitical competition as the new master variables during the long nineteenth century", utan menar att geopolitisk konkurrens fortfarande står i centrum. Statens tillväxt är central och på 1800-talet stiger med stigande inkomster också statens inkomster och utgifter. Staten blir mindre uteslutande krigisk; de militära utgifternas andel av de offentliga utgifterna minskar från 75 procent på 1760-talet till 25 procent i början av 1900-talet (Ertman, s 480). "In most cases, this state was able to mold its citizens into a national community thanks to the increasing social interaction made possible by transportation links, universal schooling, and military service." (s 480) Medel- och arbetarklassen pressade samtidigt på för demokratisering. Frankrike och Storbritannien å ena sidan och Tyskland å andra sidan verkar av Mann skildras ganska precis som hos Moore (om än med lite annan förklaring), med en framväxt av liberal demokrati i de två första men militaristisk, semi-auktoritär kapitalism i Tyskland. Mann menar att bristen på liberala samarbetspartners drev den tyska arbetarklassen -- olikt den brittiska och den franska -- till marxismen, vilket ytterligare ökade polariseringen och eliternas rädsla för dem. Ertman är starkt skeptisk till förklaringskraften i Manns modell (Ertman, s 482f). Han menar att Mann följer Sten Rokkan i att se olika staters utveckling som formad av kumulativa och differentierade intryck av gemensamma formativa historiska upplevelser (reformationen, nationella och industriella revolutioner) i en kontext av geopolitisk konkurrens, men att varje land blir alltför unikt i denna typ av modell: generaliseringar blir svåra eller omöjliga.

Ertman är mer nöjd med Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens approach, där de kollar på ett stort universum av fall, inte bara i Europa utan också Amerika (Nord- Central- och Syd-). Hans invändning mot deras teoretiska modell är att de i de praktiska analyserna av varje fall tvingas till frånsteg från teorin: varje fall tycks präglat av anomalier. När de ska förklara demokratiska genombrott i Schweiz 1848 och Frankrike 1877 så får de därför "erkänna" att de var verk av breda sociala rörelser: inte alls bara arbetarklassen utan också hantverkare, akademiker, borgare och kapitalister, och i det schweiziska fallet småbönder. I båda fallen spelade också militär konflikr roll: katolikernas förlust i Sonderbund-inbördeskriget 1847, och Frankrikes nederlag vid Sedan 1870. För Italien menar RHSS att arbetarklassen "played an important, but not leading role in the introduction of democracy" och att Giolotti gav alla vuxna män rösträtt 1912 för att skaffa stöd för regeringens krig i Libyen. Ertman menar att RHSS också i fallet Storbritannien frångår sin arbetarklass-centrerade modell. Han citerar dem:
"'In Britain it was likewise 'middle-class based (and largely upper-class-led) parties [which] unilaterally extend[ed] effective suffrage to substantial sections of the working class' through the Reform Bills of 1867 and 1884. At best, the authors can argue that such reforms were 'a delayed resposne to earlier working-class agitation' and that the 1918 act, which established universal and equal male (and unequal female) suffrage in the United Kingdom, was the result of 'Labour-Liberal cooperation,' though once again war was a preciptating factor in this development." (s 486)
Och fortsätter med att underkänna också RHSS analys av Sverige:
"Similarly in Sweden 'it was the Liberals, who were based in the urban middle classes, dissenting religions and in small farmers in the north and west, who joined the Social Democrats in the push for suffrage extension', though it was only Germany's defeat in 1918 that finally forced conservatives to grant full parliamentary government." (s 486)
Jag menar att Ertmans argumentation i bägge dessa fall är undermålig. Per definition hade inte arbetarklassen rösträtt, det är ju det som ska förklaras: hur de fick rösträtt (dvs att den blev allmän). Alltså är det per definition omöjligt att det skulle ha varit arbetarpartier som satt i regeringen vid olika reformer som 1867 och 1884 i Storbritannien eller Sverige 1918. Det är bisarrt att använda detta faktum som ett argument mot en arbetarklassfokuserad förklaring. Ertman bortser fullständigt från utomparlamentariska påtryckningar från rösträtts- och arbetarrörelser och vad Acemoglu och Robinson (2001) och efterföljare (t ex Aidt och Jensen 2012) kallar "revolutionärt hot". Det är historiskt sett helt uppåt väggarna, och mycket talande för vilken teoretisk modell han föredrar, att som Ertman gör hävda att allmän rösträtt infördes i Sverige efter Tysklands förlust i första världskriget, utan att nämna den ryska revolutionen 1917. Det är utifrån forskning om den svenska utvecklingen som (liberalen och DN-ledarskribenten) Torbjörn Vallinder (1962) om rösträttsrörelsen, eller de nya biografierna över Hammarskjöld, Staaff och Lindman helt tydligt att de svenska regeringarna var fullt medvetna om det revolutionära hotet underifrån och att de genomförde eftergifter likt Bismarck för att undvika revolution eller liknande oroligheter. RHSS har helt rätt i att liberaler, den urbana medelklassen och småbönder var viktiga för demokratiseringen, jämte arbetarklassen. Jag kan inte se att denna modell behöver revideras.

För Danmark, Norge, Belgien och Nederländerna menar Ertman att arbetarklassen spelade en roll för demokratiseringen, men bara i allians med andra grupper, såsom katoliker och liberaler. Berins Collier och Mahoney verkar rikta i princip samma kritik mot RHSS: de menar att det var liberala oligarkier som reformerades, och att det var eliterna i dessa oligarkier som gjorde det. (De verkar missa påtryckningsaktorn lika mycket som Ertman gör.) BCM ser fyra typer av demokratisering. Den första är "pre-labor democratization". Detta mönster, som de menar utmärker Danmark 1848, Schweiz 1848 och Chile 1874, sker innan det fanns någon relevant arbetarrörelse alls. Här:
"labor played no role in the establishment of a democratic regime due to the sim ple fact that the transition to democracy occurred prior to the development of a significant working class. Here democracy was the product of an intra-elite struggle. This pattern reveals that in no sense can one say that first-wave democratization necessarily required working class pressures or in fact any working class role whatsoever."
Jag kan ingenting om Schweiz 1848 och Chile 1874, men vad gäller Danmark framstår det absurt att framställa 1848 som en fullständig demokratisering. Enligt Wikipedia kunde 1871-72 6 procent av befolkningen i Köpenhamn rösta, och 14 procent av befolkningen på landsbygden. Enligt Aidt et al (2006) kunde 26 procent av befolkningen rösta runt 1880, och 29 procent före 1914. Att använda Danmark 1848 som belägg för att landet demokratiserades utan arbetarrörelse framstår därför som djupt ohederligt. I alla fall så är Berin Collier och Mahoneys andra mönster "electoral support mobilization", som de menar gällde England 1867 och 1884, Italien 1912, och Uruguay 1919. Där fick arbetarklassen rösträtt som ett sätt att rekrytera den till eliternas politiska projekt, menar BCM. (s 489) Så gjorde Disraeli 1867 och Gladstone 1884 för Tories respektive Liberalerna, menar de. Det tredje mönstret är "middle sector democratization", som de menar gäller Frankrike 1875, Spanien 1931 och Argentina 1912. Där genomfördes utvidgning av rösträtten, menar BCM, i respons på påtryckningar från mellanskikt i samället, där arbetare inkluderas (!?). De ser också Norge 1898, Danmark 1915 och Sverige 1918 som fall av demokratisering som ett "joint project" där arbetarpartier var en del av det som hände. Ertman menar att BCM inte kan förklara varför olika länder följde olika rutter, men att de gör ett bra jobb i att "bevisa" att demokratisering inte handlar om en fast uppsättning av klasser, som borgerligheten hos Moore eller arbetarklassen hos RHSS. (s 489)

Ertman går vidare med att diskutera frågan om varför demokratin, när den väl införts, överlevde i vissa länder men inte andra under mellankrigstiden. BCM diskuterar inte denna fråga men RHSS menar att det handlar om en stark jordägande elit, helt i enlighet med Moores modell. Denna förklaring har ett problem med Storbritannien som hade oerhört rika jordägare men ändå förblev en demokrati. Italien, Spanien och Tyskland hade alla stora godsägare och demokratin föll där; är det då stöd för Moores-RHSS modell? Nja, menar Ertman. RHSS pekar på att godsägarna i Po-dalen gav viktigt stöd till fascisterna, men fascismen fick å andra sidan stöd av ett brett spektrum av befolkningen, i alla fall i norra Italien. RHSS säger också själva att överklass-hegemoni var mindre viktigt i Gramscis hemland, där borgerligheten ledde staten, än i Tyskland och Österrike. I Italien och Spanien var armén centrala spelare i upprättandet av en fascistisk stat, och för Tyskland har David Blackbourn, Geoff Eley och David Calleos forskning visat att borgerligheten inte alls var så maktlös som Sonderweg-teoretikerna hävdat. Likt Herbert Kitschelt i APSR 1992, vad jag gissar är en recension av RHSS bok, menar Ertman att RHSS har en nyanserad och intressant diskussion av demokratins överlevande och fall under mellankrigstiden, där de hela tiden tvingas lägga in variabler från utanfrån Moores och Marx klassiska modeller. Därmed så gör de många bra poänger, men frångår också Moore. (s 492)

Därifrån går Ertman till Luebberts bok. Denna är mer snävt fokuserad än RHSS, eftersom den bara fokuserar på mellankrigstiden och bara på Europa. Luebbert ser fyra möjliga utfall snarare än RHSS två: liberal demokrati (demokratisk stat plus ortodox ekonomisk politik), socialdemokrati (demokratisk stat plus stimulanspolitik), fascism (totalitär stat och korporatistisk ekonomisk politik), och traditionell diktatur (större tolerans för åsiktsavvikelser och mindre mobilisering än vad fascismen gjorde). Luebbert ägnar inte mycket uppmärksamhet åt den fjärde typen, som han menar framväxte i Östeuropa, utan fokuserar på Västeuropa och de tre första utfallen.

Luebbert argumenterar (s 308-309) hårt mot Moores och RHSS tes att en mäktig jordägande elit var ett hot mot demokratin. Han menar att det inte fanns någon korrelation mellan andelen underordnade jordbruksarbetare, och demokratins fall, och även att godsägarna inte hade full politisk kontroll över de underordnade. Detta visar han med att lantarbetare i södra Spanien röstade på socialisterna. Slutligen så argumenterar han för att stödet för fascism i rurala områden var starkast exakt i områden som inte dominerades av starka jordägare.

Luebbert håller med Moore och RHSS om att klasser är centrala för politiken, även om jordägarna inte är så viktiga som de säger -- han menar att de är en liten och i princip obetydlig grupp efter 1914. Vidare så använder Ertman Luebbert som megan för att hävda att RHSS ignorerar partiers roll och att man inte kan se klasser som bestämmande utan att betrakta politiska partier. (Jfr min triangel ovan.) Ertman sammanfattar Luebberts argument så här:
"Luebbert's sometimes rather convoluted argument can be summarized as follows. In three Western European countries, Britain, France, and Switzerland, liberal ideas and liberal parties were politically hege monic prior to World War I. This hegemony was rooted both in the fact that "[the liberal parties'] most natural potential constituencies, the middle classes, were not politically divided by antagonisms within them rooted in religious, regional, linguistic and urban-rural differences" (p. 7) and in the fact that, given this secure electoral base, liberals were able to make concessions which permitted them to ally with the emerg ing workers' movement and, later, nascent workers' parties. This prewar "lib-labism" brought forth organizationally weak trade unions and workers' parties that largely accepted the liberal-created socioeconomic order and were unwilling or unable to challenge it during the crisis ridden interwar years. Stability was assured in these three countries during the 1920s by "the formation of center-right coalitions of middle class consolidation that left socialist parties isolated and ineffective" and that held to conservative economic policies throughout the Great De pression (p. 8). By contrast, those countries that had not experienced "liberal hege mony" prior to 1918 could not, in Luebbert s view, become stable lib eral democracies during the interwar years, but rather faced the choice of fascism or social democracy. These "aliberal" cases include Norway, Sweden, and Denmark, as well as Germany, Italy, and Spain. In none these states, according to Luebbert, were liberal parties able to mobilize sufficient support to transform themselves into dominant parties of government in the decades prior to World War I; as a result such parties were unable to form effective lib-lab alliances with workers' groups.Hence the workers' parties that emerged and gathered strength in these countries during the late nineteenth and the early twentieth century were not moderate and accommodationist in character but rather were strong, organizationally self-contained parties modeled on the German SPD.
For Luebbert, the key question in aliberal societies during the interwar years was whether it would be possible for social democrats or socialists to make common cause with parties representing other classes in order to create durable, democratic governments capable of stabilizing the economy through corporatist interventions in the labor market. In Scandinavia workers found such allies in the form of farmers' parties, and the result was the emergence during the 1930s of social democratic regimes that have remained hegemonic to this day in Sweden, Norway, and, to a lesser extent, Denmark. In Germany, Italy, and Spain, however, parties of the democratic left were unable to find effective coalition partners because farmers in those countries sided with the urban middle classes rather than with workers, thereby providing a mass base for fascist regimes, the aim of which was to smash the workers' movement by force. Luebbert explains this critical difference in the behavior of farmers?alliance with workers' parties in the social democratic cases, repudiation of those parties and support for the far right in the fascist cases by pointing to differences in the level of success enjoyed by socialist parties in organizing farm workers in the two groups of countries. In Germany, Italy, and Spain, he argues, such parties and their union affiliates were able to enroll a significant number of agricultural laborers after 1918, thereby alienating their farmer-employers, whereas in Scandinavia socialists had far less success in this area because most farm workers had already been "captured" by other parties. This relative failure then left the door open to the future worker-farmer alliance that would emerge in the 1930s." (s 494f)
Hur övertygande är Luebberts argument? Ertman pekar genast, utifrån Kitschelt (1993), på två länder som han menar inte passar in. Nederländerna och Belgien dominerades bägge före 1914 av konfessionella partier (katolskt plus kalvinistiskt respektive katolskt), som regerade under mellankrigstiden och höll sig till ortodox liberal ekonomisk politik. Också i de andra nio fallen har Luebberts modell problem, säger Ertman. Han kokar ner modellen till två steg där utfallen bestäms. Ett, om landet inte har "liberal hegemoni" före 1914, kan den inte bli en liberal demokrati. Två, om socialdemokraterna organiserar lantarbetarna blir landet fascistiskt; om inte, blir landet socialdemokratiskt. Vad gäller den liberala hegemonin så pekar han korrekt på de inflytelserika liberala Venstre-partierna i Norge och Danmark före 1914, medan Frankrike av Luebbert karaktäriseras som liberalt utan att ha ett sådant dominant liberalt parti. Ertman tror inte heller på Luebberts fokus på den fackliga organiseringen av lantarbetare. Tyska bönder, både katolska och protestantiska, var våldsamt antisocialitiska på 1890-talet, långt före de fackliga framstegen bland lantarbetare åren efter 1918. (s 496) Till slut så håller Ertman med Luebbert om det enkla argumentet att demokratin överlevde där medelklassen och bönderna röstade på demokratiska partier under 1920-30-talen, och föll där de inte gjorde det. Men han håller inte med om Luebberts förklaring av varför medelklass och bönder röstade som de gjorde.

Ertman vill istället, i Tocquevilles efterföljd, fokusera på interaktionen mellan civilsamhälle och politiska partier. Han menar att i Spanien och Portugal var landlord-client-relationer viktigare än civilsamhälle i slutet av 1800-talet, vilket förebådade demokratins fall där. Tyskland och norra Italien är dock fall som visar att det inte räckte att ha ett stabilt civilsamhälle för att undvika diktatur; i Italien så var det de två områden som identifierades av Robert Putnam som de mest organiserade 1860-1920, Emilia-Romagna och Lombardiet, som levererade flest medlemmar till fascisterna i början. Ertmans förklaring är denna. Där politiska partier och partikonkurrens "stood at the center of political life before 1914 and the associational landscape was well developed" (Storbritannien, Frankrike, Skandinavien, Schweiz, Belgien, Nederländerna), varade de demokratiska regimerna efter 1918. Där
"the associational landscape was well developed but parties and party competititon were not central to political life (Germany and Italy), conservative political forces were fragmented and only weakly tied to bourgeois and agrarian associational networks. This situation created conditions favorable to the sudden success of far-right movements of agrarian and bourgeois defense under the crisis conditions of the interwar period." (s 499)
I Spanien och Portugal före 1914 var däremot de politiska partierna starka men det organisatoriska livet svagt. Det förstärkte mönster av klientilism. När moderna högerpartier utvecklades efter 1918 i svar på vänsterpartier som uppstått ur subkulturer, så var de svaga, och deras sociala bas (inte Ertmans ord) sökte stöd från militären mot "hotet" från vänstern. (s 500)

Ertman utvecklar resonemanget om Storbritannien, Frankrike och Skandinavien. Han menar att de många sociala organisationerna där gjorde att folk med olika partitillhörighet möttes och ökade förståelse för varandra: till exempel i rörelserna kring frihandel, nyketerhet och rösträtt i både Storbritannien och de skandinaviska länderna. (s 501) Detta gjorde också de politiska partierna mer pragmatiska, eftersom de ville tilltala olika människor.

Belgien, Schweiz och Nederländerna visar däremot en annan väg till hållbar demokrati. Dessa länder genomgick "full parliamentarization" tidigt: Belgien 1847, Schweiz 1848, Nederländerna 1868. Organiserade liberaler dominerade politiken men detta ledde också till omfattande organisering av liberalernas motståndare: katoliker och socialister. Dessa grupper hade egna skolor, egna välfärdsfonder osv. Runt 1900 hade katolikerna tagit över det politiska ledarskapet i Belgien, och katoliker och kalvinister var på gång att göra samma sak i Nederländerna. Detta höll i sig också efter allmän rösträtts införande (1919/1920). Ertman kallar dessa tre fall "consociational", och menar att de är en stark kontrast till Tyskland och Italien. I Tyskland var borgerligheten starkt organiserad i civilsamhället, men detta hade endast en svag relation till högerpartierna. Och i Italien innebar trasformismo svaga högerpartier och en korrupt, illa sedd politik. (s 503)


Referens
Thomas Ertman, "Review: Democracy and dictatorship in interwar Western Europe revisited", World Politics, 1998.

*Författare till Birth of the Leviathan (1998) där han diskuterar de moderna nationalstaternas uppgång i Europa. Enligt hans jobb-hemsida arbetar han sedan dess på en bok som ska heta Taming the Leviathan som ska förklara demokratiseringen av Europa. Recension av Birth of the Leviathan av Rogers Brubaker i LRB här.
Brubaker: 
"Nearly a decade ago, in The Sinews of Power, John Brewer** undermined the foundations of this view of British exceptionalism with his portrait of an 18th-century British state that was, in key respects, large, strong, militarised, modern and highly bureaucratic. The British Navy, no less than Continental standing armies, required a large and sophisticated bureaucracy to support it; and commerce in Britain, no less than land on the Continent, required a large and sophisticated bureaucracy to tax it. Building on Brewer (and pushing the argument about bureaucratic administration further than Brewer himself would), Ertman sees in Britain’s ‘bureaucratic constitutionalism’ a pioneer, not a laggard, in the development of the modern state.
It was, moreover, precisely the financial and organisational exigencies of war, especially during the period of renewed entanglement in European power politics after 1689, that drove the British state in this modernising direction. In 18th-century Britain, to a greater extent than France or even Prussia (whose archaic systems of public finance, taxation and credit were no match for Britain’s), war did make the modern state.
Thus the war-driven road to the modern state was not a royal highway but a branching series of by-ways, many of which turned out to be dead-ends. The burden of the past weighed heavily on states; institutions and practices established – and effective – at one moment limited options later on, and ultimately imperilled the state’s survival. Proprietary officeholding in France, untrammelled aristocratic privilege and immunity in Poland and Hungary, the coercive system of taxation and finance in Prussia – these entrenched patterns were eventually overcome only by revolution in France and Hungary, by military collapse and near-revolutionary reconstruction in Prussia and by death and ‘resurrection’ (as nationalists liked to put it) in Poland.
Ertman’s core concern leads him into a broader analysis of European state formation over the longue durée. He breaks with the prevailing practice of addressing a single contrast – e.g. between Continental absolutism and British constitutionalism – to explore a dual contrast: between absolutist and constitutional regimes, on the one hand, and bureaucratic and patrimonial forms of administration, on the other. These need not go hand in hand: absolutism (as the French example shows) need not involve bureaucracy, while constitutionalism (as the British example shows) need not involve its absence. Ertman thus sees four basic patterns: patrimonial absolutism in Latin Europe, bureaucratic absolutism in the German states and Denmark, patrimonial constitutionalism in Poland and Hungary, and bureaucratic constitutionalism in Britain and Sweden. (He excludes from his analysis city-states and Swiss and Dutch confederal polities).
Ertman har tre förklaringsfaktorer till varför de olika regimerna uppstår. Ett, lokal statlig form. I Otto Hintzes efterföljd betonar han att fungerande, "participatory" lokal styrelse bara uppstod i utkanterna av det gamla karolingiska imperiet: Skandinavien, Storbritannien, Polen, Ungern. De nationella parlamentens typ formades av detta: Hintze och Ertman menar att i ex-karolingiska centrum så blir det status-ordnade ståndsriksdagar medan i periferin territoriellt organiserade parlament. (Vilket inte alls verkar stämma med Sverige?) De menar att de territoriellt organiserade parlamenten var starkare och därför kunde stå emot absolutistiska tendenser. Två, timingen i när staten möter den internationella geopolitiska konkurrensen. Tre, representative assemblies roll. (Låter tautologiskt?)
**Brewers bok recenseras i LRB av Linda Colley här.

Inga kommentarer: