Jämförande politisk ekonomi och tillväxtmodeller

Lucio Baccaro och Jonas Pontusson är två tunga forskare inom fältet jämförande politisk ekonomi (hädanefter JPE) så när de tar ställning för en ändring av riktning i denna forskning så är det en stor grej. Precis det gör det i pappret "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", som tillsammans med Baccaros tidigare papper med Chiara Benassi om Tysklands tillväxtmodell i mitt tycke är det mest spännande som hänt i JPE på länge.

Baccaro och Pontusson börjar med att konstatera att JPE i sin första fas på 1980-talet handlade mycket om industriell och postindustriell omställning och makroekonomisk performance, men att på 90-talet svängde den forskningen till att allt mer istället handla om ojämlikhet och omfördelning. De vill att JPE ska gå tillbaka till att fokusera på makroekonomisk performance, men i ett teoretiskt ramverk som integrerar detta med fördelningsfrågorna. I det sena 90-talet nådde "Varieties of Capitalism"-skolan (se kritik av Howell 2003, Baccaro och Howell 2011, Thelen 2012, Schmidt 2012) hegemoni i JPE, och också denna vill Baccaro och Pontusson skåpa ut, med inspiration från heterodox makroekonomi. Så här beskriver de vad de gör i pappret:

"Like the VofC approach, the approach that we sketch in this paper treats national economies as configurations of more or less complementary elements. In contrast to the VofC approach, our approach emphasizes the demand-side of the economy and focuses on trajectories of change in the post-Fordist era. We identify different “growth models” based on the relative importance of household consumption and exports and the dynamic relationship(s) between these components of aggregate demand. Empirically, we illustrate our analytical approach with data for Germany, Italy, Sweden and the UK over the period 1994-2007."

Av de fyra länderna 1994-2007 är Tyskland ett fall av exportledd tillväxt: där växte exporterna snabbare än annanstans men den inhemska konsumtionen långsammare. På den motsatta ändan av spektrat är Storbritannien med stor konsumtionstillväxt och svagare exportutveckling. Sverige har en mer balanserad tillväxtmodell under perioden, med tillväxt både i konsumtion och exporter. Italien representerar en "modell" med långsam tillväxt i både export (X) och konsumtion (C) och därför långsam BNP-tillväxt och "overall stagnation". De säger att deras syfte i pappret inte är att spika fast några kausala samband, utan att visa "inter-dependens" och "co-evolution" mellan olika variabler. Två viktiga faktorer avsäger de sig också från att behandla här. Ett, statens och politikens roll. Två, hur övergång mellan olika tillväxtmodeller går till. De säger här att de inte tror att tillväxtmodeller är "jämvikter" såsom modeller är i VoC-teori, och att "politics--electoral politics, sectoral politics and class politics--play a critical role in transitions from one growth model to another". (s 5)

Deras historieskrivning över JPE är -- föga förvånande från så prominenta forskare -- extremt kunnig och lödig. Inte minst är det elegant när de pekar på hur 1980- och 90-talens JPE-litteratur påverkades av den då pågående "antikeynesianska revolutionen"; de ledande JPE-forskarna då tonade ner ifall regeringar kunde påverka arbetslösheten och tillväxten och foksuerade istället på utbuds-institutioner för att bestämma en "non-inflation accelerating" nivå på arbetslösheten. (s 7) I ett kapitel i volymen med den talande titeln Beyond Keynesianism från 1991 utvecklade Wolfgang Streeck en hypotes om "diversified quality production" (DQP) som en postfordistisk tillväxtstrategi där det tyska arbetsmarknadssystemet hindrade arbetsgivarna från att sänka lönerna och därför tvingade dem att utveckla produktkvaliteten och produktiviteten. Denna teori om "enabling constraints" utvecklades i VoC:s teori om hur olika länder konkurrerar på olika sätt. Här var nationalekonomen David Soskice ledande och han svängde lite på "enabling constraints"-teorin: medan Streeck menade att institutionerna tvingade fram DQP-strategin från företagen, så menade Soskice att företagen själva förstod att kollektivavtal, företagsråd, yrkesutbildning, löntagarskydd och a-kassa gynnade högkvalitets-exportindustrin. Så här beskriver Baccaro och Pontusson tolkningarna av Tyskland och Sverige i denna litteratur:

"In other words, Soskice posited that German employers had a pre-strategic preference for keeping the institutions of coordinated capitalism alive and running, independent of unions’ or governments’ countervailing power, and that this accounted for the resilience of the German model in the face of globalization. His interpretation of the Swedish case was different. Swedish firms were equally coordinated and also enjoyed the benefits of vocational training and cooperative industrial relations at the firm level, but in this case the combination of stronger unions and more centralized wage bargaining produce excessive wage compression in the 1960s and 1970s, depriving employers of the ability to use wage differentials strategically to recruit, motivate, and retain skilled workers. From the early 1980s, Swedish employers therefore pushed successfully for the convergence of the Swedish institutions with the German institutions (see also Pontusson and Swenson 1996, Pontusson 1997). While denying that globalization would generate convergence between LMEs and CMEs, VofC-inspired scholars thus entertained the possibility of external pressures giving rise to convergence among LMEs and CMEs or, in other words, a crystallization of the two types and the differences between them (see also Pontusson and Iversen 2000)." (s 8f)

Angående den nyare litteraturen så pekar de på två utvecklingar. Ett, det har debatterats hur omfattande de institutionella omvandlingen varit i olika länder sedan 1990-talet, ifall "kvantitet har slagit över i kvalitet" och ifall detta bör betecknas som konvergens. Två, intresset för ojämlikhet har ökat men denna forskning i JPE har ignorerat kopplingen till ekonomisk performance och tillväxtmodeller och istället fokuserat på den ökade ojämlikhetens implikationer för ojämlikheten. (s 10) De visar snyggt med tabell 1 (nedan) hur löneojämlikheten 1975-90 ökade så som VoC skulle förvänta sig: mest i LMEs (gråa).

Men 1994-2008 var det inte alls så utan då ökade löneojämlikheten allra mest i CME:n Tyskland,  och näst mest i Norge. Baccaro och Pontusson konstaterar: "Something is clearly missing from our concentional ideas about the dynamics of wage ineq1uality in OECD countries over the last two decades." (s 11) Ojämlikheten ökar inte nödvändigtvis i LME-länder med oreglerade arbetsmarknader och finansiell dominans. Thelen (2014) gör en liknande poäng men B och P menar att hennes approach fortfarande är för nära VoC:s utbudssidefokus. De medger att "dualisering" av arbetsmarkanden är en viktig del av vad som hänt men i kontrast till Thelen och andra (t ex Emmenegger) som betonar avindustrialisering som den drivande faktorn bakom dualiseringen så förläner Baccaro och Pontusson en central roll till exporter som drivande i ekonomin. Thelen har rätt i att industrin bara står för ungefär 20 procent av sysselsättningen i OECD-länderna, men B och P menar att exporter -- även exporter av tjänster som vuxit -- ändå är avgörande för ländernas välstånd. "The imperatives of competitiveness affect all wage-earners, not just those who work in export-oriented firms." (s 12)

David Soskice har i flera senare papers uppmanat JPE-forskare att vända sig till makroekonomin och utforska kopplingarna mellan varianter av kapitalism och "demand-management regimes" (Soskice 2007, Carlin och Soskice 2009, Iversen och Soskice 2012); Baccaro och Pontusson lever upp till detta, men vänder sig inte till den nykeynesianska nationalekonomin som Soskice favoriserar, utan till postkeynesiansk ekonomi, närmare bestämt nykaleckiansk. I Kalecki och de som följer honom är rationellt nyttomaximerande inte lika viktigt som fördelningskonflikt; "prima facie, this established an elective affinity with CPE scholars." (s 13) Den centrala frågan är: hur påverkan en ökning av löneandelen aggegerad efterfrågan och BNP? (Referens till Bhaduri och Marglin 1990.) Om netto-effekten på BNP är positiv är tillväxten "löneledd"; är netto-effekten negativ är den "vinstledd". Ökningen av löneandelen har en positiv effekt på konsumtionen under två förhållanden. (1) det finns en negativ korrelation mellan inkomstnivå och andelen konsumtion av ens inkomster: eftersom löntagare har lägre inkomster än kapitalägare ökar då expansionen om löntagarnas andel ökar på kapitalägarnas bekostnad. (2) det finns spare capacity i ekonomin som gör att företagen kan öka produktionen när efterfrågan ökar: kan de inte det blir resultatet endast inflation. En minskning av kapitalandelen bör minska investeringarna eftersom de bör delvis finansieras av kapitalinkomster; å andra sidan kan ökad aggregerad efterfrågan öka investeringarna. Den sammantagna effekten av en ökning av löneandelen på investeringarna beror alltså på om den negativa profitabilitetseffekten eller den positiva konsumtionseffekten dominerar. Vidare borde ökningen av löneandelen också ha en effekt på exporterna: en ökad löneandel leder till en högre real valutakurs om inte någon kompenserande nominell nedskrivning av valutan sker.* Hur stor effekt löneandelen har på netto-handeln beror på exporternas och importernas priselasticitet och importernas inkomstelasticitet. (s 15) På sikt måste current account balanseras: om på kort sikt konsumtionen och importerna är höga och man har negativ handelsbalans så betyder detta negativt sparande någonstans i ekonomin och någon gång måste detta rättas till; i denna korrektion kommer konsumtionen falla och BNP med den (s 16).

I den heterodoxa litteraturen är det vanligt att modellera att löneökningar ökar produktiviteten genom två kanaler. Ett, när arbete blir dyrare jämfört med kapital ökar kapitalintensiteten och med den arbetsproduktiviteten. Två, skalfördelar kan göra att när efterfrågan ökar, ökar produktiviteten (Kaldor-Verdoorn-effekten). Alltså kan i löneledda ekonomier löneökningar öka produktiviteten både indirekt (marknadsstorlekeffekten) och direkt (faktor-substitutions-effekten). (s 17) Lavoie och Stockhammer (2012) konstaterar att den vinstledda modellen i den nykaleckianska nationalekonomin stämmer överens med idén om "trickle-down economics".

Kaleckianerna menar att de flesta ekonomierna i Väst var löneledda under efterkrigstiden, då starka fack och arbetsmarkandsregleringar ökade lönerna vilket ökade tillväxten. (Notera kontrasten mot Eichengreens bild av efterkrigstiden.) Detta stämmer överens med reguleringsskolans analys där löneökningar i takt med produktiviteten ökade aggregerad efterfrågan (Boyer och Saillard 2002 Regulation Theory, Boyer 2004 Theorie de la Regulation.) Analysen av en fordistisk modell under efterkrigstiden och därefter övergång till "postfordism" delar reguleringsskolan med VoC och JPE, men i VoC har man ignorerat fördelningen mellan arbete och kapital -- ett opublicerat papper av Bob Hancké från 2004 är det enda undantaget. (s 19) Löneandelen ökade i princip i alla OECD-länder från någon gång på 1950-talet till 1970-talet (Glyn 2009, Storm och Naastepaad 2012), och runt 1980 vändes denna trend i motsatsen. Men att löneandelen faller betyder inte nödvändigtvis att tillväxtmodellen byts till vinstledd. Däremot får aktörer incitament att försöka en sådana övergång, och några forskare har provat "finansialisering" som rubrik på en sådan övergång (Stockhammer 2008, Hein och Mundt 2012).

Storm och Naastepaad (2012) lyfter fram att också en övergång till exportledd tillväxt kan vara en version av vinstledd tillväxt. Exportledd tillväxt blir vinstledd tillväxt under två förhållanden: (1) exportsektorn är tillräckligt stor, och (2) relativa kostnader är en viktig bestämningsfaktor för exporterna. (s 20) I VoC-litteraturen är CMEs exportorienterade men konkurrerar med kvalitet, inte pris (Streeck 1991); Baccaro och Benassi (2015) har nyligen ifrågasatt detta och lagt fram en analys av Tyskland som betonar att DQP inte längre gäller där utan att tyska exporter blivit mer priskänsliga. (s 21) En annan möjlig tillväxtmodell på kort sikt är skulddriven konsumtion. (s 21)

Baccaro och Pontusson förklarar att det inte är deras avsikt i detta papper att ekonometriskt bedöma om länder är löneledda eller vinstledda. Det skulle fordra en mer teknisk undersökning som också kollar på investeringar; här fokuserar de istället på exportledd tillväxt (som en form av vinstledd tillväxt) och konsumtionsledd tillväxt, som kan bero både på kreditexpansion och lönetillväxt.

Deras undersökning av de fyra länderna 1994-2008 visar flera viktiga fakta. Ett, att deras tillväxt beror på olika kombinationer av export och konsumtion, på ett sätt som inte kan prediceras eller förklaras av VoC-teori. Andra faktorer, såsom exporternas sammansättning och priskänslighet, måste tas in. Två, både i Storbritannien och Sverige har konsumtionstillväxten drivits av både kreditexpansion och lönetillväxt: detta visar att finansialisering inte är något unikt för LMEs. Tre, de visar hur ojämlikhet och tillväxt rör sig ihop och hänger ihop.

Sverige var det mest exportintensiva landet 1994 (det är ju också mindre än de andra tre), och 1994-2007 var det Sverige och Tyskland som hade snabbast exporttillväxt. Storbritannien hade däremot snabbast tillväxt i den inhemska konsumtionen, och netto-exporterna gjorde ett negativt bidrag till BNP-tillväxten. De menar att Tyskland ser ett skifte i tillväxtmodell under perioden: 1994-98 växer den inhemska konsumtionen snabbare än exporterna, men 2000-04 är det tvärtom. "Germany, but not Sweden, appears to have faced -- and arguably continues to face -- a trade-off between exports and domestic consumption." (s 25) För att utforska exporternas priskänslighet kör de enkla regressioner där årlig förändring i exporter (i fasta priser) bestäms av den reala valutakursen. För Tyskland och Italien, men inte för Sverige och Storbritannien, får de en signifikant negativ effekt av stigande real valutakurs på exporterna. För Tyskland är elasticiteten ungefär 0.5, alltså att 1 procents ökning av den reala valutakursen minskar exporttillväxten med 0.5 procent. Detta talar emot den inflytelserika tolkningan av tyska exporter som diversifierad kvalittetsproduktion. Deras förklaring till att Sverige inte har någon signifikant korrelation mellan valutakurs och exporttillväxt är att Sverige exporterar starkt på IT-tjänster. (s 26) Att landet är så bra på detta hänger i sin tur ihop inte med yrkesutbildningen -- som VoC brukar betona -- utan med högskoleexpansionen sedan 1980-talet. (s 26) I Storbritannien och Sverige men inte i Tyskland blir tjänster en allt viktigare del av exporterna från 1994 till 2007. Så här sammanfattar de sin syn på den svenska tillväxtmodellen 1994-2007:

"Sweden in the period 1994-2007 can be characterized as a distinctive model in which exports and household consumption both contributed significantly to overall growth. This growth model involved—and, we believe, critically depended on—an ongoing shift towards greater reliance on exports of high-tech manufacturing and high-end services, making Swedish exports, overall, less vulnerable from price competition than German exports." (s 28)

Från exporterna går de vidare till frågan om inhemsk konsumtion och skuldsättning. Den konventionella bilden är att skuldsättningen ökat särskilt i anglosaxiska länder (Storbritannien och USA) där lönerna långsamt; vad Colin Crouch kallat "privatiserad keynesianism". Men B och P visar -- och Barnes (2014) har också visat det -- hushållens skuldsättning är hög också i länder som Sverige och det kan alls inte ses som något "anglo-liberalt" fenomen. De visar också löneandelen och att den faktiskt fallit mer i "koordinerade" Tyskland än i "liberala" Storbritannien. (s 31) Liknande kontra-intuitiva mönster gäller också lönefördelningen: lågavlönade arbetare har halkat efter mer i Tyskland än i Storbritannien och Sverige. Så här jämför de Sverige och Tyskland vad gäller de lågavlönade arbetarna:

"The key difference between Germany and Sweden is, we believe, that German export firms, by virtue of the price sensitivity of their products, were less willing to concede to the wage claims of their own employees and also pushed much harder than Swedish export firms to ensure that wage increases in the export sector would not spill over into economy-wide increases in labor costs (see also Baccaro and Benassi 2014, 2015). In this effort, they were presumably aided by the lower level of union strength in the German service sector than in the Swedish one, and by the dominance of export-sector unions within the German labor movement.
Macroeconomic conditions must also be taken into account in order to explain the divergent inequality trajectories of Germany and Sweden. While Swedish unemployment remained high by pre-1990 standards, it fell from nearly 12% in 1997 to less than 6% in 2002. From 2000 onwards, the German unemployment consistently exceeded the Swedish unemployment rate by at least two percentage points. Sweden recovered from its early 1990s crisis through an export boom, but export earnings in turn generated demand for domestic goods and, above all, domestic services. The Social Democratic government held public spending in check, but, in contrast to the German government (also Social Democratic), it did not intervene to dampen private consumption. In Sweden, much as in the UK, robust growth of domestic consumption in turn boosted demand for less skilled labor, thus contributing in this way to propping up real wages at the lower end of the wage distribution." (s 34f)

För tyska industriarbetare har de fallande lönerna i tjänstesektorn hållit inhemska tjänster billiga, vilket gjort industriarbetanra mindre beroende av löneökningar för en stärkt konsumtionskraft. (s 36f) Dessutom har de sjunkande lönerna i tjänstesektorn också en disciplinär effekt på industriarbetarna: alternativet att byta sektor blir mindre lockande.

Slutsatsdelen börjar ödmjukt: "We believe that the analytical framework sketched in this paper provides a useful first cut at the problem of conceptualizing and explaining post-Fordist growth models." (s 38) De skissar också på områden där approachen måste kompletteras. Det första är politik, där de menar att man bör börja med makroekonomisk politik. De förväntar sig att när tillväxtmodellerna är "rena" (utpräglat exportorienterad t ex) så kommer det inte finnas så stora vänster-höger-skillnader i ekonomisk politik, men i mer blandade modeller så spelar politisk färg större roll. (s 38) Det andra området är utbuds-sidan: här har de medvetet spelat ner den för att betona kontrasten från den egna approachen jämförd med tidigare inom CPE, men framöver vill de integrera utbudssidan. Det kan t ex behövas för att förklara att medan tyska exporter -- enligt Baccaro och Pontussons analys -- gynnats av långsam inhemsk konsumtionstillväxt, så har långsam konsumtionstillväxt i Italien inte fått någon motsvarande stimulerande effekt på exporterna där. (s 41) En annan fråga om utbudssidan är varför Sverige och Storbritannien båda utvecklats så starkt på "high-end services". En given del är expansionen av högre utbildning; en annan och mer originell är att de menar att institutioner som stärker de anställda i lågproduktiv inhemsk tjänstesektor är en ny typ av "enabling constraints" (s 42). De avslutar pappret: "The challenge of understanding better how and why Germany tipped and what has (thus far) prevented a similar transformation of the Swedish economy provides, we think, one of several avenues to develop further the analytical framework set out in this paper." (s 43)

Fotnot
*Jfr Barry Eichengreen, Global Imbalances and the Lessons of Bretton Woods (2006).

Referens

Baccaro, Lucio och Jonas Pontusson (2015) "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", opublicerat papper.

Agrara arbetarklasser i USA-Södern och södra Italien, 1861-65

 

fyra generationer av en slavfamilj i South Carolina, fotograferade 1862. foto från Wikipedia

"Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues."

I ett historiskt perspektiv, hur kan slavarna i USA:s sydstater och jordbruksarbetarna i södra Italien under 1800-talets andra hälft jämföras och ses tillsammans som exempel på jordbruks-arbetarklasser eller exploaterade klasser? Hur kan vi se på antebellum-Sydstaterna och södra Italien i ett jämförande perspektiv? Dessa frågor reser historikern Enrico dal Lago, italiensk men verksam i Galway på Irland, i en artikel från 2005. Han menar att få tidigare jämfört just slavarna i USA och jordbruksarbetare annanstans men pekar dock på två klassiska studier: CLR James The Black Jacobins från 1938, och Eugene D Genoveses From Rebellion to Revolution: American Negro Slave Revolts in the Making of the Atlantic World (1979). För studier av dessa samhällen mer generellt pekar han på Peter Kolchins A Sphinx on the American Land: The 19th Century South in Comparative Perspective (2003) och sin egen bok Agrarian Elites: American Slaveholders and Southern Italian Landowners, 1815-1861 (2005). (Annanstans i artikeln refereras också Enrico Dal Lago och Rick Halpern (red) The American South and the Italian Mezzogiorno: Essays in Comparative History från 2002.) Han hävdar också att jämförande arbetarhistoria fokuserat mer på urbana arbetarklasser än på rurala (s 407).

1860-talet är intressant att jämföra, säger dal Lago, eftersom det såg slavuppror i Södern och "brigandage" i södra Italien: "'Brigandage'--from 'brigand' (outlaw)-is a term used to describe both general rural unrest and the particular 1860s' episodes of rural unrest in southern Italy". Många slavar i Södern på 1860-talet gjorde uppror mot sina ägare och många gick med i Nordstaternas armé för att bekämpa sina tidigare herrar. Det fanns ett "frö" till klassmedvetande för jordlösa afrikan-amerikanska lantarbetare här. (Ref Steven Hahns A Nation Under Our Feet: Black Political Struggle in the Rural South from Slavery to the Great Migration från 2003.)  I Italien deltog många lantarbetare i gerillakrig mot "an Italian army that mostly protected the landlords". (s 404) Det man stred om var framför allt ägandet av jorden: både tidigare gemensam jord som jordägarna ville privatisera och ta själva, och att lantarbetar-gerillorna ville ta jord av ägarna. Marxistiska historiker har kallat det för "bondekrig" (s 411). I mitten av artikel har han gömt den jämförande karaktäristik som jag tror är grunden till artikeln: "Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues." (s 412) Både slavarna i Sydstaterna och lantarbetarna i Mezzogiorno ville ha delat ägande av jorden. Dal Lago säger att efter 1860-talet så fick de afrikansk-amerikanska arbetarna och kunde börja delta i politiken medan detsamma inte gällde de italienska lantarbetarna som fick rösträtt först 1912-13, och menar att detta har implikationer för deras klassformering, lite oklart på vilket sätt (s 406).

Dal Lagos teoretiska perspektiv kommer från EP Thompsons klassanalys. Han menar att "interests, social experiences, traditions, and value-system" var de viktiga faktorerna som föll samman de afrikansk-amerikanska och italienska lantarbetarna i varsin klass. (s 407) Och han åberopar Barrington Moore Jr:s argument från 1967 att "a large rural proletariat of landless labor is a potential source of insurrection and revolution".

Han refererar en stor mängd studier om hur slavarna går över till att vara proletärer: arbeten bl a av Eric Foner (1983, 1988) och Barbara Fields (1985) (s 409f) Steven Hahn (2002) använder begreppet "latifundist" -- från italienska latifundia, storgods -- för att beskriva arbetsrelationerna på Sydstatsplantagerna efter befrielsen. Dal Lago säger att latifondi "resembled southern plantations, in that they served as the basis of the power of the regional landed elite" (s 410). Också lantarbetarna i södra Italien var proletärer, livegenskapen avskaffades i Mezzogiorno av det Napoleonska styret 1806. "Left with no means to buy land or continue to use common resources, many peasants became landless tenants, day laborers, or sharecroppers, and continued to be exploted by their former masters through usurious contractual practices." (411)

År 1861 bildas två nya stater: Confederate States of America, och det italienska kungariket. Kungariket uppstår genom en politisk-militär operation som enar landet under huset Savoy från den norra regionen Piedmont; i Södern avsätts dynastin Bourbon som regerat där sedan 1734. I USA resulterar detta givetvis i inbördeskrig, men även i Italien startar ett mindre känt inbördeskrig där krafter lojala med Bourbondynastin formar gerillor som bekämpar Piedmontstaten. Dal Lago har en del inte så intressant skildring av själva kriget, och övergår därefter till en rätt utförlig diskussion som är lite löst fokuserad på frågan ifall jordreform stod på agendan i något av inbördeskrigen och vad slavarna/proletärerna kunde hoppas på för utfall (s 419ff). I Italien handlar det bland annat om Garibaldis turné i södra delen av landet 1862 för att rekrytera soldater för att erövra Rom från påven; hade detta projekt lyckats, säger Dal Lago, hade mer av en "social revolution" med jordreform kunnat genomföras. Nu blev dock Garibaldis armé stoppad i Kalabrien av den italienska armén, och undantagstillstånd infördes i södern. (s 427) Därmed militariseras striderna mot briganderna och dessa bekämpas mer brutalt. I februari 1864 är hela 116 000 soldater, nästan halva italienska armén, insatta för att bekämpa Mezzogiornos brigander. (s 428f)

Dal Lago menar att överlag så var Sydstats-slavarnas attityd till ekonomisk reform -- när de väl fått löften om politisk-juridisk frihet -- mer moderata än de syditalienska lantarbetarna (s  429). Dock misslyckades båda att få en jordreform, och han menar att detta bidrog till att båda grupperna utvandrade i stor skala efteråt: i det italienska fallet, från ca 1880 till ca 1914, och i USA framför allt efter 1914 då väldigt många afrikan-amerikaner flyttade från Södern till industristäderna i Nord. I USA fanns det en möjlighet till jordreform med den s k "Radical Reconstruction", men den misslyckades, och i Italien var de inte ens nära en sådan reform. Inte förrän efter andra världskriget blev en jordreform möjlig i Italien menar han: då ockuperades hundratals latifondi av arbetare med medverkan av fackföreningar. Han menar också att avsaknaden av jordreform efter 1860 skadade klassformeringen av ett "peasantry" i Italien men det tycker jag är ett svårbegripligt argument: att fortsätta vara proletärer, med ett naturligt gemensamt reform-mål i jordreform, borde väl snarare gynna klassformeringen? (s 432) Istället, säger han, emigrerade de jordlösa, inte minst till samma industristäder i norra USA som afrikan-amerikanerna från Södern flyttade till.

Jag är lite besviken på artikeln: anslaget att jämföra dessa två väldigt ojämlika rurala samhällen, som än in i vår tid utmärker sig väldigt tydligt jämfört med de norra delarna av sina länder som mer ojämlika och fattiga, tycker jag väldigt mycket om, men jag tycker inte att han gör så mycket med det.

Referenser

Enrico dal Lago, "'States of Rebellion': Civil War, Rural Unrest, and the Agrarian Question in the American South and the Italian Mezzogiorno, 1861-1865", Comparative Studies in Society and History, Vol. 47, No. 2 (Apr., 2005), pp. 403-432

Adel och herrgårdar i Norden

 Herrgårds-konst, från Carolina Browns artikel i det diskuterade specialnumret av Historisk Tidskrift för Finland

Vilken roll hade adeln i samhällets omvandling/"modernisering" ca 1700-1900, i övergången till ett kapitalistiskt industrisamhälle? Eric Hobsbawm (1978) företräder i sin Age of Revolution en till banaliteten förenklad historiematerialistisk syn då han hävdar att adeln åren kring 1830 ersätts av borgarklassen som den ledande klassen i samhället. Adeln ses i detta perspektiv som snarast en anakronism under 1800-talets andra hälft, med mindre betydelse för samhällets utveckling. Arno Mayer kom 1981 med ett mäktigt svar mot denna analys i sin The Persistence of the Old Regime, där han utifrån en omfattande litteraturstudie -- dock knappast med någon systematisk bevisföring -- hävdade att adeln i Västeuropa befann sig vid samhällets styrspakar ända till första världskrigets katastrofala omvälvningar på 1910-talet.

Vad kan man säga om detta i Norden? Var adeln relativt stark eller relativt svag här? Det är frågor som jag har intresserat mig för på sistone. Historisk Tidskrift för Finland hade 2013 ett temanummer om "herrgårdar och herrgårdsägare" som bidrar med några bitar till detta pussel, från det mer kulturhistoriska snarare än ekonomisk-historiska hållet. Redaktörerna Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko ger i sin inledning en ymnig översikt över den historiska forskningen om herrgårdar i Norden, från självbiografier av adelskvinnor och -män till släktforskning till coffee table-liknande översikter till mer specialiserad akademisk forskning. Mycket av den forskning de refererar är snarast kulturhistorisk, konsthistorisk och etnologisk, men de kommer också in på forskning som är mer relevant för mina syften. De skriver:

"Det under 1990-talet växande intresset inom historieforskningen för eliter och makt – vilket också innebar ett ökat intresse för adeln – berikade också herrgårdarnas historia med flera intressanta böcker och doktorsavhandlingar. Det handlar om frågeställningar kring eliternas maktutövning, medel och nätverk, manligt och kvinnligt aktörskap samt positionering och manifestation med bl.a. herrgården som kontext. Mirkka Lappalainen beskriver i Släkten, makten, staten. Creutzarna i Sverige och Finland under 1600-talet (2005, svenska översättningen 2007) adelns makt som en del av den centraliserade statens tillkomst och utveckling, och studerar släkten Creutz på 1500- och 1600-talen som ett konkret exempel. Johanna Ilmakunnas avhandling om familjen von Fersen i 1700-talets Sverige, Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2011, svensk översättning 2012), studerar familjens och enskilda aktörers livsstil, positionering och strategier utgående från ekonomi, inkomster, investeringar och konsumtion. Både hos Lappalainen och hos Ilmakunnas är herrgården och godset en viktig komponent i enskilda personers och släkters makt- och förmögenhetsstrategier. Samma frågor är centrala också i Anu Lahtinens undersökning Anpassning, förhandling, motstånd. Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470–1620 (2007, svensk översättning 2009) som sätter fokus på kvinnligt aktörskap i släkt- och godskontexten. Hon undersöker särskilt kvinnors möjligheter – och begränsningar – som medlemmar av släktnätverk och studerar också ett antal kvinnliga godsägare.
Kirsi Vainio-Korhonen har i sina böcker om Sophie Creutz (2008, svensk översättning 2011) och Sofie Munsterhjelm (2012) – varav den senare boken recenseras i detta nummer av HTF – fört de här frågorna till 1700- och 1800-talet. I Finland har man ännu inte inlett arbetet med ett nytt översiktsverk över de finländska herrgårdarnas historia med nya infallsvinklar som eliter, makt, konsumtion och statusmanifestation. I Danmark utkom under 2004–2006 verket Herregården: menneske, samfund, landskab, bygninger i fyra delar. I Sverige pågår under ledning av Göran Ulväng och Rebecka Millhagen Adelswärd arbetet med ett mindre storskaligt verk med ambitionen att presentera herrgårdens historia i Sverige för 2000-talet. I Finland är däremot ett översiktsverk över adelns historia i Finland under arbete och detta verk kommer att lyfta fram adelns och adelskulturens visuella och materiella ramar, med herrgården som central plats." (s 128f)

Att döma av denna översikt handlar den mesta senare forskningen snarast om 1500-1600-1700-talen, alltså lite tidigare än min inriktning -- men det är såklart också relevant.

Specialnumrets artiklar behandlar en mängd aspekter av herrgårdar. Kasper Kepsus artikel diskuterar gods i Ingermanland på 1600-talet med fokus på förvältare och inspektorer och relationen mellan godsherre och allmoge. Johanna Ilmakunna diskuterar utifrån två ungdomliga adelsdagböcker från 1700-talet arbetsdelningen på herrgården. Konsthistorikern Carolina Brown analyserar konsten på friherre FB Rosenhanes herrgård Tista från 1766. Etnologen Marie Steinrud diskuterar brukspatronen R Tersmedens Ramsnäs bruk i Västmanland. Redaktörerna Vainio-Kurtakko och Tandefelt studerar friherre VM von Born när han tar över herrgården Sarvlaks i östra Finland under 1800-talets andra hälft. Ekonomisk-historikern Göran Ulväng från Uppsala universitet studerar gårdsägande i Uppland från 1700-talets slut till 1900-talets början utifrån hans egna databas över herrgårdar och ståndsgårdar i Uppsala län. (Se också hans databas Svenska herrgårdar, ett mycket spännande projekt!)

Ulvängs anslag i sin artikel är mycket relevant för det som jag är intresserad av; han börjar sin artikel så här:

"Det är väl känt att adelns innehav av jord minskade i Europa från 1700-talet och framåt till förmån för ofrälse grupper. Vidgad handel och växande statsförvaltningar liksom ökad efterfrågan på jordbruksprodukter skapade förmögenheter hos borgare, tjänstemän och bönder som började förvärva adelsjord. För svensk del var närmare hälften av adelns jord i ofrälse händer vid 1800-talets slut. Den här uppsatsen kommer delvis att ifrågasätta detta förlopp genom en studie av herrgårdar och gods i Uppsala län i Sverige. Jag kan visa att frälsejorden visserligen till stora delar övergick i ofrälse händer, i många fall till bönder, men godsägarna förvärvade i dess ställe skattejord, bondejord, varför godsens storlek inte minskade påtagligt." (s 287)

Så här refererar Ulväng vad vi vet om de svenska herrgårdarna och godsen under "den agrara revolutionen" efter ca 1750, utifrån forskning av Mats Olsson, Ulf Jonsson och Ulväng själv:

"Mot bakgrund av den stigande efterfrågan på främst spannmål under 1700-talets andra hälft intensifierades nyodlandet. Man började inkorporera frälsehemman som låg i herrgårdarnas närhet med huvudgården, varigenom huvudgårdarnas areal växte och arrendeböndernas arbetsbörda för godsets gårdsdrift ökade. En del godsägare skapade särskilda plattgårdar genom sammanslagningar av flera hemman. Anställda statarfamiljer ersatte böndernas dagsverken. Mellan åren 1820 och 1850, med missväxter och dåliga konjunkturer samt arbetskraftens stigande löner, intensifierades övergången till domändrift (huvudgårdsdrift/egendrift/stordrift). Domändrift fick störst genomslag på herrgårdar med små gods i slättbygder, där det vid 1800-talets slut knappt fanns några arrendebönder kvar överhuvudtaget. Endast på herrgårdar med mycket stora och spridda godsinnehav, eller på sådana som var belägna i skogs- och mellanbygder där stordriftsfördelarna var begränsade, levde arrendebondesystemet kvar vid sidan av domändrift. Räntan omvandlades emellertid vanligen till penningarrenden.

Genom den vidgade domändriften underlättades möjligheterna för mekanisering och övergång till cirkulationsbruk, vilket ökade produktionen än mer. I takt med att samhället industrialiserades blev herrgårdarna stora leverantörer av spannmål, mjölk, smör och trävaror." (288f)

Han refererar Sten Carlsson (1949) som visar att ungefär hällften av frälsejorden vid 1800-talets mitt hade övergått i ofrälses händer, vilket Carlsson tolkade som en deklassering av adeln. Sedan 1723 hade ofrälse ståndspersoner fått köpa frälsejord och sedan 1789 gällde detta för alla ofrälse; "i och med detta upphörde i princip adelns skatteprivilegium" (s 289).

Referens

Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko, "Inledning: Herrgårdens många skepnader. Den finländska herrgårdsforskningens traditioner", Historisk Tidskrift för Finland, 2013.

Bondeklassen i Skandinavien

Etnologen Orvar Löfgren skrev 1980 en översikt över bondeklassen i Skandinavien för en amerikansk tidskrift. Han refererar den välkända indelningen i skattebönder, kronobönder och frälsebönder, och konstaterar att den ekonomiska differentieringen var stor. Den senare ståndpunkten är kanske mer kontroversiell. Han gör den poängen utifrån en studie av David Gaunt från Mälardalen. Han refererar också om detta Börje Hanssens studier av Skåne och Palle Christiansen från Själland. (s 198f)

Perioden 1770 till 1870 ses som en dubbel omvandling. Den ena är en snabb befolkningsökning som -- liksom i Christer Winbergs (1975) klassiska analys av Sverige -- går hand i hand med proletarisering, när gårddelningen inte går lika snabbt som ökningen av antalet hushåll och allt fler hushåll därför blir jordlösa. Den andra är övergången till en agrar kapitalism. (s 200, 202)

Jag tycker mycket om när Löfgren sågar det sena 1800-talets idealiserade bild av "det gamla bondesamhället" med en homogen, välmående och kooperativ bondeklass. Som Löfgren påpekar så är denna bild -- som hade sin motsvarighet t ex i viktorianska Storbritannien -- missvisande då den tar en liten grupp av välmående bönder från 1800-talets mitt och upphöjer dem till representanter för ett evigt, oföränderligt och homogent bondesamhälle, vilket är helt felaktigt utifrån hur samhällena faktiskt såg ut före 1870 (s 205). ("The stereotype hardly reflects a 'traditional' culture but rather a given segment of peasant society at a given stage of economic development. It is the emerging strata of more well-to-do peasants of the period ca 1770-1870 which came to symbolize a peasant ideal or a timeless, 'classic' cultural pattern. /.../ What the ethnologists often did not see was that this golden age was a period of growing class conflicts in the peasant community." s 205)

Löfgrens analys av socio-kulturella skillnader (folktro, kontroll av sex m m) mellan fäbodregionen i norra Sverige och mer konservativa sydvästra Sverige är intressant men lite bortom mitt intresse för bondeklassen (s 206f).

Orvar Löfgren, "Historical Perspectives on Scandinavian Peasantries", Annual Review of Anthropology, 1980

Statliga ingrepp i lönebildningen och löneåterhållsamhet

Den senaste studien av efterkrigstidens påstådda löneåterhållsamhet -- kanske mest inflytelserikt teoretiserad av Charles Maier (1981) och Barry Eichengreen (1999a, 1999b) -- är av Chris Minns och Marian Rizov och lite förvånande publicerad i Business History. Deras teoretiska referenser är väldigt standard: Eichengreen. De säger att vi inte har så mycket empiriska belägg för ifall tripartism och andra former av statlig intervention ledde till löneåterhållsamhet. Wallerstein visade att centraliserad lönebildning korrelerade med lönespridning, men med föga utforskande av instituioenrna. Traxler och Brandl har kollat på en senare period. Brandl har i forskning centrerad på institutioner kollat på effekter på lönenivåer och arbetsmkostnader "rather than the key dimensions of wage moderation and wage dispersion". Vidare så är en metodologisk fråga hur man ska kunna separera ut effekter av centralisering -- som rör sig långsamt och därför uppvisar föga variation inom länder, jfr detta inlägg -- jämfört med country fixed effects. De kollar på perioden efter 1970 och framar uppsatsen så här:

"We focus on the effects of bargaining institutions on wage moderation and wage dispersion, which allows our results to speak to the debate between Eichengreen and co-authors who argued that new bargaining methods led to wage moderation, versus scholars of industrial relations who claimed that centralised unions were able to secure larger wage increases for their members." (s 2)

Om varför staten är viktig refererar de Anke Hassel och Jelle Visser.

Centraliserad lönebildning kan ha två olika effekter på löneutfallet, säger de. Å ena sidan kan den öka internaliseringen vilket minskar lönetrycket. Å andra sidan kan den öka fackets möjlighet att plocka ut löneökningar. Så här förklarar Minns och Razov det:

"High level (often national) unions and employer organisations may internalise inter-firm or inter-industry tradeoffs that are external to negotiating parties under fragmented bargaining. Once wages are agreed, the centralised nature of labour market institutions is key to achieving wage moderation, by preventing shirking on agreements by either workers or firms. On the other hand, decentralised bargaining may bring about greater wage discipline in unions for whom higher wages will reduce demand for labour in the firms in which they are active. A further counterpoint is that centralised unions may be able to secure higher wage settlements if the effect of collective arrangements is mainly to increase the bargaining power of organised labour"

Calmfors och Driffills U-kurva är logisk utifrån detta, säger de. (s 3)

Flanagan har rest frågan ifall löneförhandlingar påverkas av kultur och sociala normer som har djupare historiska rötter. Här knyter de an till Maiers (1984, i Goldthorpe red Order and Conflict in Contemporary Capitalism) forskning om 1920-talet och Panitch (1977, "The development of corporatism in liberal democracies") som hävdar att efterkrigstidens korporatistiska uppgörelser grundades i 1930-talets diskussioner om massarbetslöshet.

"Early examples of successful social compacts (including widespread wage controls) are seen in smaller nation-states (particularly in Scandinavia), for which export production was key to economic performance, and where social democratic parties generally had a presence prior to 1945. In West Germany, organised labour accepted wage restraint due to the primacy of reconstruction and postwar recovery that was in the interest of their members in the long-term. In short, the above explanations suggest that there may be a link between historical events and current labour market outcomes." (s 4)

De gör två hypoteser. 1, statlig inblandning ökar löneåterhållsamheten. 2, vad som hände i den tidiga efterkrigstiden påverkar senare löneåterhållsamhet.

De använder data från 1969 till 2008. Deras källa för de viktiga institutionella variablerna -- centralisering av lönebildningen, statlig inblandning i densamma -- är Visser, som vanligt. Deras lönedata kommer från ILO och deras produktitivtetsdata från Groningen:

"Comparable international wage data is drawn from the databases of the International Labour Organisation (ILO). The ILO database provides wages for up to 10 sectors for most of the countries also covered by the labour market institutions database. Finally, to allow for an examination of trends in wage growth relative to productivity (a key point in any arguments regarding moderation, see Baccaro and Simoni), we use statistical evidence on aggregate labour productivity from the Groningen Growth and Development Centre (GGDC) 10-sector database."* (s 5)

Så här förklarar de sina löne-mått/beroende variabler:

"We focus on explaining two outcome measures that are in keeping with the existing (theoretical) literature on bargaining institutions. The first is the (real) wage–productivity gap, which we take as the ratio between wages and output per worker. This measure has obvious links to ideas regarding economic efficiency, as well as to the classic debate on wage moderation – if workers are accepting smaller wage increases so that firms can invest excess profits, this ratio should be smaller. The second outcome we examine is wage dispersion. Greater equity in wage outcomes is often an explicit aim of the actors engaged in wage negotiations, and ideally our results would speak to whether or not particular bargaining arrangements tend to achieve this aim. To compute the wage–productivity gap, we use sector-level wages for all countries and all years for which we have labour market data and evidence on bargaining institutions (as outlined below), and divide these by national output per unit of labour.30 We use the standard deviation of the sectoral wage observations in the country in each year as our wage dispersion measure.31 The wage data used refer to ILO series that combine male and female workers. We have much wider country coverage in observations that combine both genders than for only male or only female workers, but the data suggest similar patterns (and in particular similar regression results) if we extend coverage to all available data." (s 5)

Så här sammanfattar de data i en tabell:

För perioden mellan 1950 och 1960 använder de data på löneförhandlingar från Allard och Lindert (2006); man undrar ju varför de inte använder Golden Lange Wallersteins välkända dataset?

De kör några regressioner.

Deras slutsatser är:

"We find some support of our first hypothesis (H1) that tripartism and other forms of government intervention in the bargaining process have consistent, but modest effects on labour market outcomes. Wage moderation is greater in the presence of tripartism, with workers accepting wage increases that are lower relative to productivity growth, as compared to states without government involvement in bargaining. Wage dispersion is much less affected by tripartite bargaining, which suggests that the influence of government may have been primarily on overall wage levels, rather than targeting the pay of particular sectors.

Historical bargaining arrangements, measured here as the degree of corporatism in national labour markets in the immediate post-war settlement between 1950 and 1960, appear to have larger effects than current institutions – a finding strongly in support of our second hypothesis (H2). One explanation for this finding is that post-Second World War arrangements reflect labour market ‘culture’ in the early twentieth century, something that is observed to some extent in terms of international differences in work time and work sharing in the long-run. Alternatively, one could argue that the Second World War served as a form of structural break in the national labour markets under consideration. Subsequent changes in bargaining institutions matter on the margin, as our results indeed show, but expectations surrounding acceptable negotiated pay outcomes are strongly related to the institutional framework that operated when formal industrial relations first emerged as an important feature of many economies in the early 1950s." (s 12)

Fotnot
*I ett kort data-appendix i slutet förklarar de lönedata så här:

"Information on wages is drawn from the ILO’s LABORSTA database. We began by extracting wage information from 1969 to 2008 (when available for those years, as discussed below) for the following countries: Australia, Austria, Belgium, Canada, Denmark, Spain, Finland, France, Great Britain, Germany (West then unified), Greece, Ireland, Israel, Italy, Japan, Netherlands, Norway, New Zealand, Portugal, Singapore, Sweden, Switzerland, and the US. Of this initial selection, we retain all earnings series that consist of actual earnings or wages paid – we leave aside pay measures derived from the scales of collective agreements, minimum wages or salaries, and the like. In the next step, we convert all pay series into US dollar equivalents, using exchange rate data to convert from local currencies. The wage series are then converted to 2000 dollars using similar information about historical US consumer price indices. A final conversion relates to units of pay, which were recorded as earnings or wages per hour, day, week, or month. All series were converted to hourly in the work that follows. Visual inspection of the surviving series suggested that wages for some series were implausibly high or low, regardless of adjustments made for currency or time worked. Several series for Austria, Belgium, Canada, Germany, Finland, and the United States were discarded. All data for Italy was omitted due to the implausible wage numbers. The final task was to gather the wage series by sector. The indicators used by the ILO differ somewhat by survey methodology, but data was coded into the following groupings to the best of our ability: manufacturing, construction, trade, transportation, finance, community, primary, mining, energy, and ‘other'." (_s 17)

Och produktivitetsdata så här: "Labour productivity is from the GCDC. It consists of GDP per hour, expressed in 1990 Geary- Khamis US dollars."

Referens

Chris Minns och Marian Rizov, "Institutions, history and wage bargaining outcomes: international evidence from the post-World War Two era", Business History

Brandl: lönepakter kan sänka arbetskostnaderna

Bernd Brandl, genom samarbete med Franz Traxler och egna arbeten, är en av de viktigaste lönebildningsforskarna. 2012 publicerade han ett papper om tripartistiska lönepakter vars abstract lyder så här:

"Recent debates on pacts have focused on the prerequisites for their emergence, whereas questions of their efficacy have receded into the background. In particular, systematic analyses of the effectiveness of pacts in terms of their capacity to enhance economic performance are missing. The aim of this article is therefore to assess the economic impact of pacts. As the majority of pacts concern wages, the assessment will concentrate on a comparison of the performance of pacts with alternative governance mechanisms for wage policies, that is, alternative pay-setting modes. The findings show that when wage pacts are endowed with the ability to govern lower-level pay determination, they are better at enhancing economic performance than other forms of coordination."

Och i pappret motiverar han det så här: 

"research on pacts has focused on the prerequisites for their emergence, whereas questions of their effectiveness have clearly receded into the background. Issues of effectiveness have frequently been addressed by case studies that concern one single country (Fajertag and Pochet 1997, 2000). However, case study analysis is scarcely able to examine the specific effect of pacts on intended outcomes, since there is always a large number of other potential factors whose actual impact cannot be isolated in a small number of cases. On the other hand, comparative studies tend to take the efficacy of pacts simply for granted, or merely equate the ‘success’ of pacting with the ability of the relevant actors to reach an agreement, while ‘unsuccessful’ pacting implies failure to arrive at concertation (Avdagic 2010; Culpepper 2002; Hamann and Kelly 2003). Again, such a criterion of success echoes the concern of the debate about the emergence of pacts. Success in concluding a pact does not say anything about its real impact. For this purpose, one has to systematically compare the effects of pacts with alternative governance mechanisms within a quantitative time-series cross-sectional (TSCS) design. There are only a few studies of this kind which concern pacts. Baccaro (2006) examined the impact of bargaining coordination on unemployment and pay restraint in 18 countries between 1960 and 1998. The findings show that coordination has a significantly dampening effect only on pay movements which cannot be directly linked to pacts since pay-setting can be coordinated by mechanisms other than pacts. A further problem is that the period covered is larger than the time which makes pacts distinct from former corporatist concertation, that is, the conversion to monetarism and its consolidation (Hassel 2003; Scharpf 1991). Brandl and Traxler (2005) assessed the impact of pacts on welfare expenditures and unemployment against alternative modes of pay regulation and other industrial relations properties. The time period covered was from 1980 to 1996. Pacts were defined as state-sponsored (i.e. tripartite) pay coordination. It was found that pacts are at neither the top nor the bottom of welfare expenditures. In terms of unemployment, pacts are among the worst performing arrangements if governability (i.e. control over lower-level pay-setting) is lacking. Otherwise, they are in between extremes of unemployment performance.

Since these studies refer to a core regulatory field of pacts, that is, pay policy, they beg questions about the superior performance of pacts, an assumption which explicitly or implicitly permeates the debate. Moreover, theoretical reasoning on public policy and organized interests does not lend support to such assumptions, as will be shown below. Hence, there is good reason to review relevant theoretical accounts and to rigorously test the effects of pacts. This is the aim of this article which tests the effects of pacts on time-series data for 20 countries from 1980 to 2003.1 The time period studied covers the emergence of pacts in the 1980s and the continued conclusion of pacts during subsequent decades." (s 483f)

Jag misstänker att begränsad tillgång på data är en del av motivationen till att pappret handlar om perioden efter 1980, men så här motiverar han det i pappret:

"The time period covered in the empirical analysis covers the emergence of pacts in the 1980s, because of the shift in the early 1980s towards supply-side (i.e. monetaristic) economics in developed countries, which made wage policy necessary to control inflation and to foster international competitiveness (Brandl and Traxler 2011; van Waarden 2003) and the continued conclusion of pacts during the subsequent decades." (s 490)

Så här ser hans kodade dataset, inte helt olikt Brandl och Traxler (2010), ut:

Han använder regressioner där de förklarande variablerna laggats ett år för att undkomma endogenitetsproblem, och där även en laggad beroende variabel används som förklarande variabel.

Så här resonerar han om sina beroende variabler, nominell lönetillväxt och reala arbetskostnader:

"Given that wage pacts have aimed to increase international competitiveness of countries since the 1980s (i.e. Hassel 2000), their performance is understood as their capacity for pay moderation which is captured by two dependent variables: nominal wage growth and real growth of unit labour costs. Hence, this analysis differs from the mainstream of empirical studies which take inflation and unemployment as performance measures. The measures used in this study are preferable for several reasons. Since the focus is on the comparative performance of pacts, one has to proceed from their goals which all give priority to pay moderation as a means of containing inflation and improving international competitiveness (Schulten and Stückler 2000). Reflecting the predominance of supply-side orientation, employment is seen as a function of effective pay moderation. However, this view is challenged by Post Keynesianism, which argues that aggregate demand rather than pay movements affect employment in open economies (e.g. Soskice 2000). If this is the case, then testing the effect on employment of wage pacts which issue guidelines for pay moderation, but not for demand management, would fail to take account of their aims. With respect to international competitiveness, the proof of pay moderation is change in real unit labour costs. To test the nominal effects of pacts, wage inflation (i.e. nominal wage growth) is better than inflation per se because import prices which are beyond the realm of national pay-setting increasingly affect inflation with growing economic openness."* (s 490)

Jag gillar att han konstaterar att det dominerande antagandet i litteraturen, att lönesänkningar alltid ger mer sysselsättning, kan ifrågasättas. Och gillar verkligen att han ifrågasätter deras användande av beroende variabler, som jag har gnällt på utförligt tidigare.

Resultaten ser ut så här:

Fotnot
*I en fotnot konstaterar Brandl: "Baccaro and Simoni (2010) use wage growth in efficiency units which is defined as the ratio of real wages and factor productivity as a dependent variable for their analysis of the economic effects of industrial relations institutions. The analysis in this work controls for factor productivity but uses the direct dependent variables."

Litteratur

Bernd Brandl (2012) "Successful Wage Concertation: The Economic Effects of Wage Pacts and Their Alternatives", British Journal of Indsutrial Relations.