En europeisk vändpunkt för löner 1870?

lönetillväxt minus BNP per capita-tillväxt i Norge 1830-1910, sjuåriga medelvärden. Om värdet är under 0 så växer lönerna långsammare än BNP, om värdet är över 0 växer lönerna snabbare än BNP. Ur mitt paper om löner i Skandinavien 1800--1910. 1840-74 är lönernas ökningstakt ungefär 1 procent under BNP:s; 1875-99 ökar lönerna istället lite snabbare än BNP, ungefär 0.1 procent snabbare per år.

klurigt uträknade löne- och kapitalandelar i Frankrike 1820--1910 från Thomas Pikettys Capital in the 21st Century. Figuren nedladdad här.

Eric Hobsbawm skriver i introduktionen till The Age of Empire, hans tredje bok om “det långa 1700-talet” 1776 till 1914 efter The Age of Revolution 1789–1848 och The Age of Capital 1848–1875, om den gemensamma tankeramen för den oplanerade trilogin. Och nedan är ett långt citat om hans periodisering, men det som jag framför allt är intresserad av är hur han karaktäriserar perioden 1848 till 1875 som den period i modern europeisk historia med minst antal socialister och oppositionella, som den period då kapitalet härskade allena. Detta intresserar mig speciellt eftersom jag försökt utröna förhållandet mellan lönearbetarnas välstånd (mätt i löner) och det allmänna välståndet i Skandinavien från 1800 till 1910*, och det verkar som att det sker ett väldigt tydligt brott 1870: innan dess har vi 20-40 år då lönerna stagnerar medan det allmänna välståndet växer (dvs välståndet fördelas ojämnt); efter 1870 växer lönerna istället i takt med BNP. Och en speciell sak är att Robert Allen finner ungefär samma sak (dock redan 1840) i Storbritannien, och Thomas Piketty  (2014, s 225ff) samma sak i Frankrike -- länder som var väldigt olika de skandinaviska, och på mycket olika utvecklingsvägar och -stadier. Har då alla dessa länder ändå något gemensamt, en samhällsekonomisk vändpunkt ca 1870? Och skulle i så fall Hobsbawms analys kunna användas?

För Skandinaviens del har jag tänkt inte minst på emigrationen (till USA m m) som en orsak till att lönerna växer snabbare än BNP efter 1870, framför allt i Norge och Sverige som ju var ledande emigrationsländer i Europa. Jag har också funderat på om det kan ha med deflation och sticky wages att göra, som t ex i Storbritannien på 1820-talet (eller omvänt -- inflation och fallande reallöner -- USA på 1830-talet eller 1860-talet) då fallande matpriser gav stigande reallöner för arbetare. Och det verkar delvis funka, men inte alls så mycket som man skulle kunna tro: även om man brukar tala om en europeisk "kris" 1873--1896 så är deflationen inte särskilt kraftig och framför allt inte ihållande i Skandinavien under 1800-talets tre sista decennier. Jag har också funderat på om det har med fackföreningsrörelsens spridning men har haft det svårt att matcha tider av facklig frammarsch med löneutvecklingen. Och vad gäller emigrationen så stämmer visserligen timingen -- men Frankrike såg inte samma emigrationsutveckling, men ett liknande skifte i löne-till-BNP-ration. Så vad kan då vara den gemensamma faktorn? Kan det ha med vad Hobsbawm pratar om att göra? Eller ett gemensamt teknologiskt skifte? Helt enkelt: vad har Skandinavien och Frankrike -- och kanske Storbritannien -- gemensamt ca 1870 som kan ha påverkat lönernas utveckling jämfört med det allmänna välståndet?

“Essentially the central axis round which I have tried to organize the history of the century is the triumph and transformation of capitalism in the historically specific forms of bourgeois society in its liberal version. The history begins with the decisive double breakthrough of the first industrial revolution in Britain, which established the limitless capacity of the productive system pioneered by capitalism for economic growth and global penetration, and the Franco-American political revolution, which established the leading models for the public institutions of bourgeois society, supplemented by the virtually simultaneous emergence of its most characteristic- and linked - theoretical systems: classical political economy and utilitarian philosophy. The first volume of this history, The Age of Revolution 1789-1848, is structured round this concept of a 'dual revolution'. It led to the confident conquest of the globe by the capitalist economy, carried by its characteristic class, the 'bourgeoisie', and under the banners of its characteristic intellectual expression, the ideology of liberalism. This is the main theme of the second volume, which covers the brief period • between the 1848 revolutions and the onset of the 1870s Depression, when the prospects of bourgeois society and its economy seemed relatively unproblematic, because their actual triumphs were so striking. For either the political resistances of 'old regimes', against which the French Revolution had been made, were overcome, or these regimes themselves looked like accepting the economic, institutional and cultural hegemony of a triumphant bourgeois progress. Economically, the difficulties of an industrialization and economic growth limited by the narrowness of its pioneer base were overcome, not least by the spread of industrial transformation and the enormous widening of world markets. Socially, the explosive discontents of the poor during the Age of Revolution were consequently defused. In short, the major obstacles to continued and presumably unlimited bourgeois progress seemed to have been removed. The possible difficulties arising from the inner contradictions of this progress did not yet seem to be cause for immediate anxiety. In Europe there were fewer socialists and social revolutionaries in this period than at any other. The Age of Empire, on the other hand, is penetrated and dominated by these contradictions. It was an era of unparalleled peace in the western world, which engendered an era of equally unparalleled world wars. It was an era of, in spite of appearances, growing social stability within the zone of developed industrial economies, which provided the small bodies of men who, with almost contemptuous ease, could conquer and rule over vast empires, but which inevitably generated on its outskirts the combined forces of rebellion and revolution that were to engulf it. Since 1914 the world has been dominated by the fear, and sometimes by the reality, of global war and the fear (or hope) of revolution - both based on the historic situations which emerged directly out of the Age of Empire. It was the era when massive organized movements of the class of wage-workers created by, and characteristic of, industrial capitalism suddenly emerged and demanded the overthrow of capitalism. But they emerged in highly flourishing and expanding economies, and, in the countries in which they were strongest, at a time when probably capitalism offered them slightly less miserable conditions than before. It was an era when the political and cultural institutions of bourgeois liberalism were extended, or about to be extended, to the working masses living in bourgeois societies, including even (for the first time in history) its women, but the extension was at the cost of forcing its central class, the liberal bourgeoisie, on to the margins of political power. For the electoral democracies, which were the inevitable product of liberal progress, liquidated bourgeois liberalism as a political force in most countries. It was an era of profound identity crisis and transformation for a bourgeoisie whose traditional moral foundation crumbled under the very pressure of its own accumulations of wealth and comfort. Its very existence as a class of masters was undermined by the transformation of its own economic system. Juridical persons (i.e. large business organizations or corporations), owned by shareholders, employing hired managers and executives, began to replace real persons and their families owning and managing their own enterprises. There is no end to such paradoxes. The history of the Age of Empire is filled with them. Indeed, its basic pattern, as seen in this book, is of the society and world of bourgeois liberalism advancing towards what has been called its 'strange death' as it reaches its apogee, victim of the very contradictions inherent in its advance. /…/” (s 8–10)

...

* Läs pappret här.

Keynesianism i Storbritannien, USA och Sverige på 1930-talet

Varför valde olika länder i olika utsträckning keynesiansk politik i respons på 1930-talets ekonomiska kris? En av de klassiska studierna i ämnet är statsvetarna Margaret Weir och Theda Skocpols kapitel ”State Structures and the Possibilities for ’Keynesian’ Responses to the Great Depression in Sweden, Britain and the United States” i den legendariska boken Bringing the State Back In från 1984.

Som titeln antyder så jämför Weir och Skocpol -- vars studie bygger på sekundärkällor -- tre länder: Sverige, USA och Storbritannien. De klassificerar utfallen som ska förklaras så här: Sverige väljer “social Keynesianism”, USA väljer “commercial Keynesianism” (som bygger på skattesänkningar och konsumtionsstimulans), och Storbritannien, Keynes hemland, för ironiskt nog ingen keynesiansk politik alls förrän WW2. Om Sverige säger de bl a att ”There was something very speccial about the ability and willingness of the Swedish Social Democratic leadership to formulate a reformist public spending strategy in the early 1930s.” (p. 113)

I deras teoridel går de igenom tre tidigare förklaringar: maktresursteorin som de kallar "working class strength"-förklaringen, en "coalitional approach", och en teori som betonar idéers betydelse. De avfärdar working class strength-förklaringen: med den skulle UK, som hade starka fackföreningar och ett välorganiserat arbetarparti, inte Sverige ha den mest avancerade keynesianismen. Kollar också på ”coalitional approach” (Gourevitch, Thomas Ferguson); Gourevitch betonar t ex internationalism i UK:s näringsliv och finanssektorns ledarskap. W och S är positiva men menar att förändringar i ”civil service” i sig är viktigast. Teori tre är idéer/Keynes GT. Och så deras modell som betonar statsstrukturer:

vilken kan jämföras med hur de sammanfattar maktresursförklaringen och koalitionsförklaringen:

och den idébaserade förklaringen:

Weir och Skocpol menar att skillnaden mellan arbetarpartierna i Storbritannien och Sverige är att det i UK ägnade 20-talet åt att strida om a-kassans ersättningsnivå medan det i Sverige utvecklade public works till kollektivavtalsenliga löner. Det senare visade sig en bättre väg över till protokeynesianism. 

"the proposals that would in due course become central to the Social Democratic strategy for coping with the depression emerged before the major crisis itself through critical dialogue with the Swedish state's existing means for addressing the needs of the unemployed. The parallels to, and differences from, the Swedish case are striking. In the British case, the Labour party focused throughout the 1920s on struggles over unemployment benefits, whereas in the Swedish case, frustrated Social Democracts focused on a national body administering public works for the unemployed. Both parties simply reacted to the existing means their national state had for coping with unemployment and its effects.

Yet labor party struggles over public works offered a better bridge to proto-Keynesian macroeconomic strategies than did prior struggles over the terms on which individuals would receive unemployment benefits. This was not only because it was easier for public works to be conceptualized and justified in collective action terms. Equally important, it was also easier, in Sweden, as in many other countries, for politically active people to arrive at rationales for financing 'useful' public works through government deficits during a national economic crisis." (125)

De går vidare med jämförelsen mellan Storbritannien och Sverige, de två länderna med starka arbetarpartier men olika ekonomisk-politiska utfall. Och de gör ett analytiskt ställningstagande:

"In order to assess why and how new, proto-Keynesian economic ideas became, or failed to become, credible with governmental and political leaders in a position to act with them, we must ask not about the presence of individual persons or ideas in the abstract, but whether key state agencies were open or closed to the development or use of innovative perspectives. In effect, we must investigate how the normal mechanisms used by states to incorporate educated expertise served to facilitate or hamper innovations in economic policy." (s 126)

De redogör för hur arbetsmarknads- och ekonomisk politik var organiserad i Storbritannien, och går över till Sverige via en bok från 1936 av en forskare vid LSE som studerade just nationalekonomers inflytande i Sverige, Brinley Thomas Monetary Policy and Crisis: A Swedish Experience. (s 129) Thomas hävdade att den svenska staten harde en särskild kapacitet att samordna penning- och ekonomisk politik eftersom Riksbanken var offentligt ägd och ansvarig till bankkommittén i riksdaagen. Vidare så betonade Thomas att:

"In Sweden great respect is paid to the professional economist. He commands an honoured place in the scheme of thinkgs in marked contrast to the scepticism or the polite indifference with which he is regarded in this country [i.e., Britain] or the United States .... The curious thing is that though [Swedish economists] ... often take part in the hurly-burly of politics, the authority attaching to their pronouncements is not thereby weakened." (s 129)

Weir och Skocpol:

"Indeed, much of the answer to why the Swedish Social Democrats launched a deficit-financed recovery strategy in 1932-34 lies in the history of the Swedish state from preindustrial times and its long-established mechanisms for brining experts, bureaucrats, and political representatives together for sustained planning of public policies." (s 129)

De går här tillbaka till 1600-talet och betonar att Sverige från dess till det tidiga 1900-talet var en byråkratiskt dominerad monarki; de lyfter fram Gustav II Adolf och hans kansler Axel Oxenstierna och att från deras tid framåt så "policy formation was strongly influenced by the dominance of central administrative boards." (s 129) De lyfter också fram stora statliga utredningar med partsrepresentation som en gammal svensk tradition. De hävdar att också efter demokratins genombrott med en liberal-socialdemokratisk koalition runt 1920 så blev inte public policy making reducerat till "parliamentary bargaining", utan istället utvecklades en "modernized version of Sweden's deeply rooted system of deliberative, consultative, and state-centered policy making." (s 130) (Deras referenser här är  Hans Meijer, "Bureaucracy and policy formulation in Sweden", Scandinavian Political Studies 1969, och Thomas J. Anton, "Policy-making and political culture in Sweden", SPS 1969.) De menar att arbetslöshetsutredningen med Wigforss, Bagge m fl var ett exempel på detta, och möjliggjorde för Wigforss att utveckla politiken fundamentalt. De konstaterar att bonde-socialdemokrat-alliansen i "kohandeln" var nödvändig för att få igenom politiken, men att statsstrukturen möjliggjode också denna allians. Vidare så medger de att de flesta ekonomer numera mer betonar devalveringen än underskottsfinansierad stimulanspolitik för den svenska återhämningen från krisen (jfr Klovland 1998), men säger att efterfråganstimulansen ändå också spelade någon roll. (s 132) I jämförelse med USA så hävdar de att den svenska staten hade bättre samarbete med kommunerna än vad den amerikanska staten hade med sina läge nivåer, vilket underlättade en omläggning av arbetslöshetspolitiken, och att utredningsväsendet förenklade vidare policyutveckling i Sverige på ett sätt som inte gällde i USA (s 142). Vad gäller alliansen mellan Bondeförbundet och SAP så menar de att nationalekonomernas argument om plussummelösningar underlättade det samarbetet (s 143).

I slutsatserna säger Weir och Skocpol:

"The Swedish 'new' econmists achieved the earlies and fullest 'Keynesian' policy successes and subsequently reaped rich rewards through their academic and public pcareers and international intellecturla reputations. Yet the Swedish economists acchieved their policy impact without first forging a strikingly new grand theory, as Keynes did in Britain, and without clothing their economic prescriptions in politically partisan and conflictual prescriptions, as the stagnationists did in the United States. Our analysis has suggested that early and sustained access to administratively strategic centers of public policy made it possible for the Swedish economists to produce effective intellectual justifications for state-sponsored reforms in this relatively atheoretical and nonconflictual mode." (s 149)

De avslutar sitt paper med det något provokativa -- mot de som hävdar idéernas kausala betydelse i politiken -- argumentet att "keynesianismen" i någon mån var en efterhandskonstruktion, en etikett som inte betyder att Keynes i sig hade någon större effekt på ekonomisk politik. (s 149)

Referens

Margaret Weir och Theda Skocpol, ”State Structures and the Possibilities for ’Keynesian’ Responses to the Great Depression in Sweden, Britain and the United States”, 1984