Arbetskompensationens sammansättning

Hur stor andel av kompensationen för ens arbete får man ut i direkt lön och hur mycket får man ut i indirekt lön (semesterersättning etc) eller sociala avgifter (pensionsavsättningar etc)? Conference Boards databas International Labor Comparisons (ILC), som de sedan 2013 tagit över från USA:s Bureau of Labor Statistics som av budgetskäl la ner programmet, erbjuder en möjlighet att kolla på detta, för industrin åtminstone. För 2010 redovisade BLS i vad jag antar var deras sista årsrapport från ILC, år 2012, denna bild:

Vi ser att betalningen har tre komponenter: direkt lön, direkt betalda förmåner, och så socialförsäkringar. Socialförsäkringarna utgör en stor del av den totala kompensationen i Sverige, Belgien, Brasilien, Frankrike, Mexiko, Italien m fl länder. I Nya Zeeland, Danmark m fl länder utgör däremot den direkta lönen över 90 procent av den totala kompensationen.

För att få fram data tillbaka till 1996 kan man använda dataserien "Hourly direct pay as a percent of total hourly compensation costs in manufacturing, 1996-2012". Jag har valt Sverige och fyra andra länder och serierna syns nedan.

 

Å^terigen ser vi att i Danmark är den direkta lönen den absolut största delen av kompensationen, över 90 procent vilket är mycket högre än t ex i Sverige och Frankrike där den ligger runt 65-70 procent. Tyskland och USA ligger däremellan runt 75-80 procent.

Produktivitetsväxt i skandinavisk och tysk industri sedan 1950

Hur har produktivitetstillväxten sett ut i skandinavisk industri sedan 1950?

För Danmark har Abildgren data för hela ekonomin, och Bureau of Labor Statistics för industrin 1950-2010.

Abildgrens serie ser mycket stabilare ut, vilket inte är så konstigt med tanke på att den är för hela ekonomin medan BLS bara är för industrin.

För Norge har Bore och Skoglund (2008) data i SSB:s bok om norsk industri sedan 1829, och även BLS för åren 1950-2010. I diagrammet jämförs dem.

De sammanfaller i hög grad men på ett par ställen skiljer de sig rejält: i det tidiga 80-talet ser BLS betydligt högre ut, i slutet av 80-talet har Bore och Skoglund fallande produktivitet medan BLS ser hälsosam ut runt 0-2 procent,  i slutet av 90-talet ser den mycket lägre ut hos Bore och Skoglund, och 2005 ser BLS ett enormt tapp om ungefär 4 procent medan Bore och Skoglund ser en stor ökning runt 6 procent! Minst sagt oroväckande.

För Sverige har jag räknat fram produktivitetsväxt som växten i realt förädlingsvärde minus växt i antal anställda. Dessa data finns i två versioner: Edvinsson och Krantz och Schön. I diagrammet nedan jämförs de med BLS.

I grova drag visar de samma bild. Den kvantitativt största avvikelsen är på 1990-talet: BLS visar en mycket snabbare ökning i återhämtningen, 16 procent 1993 att jämföra med 7 procent med Edvinssons data, och även 90-talets sista år ser BLS mycket snabb ut, runt 8 procent att jämföra med runt 5 procent i de andra serierna.

Det är också intressant att kolla på tysk industri. Diagrammet nedan jämför data från BLS för 1950-2010 med Sachverständigenrat 1950-1991, OECD 1970-2010 och ILO 1980-2010.

Överlag ser BLS skattningar mycket mer varierande ut: extrama bottnar som -15 procent 2009 att jämföra med bara -2 hos OECD och ILO (som är samma serie), etc. Trenderna ser liknande ut.

---
se också: produktivitet i belgisk och holländsk industri sedan 1950. Också där jämför jag BLS data med nationella dataserier.

Den danska undersköteskestrejken 2007-08 i ett svenskt perspektiv

Den 6 juni 2007 samlas 500 sosuassistenter och sosuhjælpere -- motsvarande undersköterskor och vårdbiträden, anställda i äldreomsorgen -- i den jylländska staden Holstebro för att diskutera missnöje med sina löner och arbetsförhållanden. De kommer överens om att på stubben kräva hela 1000 kr lönehöjning av kommunen, och den 13 juni går de i strejk. Personal flyr -- en sosuhjælper arg på att hon kunde börja på en fönsterfabrik som ufaglært arbetare och få 137 kr/timme, medan hon bara fick 114 kr/timme som sosuhjælper, ett yrke som kräver 14 månaders utbildning. Strejken sprider sig i landet och får mycket mediauppmärksamhet. 21 juni demonstration vid Christiansborg. 1000 sosu'er reser till från Jylland och får stöd av 500 köpenhamnare. Strejken sprider sig till KBH m fl städer. Men avtar ganska snabbt och i slutet av juli är det slut. De strejkande i Holstebro fick ingen lönehöjning. Men dock stor uppmärksamhet och sympati -- enligt en undersökning i Politiken stödde 2/3 i befolkningen lönehöjningar för sosu'erne, även med skattehöjning.

Strejken leder också till en rad politiska utspel om pengapåsar till lönehöjningar för sosu'erne. Pia Kjærsgaard från Dansk Folkeparti är först ute med att lova en pengapåse (5 milj kr) för lönehöjningar*; SF följer upp med att lova 2.4 milj; Enhedslisten 11 milj. Fick Fagforbundet af Offentligt Ansattes (FOA) ordförande att kräva en "Foghpåse" med pengar. Men Venstreregeringen+Socialdemokraterna+Radikale sa nej. FOA:s utspel inte populärt bland andra offentlig sektor-fackförbund. Och arbetsmarknadsforskaren Flemming Ibsen från Aalborg sa att om DOA fick igenom sitt krav skulle "den danska modellen" rasa (16f). I mitten av juli svängde S och förespråkade en påse pengar till sosu'erne.** De politiska utspelen i juni och juli hade också föregångare -- under tripartistiska förhandlingar om kvalitetsarbete i offentlig sektor under våren hade FOA krävt just en pengapåse för höjda löner, och Pia Kjersgaard hade redan då, i Folktingets slutsession inför sommaren 31 maj, tagit ställning för en sådan. Övriga partier såg detta som populism, men katten var "sluppet ud af sækken", konstaterar Jacobsen och Pedersen (s 87).

Efter sosu'ernes strejk sommaren 2007 blir avtalsrörelsen 2008 på den offentliga sektorn ett landmärke i dansk arbetsmarknadshistoria. Storkonflikten på offentlig sektor är unik, förhandlingarna är de längsta någonsin, lönekraven historiskt höga, och avtalsrörelsen är politiserad på ett nytt sätt, menar Jacobsen och Pedersen (s 221). Och det är just politiseringen som är allra mest kontroversiell:

"Frem for alt var det den stærke politisering og ikke mindst en række politiske partiers løfter om tilførsel af ekstra lønmidler til især sosu'erne, der fik både politikere, arbejdsmarkedsforskere og forbundsledere til at advare mod konsekvenserne for 'den danske model'."

---
*Vilket kan kontrastera med det tidigare högerpopulistiska partiet Fremskrittspartiet som enligt Henning Jørgensen (pdf, s 164) "hetsade" mot de offentliganställda i slutet av 70-talet.
**Jørgensen, ibid (s 169), visar att S och DF efter valet hösten 2008 svek det löftet och flyttade fram löneökningar på ett sätt som innebar 0,5 mdr extra fast de hävdade att det var 5 mdr. Jfr Göran Perssons löfte i augusti 2002 om 25 mdr till löneökningar i offentlig sektor, ett löfte som han snabbt glömde efter valet... Thörnqvist 2006, s 105 (pdf).

se också: en intervju med arbetsmarknadsforskaren Flemming Ibsen i Politiken 5 maj 2008: "Kæmpesejr till Dennis Kristensen". En analys i Politiken två år senare av ifall strejkerna 2008 lönade sig, av arbetsmarknadsforskarna Jørgen Stamhus och Steen Scheuer. Statsvetarna Anette Borchorst och Henning Jørgensen sätter in strejken i en lika lön-kontext (pdf). Christer Thörnqvist sätter i ett kapitel i denna antologi, fritt nedladdningsbar, in strejken i en internationell kontext.

Arbetarnas levnadsstandard under Storbritanniens industriella revolution: optimister och pessimister

En av de riktigt stora och klassiska debatterna inom ekonomisk-historisk forskning är: hur utvecklades levnadsförhållandena för arbetarklassen under industrialiseringen? Det klassiska fallet är Storbritannien. Den moderna debatten började med Clapham (1926) och rasade i flera decennier, åtminstone fram till 1990-talet. Förenklat kan man säga att det finns två huvudläger i debatten: "pessimisterna", som anser att arbetarklassens levnadsförhållanden försämrades under den första fasen av industrialisering med fallande reallöner och dåliga levnadsvillkor (föroreningar, dålig hälsa etc), och å andra sidan förstås "optimisterna" som tvärtom hävdar att också arbetarklassens levnadsstandard växte från början med industrialismen. Denna uppdelning överensstämde också i hög grad med teoretisk och metodologisk orientering: optimisterna tenderade att vara mer liberala politiskt sett och metodologiskt fokusera på löner och priser, dvs reallöner. Pessimisterna var ofta -- som Eric Hobsbawm -- mer marxistiskt influerade socialhistoriker som använde bredare mått på levnadsstandard.*

I detta inlägg går jag igenom en mängd studier från denna viktiga debatt.

Flinn 1974
M.W. Flinn börjar sitt paper med att konstatera att reallönen inte är det enda måttet på välstånd men och att hävda (smått aggressivt, mot icke namngivna meningsmotståndare) att det är det överlägset viktigaste måttet:

"even the briefest reflexion on the attitudes of the working classes themselves both throughout the last century and a half and at the present time will indicate that they themselves have never been in much doubt that it is the wage-level that matters above all else. A great many of the elements that are involved in "standard of living" depend directly on individual income levels, and many of the others can be shown to correlate closely with social income levels. The British working-man has always shown more direct interest in wage levels than he has in other ingredients in living standards like public health, housing, education, and social insurance, and historians of living standards would do well to follow his lead." (s 395)

Även med fokus på en enda variabel finns många svårigheter i debatten, säger Flinn. En är att deltagarna valt olika perioder: Clapham (1926) framför allt 1794-1824, Ashton (1949) 1790-1830 och (1955) 1700-1800, Hobsbawm (1957) 1790-1850 och i praktiken i diskussionen om reallöner 1815-1840, Taylor (1960) 1780-1850, Hartwell (1961) 1800-50, och Williams (1966) 1750-1850. Flinn är också missnöjd med att flera författare använder 1815 som en brytpunkt och jämförelsepunkt: medan det var ett viktigt år i politisk historia var det inte det i reallönehistoria där det däremot var mitt inne i en period av hög volatilitet på priser och nominallöner, vilket gör det till en olämplig jämförelsepunkt (s 396). Flinn menar att prisutvecklingen 1750-1850 enkelt sammanfattat är en först uppåtgående sedan nedåtgående båge, med 1813 som höjdpunkt.

"The problem remains to determine whether and to what extent workers benefited or suffered materially from the economic changes of the first stages of the Industrial Revolution." (306) För detta syfte bör man välja ett referensår som tydligt befinner sig före IR inträffar; föreslagsvis någon gång i mitten av 1700-talet, före de höga prisstegringarna under 1700-talets sista fjärdedel. IR har inget slut men det råder konsensus om att reallönerna ökade brett fr o m slutet av 1840-talet (jfr Allen 2009), och Flinn väljer därför det sena 40-talet som bortre jämförelsepunkt. Man bör också kolla på några år däremellan, och också här har Flinn klagomål: tidigare forskare har valt godtyckliga jämna år som "början" och "slut" på IR, 1780, 1790 och 1800 som början och 1830 eller 1850 som slut, och Flinn menar att detta är problematiskt, särskilt valet av 1800 då spannmålspriserna var rekordhöga vilket gör att reallönerna ser mycket låga ut för det året. (s 397) Givet de många korta kriserna utlösta av dåliga skördar menar Flinn att det inte är alls meningsfullt att diskutera kortsiktiga fluktuationer, åtminstone inte på 1700-talet.

Flinn menar att fluktuationer i reallöner under perioden beror mer på fluktuationer i priser än i nominallöner (397f). Utifrån detta ser han 1790-talet, då inflationen accelererar i samband med början på franska krigen, 1813 (prispeaken) och det tidiga 1820-talet, då prisfallen som varar till 1850 eller t o m till 1890 (enligt Landes 1969) börjar, som brytpunkter att beakta. De extrema prisåren 1812 och 1813 utesluts ur analysen, istället används snitt för 1809-11 och 1814-15 för att fånga pristoppen (s 399).

För priser 1750-1850 finns inte färre än tio serier -- Jevons, Sauerbeck, Silberling, Kondriateff, Tucker, Gillboy, Schumpeter, Rousseaus, Gayer-Rostow-Schwartz, och Phelps Brown och Hopkins. Olika reallöneforskare har använt olika prisserier.

Det har bråkats mycket om de olika indexens för- och nackdelar men de har empiriskt mycket gemensamt: ökande trend från tidiga 1790-talet, kortsiktig peak 1800, dito 1813, och i de flesta fall också 1818, 1825, 1839 och 1847. Indexen bygger på mellan 6 och 78 olika varor men bara i de två senaste, av Neale (1966) och Gourvish (1972), inkluderas hyra, och de täcker endast korta perioder under 1800-talet (s 403).

Med pengalöner möter man andra problem än med priserna. Här är de regionala skillnaderna större, och förändras dessutom över tid: i början av 1700-talet tjänade jordbruksarbetare i södra England mer än kollegorna i norr men 100 år senare hade detta förhållande förbytts då lönerna i norr pressats upp genom industrialiseringen (s 404). De tillgängliga löneskattningarna kommer nästan helt från två studier: Gilboy (1934) och Bowley och Wood (1898-1910). Gilboy presenterade ungefär 70 serier för löner på 1700-tlaet, mest för hantverkare men också några serier för grovarbetare (labourers). De flesta serierna kommer från institutionella arbetsgivare som sjukhus, universitet, katedraler och kommuner. I boken presenterar Gilboy inga index även om hon i en senare artikel presenterar två sådana: hantverkare i London och grovarbetare i Lancashire. Bowley och Wood skrev inte färre än 19 artiklar i Journal of the Royal Statistical Society med hundratals löneserier, kanske 1000. De täckte många olika yrken, med fin avgränsning för typ av arbete och nivå av kvalifikationer, och hade mycket bra geografisk täckning. "It is hardly surprising that in seventy years comparatively little has been done to add to these statistics". En del av serierna börjar under 1700-talets sista fjärdedel men de flesta börjar senare än så; "the figures are thin on the ground before the 1820s and 1830s". Ett annat problem är att få av serierna har årliga uppgifter; de flesta har för slumpmässiga år. (s 406) Ett annat problem är att serierna är så många att det blir opraktiskt, och skapandet av mer enhetliga index komplext. Några fler serier har också presenterats av Collier (1964) för bomullsarbetare, Hamtilton (1963) för Skottland, Gourvish (1972) tre korta serier, Neale (1966) grovarbetare i Bath 1780-1812 och 1832-44, Morgan (1971) skotska jordbruksarbetare på 1790-talet, och Bythell (1969) för textilarbetare 1795-1820 och 1814-41.

Flinn går över till reallöner. Före 1790 går det inte att säga mycket: löneserierna är för få, menar han. Mot tidigare forskning menar han att reallönerna under krigens och inflationens 1790-tal verkar ha klarat sig, med arbetarna i Bath som ett undantag. (s 408) 1812-13 eroderades reallönerna rejält av inflationen, men i övrigt menar han att inkallandet av 10 procent av den manliga arbetskraften till armén bidrog till att höja lönerna under krigsperioden. Efter 1810/14 vet vi mer och Flinn menar att reallönerna ökade, då priserna sjönk ca 25 procent, vilket observerades t ex av Thomas Tooke i ett anförande på The Political Economy Club 1833. Flinn menar dock att ökningarna under 1800-talets andra kvartal var rätt blygsamma, ca 1 procent per år. (s 409f)

I sina slutsatser diskuterar Flinn att vi inte vet om det efter 1813 skedde en omfördelning från högbetalda löntagare till lägre betalada (som de tillgängliga data handlar om) eller kanske en omfördelning från vinster till löner. Han konstaterar också två begränsningar i analysen i pappret: (1) arbetslösheten och säsongsvariationer i sysselsättningen har inte beaktats, och (2) endast löner av indiktorer på levnadsstandard har beaktats här.

Gourvish 1976

Detta är en kommentar på Flinns paper från 1974. Gourvish börjar med att sammanfatta Flinns analys, som han menar utmärks av en större optimism än vad tidigare forskare haft om tillgänliga prisseriers användbarhet, samt betoningen på reallönväxt under deflationsperioder, särskilt att det mesta av reallöneökningen 1750-1850 skedde ca 1813-25.

Gourvish kritiserar Flinns metod för att räkna ut prisutveckling över tid och får med sin metod fram större prisökningar på 1790-talet och kraftigare deflation på 1810-talet. (s 137) Utifrån detta ifrågasätter han ifall Flinns optimism om reallönerna på 1890-talet. Vidare är han obekväm med att de flesta av prisserierna bara bygger på uppgifter från London: är detta verkligen tillförlitligt? (s 139) Gourvish är också skeptisk till Flinns optimism om 1810-talet, och menar att de data som Thomas Tooke byggde sitt tal på 1833 faktiskt visade 3 löneserier med minskad reallön 1810-30 och 5 med ökad dito. "Surely the view that real wage gains, I 750- I850, were largely confined to the years c. I8I3-25 rests upon very shaky foundations ?" (s 141)

Tunzelmann 1979 
Liksom Gourvish (1976) utgår Tunzelmann (1979) från Flinn (1974), och också denne kommentator är skeptisk till Flinns påstående att reallöneökningarna mellan 1750 och 1850 var koncentrerade till 1813-25.

Han håller med Flinn om att det finns väldigt många löneserier för enskilda grupper, och att det är svårt att aggregera dem till mer användbara index. För att göra detta använder han principal components analysis för att skapa ett slags viktat genomsnitt. (s 35-9) Med en PC-serie för löner och en för priser får han fram att lönerna allmänt stagnerade ca 1750-1810 och därefter började öka mer eller mindre snabbt. (s 38) Han har dock två skattningar och de skiljer sig mycket åt: enligt den ena ökade reallönerna från 1790 till 1850 med 100 procent, enligt en andra bara med 20 procent. Tunzelmann är en försiktig general och vill själv inte riktigt säga vilken skattning som är bättre (s 39). I påfallande låg grad lyckas han revidera Flinns (1974) analys, vilket väl ändå var målet. Han menar att Flinns breda kronologi post-1770 -- hyfsat konstanta reallöner till 1813, sedan snabba ökningar, långsammare 1825-50 -- håller hyfsat. Dock sveptes reallöneökningarna som nåtts mellan 1813 och 1816 bort till 1818 genom inflation, och den ökning 1813-25 som Flinn pratar om beror mest på deflationen i det tidiga 1820-talet (s 41).

Flinn säger i slutet av sin artikel (409-11) att de ökade reallönerna 1813-16 och 1819-22 inte kan ha uppnåtts utan omfördelning till löntagarna från icke-löntagare och särskilt de arbetslösa. Det sista menar Tunzelmann är problematiskt när man tolkar reallöneökningar som en standardhöjning för arbetarklassen (vilket ju är vad debatten handlar om): de arbetslösa räknas typiskt också in i arbetarklassen. (s 41) Flinn hävdar att arbetslösheten faller från det tidiga 1820-talet så att reallöneökninganra där verkligen är indikator på stigande levnadsstandard för arbetarklassen, men Tunzelmann menar att minskningen kom några år senare (s 42). Han menar också att Flinns beräkningar av ökningarna på 10- och 20-talen förvrids av valen av jämförelseår.

Mokyr och Savin (1976) har utifrån data från Gayer, Rostow och Schwartz (1975, The Growth and Fluctuation of the British Economy, 1790-1850) hävdat att industrialiseringen/fabrikssystemet tog fart i Storbritannien under 1810-talet. Ifall detta stämmer sammanföll alltså industrialiseringens take-off med reallönernas första riktiga ökningsperiod, konstaterar Tunzelmann (s 42f). Liknande så avtar löneväxten under 30- och 40-talen då industrin enligt Deane och Cole inte växer lika snabbt (s 45).

I papprets sista del kollar Tunzelmann lite på regionala löneserier, utifrån Gilboy om norra England och Wood (1899) för sex städer.

I sina slutsatser ger Tunzelmann ganska mycket stöd åt Flinn, även om han menar att vår kunskap är mycket mer osäker än vad Flinn angivit: enligt T:s undersökning så kan reallönerna ha ökat med 0 procent 1750-1850 eller med 150 procent (s 48).

Crafts 1980 
Nick Crafts börjar sin artikel med en rätt pessimisstisk (sic) utvärdering av debatten om levnadsstandard under industriella revolutionen: "there is still little agreement on what are the important questions to be asked, let alone the answers". (s 176) De viktigaste nya data de senaste två decennierna, säger han, var Deane and Cole (1964, British Economic Growth 1688-1959, Cambridge) vars data visar en mer gradvis tillväxt än vad tidigare skattningar av  Pollard (1958, "Investment, consumption and the industriial revolution", EHR) och Rostow (1960, The Stages of Economic Growth, Cambridge) gjorde. Hartwell och Engerman (1975) gör med Deane och Coles BNP-data och inkomstfördelningsskattningar för benchmark-år av Bowley och Soltow ett optimistiskt argument för arbetarklassens levnadsstandard. Hobsbawm (1975) invände bl a på metodologisk grundval: han föredrog att kolla på reallöner direkt snarare än att dra slutsatser från makrodata. Han invände också, liksom Perkin (1969), att olika grupper i arbetarklassen kan ha sett mycket olika utvecklingar: Perkin menade att stora delar av arbetarna inte såg några standardhöjningar förrän 1840-talet. Williams (1966) och Pollard och Crossley (1968) har för sin del hävdat att Deane och Coale underskattade hur mycket av produktionen som gick till final & intermediate goods, och därför överskattade konsumtionens växt (s 177).

Också Crafts utgår i sitt paper från Deane och Coles data, och vill lägga till ytterligare ett mätproblem där: deflatorerna som använts. Han menar att D och C överskattar växten i real output 1801-31. D och C använde Rousseaux prisindex (se diagrammet från Flinns paper ovan) och Williams (1966) använde Silberlings index (återigen, se Flinns diagram). Taylor (1975) har uttryckt kritik mot D och C:s användande av Rousseaux men inte utvärderat hur stort problemet är; Hobsbawm (1975) har kritiserat optimisternas användande av deflatorer av löner men inte gått in på BNP-deflatorerna. Crafts accepterar Roussaux jordbrukspriser men inte hans industripriser som han menar har brister både i täckning och i viktning (s 179f). Inte heller priserna för tjänster är han nöjd med (s 181f) Han reviderar ner skattningen för BNP-tillväxten 1801-31 till 2.3 procent per år (s 184), att jämföra med Deane och Coles skattning på 2.8 procent (s 179).

Crafts menar att implikationen av denna förändring är att man kan tro både på Hartwell-Engermans optimism och Hobsbawm-Perkins pessimism! Han använder den samtida observatörens Colqhuhons skattning av inkomstfördelningen som analyserad av Soltow (1968) och Hobsbawms (1964) uppdelning av befolkningen i 25 % upper and middle class, 15 % arbetararistokrati, 30 % the intermediate working class och botten 30% the laboring poor. (s 186) Han simulerar (!) så en utveckling där laboring poor á la Hobsbawm-Perkins inte får ta del av den växande rikedomen medan arbetararistokraterna gör det, och visar att man då kan producera en konstant gini-koefficient á la Hartwell-Engerman (s 186).**

Crafts slutsats är:

"There is therefore a possible criticism of the optimists’ assertion of the importance of changes in average incomes of workers during the Industrial Revolution. While macro data do make it likely that the mean income of workers had risen by 1831, they do not eliminate the possibility that the median worker was still shut out from the gains." (s 186)

Lindert och Williamson 1983
Peter Lindert och Jeffrey Williamson börjar detta paper med att diskutera vilka arbetargrupper som är relevanta att diskutera. I tabellen nedan visar de sitt klasschema för 1827 och 1851: de är intresserade av hela perioden 1750-1850, så för tidigare år får de diskutera fortlöpande.

De lägger till en del löneserier från House of Commons' Accounts and Papers från 1797 och framåt, löneserier som publicerats i Williamsons artikel "The structure of pay in Britain 1710-1911" och som senare som en del av Williamsons bok Did British Capitalism Breed Inequality (1985) fick utstå hård kritik av Charles Feinstein. Tjänstesektorlöner finns också för  1781 från House of Commons-papper och för 1755 från John Chamberlaynes bok från det året. (s 5) För kyrkoanställda har de löner från The Clerical Guide and Ecclesiastical Direcory och The Clergy List; de har plockat fram löner för 550 slumpmässigt valda clergymen 1827, 1835 och 1851. De har rektörslöner från Staffordshire och Warwickshire för 1755-1835. Rektorslöner i pengar på denna tid var låga eftersom mycket av deras lön var i boende och bränsle (liksom i Sverige); L och W gör antagandet att naturadelen var konstant över tid (s 5). För industri och bygg på 1800-talet använder de Bowley och Woods data. För 1700-talet lägger de till bygglöner från London och sex andra counties (s 5). Denna serie visar en större reallöneökning 1750-97 än vad Brown och Hopkins löner, som bara var från södra England, gör (s 6). Tre viktiga unskilled arbetargrupper kvarstår: kolgruvearbetare (colliers), non-form common labourers, och farm labourers. Kolgruvearbetarlöner får de från 1851 från Wood, 1835 och 1810-19 från Bowley (de senare åren bara från södra Skottland), för 1755, 1805, 1835 från Ashton och Sykes, med löner från norra England, Lancashire och Derbyshire. (s 6) Non-farm common labourers kommer från Phelps Brown och Hopkins bygglöner för 1797 till 1851 och för 1755-97 använder L och W istället Gilboys byggdata (s 6). Lantarbetare kommer från Bowley för 1797-1851 och för 1755-81 från Rogers (1902).

När de jämför löneutvecklingen för olika grupper menar de att grovarbetarna (farm och non-farm) minskar gapet mot högbetalda arbetare under 1700-talets andra hälft, men att ca 1815-50 så syns den motsatta utvecklingen (s 7).

De får vidare med prisdata, där de utgår från att de fyra oftast använda indexen är Gayer-Rostow-Schwartz, Silberling, Rousseau och Tucker. Lindert och Williamson använder data därifrån men lägger till potatis, som de menar att arbetarklassen konsumerade, tar bort några irrelevanta varor, och lägger även till hyra, baserat endast på en serie från Trentham utanför Stoke-on-Trent (s 9). Deras resulterande levnadskostnadsindex hamnar 1790-1826 mellan optimisterna (GRS, Rousseaux, Silberling) och pessimisterna (Phelps Brown och Hopkins, Tucker). För 1826-1850 är deras index mer optimistiskt, med större minskning av levnadskostnaderna än vad tidigare index visar (s 10).

De resulterande reallöneserierna stödjer Flinns (1974) slutsats om få stora ökningar av reallönen före 1810/14. (s 10f) De visar däremot nästan en dubbling av reallönerna 1820-50, vilket är en mycket större ökning än vad optimisterna tidigare fått fram.

Lindert och Williamson menar att ökningen är tillräckligt stor för att "resolve most of the debate over whether real wages improve during the Industrial Revolution" (!). De menar att om inte stora mätfel finns (vilket knappast är omöjligt -- jfr databeskrivningen ovan) eller nya serier läggs till (vilket knappast är omöjligt heller!) så visar deras undersökning att reallönerna för arbetare var högre på 1830-talet än nånsin tidigare. De menar att anledningen till att detta resultat inte redan slagit igenom är att tidigare har uttalanden om stigande reallöner efter 1820 hela tiden bemötts med påståendet att levnadsstandarden på andra mått (hälsa etc) samtidigt föll. Därför ägnar de resten av artikel åt just att diskutera alternativa indikatorer. (s 12)

De börjar med arbetslösheten. Hobsbawm har hävdat (i Labouring Men) att arbetslösheten i krisen 1841-43 "nästan säkert" var 1800-talets värsta; L och W menar att den i vilket fall inte var stor nog för att nollställa standardökningarna från reallönehöjningen sedan 1820-talet. (s 13) De menar också att Hobsbawms lokala dataunderlag var för litet och orepresentativt. De simulerar arbetslöshet för 1830-40-talen utifrån data från 1861 och framåt och andra variabler. (s 13-17) Därefter går de vidare med att inte bara diskutera vuxna mäns löner utan också kvinnor och barn. De kollar också på regional migration. Engels hävdade i sin bok om arbetarklassen att den industriella revolutionen sänkte arbetarklassens livslängd (s 20ff). De presenterar inte direkt några data om detta men litar inte på Engels; de refererar till Williamsons artiklar från 1981 (J Econ Hist) och 1983 (Explorations in Econ Hist) om arbetarklassens levnadsvillkor och mortalitet.

I sina slutsatser hävdar Lindert och Williamson att: "Pessimists must retreat to the pre-1820 era, where workers' net gains look as elusive in this paper as in past studies of single occupations." (s 24) De menar också att pessimisterna bör inrikta sig på sociala frågor som ojämlikhet (grovarbetarnas löner verkar t ex inte ha ökat lika snabbt som andra löntagares), alkoholism etc. (s 25) "Inequality between workers and the very poor may also have widened: we need far better information on the material condition of those below the working classes -- vagrants and disabled paupers -- than the large literature on poor relief has yet been able to supply. These issues, not trends in absolute living standards, are likely to mark the future battleground between optimists and pessimists about how workers fared under nineteenth-century British capitalism." (s 25)

Flinn 1984 
Flinn menar att Lindert och Williamsons bidrag inte är så originellt som det kan verka vid första läsningen. Deras originella bidrag är: några löneserier för tjänstemän (white-collar workers) och några för arbetare (blue-collar workers), och en ny prisserie som har med nya hyresdata.  Han menar att skillnaden i deras resultat mot hans från 1974 är att de finner reallöneökningar fr o m 1820 medan han gör det fr o m 1810/14, samt att ökningen fram till 1850 är större i deras data. Han menar att deras resultat om en skarp ökning fr o m 1820 påverkas av att de bara har data för vissa år: 1797, 1805, 1810, 1815, 1819, 1827 och 1835. (s 88)  Han menar att inflationen var mycket hög och volatil på 1810-talet och att L och W:s dataår 1810 och 1815 förvrids av detta. Vidare menar han att 1815 och 1835 var år med ovanligt låga priser. Han menar att stabiliteten före 1820 påverkas av att priserna 1815, den närmsta datapunkten före 1820, var så höga, och att den skarpa ökningen efter 1820 förvrids av att de bara har data för åren 1827, 1835 och 1851 därefter. Vad gäller den skarpa ökningen så pekar Flinn också på att den sammansatta löneserien som L och W redovisar inte är klargjord i sin viktade sammansättning: hur stor vikt har olika löneserier för yrkesgrupper tilldelats? Han menar att den drivs delvis av tjänstemännen, vars löneökningar var klart större än arbetarnas (s 90). Tjänstemännen är viktiga, säger Flinn, men den debatt om levnadsstandard som Lindert och Williamson hävdar sig avgöra har alltid handlat om arbetarklassen, inte om tjänstemän (s 91). Flinn kritiserar också konstruktionen av serier för bomullsarbetare och  gruvarbetare (s 91f). Också konstruktionen av non-farm och farm labourers kritiseras: han menar att L och W har klistrat ihop olika serier som inte hör ihop och som inte nödvändigtvis mäter samma (gruppers löner). Flinn avslutar sin kommentar med att L och W:s stora bidrag med artikeln är att visa att tjänstemännens reallöner växte under industriella revolutionen. (s 92)

Crafts 1985 
Denna korta artikel av Crafts tar sitt avstamp i Lindert och Williamsons (1983) artikel: det är tydligt att det lönar sig att göra stora anspråk om ens resultat, som L och W gjorde! För liksom Flinn (1984) så är Crafts avfärdande till L och W (1983), men bara genom att de gjorde så stora utfästelser, så blir andra forskare tvungna att svara, och så kan man flytta debatten... Just det här med att göra stora teoretiska påståenden baserat på mer eller mindre skrala data känns som en Williamsonsk specialitet; jfr Feinsteins "the rise and fall of the Williamson curve" och även Williamsons grejer om wage-rent-ratios från 90-talet. Crafts menar att L och W:s optimistiska resultat framför allt beror på deras levnadskostnadsindex och att detta faller för mycket.

Han börjar med hyrorna -- L och W har visserligen fört in hyror i ett KPI för perioden för första gången, men de har bara hyror från en enda Lord Staffords ägor utanför Stoke on Trent. Crafts menar att man istället kan räkna ut nationella hyreserier från Deane och Coles serie över hyresintäkter och Feinsteins serie över husstockens värde. Den serie som Crafts räknar fram här visar en lugnare prisökning 1801-21 än vad L och W:s Trenthamserie visar: den senare ökar våldsamt de två decennierna. (Han indexerar dem till 1851=100 och då är nationella serien 61 1801 och 68 1821; Trenthamserien 39 år 1801 och 95 år 1821.) Från 1821 visar nationella serien en klart större ökning än Trenthamserien som knappt ökar. Detta gör ju att L och W:s KPI ser gynnsammare ut 1821-51, i linje med deras optimist-argument för perioden, men Crafts menar att problemet ändå inte är så stort. (s 140) Större problem är L och W:s behandling av posten kläder, som i deras viktning står för 13 procent av . Enligt L och W:s klädprisindex föll priserna med 75 procent 1820-50; enligt t ex Phelps Brown och Hopkins index bara med 33 procent. Crafts har också invändningar mot L och W:s viktning av spannmål och potatis i konsumtionskorgen.

Utifrån Deane och Coles data menar Crafts att löneandelen var ungefär konstant 1820-50. (s 144) Arbetslösheten var hög 1820, runt 10 procent enligt L och W:s skattningar, och lägre 1850. Sådana variationer påverkar relationen mellan reallön (real wages) och arbetsinkomster (earnings). Crafts menar att reallönerna de decennierna växte ungefär 1.2 procent om året, samma takt som BNP-växten, och att å ena sidan L och W starkt överskattar reallöneväxten när de ser den som mycket snabbare än BNP-växten, men å andra sidan att också pessimisterna som sett det motsatta (t ex Perkin 1969) -- en frikoppling mellan BNP-växt och löner -- har fel. "If consumption by workers grew slowly during the early Industrial Revolution it appears to be an outcome of slow growth, not any great lag of real wages behind national output." (s 144)

Botham och Hunt 1987 
Botham och Hunt börjar sin artikel med att konstatera att intresset för 1700-talets andra halva återigen ökat på sistone. Men medan ekonomisk-historikernas intresse för denna period en gång berodde på att den sågs som den industriella revolutionen, en stor brytpunkt mellan ett "före" och ett "efter", så är det typiska perspektivet nu istället att tona ner hur mycket som egentligen hände då. Detta gäller särskilt från ekonometriska historiker: Williamson skriver om "why was British growth so slow during the industrial revolution?", Harley presenterar "Evidence of slower growth during the industrial revolution", och Crafts British Economic Growth during the Industrial Revolution stödjer också denna revisionistiska tolkning. I den nya litteraturen är det efter 1815 som tillväxten tar fart; t ex så hävdar Williamson att kostnaderna för krig crowded out investeringar 1760-1820. Botham och Hunt är skeptiska till kliometrikernas metoder och resultat och argumenterar i denna artikel mot "the no discontinuity thesis".

De diskuterar rätt utförligt Schwarz artikel i Economic History Review 1985 om reallöner. Hos Schwarz var lönerna i England rätt låga 1800, inte olikt kontinenten. Detta stämmer allmänt med Linder coh Williamsons tolkning där reallönerna knappt ökade mellan 1750 och 1820. (s 382f) Botham och Hunt menar dock att mer forskning behövs om 1700-talets andra hälft: om man kan visa reallöneökningar där tyder det på att det faktiskt skedde en industriell revolution, och dessutom så säger Lindert och Williamson att de har löst frågan om vad som hände med reallönerna 1820-50 (...) och att det nu borde forskas på 1750-1820. För det tredje så är reallönerna viktiga för efterfrågan. Eversley argumenterade på 1960-talet för att växande inhemsk efterfrågan var viktig för den ekonomiska tillväxten  1750-80 och nyligen har McKendrick skrivit liknande om masskonsumtionen och "konsumentrevolutionens" vikt på 1700-talet. Tvärtom så har Hobsbawm (Industry and Empire, s 32) betonat exportefterfrågan för tillväxten, och Crafts (British Economic Growth, s 133) argumenterat att arbetarnas efterfrågan bara stod för en liten del av industrivarorna.

Utifrån detta bidrar Botham och Hunt med en studie av löner i norra Staffordshire i västra Midlands. De menar inte att denna region är representativ för landet utan att detta bara bidrar med en pusselbit till ett större pussel, som också visar att London inte heller är representativt för landet (eller åtminstone inte för Staffordshire). De har tagit fram ett komplett lokalt levnadskostnadsindex, inklusive hyra och dryck olikt tidigare index, och löner för fem yrken i norra Staffordshire från 1750 till 1792. Prisindexet består av 15 varor i fem grupper: spannmål står för 50 procent, animalier för 20 procent, drycker och socker 10 procent, kol, ljus och tvål 10 procent, och hyra 10 procent (s 387). De har löner för "general labourers", snickare och murare, keramiker (den stora industrin i Staffordshire), och kolgruvearbetare. Contra Schwarz idé att Londons "enormous fall" i reallöner under perioden var representativt för landet och Linderts hävdande att "neither northerners nor southerners saw a clear rise in real incomes", så visar Staffordshire-reallönerna en ökning från 1750 till 1790-talet (s 395). De menar att andra delar av norra delarna av landet och Midlands såg än mer ekonomisk aktivitet och antagligen än större reallöneökningar än i Staffordshire (s 397), vilket också Bowleys data visar.

Botham och Hunts huvudresultat och slutsats är att revisionister som Lindert, Williamson, Crafts och Schwarz har drivit sitt case för starkt: det pågick faktiskt en industriell revolution under 1700-talets andra hälft, och reallönerna ökade, om än inte i det av Schwarz studerade London.

Greasley 1989

Crafts och Mills 1994

Feinstein 1998 
Feinstein börjar sin artikel med den talande titeln "Pessimism Perpetuated" med att diskutera komplexiteten i frågan: hur förändrades arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen? Levnadsstandarden beror ju på så många saker: reallön och köpkraft, hälsa, miljöomständigheter, etc. Han fokuserar på löner för arbetare (manual blue-collar workers), inte tjänstemän (salaried white-collar workers), men justerar också för kostnader vid urbanisering, arbetslöshet, och hushållsstorlek. Han kollar på perioden 1770 till 1870.

Den viktigaste moderna studien i debatten, säger han, är Lindert och Williamson (1983) med deras "super-optimistiska" tolkning av utvecklingen 1820-50. Crafts kritiserade några grejer med LW:s KPI varpå de reviderade detta och då fick fram en 62 procents reallökning 1819-51 istället för 84 procent som i artikeln från 1983. Crafts egna data på real konsumtion per person ökade med 50 procent under periode, dvs också en stor standardförbättring. Mokyr ifrågasatte superoptimismen utifrån handelsstatistik som visar konsumtionen av socker, te och tobak. Horrell och Humphries la fram nya inkomstdata för familjer, inklusive kvinnor och barn, men använde LW:s KPI. Hunt och Botham visade att keramiker fick höjd levnadsstandard 1770-1815 medan John Brown tog fram data för fabriksarbetare och vävare i nordvästra England och med justering för nackdelar med att bo i stan inte fick fram någon standardhöjning före 1840-talet. (s 629) En del forskning har ägnats åt kroppslängd, där de tyngsta studierna paradoxalt nog visar fallande kroppslängd under 1800-talets första hälft, i bjärt kontrast mot LW:s optimism utifrån reallöner (s 630). Också forskning om barnadödlighet fann försämrad levnadsstandard under 1800-talets första hälft, särskilt seklets andra fjärdedel. Överlag finns det alltså anledning att vara skeptisk mot LW:s optimism, men samtidigt så behövs mer lönedata för att verkligen kunna bemöta dem. (s 631)

Hans lönedataset, som fortfarande i hög grad bygger på Bowley och Woods pionjärarbeten från åren runt 1900, för perioden 1770-1880 omfattar 20 yrken eller branscher som tillsammans täcker ungefär 80 procent av den brittiska arbetskraften under perioden. (s 631ff) Eftersom Bowley och Woods data också utgör en stor del av Lindert och Williamsons serie är skillnaden mellan de två nominallöneserierna inte så stor (s 633). Dock har Feinstein också ett nytt levnadskostnadsindex. Detta innefattar 12 typer av mat samt öl, kol, ljus, kläder, skor och hyra. Hyrorna är uträknade -- Feinstein var ju historiska nationalräkenskaper-forskare -- som samlade hyresinkomsterna delade med antal bebodda hus (s 638). Feinsteins prisindex beter sig ungefär som LW:s fram till 1810, men från 1810 till 1850 faller det bara 37 procent (1.2 proc per år) att jämföra med LW:s 55 procent (1.9 proc per år). (För diskussion om orsakerna till skillnaderna se s 641f.)

Feinsteins reallöner visar ingen ökning från 1770 till 1810 och därefter en betydligt svagare ökning än vad LW:s gör: ungefär 30 procent högre 1850 än 1770. (s 642f, jfr 649) Feinstein menar att skillnaden framför allt beror på KPI-serien, inte på inkluderandet av kvinnolöner i ett tidigare patriarkalt index som Szreter och Mooney hävdat -- detta argument är intressant med tanke på dagens debatt mellan  Humphries (pdf) och Allen (pdf).

Feinstein gör en justering för varierande arbetslöshet (s 645ff), och provar också med att ha med Irland. Han menar vidare att kvaliteten på maten som arbetarklassen konsumerade föll under perioden, även detta inte är mätbart (s 649). Vidare menar han att familjestorleken ökade så att varje arbetare var tvungen att försörja fler med sin lön, vilket bör ha sänkt genomsnittsarbetarfamiljens levnadsstandard med ungefär 10 procent (s 650). Vidare så urbaniserades landet under perioden och i staden var boendestandarden och hälsoförhållandena sämre; Williamson och Brown menar att  10-25 procent av lönerna i stan var kompensation för sådana nackdelar (s 650). Vidare blev fattigvården mindre generös efter Poor Law Amendment Act från 1834. Kombinerat så menar han att dessa faktorer innebär att den genomsnittliga arbetarklassfamiljen från 1780-talet till 1850-talet såg en levnadsstandardshöjning runt 10-15 procent snarare än 30 procent som reallönen ensam visar (s 650).

Feinstein menar att denna pessimism stämmer överens med det väldigt stora utbudet av arbetskraft under 1800-talets första hälft, som i Habakkuks analys av faktorutbud där arbetsutbudet bara tightas till på 1850-talet, eller i Eric Jones analys som också placerar vändpunkten på 50-talet. Feinstein menar att en vändpunkt på 50-talet snarare än 20-talet som hos LW också stämmer överens med de stora vågorna av arbetarklassaktivism från 1810-talet till 1840-talet. (s 651) Det stämmer också bättre med indikatorerna på barnadödlighet och kost; löser "the food puzzle" av föregivet stora reallöneökningar men minskande per capita-utbud av mat (s 652). Feinsteins slutsats är:

"Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create." (s 652)

Noter

*Om denna uppdelning i Sverige jfr Olsson (1986: 154). Marxisterna Bo Gustafsson (1965) och Lasse Cornell (1982) med sina studier av sågverksarbetare representerade den pessimistiska socialhistoriska skolan i vårt land (se Magnusson 1990: 54). Om att uppdelningen saknades i Norge där i princip alla var "optimister" jfr Minde och Ramstad (1986: 93) och Myhre (1986: 162), "the English debate over living standards during the industrial revolution has been long and impassioned; in Norway on the other hand, scarcely anyone has doubted the beneficial effects of industrialisation on the living standards of practically the entire Norwegian population, both in the short term and the long". Myhre (1986: 166) nämner utifrån Ramstad Gjølberg som den enda norska "pessimisten", men konstaterar att Gjølbergs studier framför allt handlar om sjömän, vilket är en mkt speciell grupp. Per Boje (1986) konstaterar att i Danmark optimisterna varit starkast, i form av nationalekonomer från Kbh och Odense som skrivit avhandlingar med fokus på att skapa tidsserier. Ett mer socialhistoriskt förhållningssätt har representerats av s.k. fagkritiske historiker från universitetet i Århus och universitetscentra i Roskilde och Ålborg. Dessa har i högre grad använt sig av tvärsnitt snarare än tidsserier, varit influerade av Marx, och målat levnadsvillkoren i dystra färger.
**Han sätter ginin till 0.5-0.55 i enlighet med Soltows (1968) beräkningar för det tidiga 1800-talets Storbritannien.

Referenser

Botham, F.W. och E.H. Hunt (1987) Wages in Britain during the industrial revolution, Economic History Review.

Crafts, Nick (1980) "National income estimates and the British standard of living debate: A reappraisal of 1801–1831", Explorations in Economic History 17: 176-188.

Crafts, Nick (1985) "English Workers' Real Wages during the Industrial Revolution: Some Remaining Problems",

Crafts, N.F.R. och T.C. Mills (1994) "Trends in real wages in Britain, 1750-1913", Explorations in Economic History.

Feinstein, Charles (1998) "Pessimism Perpetuated: Real Wages and the Standard of Living in Britain during and after the Industrial Revolution", Journal of Economic History.

M. W. Flinn (1974), "Trends in Real Wages, 1750-1850", The Economic History Review, New Series, Vol. 27, No. 3 (Aug., 1974), pp. 395-413.

Flinn, M.W. (1984) "English Workers' Living Standards During The Industrial Revolution: A Comment", Economic History Review 88-92.

Gourvish, T.R. (1976) "Flinn and Real Wage Trends in Britain 1750‐1850: A Comment", The Economic History Review.

Greasley, David (1989) "British wages and Income, 1856-l913: A Revision", Explorations in Economic History.

Lindert, P och J. Williamson (1983) "English workers' living standards during the industrial revolution: A new look", Economic History Review.
Tunzelmann, G.N. von (1979) "Trends in real wages 1750-1850, reconsidered", Economic History Review.

Skandinavisk historiografi

Boje (1986) i SEHR

Magnusson, Lars (1990) "Social history as economic history in Sweden", SEHR.

Myhre (1986) i SEHR

Olsson, Ulf (1986) i SEHR

Rents och funktionell inkomstfördelning

Varför kan maktförhållanden och bargaining power påverka löne- och kapitalandelar? Här är några förklaringar från litteraturen.

Harrison 2002

“In the framework below, the fraction of rents going to workers will vary with bargaining strength, which in turn will vary with global market conditions.”

Guscina 2006

“Higher degree of unionization and employment protection should have a positive effect on wages, but negative effects on employment. The net effect of these variables on the labor share is expected to be positive, but possibly eroding with globalization. Rodrik (1997) looked at the bargaining game between capital and labor in which globalization increases capital mobility, thus increasing capital’s bargaining power and its share of national income to the detriment of labor. Since lower-skilled workers benefit from employment protection more than high-skilled workers, one would expect income inequality to drop when measures of the bargaining power of labor increase.” (s 10f)

Ellis och Smith 2007

“the increasing use of IT-based capital goods, which have faster rates of obsolescence than other kinds of capital. Hornstein, Krusell and Violante (2002, 2003) show that if capital goods installed at different times embed different technological levels (so-called ‘vintage capital’), faster innovation rates will increase churn in the labour market as well. Where there are search frictions in the labour market, this increases firms’ bargaining power over the economic surplus, thereby shifting income in favour of profits. The effect is stronger where firms themselves face less competitive pressure, and where certain kinds of labour market rigidities amplify the effect of these changes on equilibrium unemployment rates.”
“Conventional microeconomic models generally predict that factor shares are determined by the underlying production technology. For example, if production functions take the well-known Cobb-Douglas form, profit maximisation with perfect competition implies that factor shares are in fixed proportion, regardless of the per-unit rates of return. However, if there are market imperfections such as externalities or monopoly power, there may also be some super-normal profits (economic rents). Shifts in bargaining power could result in a reallocation of these rents between the production factors. The Hornstein et al model discussed in section 3.1 is an example of a redistribution of the economic surpluses arising from search frictions, in that case brought about by faster technological change. Here we discuss two more possible causes of shifts in bargaining power: changes in labour market institutions, and policy changes that increase the attractiveness of income from capital relative to labour income.” (s 10f)

Arpaia och Pichelmann 2008
“Early models have tried to explain changes in the wage share in terms of underlying changes in relative factor prices, which proved useful to account for labour share movements in the 1970s. An increase in relative wages starting in the 1970s led initially to an increase in the labour share and not much effect on employment. As firms started substituting away from labour, the labour share started to fall, and unemployment to rise. Even so, it is argued that the decrease in the labour share since the mid 1980s has not been associated with a consistent increase in employment and it seems unlikely that this evolution can be solely explained by long lags or by the costs of adjusting factor proportions. A second set of contributions has analysed variations in the labour share in the framework of rent-sharing models: product market imperfections generate rents that are split between firms and unions. In this perspective, downward movements in the labour share derive from a rise of rents accruing to firms owing to rising imperfection in the goods markets, which raises the price level and eventually reduces real wages, or to weaker unions' bargaining power. This framework incorporates the effect on the labour share induced by product market regulation, which set the entry costs and the degree of competition between firms, and that of labour market regulations, which influence the unions' bargaining power. In Blanchard and Giavazzi (2003), labour market deregulation is held responsible for the decline in the labour share in continental Europe. Yet, this decline is seen as temporary; in the long-run enhanced product market deregulation should spur employment and the labour share should recover. However, increasing competition is likely to induce firms to adopt more flexible workplace organisation schemes, and these practices may well be biased against low-skilled workers.” (s 36f)

Checchi och García-Peñalosa 2008

”Unionization and centralized wage bargaining increase wages relative to those that would have prevailed in the absence of unions. If workers were paid their marginal product, this would tend to increase unemployment, but if there are rents to be split between labour and capital, higher wages need not imply more unemployed.” (s 608)

Bassanini och Manfredi 2012

”In a standard aggregative model of the economy, if labour and product markets are competitive, the labour share depends uniquely on capital intensity, the evolution of capital-augmenting technical change and the elasticity of substitution between capital and labour (e.g. Acemoglu, 2003, Bentolila and Saint-Paul, 2003).” (s 10)
”If labour and product markets are not competitive, competition and labour market institutions (including workers’ bargaining power) will act as shifters of this relationship (see e.g. Hutchinson and Persyn, 2012). In addition, cyclical fluctuations in union bargaining power, due for example to unemployment fluctuations, can cause additional departures from this relationship. This implies that the role of these factors can in principle be studied by including additional covariates.” (s 11)

jfr Phelps Brown och Hart (1952)

Referenser
Arpaia, A. and K. Pichelmann (2008), ‘Falling Wage Shares: A Common Trend?’, in P. Mooslechner and E. Gnan (ed), Dimensions of Inequality in the EU (Vienna: Österreichische Nationalbank), pp. 28-41.
Daniele Checchi and Cecilia García-Peñalosa (2008) "Labour market institutions and income inequality", Economic Policy.

Luci Ellis and Kathryn Smith (2007) "The global upward trend in the profit share", Bank of International Settlements.

Anastasia Guscina (2006), "Effects of Globalization on Labor’s Share in National Income", IMF Working Paper 06/294.

Ann Harrison (2002) "Has Globalization Eroded Labor’s Share? Some Cross-Country Evidence", mimeo, UC Berkeley.

Dansk makroekonomisk historia 1875-1970

Jag är intresserad av industrialiseringsförloppen i Skandinavien, särskilt i förhållande till inkomstfördelningen. För att kunna undersöka detta behöver vi basala makroekonomiska data: BNP, konsumtion, investeringar, exporter, importer osv. För Danmark har vi dessa data tillbaka till 1875, framför allt genom två forskningsinsatser: Bjerke och Ussing (1958) och Hansen (1974). De producerade de historiska nationalräkenskapsdata som fortfarande används och anses som auktoritativa eller i alla fall det enda alternativet.*

Så här ser konsumtionskvoten och investeringskvoten 1875-1970 ut med Hansens (1974: tabell 6, 9) skattningar av investeringar och konsumtion samt Abildgrens (2008) BNP-siffror, som huvudsakligen bygger på Hansen.

Hansen redovisar också nettoinvesteringar, så här ser nettoinvesteringskvoten ut som andel av BNP (återigen med Abildgren/Hansens BNP-skattningar).

Av någon anledning -- kanske för att andra forskare redan hade tagit fram sådana serier -- redovisar inte Hansen (1974) några skattningar av export- eller importsummor efter 1874. Därför tar jag sådana från Kærgård (1991: 504f). I diagrammet nedan syns investerings- export- och importkvoterna 1876-1970 (av någon anledning börjar Kærgård sina serier 1876 istället för 1875 som Hansen).

Fotnot

*See Hyldtoft (1994: 98) for critical discussion of Hansen’s investment estimates for the 19th century. See also Christensen et al (1995: 39–40) for discussion of Hansen’s data set. “The Svend Aage Hansen version of Danish HNA has been widely accepted as the best evaluation of Danish long term, modern economic growth. In the 1980s, however, a discussion was initiated by Gunnar Viby Mogenesen about the weaknesses of the Hansen data and calculation techniques, and in recent years several economic historians (and economists) have pointed to weaknesses and limitations in Hansen's HNA calculations, in most cases in connection with new quantitative economic historical research” (pp. 46–47). The most recent textbook on Danish 19th century economic history (Hyldtoft 1999) still uses Hansen’s estimates; see Hyldtoft (1999: 291–6) for discussion.

Referenser

Abildgren, Kim (2006) “Monetary Trends and Business Cycles in Denmark 1875–2005 – New Evidence Using the Framework of Financial Accounts for Organising Historical Financial Statistics”, Danmarks Nationalbank Working Papers 2006:43 (Copenhagen: Danmarks Nationalbank).

Abildgren, Kim (2008) “Are Labour Market Structures Endogenously Dependent on the Monetary Regime? Empirical Evidence from Denmark 1875–2007”, Danmarks Nationalbank Working Papers 2009: 52 (Copenhagen: Danmarks Nationalbank).

Hansen, Svend Aage (1974) Økonomisk vækst i Danmark. Bind II: 1914–1970 (Copenhagen: Akademisk forlag).

Hyldtoft, Ole (1994) ”Uløste problemer i danske historiske nationalregnskaber”, Nationaløkonomisk Tidsskrift 92–102.
Hyldtoft, Ole (1999) Danmarks økonomiske historie 1840–1910 (Århus: Systime).

Christensen, Jørgen Peter, Riitta Hjerppe, Olle Krantz and Carl-Axel Nilsson (1995) “Nordic Historical National Accounts since the 1880s”, Scandinavian Economic History Review 30–52.

Kærgård, Niels (1991) Økonomisk vækst: En økonometrisk analyse af Danmark 1870–1981 (Copenhagen: Jurist- og Økonomforbundets Forlag).

Krippner om finansialisering

Sociologen Greta Krippner, tidigare vid UW Madison och UCLA och nu vid University of Michigan, har skrivit ett av de viktigaste  (667 citeringar på Google Scholar!) papprena i dagens samhällsvetenskapliga finansialiseringslitteratur, "The financialization of the American economy" som publicerades i Socio-Economic Review år 2005. Häromdagen bloggade jag om den postkeynesianske nationalekonomen Engelbert Stockhammers paper om finansialisering och investeringar. Stockhammer teoretiserar "finansialisering" som en förändring i företagens beteende pga ett skifte i inflytande mellan management (som antas ha mer intresse av marknadsandelar och imperiebyggande) och ägare (som antas endast vilja maximera vinsten).  Hur definierar då sociologen Krippner samma begrepp?

Startpunkten i hennes artikel är att många debattörer säger att den US-amerikanska ekonomin har finansialiserats: hon tar exemplen att Arrighi (1994) The Long Twentieth Century förklarar finansialisering som ett resultat av kapitalistisk och statskonkurrens under en period av överförd hegemoni, och Phillips (2002) i Wealth and Democracy menar att finansialiseringen har orsakat ökad inkomstojämlikhet i USA. Men, säger Krippner pikant: ingen av dem bevisar faktiskt förekomsten av finansialisering! Vilket förstås har med begreppets mångtydighet och luddighet att göra.

Syftet med hennes artikel är därför i första hand deskriptivt: att utvärdera ifall USA:s ekonomi verkligen har "finansialiserats", vad det nu betyder. Hon citerar sociologiklassikern Robert Merton: "It might at first seem needless to say that before social facts can be 'explained', it is advisable to ensure that they actualy are facts. Yet, in science as in everyday life, explanatiuons are provided for things that never were." För att kunna beskriva måste hon förstås också definiera, så artikeln gör också ett konceptuellt bidrag. Så här definierar hon det centrala begreppet:

"I define financialization as a pattern of accumulation in which profits accrue primarily through financial channels rather than through trade and commodity production (see Arrighi, 1994). 'Financial' here refers to activities relating to the provision (or transfer) of liquid capital in expectation of future interest, dividends, or capital gains." (s 174f, jfr 181)

Krippner presenterar också ett par andra perspektiv på F. -- shareholder control of the firm som ju liknar det som Stockhammer använder, rentiärklassens ökande makt (Epstein), kapitalmarknaderas ökade vikt gentemot bankerna i finanssystemet (Phillips 2002) -- och jag tycker nog att hon kunde ha argmenterat mer för varför hennes definition är att föredra. Hon har visserligen en mycket bra diskussion om att ens begrepp och definitioner beror på ens undersöknings syfte (s 176), och hon har en fin diskussion om vilka olika "lenses" man använder som forskare (jfr 198) men det vore intressant med mer diskussion om hur olika definitioner av F. kan ge olika resultat.

I vilket fall, så blir mätfokus med hennes definition alltså var vinsterna i ekonomin genereras. Hon påpekar att sysselsättningssammansättningen i ekonomin inte är så användbar för att kolla på den finansiella sektorns roll, eftersom den är rätt personalgles i förhållande till dess vikt, och dessutom finansiell aktivitet sker också utan för finansiella företag (s 175, 177ff). Istället använder hon nationalräkenskapsdata för att kolla på var vinsterna genereras. Hon visar med diagram för perioden 1950-2001 andelarna av ekonomins sysselsättning, BNP och vinster för tre sektorer: tillverkningsindustri, FIRE (finans, försäkringar och fastigheter) samt övrig tjänstesektor. FIRE står för ungefär 4 procent av de anställda i början av perioden och ca 6-7 proc i slutet. Av BNP är andelen större och med mer ökning: från ca 12 till ca 23. Men utvecklingen för vinsterna är än större vilket vi ser i diagrammet nedan: från ca 10 till ca 45 (!).

Men hon konstaterar också att finansialisering inte bara handlar om den finansiella sektorn per se, utan också att icke-finansiella företag har allt mer finansiella aktiviteter: ett tydligt exempel är att stora bilföretag nuförtiden tjänar en stor del av sina vinster inte på att tillverka och sälja bilar utan på finansiella aktiviteter med sina pengar. (jfr s 182) Hon utvecklar därför två mer precisa mått:

(1) andelen av icke-finansiella företags inkomster som är "portfolio income" -- räntor, utdelningar och kapitalvinster från investeringar

(2) den finansiella sektorns andel av vinsterna i ekonomin (s 182)

Hon har mycket kvalitativa och intressanta mätdiskussioner om de här variablerna och om att använda corporate cash flow vs profits när man kollar på företags inkomster, med mera, men jag förbigår mätdiskussionerna här.* Utvecklingen för de två variablerna syns i figurerna nedan:

När jag kollar på mått 1, "ratio of portfolio income to cash flow" i icke-finansiella företag, ser jag tre perioder: först stillastående ca 1950-65, sedan en viss ökning 1967-1978, och därefter en period med ännu snabbare trendmässig ökning därefter. Hon visar också "portfolio income" i icke-finansiella företag uppdelat på tre typer, räntor, utdelningar och kapitalvinster, och visar att det faktiskt mest är räntorna som står för ökningen, vilket är förvånande: givet börsfesterna på 80-90-talen kunde man tro att kapitalvinster skulle vara viktigast (s 186).

Vad gäller mått 2 så menar Krippner att liberaliseringen av skatteavdragen för kapitalförslitningsavskrivningar gör att vinsterna på sistone underskattas jämfört med 50-60-talen, och att detta dessutom har ett sektorsmönster: kapitalförslitningen är större i kapitalintensiva sektorer som industrin, vilket gör att vinsterna där kommer underskattas extra mycket. Därför kanske det är bättre att kolla på corporate cash flows (dvs profits+kapitalavskrivningar), men med mått 2 är Krippner faktiskt intresserad av vinster, och CCF har en bias som mått på ackumulation, eftersom den sanna kapitalförslitningen inte är 0, men den inte beaktas när man kollar på CCF (s 188). Bias med de två måtten -- profits och CCF -- är motsatta och därför redovisar hon båda två, som en upper och lower bound-skattning för finansssektorns andel av vinsterna. I figur 7 ovan ser vi att med båda måtten har vi en svagt ökande trend 1950-86 och därefter en mer brant ökning.**

Hon har en intressant diskussion av huruvida det egentligen är globalisering snarare än "finansialisering" som orsakat de mönster som syns ovan. Det skulle ju kunna vara så att USA:s företag har allt mer produktion utomlands och generar mycket vinster där. För mått 1, portfolio income, kunde den ökande trenden då orsakas av en flytt ut av icke-finansiella aktiviteter och ett behållande av finansiella aktiviteter i USA. För mått 2, skulle den finansiella sektorns ökade andel av vinsterna liknande kunna orsakas av att icke-finansiella vinster för amerikanska företag genererade utomlands (som inte räknas in i måttet) har ökat. (s 193) Krippner menar dock att det a priori inte finns anledning att ta för givet att dessa invändningar sänker hennes mått: USA:s företag genererar ju också rikliga finansiella vinster utomlands (s 194) Hon räknar fram amerikanska företags finansiella och icke-finansiella vinster uppdelat på genererat utomlands och hemma, och kan visa att finansialiseringen syns än tydligare i vinster genererade utomlands (s 195), vilket alltså gör att mått 1 som redovisat ovan håller. Hon visar också att inte heller mått 2 påverkas när utländska vinster räknas in, vilket beror på att de senare ändå är en rätt liten del av de totala vinsterna (s 198).

I slutsatserna säger hon att "my central empirical claim is that accumulation is now occuriring increasingly through financial channels" (199). Hon gör två avgränsningar som också är uppmuntran till vidare forskning. (1) hon säger inte att finansialisering är en helt ny fas i ekonomin, utan kanske är den á la Hobson, Hilferding, Lenin, Braudel och Arrighi en återkommande fas: kanske skulle vi se liknande mönster åren runt 1910 om vi tog fram data? Och (2) de data som hon lägger fram innebär inte att finansialisering är en permanent fas i ekonomin, utan kanske kommer den nuvarande fasen gå över? (s 199)***

Noter

*I mått (1) räknar hon portfolio income som andel av corporate cash flow istället för av profits och motiverar detta med två skäl. 1, portfolio income är en inkomstström (pure revenue stream) medan vinsterna räknas "net-of-cost", vilket försvårar jämförelse mellan de två storheterna. 2, avdragsrätten för avskrivningar för kapitalförslitning har över tid blivit allt mer generös, "depreciation allowances are not only intended as an incentive to investment; they have also been a major vehicle for delivering tax breaks to business" (183). Skatteverket IRS "beräknade" livslängd för kapitalvaror är därför betydligt kortare än Bureau of Economic Analysis skattningar... På grund av denna förändring kan man underskatta vinsterna mer och mer över tid. Därför räknar Krippner tillbaka förslitningen till vinsterna för att räkna ut corporate cash flow. (s 183, även fn18)

En annan mätfråga som är värd att anmärka på här är att Krippner menar att posten "capital consumption adjustment" i USA:s nationalräkenskaper är problematisk, i alla fall med hennes mätsyften, och hon räknar därför vinster utan denna post (s 183fn17). Jag har kollat lite på National Income and Product Accounts i denna bloggpost.
För ett mer dagsnyhetsmässig diskussion med corporate cash flow som mått se Andrew Smithers FT-blogg, "US corporate debt and cash flow", från idag.

**Krippner är noggrann med att diskutera mätproblem, och tar för mått 2 upp två substantiella problem: outsourcing samt ökat inslag av dotterföretag. Dessa två förändringar kan förvrida bilden av vilken sektor ett företag hör hemma i och därmed sektorsjämförelser som i mått 2. (s 189-193) Hon kommer dock fram till att hennes resultat håller även om man beaktar dessa två faktorer.

***Hon diskuterar också i slutsatserna vilken bäring hennes finansialiseringsanalys har på två stora debatter i samhällsvetenskapen: (1) vem som kontrollerar företaget, och (2) har globaliseringen urholkat statsmakten? (s 200-204) De diskussionerna är dock inte så viktiga här.

Referens

Greta Krippner, "The financialization of the American economy", Socio-Economic Review 3: 173-208. (pdf här)

Finansialisering och investeringar

Den postkeynesianske nationalekonomen Engelbert Stockhammer börjar sin artikel "Financialisation and the slowdown of accumulation" med att konstatera att en del ekonomer och än fler politiska aktivister på sistone hävdat att ökningen av investeringar i finansiella tillgångar skett på bekostnad av ackumulation i fysiskt kapital (s 719). Enligt många nationalekonomer hänger detta inte ihop -- finansiella investeringar är bara att skyffla runt pengarna och de kommer då investeras i kapital av någon annan, om profitabel möjlighet finns. [1] Han förbigår dock denna teoretiska svårighet för att istället fokusera på frågan: minskar finansialiseringen kapitalackumulationen (och därmed tillväxten, som kapitalackumulationen är en viktig del av, t ex De Long och Summers 1991)

"Finansialisering" är ett begrepp som kan betyda lite olika saker, och som refererar både till den finansiella sektorns tillväxt som andel av ekonomin, och icke-finansiella företags ökade finansiella aktivitet. Stockhammer definierar för denna artikel F. som "the engagement of non-financial business in financial markets. These financial activities are interpreted as reflecting a shift in the firm's objectives and rising influence of shareholder interests in the firm" (s 721) För sin ekonometriska analys operationaliserar han F. som "the interest and dividend income (for short: rentiers' income) of non-financial businesses" (s 727). Egentligen är han intresserad av företags (managements) skiftande beteende och målsättningar, och använder denna utfallsvariabel som en proxy för avsiktsvariabeln som är svår att i sig mäta. (s 728)

I flera olika litteraturer -- business history (Alfred Chandler), postkeynesianisk nationalekonomi (Eichner, Galbraith, Lavoie m fl) och management (Baker och Smith 1998) har det hävdats att storföretagen i Västvärlden ca 1980 genomgick en managementrevolution, "the shareholder revolution". Chandler med flera teoretiserade "the managerial firm" som styrdes mer av managers än av ägare, och som fokuserade på imperiebyggande och att maximera marknadsandelar snarare än vinster eller aktievärden. Ca 1980 skedde enligt många ett skifte till en "shareholder-dominated firm" där företagets tillväxt nedprioriterats och vinsterna upprioriterats. OECD anmärker t ex i en rapport från 1998 att "among the manifestations of this lack of control over management [under efterkrigstiden] were the pursuit of market share and grwoth at the expense of profitability", och Baker och Smith talar om att på 70-80-talen "the pendulum could swing back toward financial capitalism, which would limit managerial discretion in favor of more rigorous exploitation of corporate resources" (cit s 727). Lazonick och O'Sullivan är mer kritiska till skiftet och menar att det svängt från företagsmål om "retain and reinvest" till "downsize and distribute", med negativa effekter på ekonomin. [2] Stockhammer anför två orsaker till skiftet i företagens beteende: (1) utvecklingen av nyua finansiella instrument som tillät hostile take-overs, och (2) förändrad betalningsstruktur för managers. Den första förändringen funkade som piska och den andra som morot för managers att närma sitt beteende mer till ägarnas intressen. (s 726)

Stockhammer teoretiserar detta inom ett postkeynesianskt ramverk (för mer postkeynesiansm här på bloggen se t ex Bhaduri och Marglin 1988 och Hein och Vogel 2008) där management (M) och ägare (O) har olika intressen: Management vill maximera storleken på företaget (deras utility curve är U_M) och ägarna vill maximera vinsterna (deras utility curve är U_O). Företaget möter två constraints: financing constraint (g_FC) som är att företaget kan växa mer om vinsterna är större, och profit-growth trade-off (r_RG) som är att profitkvoten avtar med större investeringar. Figur 1 nedan visar utfallet i en "managerial firm":

Stockhammer betonar gentemot tidigare postkeynesianer att detta inte är en ahistorisk teori (s 726). Figur 2 visar förväntat beteende i shareholder dominated firm, efter "the shareholder revolution":

Hypotesen utifrån detta teoretiserade skifte är att det lett till ett mer rentier-liknande beteende av icke-finansiella företag, med långsammare kapitalackumulation som följd (s 728). För att testa hypotesen kör Stockhammer regressioner med ackumulation som beroende variabel. Denna operationaliseras som tillväxt i kapitalstocken; data för denna och alla andra variabler kommer från OECD:s nationalräkenskaper-databas. (s 741) Den oberoende variabeln för finansialisering är "the interest and dividend income of the non-financial business sector divided by its value added" (s 729). Han använder tre kontrollvariabler. Den första är kapacitetsutnyttjande vilket av någon anledning i huvudmodellerna operationaliseras som avtrendad kapitalproduktivitet (s 741, 730); han provar också med mer konventiellla måttet output gap. Den andra är vinstandelen. Den tredje är relativ kostnad på kapital vilket operationaliseras som "deflator of capital goods plus short-run interest rate" delat med reallöneändringen (s 741). Att ha med vinstandelen i en investeringsfunktion är typiskt för postkeynesianska modeller (Bhaskar och Glyn 1995, Bowles och Boyer 1995) medan relativa priset på kapital är typiskt för neoklassiska modeller (t ex Jorgenson 1963); outputgapet anses viktigt av båda skolorna. (s 729) Han har data för fyra länder: Västtyskland 1960-90, Frankrike 1978-1997, USA 1963-97 och Storbritannien 1970-96. De två huvudvariablerna utvecklas under undersökningsperioden så här:

Variablerna uppvisar autokorrelation och även unit roots men Stockhammer litar inte så mycket på unit root-tester utan menar att de ofta inte kan skilja på difference stationary och trend stationary variabler (s 730). Även om formella UR-tester visar på UR i ett par av variablerna föredrar Stockhammer att följa intuitionen och inte beakta det; de är redan uttryckta i tillväxttakter och ratios, säger han. Ackumulationen varierar inte mer än mellan -5 och +10 vilket vore märkligt för en variabel med unit root, säger han (s 730f). Han använder huvudsakligen partial adjustment models (PAM) och som alternativ också autoregressive distributed lag models (ADL). (s 731) (För exempel på andra studier som använder PAM och ADL se t ex Aidt et al 2006 och Swank och Steinmo 2002. För diskussion av olika tidsseriemodeller se De Boef och Keele 2008.) Alla förklarande variabler laggas. Den beroende variabeln inkluderas på höger sida med två laggar för att lösa problem med autokorrelation. Med PAM får han den förväntade negativa effekten av "finansialisering" i Frankrike, Storbritannien och USA, dock bara statistiskt signifikant i de två senare (i Frankrike nästan stat signifikant: på 11%-nivån). Att den inte har någon effekt i Tyskland är intuitivt logiskt givet att Tyskland pekats ut som ett land där finansialiseringen tog fart senare än i andra jämförbara länder, och att samplet för Tyskland bara sträcker sig till 1990 (för att undvika problem vid Tysklands enande). I ADL-modellen är de oberoende variablerna med både i nivåer och förändringar; i nivå har den en negativ koefficient i Franrkike, UK och USA, dock bara statistiskt signfikant i USA. I förändring har den positiv koefficient i samma tre länder (!) och inte statistiskt signifikant i något av dem (s 733).

När Stockhammer diskuterar sina resultat menar han att "our tests can hardly be conclusive of our hypothesis that financialisation has caused a reduction in accumulation rates, but they certainly provide strong initial support" (s 736). Det känns som att det finns många empiriska problem med denna typ av makro-undersökningar och han säger också: "investment remains the bane of empirical macroeconomics" (736). Modellerna lider t ex av multikollineratitet och autokorrelation; [3] han hävdar att "the general results of our investment function iare not overwhelming, though certainly not worse than many other studies" (736), vilket är en rätt kul formulering.

För att räkna ut implicerade substantiella effekter av sina skattade koefficienter, tar han koefficienten gånger förändringen i finansialiseringsvariabeln. Detta blir då den predicerade förändringen i ackumulationstakten; han jämför perioden 1964-74 med peridoen 1985-94. För Frankrike "förklarar" skiftet i finansialisering i princip hela nedsaktningen i ackumulation, för USA en tredjedel; för Tyskland ingenting (koefficienten var ju positiv) och för Storbritannien ingenting eftersom ackumulationstakten faktiskt ökade över perioden (s 737f).

Noter

[1] "Buying stocks transfers liquidity from one economic agent to another, possibly from firms with bad investment opportunities to ones with good opportunities. Thus, macroeconomically, financial investment cannot substitute for physical investment (e.g., Tobin, 1997)."

[2] Farber och Hallock (1999) visar positiva effekter på aktiepriser av nyheter om uppsägningar.

[3] Stockhammer har med en rätt skarp metodologisk kritik av Bhaskar och Glyn (1995) som gjort en liknande postkeynesiansk undersökning; de testar för kointegration men han menar att detta är olämpligt "in the context o f a partial adjustment model". I en fotnot utvecklar han kritiken: "First, we have argued that there are theoretical reasons to assume that accumulation is I(0) rather than I(1). Second, even if accumulation were I(1) testing for cointegration in a partial adjustment model is meaningless: since an I(1) variable by definition is, technically speaking, cointegrated with its lagged value, i.e., there exists a linear combination that is I(0), and the partial adjustment model includes a lagged value of the dependent variable, the resulting error term has to be I(0). Finally, they use incorrect critical values (ADF critical values differ for a unit root test and cointegration tests)." (s 737n)

Referenser

Aglietta, M. 2000. Shareholder value and corporate governance: some tricky questions, Economy and Society, vol. 29, no. 1, 146–59
Baker, G. and Smith, G. 1998. The New Financial Capitalists: Kohlberg Kravis Roberts and the Creation of Corporate Value, New York, Cambridge University Press
Bhaskar, V. and Glyn, A. 1995. Investment and profitability: the evidence from the advanced countries, in Epstein, G. and Gintis, H. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era. Studies in Investment, Saving and Finance, Cambridge, Cambridge University Press
Bowles, S. and Boyer, R. 1995.Wages, aggregate demand, and employment in an open economy: an empirical investigation, in Epstein, G. and Gintis, H. (eds), Macroeconomic Policy after the Conservative Era. Studies in Investment, Saving and Finance, Cambridge, Cambridge University Press
Boyer, R. 2000. Is a finance-led growth regime a viable alternative to Fordism: A preliminary analysis, Economy and Society, vol. 29, no. 1, 111–145
De Long, J. and Summers, L. 1991. Equipment investment and economic growth, Quarterly Journal of Economics, vol. 106, 445–502

Farber, H. and Hallock, K. 1999. Have employment reduction become good news for shareholders? The effect of job loss announcements on stock prices 1970–97, NBERWorking Paper no. W7295
Jorgenson, D. 1963. Capital theory and investment behaviour, American Economic Review, vol. 53, 247–59
Lazonick, W. and O’Sullivan, M. 2000. Maximising shareholder value: a new ideology for corporate governance. Economy and Society, vol. 29, no. 1, 13–35

Engelbert Stockhammer, "Financialisation and the slowdown of accumulation", Cambridge Journal of Economics, 2004.