Hur mycket arbetade en arbetare i Sverige ca 1870-1913?

Jag (och en medförfattare) håller på med ett forskningspapper där vi kollar på lönespridning i Sverige ca 1860-1950. För perioden före ca 1913 är tillgången på statistik ganska sporadisk och man får använda ett eklektiskt urval av källor (och vi kommer även lägga till nya serier utifrån egen arkivforskning).

En användbar källa är ett socialt meddelande från 1927 där löner redovisas för vissa år mellan 1866 och 1926 för en rad yrkesgrupper, såsom statare, grovarbetare, stationskarlar (vid järnvägen), lektorer, provinsialläkare m fl. De flesta lönerna anges i år men grovarbetarens lön anges i daglön. Hur ska jag då räkna om daglönen till en årslön, alltså: hur många dagar arbetade en (grov)arbetare i Sverige vid den här tiden?

Arbetstid är också en forskningsfråga av helt andra, mer substantiella skäl. Den kanadensiske ekonomisk-historikern Michael Huberman börjar sitt paper "Working Hours of the World Unite? New International Evidence of Worktime, 1870-1913" med Jeffrey Williamsons analys av globaliseringsfasen 1870-1914, då lönerna i Gamla Världen och Nya Världen enligt Williamson konvergerade som ett resultat av ökad handel och ökad migration som jämnade ut de relativa faktortillgångarna (arbete och kapital) mellan Gamla Världen, från vilken arbetare emigrerade, och Nya Världen, dit arbetarna kom och ökade arbetsutbudet. (Jag har bloggat om Williamsons analys här.) Huberman menar att Williamson bara kollat på lönen som konvergensfaktor, men att också t ex arbetstiden borde konvergera om (arbets)marknaderna integrerar. Det finns också teorier om att rikare länder i allmänhet borde ha kortare arbetstider, men denna teori stöter också på problem som att arbetare i Frankrike år 1900 arbetade 3000 timmar/år vilket var 300 fler än i Italien som hade en BNP/capita som var ungefär 50 procent lägre (s 965). Sådana icke-neoklassiska skillnader kan t ex bero på institutionella och sociala faktorer.

Hubermans bidrag till litteraturen med denna artikel är dock empiriskt, inte teoretiskt. Angus Maddison har presenterat ett internationellt jämförbart dataset med arbetstider, men där utgick han från att alla arbetare före 1913 arbetade lika mycket som den brittiske. (s 966, 967f) Vilket ju är att anta just vad man skulle undersöka. Huberman använder två tidigare oanvända källor, en rapport från brittiska handelsmyndigheterna för att skatta antal arbetsdagar och en rapport från US Department of Labor för att skatta antal timmar per vecka, för perioden 1870-1913, för 14 länder. (s 966) Han kan visa att britterna (det rikaste landet) mycket riktigt arbetade lägst antal timmar år 1870 men att vid WW1 hade Skandinavien och någr anadra länder kommit ikapp. Nya världen arbetade fler dagar och kortare veckor 1870 än Gamla världen men skillnaden hade minskat 1913, i enlighet med Williamson-hypotesen.

Jag ska inte gå in på detaljerna i Hubermans artikel här men han har rätt rika uppgifter om arbetade timmar per vecka i olika sektorer (gruv och bygg, järn och stål, textil, övrig industri, tjänster) 1870-1899 från US Dept of Labor, som han också kollat mot diverse nationella källor (s 970ff). För Danmark och Sverige, som han behandlar ihop pga databrist [1], får han fram en veckoarbetstid runt 69 timmar i såväl tjänstesektorn som textil och gruv och bygg år 1870, och för år 1900 58 timmar i tjänstesektorn, 54 i textil och 54.5 i gruv och bygg. (s 976) Sammanviktat för alla sektorer är hans skattning av veckoarbetstid i DK-SWE 1870 70 timmar, 1875 67 timmar, 1880 65 timmar, 1885 62 timmar, 1890 60 timmar, 1895 58 timmar, 1900 56 timmar och 1913 56 timmar. (s 977, tabell 4)

Den ordinarie arbetsveckans antal timmar är en viktig dimension av den totala arbetstiden. Men man kan också kolla på hur många veckor och dagar per år man faktiskt arbetar: pga helgdagar, semester och liknande så är ju inte alla 52 veckor ordinarie arbetsveckor. Med uppgifter från den brittiska rapporten (som handlar om manliga heltidsarbetare) menar Huberman att antalet arbetsdagar per år i Sverige 1870 var 302 och 1890 300 dagar (s 978, tab 5). Detta är mycket likt Danmark (300-299) medan man i t ex Storbritannien och Tyskland var på samma nivå 1870 men tog bort ett par dagar till till 1890 (Tyskland 295 arbetsdagar då, Storbritannien 293). En del andra länder hade klart lägre antal arbetsdagar, eftersom de hade så många religiösa högtider: detta gällde t ex Ryssland och Polen (s 979). En annan skillnad var att man i Nya världen arbetade fler dagar -- ca 310 snarare än ca 300 som i protestantiska Västeuropa.

Huberman använder sina olika källor och uppgifter (även antalet sjukdagar per år!) för att räkna fram ett sammansatt mått: antal arbetade timmar per år. Detta syns i diagrammet nedan för Sverige, Tyskland, Storbritannien och Frankrike 1870-1913. Jag har inte tagit med USA men från Hubermans data är det slående att amerikanarna som idag arbetar många fler timmar än européer, 1870 "bara" arbetade 3096 timmar om året medan svenska (manliga) arbetare satte in 3436 timmar; dock minskade antalet arbetstimmar mycket snabbare i Sverige än i USA och 1900 arbetade amerikanska arbetare fler timmar. (Också sammanvägt medelvärde för Gamla världen är 1870, 1880 och 1890 högre än för Nya världen men 1900 bryts det mönstret.)

Vi ser att Sverige enligt uppgifterna har högst antal arbetade timmar av dessa fyra länder 1870 (högt utvecklade Storbritannien har minst antal), men också minskar snabbast 1870-1900. Danmark har jag inte tagit med i diagrammet eftersom de visar nästan exakt samma utveckling som Sverige vilket gör att diagrammet blir kluddigt.

Huberman använder sina skattningar för att justera tillgängliga BNP/capita-uppgifter för arbetstid för att få fram ett bättre mått på välstånd, och diskuterar även bestämningsfaktorer bakom variationer i arbetstid, inklusive inkomstnivån, handelsöppenhet samt facklig aktivitet. Belgien tas som ett exempel på ett land som var globaliserat men ändå kunde korta arbetstiden och bibehålla konkurrenskraften (s 993) -- en slutsats med tydlig policyadress för idag.


Not
[1] För Danmark använder han JP Christensens Lønudviklingen indenfor dansk håndværk og industri från 1975, och för Sverige ett opublicerat manuskript av Stig Tegle, "Den ordinarie veckoarbetstiden i Sverige 1860-1980", från 1982.

Referens
Michael Huberman, "Working Hours of the World Unite? New International Evidence of Worktime, 1870-1913", Journal of Economic History, 2004.

Kapitalandelen i Tyskland sedan 1870

Källor.

100-Wage share = uträknat från Statistisches Bundesamt, Statistiches Jahrbuch 2012, tabell 12.1

Capital share... = från Piketty (2014), Table DE.3d: Summary macro variables, 1870-2011 (annual series).
Top 1 = från Dell / World Top Incomes Database

En skiss på en materialistisk tolkning av socialdemokratins nedgång

Magasinet Arena publicerade igår på nätet en text om Socialdemokraterna av Lars Berge, "Tillbaka till framtidspartiet". Berges text har med rätta fått hård kritik för sin vulgära och idealistiska syn på S omvandling (liksom för sina många sakfel), t ex av Marika Lindgren Åsbrink som också tidigare förtjänstfullt bemött liknande (kritik. Lindgren Åsbrink liksom ett par andra kritiker har pekat på bristen på materiella/ekonomiska förklaringsfaktorer i Berges och liknande texter, och eftersom jag är intresserad av det här med S omvandling och kommer från ett mer politisk-ekonomiskt håll så tänkte jag här ta upp några trådar från forskningen som jag tror är viktiga för att förstå Socialdemokratins omvandling, och skissa på strukturen till en mer historisk-materialistisk förklaringsmodell. Jag tror såklart inte att detta är hela storyn och detta är snabbt ihopskrivet, men jag tror nog att det finns några relevanta poänger här.

Antaganden

Vad jag skriver här bygger på några antaganden om vad socialdemokratin är. Jag ser samhällssystemet som vi lever i som demokratisk kapitalism, alltså en kombination av politisk demokrati (en person -- en röst) och kapitalistisk ekonomi (en krona -- en röst). [1] Staten i den demokratiska kapitalismen måste samtidigt vara legitim inför medborgarna, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten och hålla uppe inkomsterna eftersom medborgarna gillar inkomster och ogillar att vara arbetslösa, och upprätthålla kapitalackumulationen. (se James O'Connor, Fiscal Crisis of the State, 1973). Socialdemokratin är en folklig rörelse som representerar icke kapitalägare, dvs någon slags löntagarallians (jfr Adam Przeworski, Capitalism and Social Democracy, 1985). Den måste beakta de materiella intressena hos stora delar av befolkningen (eftersom den vill ha en väljarmajoritet) och samtidigt hos kapitalägarna (eftersom samhället är kapitalistiskt och socialdemokratin är beroende av kapitalägarnas investeringar för att skapa jobb vilket ger legitimitet).

Den typ av dolkstötslegend-kritik som Berges text är ett exempel på bygger på det ohållbara antagandet att socialdemokratin är ensam politisk kraft i samhället och att allt blir som S vill -- om något gått dåligt alt. mot socialdemokratins principer så är det för att S ville det. Jag tror inte på det. Som jag ser det har det alltid funnits ett starkt motstånd mot socialdemokratin i breda befolkningslager (medelklass, överklass), teoretiserat föredömligt i Walter Korpis maktresursteori som fortfarande har starkt empiriskt stöd för analys av välfärdsstat och inkomstfördelning. [2] Näringvlivet skänkte redan på 1940-50-talen rejäla summor pengar till de borgerliga partierna och drev ideologiska organisationer som Byrån för Ekonomisk Information; den ideologiska offensiven efter Eskilssons berömda promemoria från 1973 var inget kvalitativt nytt [3]. Vänstern (dit Socialdemokratin tveklöst räknas) och Högern har olika sociala baser och olika policymål (jfr, jfr, jfr, jfr, jfr). Så ska det också vara i en demokrati -- idealt så har alla intressen representation. [4]

Så till de faktorer som jag menar försvagat socialdemokratin(s möjligheter att föra politik) sedan ca 1980 -- oavsett ledares personliga egenskaper etc. Jag kommer ta upp tre faktorer under rubriken "produktivkrafter" och tre faktorer under rubriken "klassförhållanden".

Produktivkrafter

1. lägre produktivitetstillväxt sedan 1973

Efterkrigstiden ca 1950-1973 kallas ofta "de gyllene åren" för kapitalismen i Väst. Produktivitetstillväxten var skyhög i Västeuropa när man jagade ikapp USA:s teknologiska försprång, återbyggde ekonomierna och överförde arbetskraft från jordbruk till industri. (Temin (2002) betonar jordbruk-industriomvandlingen, Vonyo (2008) återuppbyggnaden, Eichengreen och Ritschl (2009) återuppbyggnaden.) Efter 70-talet har produktivitetstillväxten inte varit lika god; den främste pessimisten i frågan är Robert J. Gordon (t ex "The Demise of U.S. Economic Growth", 2014). När ekonomin inte växer lika snabbt blir det svårare att regera (inte bara för S men alla partier, dock associeras S just i Sverige med de goda åren eftersom de regerade oavbrutet 1950-73) och prioriteringarna svårare.

2. förändrad löne-arbetslöshets-tradeoff

Statens roll i den demokratiska kapitalismen (som förenar parlamentarisk demokrati och välfärdsstat med kapitalistisk ekonomi dvs privat ägande med produktion för profit) är dubbel: den måste samtidigt upprätthålla sin legitimitet hos folket, samt upprätthålla kapitalackumulationen. [5] En viktig faktor för legitmiteten är arbetslösheten eftersom folk inte gillar att vara arbetslösa. Regeringar bestraffas av väljarna när arbetslösheten ökar.

Hatton och Boyer (2005) visar att stora reallöneökningar i Storbritannien under 50-60-talen inte ledde till ökad arbetslöshet på alls samma sätt som skett sedan ca 1980. Med övergången från industriell ekonomi till mer av en tjänsteekonomi tycks ett strukturellt skifte ha skett. Väljarna vill ha både högre löner och låg arbetslöshet men detta är svårare att åstadkomma sedan ca 1980. Anledningen är svårfångad och inte väl förklarad i litteraturen -- förändring i elasticiteten mellan arbete och kapital i produktionen, ändrad strukturell sammansättning av ekonomin, eller något annat. I vilket fall så har sedan tidigt 90-tal från nationalekonomernas sida återkommande argumentet gjorts att lägstalönerna måste ner för att skapa fler jobb -- en lösning som är osmaklig för socialdemokratin som räknar de lågt betalda till sina kärngrupper.

3. förändrad vinst-investerings-tradeoff

Ur en socialdemokratisk synvinkel är vinster i kapitalismen legitima eftersom de används till investeringar och så kommer folket till godo. (Kapitalinkomster är starkt koncentrerade så vinster som utdelas ökar inkomstojämlikheten.) Kjell-Olof Feldt kunde till exempel motivera de ökade vinsterna som förväntades av den stora devalveringen 1982 på detta sätt: devalvering orsakar ökade vinster vilka orsakar ökade investeringar vilka ger fler jobb. Alltså bra för socialdemokratiska kärnväljare som är arbetare inte kapitalägare. [6]

De stora vinsterna på 1980-talet tycktes i efterhand dock inte ha lett till de önskade resultaten i form av utväxling i fler jobb. Och det är alls inte unikt för Sverige på 1980-talet. En av de största och mest förbryllade makroekonomiska debatterna i Financial Times de senaste åren har varit frikopplingen mellan vinster och investeringar, som resulterat i att storföretagen sitter på jättestora "högar med pengar". [7] Ekonomisk-historikern Jan Luiten van Zanden konstaterar att i Nederländerna föll på 60-talet börsens reala värde med 50 procent samtidigt som investeringskvoten var konstant. [8] Detta skulle aldrig kunna hända idag! I dag protesterar bolagen så fort vinstmarginalen sjunker något och investerar i mycket lägre grad ur vinsterna [9], något som t ex av regeringens finanskrisutredare utpekats som ett stort samhällsekonomiskt problem. [10] Ekot rapporterade t ex i somras att "Börsbolagen vadar i pengar".

Som sagt så är regeringens balansgång i den demokratiska kapitalismen att upprätthålla (a) legitimitet hos folket, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten, och (b) kapitalackumulationen och alltså vinsterna. Med det trendskifte som -- av någon anledning, kanske profitablare investeringsmöjligheter utomlands, kanske finansiella "läckage", därom tvista de lärde [11] -- skett i relationen mellan vinster och investeringar sedan 1980-talet har denna balansgång blivit allt svårare. På 1950- och 60-talen var löneökningarna för "vanligt folk" mycket höga vilket gjorde dem glada och urholkade vinstmarginalen och sänkte vinstandelens andel av nationalinkomsten till historiskt låga nivåer på 1970-talet. [12] Detta samtidigt som investeringarna fortsatte vara höga -- alltså det bästa av två världar ur ett arbetarrörelseperspektiv. Idag har vi den motsatta situationen.

Klassförhållanden

1. polarisering av klasstrukturen

Socialdemokratin i Sverige har åtminstone sedan 50-talet varit särskilt stark bland medianinkomsttagare. Bland löntagarna är det just mellangrupperna som i de senaste 30 årens ekonomiska omvandling urholkats, vilket dokumenterats i en stor forskningslitteratur (t ex Goos och Manning 2007). [13] Medan många hyfsat betalda industrijobb mekaniserats bort är de jobb som ökat mest typiskt å ena sidan de mest lågavlönade tjänstejobben (städ, handel, hotell och restaurang etc) å andra sidan högavlönade "kreativa" tjänstejobb. Arbetarklassen i den förstnämnda gruppen är typiskt mindre fackligt organiserad än mellaninkomsttagarna på större arbetsplatser i industrin och mindre starkt kopplad till socialdemokratin; "den kreativa klassen" har ingen koppling till socialdemokratin alls. På så sätt försvagas socialdemokratins väljarbas av denna polarisering av klasstrukturen.

Polariseringen har dessutom ytterligare en effekt: att öka intresseheterogeniteten bland väljarna och förändra vilken typ av socioekonomiska väljarallianser som går att forma.

2. Ökad arbetslöshet och inkomstojämlikhet förändrar i sig väljarallianserna
Förklaringar av Reinfeldtmoderaternas valsegrar 2006 och 2010 fokuserar ofta på skickligt PR-arbete, centrerat kring fenomenet Schlingmann. Men det är värt att fundera på om inte underliggande förändringar i klasstrukturen är minst lika viktiga.Socialdemokratins traditionella väljarallians i Sverige är mellan, mycket förenklat uttryckt, arbetarklass och tjänstemän/medelklass. Denna syns i det vänstra ägget nedan ur S valutvärdering från 2006: S tar en majoritet, de lägre 2/3 eller så, och lämnar den övre tredjedelen till de politiska motståndarna. Moderaterna lyckades i valet 2006 omforma sin väljarallians till att omfatta de övre 2/3, dvs en majoritet som man vinner på, i form av (retoriskt) "de som arbetar och gör rätt för sig", till skillnad från de i "utanförskap", på "bidrag" etc i de nedre skikten.

Lyckades moderaterna detta endast på grund av personlig duglighet från team Reinfeldt? Nja. Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:

"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent" [14]

Alltså, mellaninkomsttagarna, som både S och M vill ha i sina valallianser, påverkas i sina politiska val bl a av upplevd närhet till låginkomsttagare och höginkomsttagare. Denna närhet påverkas av de faktiska inkomstskillnaderna. När låginkomsttagarnas inkomster urholkats och de blivit allt mer olika mellaninkomsttagarna, är det svårare att bygga solidaritet mellan de två grupperna. Och omvänt: när mellaninkomsttagarna (som haft mycket god inkomsttillväxt i Sverige 1995-2006) känner sig närmre höginkomsttagare, blir det enklare att rösta på deras parti (dvs Moderaterna). Jag tror att en sådan mekanism underlättat för Moderaternas valsegrar 2006 och 2010.

Vidare så har den massarbetslöshet som i princip rått sedan 90-talskrisen i sig också förändrat den politiska spelplanen. En reell dualism finns mellan vad många forskare kallar "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden, som Moderaterna 2006 stöpte till politik i form av "utanförskapet". Denna utmaning är inte på något sätt unikt för Sverige men vi har bara haft den sedan massarbetslösheten uppstod vid 90-talskrisen: tidigare fanns det ingen materiell grund för valvinst genom en uppdelning mellan "vi som arbetar och gör rätt för oss" och "bidragstagarna". Statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda analyserar i ett paper intressant (men inte odiskutabelt!) hur Socialdemokraterna i valen sedan 1998 kryssat mellan att framför allt tilltala folk med jobb (t ex maxtaxan på dagis 1998) och att stärka sin väljarandel bland den stora grupp som inte har fast jobb. [15] Socialdemokratins väljarbas har i och med massarbetslösheten blivit mer heterogen och svårare att tilltala i sin helhet på en gång.

3. Näringslivets starkare politiska position
Sedan ca 1980 har fackföreningsrörelsens politiska förhandlingsposition försvagats och näringslivsorganisationernas position motsvarande förstärkts. Detta har teoretiserats på en mängd olika sätt, senast mest uppmärksammat kanske av statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson i Winner-Take-All Politics från 2010. [16] De exakta kausala mekanismerna och händelserna lämnar jag därhän här (alla känner antagligen redan till diskussionen, som är enorm), och nöjer mig med att säga att jag tror att denna politiska förändring delvis är grundad i två ekonomisk-strukturella förändringar diskuterade ovan: ändrad löne-arbetslöshets-relation, och ändrad vinst-investerings-relation.


Slutsatser
Att socialdemokratin i Sverige försvagats sedan sina storhetsdagar med oavbruten regering 1932-76 är självklart en komplex process som behöver många detaljer och förklaringsfaktorer. Här har jag endast lagt fram en mycket preliminär och grov skiss på vilka stolpar en historiematerialistisk tolkning skulle kunna bygga på.

Noter

[1] Om motsättningen däremellan se t ex Torben Iversen, "Democracy and Capitalism", i Oxford Handbook of Political Economy (Oxford, 2006).
[2] Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[3] Jfr Korpi, "Power resources and employer-centred accounts in explanations of welfare states and varieties of capitalism", World Politics, 2006.
[4] Om att representationen tenderara att vara ojämlik, med bättre representation för höginkomsttagare, se t ex Larry Bartels, Unequal Democracy (Princeton, 2008) eller Sidney Verba et al Participation and Political Equality: A Seven-nation Comparison (Cambridge, 1978).
[5] Wolfgang Streeck (2011) påpekar att den demokratiska kapitalismens inneboende motsättning mellan folkvilja och kapitalintresse under de senaste decennierna tagit sig olika uttryck i olika situationer. På 1970-talet hade man hög arbetslöshet när regeringarna tonade ner behovet av att tygla fackföreningarna. Efter Volckerchocken i USA:s penningpolitik 1979 och den ökade tendensen i Europa i slutet av 70-talet att knyta sina valutor till Deutschemark med Bundesbanks mycket konservativa penningpolitik upphörde steg för steg penningpolitikens anpassning till lönemilitans, som tillät den i krislägen översättas i inflation, och man valde istället att låta den leda till ökad arbetslöshet för att tämja facket. 80-talets huvudsakliga ventil för folkvilja-kapitalintressekonflikten var därför arbetslösheten (dock inte i Sverige där politiken fortsatte vara expansiv). På 1990-talet hade i länder som USA löneökningstakten och inflationen definitivt tämjts men med negativ effekt på aggregerad efterfrågan och tillväxten; istället ökade den privata belåningen. Sverige övergick i början av 90-talet från en tidigare anpassningspolitik som accepterade hög inflation  till normpolitik med låg inflation garanterad av en oberoende riksbank samt heliga löften om ett slut på devalveringarna. Arbetslösheten har varit hög större delen av tiden sedan dess (jfr Lindvall 2004).

För en bra samtida analys av skiftet i synen på inflationsbekämpningen se Leon Lindberg, "Models of the inflation-disinflation process", i Leon N. Lindberg och Charles S. Maier (red), The Politics of Inflation and Economic Stagnation (The Brookings Institution, 1985). Om inflationen och penningpolitiken i Sverige se Douglas Hibbs kapitel "Inflation, political support, and macroeconomic policy" i samma bok.

[6] Andrew Martin ger i "Wages, Profits and Investement in Sweden" i Lindberg och Maier (1985) en mycket bra analys av arbetarrörelsens dilemma i förhållande till löneökningar och investeringar. Även Jonas Pontussons avhandling med den talande titeln The Limits of Social Democracy (Cornell, 1992) handlar om detta dilemma.

[7] Jag har samlat en massa pressklipp här.

[8] J L van Zanden, "Post War European Economic Development as an Out of Equilibrium Growth Path", De Economist, 2000.

[9] En intressant marxistisk analys av detta är Duménil och Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard, 2011).

[10] Thomas Franzén, "Bolagens vinstmål är en orsak till finanskriser" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 4 2009

[11] se Duménil och Lévy.

[12] se t ex Erik Bengtsson (red) Den sänkta löneandelen (Premiss, 2013).
[13] Också t ex forskning av Philipp Rehm. För Sverige se Adrian Adermon och Magnus Gustavsson, "Job Polarization and Task-Biased Technological Change: Sweden 1975-2005", working paper, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2011.
[14] Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. Om klassallianser och stigande ojämlikhet se också Iversen och Soskice 2009. Om affinitet och ojämlikhet se också Duncan MacRaes avhandling. Även Barth et al (2012).
[15] Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
[16] Jag har skrivit en forskningsöversiktsessä på temat i Fronesis nummer 40-41, "Klasskamp uppifrån?".

Inkomstfördelning i Stockholm 1730-1810

Ekonomisk-historikern Erik Lindberg använder i artikeln "Mercantilism and urban inequalities in eighteenth-century Sweden" skattedata från Stockholm från vart tioende år från 1730 till 1810 för att räkna ut inkomstfördelningen bland borgare. Det högsta antalet skatteuppgifter för ett år är 1941 och det lägsta 1630 (s 8). Skattelistorna inkluderar inte inkomsterna som skatten bygger på så den betalda skatten får användas som ett indirekt mått på inkomsterna. Skatten som används är den skatt, ordinarie kontributionen, som köpmän (merchants) och hantverkare (artisans) betalade för att få vara med i gillesystemet. Denna skatt byggde på deras inkomster i borgerliga verksamheter i Stockholm. Cirka 75 yrken inkluderas varje år. Materialet är inte särskilt användbart för att få en bild av absolut levnadsstandard, eftersom de rikaste borgarna hade stora inkomster från  hyror och fastigheter vilka inte var del av skattebasen för ordinarie kontributionen. Mer användbart är det för relativa inkomster inom borgarklassen, tyckte även Ernst Söderlund som tidigare använt materialet (Stockholms hantverkarklass 1720-1722, 1943). (s 9) Söderlund gissade att skatten var progressiv men progressiviteten var okänd. Brolin (Hattar och mössor i borgarståndet 1760-1766, 1953) misstänker snarare ett regressivt mönster. Med tanke på att uppgifterna här som sagt underskattar inkomsterna för de rikaste bör man ha i åtanke att uppskattningen av inkomstojämlikheten blir något för låg (s 9f).

Lindberg skattar Lorentzkurvor och ginikoefficienter för vart tionde år 1730-1810. Ginikoefficienterna och toppfraktiler syns i tabellen nedan.

Det ser ut som att inkomstojämlikheten bland borgarna i Stockholm ökar på 1750-talet och därefter förblir på den nya nivån, runt 0.6 istället för runt 0.55 som tidigare. Ojämlikehten peakade 1800 och minskade därefter till 1810: så minskar t ex toppercentilens andel från 18 procent år 1800 till bara 12 procent år 1810. Lindberg redovisar också separata skattningar för grupperna köpmän (merchants), hantverkare (artisans) och handlare (retailers). Det verkar som att det framför allt är spridningen mellan köpmän som driver den större bilden. Den minskade inkomstojämlikheten bland borgare mellan 1800 och 1810 kan möjligtvis förklaras med förlusten av Finland. Kurt Samuelsson (1948) har dock hävdat att handeln med Finland inte skadades förrän på 1830-talet. (s 17) Viktigare för förändringen mellan 1800 och 1810 är antagligen Napoleonkrigen

Lindberg jämför sina resultat med Söderbergs för fastighetsägandet i Stockholm 1715 och 1799. Söderberg fick fram en ägandegini på 0.78 år 1715 och 0.70 år 1799, men som han också påpekade är 1715 egentligen inget bra jämförelseår med tanke på att krig pågick och ojämlikheten antagligen var ovanligt stor. Lindberg menar att den mycket ojämlika inkomstfördelningen under 1700-talet upprätthöll ojämlikheten i ägande (s 15).

Han spårar en anledning till de stora toppinkomsterna till transportinkomster från handelsflottan; medan Stockholms ekonomi i stort stagnerade under 1700-talet så såg handeln god utveckling (s 16). En anledning till detta var Sveriges neutralitet, en annan protektionistisk lagstiftning för skeppstransporter till och från landet från år 1724. Lindberg menar att köpmännens inkomstfördelning varierade mer än vad hantverkarna och de handlandes gjorde eftersom köpmännen var inblandade i den internationella handeln vilket de andra två grupperna inte var (s 16). På 1780-talet hade Sverige världens femte största handelsflotta, så kapaciteten var stor. Som en sidoanmärkning säger han också här att om inte Sverige mellan 1748 och 1846 hade satt en maxbegränsning på hur mycket järn som fick exporteras så hade inkomsterna från järnexporten vuxit mycket fortare då Englands import av järn tripplades mellan 1720 och 1800. Hade inte regleringen funnits hade vinster från handelsflottan kunnat återinvesteras i järnproduktion (s 18). Lindberg ser 1700-talets ökade ojämlikhet som rent-seeking av eliterna, som gjorde stora vinster på handeln utan att investera i ökad produktion. (s 18) "The Swedish mercantilism certainly led to growth in small protected sectors, such as foreign trade and shipping, but the capital gains these measures entailed had small spillover effects on other sectors, as indicated by the stagnating urban labour market, the rigid urban guild system and the artificially stagnant but highly profitable rural iron industry." (s 18f) Lindberg ser 1700-talet som utmärkt av en "policy of enrichment of the rich and impoverishment of the poor".

Referens

Erik Lindberg (2007) Mercantilism and urban inequalities in eighteenth-century Sweden, Scandinavian Economic History Review, 55:1, 1-19

Ojämlikhet i Sverige 1700-1914

Johan Söderberg ger i bokkapitlet ”Inequality in Sweden 1700–1914” en översikt över ojämlikheten i Sverige mellan ca 1680 och 1914. Han konstaterar på första sidan att Williamson i sitt nya arbete (1985) fokuserat på inkomstojämlikhet men fokuserar själv på förmögenhetsfördelning eftersom "the more we focus on pre-industrial and agrarian conditions, the less relevant will an income approach be" (s 58). Anledningen är att i det förindustriella samhället var en majoritet av befolkningen självägande bönder som producerade för egen subsistens och alltså inte levde på lönearbete och inte omsatte sin produktion i priser och löner. Då är ojämlikheten i (jord)ägande mer relevant än ojämlikheten i inkomst.

Den enda systematiska studien av ojämlikhet 1680-1715 är Kekke Stadins avhandling om borgare i småstäder, Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar (Uppsala, 1979). Stadin finner ökande ojämlikhet genom att storborgarna växer till sig. Men det fanns 1715 i Sverige färre än 20 städer i Sverige med över 1000 bosatta och det är agrar ojämlikhet som utgör större delen av den totala ojämlikheten då. Om detta finns dock inga studier. Reduktionen innebar en minskning av ojämlikheten, större än vad Heckscher antog, men å andra sidan så ägde 1750 fortfarande 0.5 procent av befolkningen 33 procent av jorden (S Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865).

Den enda hypotesen om agrar ojämlikhet 1715-1850 kommer från Maths Isacson som studerat en socken (parish) i Kopparberg. Ser ökad homogenitet och minskad ojämlikhet från slutet av 1600-talet och genom 1700-talet. Den andra fasen kommer med början av agrara revolutionen i början av 1800-talet. Produktionen växte snabbare än tidigare och mer jord togs i anspråk. Isacson ser skalfördelar här. Större ojämlikhet 1850 än 1715. En u-kurva med botten ca 1800. Christer Winberg som studerat socknar i Skaraborg ser annan bild. Söderberg finner för socknar i södra Sverige ökande ojämlikhet mellan 1821 och 1862. Herlitz finner i Skaraborg från 1730-talet till 1770-talet den homogenisering som Isacson ser i Kopparberg. Morell finner i fem socknar i Stockholms och Västmanlandslän 1770-1825 ökande ojämlikhet i jordägande. Söderberg räknar utifrån Enequist (1937) ut toppdecilens andel och gini i Luleå socken 1543, 1750 och 1824.Överlag verkar Isacsons hypotes om minskande ojämlikhet under 1700-talet inte stämma, i vilket fall inte under århundradets andra hälft. Det är också viktigt att beakta tillväxten av en icke-ägande (proletär) agrar klass efter 1750, särskilt 1800-1870; denna tillväxt innebär ökande ojämlikhet och polarisering (se studier av Christer Winberg, Sture Martinius, Johan Söderberg).* Om 1750 0.5 procent stod för 33 procent av jordägandet så stod 1865 2.5 procent för 29 procent av ägandet av "landed property" (Martinius, Jordbruk och ekonomisk tillväxt i Sverige 1830-1870, Göteborg 1970). Mellan 1750 och 1865 verkar alltså en viss minskning av ägandeojämlikheten i toppen ha skett.

Från och med 1810 värderades fastigheter årligen (som data använts t ex i Adamson, Järnavsättning och bruksfinansiering 1800-1860, Göteborg 1966, och Martinius, Peasant Destinies, Stockholm, 1977). I Stockholm finns data också för 1716, 1737, 1787 och 1799. Söderberg får fram en ägande-ginikoefficient för Stockholm 1715 på 0.78, 1799 på 0.7, och 1845 på 0.68 (s 68, tabell 2). Det ser alltså ut som att det sker en viss utjämning, särskilt mellan 1715 och 1799. Detta stämmer också överens med Lee Soltows studie av de dödas ägande, som Söderberg dock kritiserar för att inte studera den bristande täckningen (s 68 n23).

Det var framför allt ståndspersonernas (persons of standing)** andel av ägandet som minskade: från 74 procent 1715 till 35 procent år 1845. I gengäld ökade köpmännens och hantverkarnas andelar kraftigt. Underklassen ägde föga: bara 3 procent år 1845. År 1715 var 9 av de 10 största ägarna adliga men 1799 var bara 3 av de 10 största adliga (från familjerna De Geer, Cronhjelm och Rosenadler). Den största ägaren då var Carl Gustaf Apiarle som ägde den största textilmanufakturen i Stockholm. År 1845 innehöll topp 10-listan tre adelspersoner (från De Geer, Nordenfalk och Stael von Holstein) och den största ägaren var en doktor, M.C. Retzius. Eli Heckscher i sin klassiska tolkning av Sveriges ekonomiska historia (Svenskt arbete och liv) såg 1700-talet som en köpmännens tid (i Stockholm representerade framför allt av den s.k, skeppsbroadeln) och småböndernas tid. Heckscher såg däremot ingen viktig roll för urbana manufakturer utan såg 1800-talets industrialisering snarare som rotad i landsbygdens "cottage industry". Här förebådade hans tolkning Lennart Schöns (1979, Från hantverk till fabriksindustri). Söderberg ser i sin undersökning av Stockholm i huvudsak stöd för Heckschers analys, även om han gör den lite mer sofistikerad med distinktioner mellan grupper inom klasserna (s 72f).

Perioden 1850 till 1914 behandlas mindre utförligt i Söderbergs översikt. Det finns starka bevis för att inkomstojämlikheten minskade under perioden men mindre information om ägandet. Studier av industristäder visar att andelen låginkomsttagare minskade och andelen mellaninkomsttagare ökade (Öhngren, Folk i rörelse, Uppsala 1974; Söderberg och Lundgren, Ekonomisk och geografisk koncentration 1850-1980, Lund 1982). Bengt Berglunds studie av tre fabriker (Industriarbetarklassens formering, 1982) visar minskad lönespridning under 1800-talets tre sista decennier.*** Facken ville minska löneskillnaderna men kan pga sin svaghet inte ha spelat någon större roll: "the fairly weak unions can only marginally have affected the overall industrial pay structure at least before World War I" (s 75). Söderberg menar av någon oklar anledning att avagrariseringen av industriarbetarklassen bidrog till minskade löneskillnader, samt att även mekaniseringen gjorde det (s 75). Men mycket är oklart. "The Williamson hypothesis of industrialization bias, stressing that industrialization in the early phase was more capital and skill intensive than later on, is worth pursuing. In comparison with Britain, the early spread of literacy in Sweden may well have promoted a higher skilled labour supply response." (76) Han visar med data från Bagge et al (Wages in Sweden, 1933) att löneskillnaden mellan kvinnliga och manliga tjänare minskade mellan 1865 och 1910, och att detsamma gällde mellan unskilled och skilled arbetare på statenbs järnvägar mellan 1890 och 1910.

Williamson och Lindert (American Inequality, 1980) säger för USA att ojämlikheten verkar ha varit stabil på 1700-talet. Mellan 1820 och 1860 ökar ojämlikheten, därefter verkar stabilitet ha rått. Det brittiska mönstret såsom studerat av Williamson (1985, men se Feinsteins kritik) verkar annorlunda: en ökande ojämlikhet från slutet av 1600-talet till mid-Victorian era med särskilt skarp ökning ca 1820-1850, och minskning efter 1860-talet (s 77). Söderberg relaterar lite mekaniskt -- utan att diskutera vilka de kausala mekanismerna egentligen bör vara och huruvida man kan anta att de var närvarande också i Sverige eller ej -- detta temporala mönster med Sverige och säger att där liksom i de två andra länderna står årtiondena före 1860 ut som ökande ojämlikhet och i övrigt ser det svenska mönstret mer ut som Storbritannien än som USA. (s 78) Sverige är också mer likt UK än USA på så sätt att utjämningen börjar tidigare -- slutet av 1800-talet -- i de två förstnämnda länderna. Söderberg lägger fram en extremt preliminär hypotes om en S-formas ojämlikhetskurva från 1500- till 1900-talet i Sverige, i början baserat bara på data från Luleå och senare delen av 1700-talet baserat på Isacsons hypotes som som vi sett fått svagt stöd. "Abundant pre-nineteenth century sources relating to  the distribution of resources in agrarian as well as urban society allow it to be checked."


Fotnot
*Andersson och Gunnarsson (2004: s 12) ser en ökad jämlikhet -- möjligtvis jämlikt fördelad fattigdom -- i att 1815 mer än hälften av skattad jord ägdes av självägande bönder. Det är dock inget särskilt seriöst argument för de har ingen bra jämförelse bakåt i tiden; de konstaterar att antalet jordbruk ökade med över 20 procent 1750 till 1815 men säger i samma mening att befolkningsökningen var än större, vilket ju i enlighet med Winberg, Martinius och Söderberg kan tolkas som ett uttryck för att jordbruksproletariatet växte (med en ökande effekt på ojämlikheten).
De har också (s 16) en intressant diskussion om kopplingen mellan inkomstfördelning och frågan om huruvida industrialiseringen av Sverige var exportledd, som Lennart Jörberg (1973) hävdade, eller hemmamarknadsledd, som Lennart Schön (1979) kontrade med. Mer jämlikhet och starkare köpkraft i de inhemska undre samhällsskikten skulle innebära större efterfrågan på inhemskt tillverkade varor.
**Söderberg förklarar begreppet ståndsperson så här: "The ståndsperson concept (from GErman Standesperson) refers to persons of high extraction and particularly those standing above the burhger and peasant estates. Nobles and priests were included, but from the later 18th century the concept also was taken to comprise growing number of non-noble iron masters, officers, doctors, etc." (s 69n25)
***Söderberg refererar också till Lasse Cornells studie av sågverksarbetare i Sundsvall 1860-1890, T Svensson om varven i Göteborg, NG Lundgrens skogsarbetare i Lule älvdal 1870-1970 och K Morgers studie av järnbruket Skebo bruk under 1870-talet.

Referens
Johan Söderberg, ”Inequality in Sweden 1700–1914”, i K. H. Jarausch and W. H. Schroeder (eds), Quantitative History in International Perspective (Stuttgart, 1986).

 - - -
tidigare om ojämlikhet i Sverige före 1900: fattiga och rika i Sverige 1805-1855 av Soltow, Ohlsson et al med förmögenhetsfördelning sedan 1800, BNP och reallöner sedan 1540 utifrån Edvinsson och Söderberg