Ett symposium om process tracing

Process tracing har varit en tillväxtindustri i samhällsvetenskapen de senaste 15 åren eller så, och år 2013 hade tidskriften European Journal of Political Science ett temanummer om just PT, med den mycket läsvärde Bernhard Kittel (som jag haft som metodlärare) som en av redaktörerna. Stjärnan i numret är dock inte Kittel utan den extremt kände Peter A. Hall som inte bara är VoC-stjärna utan tydligen också en metodologisk tungviktare.

Kittel och Kuehn

Kittel och Kuehn börjar med att konstatera att idéerna som ingår i begreppet "process tracing" diskuterats i decennier, men att själva begreppet PT bara slog igenom i statsvetenskapen efter publiceringen av Alexander George och Andrew Bennetts Case Studies and Theory Development år 2004. Sedan King Keohane Verba 1994 har frågan om kausal inferens stått i centrum för den metodologiska debatten tvärs över kvant-kval-klyftan. K och K menar att på 90-talet och i början av 00-talet så uttrycktes en del skepsis mot att small-n-metoder som PT kunde användas för kausal inferens (t ex Goldthorpe 2000), men att den debatten "can now be considered settled" och att konsensus råder idag om att man kan dra kausala slutsatser från small-N-studier. En del forskare hävdar för den delen att PT bara står efter experimentell forskning i att visa kausala samband och testa kausala argument, eftersom i motsats till statistiska analyser tillåter PT identifikationen av kausala mekanismer och "proximate causal relationships, and thus does not fall prey to the correlation-causation fallacy" (Bennett 2004, Vennesson 2008, Mahoney 2010). Därför har debatten flyttat från frågan om intern validitet till den om extern validitet. Hur kan man generalisera från kvalitativa studier? K och K menar att det här inte bara handlar om en metodologisk fråga, utan också om forskning som har olika syften*:

"Operation science searches for regularities in bounded systems, whereas origin science attempts to explain singular events, using established knowledge on regularities uncovered by operation science. From a very different perspective, a similar idea underlies the proposal by Ginzburg (1989) to differentiate between a ‘Galilean’ and a ‘conjunctural’ perspective. Roughly speaking, quantitative techniques work well for research questions in the ‘Galilean’ perspective concerning ‘operation’. But for ‘conjunctural’ questions of ‘origin’, they fail exactly because the assumption of independent regularities is difficult to sustain in such a context." (s 3)

Med referens till Peter Hall (2003, 2006) förfinar de resonemanget till att handla om mer statsvetenskapliga frågor:

"A study on revolutions, for instance, could treat the French Revolution as an important event in its own right, which needs to be explained by uncovering a specific set of historical conditions (e.g. social and institutional context, actors’ preferences and strategies). Alternatively, it could be conceived of as a specific manifestation of a more general phenomenon, which can be subsumed under well-known regularities. Consequently, the problem is not primarily one of method but of research interest (see also Kittel, 2005) – and methodological answers must result from the respective research interest. As Hall shows in his methodological analyses and substantive research, process tracing can be a powerful tool for a rigorous ‘origin science’ as it allows the analysis of temporal sequences of events that lead to the explanandum. As such, it is a promising technique for studying phenomena such as institutional change, precisely because rare, dynamic, and highly contingent events do not lend themselves readily to quantification and statistical analysis." (s 3)

PT har nått mycket snabb spridning i statsvetenskapen, säger de, men det finns ingen enhetlig definition av hur man egentligen gör utan olika författare (George och Bennett 2004 kap 10; Hall 2006; Gerring 2007; Mahoney 2007) har olika definitioner. Collier (2011: 823) klagar nyligen på att metoden ofta varken är korrekt förstådd eller rigoröst applicerad. Kittel och Kuehn hävdar att det framför allt är på fyra frågor som olika uppfattningar om och versioner av PT skiljer sig åt. Ett, vad är ens uppfattning om kausalitet. De med en humeansk uppfattning där kausal förklaring beror på "uncovering of regularities, that is, the covariation of dependent and independent variables in a large sample of cases". Då kan inte process tracing med N=1 utan kontextuella antaganden etc etablera kausalitet, utan behöver vara en del av en större analys (Gerring 2007). De med en mekanistisk uppfattning om kausalitet är mer optimistiska om PT:s möjlighet att i sig uncover kausalitet. Fråga två är ens uppfattning om teorins roll: George och Bennett (2004) menar att PT beror på a priori-specifikation av den förväntade processen och att testa denna processhypotes, medan t ex Hall (2006) snarare menar att man ska dra ut så många prediktioner som möjligt ur teorin och testa dem, medan ingen hypotes behöver omfatta hela processen. Tre, medan litteraturen om konceptualisering av ens oberoende och beroende variabler i kvalitativ forskning har gjort stora framsteg (Goertz 2006), så beror PT också på vad Collier et al (2010) kallar "causal process observations", och hur CPOs ska kodas och formaliseras är underutvecklat vilket enligt K och K ökar risken för mätfel och försvårar replikation (Kuehn och Rohlfing 2009). Fyra, samhällsvetarna som jobbar med PT har inte integrerat sin metod med historikernas metoder för att analysera förändring. (s 5)

Blatter

Efter Kittel och Kuehns inledning börjar symposiet med tre kommentarer av europeiska forskare till Peter Halls arbeten om PT; de ställer frågor som Hall sedan besvarar. Joachim Blatter från universitetet i Luzern börjar. Han tar sitt avstamp i att jämförande fallstudier enligt Hall (2006) är "the statistical method writ small". Blatter är inte helt nöjd med detta utan menar att det i själva verket finns två alternativ till "the co-variational template derived from statistics" (som i Gerring 2007), och inte bara en som Hall (2006) implicerar. De två är enligt Blatter:

"1. A process-centred one in which time and temporality plays a major role in the explanatory endeavour. For this approach, the term ‘causal process tracing’ introduced by George and Bennett (2005) seems to be an adequate label.

2. A theory-centred one, where small-N studies are used for testing, comparing and refining a set of competing theories. For such an approach, we introduced the term ‘congruence analysis’, building on and expanding the ‘congruence method’ of George and Bennett." (s 10)

Blatter efterfrågar klargörande från Hall här, också eftersom han tycker att Halls egna texter delvis motsäger varandra: kapitlet i Mahoney och Rueschemeyer (2003) betonar tidens, sequence och processernas ökade vikt i samhällsvetenskapen och lutar åt alternativ 1 ovan, medan artikeln från 2006 snarare lutar åt alternativ 2. Blatter frågar också Hall om vad han anser om begreppet kausala mekanismer, om det är användbart/viktigt och om det är en skillnad mellan kausal mekanism och kausal faktor. Hans sista fråga är: vilken roll spelar tolkning i att göra prediktioner och dra slutsatser från observationer.

Beach

Nästa kommentator är Derek Beach från universitetet i Aarhus. Han börjar sin diskussion med att hävda att avsikten med PT är att öppna den "svarta lådan" av kausalitet och klargöra den teoretiska kausala mekanismen, men att många praktiker som hävdar att de använder PT i själva verket "bara" (1) spårar de empiriska händelsena mellan X och Y, eller (2) utforskar en teoretiserad mekanism "as a set of intervening variables". Beach är inte nöjd med detta förhållningssätt till "kausala mekanismer":

The most widely used definition of causal mechanism is where they are seen as a series of intervening variables through which an explanatory variable exerts a causal effect on an outcome variable (e.g., King et al, 1994; George and Bennett, 2005: 6; Gerring, 2007, 2010; Hedstrom and Ylikoski, 2010; Waldner, 2010; Falleti and Lynch, 2009: 1146). This understanding is best exemplified in the definition of causal mechanisms given in King, Keohane and Verba’s (KKV) 1994 book Designing Social Inquiry. Here they write that ‘This definition would also require us to identify a series of causal linkages, to define causality for each pair of consecutive variables in the sequence, and to identify the linkages between any two of these variables and the connections between each pair of variables’. (King et al, 1994: 86). For KKV, mechanisms are simply chains of intervening variables that connect the original posited cause and the effect on Y (ibid.: 87).
Treating mechanisms as intervening variables ends up grey boxing the causal mechanism itself (Bunge, 1997; Mahoney, 2001; Waldner, 2012). While the mechanism is slightly unpacked, the actual transmission of causal forces from X that produce Y are not explicitly studied (Bunge, 1997)." (s 13f)

Beach förespråkar en "mekanismisk" (mechanismic) förståelse av kausalitet. Hans två frågor till Hall är (1) what exactly is the nature of causal mechanisms? Med den rätt ledande fortsättningen: "Are they a series of empirical events that lead to an outcome, or should they be understood in a ‘mechanismic’ fashion, where a causal mechanism is understood as a system that transmits causal forces from X to produce Y through the interaction of a series of parts?" (s 14) Fråga två är om Hall förespråkar samma tekniker för inferens för inom-fall-analys och jämförande fallstudier: "I would suggest that inferences within a case should be made using Bayesian likelihood analysis, whereas inferences between small numbers of process-tracing case studies should be done using comparative methods of inference." (s 15)

Rohlfing

Tredje kommentator/utfrågare är Ingo Rohlfing från universitetet i Köln (numera i Bremen). Han utgår från "disciplinen" Comparative Historical Analysis (CHA), såsom hos Mahoney och Rueschemeyer (2003), och menar att PT är en del av CHA (!?!). CHA -- inte minst genom Mahoney -- har i mångt och mycket definierat sitt forskningsprogram de senaste femton åren i motsats till kvantitativ forskning och KKV-paradigmet. Rohlfing menar att det är svårare att se skillnaden mellan CHA och "vanliga" fallstudier (s 17). Också om fallstudier brukar man säga att de är "attentive to sound concept formation and measurement", och processer och PT är "key to all qualitative case studies". (s 17) Hans andra fråga är var CHA står idag och vilka vägar framåt har denna forskning? Framför allt: hur jobbar man med temporalitet och sequencing? Sequencing är centralt i CHA -- t ex om A händer före B orsakar A C, men inte om B händer före A -- men det är svårt att finna matchande fallstudier här, och Rohlfing anknyter till Halls (2003) egna mål: vi vill att metodologin ska matcha ontologin.

Hall

Efter dessa tre inlägg kommer Halls eget. Han börjar med att konstatera att alla tre utfrågare arbetar på varsin bok om fallstudier och PT och att de ställer stora och viktiga frågor, på vilka Hall bara kan ge korta och preliminära svar -- symposiets stora bidrag bör snarare vara att identifiera dessa frågor än att besvara dem. Han går över till sin syn på vad statsvetenskap och samhällsvetenskap överhuvudtaget går ut på, som är lakatosiansk: det handlar om att formulera teorier och utvärdera dem i ljuset av empiriska observationer. (Hans gamla medarbetare Bob Hancké har skrivit en lakatosiansk lärobok i forskningsdesign som är mycket användbar.) Teorins "key characteristic" är att den inte bara identifierar en empirisk regelbundenhet, utan också lägger fram orsaker till denna regelbundenhet -- t ex genom kausala mekanismer. För Lakatos gäller det att inte bara konfrontera en teori utan två konkurrerande teorier med empirin -- vetenskapen är en "three-cornered fight". Hall går vidare med en annan fundamental fråga: vad för typer av förklaringar har vi i samhällsvetenskapen? I sin artikel från 2006 diskuterar han tre typer (utan att säga att det inte finns några fler). 1, historiskt specifika förklaringar: förklarar varför Y hände utan att säga att detta är generaliserbart. 2, multivariata: "On this view, a good explanation consists of precise estimates for the impact of a small number of variables on a general class of outcomes, ideally with confidence intervals attached to them." Och 3, teoriorienterad förklaring, "Its proponents see a good explanation as one that elaborates and tests a theory identifying the main determinants of a broad class of outcomes along with the causal mechanisms associated with those determinants." Detta täcker det mesta arbetet inom statsvetenskap. I ljuset av detta ser Hall Blatters fråga om skillnaden mellan "causal process tracing" och "congruence analysis". Vad Blatter kallar CPT motsvarar George (1979) approach till PT, som handlar om att förklara och berätta om fall men utan ambitioner till generaliserbarhet, och i Halls typologi av förklaringar, typ 1. Hall menar att sådana förklaringar har ett värde men inte motsvarar vad de flesta statsvetare vill göra -- de vill ha vad Campbell (1975) kallar "portable truths". Denna inställning motsvarar då vad Hall själv (2003, 2006) kallat "systematic process analysis", ett begrepp som han använt för att distansera sig från en mer narrativ förståelse av PT. (s 22) Hall föredrar alltså vad Blatter kallar "congruence analysis" framför CPT.

Vad gäller frågorna om vad en kausal mekanism egentligen är, så menar Hall att han inte har tänkt färdigt om detta och att det är ett fält där det händer mycket idag. Men han betonar att en kausal mekanism inte är en intervening variable (inte w som i påståendet "x orsakar y eftersom x orsakar w som orsakar y"). Istället är en kausal mekanism "a theoretical formulation, one that adduces properties of the relationships among phenomena with the potential to recur, which helps explain why x causes y." Som ett exempel tar han Paul Piersons teori att socialstatens program uppräthåller sig själva genom att skapa "a sense of entitlement" hos förmånstagarna, som bestraffar politiker som vill skära ner i programmen. Då är sense of entitlement den kausala mekanismen. "this is a causal mechanism that alludes to clearcut variables, without being entirely reducible to them, and it is possible to assess empirically whether it is present or absent in any given case." (s 23) Detta är, säger Hall, en mycket enkel framställning av en kausal mekanism som undviker en del av de svårare frågor som Beach ställer, men tematiserar ändå en del relevanta poänger om KM. 1, att KM sätts i spel kan vara avhängigt vissa andra förhållanden (Falleti och Lynch 2009). 2, mekanismen kan bygga på rationellt beräknande men behöver inte göra det -- här håller Hall inte med Hedström och Swedberg (1998). 3, vi kan använda SPA för att testa vår teoris KM:s hållbarhet (ehh... detta är väl helt självklart/nästan tautologiskt?).

Hall går vidare till Beachs fråga om tolkningens roll i PT. Hall menar att han själv (2006) designat sin variant av PT för att utesluta tolkning i mer kulturvetenskaplig bemärkelse (s 24). Så här drar han upp distinktionen mellan ett mer kulturvetenskapligt förhållningssätt och ett mer positivistiskt, som i PT:

"[1] If the quality of an interpretation turns in large measure on the quality of the resonances it summons up and the underlying coherence it draws out of seemingly unrelated events, [2] the quality of most positive enquiries turns on how well their propositions about causal regularities measure up against empirical evidence that is systematically obtained and could, in principle, falsify them." (s 24)

En tunnare definition av "tolkning" i linje med en tunn läsning av Webers Verstehen förespråkar Hall däremot som en del av PT, att det inte räcker med att à la Friedman (1968) klarlägga empiriska regelbundenheter, utan forskaren bör också diskutera aktörernas avsikter (även om det inte räcker med att klargöra avsikter för att förklara skeenden).

Vad gäller Rohlfings fråga om skillnaden mellan CHA och vanliga fallstudier så säger Hall att Mahoney vore en bättre person att fråga, och att Halls förståelse ligger nära Rohlfings egen -- det finns ingen artskillnad mellan fallstudier i CHA och annanstans. CHA, säger Hall, avskiljs snarare av sitt empiriska ämne än av sin metod. Desto mer diskuterar Hall ett sidospår: han konstaterar att CHA eller åtminstone Mahoney på sistone argumenterat för att man arbetar med nödvändiga och tillräckliga orsaker snarare än med ett probabilistiskt ramverk, men Hall menar att probabilism är användbar också i small-N-studier (s 25). Här kommer Hall också in på qualitative comparative analysis (QCA) och fuzzy set-analys. Denna metod har varit särskilt lyckad i integrationen av small-N och medium-N (Ragin 2000) och kan t ex förklara equifinality -- hur en rad olika fall får samma utfall, men av olika orsaker. (s 26)

Den sista frågan som han tar upp är Beachs fråga om bayesiansk inferens för within-case-analys. Hall håller med om att det är användbart att uppdatera sina priors under arbetet med fallet, men varnar för att detta kan bli för bekvämt, ett sätt att undkomma det lakatosianska "motståndet" mellan teori och empiri, så att teorin alltid kommer bli bekräftatd, som i Bates et al analytical narratives, där författarna vill bekräfta rational choice-perspektivet. (s 27) Detta handlar också om förhållandet mellan induktion och deduktion: när en kvantitativ forskare ändrar sin modellspecifikation för att förbättra model fit ändras också teorin men utan att nya fall beaktas; detta kan ändå förbättra teorin kraftigt.

Fotnot

*George och Bennet (2004) om vad fallstudier huvudsakligen bidrar med: ‘to incrementally refine middle-range contingent generalisations, either by broadening or narrowing their scope or introducing new types and subtypes through the inclusion of additional variables’.

Löneledarskap i Danmark

Industrins löneledarskap är ett relativt vanligt debattämne i Sverige idag. Senast idag hade Kommunal en debattartikel på Dagens Arena där de kritiserar Medlingsinstitutet och "märket" för att konservera orättvisa relativlöner, och Daniel Swedin hade en ledare i Aftonbladet igår på samma tema. Men ändå finns det väldigt lite forskning om löneledarskapssystem som system, trots att de är så kontroversiella. Det finns en del ekonometrisk forskning som undersöker ifall det verkligen är så att privat sektor/industrin leder offentlig sektor -- t ex Jacobson och Ohlsson (1994) om Sverige 1968-1988.* Men mindre om systemets politik -- hur facken och arbetsgivarna kommer överens eller inte om löneledarskapet.

För Danmarks del menar menar Due och Madsen (2010: 326) att verkstadsindustrin ”alltid”, eller åtminstone sedan början av 1900-talet, varit löneledande. Men ändå är den enda studien som helt ägnar sig åt frågan -- enligt både min egen litteratursökning och professor Jens Lind som jag frågade om detta -- ett bokkapitel av Steen Scheuer från 1993. Desto viktigare att kolla på det kapitlet!

Scheuers teoretiska utgångspunkt är att kollektivavtalsförhandlingar är ett collective action-problem à la Mancur Olson (s 242-5), ett problem som för den delen inte alltid löses: i 7 av 23 avtalsrundor (1956, 1961, 1963, 75, 77, 79, 85) i Danmark 1945-1991 tvingades parlamentet rycka in för att få fram ett avtal (s 243). Ur detta perspektiv blir löneledarskapet en metod för att hantera collective action-problemet. Scheuer definierar löneledaren så här:

”In this chapter, a collective bargaining 'leader' is that industry, or rather, that bargaining unit which is the first to reach a pattern-setting agreement in the current pay round. The leader sets the benchmark and this act is followed by agreements being reached in a number of other bargaining units, the 'followers'.” (s 246, jfr 253f)

Begreppet "leader" här motsvarar, säger Scheuer, "game-opener" som Guy Ahonen (1990) använder i sin analys av finsk lönebildning. Jag är ju intresserad av löneledarskapet och inte av centraliserings/decentraliseringsfrågan (som jag bloggat om: orsaker till och effekter av centraliserad lönebildning, decentraliseringen i Sverige, arbetsgivarna och centraliseringen i Norge), men den senare dyker också upp en del i Scheuers text. T ex så menar han att avtalsförhandlingarna i Skandinavien tidigare var decentraliserade (betyder här sektorsnivå, antar jag) med löneledarskap vilket på 60-talet byttes till centralisering "and traditional leaders were partly pushed aside by the leaders of union confederations" (247). Han diskuteraar också decentraliseringen på 80-talet, och har tre intressanta tabeller om förhandlingsrundorna i de tre skandinaviska länderna under detta decennium. Så här ser tabellen för Sverige ut:

Enligt Scheuer var det alltså den offentliga sektorn som var löneledande 1980 och 1984!  För Norge anger han: 1980 (C) LO-NAF, 1982 (D) Metall, 1984 (D) Metall, 1986 (D) Metall, 1988 (C) LO-NAF, 1990 (C) LO-NAF. Och för Danmark: 1981 (D) Textil (!), 1983 (C) LO privat, 1985 (parl.), 1987 (D) Metall, 1989 (D) Office and shop (!), 1991 (D) Offentlig sektor (!).

Efter denna uppdatering om det senaste läget -- bokkapitlet springer ur en föreläsning som Scheuer höll på Warwick i England när han var gästforskare där -- kommer han tillbaka till det som intresserar mig: löneledarna. 

”The questions to be asked about collective bargaining leaders, then, are: 1) Who were the traditional leaders? 2) Have these traditional leaders regained their position in the 1980s, or have new groups come 'up front', as leader? 3) Which groups can be seen to be missing from the list of leaders' of the 1980s?” (s 254)

Konstigt nog relaterar han här inte till Aukrustmodellen, EFO-modellen eller andra formuleringar av industrin som löneledare, utan närmar sig frågan mer induktivt: vilka grupper fungerar som löneledare? Han redovisar bl a följande fina tabeller med löneledarskap i Danmark 1945-1980 och i alla tre skandinaviska länder 1979-1991:

Galenson (1952: 118, 186) menade att på 1940-talet metallarbetarna och grovarbetarna konkurrerade om att vara löneledande men det ser vi ingenting av i Scheuers tabell. Scheuer säger om Danmark: "Before 1980 the role of the metal industry was dominant, if not completely so. Other industries could play the leaders, but the metal industry was certainly the dominant actor." (255) På 1980-talet blev metallarnas position svagare, menar han. På 1980-talet blev den offentliga sektorn viktigare, vilket syns i att den var löneledande 1 gång vardera i Danmark och Sverige. I Norge sitter verkstadsindustrin dock i orubbat bo (s 256). Allmänt drar Scheuer slutsatsen: "different groups do seem to try to move ahead to become collective bargaining leaders. It is not just left to the metal sector by tradition". (s 256) Offentliganställda har hög organiseringsgrad och har inte varit fega för att kliva fram. Det kan vara nödvändigt för systemet att tillåta detta, menar Scheuer; i Sverige laggade och lurpassade 1981, 83 och 85 och underminerade systemet, och blev sedan 1986 löneledare (s 257). Att ordningen inte utmanats i Norge förklarar han med den lägre organiseringsgraden där (s 257).

Efter att ha diskuterat ledarna går han vidare med att diskutera "laggards". En intressant fråga är: är laggarna militanta arbetare, eller är de tjänstemän missnöjda med utjämningen av lönestrukturen? (258) Laggarna kan ju agera som freeriders genom att vänta ut alla andra kollektivavtal och därefter sluta ett eget avtal som är lite högre -- det ger dem en fördel, utan någon större samhällsekonomisk kostnad (vilket gör att de kan få med arbetsgivarna på det). I en go tabell redovisar han vilka som varit laggards på 80-talet. Danmark: 1981 doktorer, slakteriarbetare, tryckare, socialarbetare och jounrlister; 1987 offentliganställda dataprogrammerare och museivakter. Norge: 1982 papper, tryckare och oljeriggarbetare, 1984 offentliga sektorn, 1986 akademikerna, och 1990 offentlig sektor. Sverige: 1981 PTK, 1983 PTK, 1985 PTK och TCO-S, 1986 offentlig sektor, 1988 PTK och Transport. (s 260) Systemen för att hantera laggards i de tre länderna är olika. I Danmark tillåts de konflikta men i regel slutar det med att Folketinget griper in och bestämmer att gruppen får samma villkor som övriga avtal. Där är incitamenten att vara en laggare alltså mycket svaga (s 260). Också i Norge finns det tradition att med lag utsträcka löneledarnas avtal, som man gjorde 1980 och 1988, eller förbjuda företag att höja lönerna mer än så, som man gjorde 1984. (s 260f) I Sverige däremot finns det ingen sådan interventionistisk tradition. Palme ingrep flera gånger i slutet av förhandlingsrundorna för att övertala parterna att skriva under ett avtal, men inte med tvång som i Danmark eller Norge. Så blev också laggard-problemen större i Sverige än i Danmark eller Norge (s 261). Scheuer har en intressant slutsats om 80-talets nya laggard, som skiljer sig från de politiskt radikala grovarbetare, byggnadsarbetare och transportarbetare som var 1940- och 50-talens typiska motståndare till verkstadsindustrins löneledarskap:

”this part of the workforce has grown more numerous and also better unionised, standing in the shadow of skilled metal workers (and the solidaristic wages policy) apparelntly became increasingly unbearable. Thus, they increasingly became laggards, especially in Sweden and Norway. Hence, the role of the laggard (traditionally borne by the communist, left-wing trade union official) has now been taken over by middle class, often officially 'non-political' unions.” (s 261)

Särskilt i Danmark har de offentliganställda också lyckats påverka hela avtalen (1985 och 1989) och till och med 1991 själva vara löneledare (s 262). Scheuer gör helt rätt i att lyfta fram de offentliganställda tjänstemännens förändrade roll, men jag tycker nog ändå att han missar två saker där. För det första att de traditionella kontrahenterna till industrins löneledarskap, de grupper som idag är organiserade inom 6F samt Transport i Sverige, fortfarande delvis förespråkar en annan lönepolitik -- talande är att i april 2013 var det SEKO, Elektrikerna och Transport inom LO som röstade nej till LO-Svenskt Näringsliv-uppgörelsen. Den andra faktorn är genus: som vi ser till exempel i den kritik av dagens Industriavtal-ordning som Daniel Swedin och Kommunal formulerar, så är dagens kritik ofta centrerad på löneskillnader mellan män (som utgör majoriteten av de anställda i industrin) och kvinnor (som är majoriteten av de anställda i kommunerna). Det är möjligt att denna faktor inte ännu hade uppträtt 1993 när Scheuer skrev sitt kapitel, men jag tror nog att den hade det: minns de upphettade debatterna om relationen mellan offentlig och privat sektor mellan Kommunal och Metall på 1980-talet, nog fanns där också en lönepolitisk dimension?

Fotnot
*Och en del anmärkningar i förbifarten, som ”Också i Sverige har avtalsrörelserna under 50- och 60-talet utmärkts av att industriarbetarna fungerat som 'riktkarlar'. Först sedan de slutit sina avtal har andra grupper följt efter.” --Lars Calmfors och Erik Lundberg, Inflation och arbetslöshet (Stockholm: SNS, 1974), s 155. Eller EFO-rapportens konstaterande att ”den vuxne manlige industriarbetaren har under lång tid varit ’riktkarl’ för hela den svenska inkomstutvecklingen” -- Gösta Edgren, Karl-Olof Faxén och Clas-Erik Odhner, Lönebildning och samhällsekonomi (Stockholm: Rabén och Sjögren, 1970), s 20. Sett till dagens jämställdhetsorienterade kritik av ”märket” är det maskulint färgade ordvalet ”riktkarl” pikant.

Referenser

Ahonen, Guy (1990) ”Spelöppningen: om kollektivavtalsprocesserna i Finland på 1980-talet”, Politeia nr 1 1990, s 1-133.

Due, Jesper och Jørgen Steen Madsen (2010) ”Septemberforliget 1899 og udviklingen af den danske aftalsmodel”, i Avtalt spill: 75 år hovedavtalen LO-NHO, red. Trond Bergh (Oslo: LO och NHO, s 315–340).
Galenson, Walter (1952) The Danish System of Labor Relations: A Study in Industrial Peace (Cambridge, MA: Harvard University Press)

Scheuer, Steen (1993) "Leaders and Laggards", i Scandinavia in a New Europe, red. Thomas P. Boje och Sven E. Olsson Hort (Oslo: Scandinavian University Press, s 239-270). 

---

tidigare på bloggen om dansk arbetsmarknad och lönebildning: "Något om dansk ekonomisk historia: lön, produktivitet, fördelning", 9 december 2013; "Löneutvecklingen i Skandinavien under Koreaboomen", 20 januari 2014; "Den danska modellen: erosion eller förnyelse?", 21 januari 2014; och "Den 'danska modellens' utveckling: ett kritiskt perspektiv", 29 januari 2014.

Tre finanskrisböcker

Tre finanskrisböcker

av Erik Bengtsson, maj 2011

Simon Johnson och James Kwak, 13 Bankers: The Wall Street Takeover and the Next Financial Breakdown. Pocketutgåva, Vintage Books, 2011 (första utgåva 2010). 316 sidor

Raghuram G. Rajan, Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy. Princeton University Press, 2010. 260 sidor

Andrew Ross Sorkin, Too Big to Fail: The Inside Story of How Wall Street and Washington Fought to Save the Financial System – And Themselves. Pocketutgåva, Penguin Books, 2010 (första utgåva 2009). 618 sidor

Den globala krisen, ”the great recession”, har gett upphov till en mängd böcker med ambitioner att förklara krisen, från flera olika håll: keynesianer (Joseph Stiglitz, Paul Krugman), marxister (Andrew Gamble, Alex Callinicos), nyliberaler (Richard Posner) och journalister (Gillian Tett) står, med exempel inom parantes, för fyra tydligt urskiljbara ansatser.

Denna review essay behandlar tre av böckerna om finanskrisen i USA: en bok skriven av Andrew Ross Sorkin, journalist vid New York Times, en av Simon Johnson, nationalekonom vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och James Kwak, student vid Yale Law School, och en av Raghuram Rajan, finansekonom vid University of Chicago.

Sorkin: skogens alla träd

Andrew Ross Sorkin är näringslivsjournalist på New York Times och bevakar dagligen Wall Street i tidningens sektion ”Dealbook”. Hans krisbok Too Big To Fail är skriven extremt nära den amerikanska finanskrisens skeende, med en väldig detaljrikedom, och med sina nära 550 sidor huvudtext – plus sextio sidor fotnoter, litteraturförteckning och index – är den en mycket välskriven och skicklig, men också utmattande läsning. Huvudfokus är hösten 2008, Lehman Brothers och dess fall, AIG:s kris, finansminister Henry Paulson och New York Feds chef Timothy Geithner. Sorkin fokuserar på människorna i krisen, de extremt högavlönade, New York City-baserade bankirerna och Washington-baserade politikerna som rörde sig på den allra högsta nivån under krisen. Sorkin säger om bokens titel, “too big to fail”, att det inte bara är ett makroekonomiskt begrepp, utan också beskriver det sätt som människor i finanssektorn tänkte på sig själva på: de såg, med sig själva som världsekonomins härskare och ”too big to fail”.

Sorkin har utfört över femhundra timmar intervjuer med över tvåhundra personer, och skriver med stora anspråk, med stor detaljrikedom: han återger hur han menar att viktiga aktörer tänkt i situationer, ordväxlingar, humörväxlingar och annat från möten som han själv givetvis inte var med på. Skeendet omfattar en mycket stor mängd personer från inansinstitutioner, reglerare och finansdepartementet, och Sorkin ger i princip alltid en kortfattad, ibland bara en mening, introduktion till personerna. Detta är ett exempel, från ett möte på finansdepartementet 23 augusti 2008 där finansminister Hank Paulson briefar sina medarbetare: ”Paulson walked them through the game plan, assisted by Dan Jester, the lanky Texan who had joined Treasury less than a month earlier” (s 225). Om denne Dan Jester, en finansministerns medarbetare och en tämligen perifer person i det stora hela, får vi alltså veta att han är gänglig, från Texas, och bara hade arbetat på finansen i en månad när det mötet ägde rum. En annan aktör, James B. Lee Jr., vice ordförande på JP Morgan, introduceras som ”a classic suspender-wearing banker with a Golden Rolodex” (s 378). (Suspenders är hängslen, Rolodex är en skrivbordskalender.) Denna miniporträtteknik speglar Sorkins styrka i familiariteten med sitt ämne och ger färg åt handlingen – många långa möten, gräl, telefonsamtal och överläggningar – men speglar också bokens stora svaghet: hur skogen kan försvinna bakom alla träden i en virvelvind av snabbt och kort introducerade personer som interagerar som på en mycket intellektuell teaterscen, men vars större sammanhang vi får se någon annanstans än Sorkin för att hitta.

Skogen försvinner, men här finns många intressanta träd. Christopher Cox, chefen för Securities and Exchange Commission (SEC), en av de viktigaste reglerarna, skildras som en ”free-market zealot” (s 425) som inte ville reglera marknaden ordentligt och möjligtvis var medvetet ineffektiv. Den subjektiva faktorn på marknaderna belyses väl när en eventuell investering av Warren ”oraklet från Omaha” Buffett förlänas en enorm betydelse både av Goldman Sachs och Lehman Brothers när de finner sig i en kris: en investering av mästerinvesteraren Buffett skulle vara ett tecken på att man skulle kunna lita på företagen, och förtroende – en subjektiv faktor! – är ett marknadens kitt (s 53f, 295f, 487-9). Ett av många intressanta exempel på kopplingen mellan politiker och finansbranschen i Sorkins bok är att Lehman när de vill gå till Buffett för att söka en investering, ber finansminister Hank Paulson, som tidigare varit VD för Goldman Sachs, att prata med Buffett för dem! Liknande betydelsen av Buffetts investeringar för marknadens förtroende så är skräcken för en eventuell nedvärdering från Moody’s och/eller Standard & Poor en stark drivkraft för för AIG i krisen (s 227) – informationen om företagens hälsa är imperfekt på marknaden, så många utgår från Moody’s eller Standard & Poors investeringsgraderingar när de ska bedöma företags finansiella hälsa. Ännu ett exempel på informations- och kommunikationshantering i en ekonomi med imperfekt information och informationsassymetrier är när Lehman Brothers VD Dick Fuld i april 2008 går till TV-journalisten Jim Cramer för att få Cramer att tala väl om Lehman i sitt program; Cramer var en motståndare till short-selling och därför kunde Fuld bygga en allians med honom mot dem som just höll på att sälja Lehmans aktier kort (s 96).

Sorkin ger också insikt i kulturen på Wall Street, som skillnaderna i företagskultur, mellan snobbiga Goldman Sachs (s 51, s 173f) och mer kämpande, hårda Lehman Brothers med en ”combative worldview” (s 28). Att Bank of America, en stor affärsbank, köper upp investmentbanken Merrill Lynch i krisen beskrivs ”som om Wal-Mart köpte Tiffany’s” (s 362). Han beskriver skillnaderna mellan bankers och traders som ” the closest thing to class warfare on Wall Street. Investment banking was esteemed as an art, whilde trading was more like a sport, something that required skill, but not necessarily brains or creativity” (s 24).

Det är ett grodperspektiv på finanskrisen som man får här. Handlingen är geografiskt begränsad till ett fåtal områden: Manhattan, regeringskvarteren i Washington D.C., välbärgade förorter på Long Island från vilka Dimon och andra åker helikopter eller bil med chaufför in till jobben på Manhattan, och så ett fåtal utflykter till mer perifera platser, som Jackson Hole i Wyoming där Federal Reserve har en viktig konferens varje år. Sorkin med sin stora närvaro och rika material av intervjuer ger liksom en del i kriminalmål läckta e-postbrev och inspelade telefonsamtal från finanskapitalismens aktörer, en fascinerande bild av den lilla värld som är finanskapitalismens topp. Ibland är denna värld komiskt liten: Sorkin återger (s 146) hur Goldman Sachs VD Lloyd Blankfein och Merrill Lynchs VD Stanley O’Neal under en period bodde i samma hus på Manhattan, och hur O’Neal i lobbyn och trapphuset gick omvägar för att slippa möta och tala med Blankfein, eftersom han var obekväm i dennes sällskap. Det är fascinerande hur USA:s finanskapitalistiska elit, ”masters of the universe” för att använda titeln på en bok om Goldman Sachs, vars agerande har konsekvenser i hela världens ekonomier, samtidigt givetvis också är människor med individuella drag och sina egna önskningar och bekymmer. Ytterligare en sak som framstår tydligt med Sorkins grodperspektiv är hur sammanflätade de finanskapitalistiska och ekonomisk-politiska eliterna är i USA: som sagt så kom Bushs andra finansminister John Paulson från Goldman Sachs, och att finansministern, dennes team, och reglerarna på Fed och andra institutioner kommer från de stora finansiella institutionerna verkar vara mera regel än undantag.

Sorkin ger dock inte mycket av makroekonomisk analys. Hans bok börjar in medias res med JP Morgans VD Jamie Dimons tankar på morgonen den 13 september 2008 kring Lehman Brothers, Merrill Lynchs och AIG:s eventuella fall, och därifrån kör Sorkin på i en välskriven och kunnig berättelse, men utan att se tillbaka eller åt sidan. Han kan därför inte heller förklara krisen, varför den började just i USA, varför den tog sig vissa uttryck i USA, eller varför den kom just när den kom. I slutet kommer det på ett fåtal sidor ett oundvikligt försök till en förklaring och den är givetvis inte inkompetent, men dock bara en outvecklad ”laundry list”-förklaring, utan inbördes viktning: avregleringarna av banker i slutet av 1990-talet, politisk push för hemägande istället för hyrande, historiskt låga räntor som ledde till en bubbla, och att Wall Street-kompensationsstrukturen främjade risktagande (s 538). Alla dessa faktorer är säkerligen delförklaringar till krisen, men hur viktiga de är relativt till varandra, det diskuterar inte Sorkin. Logiskt i förhållande till sin journalistiska metod tar han också upp en psykologisk faktor – ”ego is still very much a central part of the Wall Street machine” (s 542), vilket inte är konstigt inte minst i förhållande till det mest minnesvärda personporträttet i Too Big to Fail, det av Lehman Brothers VD Richard Fuld, ”gorillan” kallad för sin aggressivitet som trader (en period hade han en uppstoppad gorilla på sitt kontor!), vars brist på insikt i djupet av sitt företags kris och desperation under de sista skälvande dagarna är ett lysande exempel på denna boks styrkor. Med Too Big to Fail får man alltså ta det goda med det onda: den är en kunnig och välskriven närgången skildring av finanskrisen i USA, stundtals med verklig nerv och fascinerande inblickar, men den är också mycket lång och stundtals monoton, och saknar en någorlunda utvecklad makroekonomisk analys.

Johnson och Kwak: finanskrisens politiska ekonomi

                      Johnson och Kwaks bok läste jag omedelbart efter Sorkin, och den var något av en lättnad: kort (316 sidor), fokuserad, analytisk, politisk-ekonomisk – allt som Sorkins bok inte är. Johnson är nationalekonom vid MIT och var år 2007-2008 chefsekonom för Internationella valutafonden, Kwak är student vid Yale Law School; tillsammans driver de krisbloggen The Baseline Scenario (http://baselinescenario.com). De är, det är uppenbart, ”liberaler” i amerikansk bemärkelse, alltså för en välfärdsstat och en social blandekonomi, och deras bok är skriven med patos såväl som, förstås, gedigna nationalekonomiska chops.

                      De inleder sin bok med ett möte i Vita Huset den 27 mars 2009, med presidenten och hans stab å ena sidan, och företrädare för tretton stora banker å den andra. Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs säger efter mötet: ”Everyone has to pitch in. We’re all in this together.” Detta möte anslår temat för Johnson och Kwaks bok: finanskrisens politiska ekonomi, samspelet mellan den växande finanssektorns ekonomiska betydelse och dess politiska makt. Banker blev större, vilket genom lobbying och kampanjbidrag gav dem större politiskt inflytande, vilket skapade avregleringar (som avskaffandet av Glass-Steagall-lagen år 1999) som gjorde att de kunde bli ännu större, vilket ökade deras politiska inflytande, vilket skapade avregleringar… Och så vidare. Johnson och Kwak konstaterar: ”The political influence of Wall Street helped create the laissez-faire environment in which the big banks became bigger and riskier, until by 2008 the threat of their failure could hold the rest of the economy hostage” (s 6). Detta är too big to fails politiska logik: finansiella institutioner som är så stora att deras fall tar med sig hela ekonomin i fallet, kommer politiker att vilja rädda undan fallet för att undvika en kris, vilket ger institutionerna än mer anledning att ta risker och allmänt leva rövare, eftersom de vet att de ändå kommer bli räddade om saker går överstyr. Den insikten, om storbankernas moral hazard, är standard i krislitteraturen men Johnson och Kwaks originalitet är att de inte nöjer sig med den faktorn som koppling mellan finanssektorn och politiken. De går vidare med den politisk-ekonomiska analysen och skräder inte orden: ”The Wall Street Banks are the new American oligarchy – a group that gains political power because of its economic power, and then uses its political power for its own benefit. Runaway profits and bonuses in the financial sector were transmuted into political power through campaign contributions and the attraction of the revolving door” (s 6). (“The revolving door”, svängdörren, står för det mycket stora flödet av personer mellan finansbranschen och politiken i USA.) Enligt Johnson och Kwak sker finansbranschens orimligt stora politiska inflytande inte bara genom kampanjbidrag, lobbyism och svängdörren, utan också genom vad som kan kallas intellectual capture. Mental capture är när politiker och reglerare är fångade i en ideologi och världsbild som mäktiga intressen har och främjar; ”by 1998, it was part of the worldview of the Washington elite that what was good for Wall Street was good for America” (s 10).

Finanssektorns politiska makt: fyra kanaler
Kanal	Hur?
Moral hazard	Too big to fail-institutioner vet att de kommer räddas om de hamnar i problem, och därför tar de extra risk
Pengar ger inflytande	Kampanjdonationer och lobbyism
Svängdörren	Reglerare och högt uppsatta politiker kommer ofta från finansbranschen eller går till finansbranschen efter sin administrativa eller politiska karriär; deras materiella intressen sammanfaller därför delvis med finansbranschens
Intellectual capture	Reglerare och politiker som Feds Alan Greenspan och SEC:s Christopher Cox (se Sorkin, s 425) trodde genuint att finansbranschen i grund och botten var bra och funktionell och viktig
Denna klassificering tar mycket inspiration från Johnson och Kwak, men är inte identisk med deras (se s 90).

Johnson och Kwak introducerar sin finanskrisens politiska ekonomi genom två omvägar: först i USA:s historia, tillbaka till Thomas Jefferson och Andrew Jackson och deras skepticism mot stora banker (kapitel 1), och sedan till 1990-talets många finanskriser i länder som Ryssland, Indonesien och Sydkorea (kapitel 2). Kapitel 1 är inte så vidare intressant för en icke-amerikan och jag läser det snarast som ett sätt för två amerikanska debattörer att legitimera sina radikala ståndpunkter för en amerikansk publik genom att hänvisa till att allmänt respekterade historiska figurer som Thomas Jefferson också omfamnat liknande radikalism. Kapitel 2 är en kompetent men inte innovativ beskrivning av 90-talskriserna.

                      Därefter kommer 13 Bankers igång med dess egentliga ämne: finansbranschens ökade betydelse i USA:s ekonomi sedan 1980, dess politiska ekonomi, och finanskrisen 2008-10. Kapitel 3 handlar om finanssektorns teknologiska och organisatoriska utveckling sedan 1980, kapitel 4 handlar om sektorns ökade politiska inflytande på 1990-talet, kapitel 5 handlar om vidare produktutveckling på 2000-talet med produkter som CDOs som associeras med krisen, kapitel 6 handlar om krisens skeende och kapitel 7 ger Johnson och Kwaks analys och policyförslag.

Johnson och Kwak definierar finansialisering som ”the transformation of one dollar of lending to the real economy into many dollars of financial transactions” (s 59), och ger en begriplig och intressant introduktion till en mängd av de finansiella innovationer – “exciting banking” – som skett sedan 1970-talet.

Moderna finansiella innovationer: några viktiga nedslag
Vad?	Pionjär	När?
Handel med junk bonds – upp från $6 miljarder 1970 till $210 miljarder år 1989	Michael Milken, trader baserad i San Francisco	1970-tal
Mortgage-based securities, början på en ”originate to distribute”-affärsmodell	Salomon Brothers, New York-baserad investmentbank	1980-tal
Arbitrage trading. Kvantitativ analysförmåga avgörande; datorernas utveckling satte fart	Salomon Brothers	1980-tal
Derivat: enkla derivat, framför allt i jordbruket, hade funnits sedan 1700-talet men nu kom interest swaps, currency swaps, credit default swaps m m	Salomon Brothers, Bankers’ Trust; populariserade av JP Morgan i början av 2000-talet	Interest rate swaps 1981, credit default swaps tidigt 1990-tal
Källa: Johnson och Kwak 2010, s 74-82

Flera av dessa innovationer, framför allt derivat, innebär i enlighet med Johnson och Kwaks definition av finansialisering att mängden ”pengar” i vid bemärkelse kan öka genom att investerare kan försäkra tillgångar flera gånger om, och inte bara tillgångar man själv äger heller: ”this quality made them a new type of security that could be minted in infinite quantities and traded” (s 82). Förutom innovationerna, ”exciting banking”, så har finanssektorn i USA också utvecklats med ”bigger banking” och med en gradvis uppluckring av distinktionen mellan investmentbanker och affärsbanker. Detta började enligt Johnson och Kwak 1978 när Bankers Trust, en affärsbank, började placera företags commercial paper med investerare; detta var egentligen något som investmentbanker gjorde, men Fed tillät det. Detta skapade ett kryphål som successivt vidgades, fram till att Glass-Steagall-lagens åtskillnad mellan investmentbanker och affärsbanker till slut avskaffades med Gramm-Leach-lagen år 1999.

                      I kapitel 5 förklarar Johnson och Kwak ”structured products”. Structured products är en produkt där banken som skapar den helt väljer dess egenskaper som maturity (på hur lång sikt dealen gäller), avkastning, risk med mera. Den är inte knuten till en enda realekonomisk faktor, men kan vara knuten till en kombination av dem, då är den en ”asset-based security” (s 121). Structured products blev Wall Streets nya kassako i former som mortgage-backed securities (MBS), vars värde är knutna till bostadslån, och collateralized debt obligations (CDOs), som är som MBS fast knutna till små delar (slices) av lånen istället för till hela lån. Man kan också göra CDOs av MBSs. MBSs görs ofta ”trenched”: det finns olika investeringsklasser i dem, de högre har lägre risk och lägre avkastning; om några av lånen i MBSen defaultar så får investerarna i de högsta investeringsklasserna tillbaka sina pengar först. Enligt Johnson och Kwak var JP Morgans produkt BISTRO den första ”syntetiska CDOn”; ”in effect, JP Morgan had created a new CDO out of thin air, without any of the raw materials – loans or asset-based securities – usually required” (s 124f). På 00-talet inträffade en boom i credit default swaps (försäkring) på MBSs och de högsta trenches av CDOs – de verkade riskfria. Så därför kunde AIG försäkra de super-seniora delarna av JP Morgans CDOs för 0,0002 procent per år: enligt AIG:s modeller var det en riskfri investering, gratis pengar.

                      Denna utveckling av nya produkter, i vilken deras risker underskattades, var en av huvudprocesserna i utvecklingen inför krisen. Två andra som Johnson och Kwak lyfter fram var avregleringar och en bostadsbubbla. Avregleringar skedde bland annat rum i form av attt Fed 1996 tillät bank subsidiaries att tjäna 25 procent av sina inkomster från securities (tidigare var gränsen 10 procent), samma år gjorde Fed och Kongressen det lättare för banker att få expansion till nya aktiviteter godkänd, och en indirekt typ av avregleringar skedde genom att inga nya regleringar skapades när nya finansiella produkter skapades (”drift” med Jacob Hacker och Paul Piersons begrepp i Winner-Take All Politics[1]). På frågan om bostadsbubblan medger Johnson och Kwak att det finns ”ett korn av sanning” i det ofta repeterade påståendet att politikernas vilja att utvidga husägandet gjorde Fannie Mae och Freddie Macs utlåning mer riskfylld, men de hävdar att bubblan hade uppstått och spruckit ändå, eftersom de mest riskfyllda lånen ändå gjordes av andra aktörer (s 145).

                      Vad gäller krisens orsaker erbjuder inte heller Johnson och Kwak någon exakt förklaring: de hävdar att det finns många förklaringar, men att ”few would deny that a U.S. financial system that inflated an asset bubble with cheap lending, manufactured colossal amounts of complex and potentially toxic securities, levered up with debt to maximize profits, and binged on short-term lending played a central role in bringing on the crisis” (s 156). De ägnar mycket uppmärksamhet åt frågan om krishanteringen och bail out-paketen. I oktober 2007 köpte Treasury preferred shares i nio stora banker för 5 procent ränta per år; Johnson och Kwak skildrar detta som att ”in short, Paulson, a former CEO of Goldman Sachs, was pushing free money at his former colleagues”. Treasury garanterade också bankernas skulder; detta ser Johnson och Kwak som ännu en överföring av pengar från skattebetalarna till finanssektorn. Författarna hävdar också att bail-outs – staten genomförde en $85 miljarders-sådan av AIG (American International Group) – borde ske mer genom en ”takeover”-strategi, ett tillfälligt förstatligande, än genom en laissez faire-strategi som användes i krisen.

                      Johnson och Kwaks policyförslag är huvudsakligen att bryta upp de banker som är ”too big to fail” och hindra dem från att bli det igen, att höja kapitalkraven på finansinstitutionerna, och som sagt, en annan, mer aktivistisk och mindre bankvänlig krishanteringspolitik.

Rajan: världsekonomins obalanser

Raghuram Rajan är professor i finansiell ekonomi vid University of Chicago och var 2003 till 2007 Internationella valutafondens chefsekonom (han efterträddes alltså av Johnson). Han har tilldelats John Bates Clark-medaljen för mest framstående nationalekonom under 40 år, fick Financial Times Book of the Year-pris för Fault Lines, och utsågs av femtio tunga nationalekonomer frågade av The Economist (”The contemporary Keynes”, 10 februari 2011) till den ekonom som har de viktigaste idéerna i post-kris-världen. Han är alltså en tung pjäs.

                      Hans krisbok, Fault Lines, står för ytterligare en annan approach än Sorkins journalistiska närskildring och Johnson och Kwaks politiska ekonomi. Rajans upplägg är betydligt bredare: han pratar inte bara om USA:s ekonomi utan om hela världsekonomins kris och obalanser, om än med USA i centrum. Denna boks modell av världsekonomin består av två typer av länder. Ett, underskottsländer som USA, som konsumerar mer än vad de producerar. Två, överskottsländer som Tyskland, Japan och Kina, som producerar mer än vad de konsumerar (och följer en exportorienterad tillväxtmodell). Det är ingen ”modell” i formell nationalekonomisk mening, utan Rajan skriver, lite förvånansvärt för en finansprofessor från University of Chicago kanske, helt populärt och utan matematik och teoretiska nationalekonomiska fördjupningar. Men det är en ”modell” på så sätt att Rajan på 260 sidor vill diskutera hela världsekonomin utifrån den nuvarande krisen, och peka på dess imbalanser och vad som kan göras, och att han därför nödvändigtvis måste förenkla och skala bort komplexiteter. Det gör han genom fokus på å ena sidan USA och å andra sidan de exportorienterade länderna. Tillvägagångssättet, som är pedagogiskt framgångsrikt men som för en kritisk läsare öppnar för en stor mängd kompliceringar och kritiska frågor, påminner faktiskt om det i en bok av en akademiker av ett tämligt annorlunda slag, men som ändå åberopas i Rajans bok: den marxistiske historikern Robert Brenners bok The Economics of Global Turbulence från 2006. Brenners bok är en analytisk historia över världsekonomin sedan andra världskriget, med empiriskt fokus på industrisektorerna i USA, Tyskland (som får representera Europa) och Japan (som för representera Östasien). Brenners fokus har kritiserats – kan man i en världsekonomi där tjänster spelar allt större roll verkligen analysera den på en empirisk grundval helt tagen från industrisektorn? osv – men återigen, som pedagogisk förenkling fungerar den väl. Som en person från Sverige, ett litet, perifert, exportberoende land med en typ av politisk konfigurering mycket olik USA:s, Japans och Kinas (men med en del likhet till Tyskland), blir det naturligt att fundera över hur man skulle passa in ens eget land i Rajans (eller Brenners) modell över världsekonomin. En grannlaga uppgift för någon svensk ekonomi-journalist eller akademiker som vill skriva en sådan bok! Rajans uppdelning mellan överkonsumtionsländer och exportorienterade länder i dagens världsekonomi är allt annat än innovativ – till exempel så har Financial Times Martin Wolf ofta återkommit till denna uppdelning under de senaste åren – men den enkla uppdelningen fungerar bra här.

I introduktionskapitlet definierar han titelns begrepp ”fault lines”, en metafor från geologins linjer mellan teutoniska plattor, som linjer i världsekonomin kring vilka påfrestningar och konflikter byggs upp, vilket kan leda till ekonomiska katastrofer. Rajan pekar ut tre stycken i dagens världsekonomi. Ett, dysfunktionell inrikespolitik inte minst i USA, med exemplet den våldsamt ökade inkomstojämlikheten, som en instabilitet. Två, handelsobalanserna i världsekonomin. Tre, finanssystemet och dess koppling till handelsobalanserna. Som vi ser är Rajans policy-intressen i denna bok klart vidare än finanssektorn och finansregleringar, och han ägnar ett helt kapitel åt att diskutera policies för att förbättra equality of opportunity i USA (som man kan förvänta sig från en Chicago-ekonom blir det mycket James Heckman-referenser i det kapitlet).

                      Rajans analys av USA är som följer. Kapitel 1 handlar om USA:s bolånekris. Rajan betonar den ökade inkomstojämlikheten i USA de senaste tre decennierna, och hävdar att politiker har försökt bemöta den ökade ojämlikheten genom att öka tillgången till lån framför allt för låginkomsttagare, vilket ledde till subprime-krisen. Politiker som presidenterna Clinton och George W Bush Jr betonade värdet av hemägande för samhället, och hade uttalade strategier för att utvidga ägandet bland låginkomsttagare, men andra analytiker av subprimekrisen, som Joseph Stiglitz (i boken Free Fall) har hävdat att politiska satsningar genom Fannie Mae och Freddie Mac i själva verket inte var avgörande för subprimekrisen, utan att den hade skett ändå, även utan statlig inblandning. Rajan håller alltså inte med om detta, och hans resonemang gentemot kritikerna är ett bra exempel på hans diplomatiska, lite småtråkiga stil: ”Some progressive economists dispute whether the recent crisis was at all related to government intervention in low-income housing credit. This certainly was not the only factor at play, and to argue that it was is misleading. But it is equally misleading to say it played no part.” (s 42) Å ena sidan, å andra sidan. I kapitel 4 går han vidare med att analysera USA:s relativt ogenerösa välfärdsstat, och hur denna hänger ihop med den ekonomiska omvandlingens former: han hävdar att förr så var recessionerna i USA kortare än recessionerna i europeiska länder, och därför så kunde man ha kortare tid med a-kassa i USA: folk fick nya jobb snabbt. Sedan recessionen 1990-91, hävdar Rajan, har dock något hänt: återhämtningarna från recessionerna är nu långsammare i USA, och eftersom socialförsäkringarna inte har gjorts mer generösa, så har brutala luckor i systemet öppnats. Rajan hävdar också att USA:s relativt ogenerösa välfärdsstat hänger ihop med landets tradition av kraftiga stimulanspaket i recessioner, vilka ytterligare förstärkt landets roll som konsument och stimulerare nr 1 i världsekonomin (s 100). Kapitel 5 till 7 beskriver upptakten till den stora recessionen: lös penningpolitik med låga räntor och Greenspans löfte att Fed inte skulle punktera bubblor utan bara städa upp efteråt, huslånens degenerering, och de finanskapitalistiska innovationer som var sammankopplade med den processen. Rajan diskuterar många marknadsimperfektioner men är i grund och botten vänligt inställd till marknadskapitalismen: ”Usually, competitive market mechanisms keep the search for profits on a track that also ensures it enhances value to society. This is the fundamental reason why free-market capitalism works and why bankers usually do good even as they do very well for themselves.” (s 126) Rajan skriver uttalat, medveten om ämnets politiska laddning, att han inte vill frikänna bankirer från all skuld för krisen (s 152f), men det är svårt att komma undan intrycket att det ändå är vad han gör. Rajan hävdar att det är incitamentstrukturerna som var fel, och diskuterar följande reformer för att fixa incitamenten (kap 8). Ett, staten och dess reglerare ska inte ”prop up” en marknad i kris (!). Två, regleringar bör utformas kontracykliskt, så att regleringarna är strängare i expansionsperioder. Tre, bonusar ska inte till 100 procent betalas ut omedelbart, utan ska ge lite långsiktigare perspektiv. Fyra, reglerarna behöver bättre information för att kunna göra sitt jobb. Fem, privatisera Freddie och Fannie. Sex, too systemic to fail-bailouts ska undvikas, genom att inte låta institutioner bli systemiskt viktiga (R avfärdar dock förslagen på ny Glass-Steagall-lag), genom att tvinga dem ha större bufferts, och genom att skapa strukturer för att låta dem falla. Sju, avskaffa statens ”deposit insurance”, offentliga försäkringar för sparare om att deras kapital i sparbanker inte ska kunna försvinna. Åtta, minska problemet med ”cognitive capture” i den politiska och reglerande sfären genom en bredare rekryteringspolitik där inte bara före detta Wall Street-aktörer jobbar med att reglera Wall Street. Som vi ser är Rajans lösningar – framför allt 1, 5, 6, och 7 –huvudsakligen marknadsliberala; han diskuterar problemen med den finanskapitalistiska krisen på ett diplomatiskt sätt, men när det kommer till policyförslagens krita är han ändå marknadsliberal. Hans angreppssätt kan här liknas vid att ”walk slowly and carry a big stick”.

Rajans analys av de exportorienterade modellerna är som följer. Kapitel 2 handlar förvånande nog om utvecklingsekonomi, och Rajan lägger ut sin förklaring till varför vissa fattiga länder – till exempel Sydkorea – under efterkrigstiden lyckats ta sig ur fattigdomen. Rajans förklaring är här anmärkningsvärt statsorienterad; han går helt och hållet på den så kallade utvecklingsstatsskolans linje. Utvecklingsstatsteoretikerna var forskare på 1980-talet som studerade de östasiatiska tillväxtundren – Japan, Sydkorea, Taiwan – och förklarade dem med en korporatistisk kapitalism där en kompetetent byråkrati med tillväxt som mål styrde ekonomin mot effektivitet och integration i världsekonomin genom exportorienterad tillväxt. Rajan sammanfattar denna tillväxtmodell som att det är två saker som behövs: stor statsintervention, “managed capitalism”, och exportfokus (s 47). Anledningen till att Rajan gör denna utvikning är för att ge en förståelse för den exportorienterade tillväxtmodellen som, som sagt, utgör ena halvan i hans modell av världsekonomin. Kapitel 3 ägnas åt 1990-talens ekonomiska kriser och framför allt Asienkrisen 1997, som enligt Rajan gav de östasiatiska tillväxtmodellerna, ”managed capitalism”, dåligt rykte som korrupt och riskfylld ”crony capitalism” (s 78). Ett exempel på att Rajans bok är diskuterande och populärt hållen, och inte med noggranna belägg för alla påståenden, är Rajans hävdande att länderna i Asienkrisen drog slutsatsen att de borde fortsätta med exportöverskott men minska investeringstakten och istället bygga upp reserver av utländska valutor (inte minst US-dollarn) som skyddsvallar mot nästa kris (s 82). Rajan presenterar här inga bevis alls – inga tabeller, inga diagram – för att valutareserverna i länder som Malaysia verkligen ökade dramatiskt efter 1997. Nu kan jag inte se någon anledning till att Rajan skulle ”ljuga” om detta, så substantiellt har jag ingen invändning här, men min invändning är att detta överlag är hur Rajan argumenterar i denna bok: den innehåller totalt sett inga tabeller och inga diagram, så framställningen är om än välskriven och kunnig så också något impressionistisk.

På det hela taget är jag lite förvånad över att Fault Lines hyllats så översvallande. Visst är det en bra bok – grundmodellen med underskotts- och överskottsländer är intressant och tankeväckande, hans diskussion om recessionernas och välfärdsstatens förvandling i USA de senaste tjugo åren likaså, och policydiskussionen i kapitel 8 är befriande konkret. Men som sagt, den är impressionistisk, lite väl diplomatiskt och tråkigt skriven, och ibland öppnar sig en klyfta mellan Rajans beskrivning av den finanskapitalistiska verkligheten å ena sidan och hans marknadsliberala optimism å andra sidan.

Sammanfattande funderingar

Finanskrislitteraturen – förutom de tre här recenserade har jag läst böcker av Tett, Stiglitz, Callinicos, Gamble, och Bellamy Foster – är stor och spretande, och med tillräckligt stora olikheter i böckernas fokus och stil för att jag i alla fall hittills inte alls ska ha tröttnat på dem. Men det finns några slående brister i litteraturen, saker som jag saknar. Ett, diskussion mellan författarna och deras olika tolkningar. Man kan förstå att när krisen slog till det fanns anledning för presumtiva kris-förklarare att skriva så snabbt som möjligt, och inte tid för att vänta och läsa andra författares tolkningar. Men nu, ett par år efter de första krisböckernas publicering, borde det finnas utrymme för sådana diskussioner och synteser. Hur mycket bidrar egentligen ett marxistiskt perspektiv som Callinicos i förståelsen av krisen jämfört med mer neoklassiska ekonomer som Stiglitz? (Inte mycket, har jag föreslagit i en recension.) Hur olika blir förklaringarna beroende på författarens teoretiska perspektiv? Sak två som jag saknar: krislitteraturen är väldigt fokuserad på USA, det stora landet i krisen. Men den stora recessionen är en historia om Island, Irland, Grekland och Spanien liksom en historia om USA. Det vore väldigt givande med en bok som försöker ge sig på krisens mångfald och olika utveckling i ett par olika länder. Rajan har gjort en början på en sådan ansats genom att i sin bok tydligt placera in USA i ett världsekonomiskt sammanhang, och mer av sådant – kopplingar mellan den nationella och internationella nivån i krisens skeende – vore intressant och, tror jag, fruktbart.

---

[1] För min recension av Winner-Take-All Politics, se ”Den ökade ojämlikhetens politiska ekonomi: fallet USA”, på https://sites.google.com/site/ekgbzzon/.