Ekonomisk-historikerna David Greasley (Edinburgh) och Les Oxley (Waikato, NZ) har tillsammans och med andra skrivit ett stort antal artiklar om reallöner och relationen mellan reallöner och produktivitet eller reallöner och landräntor -- alltså två mått på fördelningen mellan löntagare och kapitalägare -- under perioden ungefär 1870-1940. De följer i mångt och mycket efter Jeffrey Williamson och hans medarbetare med den löne-jordränteforskning som de satte fart på 1994-95, utifrån ett neoklassiskt perspektiv som fokuserar på faktorprisutjämning på grund av marknadsintegration.
Greasley, Madsen och Oxley 2000
Greasley, Oxley och Jakob Madsen ägnar denna artikel åt reallönernas utveckling i Australien och Kanada 1870-1913. De börjar artikeln med det williamsonska narrativet om konvergens i reallön mellan industrialiserande länder 1870-1914, att Nya världens löneledarskap urholkas. Greasley et al menar att inte lika forskning diskuterat lönespridningen inom länder under globaliseringsperioden 1870-1913, och därför gör de det (179). Williamson (1995, "The evolution of global labor markets since 1830") menar att Australiens reallöneförsteg framför Storbritannien urholkades 1870-1914 och att Kanada gick förbi Australien under perioden. Pope och Withers ("Wage effects of immigration in late-nineteenth century Australia", 1994) har data för fler yrken och förnekar att lönegapet Australien-GB urholkades före 1914. Allen ("Real incomes in the English-speaking world", 1994) menar att lönerna skilde sig mycket åt mellan länder och håller inte med (Williamson) om att den internationella arbetsmarkanden var välintegrerad. Men hans lönedata för Sydney och Manchester visar ett minskande lönegap 1879-1913. Kanadas reallönetillväxt efter 1870 var enligt alla källor snabbare än Australiens, och för 1905 säger Allens data att lönen i Ontario var 20 procent högre än i New South Wales. Om det övergripande narrativet är att gamla världen kommer ikapp nya världen reallönemässigt, så är Kanadas snabba reallönetillväxt en anomali, vilket antyder "that distinctively national forces also influenced wages" (179). O'Rourke, Williamson och Hattons modell "visar" att det brittisk-amerikanska lönegapet urholkades av migration, och Geary och O'Grada håller med. Pope och Withers gör däremot inte det, utan hävdar att interkontinental migration kan ha ökat reallönerna i invandrarländer, och gjorde det i Australien. De menar att i Australien innebar en liten befolkning, expanderande "frontier" och skydd av avstånd och tariffer att invandringen ledde till skalfördelar och därför höjde reallönerna där. Greasley et al menar att deras papper bidrar till debatten på två sätt. Ett, de undersöker ifall Pope och Withers resultat för Australien håller, med tidsserieekonometri, och fokuserar på Kanada. I pappret använder de också Phelps Browns (A Century of Pay) accounting identity för att analysera hur produktivitet, löneandel och varupriser påverkar reallöner.
Den kanadensiska löneserien kommer från Williamson, och för Australien använder de två olika, från Pope/Withers, och från Williamson. Williamsons data samlades in för att vara internationellt jämförbara -- i en fotnot pekar Greasley et al på att den brittiska serien innefattar en justering som Bowley gjorde för att fånga sektorsskiften till sektorer med högre löner, vilket inte de andra serierna gör; själv har jag pekat på sektorsskillnaderna i Williamsons dataset här, här och här. Williamsons serie för Australien varierar mer, ökar snabbare 1870-1888 och minskar kraftigare på 1890-talet än vad Pope och Withers gör. Williamsons serie börjar också på en mycket högre nivå. Williamsons serie är för urbana unskilled arbetare medan Pope och Withers innehåller både urbana och rurala arbetare. Det finns också olikheter i varukorgarna som använts för att omvandla nominallöner till reallöner och i PPP-justeringarna (181f). Den löneserie som Williamson använder för Kanada är Allens data på löner för murare och "labourers" i Toronto och Vancouver; att murare är med gör att kanadensiska löner ser väldigt höga ut i Williamsons jämförelse, eftersom löneserierna för de andra länderna i regel är för "unskilled" arbetare (182f). T ex så är enligt Williamsons -- missvisande -- jämförelse lönerna högre i Kanada än i USA 1886-1913.
Greasley et al använder ett kointegrationstest utvecklat av Bernard och Durlauf för att testa för lönekonvergens eller motsatsen, att skillnaden mellan ländernas löner är stationär. De finner ingen kointegration och alltså ingen konvergens. De går vidare med regressioner med variablerna reallöner, invandring, BNP per capita per arbetare, terms of trade, kvot av kapitalbildning till BNP, och för Australiens del arbetslöshet. De hypar kointegrationsanalys väldigt mycket (jfr deras artikel om kliometri) och använder kointegration också i regressionerna. De menar att Pope och Withers resultat kan vara spuriösa eftersom de inte beaktade icke-stationariteten i deras data (187). För Kanada far de med Johansens metod fram att en procentenhets ökning av BNP/arbetare ökar lönen med 0.26 procentenheter, investeringarskvoten med 0.24 p.e., terms of trade med 1.09 p.e., och invandringskvoten minskar lönen med 0.03 p.e. De gar vidare med kointegrationsregressionsmetod fran Phillips och Hansen (1990). Da blir effekterna av produktivitet och invandring större men den av investeringskvoten försvinner. Relaterat till den faktiska utvecklingen av variablerna sa far de fram att sexdubblingen av invandring 1870-1914 sänkte reallönerna med 35 procent, att BNP per capita ökade med 165 procent, reallönerna med 122 procent, och att terms of trade förbättrades med 48 procent vilket bör ha ökat reallönerna med 26 procent. Globaliseringsvariablerna invandring och terms of trade tog alltså ungefär ut varandra (s 189). Jag gillar författarnas tydliga anknytning till hur variablerna faktiskt utvecklades under perioden men tycker samtidigt att de kanske gör det lite för enkelt för sig när de bara redovisar en enda modellspecifikation, och dessutom en som saknar faktorer som vi vet påverkar löneutvecklingen, som arbetslösheten. Flera olika modeller (t ex olika laggstrukturer) och resultat, med vilka de hade kunnat redovisa lower och upper bounds-skattningar av totala effekter 1870-1913, hade gett ett mer pålitligt intryck.De går vidare till att undersöka de australiensiska lönernas utveckling med kointegrationsmetod. Relationen mellan invandring och reallöner verkar vara svagt positiv, alltså i motsats till Kanada. Terms of trade verkar inte heller ha haft någon större effekt. (191) Produktivitet var viktigast.
Efter regressionerna går de vidare till en annan approach, Phelps Browns accounting identity. Den definierar reallönen som en funktion av produktivitet, löneandelen, och enheter av "consumbables" per enhet producerad. De kollar bade pa perioderna 1870-1890 och 1890-1913 separat, och pa hela perioden 1870-1913; sa kan man se möjliga effekter pa reallönerna av strukturella brottet i australiensisk produktivitetsutveckling pa 1890-talet, och uppsvinget i invandring till Kanada aren runt veteboomen.
I Australien ökade reallönerna (med Pope och Withers data) per ar 0.28 procentenheter snabbare än vad produktiviteten gjorde, sa löneandelen (ocksa när man beaktar ändringar i ToT). (s 193) Löneandelen växte särskilt snabbt efter 1890; recessionen i början av 1890-talet sänkte vinsterna mer än lönerna. Med Williamsons data ökade däremot reallönerna 0.82 p.e. langsammare per ar än vad produktiviteten gjorde, vilket skulle kunna tolkas som att unskilled arbetare var missgynnade relativt till andra löntagargrupper under perioden, men vilket antagligen mer beror pa svagheter i hans data, framför allt efter 1900 (s 195). I Kanada ökade reallönerna med 1.87 p.e. per ar 1870-1913 medan produktiviteten ökade med 1.91 p.e. per ar. Eftersom landets ToT förbättrades ökade ändå löneandelen lite. Framför allt ökade löneandelen 1870-1890, medan den minskade något 1890-1913. (s 195) Globaliseringseffekter hade större effekter på reallönerna där än i Australien, menar Greasley et al. Produktivitetsväxten var mycket bättre i Kanada än i Australien, så reallönerna ökade snabbare där även om löneandelen ökade mindre. En anledning till den starka produktivitetsväxten där var kopplingen till USA:s ekonomi (196f).
Greasley och Oxley 2004
Motivationen för denna artikel är den enklaste av de alla: det finns inga tidigare reallönedata för Nya Zeeland 1870-1913; varken Williamsons (1995) eller Allens (1994) dataset inkluderar det landet. Greasley och Oxley har här tagit fram reallöner för non-farm "laborers", väl ungefär unskilled arbetare, för den perioden. De använder data för att (a) undersöka effekterna av handelsintegration, migration och produktivitet på reallönerna, och (b) undersöka eventuell konvergens med Australien. Att tillföra data för NZ ger också en ny möjlighet att testa debatten mellan de -- Pope och Withers (1994), Greasley et al (2000) som hävdar att invandringen till Australien under perioden ökade reallöenerna där något, och de -- Hatton och Williamson (1998) som hävdar att invandringen sänkte reallönerna i Australien liksom andra länder i Nya världen.
För 1896 får de fram att arbetarlönerna (laborers, inte murare o dyl) i byggsektorn i NZ var 32 procent högre än de i Manchester som frantagna av Bowley (1900). (s 32) För 1905 får de fram att motsvarande löneskillnad var 18 procent, medan de i NZ var 8 procent lägre än de i Australien. I vidare jämförelser använder de också i enlighet med Williamson Storbritannien 1905 som benchmark. I Nya Zeeland växte real BNP snabbare än lönerna 1890-1914 medan det omvända var sant i Australien, så löneandelen föll i NZ men i BNP per capita gick de t o m om Australien. (s 35) Liksom i pappret från 2000 använder Greasley och Oxley Bernard och Durlaufs kointegrationstest i skillnader i BNP/c som test på konvergens. De visar kointegration mellan löner i NZ och Australien 1873-1913, vilket tyder på en integrerad arbetsmarknad. (s 37) De går vidare med att undersöka reallöneutvecklingen med samma metoder, tidsserieekonometri och Phelps Browns (1968) analytiska ramverk, som i det förra pappret användes på Australien och Kanada. I regressionerna får de fram att produktivitet och ToT ökade reallönerna medan invandring minskade dem, dock med liten effekt: en dubbling av invandringskvoten sänkte lönerna med 0.03 proc på lång sikt (! inte mycket till effekt... snarare noll). I praktiken, säger Greasley och Oxley, hade migration ingen effekt på lönerna i NZ, liksom i Australien och contra Williamson och Hatton. Med Phelps Brown-approachen visar de en stark ökning av löneandelen 1870-1890: BNP per capita ökade bara med 0.1 procent per år medan reallönerna ökade med 1.64 respektive 1.66 p.e. per år beroende på om man kollar på laborers eller större arbetargrupper. (s 40) Mycket av ökningen av reallönerna och löneandelen under den perioden beror på förbättrad ToT. 1890-1913 ökade däremot produktiviteten snabbare än reallönerna. Över hela perioden 1870-1913 förklaras en tredjedel av reallöneökningen av produktivitetsväxt (mätt som BNP/arbetare), en tredjedel av förbättringar i ToT, och en tredjedel av en ökad löneandel, "redistribution from property to wage income". (s 41) Det verkar som att det skedde ett skifte i den funktionella inkomstfördelningen ca 1890. Det kan ha varit en williamsonsk (2002) process i görningen. (s 42)
Greasley och Oxley 2005
Detta paper fortsätter logiskt där det förra slutade -- herrarna Greasley och Oxley är liksom föregångaren Williamson något av experter på salami publishing. Artikeln tar dock en lite otippad sväng i att fokusera väldigt mycket på effekterna av kyltekniker (!) på den funktionella inkomstfördelningen i Nya Zeeland. BNP per capita sjönk i NZ mellan 1873 och 1890, men runt 1890 startade en boom relaterad till kyltekniker som ledde till ökad produktion av kött- och mjölkprodukter. 1913 var landets BNP/c en av de högsta i världen, och 1938 allra högst. Men reallönerna hängde inte med, utan reallöner och BNP gick helt i otakt 1873-1939: 1873-90 ökade reallöner med 1.64 p.e. per år och BNP/c minskade med 0.25; 1890-1913 ökade reallönerna bara med 0.33 p.e. per år medan BNP/c ökade med 1.29. Boomen i jordpriser 1890-1920, när jordbruksproduktionen blev mer lönsam på grund av den kyltekniksdrivna boomen, ökade jordränte-löneration och sänkte löneandelen. (s 25) Under en period motverkade dock en ökad spridning av ägandet denna effekt.
Greasley och Oxley diskuterar tämligen utförligt att mäta jordpriser för att kunna använda dem till jordränte-löne-ratios, och datakällor för NZ (s 26-30). Löneserierna fram till 1913 är de från 2004-artikeln; de utvidgas här fram till 1939.
Det skedde en inkomstfördelning från arbetare till jordägare 1890-1914, men inte lika kraftigt som i Uruguay eller Argentina där den stora ojämlikheten hämmade den ekonomiska utvecklingen (Bertola och Percile, "Real wages and income distribution", konferenspaper, 2000). (s 32) Efter WW1 sjönk jordränte-löneration, likt i Uruguay och USA men olikt Australien (s 33). Efter det beskrivande går Greasley och Oxley över till att diskutera kyl- och frysteknikens betydelse. Den höjde BNP/capita i NZ med minst 40 procent mellan 1890 och 1913, menar de (s 34). Varför tekniken skulle vara så capital-biased är dock lite oklart. Efter det går de vidare med en regressionsundersökning av reallönernas bestämningsfaktorer 1870-1939, i ett kointegrationsramverk. Invandring har i princip inga effekter alls på lönerna; enligt deras koefficient skulle en dubbling av invandringskvoten öka lönerna med 0.02 procent... (s 38) Efter 1920 skiftar fördelningen till fördel för löner igen, men eftersom BNP-växten är väldigt långsam under 20-talet ökar inte heller lönerna mycket då; de tar däremot fart på 30-talet. (s 40)
Greasley och Madsen 2006
Greasley och Madsen jämför i detta paper två perifera ekonomier, från olika delar av världen: Danmark och Nya Zeeland. Varför detta är viktigt -- särskilt i ljuset av den strida ström av papers som Greasley redan publicerat om lönerna i Nya Zeeland -- är inte särskilt klart, även om författarna hävdar att jämförelsen av två små exportberoende länder sprider ljus på globaliseringsdebatten (s 117). Återigen är utgångspunkten Williamsons (2002) argument/story att global handelsexpansion efter 1870, orsakad av transportteknikens utveckling, utjämnade varupriser och ledde till skiften i fördelning mellan produktionsfaktorerna: ökad jordränte-löne-ratio i länder med mycket jord och lite arbete, och omvänt. Greasley och Madsen kommenterar:
"Generally, the price of labour fell relatively in the New World, and rose in the Old, and conversely the price of land rose relatively in the New World, and fell in the Old. Denmark and New Zealand fit broadly into this characterisation, although each country had peculiarities, which may have tempered the shifts in relative factor prices, and influenced their real wages. Most obviously, worker militancy was strong in Denmark especially in the years around World War I and this may have had powerful distributional effects." (s 118)
Förutom arbetarmilitansen i Danmark så skilde sig länderna åt också på flera andra sätt: Danmark såg nettoemigration och NZ det motsatta, Danmark lutade åt frihandel medan NZ hade tullar på importerade tillverkningsvaror.
Deras data för NZ kommer från Greasley och Oxley (2004, 2005). Nominallönerna för Danmark kommer från H.C. Johansens Dansk historisk statistik 1814-1980 (1985) och konsumentpriserna från P.J. Pedersens Arbejdslønnen i Danmark under skiftende konjunkturer i perioden ca. 1850-1913 (1930) och Johansen (1985). Detta är samma data som Williamson använt förutom att han har ett hål för 1913-14 där Johansen inte redovisar KPI; Pedersen och J.P. Christensen, Lønudviklingen inden for dansk håndverk og industri 1870-1914 (1975), har dock KPI för de åren. De danska lönedata finns för alla år utom 1915 och 1916; för de åren har Greasley och Madsen linjärt interpolerat (s 120n). 1917-1921 dubblades reallönerna i Danmark! (s 120) Förhållandet för danska reallöner till NZ:s under den undersökta perioden är: catch up mellan 1873 och 1913, surge ahead 1914-21, och behållen ledning 1922-39. Landpriserna för NZ kommer från Greasley och Oxley (2005). Danska data är från O'Rourke, Williamson och Taylor, J. Christensens Landbostatistik: Håndbog i dansk landbohistorie, Statistik 1830-1900 (1985) och olika utgångar av Statistisk Årsbog. 1875-1913 ökade jordvärdena i Danmark med 25 procent; 1914-21 minskade de med 40 procent! (s 121)
Löne-jordränte-ration står stilla i Danmark 1875-1885, ökar 1885-1900, står stilla 1900-ca 1916, ökar extremt ca 1916-21, och är sedan ganska stilla 1921-39. I NZ däremot faller ration 1875-1900, står stilla 1900-1920, och ökar sedan något. Grovt talat är det i linje med Williamsons story om arbetsrika, jordfattiga länder i Gamla världen med nettoemigration och arbetsfattiga, jordrika länder i Nya världen med nettoimmigration. Men som vi ser är utvecklingen inte så linjär, utan i allra högsta grad episodisk.
Greasley och Madsen använder det vid det här laget välkända kointegrationstestet från Bernard och Durlauf (1996) för att undersöka ifall löneserierna konvergerar. Med det fann Greasley och Oxley (1997, i Economics Letters) långsiktig konvergens i BNP/capita mellan Danmark och Sverige. De finner dock ingen konvergens i reallöner mellan Danmark och Nya Zeeland 1870-1939 (s 124). De går vidare med löneregressioner där lönen (loggad) bestäms av (ln)BNP/c, (ln) facklig anslutningsgrad, (ln) terms of trade, kapitalinflöden som andel av BNP, (ln) emigration, och (ln) invandring. De kör modellen på åren 1875-1939, eller 1900-1939 när facket är med som förklarande variabel. De menar att modellen "to some extent" följer standardmodellen för löneutveckling av Layard och Nickell (1986). (För exempel på såna regressioner här på bloggen se t ex Broadberrys papers diskuterade här, Turner (1999), Broadberry om mellankrigstiden här, och 80-talslönebildningspapprena här.) Arbetslöshet är inte med på grund av databrist. Arbetsproduktivitet är exkluderad för att modellen ska ha en "steady state solution". (125) Fackvariabeln är med i den danska modellen för att förklara arbetarrörelsens roll i löneexplosionen 1918-20; den får koefficienten 0.78. Produktiviteten är den viktigaste faktorn för att förklara reallöneutvecklingen, men också fördelningsfaktorer är viktiga, före 1913 och framför allt just efter WW1. Emigration och immigration får inga signifikanta effekter. (s 126, jfr 130f). Före 1913 spelade dock stora kapitalinflöden till Danmark en viktig roll för att höja reallönerna där. "Open economy forces played a less important role in shaping the Denmark-New Zealand real wage ratio after 1913. Denmark did experience a dramatic rise in its wage-rental ratio up to 1919, but this reflected chiefly the real wage bargaining success of Danish unions." (131) (Ref i fotnot till S.A. Hansen och I. Henriksen, Dansk Social Historie (1984).) Löneexplosionen berodde också på arbetstidsförkortningen från 9.5 timmar per dag till 8 timmar per dag 1919-20, och ökningen av a-kassans generositet. Arbetstidsminskningen ensam ökade timlönerna med 16 procent. Faktorer som spelade roll är också arbetarnas missnöje med reallönesänkningar 1913-17 och vilda strejker 1919-20. (s 132) Förklaringskraften för den danska löneregressionen ökar rejält om facklig anslutningsgrad inkluderas. (s 133) Enligt Williamsons dataset hade Danmark de högsta reallönerna (för arbetare) i världen 1921.
Greasley, Inwood och Singleton 2007
Detta är en fem sidors introduktion till ett specialnummer av Australian Economic History Review, med tema faktorpriser i "less industrialised economies" 1870-1939. Numret innehåller artiklar om Australien, Kanada, Ghana, Indien och Sverige. Utgångspunkten är återigen Williamsons (2002) story om faktorpriser efter 1870, i "den första globaliseringsperioden". Greasley, Inwood och Oxley håller med om att handel, kapitalrörlighet och migration påverkade löner och fördelning, men pekar på att Williamsoneffekterna inte var särskilt starka i Nordamerika, och särskilt inte i Kanada där löne-jordränte-ration tvärtemot teorin ökade. (s 2)
De ger en översikt över papprenas innehåll. Emory, Inwood och Thille visar för Kanadas del att det stora landet såg mycket olika utvecklingar i den västra delen (land-abundant) och östra delen (land-scarce), så att Williamsons story passar, fast staten inte är den bästa analysenheten. Bohlin och Larsson har ny empiri om svenska jordpriser utifrån privata försäljningar, medan Williamson bara använde offentliga försäljningar; Bohlin och Larssons data visar snabbare prisökningar, så löne-jordränte-ration ökar mindre snabbt enligt dem. De visar också att det stora fördelningsskiftet till fördel för löntagarna hände i samband med WW1, liksom i Danmark utforskat av Greasley och Madsen (2006). Roy har med ett paper om Indien. Williamsons sample har inga länder från subsahara-Afrika; Austin presenterar här data för Ghana. Greasley et al avslutar sin introduktion med att konstatera att även om Williamsons globaliseringsmodell är viktig så spelade också andra faktorer, som löneförhandlingsförhållanden och makt, roll för inkomstfördelningens utveckling 1870-1939. (s 5)
Referenser
Greasley, David, Kris Inwood och John Singleton (2007) "Factor prices and income distribution in less industrialised economies 1870-1939", Australian Economic History Review.
Greasley, David och Jakob B Madsen (2006) "A tale of two peripheries: Real wages in Denmark and New Zealand 1875-1939", Scandinavian Economic History Review.
Greasley, David, Jakob B Madsen och Les Oxley (2000) "Real wages in Australia and Canada, 1870-1913: Globalization versus productivity", Australian Economic History Review.
Greasley, David and Les Oxley (2004) “Globalization and Real Wages in New Zealand 1873–1913”, Explorations in Economic History 41(1): 26–47.
Greasley, David och Les Oxley (2005) "Refrigeration and distribution: New Zealand land prices and real wages 1873-1939", Australian Economic History Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar