På 1950- och 60-talen var funktionell inkomstfördelning en het forskningsfråga inom nationalekonomi, och jag har gett en översikt över denna diskussion i två blogginlägg (1, 2). Men någon gång på 60-talet så blev det konsensus att löneandelen ändå var konstant på sikt och att facket inte kunde påverka den. Löneandelen blev en icke-fråga.
Runt 1980 blommade dock en ny liten litteratur i frågan upp igen, driven av radikala nationalekonomer och sociologer som var färgade av 1970-talets radikala våg inom akademin. Medan 1950- och 60-talens diskussion fördes i prestigetidskrifter som Economic Journal, American Economic Review och Review of Economics and Statistics hade den nu migrerat till nischtidskrifter för postkeynesianer och marxister som Cambridge Journal of Economics.
Weisskopf 1979
Thomas E. Weisskopf var 1979 verksam vid nationalekonomiska institutionen vid University of Michigan, och ägnar denna artikel åt att analysera profitkvoten i USA sedan 1945 för att utvärdera olika marxistiska kristeorier (... 70-tal!).
Profitkvoten och förväntningarna om den är avgörande för investeringarna och eftersom investeringarna är avgörande för tillväxt och jobb leder en fallande profitkvot till en kris (s 341). Weisskopf delar in de marxistiska kristeorier som han behandlar i två kategorier: kortsiktiga, som vill förklara konjunkturcykler (är det då verkligen en kristeori?), och långsiktiga, som vill förklara kriser och kanske t o m sekulär stagnation (s 342). Framför allt av dataskäl begränsar han analysen till USA efter andra världskriget. Han diskuterar tre typer av marxistisk kristeori. Den första fokuserar på teknologisk förändring och förändring i "kapitalets organiska sammansättning". Den andra fokuserar på klasskampen och inkomstfördelningen mellan arbete och kapital. Den tredje fokuserar på problemet med att "realisera" det fulla värdet av de producerade varorna. Den första typen är framför allt utvecklad av Marx själv, i tredje bandet av Kapitalet. Typ 2 kommer från ett konjunkturresoneman i Kapitalet band 1 kapitel 25 och har utvecklats av Boddy och Crotty (1975) i en studie av konjunkturcykler i USA efter 1945 och av Glyn och Sutcliffe (1972) i en långsiktig analys av Storbritannien under samma period. Den cykliska varianten bygger på "period depletion of the reserve army of labour"; Glyn och Sutcliffes långsiktiga teori bygger istället (reservationsarmén tenderar ju att återställas genom recessioner, arbetsbesparande teknologiska framsteg och nya källor till arbetsutbud) på ökad facklig makt och inflytande över politiken (s 345f). Genom tre kanalser minskar profiterna av ökad arbetarklasstyrka. Ett, en starkare arbetarklass blir starkare i förhandlingar och kan då öka nominallönerna snabbare. Två, starkare arbetarklass kan stå emot arbetsgivares försök att öka arbetsintensiteten. Tre, företagen kan inte kompensera sig för ökningen av enhetsarbetskostnader. Weisskopf menar att kanal ett och två är okontroversiella men nr tre desto mera kontroversiell, och emot analyserna av Kalecki (1954) och Rowthorn (1977). För att sy ihop säcken -- så att stigande enhetsarbetskostnader leder till högre löneandel och inte bara högre inflation -- har Glyn och Sutcliffe och Crotty och Rapping hänvisat till att den internationella konkurrensen ger prispress; jfr hur likt resonemanget här är till Phelps Brown och Harts (1952) "market environment", även om analysen här har internationaliserats. Typ 3 är grundad i cirkulationssfären, inte produktionssfären. Sweezy (1942) teoretiserade två typer av realisationskriser: underkonsumtion och disproportionalitet; underkonsumtionsversionen utvecklades i Baran och Sweezy (1966). Realiseringskrisen bygger på en mismatch mellan produktion och efterfrågan.
Weisskopfs data är för "non-financial corporate business NFCB sector", som står för ungefär 60 procent av USA:s BNP och utesluter finansiell sektor, offentlig sektor, och mindre "unincorporated businesses" (348). Weisskopf definierar profitkvoten som föreskattnettokapitalinkomst (vinster och räntor)/nettokapitalstock. Han har kvartalsdata för perioden 1949-1975 och hittar där fem konjunkturcykler, med periodisering från outputbottennotering till outputbottennotering: 1949.4--1954.2, 1954.2--1958.2, 1958.2--1960.4, 1960.4--1970.4, och 1970.4--1975.1. Högkonjunkturer och recessioner räknas bara om de varar minst två kvartal. Profitkvoten minskade under perioden, från 13,7 procent under cykel I till 9,4 procent under cykel 5. Att kapacitetsutnttjandet och kapacitet/kapitalkvoten inte minskat antyder att kristeori typ 1 och 3 inte har stöd, och stödjer snarare typ 2, ökande arbetarklassstyrka (s 353). Weisskopf menar dock att det inte räcker att bara titta på variablernas rörelser. Han går vidare med att diskutera löneandel i industrin justerad för kapacitetsanvändning ("true wage share") för att kunna skilja på minskningar av profitkvoten av typ 3 och typ 2. En ökning av den "sanna löneandelen" -- dvs en ökning som inte beror på konjunktur och kapacitetsutnyttjande -- tolkas som stöd för kristeorin om arbetarklassens styrka (s 357). För att testa organisk sammansättning av kapital-teorin använder han ration mellan (a) ration mellan använd reell kapitalstock och arbetade timmar, och (b) konjunkturjusterad produktivitet (s 358f). För teorin om realiseringsproblem finns det inte tillräckligt bra data för USA att testa, menar han (s 361f).
Han går vidare med empirisk testning med de mer sofistikerade måtten. Han får fram att profitkvoten i uppsvingsfasen av konjunkturcykeln framför allt påverkas (i praktiken positivt) av realiseringsförhållandena. I fas B är det framför allt arbetarklassens styrka som påverkar, ett undantag är 1966-69 (fas B av cykel 4) då det lika mycket var försämrade realiseringsförhållanden som sänkte profitkvoten. 1972-73 (fas B av cykel 5) sjönk profitkvoten trots goda realiseringsförhållanden, på grund av "an unusually sharp rise in the strength of labour and in the organic composition of capital"'; varför arbetarklassens styrka skulle ha ökat då diskuterar W knappt (s 366). Weisskopf diskuterar också i en förfining av kristeori typ 2 arbetarklassens "offensiva styrka" som separat från "defensiv styrka". Offensiv styrka definierar han som förmåga att få reallöneökningar större än produktiviteten, defensiv styrka som förmåga att skifta smällen från försämrade relativpriser till kapitalägarna (s 372). Han menar att ökningen av den sanna löneandelen under perioden framför allt beror på den defensiva styrkan (operationaliserat som prisvariablerna ψ_y och ψ_k), som gjort att kapitalägarna fått ta den mesta smällen av försämrade terms of trade och prisförhållanden (s 368, jfr 370). Är Weisskopfs operationalisering av "offensiv" och "defensiv" styrka rimlig? Fan vet.
I sina slutsatser säger Weisskopf att det är framför allt arbetarklassens styrka-teorin som fått stöd i hans undersökning (s 372). Denna styrka beror också på den industriella reservarméns storlek. Organisk komposition av kapital är inte förklaringen till den sjunkande profitkvoten 1949-1975, och inte heller realiseringsproblem har spelat någon större roll.
Han föreslår fem utvidgningar av studien. Ett, mer närgången studie av fas B under konjunkturcyklerna. Två, en studie av betydelsen av terms of trade -- i hans undersökning har faktiskt inte reallönerna hållit takt med produktiviteten, utan löneandelen har stigit bara på grund av ett negativt skifte i ToT som framför allt kapitalägarna tagit smällen för. Tre, fler tester av realiseringskristeorin med disinktion mellan underskonsumtions- och unverinvesteringsversionerna. Fyra, studier som tar in skatter och statens roll. Fem, studier av fler länder och tidsperioder.
Munley 1981
Frank Munley börjar denna replik, också publicerad i Cambridge J of Econ, på Weisskopf med att diskutera olika anledningar till varför vinstandelen skulle sjunka under konjunkturfas B, inte bara marxistiska förklaringar. Han menar vidare att den långa och varierande laggen mellan att vinstkvoten minskar och en recession börjar (3 till 13 kvartal) gör att Weisskopfs tvärsäkra påstående om att en minskar vinstkvot leder till recession är tveksamt. Munley menar att investeringarna också beror på en rad andra faktorer. Det mer värdefulla bidraget i Weisskopfs studie är enligt Munley den empiriska analysen av förändringar i profitkvoten. Munley menar dock att denna empiriska undersökning har tre stora problem. Ett, att Weisskopf har med "inventory valuation adjustment" (IVA) är inräknat i vinsterna. Detta är inte bara en akademisk fråga; minskningen i vinstandelen 1972-73 berodde på förändringar i IVA. Två, Weisskopfs antagande att bara tjänstemannalöner (salaries) är av overhead-natur (alltså att företagen behåller vad som är kortsiktigt onödigt många tjänstemän under konjunkturnedgångar) och att minskningar i vinstandelen som kommer från en minskad produktivitetstillväxt alltid reflekterar arbetarstyrka. Munley menar att minskad produktivitet kan bero på "labour hoarding" också av arbetare. Tre, att Weisskopf inte gör någon "error analysis" -- Munley menar att den offentliga statistisken inte är så tillförlitlig att man kan göra analyser med den utan någon analys av felmarginaler (160).
Munley resonerar utförligt (s 162-6) om svårigheterna med att mäta arbetarklasstyrka, och att utläsa sådan ur faktorer som reallöneutveckling eller löneandel.
Han menar i slutsatserna att hans korrigerade beräkningar visar att reallönen -- viktig för arbetarnas välmående -- ökar snabbare i fas A än i fas B och att Weisskopfs slutsatser om fas B därför är tveksamma (s 169).
Weisskopf 1981
Weisskopf i sitt svar till Munley, återigen i samma tidskrift, svarar på Munleys tre huvudargument: inkluderandet av IVA i vinstdefinitionen, begreppet "labour strength" och hur man ska mäta detta, och frånvaron av fel i Weisskopfs kvantitativa resultat. Vad gäller IVA håller han fast vid att detta ska räknas in i vinstvariabeln. Diskussionen om "labour strength" är mer intressant. Weisskopf betonar att hans begrepp är styrkan relativt till kapitalets, och att han därför menar att löneandelen är ett mer relevant mått än reallönen (176f). Vad gäller "labour hoarding" erkänner Weisskopf att hans antagande om att antalet hoarded occh "unretained overhead workers" i fas B skulle balansera med varandra, men menar att det är lika troligt att han har överskattat utnyttjandeeffekten i faserna A och C som att underskattat den i fas B (s 177). Han argumenterar utförligt om mätandet av "offensive labour strength". Vad gäller felmarginalerna menar Weisskopf att det stämmer att sådana borde beräknas (s 180f). Men han accepterar inte Munleys omvärdering av Weisskopfs resultat; på grundvalarna av att han inte håller med om IVA och om definitionen av "offensive labour strength". Han menar alltså att resultaten från 1979-artikeln håller.
Kalleberg, Wallace och Raffalovich 1984
Kalleberg, Wallace och Raffalovich är sociologer, och konstaterar att nyare studier av inkomstfördelning inom sociologin (av Olin Wright, Perrone samt Kalleberg och Griffin (1980)) använt individdata. De menar att dessa studier varit nyttiga i att visa på betydelsen av klass som positioner i produktionens sociala relationer, men att dessa tvärsnittsstudier inte hjälper oss förstå de makroprocesser som genererar inkomstskillnaderna mellan klasserna, eller hur dessa skillnader förändras över tid. Å andra sidan har arbetsmarknadsekonomer -- de refererar till synes godtyckliga urvalet Kalecki (1938), Kravis (1959) och Solow (1958) -- gjort tidsseriestudier av arbets- och vinstandelar, men inte uttalat kopplat mönstren till sociala relationer mellan klasserna. Andra forskare har gjort tidsseriestudier på branschnivå, men också ignorerat klassteorin: Beck (1958), Gujarati (1969) och Close och Shulenburger (1971), anmärkningsvärt nog tre papers ur samma tidskrift, Industrial and Labor Relations Review (där också Kalleberg et als paper är publicerat). Kalleberg et al sammanfattar resultaten som att makrostudierna visat att löneandelen är stabil över tid alternativt att den ökat under 1900-talet, medan sektorsstudierna har helt till varandra motsatta resultat. Kalleberg et al menar att det finns tre brister i den existerande litteraturen. Ett, den är för aggregerad; stabilitet på makronivå kan dölja stora förändringar och förskjutningar på lägre nivåer. Två, motstridiga operationaliseringar, som t ex ifall man använder förädlingsvärde eller nationalinkomst i nämnaren. Tre, makrostudierna har mest testat hypotester om sparande och investeringar och liknande, inte mer sociologiska eller strukturella faktorer som Kaleckis idé om monopolmakt eller facklig styrka -- förklaringar som är användbara "for our purposes as sociologists" (388).
Deras egen studie är av en enda bransch: tryckeri och utgivning (printing and publishing). På detta sätt undgår de nämnda problemen med makrostudier och kan även få mer precisa mått på variablerna av intresse. Tryckeri är också en bransch som sett en viktig förändring i klassrelationerna; i en tidigare studie har Kalleberg och Wallace visat på "deskilling" i branschen mellan 1931 och 1978. Syftet är tredelat: (1) ge en teoretisk definition av arbetsandel (labor's share), (2) diskutera olika operationaliseringar och hur valet av operationalisering kan påverka ens resultat, och (3) estimera modeller som förklarar förändringar i arbetsandelen utifrån det teoretiska ramverket som fokuserar på relationerna mellan arbete och kapital.
De pekar på att ett problem med att beräkna arbetsandelen som löner eller anställdas kompensation som andel av förädlingsvärde eller nationalinkomst är att en ökning/minskning inte nödvändigtvis innebär en minskning/ökning av vinstandelen, eftersom det också finns andra poster, framför allt de egenanställda. Ett annat mått är därför ration mellan arbetsinkomster och vinster (detta använder ju också Phelps Brown och Hart 1952, av samma orsak).
Teorin handlar om maktförhållanden mellan klasserna. Ökad kapitalmakt förväntas sänka löneandelen, och operatioanliseras som att den beror på tre saker: kapitalcentralisering, kapitalintensiv produktionsteknologi (!), och grad av branschkoncentration, mätt som de fyra största företagens andel av branschen (s 391). Wallace och Kalleberg har i sitt tidigare paper om omvandlingen av tryckeribranschen argumenterat för att dessa faktorer fångar kapitalets styrka åtminstone i denna bransch. På arbetarsidan använde de två maktvariabler. Den första är facklig anslutningsgrad, som interageras med tid för att fånga att facken blivit starkare över tid under perioden 1948-79. Den andra är strejkfrekvensen, som de använder trots att de konstaterar att strejker ofta är defensiva, och att lönekrav i tryckeribranschen under deras period oftast drevs inte genom strejker utan genom förhandlingar (s 392). De använder denna variabel olaggad, vilket jag tycker är lite märkligt. De använder vidare en rad ekonomiska kontrollvariabler: förändring i försäljningsnivå i branschen, sysselsatta i branschen (!), inflation, och en tidstrend.
De börjar sina modeller med OLS men Durbin-Watson-testet visar återstående autokorrelation i residualerna så de går över till GLS. I tre av sex regressioner har introduktionen av högteknologi sänkt lönerna jämfört med vinsterna (s 396). Ökad branschkoncentration har dock bara en signifikant negativ effekt i en av sex. Facklig anslutningsgrad har en statistiskt signifikant effekt på löne-vinst-ration, och i interaktion med tid en negativ effekt, vilket indikerar att effekten av facklig anslutningsgrad avtagit över tid (s 396). Strejkfrekvensen har bara en positiv effekt på löne-vinst-ration, inte på löneandelen (s 398). Kalleberg et al går också vidare med regressioner med löner och vinster som beroende variabel.
Artikelns slutsatssektion börjar: "The concept of 'labor's share' is a useful one for examing the distributional consequences of relative class power." (401) I slutsatserna diskuterar de betydelsen av att noggrant definiera sin beroende variabel när man sysslar med denna forskning, och även vikten av fler branschstudier, t ex på bilindustrin.
Rubin 1986
Sociologen Beth A Rubins (då vid Cornell, efter att ha disputerat vid University of Indiana 1983 och bl a publicerat en artikel med Griffin och Wallace i Work and Occupations samma år) abstract är mycket bra och jag citerar hela:
Rubin börjar sin egna empiriska undersökning med förändring i timkompensation (dvs inte bara löner) för "non-supervisory workers" i ekonomin överlag som beroende variabel. I en fotnot kommenterar hon variabeln:
Rubins resonemang om hur effekten av facklig anslutningsgrad på kompensationstillväxten bör variera mellan de två sektorerna är mycket intressant. Hon menar att i "the union sector" så är det inte fluktuationer i anslutningsgrad som bör spela roll, utan överhuvudtaget den fackliga institutionella närvaron. I den sektorn menar hon att snarare nivån på sysselsättningen är viktig för facklig styrka. Rubin förklarar i en fotnot att empiriskt arbete med data har väglett hennes teoretiserande här -- något ad hoc, alltså. I "the nonunion sector" förväntar hon sig däremot att fluktuationer i facklig anslutningsgrad ska påverka kompensationstillväxten, i enlighet med tidigare forskning om "threat effect" och Goldfields (1982) resultat att facket är mest "vigoröst" (!) i de branscher där "the acceptance of unions is still an object of struggle".
Rubin håller strejker som fenomen väldigt högt; hävdar att "strikes are the dominant instrument of collective working-class activity" (s 624). Jag vet inte om detta är något amerikanskt eller bara marxistiskt, men tycker ändå att det är slående att Rubin har så stora förväntningar på att strejker ska vara positivt korrelerade med mer pengar till arbetarklassen. Erik Olin Wright (1984) skrev i en känd artikel att det är svårt att tolka strejker: är de uttryck för arbetarklassens styrka, eller tvärtom för desperation? Och Bruce Western (1993) påpekade att i koordinerade lönebildningssystem så kan strejker ses som ett uttryck för uppbrott från klassolidariteten snarare än som uttryck för enhet och styrka. Rubin teoretiserar att strejker ska ha en effekt på kompensationstillväxten framför allt i "the union sector", av tre skäl: facken där har rejäla strejkkassor, produktionen är kapitalintensiv så arbetsgivarna förlorar mycket på stillastående, och risken att bli av med jobbet är relativt låg. Omvänt, så förväntar sig Rubin att strejker i non-union sector inte ska ha någon effekt på kompensationen. De makroekonomiska kontrollvariablerna är inflation, arbetslöshet, år i recession, och sysselsättning (s 624). Hon har också med en dummy för år 1934 då National Industrial Recovery Act infördes, den förväntas ha en positiv effekt, och en för Landrum-Griffin Act från 1959, som förväntas ha en negativ effekt på kompensationen i union sector (s 625f). Vidare så inkluderas också en vinstvariabel som indikerar hur arbetsgivarnas betalningsförmåga var (627). Hypotesen är att vinsterna ska ha en positiv effekt på kompensationen i union sector men inte i non-union sector. Rubin diskuterar också i en fotnot (627n) att hon provade med en rad andra variabler för kapitalets styrka, men i pappret bara redovisar den som fick bäst resultat.
Regressionerna körs med GLS och för hela perioden 1902-76 alternativt med två subperioder, 1902-40 och 1949-76. Rubin betonar skillnader i resultat för de två subperioderna och går vidare med fler modeller bara för efterkrigsperioden. I dessa regressioner har facklig anslutningsgrad ingen effekt, medan strejker har en positiv effekt i union sector (630). Den substantiella slutsatsen är, i slutsatserna: "in order for strikes to be an effective weapon in economic class struggles, unions must be a historically well institutionalized presence" (630). Rubin menar också att hennes olika resultat för de två perioderna ger stöd åt Burawoys betoning på olika "fabriksregimer"; jag kan tycka att det kanske inte är den mest naturliga teoretiseringen av det förvisso mycket intressanta resultatet om tidsvarierande effekter.
Bowles Gordon Weisskopf 1986
...
Henley 1987
Nu är vi tillbaka i Cambridge Journal of Economics, där Weisskopf 1979 startade den nya diskussionen om profit squeeze. Henley var 1987 en ung ekonom vid University of Kent, och denna artikel bygger på ett kapitel ur hans doktorsavhandling, "Empirical studies on the determination of the functional distribution of income", University of Warwick, juni 1986. Henley börjar med att återge Weisskopfs indelning i minskningen av profitkvoten i tre orsaker: (1) fallande profitandel pga "rising strength of labor" (RSL), (2) minskande kapacitetsutnyttjande pga "realisation failure" (RF), och (3) minskande kapacitet-kapital-ratio pga ökande organisk komposition av kapitalet (ROC). Enligt Weisskopf är det RSL som spelat störst roll i minskningen av profitkvoten i USA. Henleys analys har tre steg. Ett, han ifrågasätter ifall Weisskopfs RSL-betonande förklaring fortfarnade håller för det sena 70-talet och 80-talet. Två, han delar in löneandelen i arbetarlöner (wages), tjänstemannalöner (salaries) och andra kostnader (pensionsförsäkring, sjukförsäkring, a-kassa). Och tre, ifall en Kaleckisk teori om grad av monopol (Kalecki 1971, Sawyer 1985) kan förklara utvecklingen av löneandelen sedan 1945.
I Henleys analys av data för 1949-82 spelar RSL och RF lika stor roll för att förklara minskningen av vinstandelen; 1975-82 är realiseringsproblem den viktigaste orsaken (s 316f). Henley motiverar att skilja på wages och salaries på två sätt: det första är att i kaleckisk teori så ses wages som en del av variabla kostnader medan salaries ses som mer fasta kostnader, och den andra är att tjänstemän kan ses som en annan social grupp än arbetare, som kanske identifierar sig mer med t ex entreprenörer än med arbetarna (318). Han visar att på 70-talet det var icke-lönekostnader som ökade väldigt kraftigt vilket gjorde att vinstandelen sjönk även fast också lönernas andel per se också sjönk (s 322f); detta är ett välbekant faktum också i dagens diskussion om USA:s medianlöneutveckling sedan 70-talet. I en annan artikel från 1987 (i International Journal of Industrial Organisation) visar Henley för år 1972 liksom Barbee (1974) för år 1967 att graden av fyrfirmamonopol i US-amerikanska industribranscher är negativt korrelerad med löneandelen. Det finns dock ingen enighet i forskningen om huruvida graden av monopol i USA ökat från 1945 till 1980; skillnaderna i resultat gissar jag har med olikheter i definition att göra. Henleys egen definiton (Value added — production wages)/Value of shipments) tycker jag är märklig, men i vilket fall så visar den ökad koncentration 1945-71 och sedan minskning 1971-80.
I sina slutsatser betonar Henley att tilläggandet av åren 1975-82 visar att RF varit lika viktigt som RSL för att förklara fallande vinstandel i USA under efterkrigstiden, och att dekompositionen visar att produktionsarbetarandelen fluktuerar i cykler motsatta vinstandelen, runt en nedåtgående trend, medan tjänstemannaandelen fluktuerar med vinstandelen (s 328). Det är också "deferred wages "-- pensioner och andra försäkringar -- som förklarar nedgången i vinstandelen.
Moseley 1987
...
Macpherson 1990
David A. Macpherson från Miami University i Ohio har publicerat denna artikel i tidskriften International Journal of Industrial Organisation, som ju också publicerade en av Henleys artiklar från 1987. Macpherson använder i denna artikel tresiffrig branschstatistik från USA:s industri med tvärsnitt från 1973-75 och 1983-85 för att undersöka ifall facklig anslutningsgrad höjer löneandelen -- för fler sådana branschstudier, se Simler 1961 och Moroney 1966. Han får fram att facklig anslutningsgrad och arbetsplatsens storlek är positivt korrelerade med löneandelen.
Hans litteraturöversikt över tidigare studier av fack och löneandelen på branschnivå betonar att resultaten är tvetydiga. Cowling och Molho (1982) kollade på data från Storbritannien och hittade en positiv men inte robust korrelation. Brush och Crane (1984) testade C och M:s modell med data från USA och hittade ingen korrelation; Henley (1986) påpekar dock att B och C använt fackdata för den tresiffriga nivån och löneandelsdata för den fyrsiffriga nivån vilket förstås medför mätfel. Ahlseen (1986) hittar ingen effekt för sju tvåsiffriga tillverkningsbranscher i USA 1958. Henley (1987) hittar däremot en positiv effekt för tresiffriga industribranscher i USA 1972. Macpherson menar att "this paper extends Henley's 1987 reserach by more rigorously examining whther unions increase labor's share." Med "mer rigoröst" menar han bl a fler kontrollvariabler. Kontrollvariablerna är företagets storlek, arbetskraftens utbildningsnivå och erfarenhet, andel av arbetskraften som är män, reklam-till-försäljnings-ratio, och kapital-arbete-ration (K/L). Han har data för 72 tresiffriga industribranscher från USA, med ett tvärsnitt som är medelvärden för 1973-75 och ett som är medelvärden för 1983-85. Han använder två löneandelsvariabler: produktionsarbetarkompensation/förädlingsvärdet, och alla anställdas kompensation/förädlingsvärdet. Han kontrollerar för heteroskedasticitet med Breusch-Pagan-testet och korrigerar standardfelen à la White -- detta nämns redan i datadelen vilket tyder på att det var en stor grej då. Resultaten antyder att effekten av facklig anslutningsgrad på löneandelen är svagare på 80-talet än på 70-talet (149). Det är för övrigt ett otroligt kort paper: bara 2259 ord, appendix (som beskriver variablerna) och referenser oräknade. 3075 ord inklusive allt.
Sherman 1990
...
Droucopoulos Lianos 1992
...
Conyon 1994
...
Wallace, Leicht och Raffalovich 1999
Wallace, Leicht och Raffalovich, sociologer (Indiana, Iowa och SUNY Albany) som på 80-talet var med i den lilla, lilla vågen av marxistisk löneandelsforskning, höll ut och kom så sent som 1999 med ännu ett paper på samma tema, som publicerades i Social Science Research. De använder här kvartalsdata (!) från USA för att kolla på effekter av facklig anslutningsgrad och strejker på löneandelen och dess tre komponenter, sysselsättning, kompensation och företagsintäkter. De delar in sin undersökningsperiod 1949-1992 i tresubperioder som de etiketterar utifrån förekomsten av en "capital-labor accord" som de menar fanns 1949: peak period, transitional period, och post-accord period, och skattar modellerna separat för de tre perioderna. Överlag så visar resultaten att fack och strejker var viktigare för arbetarnas välmående (operationaliserat som löneandelen) under peak-perioden än senare.
Denna artikel är en utveckling av Raffalovich et al (1992) som kollade på perioden 1950-80; här utvidgar de perspektivet till 1992. Författarna hävdar lite bisarrt och stöddigt detta:
Wallace et al beskriver capital-labor accord så här, med början i ett citat från Weisskopf (1981):
Den ekonometriska modell som de använder, följandes Raffalovich et al (1992), är en "Partial Adjustment Differential Equation Model" (PADEM) som kan representeras på två ekvivalenta sätt:
De har med referens till Raffalovich et al (1992) med fyra kontrollvariabler: arbetslöshet, inflation, kapacitesutnyttjande och BNP-tillväxt. De förklarar klart och tydligt sina hypoteser om huvudvariablerna (facklig anslutningsgrad och strejkfrekvens, mätt som procent av arbetsdagarna som förloras), med lösa referenser till ett marxistiskt ramverk (275). De använder som sagt kvartalsdata, vilket jag tycker verkar skumt, det må öka N men jag tror inte att det lägger till mer faktisk, substantiell information om klassrelationerna. I vilket fall så förklarar de detta så här:
Att löneandelen inte minskar mer än vad den gör under 1980-talet är kontraintuitivt, givet periodiseringen (se ovan). De förklarar 80-talets utveckling så här: "This reversal represents employers’ imposition of wage concessions and other measures to counter the profit squeeze created by the capital–labor accord" (276). Återigen så skaver det lite i mig vid läsningen. Om nu överenskommelsen 1949-66 utmärktes av maktbalans, hur kunde den leda till en profit squeeze? Här kunde de ha formulerat sig mer konsistent.
De börjar sina regressioner med hela perioden 1949-92. De går vidare med modeller för att skatta tidsvarierande effekter. Den första metoden som de använder liknar moving regression utan att vara det: de skattar först modellen med data för 1949-66, och lägger sedan till ett år i taget (utan att ta bort något som i rolling regression), fram tills en regression som bygger på hela perioden. De plockar ut koefficienterna från varje regression och plottar dem (s 279). Detta visar att effekten av facklig anslutningsgrad ökar under perioden (!), vilket de förklarar med att 80-talet förenade facklig anslutningsgrad med fallande löneandel (dvs en positiv korrelation), medan effekten av strejker minskar över tid, även om den aldrig är statistiskt signifikant (s 281f). Därefter går de vidare med separata regressioner för de tre subperioderna. Här får de fram ett mer förväntat resultat: facklig anslutningsgrad höjer löneandelen i period 1 och 2, men inte 1981-92, då koefficienten är positiv men inte statistiskt signifikant (s 283). Strejker har en positiv men inte signifikant effekt i period 1 men negativ och inte signifikant i period 2 och 3.
I slutsatserna sammanfattar Wallace et al resultaten så här:
Raffalovich 1999
...
Izyumov Alterman 2005
...
Referenser
Bowles Gordon Weisskopf 1986 Power and profits The SSA and the profitability of the US economy
Buchele, R., and Christiansen, J. (1993). ‘‘Industrial relations and relative income shares in the United States,’’ Industrial Relations 32, 49–71.
Conyon 1994 Labour's share market structure and trade unionism
Droucopoulos Lianos 1992 Labor's share and market power evidence from the Greek manufacturing industries
Henley, Andrew (1987) Labour's shares and profitability crisis in the US: recent experience and post-war trends, Cambridge Journal of Economics.
Izyumov Alterman (2005) The General Rate of Profit in a New Market Economy: Conceptual Issues and Estimates
Arne L. Kalleberg, Michael Wallace, Lawrence E. Raffalovich (1984) Accounting for Labor's Share: Class and Income Distribution in the Printing Industry, Industrial and Labor Relations Review.
Macpherson, David (1990) Trade unions and labor's share in US manufacturing industries, International Journal of Industrial Organization.
Moseley 1985 The rate of surplus value in the postwar US economy a critique of Weisskopf's estimates
Moseley, Fred 1987 The profit share and the rate of surplus value in the US economy, 1975–85, Cambridge Journal of Economics.
Munley, Frank. 1981. "Wages, salaries and the profit share: a reassessment of the evidence". Cambridge Journal of Economics.
Raffalovich, Lawrence (1999) "Growth and Distribution: Evidence from a Variable-Parameter Cross-National Time-Series Analysis", Social Forces.
Raffalovich Leicht Wallace (1992) "Macroeconomic structure and labor's share of income: United States, 1950 to 1980"
Rubin, Beth A. 1986. Class struggle American style: Unions, strikes and wages, American Sociological Review.
Sherman 1990 Cyclical Behavior of the Labor Share, Review of Radical Political Economics.
Wallace, Michael, Kevin Leicht och Lawrence Raffalovich (1999) "Unions, Strikes, and Labor’s Share of Income: A Quarterly Analysis of the United States, 1949–1992, Social Science Research.
Weisskopf, Thomas (1981) "Wages salaries and the profit share A rejoinder", Cambridge Journal of Economics.
Weisskopf 1988 An Analysis of Profitability Changes in Eight Capitalist Economies
Weisskopf 1991 Marxian Crisis Theory and the Contradictions of Late Twentieth-Century Capitalism
Runt 1980 blommade dock en ny liten litteratur i frågan upp igen, driven av radikala nationalekonomer och sociologer som var färgade av 1970-talets radikala våg inom akademin. Medan 1950- och 60-talens diskussion fördes i prestigetidskrifter som Economic Journal, American Economic Review och Review of Economics and Statistics hade den nu migrerat till nischtidskrifter för postkeynesianer och marxister som Cambridge Journal of Economics.
Weisskopf 1979
Thomas E. Weisskopf var 1979 verksam vid nationalekonomiska institutionen vid University of Michigan, och ägnar denna artikel åt att analysera profitkvoten i USA sedan 1945 för att utvärdera olika marxistiska kristeorier (... 70-tal!).
Profitkvoten och förväntningarna om den är avgörande för investeringarna och eftersom investeringarna är avgörande för tillväxt och jobb leder en fallande profitkvot till en kris (s 341). Weisskopf delar in de marxistiska kristeorier som han behandlar i två kategorier: kortsiktiga, som vill förklara konjunkturcykler (är det då verkligen en kristeori?), och långsiktiga, som vill förklara kriser och kanske t o m sekulär stagnation (s 342). Framför allt av dataskäl begränsar han analysen till USA efter andra världskriget. Han diskuterar tre typer av marxistisk kristeori. Den första fokuserar på teknologisk förändring och förändring i "kapitalets organiska sammansättning". Den andra fokuserar på klasskampen och inkomstfördelningen mellan arbete och kapital. Den tredje fokuserar på problemet med att "realisera" det fulla värdet av de producerade varorna. Den första typen är framför allt utvecklad av Marx själv, i tredje bandet av Kapitalet. Typ 2 kommer från ett konjunkturresoneman i Kapitalet band 1 kapitel 25 och har utvecklats av Boddy och Crotty (1975) i en studie av konjunkturcykler i USA efter 1945 och av Glyn och Sutcliffe (1972) i en långsiktig analys av Storbritannien under samma period. Den cykliska varianten bygger på "period depletion of the reserve army of labour"; Glyn och Sutcliffes långsiktiga teori bygger istället (reservationsarmén tenderar ju att återställas genom recessioner, arbetsbesparande teknologiska framsteg och nya källor till arbetsutbud) på ökad facklig makt och inflytande över politiken (s 345f). Genom tre kanalser minskar profiterna av ökad arbetarklasstyrka. Ett, en starkare arbetarklass blir starkare i förhandlingar och kan då öka nominallönerna snabbare. Två, starkare arbetarklass kan stå emot arbetsgivares försök att öka arbetsintensiteten. Tre, företagen kan inte kompensera sig för ökningen av enhetsarbetskostnader. Weisskopf menar att kanal ett och två är okontroversiella men nr tre desto mera kontroversiell, och emot analyserna av Kalecki (1954) och Rowthorn (1977). För att sy ihop säcken -- så att stigande enhetsarbetskostnader leder till högre löneandel och inte bara högre inflation -- har Glyn och Sutcliffe och Crotty och Rapping hänvisat till att den internationella konkurrensen ger prispress; jfr hur likt resonemanget här är till Phelps Brown och Harts (1952) "market environment", även om analysen här har internationaliserats. Typ 3 är grundad i cirkulationssfären, inte produktionssfären. Sweezy (1942) teoretiserade två typer av realisationskriser: underkonsumtion och disproportionalitet; underkonsumtionsversionen utvecklades i Baran och Sweezy (1966). Realiseringskrisen bygger på en mismatch mellan produktion och efterfrågan.
Weisskopfs data är för "non-financial corporate business NFCB sector", som står för ungefär 60 procent av USA:s BNP och utesluter finansiell sektor, offentlig sektor, och mindre "unincorporated businesses" (348). Weisskopf definierar profitkvoten som föreskattnettokapitalinkomst (vinster och räntor)/nettokapitalstock. Han har kvartalsdata för perioden 1949-1975 och hittar där fem konjunkturcykler, med periodisering från outputbottennotering till outputbottennotering: 1949.4--1954.2, 1954.2--1958.2, 1958.2--1960.4, 1960.4--1970.4, och 1970.4--1975.1. Högkonjunkturer och recessioner räknas bara om de varar minst två kvartal. Profitkvoten minskade under perioden, från 13,7 procent under cykel I till 9,4 procent under cykel 5. Att kapacitetsutnttjandet och kapacitet/kapitalkvoten inte minskat antyder att kristeori typ 1 och 3 inte har stöd, och stödjer snarare typ 2, ökande arbetarklassstyrka (s 353). Weisskopf menar dock att det inte räcker att bara titta på variablernas rörelser. Han går vidare med att diskutera löneandel i industrin justerad för kapacitetsanvändning ("true wage share") för att kunna skilja på minskningar av profitkvoten av typ 3 och typ 2. En ökning av den "sanna löneandelen" -- dvs en ökning som inte beror på konjunktur och kapacitetsutnyttjande -- tolkas som stöd för kristeorin om arbetarklassens styrka (s 357). För att testa organisk sammansättning av kapital-teorin använder han ration mellan (a) ration mellan använd reell kapitalstock och arbetade timmar, och (b) konjunkturjusterad produktivitet (s 358f). För teorin om realiseringsproblem finns det inte tillräckligt bra data för USA att testa, menar han (s 361f).
Han går vidare med empirisk testning med de mer sofistikerade måtten. Han får fram att profitkvoten i uppsvingsfasen av konjunkturcykeln framför allt påverkas (i praktiken positivt) av realiseringsförhållandena. I fas B är det framför allt arbetarklassens styrka som påverkar, ett undantag är 1966-69 (fas B av cykel 4) då det lika mycket var försämrade realiseringsförhållanden som sänkte profitkvoten. 1972-73 (fas B av cykel 5) sjönk profitkvoten trots goda realiseringsförhållanden, på grund av "an unusually sharp rise in the strength of labour and in the organic composition of capital"'; varför arbetarklassens styrka skulle ha ökat då diskuterar W knappt (s 366). Weisskopf diskuterar också i en förfining av kristeori typ 2 arbetarklassens "offensiva styrka" som separat från "defensiv styrka". Offensiv styrka definierar han som förmåga att få reallöneökningar större än produktiviteten, defensiv styrka som förmåga att skifta smällen från försämrade relativpriser till kapitalägarna (s 372). Han menar att ökningen av den sanna löneandelen under perioden framför allt beror på den defensiva styrkan (operationaliserat som prisvariablerna ψ_y och ψ_k), som gjort att kapitalägarna fått ta den mesta smällen av försämrade terms of trade och prisförhållanden (s 368, jfr 370). Är Weisskopfs operationalisering av "offensiv" och "defensiv" styrka rimlig? Fan vet.
I sina slutsatser säger Weisskopf att det är framför allt arbetarklassens styrka-teorin som fått stöd i hans undersökning (s 372). Denna styrka beror också på den industriella reservarméns storlek. Organisk komposition av kapital är inte förklaringen till den sjunkande profitkvoten 1949-1975, och inte heller realiseringsproblem har spelat någon större roll.
Han föreslår fem utvidgningar av studien. Ett, mer närgången studie av fas B under konjunkturcyklerna. Två, en studie av betydelsen av terms of trade -- i hans undersökning har faktiskt inte reallönerna hållit takt med produktiviteten, utan löneandelen har stigit bara på grund av ett negativt skifte i ToT som framför allt kapitalägarna tagit smällen för. Tre, fler tester av realiseringskristeorin med disinktion mellan underskonsumtions- och unverinvesteringsversionerna. Fyra, studier som tar in skatter och statens roll. Fem, studier av fler länder och tidsperioder.
Munley 1981
Frank Munley börjar denna replik, också publicerad i Cambridge J of Econ, på Weisskopf med att diskutera olika anledningar till varför vinstandelen skulle sjunka under konjunkturfas B, inte bara marxistiska förklaringar. Han menar vidare att den långa och varierande laggen mellan att vinstkvoten minskar och en recession börjar (3 till 13 kvartal) gör att Weisskopfs tvärsäkra påstående om att en minskar vinstkvot leder till recession är tveksamt. Munley menar att investeringarna också beror på en rad andra faktorer. Det mer värdefulla bidraget i Weisskopfs studie är enligt Munley den empiriska analysen av förändringar i profitkvoten. Munley menar dock att denna empiriska undersökning har tre stora problem. Ett, att Weisskopf har med "inventory valuation adjustment" (IVA) är inräknat i vinsterna. Detta är inte bara en akademisk fråga; minskningen i vinstandelen 1972-73 berodde på förändringar i IVA. Två, Weisskopfs antagande att bara tjänstemannalöner (salaries) är av overhead-natur (alltså att företagen behåller vad som är kortsiktigt onödigt många tjänstemän under konjunkturnedgångar) och att minskningar i vinstandelen som kommer från en minskad produktivitetstillväxt alltid reflekterar arbetarstyrka. Munley menar att minskad produktivitet kan bero på "labour hoarding" också av arbetare. Tre, att Weisskopf inte gör någon "error analysis" -- Munley menar att den offentliga statistisken inte är så tillförlitlig att man kan göra analyser med den utan någon analys av felmarginaler (160).
Munley resonerar utförligt (s 162-6) om svårigheterna med att mäta arbetarklasstyrka, och att utläsa sådan ur faktorer som reallöneutveckling eller löneandel.
Han menar i slutsatserna att hans korrigerade beräkningar visar att reallönen -- viktig för arbetarnas välmående -- ökar snabbare i fas A än i fas B och att Weisskopfs slutsatser om fas B därför är tveksamma (s 169).
Weisskopf 1981
Weisskopf i sitt svar till Munley, återigen i samma tidskrift, svarar på Munleys tre huvudargument: inkluderandet av IVA i vinstdefinitionen, begreppet "labour strength" och hur man ska mäta detta, och frånvaron av fel i Weisskopfs kvantitativa resultat. Vad gäller IVA håller han fast vid att detta ska räknas in i vinstvariabeln. Diskussionen om "labour strength" är mer intressant. Weisskopf betonar att hans begrepp är styrkan relativt till kapitalets, och att han därför menar att löneandelen är ett mer relevant mått än reallönen (176f). Vad gäller "labour hoarding" erkänner Weisskopf att hans antagande om att antalet hoarded occh "unretained overhead workers" i fas B skulle balansera med varandra, men menar att det är lika troligt att han har överskattat utnyttjandeeffekten i faserna A och C som att underskattat den i fas B (s 177). Han argumenterar utförligt om mätandet av "offensive labour strength". Vad gäller felmarginalerna menar Weisskopf att det stämmer att sådana borde beräknas (s 180f). Men han accepterar inte Munleys omvärdering av Weisskopfs resultat; på grundvalarna av att han inte håller med om IVA och om definitionen av "offensive labour strength". Han menar alltså att resultaten från 1979-artikeln håller.
Kalleberg, Wallace och Raffalovich 1984
Kalleberg, Wallace och Raffalovich är sociologer, och konstaterar att nyare studier av inkomstfördelning inom sociologin (av Olin Wright, Perrone samt Kalleberg och Griffin (1980)) använt individdata. De menar att dessa studier varit nyttiga i att visa på betydelsen av klass som positioner i produktionens sociala relationer, men att dessa tvärsnittsstudier inte hjälper oss förstå de makroprocesser som genererar inkomstskillnaderna mellan klasserna, eller hur dessa skillnader förändras över tid. Å andra sidan har arbetsmarknadsekonomer -- de refererar till synes godtyckliga urvalet Kalecki (1938), Kravis (1959) och Solow (1958) -- gjort tidsseriestudier av arbets- och vinstandelar, men inte uttalat kopplat mönstren till sociala relationer mellan klasserna. Andra forskare har gjort tidsseriestudier på branschnivå, men också ignorerat klassteorin: Beck (1958), Gujarati (1969) och Close och Shulenburger (1971), anmärkningsvärt nog tre papers ur samma tidskrift, Industrial and Labor Relations Review (där också Kalleberg et als paper är publicerat). Kalleberg et al sammanfattar resultaten som att makrostudierna visat att löneandelen är stabil över tid alternativt att den ökat under 1900-talet, medan sektorsstudierna har helt till varandra motsatta resultat. Kalleberg et al menar att det finns tre brister i den existerande litteraturen. Ett, den är för aggregerad; stabilitet på makronivå kan dölja stora förändringar och förskjutningar på lägre nivåer. Två, motstridiga operationaliseringar, som t ex ifall man använder förädlingsvärde eller nationalinkomst i nämnaren. Tre, makrostudierna har mest testat hypotester om sparande och investeringar och liknande, inte mer sociologiska eller strukturella faktorer som Kaleckis idé om monopolmakt eller facklig styrka -- förklaringar som är användbara "for our purposes as sociologists" (388).
Deras egen studie är av en enda bransch: tryckeri och utgivning (printing and publishing). På detta sätt undgår de nämnda problemen med makrostudier och kan även få mer precisa mått på variablerna av intresse. Tryckeri är också en bransch som sett en viktig förändring i klassrelationerna; i en tidigare studie har Kalleberg och Wallace visat på "deskilling" i branschen mellan 1931 och 1978. Syftet är tredelat: (1) ge en teoretisk definition av arbetsandel (labor's share), (2) diskutera olika operationaliseringar och hur valet av operationalisering kan påverka ens resultat, och (3) estimera modeller som förklarar förändringar i arbetsandelen utifrån det teoretiska ramverket som fokuserar på relationerna mellan arbete och kapital.
De pekar på att ett problem med att beräkna arbetsandelen som löner eller anställdas kompensation som andel av förädlingsvärde eller nationalinkomst är att en ökning/minskning inte nödvändigtvis innebär en minskning/ökning av vinstandelen, eftersom det också finns andra poster, framför allt de egenanställda. Ett annat mått är därför ration mellan arbetsinkomster och vinster (detta använder ju också Phelps Brown och Hart 1952, av samma orsak).
Teorin handlar om maktförhållanden mellan klasserna. Ökad kapitalmakt förväntas sänka löneandelen, och operatioanliseras som att den beror på tre saker: kapitalcentralisering, kapitalintensiv produktionsteknologi (!), och grad av branschkoncentration, mätt som de fyra största företagens andel av branschen (s 391). Wallace och Kalleberg har i sitt tidigare paper om omvandlingen av tryckeribranschen argumenterat för att dessa faktorer fångar kapitalets styrka åtminstone i denna bransch. På arbetarsidan använde de två maktvariabler. Den första är facklig anslutningsgrad, som interageras med tid för att fånga att facken blivit starkare över tid under perioden 1948-79. Den andra är strejkfrekvensen, som de använder trots att de konstaterar att strejker ofta är defensiva, och att lönekrav i tryckeribranschen under deras period oftast drevs inte genom strejker utan genom förhandlingar (s 392). De använder denna variabel olaggad, vilket jag tycker är lite märkligt. De använder vidare en rad ekonomiska kontrollvariabler: förändring i försäljningsnivå i branschen, sysselsatta i branschen (!), inflation, och en tidstrend.
De börjar sina modeller med OLS men Durbin-Watson-testet visar återstående autokorrelation i residualerna så de går över till GLS. I tre av sex regressioner har introduktionen av högteknologi sänkt lönerna jämfört med vinsterna (s 396). Ökad branschkoncentration har dock bara en signifikant negativ effekt i en av sex. Facklig anslutningsgrad har en statistiskt signifikant effekt på löne-vinst-ration, och i interaktion med tid en negativ effekt, vilket indikerar att effekten av facklig anslutningsgrad avtagit över tid (s 396). Strejkfrekvensen har bara en positiv effekt på löne-vinst-ration, inte på löneandelen (s 398). Kalleberg et al går också vidare med regressioner med löner och vinster som beroende variabel.
Artikelns slutsatssektion börjar: "The concept of 'labor's share' is a useful one for examing the distributional consequences of relative class power." (401) I slutsatserna diskuterar de betydelsen av att noggrant definiera sin beroende variabel när man sysslar med denna forskning, och även vikten av fler branschstudier, t ex på bilindustrin.
Rubin 1986
Sociologen Beth A Rubins (då vid Cornell, efter att ha disputerat vid University of Indiana 1983 och bl a publicerat en artikel med Griffin och Wallace i Work and Occupations samma år) abstract är mycket bra och jag citerar hela:
"A major characteristic of class relations in the United States has been the absence of a self consciously defined and politically cohesive working class. The major form of working-class organization has been trade union organization. Unions were institutionalized during the immediate post-war period with the establishment of a post-war labor capital accord, a major function of which was the institutionalizationa nd narrowing of class conflict along narrow economic dimensions. This paper shows that it is the institutionalized presence of the labor movement that empowers worker militancy and allows workers to strike successfully for higher compensation. Using multivariate time-series regression analysis this paper shows that in times (post-World War II) and industrial sectors in which unions are well established, strikes lead to an increased rate of compensation growth. In the post-war period, in the industrial sectors in which unions are not well institutionalized, strikes are an ineffective weapon in economic class struggles and unionization appears to be economically beneficial."Bakgrunden för hennes paper är alltså två specifika drag i USA:s arbetarrörelse: att det inte finns något arbetarparti utan att facket så att säga är det hela, och att facket utmärks av en s k business unionism-strategi (s 618). Rubin studerar perioden 1902-1976, en period som omfattar mycket olika institutionella perioder, framför allt hög konflikt frekvens fram till 30-40-talet och därför en "labor-capital accord" (ref Bowles, Gintis och Gordon). Jag är lite skeptisk till sådana generaliserande beteckningar -- typ "Saltsjöbadsandan" -- men Rubin beskriver den i alla fall så här:
"The accord was premised on workers relinquishing "all claims over production, investment, and international economic policy in return for a relatively high level of employment and a secure gain on distributional claims" (Bowles and Gintis 1982, p. 53; Bowles et al. 1983). Thus the satisfaction of material interests (i.e. wages, benefits) became one of the few axes upon which class struggle was centered. The hierarchical, bureaucratized, highly centralized union structure was the major vehicle from which workers would engage in those struggles.Ja, den marxistiska influensen här är tydlig, med sociologen Burawoy (fortfarande marxist) och Goldfield och nationalekonomerna Bowles och Gintis (numera evolutionära teoretiker) som viktiga referenser. Rubin följer Marx och Polanyi i att se (arbets)marknaden som en social skapelse, formad av klassmotsättningar, och är missnöjd med nationalekonomers snäva perspektiv på frågan om facket och lönen, även om Hibbs (1977) studie av industriarbetarlöner 1951-1972 är ett positivt undantag. Ett annat positivt undantag är Ashenfelter et als (1972) studie av USA 1914-1963, som är mycket mer känslig för historisk detalj och politiska och sociala faktorer än vad standard-NEK-studierna är (s 620). Liksom Hibbs finner de att fack och strejker höjer löneökningstakten. Från de tidigare studierna drar Rubin två teoretiska slutsatser om hur man kan modellera löneökningar. Ett, man måste ha med variabler för utbud och efterfrågan. Och två, dessa räcker inte utan sociala och politiska faktorer påverkar också lönerna (s 621). Hon tar också upp tre dimensioner som bör förbättras. Ett, den tidigare forskningen handlar om industriarbetarlöner och dessa är inte nödvändigtvis representativa. Två, den tidigare forskningen är begränsad av sina datasets längder: Hibbs kollar bara på efterkrigstiden och Ashenfelter et al har förvisso en lång period, 1914-1963, men testar inte för parameterheterogeneitet utifrån förekomsten av krig, den stora depressionen osv. Tre, de tidigare studierna lider av att inte betrakta fack och strejker teoretiskt och empiriskt samtidigt: Hibbs har ett rikt teoretiskt resonemang om dessa faktorer men har i regressionerna inte med de två samtidigt, medan Ashenfelter et al antar att strejker är derivativa från facklig anslutningsgrad, vilket inte stämmer historiskt.
The establishment of collective bargaining and regulation of strikes as the major means by which the organized sectors of the working class opposed capital had profound implications for the way in which class struggle would occur in the United States. As Burawoy (1979) notes, collective bargaining "displaces and reconstitutes conflict in a framework of negotiation." It is, he goes on, "a form of class struggle, that is a struggle in which workers are represented as a class in opposition to capital. In this particular form, class struggle revolves around marginal changes which have no effect on the essential nature of the capital labor relationship" (Burawoy 1979, p. 115). A crucial aspect of collective bargaining, therefore, is the institutional framework within which workers confront management's attempts to maintain a hegemonic system (Burawoy, 1979)." (s 619)
Rubin börjar sin egna empiriska undersökning med förändring i timkompensation (dvs inte bara löner) för "non-supervisory workers" i ekonomin överlag som beroende variabel. I en fotnot kommenterar hon variabeln:
"Using data on compensation is appropriatef or theoreticalr easons since those data tap more broadly workers' material interests than do wage data (which are only a portion of workers' total compensation). Note that these are analyses of nominal (money) rather than real compensation. When workers negotiate with employers about wage and benefits they do it with awareness of inflation (see Hibbs 1977, on the money illusion). Nonetheless, it is over the nominal amounts that they make demands. Analyses (unreported) of the change in real compensation growth reveal basically the same relationships among compensation, strikes and unions as do the analyses presented below." (622n)Utefter Lewis (1963) och Pencavel och Hartsog (1984) delar hon in ekonomin i en "union sector", som är tillverkningsindustri, gruvor, bygg, transport, kommunikationer och infrastruktur, och en "nonunion sector" som är finans, försäkring, fastigheter, handel och tjänster (622). 1949-1976 ligger den fackliga anslutningsgraden i den så definierade "union sector" runt 52 procent och i "nonunion sector" mellan 7 och 9 procent.
Rubins resonemang om hur effekten av facklig anslutningsgrad på kompensationstillväxten bör variera mellan de två sektorerna är mycket intressant. Hon menar att i "the union sector" så är det inte fluktuationer i anslutningsgrad som bör spela roll, utan överhuvudtaget den fackliga institutionella närvaron. I den sektorn menar hon att snarare nivån på sysselsättningen är viktig för facklig styrka. Rubin förklarar i en fotnot att empiriskt arbete med data har väglett hennes teoretiserande här -- något ad hoc, alltså. I "the nonunion sector" förväntar hon sig däremot att fluktuationer i facklig anslutningsgrad ska påverka kompensationstillväxten, i enlighet med tidigare forskning om "threat effect" och Goldfields (1982) resultat att facket är mest "vigoröst" (!) i de branscher där "the acceptance of unions is still an object of struggle".
Rubin håller strejker som fenomen väldigt högt; hävdar att "strikes are the dominant instrument of collective working-class activity" (s 624). Jag vet inte om detta är något amerikanskt eller bara marxistiskt, men tycker ändå att det är slående att Rubin har så stora förväntningar på att strejker ska vara positivt korrelerade med mer pengar till arbetarklassen. Erik Olin Wright (1984) skrev i en känd artikel att det är svårt att tolka strejker: är de uttryck för arbetarklassens styrka, eller tvärtom för desperation? Och Bruce Western (1993) påpekade att i koordinerade lönebildningssystem så kan strejker ses som ett uttryck för uppbrott från klassolidariteten snarare än som uttryck för enhet och styrka. Rubin teoretiserar att strejker ska ha en effekt på kompensationstillväxten framför allt i "the union sector", av tre skäl: facken där har rejäla strejkkassor, produktionen är kapitalintensiv så arbetsgivarna förlorar mycket på stillastående, och risken att bli av med jobbet är relativt låg. Omvänt, så förväntar sig Rubin att strejker i non-union sector inte ska ha någon effekt på kompensationen. De makroekonomiska kontrollvariablerna är inflation, arbetslöshet, år i recession, och sysselsättning (s 624). Hon har också med en dummy för år 1934 då National Industrial Recovery Act infördes, den förväntas ha en positiv effekt, och en för Landrum-Griffin Act från 1959, som förväntas ha en negativ effekt på kompensationen i union sector (s 625f). Vidare så inkluderas också en vinstvariabel som indikerar hur arbetsgivarnas betalningsförmåga var (627). Hypotesen är att vinsterna ska ha en positiv effekt på kompensationen i union sector men inte i non-union sector. Rubin diskuterar också i en fotnot (627n) att hon provade med en rad andra variabler för kapitalets styrka, men i pappret bara redovisar den som fick bäst resultat.
Regressionerna körs med GLS och för hela perioden 1902-76 alternativt med två subperioder, 1902-40 och 1949-76. Rubin betonar skillnader i resultat för de två subperioderna och går vidare med fler modeller bara för efterkrigsperioden. I dessa regressioner har facklig anslutningsgrad ingen effekt, medan strejker har en positiv effekt i union sector (630). Den substantiella slutsatsen är, i slutsatserna: "in order for strikes to be an effective weapon in economic class struggles, unions must be a historically well institutionalized presence" (630). Rubin menar också att hennes olika resultat för de två perioderna ger stöd åt Burawoys betoning på olika "fabriksregimer"; jag kan tycka att det kanske inte är den mest naturliga teoretiseringen av det förvisso mycket intressanta resultatet om tidsvarierande effekter.
Bowles Gordon Weisskopf 1986
...
Henley 1987
Nu är vi tillbaka i Cambridge Journal of Economics, där Weisskopf 1979 startade den nya diskussionen om profit squeeze. Henley var 1987 en ung ekonom vid University of Kent, och denna artikel bygger på ett kapitel ur hans doktorsavhandling, "Empirical studies on the determination of the functional distribution of income", University of Warwick, juni 1986. Henley börjar med att återge Weisskopfs indelning i minskningen av profitkvoten i tre orsaker: (1) fallande profitandel pga "rising strength of labor" (RSL), (2) minskande kapacitetsutnyttjande pga "realisation failure" (RF), och (3) minskande kapacitet-kapital-ratio pga ökande organisk komposition av kapitalet (ROC). Enligt Weisskopf är det RSL som spelat störst roll i minskningen av profitkvoten i USA. Henleys analys har tre steg. Ett, han ifrågasätter ifall Weisskopfs RSL-betonande förklaring fortfarnade håller för det sena 70-talet och 80-talet. Två, han delar in löneandelen i arbetarlöner (wages), tjänstemannalöner (salaries) och andra kostnader (pensionsförsäkring, sjukförsäkring, a-kassa). Och tre, ifall en Kaleckisk teori om grad av monopol (Kalecki 1971, Sawyer 1985) kan förklara utvecklingen av löneandelen sedan 1945.
I Henleys analys av data för 1949-82 spelar RSL och RF lika stor roll för att förklara minskningen av vinstandelen; 1975-82 är realiseringsproblem den viktigaste orsaken (s 316f). Henley motiverar att skilja på wages och salaries på två sätt: det första är att i kaleckisk teori så ses wages som en del av variabla kostnader medan salaries ses som mer fasta kostnader, och den andra är att tjänstemän kan ses som en annan social grupp än arbetare, som kanske identifierar sig mer med t ex entreprenörer än med arbetarna (318). Han visar att på 70-talet det var icke-lönekostnader som ökade väldigt kraftigt vilket gjorde att vinstandelen sjönk även fast också lönernas andel per se också sjönk (s 322f); detta är ett välbekant faktum också i dagens diskussion om USA:s medianlöneutveckling sedan 70-talet. I en annan artikel från 1987 (i International Journal of Industrial Organisation) visar Henley för år 1972 liksom Barbee (1974) för år 1967 att graden av fyrfirmamonopol i US-amerikanska industribranscher är negativt korrelerad med löneandelen. Det finns dock ingen enighet i forskningen om huruvida graden av monopol i USA ökat från 1945 till 1980; skillnaderna i resultat gissar jag har med olikheter i definition att göra. Henleys egen definiton (Value added — production wages)/Value of shipments) tycker jag är märklig, men i vilket fall så visar den ökad koncentration 1945-71 och sedan minskning 1971-80.
I sina slutsatser betonar Henley att tilläggandet av åren 1975-82 visar att RF varit lika viktigt som RSL för att förklara fallande vinstandel i USA under efterkrigstiden, och att dekompositionen visar att produktionsarbetarandelen fluktuerar i cykler motsatta vinstandelen, runt en nedåtgående trend, medan tjänstemannaandelen fluktuerar med vinstandelen (s 328). Det är också "deferred wages "-- pensioner och andra försäkringar -- som förklarar nedgången i vinstandelen.
Moseley 1987
...
Macpherson 1990
David A. Macpherson från Miami University i Ohio har publicerat denna artikel i tidskriften International Journal of Industrial Organisation, som ju också publicerade en av Henleys artiklar från 1987. Macpherson använder i denna artikel tresiffrig branschstatistik från USA:s industri med tvärsnitt från 1973-75 och 1983-85 för att undersöka ifall facklig anslutningsgrad höjer löneandelen -- för fler sådana branschstudier, se Simler 1961 och Moroney 1966. Han får fram att facklig anslutningsgrad och arbetsplatsens storlek är positivt korrelerade med löneandelen.
Hans litteraturöversikt över tidigare studier av fack och löneandelen på branschnivå betonar att resultaten är tvetydiga. Cowling och Molho (1982) kollade på data från Storbritannien och hittade en positiv men inte robust korrelation. Brush och Crane (1984) testade C och M:s modell med data från USA och hittade ingen korrelation; Henley (1986) påpekar dock att B och C använt fackdata för den tresiffriga nivån och löneandelsdata för den fyrsiffriga nivån vilket förstås medför mätfel. Ahlseen (1986) hittar ingen effekt för sju tvåsiffriga tillverkningsbranscher i USA 1958. Henley (1987) hittar däremot en positiv effekt för tresiffriga industribranscher i USA 1972. Macpherson menar att "this paper extends Henley's 1987 reserach by more rigorously examining whther unions increase labor's share." Med "mer rigoröst" menar han bl a fler kontrollvariabler. Kontrollvariablerna är företagets storlek, arbetskraftens utbildningsnivå och erfarenhet, andel av arbetskraften som är män, reklam-till-försäljnings-ratio, och kapital-arbete-ration (K/L). Han har data för 72 tresiffriga industribranscher från USA, med ett tvärsnitt som är medelvärden för 1973-75 och ett som är medelvärden för 1983-85. Han använder två löneandelsvariabler: produktionsarbetarkompensation/förädlingsvärdet, och alla anställdas kompensation/förädlingsvärdet. Han kontrollerar för heteroskedasticitet med Breusch-Pagan-testet och korrigerar standardfelen à la White -- detta nämns redan i datadelen vilket tyder på att det var en stor grej då. Resultaten antyder att effekten av facklig anslutningsgrad på löneandelen är svagare på 80-talet än på 70-talet (149). Det är för övrigt ett otroligt kort paper: bara 2259 ord, appendix (som beskriver variablerna) och referenser oräknade. 3075 ord inklusive allt.
Sherman 1990
...
Droucopoulos Lianos 1992
...
Conyon 1994
...
Wallace, Leicht och Raffalovich 1999
Wallace, Leicht och Raffalovich, sociologer (Indiana, Iowa och SUNY Albany) som på 80-talet var med i den lilla, lilla vågen av marxistisk löneandelsforskning, höll ut och kom så sent som 1999 med ännu ett paper på samma tema, som publicerades i Social Science Research. De använder här kvartalsdata (!) från USA för att kolla på effekter av facklig anslutningsgrad och strejker på löneandelen och dess tre komponenter, sysselsättning, kompensation och företagsintäkter. De delar in sin undersökningsperiod 1949-1992 i tresubperioder som de etiketterar utifrån förekomsten av en "capital-labor accord" som de menar fanns 1949: peak period, transitional period, och post-accord period, och skattar modellerna separat för de tre perioderna. Överlag så visar resultaten att fack och strejker var viktigare för arbetarnas välmående (operationaliserat som löneandelen) under peak-perioden än senare.
Denna artikel är en utveckling av Raffalovich et al (1992) som kollade på perioden 1950-80; här utvidgar de perspektivet till 1992. Författarna hävdar lite bisarrt och stöddigt detta:
"Past research on this topic has advanced our understanding of the macroeconomic processes governing distributional outcomes, but it has devoted relatively little attention to labor’s collective capacity to improve their share of income through strike activity or union organization (for two exceptions, see Kalleberg, Wallace, and Raffalovich, 1984; Rubin, 1986a)." (266)Det stämmer ju faktiskt inte att Kalleberg et al (1984) och Rubin (1986) var de enda studierna före 1999 som kollade på fackets effekt på löneandelen. Redan Phelps Brown (1952) och Kerr (1954) gjorde det, om än inte ekonometriskt, Simler (1961) gjorde det ekonometriskt på branschnivå, och dito Macpherson (1990). Så här tycker jag nog att Wallace et al tar i lite väl mycket för att framhäva sin egen originalitet.
Wallace et al beskriver capital-labor accord så här, med början i ett citat från Weisskopf (1981):
"‘‘a more or less explicit agreement between organized labor and corporate capital whereby workers would get rising real wages and substantial economic security, while capitalists would get a reasonably disciplined labor force that would not offer a political challenge to the capitalist order’’(Weisskopf, 1981, p. 10). This accord had the effect of curbing labor’s use of disruptive tactics like the strike in return for a guaranteed share of a growing economic pie. It created a rough parity between capital and labor that guaranteed both sides a share in postwar prosperity." (s 269)I att periodisera överenskommelsen följer de Buchele och Christiansen (1993) med tre subperioder. Den första, 1949-66, är "peak"-perioden med stadig tillväxt, låg arbetslöshet och låg inflation, och facken erkändes som garanter för arbetsfred och som legitima representanter för "securing workers' fair share of the growing economic pie. These factors contributed to a rough balance of power and a relatively stable set of barganing norms between labor and capital." Period två är 1966-80 som är "transitional period". Tillväxten i social lön i form av socialförsäkringar försvagade arbetslöshetens disciplinerande roll. Facken förhandlade fram "cost-of-living agreements" (COLAs) som länkade löner till inflationen. Och arbetare som fått bättre löner började också sträva efter att ändra arbetsorganisationerna och "challenged the narrow economism of their union leaders" (författarnas vänsterbakgrund är påtaglig...). 1981-92 är post-accord; 1981 krossar Reagan flygledarfacket PATCO och perioden utmärks av facklig försvagning och av globalisering som "made many U.S. workers an expendable commodity (Harrison and Bluestone, 1988)".
Den ekonometriska modell som de använder, följandes Raffalovich et al (1992), är en "Partial Adjustment Differential Equation Model" (PADEM) som kan representeras på två ekvivalenta sätt:
(1) [Y_t - Y_t-1] = B1 + B2*Y(t-1) + B3*X(t) + U(t)
(2) Y(t) = b1 + b2*Y(t-1) + b3*X(t) + e(t)
Där den första är en förstadifferensrepresentation, det framgår inte i representationen ovan men anges i texten; och en laggad beroende variabel är inkluderad på höger sida. Den andra representationen är en vanlig LDV-regression, alltså stationär tidsserieregression med en laggad beroende variabel på höger sida (jfr De Boef och Keele 2008 för diskussion), fast som sagt är alla variabler mätta i förändring, eftersom variablerna trendar över tid (s 271). Deras mått på löneandel inkluderar höga chefer som i ett klasschema snarare är kapitalister än arbetare, och författarnas motivation till detta är lite lam, lite krystat om att forskning visar att också dessa grupper fått en mer instabil arbetsmarknad på sistone; i mitt tycke vore det bättre att bara erkänna att det är ett problem men att statistiken inte medger att det åtgärdas (272n).De har med referens till Raffalovich et al (1992) med fyra kontrollvariabler: arbetslöshet, inflation, kapacitesutnyttjande och BNP-tillväxt. De förklarar klart och tydligt sina hypoteser om huvudvariablerna (facklig anslutningsgrad och strejkfrekvens, mätt som procent av arbetsdagarna som förloras), med lösa referenser till ett marxistiskt ramverk (275). De använder som sagt kvartalsdata, vilket jag tycker verkar skumt, det må öka N men jag tror inte att det lägger till mer faktisk, substantiell information om klassrelationerna. I vilket fall så förklarar de detta så här:
"Quarterly data analysis provides an optimal approach for modeling the cyclical aspects of the income determination process. It also provides more degrees of freedom which allows us to periodize the analysis and probe the sociohistorical variation in the models." (s 275)Löneandelen i deras definition utvecklas så här 1949-92:
Att löneandelen inte minskar mer än vad den gör under 1980-talet är kontraintuitivt, givet periodiseringen (se ovan). De förklarar 80-talets utveckling så här: "This reversal represents employers’ imposition of wage concessions and other measures to counter the profit squeeze created by the capital–labor accord" (276). Återigen så skaver det lite i mig vid läsningen. Om nu överenskommelsen 1949-66 utmärktes av maktbalans, hur kunde den leda till en profit squeeze? Här kunde de ha formulerat sig mer konsistent.
De börjar sina regressioner med hela perioden 1949-92. De går vidare med modeller för att skatta tidsvarierande effekter. Den första metoden som de använder liknar moving regression utan att vara det: de skattar först modellen med data för 1949-66, och lägger sedan till ett år i taget (utan att ta bort något som i rolling regression), fram tills en regression som bygger på hela perioden. De plockar ut koefficienterna från varje regression och plottar dem (s 279). Detta visar att effekten av facklig anslutningsgrad ökar under perioden (!), vilket de förklarar med att 80-talet förenade facklig anslutningsgrad med fallande löneandel (dvs en positiv korrelation), medan effekten av strejker minskar över tid, även om den aldrig är statistiskt signifikant (s 281f). Därefter går de vidare med separata regressioner för de tre subperioderna. Här får de fram ett mer förväntat resultat: facklig anslutningsgrad höjer löneandelen i period 1 och 2, men inte 1981-92, då koefficienten är positiv men inte statistiskt signifikant (s 283). Strejker har en positiv men inte signifikant effekt i period 1 men negativ och inte signifikant i period 2 och 3.
I slutsatserna sammanfattar Wallace et al resultaten så här:
"Our results reveal that unions had an important role in redistributing income from capitalists to workers throughout the period of the postwar capital–labor accord, although the mechanisms by which unions achieved this goal differed during the peak and transitional periods of the accord. After 1980, the weakened position of organized labor prevented unions from having a redistributional impact at all. With the demise of the accord, unions have developed a defensive posture oriented more at saving jobs than increasing their share of income.De hävdar att två vägar för framtida forskning är att testa (a) relationen mellan arbetsmarknadssegmentation/dualism och löneandelen, och (b) dela in löneandelen i arbetare/lägre tjänstemän på ena sidan och högre tjänstemän på den andra, och se ifall dessa delar rör sig olika (de refererar inte Henley 1987 här).
We find little evidence to support the claim that strikes have a redistributional impact at any point during the postwar period." (284)
Raffalovich 1999
...
Izyumov Alterman 2005
...
Referenser
Bowles Gordon Weisskopf 1986 Power and profits The SSA and the profitability of the US economy
Buchele, R., and Christiansen, J. (1993). ‘‘Industrial relations and relative income shares in the United States,’’ Industrial Relations 32, 49–71.
Conyon 1994 Labour's share market structure and trade unionism
Droucopoulos Lianos 1992 Labor's share and market power evidence from the Greek manufacturing industries
Henley, Andrew (1987) Labour's shares and profitability crisis in the US: recent experience and post-war trends, Cambridge Journal of Economics.
Izyumov Alterman (2005) The General Rate of Profit in a New Market Economy: Conceptual Issues and Estimates
Arne L. Kalleberg, Michael Wallace, Lawrence E. Raffalovich (1984) Accounting for Labor's Share: Class and Income Distribution in the Printing Industry, Industrial and Labor Relations Review.
Macpherson, David (1990) Trade unions and labor's share in US manufacturing industries, International Journal of Industrial Organization.
Moseley 1985 The rate of surplus value in the postwar US economy a critique of Weisskopf's estimates
Moseley, Fred 1987 The profit share and the rate of surplus value in the US economy, 1975–85, Cambridge Journal of Economics.
Munley, Frank. 1981. "Wages, salaries and the profit share: a reassessment of the evidence". Cambridge Journal of Economics.
Raffalovich, Lawrence (1999) "Growth and Distribution: Evidence from a Variable-Parameter Cross-National Time-Series Analysis", Social Forces.
Raffalovich Leicht Wallace (1992) "Macroeconomic structure and labor's share of income: United States, 1950 to 1980"
Rubin, Beth A. 1986. Class struggle American style: Unions, strikes and wages, American Sociological Review.
Sherman 1990 Cyclical Behavior of the Labor Share, Review of Radical Political Economics.
Wallace, Michael, Kevin Leicht och Lawrence Raffalovich (1999) "Unions, Strikes, and Labor’s Share of Income: A Quarterly Analysis of the United States, 1949–1992, Social Science Research.
Weisskopf, Thomas (1981) "Wages salaries and the profit share A rejoinder", Cambridge Journal of Economics.
Weisskopf 1988 An Analysis of Profitability Changes in Eight Capitalist Economies
Weisskopf 1991 Marxian Crisis Theory and the Contradictions of Late Twentieth-Century Capitalism
