De använder en för mig exotisk metod, multiple correspondence analysis, för att klassificera länder i typologier, post-Esping-Andersen, studera utvecklingen över tid. Deras diskussion av just metoder för att kvantitativt studera typer av välfärdsstater är intressant. De gör en teleologisk historieskrivning där metoderna i forskningen för att typologisera välfärdsstater går från deskriptiv statistik, som Esping-Andersen (1990), till klusteranalys, principal components analysis, PCA (t ex använd av Hicks och Kenworthy 2003), vidare till deras egna MCA. Så här beskriver de användningen av tre typer av klusteranalys i välfärdsregimforskning:
"Three types of cluster analysis have been proposed within the welfare regime literature: (1) hierarchical cluster analysis (HCA), which finds the closest pairs of cases and then by amalgamation combines other cases to form clusters; (2) k-means cluster analysis (KCA), which proceeds to the amalgamation of cases by starting from a fixed number of regimes determined by the researcher; and (3) HCA and KCA combined simultaneously"De metodologiska problemen med KA ledde en del forskare, t ex Shalev, till att använda PCA. Men också PCA har problem:
"PCA models are more parsimonious, reducing a large number of indicators/policy domains into two or more dimensions, and therefore more able to place welfare state regimes into a continuous space, than those based on descriptive statistics or cluster analysis. This allows researchers to identify hybrid cases and determine which indicators contribute most significantly to the different positions of regimes within the space. However, variables used in the welfare state literature are often non-normally distributed and PCA is not very sensitive to this type of data (Jollife 2002). E.g. the distribution of the waiting periods in unemployment insurance programs is extremely spiky and skewed. Considering such distributions PCA models are not well suited to handle much of the data used in welfare regime literature. For this reason, we turn to the use of MCA, which possesses similar characteristics but more readily allows recoding of spiky continuous variables into more uniform categories for analysis." (4)Så därför använder de multiple correspondence analysis, MCA. De förklarar fördelarna MCA så här:
"(1) Different from descriptive statistics MCA can exploit all indicators contained in the decommodification index without increasing the measurement error and forcing the existence of a certain number of typologies – the categories within the indicators are plotted onto a space which can then be interpreted, so there is no clustering of cases as such and no set number of clusters; (2) in a similar fashion to PCA it is parsimonious, fitting a large number of indicators within two dimensions generating a ‘geographical’ space (cf. Bourdieu, 1979); (3) counter to PCA it allows us to transform poorly distributed data or continuous variables into consistently defined categories (such as quartiles) which can be realistically compared across time and space." (5)Och de använder MCA så här:
"We adapted the traditional MCA model (Bourdieu 1979) to welfare regime theory by: (1) recoding all continuous, count and ordinal variables in the models into quartiles before estimating the model in order to avoid the problems associated with poorly distributed variables; (2) interpreting the ‘geographical’ spaces emerging from the cloud of indicators and the position of each country by relating them to welfare regime theory3 (see figures 2A, 3A; 4A and 5A); (3) identifying welfare regime stability and change, and analyzing unemployment protection and family policies in greater detail. We run a series of models and calculate scores on the various dimensions. We then plot the average scores in different time periods and for different countries in order to identify the movement of each country across the space and different regime types over three decades." (5)De klassificerar länderna utifrån två dimensioner: avkommodifiering, och avfamilialisering. Avkommodifiering är ju ett av Esping-Andersens två ursprungliga kriterier; stratifiering är det andra men för det finns det inte data för 30 år så därför använder Ferragnina et al inte det. För avkommodifiering använder de data från Scruggs och Allan. Avfamilialisering är en dimension som Esping-Andersen lade till i sin analys i sin bok från 1999, efter feministisk kritik mot boken från 1990. Esping-Andersen definierar begreppet som "policies that lessen individuals' reliance on the family; that maximize individual's command of economic resources independently of familial or conjugal reciprocities". Data här kommer från Comparative Family Policy Database (Gauthier 2011) och OECD:s SOCX-data. Till skillnad från Esping-Andersen som bara kollade på data för 1980 så använder Ferragnini et al data från 1971-1999 i sina MCA-analyser.
De börjar med att kolla på dekommodifiering. De får EA-vänliga resultat: Norge, Sverige och Danmark (men inte Finland) utgör ett kluster, och USA, Storbritannien, Irland, Schweiz, Kanada och Japan ett liberalt kluster. (Australien och Nya Zeeland blir ett eget kluster, i enlighet med Castles m fl kritik att det finns en fjärde, "antipod" välfärdsregim.)
Därefter gör de denna analys separat för varje decennium. Resultaten är väldigt stabila. Storbritannien blir mer som USA under 80-talet, men byter inte regim för det. Ferragnini et al pekar dock på att avkommodifieringsindexet till en tredjedel utgörs av pensioner, som är ett väldigt långsamt föränderligt system: reformer som införs idag påverkar inte dagens utan morgondagens pensionärer (s 8). Indexet inkluderar inte heller familjepolitiken. Därför går de vidare med att analysera bara a-kassan och familjepolitiken.
För att kolla på familjepolitiken över tid vill de ha jämförbara data för barnomsorgen. Något sådant dataset finns dock inte så de använder en proxy: offentliga utgifter på familjepolitik, från OECD:s Social Expenditures-databas (SOCX). De justerar detta för antal barn under fem år i befolkningen (s 9). Mått på föräldraledighet tar de från Comparative Family Policy-databasen. I analyserna av familjepolitik har de data för åren 1980 till 2008.
Ett till en fjärdedel förvånande kluster framstår nere till vänster i figuren: Frankrike, Norge, Sverige och Danmark har alla generös familjepolitik och universell a-kassa. Schweiz, Belgien och Kanada ligger nära detta kluster. Uppe till vänster är det kristdemokratiska klustret, nu inklusive Finland. Och till höger förenas de liberala och antipod-välfärdsstaterna. Till skillnad från med dekommodifieringsindexet har det hänt en hel del med a-kassa och familjepolitik (och tidsperioden är ju också annorlunda: 1980-2008 istället gör 1971-1999). Familjepolitiken blir i allmänhet mer generös -- "Swedenized". (Japan, NZ, Schweiz och Kanada är delvis undantag.) Arbetslöshetsförsäkringarna har däremot blivit mindre generösa mellan 1980 och 2008. De flesta länderna har sänkt ersättningsgraden, och även om några länder, däribland Danmark, gjort det enklare att kvalificera sig för ersättning, så har också en del länder, som Tyskland och Italien, gjort det motsatta (vilket Emmenegger et al 2012 ser som dualisering).
Sammantaget visar de två förändringarna -- generösare familjepolitik, mindre generös a-kassa -- på en "dubbel omvandling" av välfärdsstaten. Tyskland är det tydligaste exemplet på detta.
"Our findings clearly show a ‘dual transformation’ of the welfare state, characterized by an increase emphasis on family policies and a retrenchment in unemployment protection transfer benefits (Bleses/Seeleib-Kaiser 2004). In the domain of family policy we witness a ‘Swedenization’ of family policies even among countries that historically have been dominated by Christian Democracy, such as Austria and Germany."De diskuterar också vägar fram för forskningen. Ett är att göra avsteg från fokuset, som Esping-Andersen började, på förhållanden -- ersättningsnivåer etc -- för den genomsnittliga produktionsarbetaren (12). Med mikrodata på individer skulle man kunna göra en mer sofistikerad analys, där graden av dekommodifiering tillåts variera mellan individer i olika inkomstgrupper. Om det är riktigt som Emmenegger m fl hävdar att det pågår en dualisering av välfärdsstaterna, så är ju den genomsnittliga produktionsarbetaren mindre representativ för allmänheten idag. Men de slår också ett slag för fortsatt användning av typologier (som ju kritiserats av Hicks och Kenworthy 2003): "typologies are beacons in the twilight of empirical research", citerar de avslutningsvis Weber.
Referenser
Bleses, P. och Seeleib-Kaiser, M. (2004) The Dual Transformation of the German Welfare State. Palgrave.
Patrick Emmenegger. 2012. The Age of Dualization. Oxford UP.
Emanuele Ferragina, Martin Seeleib-Kaiser och Mark Tomlinson. 2012. "Welfare Regime Theory: A House of Cards? Unemployment protection and family policy at the turn of the 21st century". Stencil, Oxford Institute of Social Policy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar