fredag 25 januari 2013

Thelen om institutionell förändring i de rika länderna

Hur fungerar den institutionella förändringen av välfärdsstater och arbetsmarknader i de rika länderna? MIT-statsvetaren Kathleen Thelen presenterar en stimulerande diskussion i British Journal of Industrial Relations 2009. Man kan tycka att "förändring" är ett så extremt brett begrepp att typ all forskning om de här ämnena borde handla om sådan. Men så är det inte riktigt. Det är, konstaterar Thelen (473), slående att så lite forskning i jämförande politisk ekonomi ägnats åt institutionell förändring; väldigt mycket har varit comparative statics där man ser att en institution har en viss effekt. Hon konstaterar att ”To this day, scholars are still generally more apt to ask what institutions do than how they evolve and change through time.” Och med tanke på att persistens är inbyggt i själva idén om institutioner kanske man inte ska bli så förvånad över att förändring är en svag punkt i I-forskningen (474).

Thelens typiska utgångspunkt för diskussionen om institutionell förändring är Varieties of Capitalism-skolan (VoC), som hon dock är sunt skeptisk till. En viktig poäng är att ett maktteoretiskt perspektiv förstår förändring bättre än vad VoC gör.
“The varieties of capitalism framework, for example, draws insight from a Williamsonian perspective that emphasizes the co-ordinating functions institutions perform. Historical institutionalists, by contrast, tend to embrace a slightly different, more political, view, seeing institutions as the legacy of concrete historical processes and battles. These two perspectives are by no means necessarily at odds with one another, and in many ways they usefully shed light on different aspects of institutions. However, approaches that put the power-distributional features of institutions (as opposed to their co-ordinating functions) at the centre of the analysis may enjoy some advantages when it comes to thinking about institutional change.
If one conceives of institutions as sets of rules that are enforced or complied with by actors and organizations of various sorts, this brings into strong relief the fact that rules are never ‘simply’ applied, they are always interpreted, enforced and enacted, and, of course, by actors who have divergent and conflicting interests (Streeck and Thelen 2005a). This feature of institutions is important to bear in mind because analytically it opens up a way of analysing something to which Paul Pierson has drawn attention, namely the ‘gaps’ (as he puts it) that exist from the start, or that emerge over time, between the design of an institution and its actual on-the-ground implementation and effects (Pierson 2004: ch. 4). Where do these gaps come from?” (490f)

VoC har förnekat att globalisering och avindustrialisering ska leda till konvergens i socioekonomiska modeller (472, 478) –- detta har också tröstat vissa som gillar CMEs. Motsatsen till VoC:s persistens- eller divergensargument är förstås ett konvergensargument:
“Other analyses point in a less sanguine direction, and in general, debates on the resilience of egalitarian capitalism tend to revolve around competing interpretations of how robust or fragile are the institutions that have traditionally defined these co-ordinated systems (see, e.g. the exchange on wage bargaining institutions in Germany in this journal: Hassel 1999, 2002, and Klikauer 2002).”
Thelen försvarar VoC; menar att perspektivet inte är statiskt som kritikerna säger
”VofC scholars point especially to employers’ continued support for these institutions in explaining institutional stability. A previous literature (on democratic corporatism) saw many of the institutions of co-ordination (e.g. centralized wage bargaining) as a product of labour strength. As such, these institutions were seen as vulnerable to employer rollback in a context — such as that prevailing in many of the advanced democracies since the 1970s — of high unemployment and declining union membership. By contrast, VofC scholars argue that within the CMEs employers have organized their production strategies around the existence of these arrangements, and therefore will not necessarily abandon these institutions in a period of market turbulence. This line of reasoning, well documented in many cases, takes us well beyond previous vague arguments about institutional ‘stickiness’ or ‘inertia’ as explanations of institutional stability.” (473f)
Men det finns ändå stora skillnader mellan VoC:s relativt statiska perspektiv och ett alternativt, mer dynamiskt konvergensperspektiv. Inom VoC så menar man -- rätt absurt, kan jag tycka -- att det finns två olika typer av ekonomier i de rika länderna, liberala marknadsekonomier (LMEs) och koordinerade dito (CMEs), och att de har olika logiker som upprätthåller sig själva:
”As noted above, these two models constitute quite distinct equilibria, each having strong self-enforcing characteristics. Specifically for the CMEs, the argument is that employers will not abandon or dismantle institutions such as co-ordinated wage bargaining or skill formation because they have organized their production strategies around these institutions and thus have come to rely on them for their success in the market (Thelen 2000). Clearly, scholars in this camp acknowledge some of the changes that have occurred but they do not see these changes as pulling CMEs inexorably in the direction of LMEs, a conclusion that many studies appear to support (Deeg and Lütz 2000; Goyer 2007; Hall 2007; Kenworthy 2001). VofC scholars thus tend to see the changes that are occurring as essentially adaptive rather than transformative — not undermining existing arrangements and perhaps even serving to shore them up (Hall 2007; Hall and Gingerich 2004).” (478)
Den nya konvergensteorin, företrädd inte minst av Chris Howell i USA och Wolfgang Streeck i Europa, ser något helt annat:
 “On the other hand, recent years have seen the resurgence of a convergence thesis — albeit one that is considerably more sophisticated than earlier versions. Authors in this camp perceive in contemporary developments a genuine breakdown, or decay through ‘self-exhaustion’, of the arrangements that have distinguished the co-ordinated political economies in the past (Glyn 2006; Howell 2003; Streeck 2009; Streeck and Hassel 2004). They are likely to code many of the very same changes that VofC scholars see as adaptive as instead transformative, and involving a relatively straightforward trend toward liberalization. Recent developments have therefore led some to wonder if there is just one (liberal) variety of capitalism, after all (Howell 2003; see also Goodin 2003).” (478)
De nya konvergensteoretikerna tenderar att övertolka steg mot liberalisering av CMEs, och en konvergens mot en enda typ av ekonomi, LMEn. Thelens ärende i denna artikel kan sägas vara att erbjuda en dynamisk teori -- till skillnad från ändå statiska VoC -- som ändå inte hamnar i konvergensteori.

Inom den institutionalistiska forskningen har idéer om "punctuated equilibria" och "discontinuity" varit mycket inflytelserika, man har hållit sig med en dualism där institutioner ses som stabila på mellanlång sikt där inte mycket händer, och så plötsligt inträffar vändpunkter (t ex 1930-talet, 1970-talet) där allt händer på en gång, och institutionerna byts ut. Katznelson (2003) argumenterar att ”institutions are mostly constraining in these long trajectory periods, and posits that critical juncture moments open up more space for agency”. Thelen vill komma bort från denna dualism och betonar vikten av kontinuerliga, gradvisa institutionella omvandlingar. I tabell 1 nedan klassificeras institutionella förändringsprocesser och resultat av dessa.



VoC jobbar mycket med övre vänstra rutan i tabellen. Överpredicerar stabilitet (476). Punctuated equilibrium-forskningen mycket med nedre högre rutan. Utifrån detta säger Thelen att hennes nyare arbete handlar mycket om att utarbeta redskap för att analysera den övre högra rutan. Detta arbete utvecklats på två fronter. 1) en teori om politiska koalitioner, tillsammans med bl a Palier och Kume 2) mer teoretiskt arbete, tillsammans med Streeck och Mahoney. Thelen tar Tysklands yrkesutbildningssystem som exempel. Skapades 1897 av en auktoritär regering som inte involverade arbetsgivarna och absolut inte facken. Systemet omvandlades sedan över tid. ”The most striking aspect of this whole process, however, is that the most important revisions to this system took place outside of the historic break points. They did not take place through massive institutional re-engineering, but rather through incremental changes that over time cumulated into a very significant institutional transformation.” (477)

Figur 1 nedan ger en mer nyanserad bild av skillnader mellan de rika ländernas samhällsekonomier än vad VoC gör; till VoC:s enda dimension läggs en med solidarism/collectivism kontra segmentalism/dualism. Thelen tar Japans yrkesutbildningssystem och landets lönesättning som exempel på koordinering utan solidaritet: enligt Kenworthys index är lönebildningen centraliserad (5) men det leder inte som ex Sveriges leder till utjämning av löneskillnader (480). Utifrån detta tvådimensionella schema så argumenterar Thelen och Kume (2006) att Tysklands förändring inte är liberalisering, utan ökad segmentering och dualisering


Jag gillar verkligen att Thelen uttalat bygger sin teori om instituionell omvandling på en teoretisering av socioekonomiska och politiska koalitioner:
”Whether or not formal institutions for co-ordination break down, a narrowing of their coalitional base may have very important implications for outcomes of interest, most obviously for labour strength and distributional outcomes. How such narrowing might occur is not so much a question of institutions as it is of political dynamics and especially of the political-coalitional foundations on which institutions rest. High levels of solidarism can give way to greater segmentalism gradually, for example, as employment shifts from manufacturing to services. Thus, if — as in some realms in Germany — solidaristic institutions and practices that were developed for industry in the 1950s and 1960s fail to take hold in services in the 1990s and 2000s, the coalitional base on which these institutions rest will narrow perforce and almost imperceptibly. The important conceptual point, however, is that such developments do not ‘register’ as change on the varieties of capitalism dimension (the x-axis), since they do not represent a breakdown of co-ordination so much as they do a reconfiguration of co-ordination on less solidaristic terms (as indicated by the arrow in Figure 1) (see, especially, Höpner 2007: 16–17; also Thelen and Kume 2006). This explains why there seems sometimes to be a ‘dialogue of the deaf’ between VofC and convergence theories even if the proponents of each are looking at the very same institutions.” (480f)

Thelen tar i artikeln upp tre områden i Tysklands politiska ekonomi som exempel på en sådan dualisering. Det första är lönebildningen.
“In the 1990s a significant literature predicted the breakdown of centralized bargaining through competitive deregulation (Flecker and Schulten 1999; Kapstein 1996; Katz and Darbishire 1999; Mahnkopf and Altvater 1995; Martin and Ross 1999). The core logic behind these predictions ran roughly as follows. Because employers had originally agreed to centralize bargaining to secure wage moderation in the inflationary context of the 1970s, the shift towards persistently high unemployment in the 1980s removed the rationale for their continued participation. Since they could now count on the discipline of the market to control wages, employers were expected to launch a neo-liberal attack against the ‘rigidities’ of centralized bargaining (Siebert 1997).
As we now know, however, centralized bargaining arrangements did not collapse as predicted (Wallerstein and Golden 2000; Wallerstein et al. 1997). In the case of Germany, nothing much has changed in terms of the formal structure of negotiations, which are still conducted at the multi-industrial level and by unions that in the meantime—through mergers—have actually become more encompassing than they were before. The level of formal stability we observe in Germany is striking when one considers the inflammatory rhetoric levelled against centralized bargaining in recent years by some quite powerful actors, notably Hans-Olaf Henkel, the former head of the German Industry Association (BDI). Formal stability in Germany also stands out against the backdrop of other cases such as Britain and Denmark which did in fact witness real formal decentralization in the 1980s and 1990s (Wallerstein and Golden 2000).”
Men:
“However, as Jacob Hacker has put it in a very different context, the formal stability of this system only really captures half the truth (Hacker 2005). The fact is that there have indeed been some rather consequential changes in bargaining, even if these changes have not taken the form of a formal decentralization, let alone a complete breakdown of traditional institutions. The most important of these trends in Germany — much commented upon in the literature — has been a noticeable shrinkage in the coverage of collective bargaining (e.g. Hassel 1999). So while it is certainly noteworthy that there has been no free fall into deregulation, it is also true that significantly fewer workers are now covered by the deals that get negotiated within the context of these still rather centralized negotiations.” (482)
Alltså:
“what we see is something that John Goldthorpe wrote about 25 years ago, namely a trend toward ‘dualism’ (or what I have been calling segmentalism) that involves growing divide between a system that still covers (and covers well) a significant proportion of ‘core’ workers, but with larger numbers of workers outside that core (Goldthorpe 1984). If one focuses excessively on the formal structure of bargaining, one risks missing very significant signs of drift in the system of collective bargaining, as it covers a shrinking core of workers (on ‘drift’, see especially Hacker 2005; also Mahoney and Thelen 2010b; Streeck and Thelen 2005b).” (482)
Det andra exemplet är det tyska yrkesutbildningssystemet, som är mycket berömt. Till skillnad från kollektivavtalssystemet är yrkesutbildningssystemet mycket populärt i Tyskland. Men det är ett problem att lärlingssystemet inte etablerats i tjänstesektorn – den växande sektorn – i någon högre grad. Och många småföretag har inte råd att finansiera de mer avancerade lärlingsplatserna (483);
”again a significant shrinkage in the system’s coverage”.

Det tredje exemplet är arbetsmarknadens och välfärdsstatens institutioner. Thelen konstaterar att Pierson (1994) har en poäng;
“even if outright dismantling of the traditional protections has been politically impossible, the system as a whole is not as locked in as that literature sometimes implies. In fact, very significant changes have been accomplished in a different way, through what Eric Schickler has called institutional layering (Schickler 2001). This mode of change depicts a situation in which the original institutions are left in place, but new elements are added alongside the old system, elements that have transformative potential n the longer run (Mahoney and Thelen 2010b; Streeck and Thelen 2005b). This is the pattern of change one observes in German labour market institutions, through reforms that promote the growth of a low-wage sector and the accompanying changes this has prompted with respect to the two-tier system of unemployment support that emerged under the infamous Hartz reforms.” (484)

Avregleringarna av arbetsmarknaden har inte påverkat “core workers”. Men: ”labour market reforms in the late 1990s and early 2000s have essentially created a new layer, separate and indeed ‘encapsulated’ from those in standard employment relationships (Eichhorst and Kaiser 2006: 16, 21).” (484) Hartz IV innebar att a-kassan förkortades från max 3 år till max 1 år. T: skilled workers i västra delen av landet är sannolikt inte arbetslösa så länge i alla fall Hartz IV förändrade också finansieringen och försvagade stödet till de som inte tjänar tillräckligt mycket för att få go a-kassa. Dualisering: dessa hamnar istället i ett socialbidragssystem/poverty alleviation.

T sammanfattar den tyska utvecklingen
”All in all, the direction of change in Germany in these three realms seems more to conform to a pattern of dualization than liberalization. The coalitional dynamics that have produced this are complex, and ‘insiders’ have not won all the key reform battles (see, e.g. Häusermann forthcoming). However, simplifying somewhat, it also appears to be the case that the very same coalition that has allowed the country to avoid succumbing to liberalization has also actually prevented it from sustaining high levels of solidarism.” (485)
Figur 2 klargör skillnaden mellan den institutionella trend i CMEs som Thelen ser (den gröna pilen), och den som hon menar att neokonvergensteoretikerna ser (den röda pilen):


NW-rutan är i princip tom i verkligheten; LMEs tenderar att vara i SW-rutan, ”suggesting that LMEs cannot sustain high levels of solidarism” (486).*

När Thelen diskuterar "modes and mechanisms of change", så blir det mycket Rehder:
“subtle but significant changes have been sought through efforts to reinterpret existing rules (and with conflicts in some cases being played out more in the courts than in the legislature).
An example of such strategies of change—though institutional conversion — can be found in the area of collective bargaining (on conversion see Streeck and Thelen 2005a, and Mahoney and Thelen 2010b). German employers have sought to challenge the traditional relationship between industry-level bargaining and local (plant-based) negotiations, by bringing court cases centring on the so-called ‘favourability clause’ (Günstigkeitsprinzip) (see especially Rehder 2006, on which I draw here). This rule is central to the German industrial relations system, and has clearly served in the past to shore up centralized bargaining. The law specifies that certain issues (including wages) that are regulated by collective bargaining are in fact reserved for the unions, and it therefore prohibits plant-level works councils from negotiating on these items unless, as the law stipulates, the result of these negotiations would redound ‘to the benefit of the worker’ (zu Gunsten des Arbeitnehmers, therefore: Günstigkeitsprinzip). It is permissible under the law, for example, for works councils to agree to wage increases above the contractual rate, but concession bargaining is ruled out.
There has been an interesting struggle in recent years, played out in the courts, in which firms (sometimes actually in alliance with their works councils) have argued that, in the context of high unemployment, a local deal that trades off lower wages against employment protection does redound ‘to the benefit of the worker’ and therefore is consistent with this law.” (487)

Hittills har facken vunnit dessa strider. Men om de förlorar den så blir resultatet att ”a rule that was originally designed to shore up centralization would be converted into a potentially very powerful vehicle for decentralization.” (488)

Thelens slutsats är mycket bra:
“In sum, and just as in the historical example of vocational education and training cited at the outset, the changes that are taking place across all these realms are such that they combine elements of stability and change. Where this is the case, it is not helpful to ask whether the old institutions have broken down or not. The point, rather, is to look at the way in which a shift in the coalition on which these institutions rest has produced a renegotiation of some aspects of the old system, while leaving other features in place.” (488)
Och i slutsatserna återkommer hon till teorin**. I tabell 2 nedan klargörs ytterligare olika typer av institutionell förändring i de rika länderna***.


De "gap" som Pierson talat om kommer enligt Thelen från fyra olika håll. 1, institutionernas designers nödvändigt begränsade kognition och förutseende. 2, "gaps emerge because institution-building is often a matter of political compromise (Palier 2005; Schickler 2001). This means that institutions and rules are often ambiguous from the beginning, almost by design, as a consequence of the particular (often conflicting) coalition of interests that presides over their founding. Examples abound, but one that is touched on in the discussion above is centralized collective bargaining itself. This is a set of institutions which by its very nature is jointly forged and sustained by (at least segments of) labour and capital (Swenson 1991). /…/". 3. “Third, institutions are not neutral. Because they instantiate power, they are contested. However, since the ‘losers’ in these contests do not always go away, it sometimes happens that actors who are not part of the ‘design coalition’ may nonetheless find ways to occupy and redeploy institutions not of their own making. The example of the German vocational training model comes again to mind — its transformation from a weapon against organized labour into a core foundation for union strength. It is also perhaps worth noting in this context that this is a point that is almost completely lost in the path dependence literature, which invariably stresses how actors adapt their goals and strategies to the prevailing institutions (i.e. with the causal arrow running from institutions to strategies). My point here is something like the opposite, namely, that actors are always trying to bend the institutions and reinterpret the rules to fit their interests and goals (see also Mahoney and Thelen 2010b).” 4, “A fourth source of gaps, perhaps better thought of as an umbrella for the others, is time (Pierson 2004: ch. 4, passim). /…/ This is the point of the example of the Günstigkeitsprinzip, a classic example of a broader class of struggles over what goals institutions serve and how rules should be interpreted — struggles that therefore become important avenues through which these institutions and rules themselves evolve over time.”

Det är en briljant artikel och även Thelens slutsatser är mycket bra: NIE-inspirerade teoretiseringar av institutioner (t ex Weingast 2002), som ser institutioner som oproblematiska kompromisser, fattar inte institutionell förändring (492), och detsamma gäller sociologiska teoretiseringar som ser I som något som omedvetet görs (”the handshake is the institution”), fattar inte dynamiken mellan struktur och aktör.


Fotnot
*Tveksam tolkning av T: detta ”suggests that a high degree of employer co-ordination is necessary (though clearly not sufficient) to achieve high levels of social solidarity (see especially Kitschelt et al. 1999b). This pattern is also consistent with historical work on individual countries that clearly demonstrates that employer organization and power are not antithetical to high levels of labour organization and power — and may well be necessary to achieve the latter (Iversen and Soskice 2009; Swenson 2002; Thelen 2004).” (487)
**Bra teoretisk diskussion: “various modes of change that are ‘incremental but cumulatively transformative’ (Streeck and Thelen 2005a). The foregoing analysis has touched upon a number of these that are in evidence in the German case: institutional drift (collective bargaining and vocational training), conversion through reinterpretation (Günstigkeitsprinzip), and layering (labour market and social policy). In joint work, James Mahoney and I have offered some general propositions about the conditions under which one strategy or mode of change is more likely to emerge than another. Our framework links particular modes of change to specific features of the prevailing political context and of existing institutional rules, by asking two broad questions: (i) does the political context afford defenders of the status quo strong or weak veto possibilities? And (ii) does the targeted institution afford actors opportunities for exerting discretion in its implementation and enforcement? (Mahoney and Thelen 2010b). The answers to these questions produce the analytic space depicted in Table 2.
The foregoing discussion provides empirical examples of all of these modes of change except for outright displacement (lower left quadrant). As I have argued, the wholesale replacement of traditional rules and institutions with new ones is rare in the politics of reform in contemporary advanced capitalist economies.” (488)
***Så här klassificerar hon Rehders forskning om fördelaktighetsprincipen: “the example of the favourability principle (Günstigkeitsprinzip) represents at least the attempt at a strategy of conversion on the part of employers. In this case, the formal rule specifies what is and is not permissible, but much depends on how this rule is interpreted. Does the rule allow works councils to trade off concessions on one dimension (wages) for benefits on another dimension (employment security)? Or must the local deal improve on the industrial contract on each dimension separately? Such is the question that employers put to the courts, in the hope they would rule in favour of the former. The reality is that works councils already often agree to concessions in the ‘grey zone’ of the law, which therefore transpire under the radar (drift). By bringing the issue to the courts, employers hoped to anchor these practices formally, through an authoritative reinterpretation of the law. Clearly employers could have attempted to revise the law itself (in the legislature), but they correctly perceived that this strategy would run up against the opposition of major veto players (social democrats, unions). Thus, the attempt here was to shift the arena of conflict, that is, to move it to an arena where unions and their political allies have fewer possibilities to veto or block the reform — namely the courts. The idea was in effect to move the conflict from the upper right to the lower right quadrant (conversion).” (490)


Referenser
Hacker, J. (2005). ‘Policy drift: the hidden politics of US welfare state retrenchment’. In W. Streeck and K. Thelen (eds.), Beyond Continuity: Institutional Change in Advanced Political Economies. Oxford: Oxford University Press, pp. 40–82.
Hassel, A. (1999). ‘The erosion of the German system of industrial relations’. British Journal of Industrial Relations, 37 (3): 484–505.
—— (2002). ‘The erosion continues: reply’. British Journal of Industrial Relations, 40 (2): 309–17.
Klikauer, T. (2002). ‘Stability in Germany’s industrial relations: a critique of Hassel’s erosion thesis’. British Journal of Industrial Relations, 40 (2): 295–308.
Howell, C. (2003). ‘Varieties of capitalism: and then there was one?’ Comparative Politics, 36 (1): 103–24.
Höpner, M. (2007). ‘Coordination and Organization: The Two Dimensions of Nonliberal Capitalism’. MPIfG Discussion Paper. Cologne: Max Planck Institut für Gesellschaftsforschung.
Schickler, E. (2001). Disjointed Pluralism: Institutional Innovation and the Development of the U.S. Congress. Princeton NJ: Princeton University Press.
Thelen, K and Kume, I. (2006). ‘Coordination as a political problem in coordinated market economies’. Governance, 19 (1): 11–42.

Britta Rehder om juridik och arbetsmarknad

Britta Rehder är professor i statsvetenskap i Bochum och var tidigare verksam vid Max Planck-institutet i Köln, ett ställe där flera av mina favoritforskare, som Fritz Scharpf, Wolfgang Streeck och Martin Höpner också är verksamma. Rehder är expert på institutionell förändring i arbetsmarknads- och välfärdsfrågor, och här ska jag skriva om några av hennes papers på detta tema.

Rehder 2006
Denna artikel är ett bidrag till litteraturen i den jämförande politiska ekonomin om institutionell förändring, såväl som ett bidrag till Rechtspolitologie och Wissenspolitologie. Rehder fokuserar här på institutionell omvandling i arbetsmarknadssystemet genom rättsprocessen:
"Eine wichtige Quelle institutionellenWandels liegt im Spannungsfeld zwischen Regeln und ihrer Anwendung. Eine Institution wird niemals reproduziert, sondern die Akteure müssen sie durch Deutungsleistungen erschließen. Juristen nehmen dabei eine Schlüsselstellung ein, weil sie Interpretationen über die Bedeutung und den Geltungsbereich einer Regel anbieten.Dabei ist die Möglichkeit des inkrementellen Wandels angelegt. Dies wird am Beispiel des Wandels im deutschen Tarifsystem gezeigt."
Hon anför två skäl till att detta är viktigt. 1, empiriskt: den omvandling som sker; 1995-2003 så sjönk kollektivavtalens täckningsgrad i västra Tyskland med 7 procentenheter, och i östra delen av landet med 13 procentenheter. Fackföreningarna har tappat 20 procent av sina medlemmar. Och kollektivavtalen urholkas. Den tidigare forskningen om kollektivavtalssystemets omvandling -- av Dörre, Hassel m fl -- har fokuserat på företagsnivån och förhandlingarna, och inte beaktat rättssystemets betydelse. 2, teoretiskt: diskussionen om kollektivavtalssystemets omvandling är också en diskussion om institutionell omvandling; jfr t ex Streeck och Thelen (2005) (170). Även om de flesta tyska arbetstagare fortfarande omfattas av kollektivavtal, så kan dessa ändå urholkas; "innerhalb des formal relativ stabilen Systems in erheblichem Umfang flexibilisiert und liberalisiert wurde, wodurch die tarifvertraglichen Normen deutlich an Prägekraft verloren haben." (170) Streeck och Thelen (2005) menar att den smygande omvandlingen är regel, inte undantag; "eine ständig sprudelnde Quelle des Wandels liegt demnach in den Ungewissheiten der Produktion und Rezeption von Regeln." Rehder relaterar också till forskning inom Rechtspolitologie -- statsvetenskaplig forskning om juridik? -- som argumenterar mot rättspositivismen och ser spelreglerna som omstridda, och bestämda av maktförhållanden (172).

Avgörande för artikelns empiriska analys är att det i den tyska arbetsrätten finns tre lägen då det är okej med överenskommelser på företagsnivå. 1, på områden, t ex arbetsorganisation, som kollektivavtalen inte reglerar. 2, för att förbättra situationen för arbetstagarna, t ex med högre löner än vad kollektivavtalet säger. 3, när kollektivavtalspartierna "delegerar" till företagsnivån. Rehder menar att delegeringar blivit allt vanligare. Början på decentraliseringen var Leberkompromissen 1984, om arbetstidsförkortning i metallindustrin (174). Överenskommelsen var att den genomsnittliga arbetsveckan på företaget skulle vara 38,5 timmar, men att den för varje individ fick variera mellan 37 och 40 timmar. Sedan mitten av 80-talet och framför allt sedan 90-talet har så kallade "betriebliche Bündnisse für Arbeit" spridit ut sig. Idag har var tredje företag slutit ett sådant avtal, och hälften av alla storföretag. Det nya med de här avtalen är att de omfattar sådant som inte legat på företagsrådsnivå, utan på just kollektivavtalens nivå (174). En del av dessa avtalen innebär alltså att inte komplettera kollektivavtalen utan relativisera dem. Två viktiga rättsfall för att kodifiera denna verksamhet var fallen Viessman 1996 och Burda 1999. Burda handlade om arbetstidsförlängning på företaget från 35 timmar i veckan till 39, utan löneökning -- det ansågs fördelaktigare att behålla jobbet än att bli arbetslös (187).

Två olika perspektiv på institutionell omvandling: funktionalism, och maktteoretiskt. Från ett funktionalistiskt perspektiv så förändras institutioner när de inte fungerar längre, har blivit dysfunktionella. Det maktteoretiska perspektivet består bl a av forskare som följer Offe och Wiesenthal (1980), som Artus (2001). Streeck och Thelen (2005) kritiserar dagens teoretiseringar av institutionell förändring, inklusive de två nämnda, för att utgå från jämviktstillstånd -- i det funktionalistiska fallet, att institutionerna fyller vissa funktioner, och i det maktresursteoretiska fallet att de är kristalliseringar av maktförhållanden (178). De vill förskjuta perspektivet på institutioner från ett med "punctuated equilibria", jämviktstillstånd som alterneras i plötsliga förändringar, till ett perspektiv som betonar gradvisa och smygande förändringar. Detta passar Rehders empiriska fokus på arbetsrätten väl; lagarna skrivs sällan om men omtolkas desto oftare. Kollektivavtalslagen, Tarifvertragsgesetz, är från 1949 och bygger i hög grad på en Sinzheimers tänkande från 1916; det säger sig självt att denna lag har måst omtolkats när arbetsmarknaden har förändrats (179). Rehder pekar särskilt på att jurister och rättsvetare tolkar om lagen successivt; inom tysk arbetsrätt lyder ett talessätt att „Der Richter ist der eigentliche Herr des Arbeitsrechts“, alltså att domaren är arbetsrättens egentliga herre. Rehder för en teoretisk diskussion om vad arbetsrätten är, där detta är en nyckelpassage:
"Handlungsleitend ist die Prämisse, dass der einzelne Arbeitnehmer der Arbeitgeberseite strukturell unterlegen ist und deswegen den Schutz des kollektiven Handelns braucht, damit die Arbeitsmarktparteien auf gleicher Augenhöhe interagieren. Diese politische Grundidee wurde auch von der Rechtsprechung des Bundesverfassungsgerichtes bestätigt. Das TVG und das BetrVG sind also in ihrer jetzigen Form auf eine normative und arbeitnehmerfreundliche Grundordnung rückbezogen. Deutungskonflikte sind damit immer auch klassenbezogene Interessenkonflikte." (180)
Alltså, det finns konflikter i arbetsrätten, klasskonflikter t o m, men samtidigt så är arbetsrätten ett juridiskt fält där experter, jurister bestämmer.

Efter Leberkompromissen 1984 så har enligt Rehder tolkningen av fördelaktighetsprincipen (Günstigkeitsprinzip) varit central för den smygande omvandlingen av tyska arbetsrelationer. Ett av de tillfällen som det är okej med företagsavtal på områden som annars regleras av kollektivavtalen är som vi har sett ovan när det lokala avtalet överträffar kollektivavtalet. Och i tider av massarbetslöshet sedan 1980-talet har argumentet framförts att jämfört med arbetslöshet så är sänkt lön fördelaktigt (181). En sådan tolkning hade tidigare inte fått stöd; fördelaktigheten ska bygga på en "objektiv gruppjämförelse" (objektiven Sachgruppenvergleichs) och frågan är om de arbetslösa är rätt grupp att jämföra med. Denna typ av strider om fördelaktighetsprincipen är mycket gammal, visar Rehder; redan på 20-talet hanterade arbetsdomstolen i Weimarrepubliken fall mycket lika dagens "Bündnisse für Arbeit". På 1980-talet återupplivades denna typ av förhandlingar under inflytande av USA:s concession bargaining, som importerades till Tyskland av USA-baserade multinationella företag. I och med recessionen 1993 blev detta till ett massfenomen. Klaus Adomeit var en av de arbetsrättare som i ljuset av concession bargaining ville omvärdera fördelaktighetsprincipen; han menade 1984 att erfarenheterna i USA visade att lönesänkningar i företag som gick dåligt kunde leda till att företagen återvann konkurrenskraft och efter ett tag kunde gå tillbaka till den tidigare lönenivån. Då skulle den inledande lönesänkningen kunna motiveras utifrån fördelaktighetsprincipen. Adomeit menade att "ekonomins lagar är starkare än våra arbetsrättsliga lagar, och vad som inte kan böjas, kommer att brytas". Adomeit var också en av de som importerade den US-amerikanska law and economics-skolan till Tyskland, en nyliberal forskningsinriktning som utgår från att "fria marknader" är bäst (183). Rehder menar att en diskurskoalition av jurister, ekonomer, Institut der Deutschen Wirtschaft (finansierat av arbetsgivarna) och den liberala pressen, framför allt FAZ, bildades kring detta. Denna diskurs gav legitimitet till enskilda företag som ville ingå företagsavtal med lönesänkningar (185). En mängd olika skäl angavs av företag som ville sänka lönerna: konjunkturnedgångar, hotande konkurs, privatiseringar, internationella tävlingar om produktionen (se Bispinck och Schulten 2003).

Decentraliseringen gör att arbetsgivarsidan i tjänstebranscher får samma fördelar mot de anställda som arbetsgivarna i branscher där man kan flytta produktionen utomlands:
"Es soll nicht bestritten werden, dass die Internationalisierung der Produktion eine Machtverschiebung zugunsten der Arbeitgeberseite bewirkt hat. Gleichwohl bleibt die Standortverlagerung für viele Unternehmen (insbesondere des Dienstleistungssektors) nur eine theoretische Option. Die eigentliche Machtressource der Arbeitgeberseite lag in der skizzierten rechtswissenschaftlichen Neuinterpretation. Sie hat einen Weg eröffnet, durch den die Liberalisierungsinteressen ohne Abwanderung ins Ausland und (vermeintlich) ohne gewerkschaftliche Zustimmung realisierbar wurden, d.h. ohne dass es notwendig gewesen wäre, das Tarifvertragsgesetz substantiell zu modifizieren." (188)
Och för denna liberalisering av det tyska arbetsmarknadssystemet har det inte krävts något "sammanbrott", utan en gradvis förändring har räckt; här hänvisar Rehder till Thelen och Streecks forskning om institutionell omvandling (188f). Denna artikels bidrag till litteraturen om det tyska kollektivavtalssystemets inre och yttre erosion är att peka på betydelsen av juridiken och juristers omtolkningar som en maktresurs; "die juristische Deutungsinnovation hat den Befürwortern der Dezentralisierung eine zusätzliche und bisher wenig beachtete Machtressource zugespielt, die weit bedeutender ist als die Exit-Option der Internationalisierung." (189). Rehder är inte rädd för tillspetsade formuleringar och avslutar med att hävda att domaren idag inte bara är arbetsrättens herre, utan också herre över kollektivavtalen.


Rehder 2007
"While a major part of the US-American literature investigates the politics of judicial action and the politicization of the legal system, research on European courts confines itself to analyzing the effects of judicial action, often describing them in terms of juridifi cation. Based on a review of the existing literature, this paper suggests that European scholars ought to take crucial assumptions of the US-American research tradition more seriously."

"Law and Courts" är fjärde största sektionen inom APSA; inom ECPR finns det ingen separat sektion utan juridiken ingår i Standing Group on Regulatory Governance. Inom sociologin finns det däremot forskning om juridiska frågor, så Rehder menar att Alec Stones (1992) påstående att juridiken lämnats åt juristerna i Europa måste kvalificeras (8).

men i tidig tysk statsvetenskap spelade juridiken en viktig roll: Ernst Fraenkel (1927) analyserade Klassenjustiz effekter på demokratin och arbetarrörelsen i Weimarrepubliken, och Franz Neumann såg "judicial policy-making" som en av de drivande krafterna till den nazistiska staten (7f).

I USA ser en viktig forskningsinriktning på det juridiska agerandets politiska grundvalar. I denna typ av analys försvinner det juridiska systemets egenhet; Rehder citerar Galanter (1992):
"Legal argument incorporates more non-legal materials and adopts modes of analysis that are not so distinct from other discourses. Law firms become more like businesses; courts become more like other governmental bodies …; legal academics become more like other academics."
Från detta perspektiv citerar hon också en viktig artikel av Martin Shapiro från 1964, där han skriver att "the core of Political Jurisprudence is a vision of courts as political agencies and judges as political actors". Men i europeisk forskning tenderar man att se på juridiken inte som en typ av politiskt agerande, utan som något som sker istället för politiskt agerande (10). I USA har däremot den politiska forskningen om juridik levt vidare, och fick på 1980-talet nya influenser från statsvetenskapliga skolor som den historiska institutionalismen och rational choice, två mycket olika teoretiska inriktningar som också tar olika former i den politisk-juridiska forskningen (13-16).

På 1980-talet började så smått juridisk-politisk forskning hända också i Europa, eller åtminstone på europeiska teman. Joseph Weiler, Geoffrey Garrett med flera forskade om EG-domstolen, och Koppen, Verougstraete m fl om nationella domstolar (17). De två inriktningarna möttes dock inte. Det var också de facto i många fall icke-européer som spelade viktiga roller; så började t ex Martin Shapiro och Alec Stone Sweet* skriva om Europa och exporterade då den institutionalistiska juridisk-politiska forskningen till kontinenten (17).**

I sina slutsatser gör Rehder tre poänger. Ett, även om det är sant att individuella domares enskilda åsikter tydliggörs mer i USA än i Europa och det därför är enklare att studera domstolarnas politik i USA, så kommer inte rättsutslag heller i Europa från ingenstans, utan föregås ofta av längre offentliga debatter. Dessa kan studeras och relateras till domarna (22). Två, detta angreppssätt kan anknyta till den europeiska forskningen om korporatism och liknande, som betonar vikten av organiserade intressen. Och tre, det är nödvändigt för europeiska forskare att ta itu med forskning i denna anda för att avmystifiera juridiken (23). "It would also be extremely useful to reveal that the development of legal doctrine and discourse (and therefore court decisions) can be analyzed as a political process of political interest intermediation."


Rehder 2009
I USA spelar juridiken en speciell roll i politiken, med vad Robert Kagan kallat "adversarial legalism", att politiska motståndarna möts i rättssalen och kämpar där***. I denna artikel menar Rehder att något liknande håller på att ske i Tysklands arbetsmarknadssystem. Detta som ett avsteg från den kontinentaleuropeiska traditionen av mer samarbete mellan olika intressegrupper. Rehder menar dock inte att det är någon enkel konvergens till den US-amerikanska modellen, utan snarare något tredje system som uppstår, en specifikt tysk adversarial legalism.

Daniel Kelemen (2006) har argumenterat att den europeiska integrationen och ekonomiska liberaliseringen förknippad med denna kommer att öka inslaget av AL i Europa (221). Mer marknadsliberala lösningar leder enligt Kelemen till mindre av ömsesidig förståelse och fler juridiska konflikter. Rehder håller med och menar att Kelemens mönster passar utvecklingen för Deutsche Bahn AG mycket väl. Före privatiseringen 1993 hade 50 procent av de anställda på DB status som Beamten, "public servants" på engelska, vilket i Tyskland innebär att ens anställningsförhållanden regleras av offentligrätt istället för arbetsrätt, att man har livstidsanställning, m m. Detta förändrades efter 1993, en mängd anställda sades upp, och företaget vann eftergifter från de anställda (222). Det största facket på DB accepterade dessa förändringar, men ett mindre yrkesfack har drivit rättsprocesser i protest. Detta är typiskt för vad som hänt sedan 1990-talet, med ett uppsving för yrkesfack som står utanför den stora konfederationen DGB och inte är solidariska med DGB-facken, t ex i lönepolitiken (224). Rehder menar att uppsplittringen i facksammansättningen i Tyskland gör att situationen närmar sig vad Kagan i ett annat sammanhang kallat hyperpluralism.

Rehders fallstudie i denna artikel är lokförarfacket, Gewerkschaft Deutscher Lokomotivfuehrer (GDL) (228). GDL har trilskats rejält på DB sedan 1993, både med arbetsgivarna och med de två andra facken på DB, ett DGB-fack och ett fack för Beamten. Inte minst har GDL konfliktat för att få sluta egna kollektivavtal utifrån sin egen lönepolitiska filosofi, som är mer marknadsvänlig och mindre inriktad på rättvisa än vad de andra fackens är (229).

Hur representativ är då denna fallstudie? Deutsche Bahn är trots allt ett mycket speciellt företag. Rehder anför tre skäl till att detta ändå spelar roll. Ett, yrkesfacken växer i Tyskland, och tenderar att vara (egoistiskt) militanta, så till exempel med sjukhusläkare, piloter och flygtrafikskontrollanter. Två, fack som ver.di har börjat importera US-amerikanska "revitalization"-strategier till Tyskland, och i denna överföring kan det också komma med adversarial legalism. Tre, i och med Schröderregeringens Hartz IV-reformer bröts den tyska traditionen av korporatistiska samförståndsinriktade reformer av välfärdsstaten (231). Hennes slutliga slutsats blir: "Whether adversarial legalism spreads into many other policy fields remains to be seen. Given that we can observe the fragmentation of political authority in many areas, it is unclear whether this style of policymaking will remain restricted to particular niches." (231)


Fotnot
*Stone Sweet företräder neofunktionalismen i den europeiska integrationens teori. Denna har, påpekar Rehder, framhävt att att framställa ett ämne som tekniskt snarare än politiskt har varit en av de mest framgångsrika strategierna för jurister som politiska aktörer.
**"The fact that many European courts function as “collegial enterprises” is conducive to the predominance of the institutionalist perspective (Kornhauser/Sager 1993: 1). While – as already mentioned – US-American Supreme Court judges are free to publish concurring or dissenting opinions in addition to the single opinion of the court, many judges in Europe are not allowed to do so. And even where individual votes are reported and diverging opinions are revealed, this is only rarely exploited as a resource (Stone 1994: 444–445)." (17)
***Kagans definition av AL bygger på fyra faktorer: (i) användande av rättsysstemet som en kanal för intressepolitik, (ii) därmed en stor juridisk roll i politiken, (iii) komplicerat både på lagstiftande och juridiska arenan att producera bindande beslut, eftersom (iv) intressegrupper har valet att byta arena för att uppnå "bättre" resultat i frågan (219).

"for historical reasons and due to their particular character, the labor courts often use the method of Interessenjurisprudenz, in which the judges try to balance the interests of the litigants (for the historical development of judicial methodology see Graf 1993, pp. 118–138). Sticking to legal doctrine and to the plain meaning of the statutes is insufficient because in many cases no statutes exist. The judges also try to determine what the interests of the litigants are and whether there might be a way of reconciling these interests to preserve social peace. This approach gives them a lot of room to maneuver, therefore the litigants have an incentive to advance their interests offensively in order to convince the judges" (226).

Kollektivavtal på tyska: Haustarifvertrag är företagsspecifikt, Flächentarifvertrag är ett branschavtal.

Referenser
Kelemen D (2006) Suing for Europe: Adversarial Legalism and European Governance. Comparative Political Studies 39 (1), 101–127.
Britta Rehder. 2006. "Recht und Politik beim Wandel des deutschen Flächentarifs. Juristen als politische Akteure im System der Arbeitsbeziehungen". Politische Vierteljahressschrift.
Britta Rehder. 2007. "What Is Political about Jurisprudence? Courts, Politics and Political Science in Europe and the United States". MPIfG Discussion Paper 07 / 5.
Britta Rehder. 2009. "“Adversarial legalism” in the German system of industrial relations?". Regulation and Governance.

Statsskulden och riskfria papper

Definition av safe asset: den är likvid och har ingen credit risk. Enl MCK kan de bara skapas av staten. För låga statsskulder skapar då likviditetsprolem. Simon Wren-Lewis: bra med låg statsskuld på lång sikt, om det inte vore för behovet av safe assets.

M.C.K. "The safe asset shortage", Economist Free Exchange 17 december 2012
Frances Coppola, "When goverments become banks", 2 januari
JW Mason, "Did we have a crisis because deficits were too small?", 15 januari
Simon Wren-Lewis, "The long run government debt target", 11 januari

torsdag 17 januari 2013

Facklig anslutningsgrad i Storbritannien under 1900-talet

I detta blogginlägg går jag igenom nedslag i den äldre forskningslitteraturen om variationer i den fackliga anslutningsgraden i Storbritannien över tid. Det handlar om strukturalistiska kontra interventionistiska perspektiv, men också tidsserieekonometrins utveckling under 1980-talet, som förändrade förutsättningen för den här typen av kvantitativa studier. Detta inlägg är det första i en serie om tre som ska gå igenom forskningsläget på teman som har med facket att göra: detta handlar om organiseringsgraden i Storbritannien, nästa inlägg handlar om jämförande studier av organiseringsgraden i de rika länderna, och det tredje inlägget kommer att handla om mer normativa diskussioner om vad facket är till för idag och vad facket bör göra, enligt forskarna.

Richardson 1979
Richardson recenserar G.S. Bain och F. Elsbeikhs bok Union Growth and the Business Cycle. Bain och Elsbeikh behandlar med ekonometrisk metod -- nytt och spännande i arbetsmarknadsforskningen vid den tiden -- den fackliga anslutningsgradens utveckling i USA, Austrialien, Storbritannien och Sverige.

Fokus är på att förklara år-till-år-variationer och förklara dem med faktorer som inflation, nominallöneförändringar, arbetslöshet och storleken på arbetskraften. Bain och Elsbeikh menar att de med dessa variabler förklarar det mesta av variationen i anslutningsgrad, medan Richardson är mer skeptisk. Han menar att den teoretiska analysen i boken är "ytlig och ad hoc". Ett exempel är Bain och Elsbeikhs argument om varför inflation och förändringar i facklig anslutningsgrad ska vara positivt korrelerade. De hävdar att det beror på att a) högre inflation urholkar reallönerna vilket gör att arbetarna måste organisera sig för att höja lönerna, och b) inflation kan vara ett tecken på att det går bra för företagen, så att de blir mer benägna att godta facklig organisering. Richardsons invändingar är bra: för det första, om arbetarna tror att facklig organisering kan höja deras löner, varför väntar de då till tider med hög inflation för att gå med i facket? Och om företagen förlorar på facklig anslutning, skulle de verkligen vara mer benägna att gå med på sådan bara för att det är högkonjunktur? Richardson menar att Bain och Elsbeikh underskattar dubbeltydigheten i relationerna mellan dessa makrovariabler, och att deras analys därför blir "arbitrary and unconvincing". Också de andra variablerna problematiserar Richardson på liknande sätt. Vad gäller nominallöner så utgår Bain och Elsbeikh från att ökningar av dem gör att de anställda tänker att ökningarna är tack vare facket, och därför blir mer benägna att gå med i facket. Återigen är Richardsons invändning enkel och effektiv: om nu de anställda tror att de får högre löner av att gå med i facket, varför skulle de då vänta till högkonjunkturen för att gå med?

Nästa invändning är också den tung: Bain och Elsbeikh utgår ifrån att den fackliga anslutningsgraden bara är beroende variabel, alltså påverkas av makrovariablerna, men inte själv har en effekt på dem. Detta är ett djupt problematiskt antagande. Ännu ett stort problem är att B och E inte har med mått på arbetskraftens sammansättning -- offentlig och privat sektor, arbetare och tjänstemän, män och kvinnor osv. De säger att de bara vill undersöka tillväxt i fackföreningar, inte deras komposition, men med tanke på att benägenheten att organisera sig skiljer sig åt mellan sektorer osv så blir det problematiskt att inte kontrollera för detta.

Richardson uttrycker också viss skepsis om det statistiska materialet som används i B och E:s analyser, och som de tydligen inte diskuterar särskilt mycket (boken är f ö kort, ca 150 sidor). För Englands del så kör B och E regressioner på 1893 till 1970 men det finns tydligen inte -- eller fanns i alla fall inte 1979 -- skattningar av arbetskraftens storlek före 1945 mer än vid folkräkningarna vart tionde år, så däremellan har denna storlek interpolerats, vilket förstås gör att skattningarna av den fackliga anslutningsgraden är skakiga (281).


Bain och Elsheikh 1982
B och E menar att väldigt lite har gjorts ekonometriskt på facklig anslutningsgrad branschvis. De har själva gjort en tvärsnittstudie av branscher i Storbritannien 1951, 1961 och 1971, men Hines är den enda som har gjort en studie av utvecklingen över tid inom branscher, för tolv branscher 1948-1962. De utgår från deras egna modell från boken från 1977, med följande förklarande variabler: nivå och förändring i arbetslösheten, föregående årets fackliga anslutningsgrad, inflation och nominallöneförändring (för arbetare).

De längsta sammanhängande perioderna för vilka de har data för alla sina variabler är 1926-38 och 1948-74. Då är det för 20 branscher (35). De tycker att de två delarna av datasetet är för korta för att köra separata regressioner, så de klumpar ihop dem och inkluderar en perioddummy och låter både intercept och slope variera mellan de två perioderna. De kör OLS-regressioner. När Durbin-Watson-testet visar att autokorrelation föreligger kör de Cochrane-Urcutt iterative procedure (CORC). De menar att resultaten är bra, att de förklarar från 24 procent (i tryckeribranschen) till 80 procent (i kolgruvor samt järnvägar) av rörelserna i löner (38). De hävdar i sina slutsatser (39f) att pappret visar att Bain-Elsheikh-modellen håller inte bara på aggregerade data, utan också på sektorsnivå. De möter dock inte, och har inte rättat till, något av de argument som Richardson 1979 framförde mot deras modell


Booth 1983
Booth börjar sin artikel med att hävda att det finns tre orsaker att intressera sig för fackföreningsrörelsens tillväxt. Ett, den fackliga anslutningsgraden är en bra indikator på rörelsens styrka; "The greater the degree of unionisation, the greater the control of the workforce by the unions and the more effective their monopoly strength backed by the threat of labour withdrawal." Två, högre facklig anslutning minskar lönespridningen. Och tre, även om den fackliga anslutningsgraden har ökat över tid i Storbritannien (illustreras med diagrammet nedan), så har de kortsiktiga variationerna över tid varit stora, varför? (Jag kan tycka att hon blandar äpplen och päron här, men strunt samma.)


Hennes motivation 3 lägger förstås upp för att pappret ska handla om kortsiktiga variationer i facklig anslutning, liksom Bain-Elsheikh-modellen. Den kritiske läsaren invänder kanske att när man tittar på diagrammet över den fackliga anslutningsgraden 1895-1980 så är det inte år-till-år-förändringarna som man blir mest nyfiken på, utan snarare de episodiska skiftena; perioden verkar kunna delas in i fem sub-perioder, en ca 1900-1920 då facket stärks kraftigt, en 1920-30 med medlemsras, sedan en ny stärkning ca 1935-1950, en stagnation 1950-70 och sedan en ny ökning under 1970-talet. Dessa mer långsiktiga variationer ser betydligt mer intressanta ut än år-till-år-förändringarna, men liksom Bain och Elsheikh så begränsas Booths möjligheter av tidsserieekonometrins utvecklingsstadium.

Booths konjunkturcykelmodell om facklig anslutning är i princip samma som Bain-Elsheikhs. I goda tider när inflationen är hög förväntas facket stärkas, och i tider med arbetslöshet och/eller deflation förväntas facket försvagas (378f). Konjunkturcykelvariablerna har antagits, med undantag i Hines (1964) och Ashenfelter och Pencavel (1969) att inte påverkas av den fackliga anslutningsgraden (379f).

Booth menar att den fackliga anslutningsgraden som variabel bör begränsas så att den inte får anta värden under 0 eller över 100. Hon omformulerar den och logaritmerar den. Booth uppdaterar Bain-Elsheikh-modellen genom att utifrån Hendry och Mizon (1978) modellera ett jämviktstillstånd mellan variablerna. Datasetet är Bain och Elsheikhs. I några regressioner lägger hon till politiska dummyvariabler, för krigsår samt för "periods of strong pro-union feeling" som Attleeregeringen 1945-51. Dessa får dock inte några signifikanta effekter. Booth är mer avancerad ekonometrisk än vad Bain och Elsheikh var och tar upp problemet med omvänd kausalitet i förhållandet inflation och facklig anslutning. För att undkomma sådan kör hon en instrumentvariabelregression där importprisinflation används som instrument för inflation (383f). Hon Chowtestar för strukturella brott 1922, 1933 och 1945 och hittar liksom Bain och Elsheikh i deras bok ett brott i början av 20-talet (385).

Resultaten är att när inflationen ökar så ökar den fackliga anslutningsgraden, och när arbetslösheten ökar så förlorar facket medlemmar. Resultaten är med andra ord mycket lika Bain och Elsheikhs även om metoden förbättrats avsevärt; Booth pekar på att det nu är teorin som måste utvecklas, eftersom konjunkturcykelsteorin bara förklarar kortsiktiga, inte långsiktiga förändringar (386).


Disney 1990
Från Booths artikel, publicerad 1983, till Disneys artikel från 1990 förändras förstås hela situationen för fackföreningsrörelsen i Storbritannien. I Booths diagram 1 med data fram till 1980 så ser vi att den fackliga anslutningsgraden år 1980 i landet var högre än någonsin förr. Disneys artikel kommer efter ett decennium av Thatcherregering och ett snabbt fall i den fackliga anslutningsgraden, enligt hans data från 58 procent år 1980 till 50 procent år 1984. Hur ser då frågan om facklig anslutningsgrad ut för Disney?

Vid det här laget har både Kelly och Richardson (1989) och Booth (1989), som omvärderar sin egen modell från 1983, kommit fram till att konjunkturcykelsmodellen inte räcker till. Både Booth och Metcalf (1989) menar att det samhälleliga klimatet spelar roll, medan Freeman och Pelletier (1990) menar att förändringarna i arbetsrättslig lagstiftning under 80-talet förklarar mycket av minskningen. Disney vill däremot slå ett slag för konjunkturcykelsmodellen, i en uppdaterad variant; han hävdar att tidigare varianter varit felspecifierade.

Han för fram den nödvändiga kritiken, som dykt upp under 1980-talet, att man måste kunna modellera både cykler och trender, att det inte räcker med att förklara år-till-år-förändringar. "It might be argued, for example, that cyclical fluctuations in macroeconomic variables explain fluctuations in trade union density around some moving average, but that the latter itself Is explained by quite different factors." (167) I denna anda så har Borland och Ouliaris (1989) med kointegrationsmetodologi, som utvecklades under 80-talet av framför allt Granger och Engle (som fick nobelpriset i ekonomi 2003 för detta), modellerat den fackliga anslutningsgraden i Australien och visat att den på sikt framför allt bestäms av arbetskraftens sammansättning, såsom andelen män och arbetare. Carruth och Disney (1988) gör en liknande studie för Storbritannien. De får fram nästan samma kortsiktiga effekter som Bain-Elsheikh back in the day, att facket får fler medlemmar när inflationen och sysselsättningen är hög och tappar medlemmar när arbetslösheten och reallönernökningstakten (detta är nytt) är hög, men menar att om inte de förklarande variablerna är trendade över tid (vilket t ex arbetslösheten inte är) så har de ingen långsiktig effekt (168). De får också en liten negativ effekt av Tory-regering. Disneys förklaring till 1980-talets fackliga tapp blir utifrån detta: kombinationen av stigande arbetslöshet, stora reallöneökningar och konservativ regering. Han inkluderar en tabell som jämför predicerade värden från en simulering utifrån Carruth-Disney-modellen körd på 1891-1970 med de faktiska värdena och visar att den de flesta åren 1979-87 hamnar mindre än en procentenhet fel.

Lite förvånande så avfärdar han sektorssammansättningen i ekonomin som förklaring. Han pekar på att den offentliga sektorn, med hög anslutningsgrad, bestått under 80-talet och att jobbförluster i branscher som tung industri skedde lika mycket under 70-talet, då anslutningsgraden ökade, som under 80-talet (jag är skeptisk här) (170). En shift-share-analys av åren 1980-83 visar inga sammansättningseffekter, och även Freeman och Pelletier (1990) får liknande resultat för 1980-86. Disney avfärdar däremot F och P:s huvudförklaring, antifacklig lagstiftning. Han menar, inte helt plausibelt kan jag tycka, att denna lika gärna kan vara en reaktion på facklig försvagning som en orsak till densamma (171). Förklaringen ett förändrat samhällsklimat invänder han mot med motiveringen att denna är svår att modellera ekonometriskt.


Mason och Bain 1993
Från 1979 till 1989 minskade den fackliga anslutningsgraden i Storbritannien från 55 till 41 procent, konstaterar Mason och Bain i inledningen. De menar att det finns två huvudtyper av förklaringar till variationer i facklig anslutningsgrad inom länder över tid. Den ena typen av förklaring är strukturalistiska förklaringar som betonar exogena faktorer som hur makroekonomin mår. Pionjären inom denna "skola" är George Bain, som utvecklade denna tillsammans med medarbetare från mitten av 1970-talet och framåt. Den andra typen av förklaring är "interventionistisk" och fokuserar tvärtom på fackens egna agerande. Pionjären här är Roger Undy, från slutet av 70-talet och framåt.

Bain och Elsheikhs ursprungliga modell var som vi har sett makroekonomisk och deterministisk. Bain reviderade dock sin teori över tid och i Bain och Price (1983) spelar också arbetsgivares och regeringens attityder en roll. T ex så var regeringen under andra världskriget och under 70-talet fackvänlig. Den fackliga anslutningsgraden ökade bl a genom closed shop-systemet. Ännu viktigare för den fackliga expansionen under 70-talet var dock en expansion av sektorer där facket var starkt, såsom den offentliga sektorn.


Undy et al 1981 kritiserade Bains förklaring för att vara "deterministisk". Istället så hävdade det att "one of the primary conditions for achieving relatively high union growth was ... a national leadership oriented and committed to growth as a priority". T ex landet största fackförbund TGWU och det viktiga tjänstemannaförbundet ASTMS hade då expansiva strategier (335).

Moran och Bain verkar ha sympatier med den interventionistiska skolan (jfr 341), och riktar kritik mot Disney (1990). Enligt M och B så passar Disneys modell visserligen förklara mycket av tappet på 80-talet, men inte att anslutningsgraden ökade 1970-74, en period med Tory-regering och snabb reallönetillväxt (338). De pekar också på Booths (1989) resultat att en konjunkturcykelmodell underskattar försvagningen av facket under 80-talet; i Booths simulering så blir skillnaden mellan de predicerade och de faktiska värdena större och större för varje år. Freeman och Pelletier jämför Storbritannien och Irland och visar att på Irland, med ungefär samma makroekonomiska utveckling som Storbritannien under 80-talet men utan den antifackliga lagstiftningen, föll inte den fackliga anslutningsgraden så som i Storbritannien. I F och P:s modell så förklaras 9,5 procent av fallet i facklig anslutningsgrad -- i princip hela minskningen -- av Thatcherregeringens antifackliga politik. B och M ifrågasätter dock deras historieskrivning om 70-talet.

Moran och Bain menar att strukturalister som Bain (inte samma person!) underskattar betydelsen av de anställdas uppfattningar om fackens effektivitet, och för följande intressanta resonemang om fackliga framgångar och motgångar:
"Arguably, membership growth in the 1970s was directly related to the historically high strike rate in the early part of the decade. The climate of high workers' confidence associated with union victories in the early 1970s, compared to an atmosphere of defeat in the 1980s- despite favorable factors such as rising wages and prices and falling unemploy- ment in the second half of that decade- may explain the different recruitment patterns. Different worker perceptions in the two periods are reflected not only in their decisions as to whether or not to join a union, but also in which unions they chose to join: witness the fact that the relatively militant COHSE and NUPE enjoyed substantial growth in the 1970s (Taylor 1980), whereas the "professional" RCN did better in the 1980s, perhaps because it seemed to a higher proportion of nurses to be in tune with the spirit of that decade (Beaumont and Elliot 1989)." (342)
Också Kelly och Edmund Heery (bloggat om här) har kritiserat strukturalisterna, och lyft fram egna studier av fackliga strategier och hur olika strategier ger olika utfall. Enligt Kelly och Heery handlar fackliga organiseringsframsteg om att nå ut till "aggrieved" anställda och övertyga dem om att facklig organisering är meningsfull och kan leda till resultat (342). Beaumont och Harris (1991) visar att  en stor del av icke fackligt anslutna inte är det eftersom att de aldrig blivit tillfrågade; B och H menar att det var först på 1980-talet som de brittiska facken verkligen började prioritera medlemsrekrytering. 1970-talets ökning berodde inte på organiseringskampanjer eller liknande, utan på att antalet closed shops ökade, och på konsolidering av starka fästen inom industrin och den offentliga sektorn (344). Mellan 1980 och 1984 hade bara 39 % av de brittiska fackförbunden organiseringskampanjer; mellan 1985 och 1990 gällde detta däremot 79 % (346). Mason och Bain menar att detta kan indikera ett kvalitativt skifte i de brittiska fackens tänkande och strategier.

Bain och Price återkom 1989 till debatten och nyanserade sin strukturalistiska analys. De lade till en faktor om ovanliga perioder av "acute sociopolitical change" under vilka institutionell "upheaval and renewal" inträffar, med kvalitativa brott i arbetsmarknadssystemets utvecckling. De nämner fyra sådana perioder: Storbritannien och Tyskland 1918-1920, Sverige 1932-38 och USA 1933-1945. Under perioder av "institutional consolidation" händer inte lika mycket, fackliga strategier spelar inte lika stor roll, och de makroekonomiska variablerna är viktiga som förr i Bains modeller. Men i Bain och Price (1989) medieras effekterna av de ekonomiska variablerna av sociopolitiska faktorer, i hög grad fastlagda under tidigare institutionella brott (345).

Mason och Bain avslutar sin artikel med att konstatera att den strukturalistiska analysen visserligen tagit steg framåt -- framför allt när strukturalisterna började skilja på trender och cykler -- men att de fortfarande lutar åt det interventionistiska hållet. Ingen av skolorna vill i vilket fall säga till facken att luta sig tillbaka och inte göra någonting, utan med referens till amerikanen Kochan (1986) (denna artikel är publicerad i en US-amerikansk tidskrift) så menar de att arbetsmarknadsrelationerna (industrial relations) är i en uppbrottsfas och att medvetet agerande krävs för att forma utfallet.


Referenser
George Sayes Bain och Farouk Elsheikh. 1982. "Union Growth and the Business Cycle: A Disaggregated Study". British Journal of Industrial Relations.
Bain, George S., and Robert Price. 1989. "The Comparative Analysis of Union Growth." Unpublished paper, International Industrial Relations Association, Eighth World Congress, Brussels
Allison Booth. 1983. "A Reconsideration of Trade Union Growth in the United Kingdom". British Journal of Industrial Relations.
Richard Disney. 1990. "Explanations of the Decline in Trade Union Density in Britain: an Appraisal". British Journal of Industrial Relations.
Freeman, R. and Pelletier, J. (1990). The impact of industrial relations legislation on British union density'. British Journal of Industrial Relations.
David Hendry och GE Mizon. 1978. "Serial Correlation as a Convenient Simplification Not a Nuisance: A Comment on a Study of the Demand for Money by the Bank of England". Economic Journal.
Bob Mason och Peter Bain. 1993. "The Determinants of Trade Union Membership in Britain: A Survey of the Literature". Industrial and Labor Relations Review.
Ray Richardson. 1979. "Trade Union Growth". British Journal of Industrial Relations.

Kuznetskurvan: nyare diskussioner

En av de verkligt stora och inflytelserika generaliseringarna i samhällsvetenskapen är den så kallade Kuznetskurvan. Nationalekonomen Simon Kuznets, pionjär inom makroekonomisk forskning och forskning om inkomstfördelning, presenterade i sin "presidential address" som ordförande för American Association 1954 idén att inkomstojämlikheten i ett land som går från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi först ökar -- eftersom inkomsterna är högre och mer spridda i industrisektorn än i jordbrukssektorn där nästan alla är ungefär lika fattiga -- och sedan minskar, när industrisamhället mognar, få är kvar som fattiga jordbrukare, och de fattiga stadsbornas ställning i samhället stärks. Kuznets hypotes om vad han själv kallade en "long swing" formulerades som en "kurva", ett upp-och-ner-vänt U där inkomstojämlikheten skulle först öka och sedan minska i takt med den "ekonomiska utvecklingen", och har mer eller mindre troget till vad Kuznets menade använts i otaliga studier av förhållandet mellan ekonomisk utveckling och inkomstojämlikhet. Dessutom har kurvan översatts till andra frågor och man talar om en "environmental Kuznets curve" -- att miljöföroreningarna föregivet först ökar och sedan minskar i ett rikt land --, en "trade openness Kuznets curve" och liknande. I detta blogginlägg presenterar jag Kuznets paper från 1955 och fyra nya papers som på olika sätt arbetar influerade av Kuznets.


Kuznets 1955
Tonen i Kuznets paper är ödmjuk och mycket sympatisk. Bland annat så säger han (s 26) att "The paper is perhaps 5 per cent empirical information and 95 per cent speculation". Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket inkomstfördelningsdata på den tiden -- Kuznets själv var en viktig initiativtagare till att börja samla in relevant och jämför statistik. I detta tidiga papper utgår han från data för tre industrialiserade länder, USA, England och Tyskland. Hans  enkla sammanfattning av den tillgängliga statistiken är att  inkomstojämlikheten minskat sedan 1920-talet, men började kanske minska redan innan WW1 (s 4). Allting är prefisc-data (s 5. I USA  hade 1929 de lägsta två kvintilerna 13,5 procent av de totala inkomsterna; snittet av 1944, 1946, 1947 och 1950 var 18 procent. Motsvarande rörelse för topp 5 procenten från 31 till 20 procent (s 4) I England hade topp 5 procenten 1880 46 procent av de totala inkomsterna, 1910 43 procent, 1929 33 procent, 1938 31 procent, 1947 24 procent. En rejäl minskning från 1880 till 1947 alltså. I Preussen drog toppkvintilen 1875 in 48 procent av de totala inkomsterna, och 1913 50 procent; mer eller mindre oförändrat, och etta gällde också Sachsen där motsvarande siffror var 56,5 och 54,5 procent. I Tyskland minskade ojämlikheten mellan 1913 och 20-talet, men ökade igen under 30-talets depression.

Kuznets menar (s 7) att det är  förvånande att inkomstojämlikheten minskar, med tanke på hur koncentrerat sparandet (och kapitalformationen) är till toppinkomstgrupperna.

Hans berömda kurva börjar så här (s 7f). Han gör två poänger om industrialisering och urbanisering: (1) genomsnittlig inkomst i industrisektorn är högre än den i agrara sektorn, och (2) inkomstspridningen är större i industrisektorn. Så industrialisering bör öka inkomstojämlikheten, till en början i alla fall. Men sedan dyker det upp faktorer som börjar minska ojämlikheten igen:
"One group of factors counteracting the cumulative effect of concentration of savings upon upper-income shares is legislative interference and 'political' decisions. These may be aimed at limiting the cumulation of property directly through inheritance taxes and other explicit capital levies. They may produce similar effects indirectly, e.g., by government-permitted or -induced inflation which reduces the economic value of accumulated wealth stored in fixed-price securities or other properties not fully responsive to price changes; or by legal restriction of the yield on accumulated property, as happened recently in the form of rent controls or of artificially low long-term interest rates maintained by the government to protect the market for its own bonds." (9)
Kuznets konstaterar att denna politiska faktor ligger bortom detta papers syften, men det är värt att notera att omfördelningen reflekterar samhällets syn på "the long-term utility of wide income inequalities" (9; K har ett rätt byråkratiskt språk..). Han tar upp 3 andra faktorer som minskar inkomstkoncentrationen: 1, de rika skaffar färre barn, så eliten som var topp fem procenten 1880 utgör idag kanske bara 2,5 procent av befolkningen. 2, teknologisk dynamism gör att kapital som var mycket värt för en generation sedan ofta inte är det idag. 3, toppinkomsttagarnas arbetsinkomster kommer av "individual excellence", och eftersom de redan tjänar väldigt mycket så har de mindre incitament att jobba hårdare och så höja sina inkomster än mer, än vad arbetstagare med mer normala inkomster har (10).

Den faktor som mest av allt måste ha varit motvikten till den ökning av inkomstojämlikheten som orsakades av industrialiseringen, är tillväxten i icke-jordbruk-låginkomstgruppens inkomster (17). När de urbana arbetargrupperna rotade sig i staden så blev de "more able to take advantage of the possibilities of city life in preparation for the economic struggle". Och:
"in democratic societies the growing political power of the urban lower-income groups led to a variety of protective and supporting legislation, much of it aimed to counteract the worst effects of rapid industrialization and urbanization and to support the claims of the broad masses for more adequate shares of the growing income of the country" (17)
Ordet kurva eller "curve" används aldrig i denna klassiska artikel. Han formulerar sig istället om en "long swing":
"One might thus assume a long swing in the inequality characterizing the secular income structure: widening in the early phases of economic growth when the transition from the pre-industrial to the industrial civilization was most rapid; becoming stabilized for a while; and then narrowing in the later phases." (18)
Progressiva inkomstskatter och "government benefits" bör ha accentuerat minskningen av inkomstojämlikheten, menar han.

Kuznets placerar in sina tre länder i denna "long swing": England ca 1780-1850 ökande ojämlikhet och efter 1875 minskande; USA ca 1840 till 1890, med särskild fart efter 1870, ökande ojämlikhet och efter WW1 minskande; och Tyskland ökande ojämlikhet ca 1840-1890 och minskning efter WW1 (s 19).

Jag konstaterade ovan att Kuznetskurvan appliceras också på andra områden än förhållandet mellan ekonomisk utveckling och inkomstojämlikhet. Redan Kuznets spekulerade i detta: speglar den "long swing" som här skildras andra långa svängningar? T ex i utrikeshandel som procent av BNP eller i statlig intervention i ekonomin; "there must have been a phase of increasing freedom of market forces, giving way to greater intervention by government" (20). Det är anmärkningsvärt hur Polanyiskt det senare låter! Kuznets spekulerar också i att det kanske också finns motsvarande svängningar i kapitalformation och i demografi.

Data för Ceylon, Indien och Puerto Rico runt 1950 visar att inkomstfördelningen där är mer ojämlik än i Tyskland, USA och England samma period (20), och Kuznets spekulerar (24f): kommer dagens utvecklingsländer gå igenom samma svängningar, dvs att en ökning av inkomstojämlikheten är att vänta sig framöver?

I slutsatserna diskuterar Kuznets behovet av mer och bättre data, och ger intressanta exempel på två skolor -- de klassiska ekonomerna och marxismen -- som han menar har övergeneraliserat utifrån statistik för en viss period:
"It has repeatedly been observed that the grand dynamic economics of the classical school of the late 18th and early 19th centuries was a generalization, the main empirical contents of which were the observed developments during half to three quarters of a century in England, the mother country of that school; and that it bore many of the limitations which the brevity and exceptional character of that period and that place naturally imposed upon the theoretical structure. It is also possible that much of Marxian economics may be an overgeneralization of imperfectly understood trends in England during the first half of the 19th century when income inequality may have widened; and that extrapolations of these trends (e.g., increasing misery of the working classes, polarization of society, etc.) proved wrong because due regard was not given to the possible effects upon the economic and social structure of technological changes, extension of the economic system to much of the then unoccupied world, and the very structure of human wants." (27)
Poängen om marxismen kan man relatera till t ex Robert Allens resonemang om "Engels' Pause", den period i mitten av 1800-talet då löneandelen minskade i Storbritannien och Engels skrev sin bok om de arbetande klassernas läge i England. Intressant nog så avslutar Kuznets sin artikel med att hävda att vidare forskning om inkomstfördelning och ekonomisk tillväxt "necessarily calls for a shift from market economics to political and social economy" (28).


Moran 2005
Sociologen Timothy Patrick Moran ger i denna artikel en intressant översikt över Kuznetskurvans varierande liv och öden efter att Kuznets formulerat idén 1955. Som vi har sett ovan så presenterade Kuznets från början idén med stor ödmjukhet och försiktighet, men dessa dygder kom inte helt att bestå i Kuznetskurvediskussionen; så skrev en forskare 1977, när Kuznetskurvans ställning var som starkast, att den var "some sort of 'iron law' of development" (cit 210). Moran har en lite halvhjärtad vetenskapsteoretisk diskussion och tar bland annat upp Latour och Woolgar (1986) som hävdar att förgivettagna "faktum" skapas genom "delection of modalities", att begränsningar om tid, kontext och liknande tas bort eller glöms bort (214); Kuznetskurvan är ett bra exempel på en sådan process. När Kuznets formulerade den handlade den om övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och formulerades med försiktighet, men det där avtog med tiden.

På 60-talet kom de första kvantitativa studierna av Kuznetshypotesen -- Kravis (1960), Oshina (1962), Cutright (1967). De använde tvärsnittsdata (215) och visade att de rika länderna hade lägst ojämlikhet och mellaninkomstländerna hade högst. Därför stöd för Kuznetshypotesen. Teoretiskt byggde den utvecklingsekonomiska diskussionen om Kuznetskurvan under denna tid på en kombination av kurvan med Lewis (1954) dualism, matematiskt utvecklad av Fei och Ranis (1964). Byggde på att bara höginkomsttagare sparar, vilket gör att kapitalformation och tillväxt kräver ojämlikhet (217). Kalecki (1942): "workers spend what they earn and capitalists earn what they spend". Lewis (1976): "development must be inegalitarian". Kuznetskurvan och Lewismodellen blev tillsammans dogm i utvecklingsekonomin på 1970-talet (218).

Men samtidigt så pågick en rörelse bort från detta tänkande. Fishlow (1972, 1973) visade i en inflytelserik studie att Brasiliens tillväxtmirakel varit så ojämlikt att de fattiga faktiskt fått lägre inkomster av det, och Bardham (1973) visade samma sak för Indien. När Robert McNamara blev chef för Världsbanken så omorienterade de sin filosofi och ökade prioriteten för fattigdomsbekämpning; det första uttrycket för detta var skriften Redistribution with Growth från 1974. Under 1980-talet bröt konsensus ner när både nyliberaler och vänsterekonomer från beroendeskolan och världssystemskolan bröt sig loss (223). 1990 beskrev Jeffrey Sachs utvecklingsekonomin som en "ruin i det intellektuella landskapet".

På 1980-talet visade också nya studier med paneldata att Kuznetskurvans starka stöd i tvärsnittsdata inte fanns i panelerna (224). Två intressanta teoretiska argument om hur slutsatser från tvärsnittsdata kan vara vilseledande om man är intresserad av dynamik:
"As Gagliani (1987:323) explains, 'The available cross-sectional scatter might perfectly fit an increasing 45° line while each country is silently moving along a 45° decreasing one.' Or as Tilly (1984:35) argues more broadly, 'There is no logical connection between the sequence of change ... followed by individual countries and the differences that show up in cross-section.'" (225)
Detta kan jämföras med diskussionen om relationen mellan välfärdsstatens storlek och inkomstfördelningen, som också har ett problem med att relationen ser olika ut beroende om man tittar på tvärsnittsdata eller på utveckling över tid. I Kuznetskurvadiskussionen uppstod också en diskussion om det inte i själva verket var fallet att det fanns olika typer av ekonomier, med olika kombinationer av BNP/capita och inkomstfördelning, vilket i enkla tvärsnittsregressioner fick det att se ut som ett fint kurvilinjärt samband. Papanek (1987) föreslog t ex att det fanns fyra grupper: rika länder, Östeuropa, råvaruexportörer, och övriga utvecklingsländer. På 70- och 80-talen visade också studier av Fei (1979) med flera att t ex Taiwan lyckades förena hög tillväxt med relativt jämn inkomstfördelning (228). Ännu en utmaning för Kuznetskurvan från och med 1980-talet är att inkomstojämlikheten i de rika länderna då började öka igen, i vad Bluestone och Harrison (1982) kallade "the great U-turn".

Hur är då situationen för Kuznetskurvan idag? Moran visar att rätt stor oenighet råder, från Dani Rodriks (1998) "the Kuznets curve is fiction" till ekonometriska studier som hävdar sig finna det klassiska uppochnervända U:et i data. Deininger och Squire (1998) får den att försvinna helt enkelt genom att inkludera land-fixed effects. Överlag verkar de flesta forskare mena att kurvan empiriskt sett faktiskt inte finns; utvecklingarna inom länder stämmer inte överens med den enkla formuleringen av en korrelation mellan ekonomisk utveckling och ojämlikhet.

Men Kuznets teori var, säger Moran, mer historiskt grundad och sociologiskt sofistikerad än vad många appliceringar av kurvan varit (232f). Som vi har sett ovan så betonade han hur sociala konsekvenser av industrialisering och urbanisering i sin tur påverkar inkomstfördelningen; U:et förväntades inte uppstå mekaniskt. Det kan alltså finnas fall med kuznetzianska processer utan kuznetsianska kurvor (234). Lindert och Williamson (1985) och Söderberg (1991) har också med långsiktiga historiska data påvisat Kuznetskurvor i USA, Storbritannien och Sverige. I vissa fall tycks Kuznetshypotesen alltså passa med fakta. Och Kuznets själv formulerade alltid hypotesen försiktigt. Williamson (1991) konstaterar:
"Lavish attention to the Kuznets curve has tended to deflect our attention away from assessing the distributional impact of each country's idiosyncratic policies and institutions... [that account] for historical departures from the Kuznets curve. The issue is not so much whether the Kuznets curve exists in history, but rather to understand the forces which account for its presence or absence." (234)
Jag tror inte att det är för mycket att säga att det är den extrema enkelheten i att köra regressioner på BNP/capita och inkomstfördelningsmått som gjort att så många slappa, oteoretiska applikationer av Kuznetshypotesen gjorts.


Angeles 2010
Angeles konstaterar att tidiga studier med tvärsnittsdata fann stöd för K-hypotesen, men senare studier med paneldata alt separata land-för-land-regressioner har inte gjort det (463f). Han menar, fullt rimligt, att paneldata är det lämpligare sättet att testa hypotesen, eftersom Kuznets formulerade den som en hypotes om utvecklingen i dynamiska ekonomier, såsom England, USA och Tyskland från 1800-talets mitt till 1900-talets mitt.

Det ovanliga med Angeles studie av Kuznetshypotesen är att den inte baseras på relationen mellan BNP/capita, som är det vanliga måttet på "ekonomisk utveckling" i de här sammanhangen, och ojämlikhet utan använder andelen sysselsatta i jordbruket som mått på utveckling. Vilket är rimligt: Kuznets (1955) använde ju övergången från jordbruksekonomi till industriell ekonomi som sitt scenario. Därför stämmer Angeles oberoende variabel bättre överens med den mekanism som Kuznets beskrev, än vad BNP/capita gör.

Så här förklarar Angeles hur industrialiseringen förväntas först öka och sedan minska ojämlikheten:
"The initial and final stages of the process would be characterized by a low level of inequality: everybody is a poor rural laborer before development begins while everybody is an urban worker when the process finishes. The intermediate stages would be characterized by higher inequality due to the difference between urban workers and farm labourers." (464)
Den oberoende variabeln är andelen av de sysselsatta som är verksamma utanför jordbrukssektorn. Detta mått kommer från Världsbankens World Development Indicators och finns för perioden 1980-2005. Ett alternativt mått som finns tillbaka till 1960 och för fler länder är urbanisering, som ju Kuznets också diskuterade. Dessa data kommer också från Världsbanken. De oberoende variablerna inkluderas rakt upp och ner och kvadrerade, för att fånga det hypotetiska kurvilinjära förhållandet med inkomstojämlikheten. Den beroende variabeln kommer från datasetet World Income Inequality Database 2.0 från World Institute for Development Economics Research (UNU-WIDER). Där finns data från Deininger och Squire (1996), Världsbanken och andra källor, totalt över 4000 datapunkter med ginikoefficienter (465).

Angeles använder två olika ekonometriska strategier. Den första är att poola alla länder ihop och köra panelregressioner. Då utgår man från att samma mekanism är verksam i alla länder. Här använder Angeles fixed effects inte bara för länder utan också för datakälla, eftersom de kan ha haft olika metodologier etc när data togs fram. Den andra strategin är att köra separata regressioner på olika länder

I panelregressionen med alla länder inkluderade och med land-fixed effects får Angeles de förväntade resultaten: negativ koefficient för andelen sysselsatta utanför jordbruket och positiv för densamma kvadrerad, och båda koefficienterna är statistiskt signifikanta. Med urbanisering som förklarande variabel blir denna inte signifikant. När han kör regressioner på individuella länder så får han nollresultat: i vissa länder verkar det finnas en U-kurva som förväntat, i andra en uppochnervänd U-kurva (469).

Angeles slutsats är kort, koncis och tydlig:
"We conclude that neither employment outside agriculture, nor the related measure of urban population, are related to inequality in any systematic way, contradicting the existence of a Kuznets’ curve as an empirical regularity." (473)

Huang Lin och Yeh 2012
Huang Lin och Yeh följer Lind och Mehlum (2010) i att hävda att BNP/c och BNP/c kvadrerad är det lämpliga sättet att testa för Kuznetskurvor; de menar att den kvadrerade termen fuskar. De hävdar att ett bättre test är att bestämma en punkt i utvecklingen till vänster om vilken ojämlikheten ökar med mer BNP och till höger om vilken ojämlikheten minskar med mer BNP.

Deras beroende variabel är (loggade) andelen av inkomsterna som går till toppdecilen, toppercentilen och topp 5 %, i USA 1917-2007. Data kommer från Atkinson, Piketty och Saez databas. Den oberoende variabeln är loggad PPP-BNP per capita från Penn World Table.

De kör unit root-tester och får fram att ojämlikhetsvariablerna är icke-stationära om man inte använder strukturella brott, men stationära om man använder sådana. De kör regressioner med Mann-Whitney-U test och grejer och visar (no shit, Sherlock) att i USA 1917-2007 är relationen BNP/capita och ojämlikhet U-formad, inte uppochnervänt U-formad som Kuznetshypotesen säger. Detta resultat är häpnadsväckande banalt; med tanke på att det räcker att titta på ett diagram -- och de här är välbekanta -- över toppercentilens andel i USA under 1900-talet för att se att ojämlikheten först minskat och sedan ökat under perioden. Som ett test på Kuznetshypotesen kan jag absolut inte ta resultatet på allvar, med tanke på att Kuznets resonemang handlade om övergången från en jordbruksekonomi till en industrialiserad ekonomi, något som snarare skedde före 1917 i USA än under perioden 1917-2007. Jag antar att redaktören för tidskriften -- Applied Economic Letters -- helt enkelt gillade metoden de använder.


Lee, Kim och Shim 2011
Ett väldigt mycket mer substantiellt paper är Cheol-Sung Lee, Young-Bum Kim, and Jae-Mahn Shims "The Limit of Equality Projects" från American Sociological Review 2011*.

De börjar med att konstatera att det finns två stora litteraturer om inkomstfördelningen i rika länder. Den ena är den maktresursteoretiska litteraturen som visar att vänsterregeringar, starka fackföreningar och centraliserade löneförhandlingar minskar inkomstojämlikheten. Som exempel på sådan forskning nämner de bla, för att ta exempel som jag bloggat om, Korpi och Palme (1998), David Bradys forskning och Rueda och Pontussons forskning. Den andra är litteraturen om globalisering, som oftast menar att globaliseringen ökar ojämlikheten i rika länder. Som exempel nämns bl a Alderson och Nielsen (2002). Det nya med LKS approach är ett fokus på välfärdsstatens egen dynamik kan ha vänt till ökad ojämlikhet. De menar att den tidigare forskningen
"fail to detect or explain the increase in income inequality during the past few decades in advanced industrial countries in the context of the contradictions generated by the welfare state itself in its interaction with deep structural changes. We propose an explanatory model that emphasizes the roles of domestic sectoral conflicts and structural imbalance between sectors in limiting a traditional component of left-wing governance: the egalitarian effects of public sector employment." (101)
De hävdar med referens till den gamle marxisten James O'Connor (1977) att det finns en strukturell motsättning mellan den offentliga sektorn/välfärdsstaten och den privata sektorn.

Den offentliga sektorn minskar inkomstojämlikheten genom två mekanismer: den öka jobbmöjligheterna för arbetsmarknadens outsiders, och har kollektivavtal och "generous pay scales" (101f). Dessutom så minskar den offentliga sektorn inkomstojämlikheten indirekt, genom sina effekter på humankapitalformationen genom förskolor, skolor, arbetsmarknadsutbildningar och liknande.

Lee, Kim och Shin menar att under efterkrigstiden -- i andra sammanhang kallas perioden ofta "de gyllene åren", se t ex Eichengreen och Iversen 1999, Marglin och Schor 1990 -- så kom fackförbund och arbetsgivare i privat sektor och offentlig sektor överens med varann**. Produktivitetsskillnaden var inte för stor, och koordinerade löneförhandlingar med löneåterhållsamhet gällde (enligt LKS; det finns empiriska anledningar till att vara skeptisk mot detta stylized fact, se Hatton och Boyer 2005, Svanlund 2010 och Molinder 2012).


Under 1970- och 80-talen i de anglosaxiska länderna och 1990-talet i t ex de nordiska länderna uppstod dock allt större slitningar mellan privat och offentlig sektor (för svensk del är Elvander 1988 en briljant exposé över detta***). Motsättningarna har tre grundvalar. Ett, Baumols sjuka och de skilda produktivitetsutvecklingarna i industri och tjänstesektor. Två, de offentliga fackens ökade styrka (jfr Traxler och Brandl 2010). Kombinationer av starka fack och vänligt inställda vänsterregeringar som yttersta arbetsgivare ledde enligt LKS till för höga löneökningar i offentlig sektor, relaterat till produktiviteten (103f). Tre, den offentliga sektorns fack är inte utsatta för global konkurrens, och därför, menar LKS med referens till Garrett och Way (2000), så har de större utrymme för lönemilitans än vad facken i den exporterande sektorn har. De ökade motsättningarna minskade solidariteten inom arbetarklassen och öppnade för allianser över klassgränserna inom branscher****. Facken inom den privata sektorn kan tröttna på alliansen mellan offentliga sektorns fack och regeringen, och lessna på att höjda skatter alternativt högre inflation betalar de offentliganställdas högre löner. Den privata sektorns fack blir då mer benägna att lämna centraliserade löneförhandlingar; LKS tar svenska Metall 1983 som exempel, med referens till Iversen (1996) och Pontusson och Swenson (1997). I figur 1 ovan befinner vi oss nu i steg 2.

I steg 3 ökar inkomstojämlikheten. Det växande produktivitetsgapet nollställer den offentliga sektorns utjämnande roll, enligt LKS (105). Den stora offentliga sektorn ökar arbetslösheten genom inte kunna absorbera de som förlorat jobbet i industrin, eftersom de tidigare industrianställda á la Varieties of Capitalism har specific skills. Den högproduktiva industrin -- både arbetsgivare och fack -- kommer att föredra branschförhandlingar eller företagsvisa förhandlingar för att kunna fullt ut dra nytta av sin höga produktivitet.

Den beroende variabeln i den ekonometriska undersökningen är ginikoefficient i disponibel hushållsinkomst. Lönespridning, som är en ofta använd variabel, räcker inte eftersom denna inte har med effekterna av arbetslöshet, undersysselsättning, kapitalinkomster samt välfärdsstatens direkta effekter på fördelningen (106). Ginin kommer från UNU-WIDER:s World Income Inequality Dataset, WIID. Variabeln offentligsektorsysselsättning är andelen av 15-64-åringar som är anställda i offentlig sektor, från OECD, kompletterat med data från Scharpf och Schmidt (2000). Sektorsproduktivitet definieras som value added i sektorn relaterat till antalet anställda där. Dessa data kommer från OECD-STAN.

Utifrån Kuznets (1955) och Alderson har de andelen anställda i jordbruket som kontrollvariabel, och sektordualism definierat som andelen av arbetskraften som är i jordbruket minus jordbrukets andel av BNP; detta fångar skillnaden i inkomster mellan sektorer och förväntas öka inkomstojämlikheten (108). Andelen av arbetskraften som är i finanssektorn förväntas öka ojämlikheten. Data kommer från OECD. Arbetslösheten förväntas också öka ojämlikheten och kommer från OECD. Kvinnligt arbetskraftsdeltagande har enligt Gottschalk och Smeeding (1997) en positiv effekt på inkomstojämlikheten i USA, men enligt Rueda och Pontusson en negativ effekt. Data kommer från Huber et al (2004) och OECD. De kontrollerar för vänsterpartiers och kristdemokratiska partiers andel av regeringsplatserna; båda dessa förväntas minska inkomstojämlikheten. Data kommer från Swank (2009). Scruggs (2003) welfare generosity benefit index (se bloggen här, här)förväntas minska inkomstojämlikheten. Detsamma förväntas om facklig anslutningsgrad, som hämtas från Golden och Wallerstein (2006) och Visser (2006). De fyra politiska kontrollvariablerna är starkt korrelerade med varandra och med den huvudsakliga oberoende variabeln offentliga sektorns storlek (korrelationerna redovisas för en gångs skull, i ett appendix) så de är med i olika regressioner. De kontrollerar för fyra mått på globalisering: nettomigration, utgående FDI, importer från länder i Syd*****, och kapitalmarknadsöppenhet. Alla förväntas öka ojämlikheten.

Deras dataset är ett obalanserat paneldataset med 239 observationer för 16 länder 1971-2003. De diskuterar ifall random effects eller fixed effects för länderna är bättre, och menar att eftersom deras argument om offentliga sektorns expansion bygger på saker som händer inom länder, så är FE bättre (110). Resultat med RE-modeller redovisas i ett online-appendix.

De kör regressioner med andel anställda i offentlig sektor, produktivitetsgapet, och tidsdummies. Överlag minskar anställda i offentlig sektor inkomstojämlikheten. Men när de börjar dela upp samplet så tappar variabeln sin effekt i den senare delen av samplet. När de har med en interaktion mellan offentlig sektor och produktivitetsgap får denna en positiv och statistiskt signifikant koefficient (dvs är associerad med ökad ojämlikhet) medan de två underliggande variablerna får negativa koefficienter. Detta tolkar LKS som stöd för hypotesen att det är konflikter mellan sektorer utifrån divergerande produktivitet som gör att den offentliga sektorn tappar sin utjämnande roll (114). I figur 3 nedan redovisas effekten av interaktionen (de hänvisar till Brambor, Clark och Golder 2006):


De går vidare med robustness checks, modeller med kontrollvariabler. Kumulativ vänsterregering får ingen statistiskt signifikant effekt -- det uppstår problem med multikollinearitet här -- vilket LKS tolkar som att vänsterregeringars minskning av ojämlikheten mest sker genom kanalen anställningar i offentlig sektor. Scruggs dekommodifieringsindex får däremot den förväntade negativa och signifikanta effekten. (Men facklig anslutningsgrad inte.) Överlag så är effekterna av offentlig sektor och produktivitetsgap robusta.
"By focusing on deep structural changes in an economy and their interaction with traditional class politics, we substantiate our claim that an increasing inter-sectoral productivity difference alters the negative relationship between public-sector expansion and income inequality."(117)
De menar att även om anställningar i offentlig sektor tappat något av sin kraft som omfördelningspolitik så är fortfarande politik och välfärdsstaten de viktigaste faktorerna för minskningar av ojämlikheten. Vänsterpartier kommer i högre grad rikta in sig på "non-insurance assistance program" och "job training", spekulerar Lee, Kim och Shim. (Jfr Hicks 2009.) De vill heller inte döma ut den offentliga sektorns expansion: den har ökat jämställdheten mellan könen och förbättrat humankapitalet, och är fortfarande "a vital policy alternative" för att uppnå "a high-employment and high-equality society". Med de stora påstående i slutsatserna så känns det nästan som att de backar lite från sina egna resultat och argumentet som tidigare lagts fram, om att effekten av den offentliga sektorn avtagit så himla mycket och kanske t o m helt försvunnit. Men ett intressant argument är det, och väl grundat i historien om 1970- 80- och 90-talen, en historia som inte minst bygger på det svenska fallet såsom analyserat av Pontusson, Swenson, Iversen, Ahlén (1989) med flera.


Fotnot
*5-årig impact factor för Applied Economic Letters är 0,340; för American Sociological Review 5,777.
**"Private-sector unions, especially in manufacturing sectors, will likely remain in the solidaristic wagesetting arrangement as long as productivity gaps between public and private sectors are low, because the unions can reduce wage gaps in and between sectors through coordinated wage bargaining. In addition, privatesector employers prefer to remain in coordinated wage bargaining, provided (1) their competitive advantage is substantially guaranteed by wage restraint and (2) sound macro-economic environments provide them with a satisfactory level of demand. Public-sector workers prefer to remain with coordinated wage bargaining because governments guarantee them relatively higher wages and fringe benefits than the free market could provide." (102)
*** "For example, in Sweden until the mid-1960s, Tjänstemännens Centralorganisation-Swedish Confederation of Professional Employees (TCO) and Sverigers Akademikes Centraloganisation-Swedish Confederation of Professional Association (SACO) accepted the rate of wage increase determined by bargaining between Landsorganisationen-Swedish Trade Union Confederation (LO) and Svenska arbetsgivarefo¨reningen-Swedish Employer Association (SAF) as the reference point for their own rate of wage increase (Gourevitch et al. 1984)." (118n)
****"In the early 1970s in Sweden, for example, white-collar unions, including public-sector unions, formed an organization for independent wage bargaining (Flucher 1991) that paved the way toward decentralized wage bargaining in the 1980s and 1990s." (104)
*****Definieras som importer från länder "other than the 23 advanced industrial countries". Data kommer från OECD:s International Trade by Commodities Statistics. Industriimporter definieras som grupperna 5, 6, 7 och 8 i Standard International Trade Classification (Revision 2).

Referenser
Ahle´n, Kristina. 1989. ‘‘Swedish Collective Bargaining Under Pressure: Inter-Union Rivalry and Income Policies.’’ British Journal of Industrial Relations 27:330–46.
Luis Angeles. 2010. "An alternative test of Kuznets’ hypothesis". Journal of Economic Inequality.
Brambor, Thomas, William Roberts Clark, and Matt Golder. 2006. ‘‘Understanding Interaction Models: Improving Empirical Analyses.’’ Political Analysis 14:63–82.
Flucher, James. 1991. Labor Movements, Employers, and the State: Conflict and Co-operation in Britain and Sweden. Oxford: Clarendon Press.
Ho-Chuan (River) Huang , Yi-Chen Lin och Chih-Chuan Yeh. 2012. An appropriate test of the Kuznets hypothesis, Applied Economics Letters, 19:1, 47-51
Simon Kuznets. 1955. "Economic growth and income inequality". American Economic Review.
Cheol-Sung Lee, Young-Bum Kim, and Jae-Mahn Shim. 2011. "The Limit of Equality Projects: Public-Sector Expansion, Sectoral Conflicts, and Income Inequality in Postindustrial Economies". American Sociological Review.
Nils Elvander. 1988. Den svenska modellen. Stockholm: Allmänna förlaget.
Lind, J. T. and Mehlum, H. (2010) With or without U? The appropriate test for a U-shaped relationship, Oxford Bulletin of Economics and Statistics, 72, 109–18.
Timothy Patrick Moran. 2005. "Kuznets's Inverted U-Curve Hypothesis: The Rise, Demise, and Continued Relevance of a Socioeconomic Law". Sociological Forum, Vol. 20, No. 2.