Maktresursteorin, utvecklad av Gösta Esping-Andersen och Walter Korpi på 1980-talet, är en av de viktigaste teorierna inom forskningen om välfärdsstaten och inkomstfördelning. Jag ska här introducera den genom att kolla på sex artiklar skrivna av Walter Korpi - i tre fall med medarbetare - från 1980 till 2006.
Shalev och Korpi 1980
"Amerikansk exceptionalism", faktumet att USA har svagare fack och inget arbetareparti, är ett klassiskt diskussionsämne i samhällsvetenskapen, åtminstone sedan
Werner Sombarts Varför finns det ingen socialism i Förenta Staterna? från 1906.
Michael Shalev och Walter Korpi ger sin version i artikeln "Working Class Mobilization and American Exceptionalism", publicerad i
Economic and Industrial Democracy 1980. Inledningen är minst sagt tydlig som analytiskt ställningstagande:
"The prospects for industrial and economic democracy are basically a reflection of the distribution of power resources between the major collectivities or classes in a society. In the western democracies the major collectivities are, on the one hand, those who control the means of production, the bourgeoisie or the capitalist class, and on the other hand, those who are dependent on offering their labor power on the labor market, the wage earners. In most societies we do of course also find other collectivities or classes, the importance of which varies and partly depends on the level of industrialization of the society. These collectivities or classes have control over power resources of various kinds." (s 31)
De går vidare med att hävda att maktfördelningen i samhället för det första beror på fördelningen av maktresurser, och för det andra hur bra grupperna (
collectivities/
classes) är på att gemensamt mobilisera resurserna. De hävdar vidare om löntagarnas maktresurser:
"The power resources of wage earners depend primarily upon the extent to which they are willing and able to act collectively, something which is expressed primarily through organizations like unions and working class based parties." (s 32)
De här teoretiska ställningstagandena spelar egentligen inte så stor roll för analysen i artikeln, som inte bygger på originalforskning utan är en omanalys av andras forskning, men jag återger dem ändå eftersom de säger något om Korpis maktresursteori, som ju är vad jag är primärt intresserad av här. Analysen av den amerikanska exceptionalismen är inte så originell: de går igenom klassiska frågor om förhållandet mellan kyrka och stat, olika typer av överklass- och borgerliga partier, nationernas historia, jordägare osv. En intressant analys som jag inte kände till är den norske historikern Edvard Bulls artikel "Arbetarrörelsens ställning i de tre nordiska länderna 1914-1920" från 1922, som ger en strukturell förklaring till variationen i radikalism i skandinaviska arbetarrörelser. Bull hävdade att Norge industrialiserades väldigt snabbt och med stora, mäktiga företag, vilket orsakade en hög grad av vänsterradikalism bland arbetarna. Danmark karaktäriserades däremot enligt Bull av en långsam industrialisering med småskalig industri som producerade för hemmamarknaden, och detta mönster gjorde att den revolutionära arbetarrörelsen fick föga fäste där. Sverige var enligt Bull ett mellanting, med en långsamt växande arbetarklass men med en storskalig exportberoende industri (s 36f). Shalev och Korpi refererar också nyare liknande analyser: Shorter och Tilly (1974) om industristruktur och ideologi i Frankrike, och John Stephens (1979) som föreslog att "the degree of centralization of capital in a country is the dominant variable explaining crossnational differences in levels of unionization and the degree of centralization of unions, as well as the nature and extent of employer organization." En förklaring så deterministisk som man bara kunde göra dem på den strukturalistiska marxismens 1970-tal! Shalev och Korpi är inte heller övertygade om strukturell determinism: "Social structure must thus be assumed to leave several ’degrees of freedom’ for the actual outcomes of the struggles involved in working class mobilization." (s 53)
Shalev och Korpi tar upp tre etablerade skolor av teorier om amerikansk exceptionalism. Ett, att arbetarna inte behövde agera kollektivt eftersom de kunde undkomma industriproletariatets slit genom att för det första flytta till "the Frontier", västra USA, och bli jordbrukare, och för det andra genom att den sociala rörligheten i USA var särskilt stor (påstås det). Denna förklaring företrädde redan Sombart. Den andra skolan av teorier handlar om splittringar i arbetarklassen genom religion, etnicitet och ursprung. Den tredje skolan fokuserar däremot på arbetsgivarnas makt och på USA:s speciella politiska institutioner, t ex valsystemet som gör att det är mycket svårt att (t ex som arbetareparti) slå sig in som ett tredje stort parti. Förklaringen som fokuserar på arbetsgivarnas makt lades faktiskt fram redan 1906 av den institutionalistiske ekonomen John Commons. Commons skrev då bland annat om arbetsgivarna, i
American Journal of Sociology: "Their tactics are directed, not so much toward winning strikes as toward preventing strikes and disintegrating unions. By wise promotions, by watchful detectives, by prompt discharge of agitators, by an all-round increase of wages when agitation is active on the outside, by a reduction only when the menace has passed or when work is slack, by shutting down a plant where unionism is taking root and throwing orders to other plants, by establishing the so-called ’open door’ - these and other masterful strategies set up a problem quite different from what unionism has heretofore met (Commons 1906:763)." Arbetsgivarna i USA var de facto mer våldsamma mot fackföreningar, och hade större stöd från staten (delstaterna i regel) än arbetsgivarna i jämförbara länder, vilket också visats på senare tid av bland andra
Robin Archer, vilket jag diskuterar i min rapport "
Varför är fackföreningsrörelsen så svag i USA?".
Faktorn att facket aldrig blev så starkt som i jämförbara länder, är också Shalev och Korpis förklaring till varför något starkt arbetareparti aldrig växte fram i USA. Vad gäller valsystemet så pekar de på att Labour i Storbritannien faktiskt lyckades etablera sig som ett av de två stora partierna (genom att tränga ut liberalerna), vilket antyder att något liknande hade varit möjligt också i USA (s 55).
Den förklaringen är huvudslutsatsen i artikeln. Men jag vill också lyfta fram något som de säger om vilka policies som tilltalar de breda lagren av löntagare:
"Sweden’s longrun experience appears to demonstrate that polities [sic] which speak to the broadest and most basic interests of all sellers of labor power - such as employment security - are most effective in achieving a broad base of support (Korpi 1978; Martin 1973)." (s 54)
Vad som är intressant med detta idag är att det finns en väldigt stor insider-outsider-debatt som handlar om intressemotsättningar inom den stora gruppen löntagare, närmare bestämt motsättningar mellan "insiders", folk som har fasta jobb, och "outsiders" som är arbetslösa och folk med prekära anställningar. Några sådana motsättningar finns inte i Shalev och Korpis modell...
Korpi 1985
Om den förra artikeln var en historisk exposé, så är det här något helt annat: en rent teoretisk diskussion, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att artikeln är publicerad i tidskriften
Sociological Theory. Artikelns huvudfokus är en diskussion (eller polemik) med den statsvetenskapliga teorin pluralism, utifrån ett maktresursperspektiv, om hur man ska förstå det svåra fenomenet makt. I grund och botten är Korpis budskap att pluralister som Robert Dahl, med sin klassiska studie från 1961, i behavioralistisk anda definierar makt som något som utövas och då kan mätas, men att i själva verket en viktig del av att ha makt/resurser/ är att inte behöva använda dem, men som ändå håller aktörer med motsatta aktörer passiva, eftersom de vet att om de startar en konflikt så kommer de att förlora (s 37, 40f). Om maktresurser ses på detta sätt, som en funktion som undertrycker andra aktörers möjliga initiativ, så fungerar inte pluralisternas metod för att mäta maktförhållanden i samhället, utan analytikern måste fokusera mer på aktörers intentioner, jämföra olika aktörers intentioner, och om vissa aktörer inte agerar utifrån sina intentioner så kan detta bero på att aktören vet att agerande skulle leda till en konflikt som man skulle förlora. Korpi tar upp elitteoretikernas kritik av pluralismen, som fokuserade på pluralisternas blindhet för vilka frågor som lämnas utanför agendan, "non-issues" och "non-decision-making", och hävdade att "power hides", liksom Steven Lukes än mer radikala kritik av pluralisternas maktbegrepp (s 32). Korpi konstaterar att det utifrån detta perspektiv finns "ways of exercising power which involve unconscious action as well as unconscious inaction, concepts which are unlikely to appear inviting to empirically inclined social scientists."
Han lägger också fram centrala definitioner för sin egen maktresursteori. Så här definieras maktresurser: "we will here define power resources as the attributes (capacities or means) of actors (individuals or collectivities), which enable them to reward or to punish other actors." (s 33) Han diskuterar två dimensioner av maktresurser: "domain", som är antalet aktörer som kan bestraffas med resursen, och "scope", som är omfånget av aktiviteter hos dessa aktörer som kan belönas eller bestraffas. Kostnader för att använda maktresurser är av avgörande vikt, och består av två typer: mobiliseringskostnader och användandekostnader. Det finns enligt Korpi tre typer av maktresurser: "coercive" involverar fysiskt tvång; "renumerative" handlar om kontroll över materiella resurser; och "normativa" handlar om "symbolic rewards or deprivations" (34). I västerländska samhällen pekar han på våld, egendom och arbetskraft som centrala maktresurser. Jag kan tycka att det här är en konstig typologi med tre väldigt olika fenomen sammanklumpade. I kapitalistiska demokratier är egendomen en särskilt viktig maktresurs, säger Korpi: "The differences in the characteristics of the different types of power resources subsumed under the concept of property provide starting points for an understanding of the nature of capitalist democracy." (s 34) Han diskuterar också arbetskraft som maktresurs utifrån begreppet "humankapital", taget direkt från den då pågående humankapitalrevolutionen inom nationalekonomin; över huvud taget är krascharna av teorier i denna text från 1985 mycket intressanta: Arrow-Debreu och humankapitalteori möter statsvetenskaplig pluralism som möter marxistisk statsteori som möter maktresursteorin, och Korpi hävdar också att det "intentionella" perspektiv på makt som han ger har uttryckts allra bäst av spelteorin (!) (s 33: "The intentional mode of explanation thus leads to an analysis of interdependent choices, an approach which is presently best
formalized in game theory, where the decision of each is seen as dependent on the decisions of all.")
Korpi går vidare från sina definitioner till att basha neoklassisk marknadsteori för att ha samma "naiva" syn på makt som pluralisterna, och droppar där också en oneliner som denna: "Unlike the standard mode of neo-classical economic analysis, the power resource approach thus leads to the hypothesis of "the Matthew effect" in exchange: to him that hath, shall be given" (s 37) Han förklarar också avståndet mellan maktresursteorin och marxismen i synen på staten, ett ämne som är väldigt intressant och som jag gärna skulle ha velat ha mer diskussion om:
"In contrast to the pluralist perspective as well as to the functionalist interpretations of Marxism, which assume that the state in capitalist democracies is more or less a constant, and basically reflects either the interests of the plurality of pressure groups in society or the interests of the economically dominant class, the power resource approach leads to the hypothesis that the extent of bias in the functioning of the state can vary considerably as a reflection of the distribution of power resources in these societies and thus that politics can be expected to matter; e.g., for the distributive processes in society" (s 39)
Korpi och Palme 1998
Denna artikel är återigen något helt annorlunda än de två föregående. Där artikeln från 1980 var en historisk exposé och den från 1985 var rakt igenom sociologisk teori, är denna empirisk, kvantitativ samhällsvetenskap (jämförande politisk ekonomi) av modernt snitt. Artikeln från 1985 var förvisso skriven inom en jämförande studie av socialpolitik och välfärdsstater i 18 OECD-länder 1930-1980, men var antagligen ett av de mer esoteriska uttycken av det projektet; denna artikel från 1998 är betydligt mer lättläst och konkret.
Grundargumentet är bra, och tydligt formulerat: det finns en "omfördelningens paradox". Denna paradox är att det inte är residuala och flat-rate omfördelningssystem, utan tvärtom universella och earnings-related system, som orsakar störst omfördelning av inkomster i välfärdsstater. Man skulle kunna tro att det vore tvärtom: att för att uppnå störst omfördelning genom socialförsäkringar och bidragssystem, så skulle man för det första se till att systemen var inriktade på de fattiga, och för det andra att alla utbetalningar var på schablonbelopp snarare än relaterade till individens tidigare inkomstnivå. Korpi och Palme återger också en rad analytiker som hävdat detta, inte minst i USA på 1970-talet när välfärdsstaten byggts ut där framför allt under Lyndon B Johnsons presidentskap. Intuitivt så låter det som att omfördelningseffekten blir större i ett system där bara de fattiga får pengar (t ex
barnbidrag) av staten, snarare än att alla ska få det. Public choice-ekonomen Gordon Tullock är en av de som hävdat att residuala system är bättre för de fattiga: "The switch from a means-tested program to a general aid program would, in all probability, hurt the poor". Mot detta typiskt politiskt kassa påstående så gjorde Korpi tidigt ett kraftfullt och av allt att döma ännu giltigt argument:
"In an early critique of the emphasis on targeting in the U.S. policy debate, Korpi (1980a, 1983) contrasted a marginal social policy model with minimum benefits targeted at the poor with an institutional model based on universal programs intended to maintain normal or accustomed standards of living. He argued that while a targeted program "may have greater redistributive effects per unit of money spent than institutional types of programs," other factors are likely to make institutional programs more redistributive (Korpi 1980a:304, italics in original). This rather unexpected outcome was predicted as a consequence of the type of political coalitions that different welfare state institutions tend to generate. Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state." (s 663)
Med ett residualt system blir de fattiga bidragstagarna enkelt måltavlor för högerpopulister; i ett universalistiskt system "the poor need not stand alone", konstaterade Korpi (jfr 664, 666). Om Korpi (1980, 1983) hade visat att det faktiskt inte var residuala/targeted system som minskade ojämlikheten mest, så visade Palme (1990) att det inte var flat-rate utan earnings-based system som gjorde dito. Detta argument verkar ha varit mindre teoretiskt grundat och mer empiriskt: Sveriges lönebaserade pensionssystem visade sig vara jämlikt, och när Finland bytte från ett lönebaserat till ett flat-rate system så ökade detta ojämlikheten (s 663f). Samma allmänna poäng, att earnings-related system var mer omfördelande, gjordes också av Rune Åberg (1989), Hicks och Swank (1984) med flera.
Från sitt allmänna argument - "omfördelningens paradox" går Korpi och Palme vidare till att göra en typologi över socialförsäkringssystem. De konstaterar att Esping-Andersens (1990) typologi, den mest inflytelserika, skapades för att analysera samspelet mellan stater, marknader och familjer och därför vilade på en bred uppsättning av indikatorer; närmare bestämt sju: antalet yrkesspecifika pensionssystem, försäkringstäckningsgrad, avståndet mellan genomsnittsersättningsnivå och maximal dito, och utgifternas omfattning för statsanställdas pensioner, behovsprövade ersättningar, privata sektorns pensioner, och privat sjukvård (s 665n). Korpi och Palme vill i detta paper studera en snävare aspekt av välfärdsstaten, hur intressen skapar dess institutioner och hur institutionerna i sin tur påverkar intressen och koalitioner i befolkningen. Därför väljer de snävare indikatorer: tre aspekter av två socialförsäkringsprogram. Programmen är ålderspensioner och sjukförsäkringar, som väljs eftersom de är lika viktiga för alla medborgare, medan a-kassa och arbetsskadeförsäkringar är olika viktiga för olika socioekonomiska kategorier. De tre aspekterna av programmen är (1) kriterierna för behörighet, dvs grovt talat om programmet är behovsprövat eller ej, (2) hur ersättningsnivån fastställs, återigen grovt sett ifall det är en flat-rate ersättning eller en inkomstanpassad, och (3) ifall arbetsmarknadens parter är inblandade i styrandet av systemen. De fem typerna av system syns i tabellen nedan.
14 av de 18 länderna i analysen hade samma typ av system för både ålderspensionen och sjukförsäkringen (s 669); de fyra avvikarna var Nederländerna, Nya Zeeland, Schweiz, och så USA som inte har någon statlig sjukförsäkring. Korpi och Palme kollar i pappret bara på år 1985; för en studie över tid hänvisar de till Korpi (1998). De ser fyra stycken kluster av system. Det första är ett litet kluster med ett enda land: Australien där både ålderspensionerna och sjukförsäkringen var behovsprövade (!), vilket gör dem till ett land med ett "targeted" system enligt typologin i tabellen ovan. Det andra klustret är ett korporatistiskt med fem kontinentaleuropeiska länder - Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland och Italien - samt Japan. "Basic security"-modellen fann de i en relativt heterogen grupp av åtta länder, Kanada, Danmark, Nederländerna, Nya Zeeland, Schweiz, Irland, Storbritannien och USA. Till slut fanns också ett kluster med en "encompassing" modell, med Finland, Norge och Sverige.
De fem modellerna står för olika grad av omfördelning och för olika "strategies of equality", säger Korpi och Palme. Olika grad av omfördelning:
"The targeted model apparently involves the lowest degree of political interference with market distribution, followed by the voluntary subsidized model and the basic security model. The basic security model establishes a base for market-based stratification. The corporatist model involves greater encroachment on market distribution than does the basic security model, but, because of its occupational segmentation and its exclusion of the economically nonactive population and top-income earners, it encroaches less than the encompassing model." (s 670f)
Och olika strategier för jämlikhet: den behovsprövade modellen har en "Robin Hood-princip" av att ta från höginkomsttagare och ge till låginkomsttagare, basic security-modellen har en "enkel egalitär strategi" med lika ersättningar till alla men fler till låg- än till höginkomsttagare, och de earnings-related principerna i de korporatistiska och encompassing modellerna motsvarar den bibliska Matteusprincipen av att "giving more, in absolute terms, to the rich than to the poor" (s 672) (OBS att denna princip också nämndes i Shalev och Korpis artikel från 1980! Old gold).
Efter att ha beskrivit modellerna kommer Korpi och Palme tillbaka till grundargumentet - "omfördelningens paradox" - och förklarar den tydligt så här:
"The debate about the redistributive outcomes of welfare state programs has focused almost exclusively on how to distribute the money available for transfer and has largely ignored variations in the size of the redistributive budget (i.e., the total sum available for redistribution). The degree of redistribution finally achieved depends on the size of the redistributive budget as well as on the degree of low-income targeting. Without specifying the functional form or all other relevant factors, the degree of redistribution achieved can be seen as including a multiplicative element - final redistribution is a function of degree of low-income targeting x redistributive budget size.
The neglect of budget size is all the more unfortunate, since, as the discussion above indicates we can expect a trade-off between the degree of low-income targeting and the size of the redistributive budget, such that the greater the degree of low-income targeting, the smaller the redistributive budget." (s 672)
Efter att hypotesen gjorts tydlig, är det dags att testa den empiriskt. Korpi och Palme har hushållsinkomstdata från det då relativt nya Luxembourg Income Study-projektet för 11 av länderna för 1985 eller ett närliggande år, och kan då se hurpass stor omfördelningen är i dessa 11 länder. De hävdar att de bara kan börja med att kolla på korrelationen mellan institutionella strukturer och omfördelningsutfall för att därefter kunna "öppna kausalitetens svarta låda" (s 673). De kollar på två typer av utfall: ginikoefficient och relativ fattigdom, definierad som andelen som är under 50 procent av landets medianinkomst. De tre länderna med en "encompassing" modell, Sverige, Finland och Norge, har lägst inkomstojämlikhet och lägst antal fattiga. Länderna med "basic security"-modellen (förutom Nederländerna" och "targeted"-modellen har högst ojämlikhet och störst antal fattiga.
Korpi och Palme 2003
Denna artikel från
American Political Science Review presenterar det nya SOFI-baserade
datasetet SCIP för välfärdsstater - datasetet fokuserar på socialförsäkringar - och testar utifrån detta det så kallade
"new politics"-perspektivets argument att partieffekterna på välfärdsstaten - skillnaden mellan höger och vänster - har minskat de senaste trettio åren. Utöver detta empiriska test med nya data så innehåller artikeln även en ganska lång teoretisk diskussion om olika tolkningar av klass i samhällsvetenskapen samt om maktresursperspektivet kontra
new politics-perspektivet, men jag måste säga att jag tycker att den teoretiska diskussionen och den empiriska delen inte hänger ihop särskilt bra. Till exempel så är det inte direkt klass som är med i den empiriska undersökningen, utan vänster- och högerpartier, som förvisso antas ha olika klassbaser, men då borde den inledande teoretiska diskussionen ägnas åt frågan om partier och deras klassbaser snarare än åt klasser i sig. (Jfr s 443: "the link of parties to socioeconomic categories can not be taken for given".)
Paul Pierson argumenterade i en rad inflytelserika artiklar och böcker från 1994 till 2001 för new politics-perspektivet. Han hävdade att de rika ländernas välfärdsstater gått in i ett stadium av "permanent austerity", och att välfärdspolitikens dynamik är en helt annan under nedskärningsfaser än under uppbyggnadsfaser. Väljare antas ha "negativity bias", de blir argare för en nedskärning med 10 procent än vad de blir glada för en motsvarande utbyggnad, och nedskärningarnas politik handlar därför mycket om "blame avoidance". Vidare så hävdade Pierson att välfärdsstaternas utbyggnad i sig hade omvandlat politikens socioekonomiska bas: folk som går på a-kassa har ett intresse av generös a-kassa, pensionärer har ett intresse av generösa pensioner, osv. Denna utveckling av nya socioekonomiska grupper "make the welfare state less dependent on the political parties, social movements, and labor organizations that expanded social programs in the first place", vilket enligt Pierson förklarade att "there appears to be little correlation between declines of left power resources and the magnitude of retrenchment" (ur Pierson 1996). Pierson menade alltså att välfärdsstaten skapat sina egna stödtrupper, och detta innebär enligt honom inte bara att skillnader mellan vänster- och högerpartier minskat, utan också att "what is striking is how hard it is to find radical changes in advanced welfare states". Samtidigt så såg han utbyggnadsfasen som avslutad, av fyra skäl: lägre takt i produktivitets- och BNP-tillväxten i och med övergång till tjänsteekonomier, utbyggnaden och "maturation" för staternas sociala antaganden, en större andel äldre i befolkningen, och ett ökat antal kvinnor anställda i offentlig sektor (s 430). Den beroende variabel som Pierson använt för att operationalisera nedskärningar och utbyggnad av välfärdsstaten är sociala utgifter som andel av BNP.
Korpi och Palme utmanar båda Piersons påståenden att skillnaden mellan vänster- och högerpartier minskat, och att nedskärningarna inte varit så stora under 1980- och 1990-talen. De menar (s 426, 432) att sociala utgifter som andel av BNP inte är en lämplig operationalisering av "welfare effort" eftersom den indikatorn påverkas av icke politiskt valda faktorer: högre arbetslöshet ger större statliga sociala utgifter utan att några reformer genomförts, och lägre BNP gör också den att oförändrade sociala utgifter blir en större del av BNP. Korpi och Palme vill istället använda ersättningsnivåer i socialförsäkringsprogram som indikatorer för "welfare effort": ersättningsnivåerna sätts direkt politiskt och fluktuerar därmed inte oförmedlat med ekonomiska konjunkturer. De hävdar också att nedskärningsdynamiker kommer att vara olika i olika socialförsäkringsregimer; här använder de den femdelade typologi som lagts fram i artikeln från 1998 som jag diskuterat ovan. Ett bra stycke om medelklassens inkorporering i välfärdsstaten eller ej:
"with their clearly earnings-related benefits state corporatist and encompassing programs decrease the need for separate middle-class solutions and tend to “crowd out” private forms of insurance, leaving the middle classes as well as workers largely dependent on public programs and therefore as potential sources of support for these programs." (s 432)
Det är förstås denna typ av analyser som ligger bakom det utspel som Joakim Palme m fl gjorde i SvD nyligen utifrån sin underlagsrapport till Socialförsäkringsutredningen. Bra forskning, bra utspel.
SvD, 21 maj i år:
"Sverige är nu på väg att lämna det vi kallar 'den
svenska modellen', enligt Joakim Palme, professor i statsvetenskap och
medförfattare till rapporten.
– Den svenska modellen har byggts på att majoriteten av befolkningen har
fått någonting för sina skattepengar. Vi har kommit till en brytpunkt
när inte ens medelsvensson får fullgott inkomstbortfallsskydd av de
allmänna försäkringarna.
– Det är inte bara höginkomsttagare som nu är beroende av tilläggsförsäkringar, säger Palme."
Korpi och Palme menar också att de tre typer av socialförsäkring - arbetsskadeförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring - har olika logik både i utbyggnadsfasen och nedskärningsfasen eftersom de gynnar olika sociala grupper, eller rättare sagt har olika vida nyttjandegrupper. K och P menar att arbetslöshetsförsäkrngarna blev generösa sist i de 18 rika länder som de har data för, eftersom arbetsgivare inte har något intresse av generösa arbetslöshetsförsäkringar utan tvärtom, medan arbetsgivarna däremot tidigt gillade offentliga arbetsskadeförsäkringar eftersom sådana offentliga system tog bort arbetsgivarnas risk att själva få ta de kostnaderna. Så här skriver de om nedskärningsfasen:
"Because of its relevance for workers’ reservation wages and employment relations, unemployment insurance therefore stands out as the most likely target for cutbacks; because of the socioeconomically skewed risks for unemployment, it is also a program likely to have a relatively narrow constituency to its defense." (s 432)
För de tre socialförsäkringstyperna har de räknat fram nettoersättningsnivåer för personer som tidigare när de jobbat haft en lön motsvarande en genomsnittlig produktionsarbetare. För denna givna lön kollar de på två scenarios: en ensamstående person, samt en person som bor i en familj på fyra personer. De kollar vidare på två olika tidsdimensioner: ersättningsnivån den första veckan, respektive för en längre period som definieras som 26 veckor (s 433). De har data för åren 1930-1995, vart femte år. I diagrammet nedan syns de genomsnittliga nivåerna för de 18 länderna, till vänster, samt för Storbritannien separat, till höger.
Vi ser att de tre systemen allmänt talat byggdes ut ungefär 1930-1980, för att därefter skäras ner på 1980-1995 i fallet arbetsskadeförsäkringar samt 1985-1995 i fallen sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. Storbritannien visar Korpi och Palme separat eftersom det landet är ett så speciellt fall, med väldigt stora minskningar av socialförsäkringarnas generositet efter 1975, dvs under Thatcheråren. Intressant nog så visar K och P också att om man får olika slutsatser om hur enkelt eller svårt det är att skära ner på välfärdsstaten (i bred bemärkelse) beroende på om ens beroende variabel är sociala utgifter som andel av BNP - som Pierson använder - eller socialförsäkringarnas ersättningsgrad som K och P. Pierson skrev 1994 att "The British welfare state, if battered, remains intact", vilket, som K och P påpekar, är ett påstående mer relevant för välfärdstjänster som den offentliga sjukvården NHS än för socialförsäkringarna.
När de ska gå vidare med kausal analys så gör de det med s k event history-analys, där den beroende variabeln är huruvida en viss indikator händer eller inte under varje given tidsperiod (i det här fallet, ett år). Den beroende variabeln är huruvida en större nedskärning - definierat som en minskning med minst 10 procentenheter i ersättningsgraden - skett under året (s 435). Det dataset med tre socialförsäkringssystem, 18 länder och en rad femårsperioder 1930-1995 som de har, innehåller 37 stycken sådana händelser. De 37 händelserna beskrivs i ett appendix så här:
"As an indication of the timing of the 37 cuts of at least 10 percentage points in different countries and the primary nature of these events, it can be mentioned that 16 of them reflect direct decreases of benefits, while 12 are results of tax claw-backs and nine reflect the freezing or reduction of benefit ceilings. Referring to unemployment insurance as U, sickness as S, and work accident as W, we find the following patterns. Straightforward cuts in benefit levels took place in Finland (S, 1992), Ireland (U, S, W, 1988), The Netherlands (U, 1985), New Zealand (U, S, 1991), Sweden (U, S,W, 1993), and
the United Kingdom (U, S,W, 1980, and U, S,W, 1984). Tax claw-backs are relevant in Belgium (S, W, 1977, and U, 1985), Ireland (U, S, W, 1993), New Zealand (U, S, 1990), the United Kingdom (U, S, W, 1982), and the United States (U, 1980). Freezing or reduction of benefit ceilings is observed in Canada (U, 1980), Denmark (U, S, W, 1982), Finland (U, S, 1980), Italy (U, 1990, and U, 1995), and Switzerland (S, 1980)." (s 444)
Event history-analysen går ut på att få fram sannolikheten för att en händelse - en nedskärning med minst 10 procentenheter - ska inträffa relativt inte inträffa, givet vissa förklarande variabler. Den viktigaste förklarande variabeln här är vilken typ av partier -- vänster, konfessionella, eller sekulär mitten-höger -- som leder regeringen (s 436). Enligt Piersons
new politics-perspektiv så ska ju partieffekterna ha avtagit över tid, medan Korpi och Palme med sitt maktresursperspektiv hävdar att partieffekterna ska vara bestående och avgörande. Vänsterpartier vill ha generösare socialförsäkringssystem och högerpartier mindre generösa, enligt maktresursperspektivet. Utöver denna viktiga variabel så finns också arbetslöshetens nivå, statsfinansernas tillstånd, vilken typ av socialförsäkringsregim man har, hur många konstitutionella veto points som finns i det politiska systemet, kapitalmarknadsavregleringar, ekonomins öppenhet mätt som utrikeshandel som % av BNP, och ursprunglig ersättningsnivå.
Resultaten är starka för Korpi och Palmes maktresursargument. Deras första empiriska metod är att kolla på hur många nedskärningshändelser som bör inträffa under 100 år givet ett visst värde på en viss variabel -- t ex givet vänsterregering, konfessionell (kristdemokratisk) regering eller sekulär mitten-högerregering. Med denna metod kontrollerar man alltså inte för hur de andra variablerna ligger till vid tillfället. En vidareutveckling av denna metod är att kolla på förväntat antal nedskärningar under olika regeringsfärger givet olika lägen för de andra variablerna. Den tredje och mer avancerade metoden är intensity-regressioner med händelse eller ej som beroende variabel och alla oberoende variabler inkluderade i samma modell. Här ska jag bara diskutera de enkla korrelationsresultaten. De visar att nedskärningar är mycket mer sannolika med hög arbetslöshet: med låg arbetslöshet förväntas 0.3 stora nedskärningar på 100 år men med hög arbetslöshet 6.9 dito (s 437). Fler nedskärningar har inträffat i grundsäkerhets-socialförsäkringsregimer: med en sådan förväntas 6.2 stora nedskärningar under 100 år men med en statskorporatistisk regim bara 1.4 och med en universell regim bara 3.3. Fler nedskärningar sker i länder med färre veto points: i länder utan sådana förväntas 6.9 stora nedskärningar under 100 år och i länder med många veto points bara 1.4. Och så då parti-effekten: i länder med vänsterregeringar förväntas 1.6 stora nedskärningar under 100 år men med kristdemokratisk regering 4.0 och med sekulär mitten-högerregering 5.2. Partieffekterna finns alltså i allra högsta grad,
contra Pierson. Man kan anmärka att alla dessa resultat är bivariata korrelationer där man inte kontrollerar för olika andra relevanta variabler, men Korpi och Palme har motiverat användandet av sådana korrelationer före sin empiriska undersökning, då de konstaterar att i studier med ett litet antal rika länder (18 stycken här) och många intressanta oberoende variabler, så är det
svårt att i multivariat regression urskilja vad som är effekten av vad.
Som sagt så tycker jag inte att klassdiskussionen i pappret gör någon större skillnad för dess empiriska undersökningen, men i detta blogginlägg om maktresursteorin är den diskussionen ändå intressant. Korpi och Palme följer ett Goldthorpeskt klassperspektiv där personer i liknande socioekonomiska situationer får likheter i möjligheter och begränsningar; likheter som kan ligga till grund för identitet och kollektivt agerande (vilket dock är komplicerat, som Olson påpekade). Om skiljelinjerna mellan arbetsgivare och arbetstagare säger de: "Employment relations are typically characterized by positive sum
conflict and involve two major types of power resources - economic
assets and labor power or human capital." (s 427) Och om skiljelinjer inom löntagarkollektivet: "employees do not constitute a homogenous category. Positions on the labor market and in production units differentiate employees in terms of the specificity of their human assets as well as with respect to possibilities for employer monitoring of the work process (Goldthorpe 2000)" Korpi och Palme avslutar artikeln med en Mark Twain-parafras, "we conclude that—again—the rumors about the death of class are considerably exaggerated", vilket antyder att de tycker att just klassargumentet är det centrala i artikeln, men som sagt så uppfattar jag det centrala empiriska resultatet i artikeln som belägget för att partieffekter fortfarande är viktiga, snarare än ett resultat om klass i sig.
Korpi och Palme för också en vidare diskussion om välfärdsstaten som inte gör någon direkt skillnad i papprets empiriska analys. De menar att "the power resources approach leads to a conceptualization of welfare states in terms of policies to affect outcomes of, and conditions for, distributive processes in the sphere of markets so as to decrease inequality and/or poverty" (s 428). De hävdar också förvånande nog att arbetslöshetens nivå är en del av välfärdsstaten (!) och att det därmed "is necessary to view the return of mass unemployment in itself as an essential part of retrenchment (Korpi and Palme 2000)" (s 428n); de skriver också att "the demise of full employment and cutbacks in social insurance rights have been closely related, and can be seen as two aspects of distributive conflicts in the reworking of postwar social contracts" (s 441).
Korpi 2003
Denna översiktsartikel från
Annual Review of Sociology år 2003 överlappar rätt mycket med Korpi och Palme-artikeln från APSR samma år: fokus är på debatten mellan maktresursteorin och new politics-teorin om nedskärningar i välfärdsstater. Hur nedskärningarna ska operationaliseras/mätas, hur stora de varit, och vilken som är den viktigaste förklaringen till dem: postindustriellt omvandlingstryck eller klasspolitik. Korpi menar (s 596) att större delen av välfärdsstatsforskningen efter Pierson har varit av två typer: kvantitativ med sociala utgifter som BNP som beroende variabel, eller kvalitativa fallstudier. Denna litteratur har överlag stöttat Piersons slutsats att några större nedskärningar inte har skett. Så är sammanfattar Korpi dessa resultat:
"for example, after a survey van Kersbergen (2000, p. 25) concluded the following: 'The general thesis that may be distilled from the literature is that while the context of welfare state policies has changed, this has not lead to a dismantling of existing welfare state regimes or single programmes.' Green-Pedersen & Haverland (2002, p. 44) note that in the post-Pierson literature 'the expectation of no sweeping retrenchment has largely been confirmed.' Additionally, as the title of his edited book indicates, Kuhnle (2000) and his colleagues observed The Survival of the European Welfare State." (s 597)
Korpi däremot menar att om man kollar på socialförsäkringssystem -- vilket han gör med SCIP-data -- så blir slutsatserna, som vi sett i Korpi och Palme-artikeln ovan, annorlunda.
Tesen om minskande partieffekter (skillnader mellan höger och vänster) ges samma behandling. Så här sammanfattar Korpi litteraturläget:
"On the basis of expenditure data, Huber & Stephens (2001) found that over time the role of partisan politics decreased considerably. Similar findings are also reported by Castles (2001). Ross (2000) argues that according to the 'Nixon goes-to-China' logic, left parties traditionally associated with the welfare-state expansion are likely to have more 'degrees of freedom' to make cuts than have right parties.
On the issue of the role of political parties, we find dissenting voices. Hicks (1999, p. 220–21) argues that the left-right dimensions remained significant during the retrenchment phase. In a case study of the Netherlands Green-Pedersen (2001, 2002) analysed the role of the confessional political tendency, which played a major role in all Dutch governments during the twentieth century until 1995. He argued that, because of the pivotal role of the Christian Democratic party, in the early 1980s this party was able to make the reluctant but relatively weak social democratic party accept cutbacks in welfare benefits. Levy (1999) suggested that, when faced with the necessity to cut, social democratic governments in continental European countries attempted to turn 'vice into virtue' by predominantly cutting, for example, overly lenient pension programs while improving benefits for the most needy. Kitschelt (2001) as well as Ross (2000) outlined factors in political party systems that are likely to favor possibilities for retrenchment." (s 601)
Också denna tes menar Korpi att man får andra resultat för om man använder SCIP-data.
Korpi 2006
Medan de två artiklar från 2003 som jag gått igenom fokuserade på debatten mellan maktresursteorin och new politics-teorin, så fokuserar den här istället på motsättningen mellan maktresursteorin och två arbetsgivarcentrerade approacher till välfärdsstaten som utvecklades på 1990-talet: Peter A Swensons arbetsgivarperspektiv och Hall och Soskices Varieties of Capitalism (VoC). Här är det inte kvantitativ bevisning som används utan historisk, när vad som ska undersökas är varför vissa länder blev vad VoC kallar "koordinerade marknadsekonomier" med stora välfärdsstater, och andra blev "liberala marknadsekonomier" med mindre välfärdsstater. Korpi sammanfattar VoC:s perspektiv på politisk ekonomi så här:
"The central hypothesis implied by the VoC perspective is thus that where production requires asset-specific skills, employers have been key actors with fi rst-order preferences for social programs providing insurance for investments in specific skills. Scholars within this perspective reject the hypothesis that welfare state development reflects any particular balance of power between labor and capital. Instead they view it as often stemming “from the strength rather than the weakness of employers,” contending that welfare states can be understood as complements to national production systems requiring asset-specific skills. A central assumption is that in employment relations, confl icts of interest among sectors of the economy clearly dominate class-related strife." (s 170)
Och sammanfattar PRT:s kritik av VoC så här:
"the PRA views this correlation between production regimes and welfare state development as largely spurious. Reflecting their similar positions in socioeconomic class structures, employees in LMEs as well as in CMEs are expected to strive for social citizenship rights to insure their life-course risks. Differences among production regimes in welfare state development are instead expected to reflect varying historical factors and institutional contexts that tend to counteract the strength of parties with first-order preferences for social citizenship rights in LMEs but tend to be more favorably disposed toward their development in CMEs." (s 171)
Korpi hävdar att VoC-forskarna systematiskt missförstår historiska episoder där arbetsgivare (i CMEs) går med på välfärdsstatsutbyggnad. Korpi menar att VoC-forskarna tolkar medgivande som att just vad som genomfördes var vad arbetsgivarna allra helst ville ha (first-order preference), medan medgivandet i själva verket kan ha varit mer eller mindre framtvingat: för att motparten (arbetarrörelsen) hade en stor majoritet för sitt förslag, för att alternativet vore ännu värre, osv (jfr s 175, 181f).
Korpi förklarar maktresursapproachen:
"In the PRA employment relations are assumed to involve distributive confl ict between employees and employers, confl ict that most of the time is worked out in the positive-sum mode but that may also take zero-sum or negative-sum forms.11 Employment relations and labor markets form the core of socioeconomic stratification. In labor markets and in employment relations, actors engage two basic types of power resources: economic assets and labor power, or human capital. The major difference between these assets turns on the fact that unlike human capital, economic resources can be divested from their owners and transferred to other actors, with the result that economic resources are typically concentrated to a much higher degree than is human capital. In employment relationships, individual employees relying primarily on their human capital are therefore generally subordinated to employers, who ultimately derive their power from control over various forms of capital. The effi cacy of economic resources as well as of labor power can be enhanced via collective action.
/.../ a starting point for the PRA is the fact that socioeconomic class generates differences in risks to which citizens are exposed during the life course. /.../
To favor their own position and with low taxes as a major leitmotif, employers and other interest groups that control major economic resources are likely to prefer to situate distributive processes in the context of markets, where economic assets constitute strategic resources and, by virture of their concentration, tend to outfl ank labor power.13 Employees, especially categories with limited economic resources, are therefore expected to organize for collective action in political parties and unions to modify conditions for and outcomes of market distribution." (s 172f)
Och, med ett citat från sig själv (!) från 1983:
"In contrast to the pluralist view, my guiding hypothesis is that in a capitalist society the working class is a subordinated class in relation to capital. However, in contrast to the Leninist interpretation of Marx, my hypothesis is that through its political and union organizations, the working class can decrease its disadvantage in relation to capital. Therefore among capitalist democracies the degree of disadvantage of the power resources of wage-earners can vary significantly over time as well as between countries."
Maktresursteoretiker förväntar sig alltså att arbetare i CMEs såväl som LMEs ska vilja ha mer av fördelningspolitik och välfärdsstat än vad arbetsgivare vill, medan VoC-teoretiker menar att arbetsgivare i CMEs faktiskt gillar fördelningspolitik och välfärdsstat. Enligt Iversen som står VoC nära så
"In LMEs, employee investments in general skills are protected by the portability of skills; in spite of greater inequality, employee demands for social protection are therefore largely absent, and an LME equilibrium is reached. In Iversen’s view such processes solve the puzzle “why welfare states are so broadly supported in some countries despite modest levels of inequality” and “why democracies with high inequality are not more distributive than democracies with low inequality.” Limited welfare state development in the LMEs thus becomes a residual category, largely explained in terms of lack of employer and employee demand for insurance once skill investments are insured via general and therefore portable skills." (s 178)
Peter A Swenson, professor i statsvetenskap vid Yale, levererade i slutet av 1980- och början av 1990-talet en revisionistisk tolkning av välfärdsstater uppkomst och utveckling, när han mot den då dominerande maktresursteorin hävdade att arbetsgivare och deras organisationer inte varit så fientliga till generösa välfärdsstater som PRT-forskat hävdat, utan att arbetsgivarorganisationer i själva verket varit pådrivande i välfärdsstatens utveckling. Korpi bemöter i denna artikel utförligt Swensons tolkning av det paradigmatiska fallet Sverige, en tolkning som Korpi kallar "deeply flawed" (s 192, jfr 202). Det är fyra episoder i den svenska välfärdsstatens historia som Korpi tar upp ur Swensons framställning och sågar. Den första är Saltsjöbadsavtalet och vägen från en högkonflikts-arbetsmarknad på 1920- och 30-talen till arbetsfred från 1938 till 1970-talet. Den andra är arbetsgivareorganisationen SAF:s inblandning i partipolitiken under 1930- och 40-talen. Den tredje är pensionsreformen år 1946, och den fjärde är också den en pensionsreform, nämligen ATP. Swensons tolkning av 1930-talets övergång till en fredlig arbetsmarknad är att den är “the product of a cross-class coalition against high-pay workers in the sheltered industries,” där “the Social Democratic party and the government joined [employers in] the alliance against construction workers.” (s 188). Korpi hävdar däremot att skiftet var beroende av att SAP från 1932 hade majoritet i Riksdagens andra kammare, med stöd av bönderna, vilket innebar att "the feasibile set of policy alternatives shifted leftward". Han menar att sådana skiften från högkonflikt till fredliga arbetsmarknader bara skedde i Sverige, Norge och Österrike som alla hade långvariga vänsterregeringar då. Angående SAF:s politik så hävdar Swenson att “employers mostly withdrew from partisan politics and, with episodic exceptions, otherwise toned down their public propaganda against the Left” och inte längre “worked with and through the rightist parties to win political influence.” Korpi menar dock att arkivforskning av SA Söderpalm (
Direktörsklubben, 1976) och Niklas Stenlås (
Den inre kretsen, 1998) visat att även om SAF drog ner på sitt offentliga stöd till Högern och FP efter 1932 för att undvika PR-fiaskon, så fortsatte man i allra högsta grad med organisering tillsammans med och monetära bidrag till de två partierna. Swensons påstående att arbetsgivarna i den exportorienterade sektorn "allierade sig med Socialdemokraterna" ser Korpi som helt felaktigt (s 189). Angående pensionsreformen 1946 så menar Swenson att arbetsgivarna “in some cases, [var] even more generous reformers than the Social Democrats themselves”. Korpi ser istället reformen 1946 i ljuset av att SAP gjort stora valsegrar, med över 50 procent av rösterna i kommunval 1938 och 1942 och riksdagsvalet 1940. Efter valen 1944 hade SAP fler mandat i riksdagen än vad de tre borgerliga partierna hade tillsammans. Korpi menar att detta vänsterövertag gjorde att de borgerliga partierna var tvungna att omvärdera sina positioner gentemot välfärdsstaten i en pragmatisk riktning. SAF och Högern uttalade sig förvisso mot inkomsttestning för pensionen, men detsamma gjorde LO och SAP:s riksdagsgrupp, så Isabela Mares - tillsammans med Swenson den ledande arbetsgivarteoretikern i det här sammanhanget - har alltså fel när hon hävdar att “Swedish Social Democratic governments endorsed the universalistic policies only after pressure from Swedish conservatives.” Vad gäller ATP så menar Korpi att Högern och FP var starkt emot reformen men efter ett rungande valnederlag i valet efter tvingades omvärdera (s 192).
Efter sin granskning av Swensons analys av Sverige och Mares analys av Frankrike och Tyskland, går Korpi tillbaka till det makro-jämförande perspektivet med SCIP-data. Argumenten där är inte tillräckligt olika argumenten från artiklarna 1998 och 2003 för att vara värda att tas upp här igen. Däremot är det värt att lyfta upp Korpis avslutande diskussion om VoC:s styrkor och svagheter. Styrkan är att VoC kan beskriva mångfald (två typer i alla fall) av ekonomier som kan fungera:
"VoC has made key contributions by identifying clusters of production regimes and by exploring their institutional characteristics. The finding that CMEs—widely held to be bumblebees that cannot fly—have competed successfully with LMEs in economic terms should lead to reconsideration of some basic assumptions in neoclassical economics." (s 203)
Svagheten är förstås att VoC inte kan förklara hur de olika regimerna uppstår; fallet Sverige visar att landet inte blivit en CME genom en "virtuous spiral" av självförstärkande jämvikter som VoC skulle ha det till, utan genom en serie konflikter och mer eller improviserade lösningar, som PRT betonar (s 205).
Referenser
Bull, Edvard 1979 ’Arbetarrörelsens ställning i de tre nordiska länderna 1914-1920’ (The (1922) Position of Labor Movements in the Three Nordic Countries 1914-1920),
Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, No. 15-16: 62-80.
Commons, John R. 1908 ’Is Class Conflict in America Growing and Is It Inevitable?’,
American Journal of Sociology 13 (No. 6): 756-66.
Walter Korpi, "Power resources approach vs action and conflict: On causal and intentional explanations in the study of power",
Sociological Theory höst 1985
Walter Korpi och Joakim Palme, "The paradox of redistribution and strategies of inequality: Welfare state institutions, inequality, and poverty in the Western countries",
American Sociological Review oktober 1998
Walter Korpi, "Welfare-state regress in Western Europe: Politics, institutions, globalization, and Europeanization",
Annual Review of Sociology 2003
Walter Korpi och Joakim Palme, "New Politics and Class Politics in the Context of Austerity and
Globalization: Welfare State Regress in 18 Countries, 1975–95",
American Political Science Review 2003
Walter Korpi, "Power resources and employer-centered approaches in explanations of welfare states and varieties of capitalism: Protagonists, consenters, and antagonists",
World Politics januari 2006
Michael Shalev och Walter Korpi, "Working Class Mobilization and American Exceptionalism", Economic and Industrial Democracy 1980
Stephens, John D. 1979
The Transition from Capitalism to Socialism. London: Macmillan
Relaterat här på bloggen
"
Har välfärdsstaten krympt?", 1 juli 2011; "
Vad vet vi om dekommodifiering över tid i de rika länderna?", 1 mars 2012, "
Vänsterpartiers strategier för att skapa bestående omfördelning", 21 mars 2012.
