Plan beats no plan

"Plan beats no plan"
finansminister Tim Geithner om policydebatterna inom Obamaadministrationen mellan mer keynesianska Summers och Romer (små staber = svårt att göra detaljerade planer) och mindre keynesianska Geithner och Rahm Emanuel (stora staber = lätt att göra detaljerade planer)
citerad av Brad DeLong, 25/9

jfr:

"you can't beat something with nothing"
Jon Elster om det splittrade motståndet mot högerinriktad neoklassisk nationalekonomi

jfr:
"Vilken skillnad kan en vänsterintellektuell göra?", sept 2010

Klassbakgrund i USA:s kongress

Vad har Larry Bartels, Princeton-statsvetaren bakom mästerverket Unequal Democracy, haft för sig på sistone? Han har inte publicerat särskilt mycket, tyvärr. Men nu har i alla fall en av hans tidigare doktorander, Nicholas Carnes, fortsatt i Bartels spår med ännu ett intressant bidrag till förståelsen av USA:s politiska ekonomi. I ett nytt paper (pdf) studerar Carnes yrkes/klassbakgrund för valda i representanthuset, och hur denna bakgrund påverkar hur de röstar.


John Sides, "Social Status and How the Elected Vote", NYT 538-bloggen

---
Uppdatering 4 juni 2012
Bartels har i alla fall börjat blogga på The Monkey Cage.
Larry Bartels, "More on the Politics of the Super-Rich", The Monkey Cage 27 maj

Modellskifte: fallet med a-kassan

Jag har suttit och pulat lite med arbetslöshetsförsäkringsdata från OECD för att använda dem som förklarande variabel i ett helt annat sammanhang, och slogs då av Kjell Rautios poäng om avvecklingen av den svenska modellen. (Rautio 13/12 2010 och 31/1 i år)

Inom samhällsvetenskap/jämförande politisk ekonomi är det legio med "modelltänkande", att man klumpar ihop ett antal länder i olika grupper av "välfärdsmodeller", "varianter av kapitalism", och så vidare. I välfärdsmodelldiskussionen brukar man prata om en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en kontinentaleuropeisk/konservativ/kristdemokratisk, en anglosaxisk/liberal, och en medelhavsmodell. I varianter av kapitalism bara om två typer - liberal (dvs den anglosaxiska), och "koordinerad" (som motsvarar alla andra välfärdsmodeller). I båda teoribyggnaderna - välfärdsmodeller och VoC - är det ett grundantagande att regimskiften inom länder, dvs att ett land "byter modell", är ovanligt. Storbritanniens nyliberalisering under Thatcher är det klassiska exemplet på ett faktiskt regimskifte, men annars brukar man utgå ifrån att länder förblir i den grupp de en gång placerats i - Sverige har en socialdemokratisk modell, Tyskland en "kontinental", och så vidare.

Men kanske håller Sverige nu på att bli en liberal-socialdemokratisk hybrid? Vad gäller a-kassan ser det i alla fall ut så. Med siffror från OECD Benefits and Wages/Work Incentives-sida har jag gjort de två figurerna nedan. A-kassor är krångliga konstruktioner: hur mycket av sin tidigare lön man får ut beror ofta på hur mycket man tjänat (och vissa system har platta ersättningar), hur mycket man får ut trappas ofta ner efterhand, och hur mycket man får ut beror också i många system på ens familjeförhållanden. OECD har plockat fram ersättningsgrad för personer med tre olika inkomstnivåer och sex olika familjeförhållanden. Inkomstnivåerna är 67, 100 och 150 procent av en genomsnittlig produktionsarbetare i lön. Familjeförhållandena är singel utan barn, par utan barn där en jobbar, par utan barn där båda jobba/r/t, och singel med två barn, par med två barn där en vuxen jobbar, och par med två barn där båda de vuxna jobba/r/t. I diagrammet nedan ser man ersättning första 6 månaderna för person som tidigare haft ett jobb med en genomsnittlig produktionsarbetarlön. Den rosa linjen är för en ensamstående förälder med två barn, och den blå för en singel utan barn.


Vi ser att a-kassans ersättningsgrad minskade drastiskt under 00-talet - 15 procentenheter för en ensamstående förälder med två barn, och 17 procentenheter för en singel utan barn. Det luktar systemskifte...

I stapeldiagrammet nedan ser vi Sveriges nivå år 2009 (i rött) jämfört med 27 andra rika länder, för en ensamstående utan barn.

Sverige har, som vi redan sett i linjediagrammet ovan, 48 procent, och det är inte många länder som har lägre - några liberala som Australien, Irland, Nya Zeeland och Storbritannien, och så ganska så hårfint Polen. Som det ser ut här tillhör Sverige det liberala klustret, med lägre ersättning än till och med USA!

Men det finns förstås ett gäng komplicerande faktorer. A-kassans generositet som totalt begrepp är ju inte bara ersättningen första sex månaderna för en ensamstående utan barn som tidigare haft ett genomsnittligt industrijobb, utan det handlar också om hur hårda kraven för att kvalificeras sig för a-kassan är, hur länge man kan få ersättning, med mera.

---
Mer TCO-utredarna-bloggande om a-kassan, av Mats Essemyr: "Fler måste få rätt till a-kassa" 31 jan, "En statssekreterare blickar tillbaka" 19 aug, "Inte många påverkas av obligatorisk a-kassa", 22 aug, "Finansieringen av a-kassan är orimlig", 1 sep.

Spendera sig ur krisen?

den svenska statens kostnader för att låna är på rekordlåga nivåer... Läge att låna och investera?

De senaste dagarna har Tysklands finansminister Schäuble och FT:s ekonomikommentator nr 1 Martin Wolf stått för fullständigt olika analyser av det ekonomiska läget i Europa och därvidföljande policyrekommendationer. Wolf, så keynesiansk som aldrig förr, hävdar att många av staterna (inklusive Tyskland förstås) har mycket låga räntor på sina statsobligationer, vilket visar att "marknaderna" vill att staterna ska öka sin belåning, vilket förstås är ett "reformutrymme"/investeringsutrymme.

Schäuble hävdar däremot i mycket allmänna termer att överkonsumtion och överbelåning orsakat krisen, och att därför bara åtstramningspolitik/stålbad/austerity kan vara vägen ut. Det är i sammanhanget mycket märkligt att han inte gör någon åtskillnad mellan länder som Tyskland och Sverige å ena sidan och Grekland och Italien å andra sidan. Schäuble låter som en riktig högerpolitiker, som en Krugmans mardröm, när han säger att "business confidence" ("the confidence fairy" brukar Krugman kalla det argumentet) är enda vägen till återhämtning, och att det behövs "short-term pain" för att kapitalisterna ska få förtroende att investera igen!

Wolf:

"What is to be done? To find an answer, listen to the markets. They are saying: borrow and spend, please. Yet those who profess faith in the magic of the markets are most determined to ignore the cry."
"It is inconceivable that creditworthy governments would be unable to earn a return well above their negligible costs of borrowing, by investing in physical and human assets, on their own or together with the private sector."
"It is becoming ever clearer that the developed world is making Japan’s mistake of premature retrenchment during a balance-sheet depression, but on a more dangerous – far more global – scale. Conventional wisdom is that fiscal retrenchment will lead to resurgent investment and growth. An alternative wisdom is that suffering is good. The former is foolish. The latter is immoral."

Martin Wolf, "We must listen to what the bond markets say", FT 7 september

Schäuble:

"it is an undisputable fact that excessive state spending has led to unsustainable levels of debt and deficits that now threaten our economic welfare. Piling on more debt now will stunt rather than stimulate growth in the long run."
"there is a trade-off between short-term pain and long-term gain. An increase in consumer and investor confidence and a shortening of unemployment lines will in the medium term cancel out any short-term dip in consumption."

Schäuble, "Why austerity is only cure for Eurozone", FT 6 september


---
Uppdatering 28 september. jfr:

"– Sverige har blivit ett Lillschweiz, säger Riksgäldens Thomas Olofsson.

På ekonomspråk handlar det om en flykt till kvalitet. Panikslagna investerare söker en säker hamn att placera sitt kapital i. Då lockar svenska statspapper. Trots att avkastningen på de statsskuldväxlar och obligationer som Riksgälden ger ut är minimal, eller till och med obefintlig om man räknar med inflationen.

För ju fler pensionsfonder, försäkringsbolag och centralbanker som vill låna ut pengar till Riksgälden i hopp om att säkra så mycket av sitt värde som möjligt, ju lägre blir räntan på de statspapper de köper.

– Just nu är det är rekordlåga räntor, säger Jussi Hiljanen, chef för ränteanalys på SEB.

På ett halvår har räntan på obligationer med tio års löptid gått från redan låga 3,5 procent till 1,7 procent – den lägsta nivån någonsin i Sverige. Och för en månad sedan kunde Riksgälden låna upp en miljard euro åt Riksbanken på ett tvåårigt lån för 0,93 procents ränta – det lägsta eurolånet någonsin i Europa. Faktum är att lånet övertecknades tre gånger om, vilket visar hur eftertraktade statspapperna är.

Riksgälden har lånat upp pengar åt svenska staten sedan 1789, då myndigheten tillkom för att finansiera Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland. Aldrig har de kunnat låna så billigt som nu. Vilket paradoxalt sker i ett läge där Sverige inte behöver låna pengar, åtminstone inte enligt finansminister Anders Borg som har gjort skuldreducering till en dygd. Tvärtom kommer statsfinanserna att gå med överskott både i år och nästa år, och statsskulden därmed fortsätta att minska, enligt Riksgäldens prognoser.

Men det är ju nu staten borde låna, börjar allt fler resonera.

»När pengar är gratis finns det ingen anledning att hålla igen«, skrev SEB:s tidigare chefsstrateg Henrik Mitelman i en krönika i Dagens Industri förra veckan, och konstaterade att »Med en real ränta under noll tjänar staten pengar ju mer den lånar«.

Om pengarna dessutom används för att finansiera exempelvis infrastruktur skulle de ge dubbel avkastning, eller trippel om man räknar in stimulanseffekten i en tid när svensk ekonomi riskerar att dras in i den ekonomiska oron på kontinenten."

Claes Lönegård, "Borgs bank missar guldläget", Fokus 22 september

---
Uppdatering 5 oktober
Jag har skrivit en debattartikel på detta tema på Dagens Arena: "Låna till investeringar".

Uppdatering 30 november
En ekonom vid St Louis Fed, David Andolfatto, skriver på sin blogg MacroMania med ett liknande budskap som min debattartikel på DA.

"In fact, the terms are even much better than 0%. The real cost of borrowing is measured by the real (inflation adjusted) interest rate. As the figure above shows, the real cost of borrowing has plummeted over the last decade for the U.S. government. As the following figure shows, the U.S. government can now borrow funds for 10 years at close to zero real interest. It can borrow funds for 5 years at a negative real interest."

David Andolfatto, "Not enough U.S. debt?", 23 november

---
Uppdatering 7 november
Anders Borg förklarar i SvD varför han motsätter sig stimulanspolitik/låna&investera för Sverige:

"Sverige har stora bytesbalansöverskott, men samtidigt en hög privat skuldsättning, en relativt stor banksektor och huspriser som stigit kraftigt. Det gör att det inte är aktuellt med några lånefinansierade stimulanser i Sverige.
Det sade finansminister Anders Borg till journalister på måndagen med anledning av en fråga om att G20 efterfrågat åtgärder från länder med överskott.
”Jag har lite svårt att se vad de tänker sig att det är för åtgärder vi skulle kunna göra”, sade Anders Borg.
Han sade att Sverige har en hög privat skuldsättning, en relativt stor banksektor och skenande huspriser, vilket gör att det inte är aktuellt med några åtgärder för att öka den inhemska konsumtionen."

SvD, "Borg avfärdar G20:s önskan om krishjälp", 7 november

---
Uppdatering 6 februari 2012
David Blanchflower tar på sin blogg på New Statesman upp David Camerons argument mot stimulanspaket att ett sådant paket skulle leda till högre räntor på statsobligationer. Danmark har en keynesiansk regering, säger Blanchflower, och har inte fått högre räntor för det.
David Blanchflower, "The Danes' counter-example", 6 oktober 2011

---
Uppdatering 4 mars 2012

"Today the global economy is, as Ricardo Cabellero of MIT stresses, still desperately short of safe assets. Investors worldwide are willing to pay extraordinarily high prices for, and accept extraordinarily low interest rates on, core-economy debt, for they value as an extraordinary benefit having a safe asset that they can use as collateral.

Right now, investors’ preference for safety makes financing additional government debt abnormally cheap, while the long-run shadows cast by prolonged subnormal production and employment make the current sluggish recovery predictably costly. Given the need to mobilize idle resources in the short run in order to maintain productive potential in the long run, a larger national debt would be, as Alexander Hamilton, the first US treasury secretary, put it, a national blessing."

Brad DeLong, "The Usual Suspect", Project Syndicate 29 februari 2012

Uppdatering 24 april 2012

"Finansministerns argumentation är alltför grov. Synpunkter om en lite mer expansiv politik bemöts reflexmässigt med att vi då kan hamna i Greklands eller Spaniens situation. Sanningen är förstås att Sverige med sina starka offentliga finanser spelar i en helt annan division. Tyvärr har regeringens argumentation på denna punkt haft så starkt genomslag att Socialdemokraterna av taktiska skäl inte vågar ifrågasätta den.
Jämfört med regeringarna i de flesta andra EU-länder får den svenska regeringens ekonomiska politik ett högt betyg. Men den skulle kunna var ännu mycket bättre om den var mindre dogmatisk. Betoningen av arbetslinjen har gjort regeringen alltför ointresserad av att ge människor ett bra försäkringsskydd mot inkomstförluster. Ansvarstagandet för de offentliga finanserna har lett till att finanspolitiken i alltför liten grad motverkar konjunktursvängningarna. Och regeringens skattepolitik skulle behöva styras av mer genomtänkta principer."

Lars Calmfors, "Dämpa dogmatismen", DN ledare 24 april (min fetning)

Och DeLong sågar Borg efter att han varit med på Charlie Rose:

"At least where I sit, the biggest piece of Sweden's response to the downturn was an aggressively expansionary monetary policy that lowered the value of the kroner by 15% just as the downturn hit and switched a lot of European demand into Sweden /.../
In a small open economy like Sweden, even small declines in the value of the currency can generate large increases in aggregate demand. That was what kept the rise in the Swedish unemployment rate at a mere 2% points, compared to 5% points here in the United States:
/.../
But Borg was, instead, parroting the Alesina-Ardagna line akrateros, claiming that tight fiscal policy had worked wonders in Sweden--and that the reason that Germany had a smaller downturn than the U.S. was that Germany had undertaken less expansionary fiscal stimulus.

First of all, that claim simply is not true: the differences in discretionary fiscal stimulus undertaken by Germany and the U.S. were trivial: /.../
Second, if it were to be true, it would have been because less fiscal stimulus in Germany would have boosted confidence, generated greater declines in interest rates, and so boosted private investment spending. But the declines in interest rates in Germany and the U.S. during this crisis have been equivalent: both are creditworthy governments benefitting from a flight to quality: /.../"

Brad DeLong, "Why oh why can't we have better European finance minister? Sweden's Andreas Borg does not seem to understand the situation edition", 22 april

---
Uppdatering 29 maj 2012
Kritiken mot Borgs dogmatism - jfr Calmfors och DeLong ovan - fortsätter. Per Lindvall skrev i SvD Näringsliv i fredags:

"Det är dags för Sverige att sluta 'samla i ladorna' och istället satsa på att investera och underhålla 'ladorna', så att de inte ruttnar sönder. Det är det bästa för Sverige liksom för vår omvärld. Vi ser om våra egna hus samtidigt som vi kan bidra till att hålla uppe den i dagsläget största ekonomiska bristvaran, efterfrågan, i en åtstramningssnöpt omvärld.
Det handlar om det svenska statsfinansiella målet på att över en konjunkturcykel ha ett överskott på 1 procent av BNP. I rådande läge i den svenska ekonomin, och i synnerhet i relation till läget i vår omvärld, är det absurt. Eller snarast 'löjeväckande', för att låna ett ord av Financial Times kolumnist Martin Wolf /.../

värst i den statsfinansiella sparklubben är ändå Sverige. Detta trots att vi inte lider under eurosystemets dysfunktionalitet, har extremt starka statsfinanser och stora överskott gentemot vår omvärld. Regeringen prioriterar att nå ett överskott i statsbudgeten, trots att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och trots stora eftersatta investeringsbehov i vår infrastruktur där vi kan låna till en negativ realränta. /.../

Även om försvararna av budgetbalans och överskott försöker hävda att de lutar sig mot något slags företagsekonomiskt eller privatekonomiskt förnuft, vilket i sig är feltänkt då en stat har helt andra villkor och förutsättningar för sin finansiering än företag och privatpersoner, så är det som sagt var löjeväckande. Försvararna skiljer inte ens på investeringar och löpande utgifter utan drar allt över en kam. 

Lindvall, "Borgs överskottsmål är absurt", SvD 25 maj

Säkerhet för utländska byggnadsarbetare

safeatwork.se

Sandra Lund, "Svenska byggen ska bli säkrare för utländska jobbare", LO-Tidningen 5 september
Linda Nohrstedt, "'Utländska arbetare har för stora risker'", Arbetarskydd 5 september