Om frihet, utifrån Arendt, Adorno, Marx m m

Den här bloggen är ju en politisk ekonomi-blogg. Vilket reflekterar hur mina intressen är fördelade. Men en gång på tio så tycker jag att något mer filosofiskt är mest intressant. Då händer det att jag försöker skriva något sådant. För tre-fyra år sen skrev jag en essä - den blev dock aldrig färdig - om begreppet "subjektivitet", ett begrepp som jag hittat i hegel-marxismen, om frihet.

Varför inte en nyliberal kulturpolitik (dvs. ingen kulturpolitik alls)?

Frihetsbegreppet

Frihet innebär mer än yttre förutsättningar: det handlar också om förmågor och kapacitet hos individen. Där har vi subjektiviteten. Subjektivitet är att ha ett omdöme, kunna avge omdömen, anse att man själv har rätt att avge omdömen, är behörig att tycka; att kunna reflektera, sätta in saker i ett sammanhang, analysera, diskutera. Subjektivitet är ingen antingen/eller-företeelse utan en gråskala, ingen människa är helt utan, vilket är hoppingivande. I den Hegel-marxistiska diskussion som jag hämtat begreppet ifrån innebar subjektiviteten det uns av revolutionär potential och frihet som inte ens den mest förtryckande kapitalism kunde förneka undersåtarna (jfr Negt och Kluge 1983, Adorno 1986 s 183-186). Men man behöver inte ansluta sig till en marxistisk politisk uppfattning för att kunna använda subjektivitetsbegreppet, snarare tror jag att det är användbart för alla politiska uppfattningar som fäster vikt vid frihet, att det är samtidigt mer exakt och mer befriat från irrelevanta konnotationer än ett begrepp som ”bildning” som det ligger tämligen nära, och mer realistiskt, psykologiskt och filosofiskt korrekt än ett snävt rationalitetsbegrepp om val och frihet.

För att kunna fatta ett meningsfullt, fritt beslut krävs information, inte bara frihet från tvång att välja det ena eller andra alternativet. Det räcker dock inte med fakta i målet, utan i någon mån även ett beslutsfattande medvetande i sig, dvs. inte bara innehåll utan även en form att ge det, en form för tankeprocesser. Mänskliga aktörers förmåga att välja – i komplicerade frågor, i kvalificerad bemärkelse – är för att ansluta sig till den kanadensiske filosofen Charles Taylor (1995 s 154) inte något givet, utan en förmåga som måste utvecklas.


Marx
Karl Marx Kapitalet är i vissa delar en mycket teoretisk nationalekonomisk skrift, ett försök att kartlägga kapitalismens funktionssätt, dess rörelselagar. De teoretiska delarna är dock uppblandade med empiriska avsnitt om verkligheten i de kapitalistiska länderna. I dessa delar, som det trettonde kapitlet med rubriken ”Maskineri och storindustri”, lägger Marx fram fakta om kapitalismens härjningar, som en ny dimension för hans kapitalismkritik, jämfört med de teoretiska avsnitten. I dessa empiriska avsnitt lutar han sig tungt på statliga brittiska rapporter av typen ”Children’s Employment Commission” och ”Health Report”. Nioåriga järnarbetaren George Allinsworth kommer till tals i ”Children’s Employment Commission, 4th Report”, 1865:

Innan jag kom hit, arbetade jag ett helt år vid en masugn. Det var ett mycket stort smältverk på landet. Där började jag också arbetet kl. 3 på lördagsnatten, men jag kunde åtminstone gå hem och sova, för jag bodde nära intill. Andra dagar började jag kl. 6 på morgonen och slutade 6 eller 7 på kvällen. (Marx 1974 s 222)

Marx kommenterar:

Bildningsnivån hos dessa ”arbetskrafter” måste givetvis bli sådan, som den avspeglas i följande samtal med en av undersökningskommissarierna. Jeremiah Haynes, 12 år gammal: ”… Fyra gånger fyra är åtta, men fyra fyror är 16 … En kung är en sådan som äger allt guld och alla pengar. Vi har en kung, dom säger det är en drottning, dom kallar henne prinsessan Alexandra. /…/ Wm. Turner, 12 år: ”Bor inte i England. Tänkte att det finns ett sånt land, men visste inget om det förut. John Morris, 14 år: ”Har hört dom säga att Gud gjorde världen, och att alla folk har drunknat utom en. Har hört att det var en liten fågel.” (ibid.)

För Marx var effekterna beskrivna i detta citat en av kapitalismens centralt fördärvliga egenskaper: den trycker ner människor i armod, tvingar dem slita ut sig större delen av dygnet med alienerande, tungt arbete, och när de inte arbetar är de för trötta och slitna för att kunna utvecklas som människor. Just människors kapacitet, och deras rätt att utvecklas helt och fullt i enlighet med denna (jaga på morgonen och skriva poesi på kvällen, till exempel) var ett av Marx huvudteman, och med sin tids förhållanden framför ögonen kunde han påvisa hur en stor del av befolkningen de facto berövades möjligheten att utvecklas, till fördel för fat cat-kapitalister som själva levde gott. (Jfr Krovoza 1977 s 75, Thompson). Han konstaterar angående tryckpressarbetares monotona arbete att ”Det finns ingen användning för duglighet och ännu mindre för omdömesförmåga.” (Marx s 423) Angående tegelarbetare citeras en i ”Children’s Employment Commission” av kaplanen i Southallfield intervjuad arbetare: ”Det värsta är, att tegelarbetarna har förlorat tron på sig själva. Ni kunde lika gärna försöka frälsa djävulen som förbättra en tegelarbetare.” (ibid. s 405) 1860-talets råa kapitalism är tack och lov (åtminstone i vår del av världen) fjärran idag; Marx framställning påminner om reformismens landvinningar.

Exemplet från Kapitalet är extremt, och det är också menat så: de förhållanden som skildras där är inte särskilt relevanta för vår diskussion idag, utan har tagits upp som idealtypiskt exempel på att subjektiviteten inte kan tas för givet. Det finns, kan man säga, en lång linje från Kapitalets eländighet till perfekta förutsättningar för individens frihet, subjektivitet och personliga utveckling, och gråskalan där emellan skall resten av essän handla om, och handlar frihetens politik i Sverige idag om.


Arendt - Kant
Hannah Arendt (s 38f) lyfter fram att frihet för Kant innebär ”to make public use of one’s reason at every point”. Det är i samtal med andra människor som vi kan utvecklas som individer, vara fria.

Kant ställer detta sammanhang sig frågan om huruvida det är aktören/konstnären eller åskådaren/publiken som är viktigast i konst och kultur. Detta anknyter till en ständig diskussion som finns också i dag då man t ex säger att alla musikkritiker är misslyckade musiker, eller att sportkommentatorer egentligen skulle vilja vara idrottare. De vanliga påståendena innebär en implicit värdering att det är bättre att vara musiker än musikjournalist, och bättre att vara idrottare än sportjournalist. Kant skulle inte instämma med detta; han hävdade tvärtom att åskådaren är viktigare än aktören! (Arendt s 62ff) Vissa säger att utan kulturutövarna i bred bemärkelse skulle inte publiken och skribenterna ha något att diskutera; men Kant och Arendt vänder på det och säger att det är åskådarnas omdömen som skapar det rum där konsten kan ta plats. Jag tror att detta är en viktig insikt. Konst – bildkonst, teater, musik osv – är en slags kommunikation, som alltid är inbäddat i vidare samhälleliga och kulturella förhållanden; utan en omgivning som definierar ”konst” skulle konst inte vara ett särskilt meningsfullt begrepp, om det endast fanns ett antal isolerade ”konstnärer” som sysslade med saker som de kallade för konst, men som ingen annan brydde sig eller visste om.

Det är genom omdömen som offentligheten och kulturens sfärer skapas, hävdar Arendt: för existensen av njutbara objekt är kommunicerande nödvändigt, åskådare bedömer om objektet faller dem i smaken.

Arendt tar i sina Kantföreläsningar upp vad som är ”poängen” med omdömet, resonemanget, subjektiviteten. Varför diskuterar vi musik, böcker och film? Varför bör vi göra det? Föreläsningarnas utgivare Ronald Beiner säger angående Arendt att hon menar att människans tillstånd bland annat är att: ”We are strangers, we stand in need of being welcome”. I Människans villkor hade hon formulerat det som att ”Med ord och handlingar infogar vi oss in i människornas värld, vilken existerade innan vi föddes” (s 213), och: ”Den nya tiden utmärks av världsförfrämligande, och inte av självförfrämligande som Marx menade” (s 303). Beiner formulerar koncist Arendts utvecklade position (Kantföreläsningarna hölls tio år efter att Människans villkor kom ut) med citat ur opublicerade Arendtföreläsningar om Kants filosofi, att

“It is by judging that ‘we confirm the world and ourselves; with the faculties given us, ‘we make ourselves at home in the world’”.
(Arendt 1982 s 154)

Jag tror att detta är fullständigt centralt. Genom att använda sin omdömesförmåga och avge omdömen och diskutera, gör man sig hemmastadd i världen som vi är utkastade i.


Adorno

Theodor Adorno såg de totalitära ideologiernas hemskheter, men hans frihetliga kritik riktades även mot förhållandena i de kapitalistiska demokratier. Han hade höga krav på samhället vad gäller frihet, och är väl idag mest (ö)känd för sin oförsonliga kritik mot den kapitalistiska underhållningsindustrin – till exempel popmusiken, jazzen och Hollywood. Om detta kunde han uttala sig så här:

Den lätta musiken proklamerar behovet av avkoppling från de ansträngande arbetsprocesserna som sin norm. Man ska lyssna utan ansträngning, helst bara med ett halvt öra; ett berömt amerikanskt radioprogram hette ”Easy Listening”. Man orienterar sig till lyssnarmodeller som automatiskt omedvetet inbegriper allt som kommer på tvären. /.../ Den främjade passiviteten infogas i kulturindustrins totala system som en fortskridande fördumningsprocess. Det är inte så att de enskilda musikstyckena omedelbart har en fördummande effekt. Men lyssnaren /.../ skolas av den lätta musikens totala system i en passivitet som sedan troligen överförs till hela tänkesättet och de sociala beteendemönstren. /.../ Såtillvida är den lätta musiken ideologi, redan långt före de eventuella avsikterna bakom den eller de fjolliga texterna. /…/
lätt musik som massfenomen undergräver autonomi och personligt omdöme, kvaliteter som ett fritt samhälle behöver. (Adorno 1976 s 38, 47)

Adornos stränghet kan verka upprörande, kanske t.o.m. frånstötande, för en person idag i vårt samhälle med en extremt stark underhållningsindustri. Jag tror att det är lätt att i en bemärkelse missuppfatta Adorno, om man inte läser hans texter, tar dem på allvar och sätter in dem i sitt sammanhang. Man kan tycka att han är en elitist, att hans fördömande av popmusik och annat är förolämpande: ”Jag måste väl ha rätt att titta på Hollywood-film och lyssna på pop!” Så blir det särskilt om man bara ser Adornos ibland väl hårda kulturkritik och inte försöker förstå tanken bakom. Grunden för Adornos kritik är inte att han är en snobb som tycker att han är bättre än andra för att han gillar Schönberg och Beckett. (Man kan i det avseendet också se på att han i det refererade verket hårt kritiserar opera, som ju är finkultur (ibid. s 80-94). Nej, grunden för hans kritik är hans uppfattning om frihet.

I del 1 presenterades ett frihetsbegrepp som inte nöjer sig med ”negativ frihet”, eller att fokusera på yttre förutsättningar för frihet. Det frihetsbegreppet tar också upp individens förmågor, hennes ”inre” förutsättningar för att välja, utnyttja sina valmöjligheter – hennes förutsättningar för att vara fri. Ett sådant begrepp ligger Adorno nära. Han menar att individens autonomi och personliga omdöme – hennes subjektivitet – är kvaliteter som ett fritt samhälle behöver, och hävdar att dessa förmågor inte kan tas för givna, utan att de gynnas av vissa praktiker och aktiviteter och missgynnas av andra. Anledningen till att han kritiserar pop och Hollywoodfilm är just att de missgynnar individernas möjligheter att vara fria: genom att sätta en extremt låg intellektuell standard ger de inte individerna någon möjlighet att utvecklas, att tänka själva, reflektera. Lyssnaren ”skolas av den lätta musikens totala system i en passivitet som sedan troligen överförs till hela tänkesättet och de sociala beteendemönstren”, skriver Adorno – vi ser hur hans motstånd mot ”den lätta musiken”, dvs. popen, inte är snobbism utan politisk, radikaldemokratisk. ”Det är inte så att de enskilda musikstyckena omedelbart har en fördummande effekt”, skriver han. Vi behöver inte oroa oss, en Adorno vill inte förbjuda dessa underhållningar, han hävdar inget sådant som att en sit-com, en dokusåpa eller en poplåt i sig är skadlig. Problemet är den sammantagna effekten, när individen inte kommer i kontakt med något annat, inte är öppen för det, aldrig tilltalas på ett sätt som respekterar hennes intelligens, hennes omdömesförmåga och hennes utvecklingspotential. Man kan lyssna på reklamradio hela livet, man kan följa en tv-serie år ut och år in; dessa företeelser kommer inte i någon större utsträckning att utmana dig, uppmana dig att tänka själv – ska man vara cynisk, uppmana dig till något annat än att konsumera.

Thomas Lindén har satt in Adorno och den tradition han tillhörde – Frankfurtskolan, kritisk teori, i ett sammanhang:

På det hela taget var den kritiska teorin i sin ursprungliga högtstående form på 30-talet en marxistiskt inspirerad skola som sörjde den gångna borgerliga blomstringstidens positiva värden: frihet, konst, litteratur, vetenskap, kritisk offentlighet, broderskap, kort sagt den borgerliga subjektiviteten, dvs. ett aktivt, uppfattande och kritiskt världsmedvetande, självmedvetande och liv. /.../ I hävdandet av denna frihet utvecklade Frankfurtskolans klassiker en omfattande analys av den kapitalistiska förnedringen genom fascismen, auktoriteten, familjen, i massmedia, i kulturlivet. /.../ De utvecklade ett frigörelsebegrepp, som nog i grunden var ett hävdande av den borgerliga subjektiviteten gentemot dennas förnedring i den utvecklade kapitalismen. (Lindén 1977 s 6f)

Subjektivitet och objektivitet
I definitionen av subjektivitet som lagts fram står bland annat att ”subjektivitet: egentligen något som är subjekt”. En diskussion med subjektivitetsbegreppet problematiserar friheten, men förutsätter möjligheten till individuell frihet, som finns hos en människa men inte hos en sten eller en maskin. Subjektivitetens motsats är objektivitet, opersonliga förlopp där frihet inte hör hemma. Ett sådant är arbetet: de allra flesta arbetar inte för att förverkliga sig själva och utvecklas som subjekt, utan har ett annat mål: att tjäna pengar, för att leva. De tyska marxisterna Alexander Kluge och Oskar Negt har fört en diskussion om motsättningen mellan objektivitet och subjektivitet i denna fråga, och jag skall referera en central poäng. Oskar Negt säger i en diskussion publicerad på svenska i tidskriften Tekla så här:

I boken [Geschichte und Eigensinn, bok av Negt och Kluge utkommen 1981] refererar vi en beskrivning av en kvinnlig arbetare som Marianne Herzog har gjort. I hennes rörelser kommer element av mänsklig historia till uttryck, som inte ens kapitalismen har kunnat ändra mycket på.

Marianne Herzog beskriver en kvinnlig rörsvetsare, som varje gång efter ungefär 30 svetsar hämtar sig genom att göra vingliknande rörelser med armarna, för att därefter återuppta det funktionella arbetet med ytterligare ett 30-tal rördelar. För henne som person är den rörelse hon gör för att hämta sig verklig (alltså livsförlopp), det andra är overkligt. För värdebildningsprocessen som orienterar sig till resultatet förhåller det sig omvänt. (Negt och Kluge 1983 s 8)

Här har vi en mycket viktig motsats mellan objektivitet och subjektivitet framställd. Jag tror att alla som haft ett sådant mekaniskt arbete känner igen sig i det tämligen självklara faktumet att ett sådant arbete i stort inte är trivsamt eller något man vill göra för sin egen skull. Negt talar i samma diskussion om att Marx med Grundrisse och Kapitalet kartlagt kapitalismens logik och funktionssätt, men att vi behöver en analys av ”motpolen till det som kapitalet tillägnat sig”, ”utan vilket det inte skulle kunna producera något” – dvs. den mänskliga subjektiviteten, motsats till objektiviteten som är den ekonomiska logiken som är oberoende av individens vilja.

I ett nummer av Kommunalarbetaren 1982 rapporteras det om en kurs vars syfte stämmer bra överens med detta resonemang. ”Våga tala” hette kursen och drevs för anställda i låg- och mellanlönegrupperna i Stockholms kommun, varav många var lågutbildade och inte heller fick gå på mycket annan utbildning i jobbet. Syftet var att deltagarna skulle bli mer insatta i ”arbetets organisation, lagar och regler och också våga gå in i och ta del av beslut för att få större inflytande”. En barnskötare som deltagit kommenterar:

”Man är ju inte en hel människa om man inte vågar prata. /…/ En så’n här kurs borde ingå i förebyggande hälsovård.”

Jämför detta med Hannah Arendts resonemang “It is by judging that ‘we confirm the world and ourselves; with the faculties given us, ‘we make ourselves at home in the world’”. Genom att ge lågutbildade arbetare – mest kvinnor – som i många fall har dåligt självförtroende – kunskap och övning i att tala inför grupp, diskutera osv. hjälper man dem att utveckla sin subjektivitet, att göra sig hemmastadda i världen. Genom att ställa arbetare vid ett löpande band och maximera profiten, hjälper man inte deras subjektivitets utveckling.

Kulturpolitiken är till för subjektiviteten, för frihetens utveckling.


Referenser
Adorno, Theodor W: Inledning till musiksociologin. Tolv teoretiska föreläsningar. Staffanstorp: Cavefors, 1977
Adorno, Theodor W: Minima Moralia (1951). Lund: Arkiv, 1986
Arendt, Hannah: Lectures on Kant’s Political Philosophy. Brighton: The Harvester Press Ltd, 1982
Arendt, Hannah: Människans villkor (1958). Göteborg: Röda bokförlaget, 1986
Krovoza, Alfred: , Tekla #? 1977
Lindén, Thomas: "Början till en livshelhetlig marxism", Tekla #1 1977
Marx, Karl: Kapitalet 1. Staffanstorp: Cavefors, 1974
Negt, Oskar och Alexander Kluge: ”Den levande arbetskraftens historia. En diskussion med Oskar Negt och Alexander Kluge”, i Tekla #15 1983
Taylor, Charles: ”Atomism” (1979), i Identitet, frihet och gemenskap. Politisk-filosofiska texter i urval av Harald Grimen. Göteborg: Daidalos, 1995