Marknadskapitalism & den osynliga och blodiga handen

DN 25 mars, "Bonusdebatten svallar"
DN 25 mars, "Lundby-Wedin ångrar sig"
DN, "Läsarna 'Avgå Lundby-Wedin'"

---

“There’s class warfare, all right,” Mr. Buffett said, “but it’s my class, the rich class, that’s making war, and we’re winning.”

Investmentbankiren Warren Buffett i intervju med New York Times
Ben Stein, "In class warfare, guess which class is winning", NYT 26 november 2006

---

Emma Rothschild om "osynliga handen"-metaforen och dess ursprung i Shakespeares Macbeth som natten som döljer Macbeths brott:

"The earlier [före Adam Smith] intellectual history of invisible hands turns out to be generally grim. The most famous invisible hand in Anglo-Scottish literature is that of Macbeth’s providence. “And with thy bloody and invisible hand,” Macbeth apostrophizes the night in Act III, in the scene immediately before the banquet and Banquo’s murder; he asks the darkness to cover up the crimes he is about to commit:

'Come, seeling night,
Scarf up the tender eye of pitiful day,
And with thy bloody and invisible hand
Cancel and tear to pieces that great bond
Which keeps me pale.'"

Emma Rotschild, Economic Sentiments. Harvard UP, 2001. (finns här)
John Kay, "A message from Macbeth, and Adam Smith", Financial Times 15 september 2003

---
jfr:

"The notion of 'laissez-faire' is a grotesque misrepresentation of what free markets actually require and entail."

Cass Sunstein, Free Markets and Social Justice (Oxford University Press, 1997), s 5.

Franziska Drohsel hyllas i Zeit

Jag håller på med att översätta en intervju med tyska ungsocialisterna Jusos, SPD:s ungdomsförbund, ordförande Franziska Drohsel till svenska. Hon är en mycket intressant politiker: ung, intellektuell och radikal. Hon och Jusos har nyligen gett ut en antologi som heter Was ist heute links? Thesen für eine Politik der Zukunft - ungefär "Vad är vänster idag? Teser för en framtidens politik" - och den hyllas faktiskt i Die Zeit. Det förvånar mig, eftersom Zeit brukar hålla en rätt konsekvent socialliberal/högersossig/mitten- hållning och avfärda vänstern som oansvarig etc, och Drohsel tvärtemot tillhör socialdemokratins vänsterflygel.

Inte desto mindre skriver Volker Ullrich uppskattande i en notis i senaste Zeit att "Franziska Drohsel begeistrar med sin vision av ett nytt samhälle", och att hennes demokratiska socialism inte är något mossigt DDR-mässigt, utan en odogmatisk konstruktiv hållning som motsvarar vad vår tid kräver.

Volker Ullrich, "Die Linke: Franziska Drohsel begeistert mit ihrer Vision neuen Gesellschaft", Die Zeit nr 13, 19 mars, s 51 (ej på nätet)

Jfr Stephan Haselberger, "Auf Oskars Spuren", Tagesspiegel 6 februari (om Drohsel och Was ist heute links, kritiskt till Drohsel)

Jfr Martin Lutz, "Retter der Sozialdemokratie", Die Welt 2 oktober 2008 (om miljöminister Sigmar Gabriels bok Links neu denken)
Jfr "Linken-Papier sorgt für neue Unruhe", Die Zeit 2 september 2008 (som rapporterar om ett upprop från SPD:s vänsterflygel mot Agenda 2010-reformpolitiken)
Jfr Michael Schlieben, "Rot-rot ist die Hoffnung", Die Zeit 20 maj 2008 (om diskussionerna i SPD om att samarbeta/samregera med det kontroversiella vänsterpartiet Die Linke, på Bundeslandnivå och på riksnivå.)

Frågan om "rot-rote-Bündnisse", samarbeten mellan SPD och Die Linke, är mycket intressant. Schlieben skriver
"Kravet att seriöst försöka samregera med Die Linke i Västtyskland eller på riksnivå är i en del SPD-kretsar mycket utbrett, och det vinner tydligt i populäritet. Att de därmed ställer sig mot partietablissemanget som från Beck till Steinbrück avfärdar vänsterkonkurrensen som för populistisk, för oseriös, kort: som för mycket Lafontaine, hindrar inte diskussionen, utan skyndar snarare på den.
Minst tre för SPD tämligen relevanta grupper har sedan länge lämnat den officiella partilinjen och kampanjar ogenerat för en vänsterallians."
1. Partiungdomen, Jusos.
2. De fackliga
3. Lokalpolitiker i de västtyska storstäder där De Gröna samarbetar med CDU

I Schliebens artikel beskrivs Drohsel förresten som "eine zierliche 27-jährige Juristin mit Berliner Schnauze", ungefär "en liten och elegant 27-årig jurist som talar som en fräck Berlinare".

Walrasiansk och post-walrasiansk NEK enligt Bowles

Samuel Bowles, nationalekonom, fd Harvard (1965-1973), sedan U Massachusetts Amherst och Santa Fe Institute, är en gammal marxist som blivit evolutionär teoretiker och spelteoretiker. Han har skrivit en riktigt kul och tjock heterodox lärobok i mikroekonomi, som publicerats av Princeton University Press som verkar publicera alla de bästa böckerna om ekonomi (förutom de som Cambridge, och i sällsynta fall Oxford eller Routledge, publicerar).

Bowles är motståndare till vad han kallar - efter Léon Walras, en av de stora tidiga neoklassiska ekonomerna - walrasiansk nationalekonomi, och ger ett fruktbart alternativ, en dynamisk och social ekonomisk teori.

"By Walrasian, I mean that approach to economics that assumes that individuals choose actions based on the far-sighted evaluation of their consequences based on preferences that are self-regarding and exogenously determined, that social interactions take the exclusive form of contractual exchanges, and that increasing returns to scale can be ignored in most applications." (s 8) - jfr Solow om neoklassicismen: "equilibrium, greed and rationality".
- det är något av en karikatyr, men det var sådant som undervisades "in leading doctoral programmes as late in the early 1980s". "Since then a combination of new analytical tools - especially game theory and information economics - and the increadingly evident empirical inadequacies of the Walrasian model have combined to alter the way economics is taught and practiced." - inte bara agerande gentemot parametrisk omgivning, utan också mellan agenter. Prissignalen inte nog; "some aspects of transactions are not expressed as enforceable contracts".

3 byggstenar i B:s postwalrasianska NEK.
1) non-contractual social interactions. "governed by a combination of norms and power". Contra Lerner 1972.
2) adaptive and other-regarding behavior. Inte bara rationalitet och girighet. "Sociala preferenser". Bounded rationality.
3) Generalized increasing returns. Myrdal 1956: "cumulative causation". "Positive feedbacks". Lock-ins. Till exempel poverty traps. "Punctuated equilibria" (term från biologin). Bowles: bra institutioner är inte gratis! Kapitalismens misslyckande i Ryssland under 1990-talet ett exempel på det.

B: NEK är inte längre walrasiansk. "In place of deduction from a few (once) uncontroversial behavioral and institutional axioms, evonomics has increasingly (if unknowingly for the most part) moved toward an approach that combines the mathematical advances of the last centiry with three of the methods of the classical economists. From Adam Smith to John Stuart Mill and Karl Marx (and excepting David Ricardo), the classical economists were nondisciplinary (the disciplines had not been invented), concerned about the empirical details of the social problems of their day, and modest about the degree of generality to which their theories aspired." (s 15)

Samuel Bowles, Microeconomics: Behavior, Institutions, and Evolution (Princeton: PUP, 2004)

Nya rön

Ett internationellt forskarlag har med det allra senaste inom ekonometri, extremt avancerade, cutting edge metoder, lyckats med att mäta kvaliteten i artiklar i svensk kultur- och samhällsdebatt.

De har kommit fram till att Nina Björks artiklar är ungefär 10 000 gånger bättre än andra skribenters.

Nina Björk skriver mot ett bedrövligt debattinlägg av jag vill vara farlig-ideologen Lotta Lundberg:

I söndagens Sydsvenskan diskuterade författaren Lotta Lundberg prostitution, apropå Susanne Dodillets nya avhandling ”Är sex arbete?” (recenserad i DN 20/2).

Lundbergs poäng var att vi måste sluta moralisera över sexualiteten på det sätt som vi gör om vi gör det brottsligt att köpa sex. Förbudet innebär, enligt Lundberg, att vi enbart godtar en fin och mjuk sexualitet, byggd på intimitet.

Det här förstår jag inte. Var finns kopplingen mellan att förbjuda sexköp och att säga att det är fult att ha sex utan att vara kär? Är det inte två olika saker att ha sex för att man har pengar och att ha sex för att man bara är kåt, men kanske inte kär?

Om jag tycker att ingen ska ha rätt att köpa sig tillgång till en annan människas kropp, säger jag då samtidigt att man måste älska den man ligger med?

Nej. Jag säger bara att det lagen gör brottsligt också bör vara brottsligt. Det handlar inte om att moralisera över sexualitet. Det handlar om att moralisera över pengar och pengars makt.

Jag misstänker att Lundberg inte skulle bli så där jättemycket gladare över det. Hon tycks utgå från att det alltid är fel att moralisera, åtminstone i den mån som moraliserande innebär normaliserande. Och det är väl på sätt och vis syftet med moral; att vi ska få människors handlingar att oftast, i normalfallet, stämma överens med den moral det är fråga om. Allt som vi gör omoraliskt i betydelsen brottsligt vill vi göra till undantag, till det onormala (vi vill väl sällan sätta en hel befolkning i fängelse).

”Så fort någon börjar ropa efter det normala är det fara på färde”, skriver Lundberg. Nej, det är det inte svarar jag. Det finns en massa saker som vi vill ska vara det normala, utan att det är fara på färde. Till exempel vill vi att det normala ska vara att människor inte slår ihjäl varandra. Eller håller varandra fångna i källare.

Och när det gäller sexualitet så vill vi, enligt gällande lagstiftning, att det normala ska vara att den sfären får man inte tillgång till bara för att man har pengar. Det kan man naturligtvis tycka är fel. Många människor tycker att pengars makt bör vara utan gräns. Det kan vi diskutera. Men att förbjuda sexköpare är inte att förbjuda att människor ligger med varandra utan att älska varandra."

Nina Björk, "Kroppar bör inte kunna köpas för pengar", DN 11 mars
- Vad jag tycker är centralt här är inte ens åsikt om sakfrågan prostitutionslag, utan just förkastandet av den fåniga jag vill vara farlig-attityden, som hänger ihop med den postmoderna vågen, att något "normalt" alltid är negativt.

Utbud och efterfrågan: Ricardos åsikt

"You say demand and supply regulate value - this, I think, is saying nothing."

David Ricardo i brev till Thomas Malthus, oktober 1820. Works of David Ricardo, red Piero Sraffa, vol 8 s 279, Cambridge UP 1952. Cit i Roland Meek, "Value in the History of Economic Thought", i Smith, Marx and After, Chapman & Hall 1977.

Den raka linjen mellan Adam Smith och Spartakistupproret

I januari i år var det 90 år sedan de tyska kommunistledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades av en högerinriktad militärgrupp, stöttad av regeringen, i Berlin. Det var ett revolutionens år i Berlin; för ett tag utropades en socialistisk rådsrepublik. Spartakusupproret varade dock inte längre än ett par månader innan den slogs ner. (Likt den rådssocialistiska revolutionen i München år 1919.)

(Till årsdagen hade Die Zeit en väldigt intressant essä och en recensionsessä av en ny bok om Spartakusupproret och morden på Liebknecht och Luxemburg.
Volker Ullrich, "Die Noske-Pabst Connection", Zeit 15 januari 2009)

När jag häromåret läste Steve Sem-Sandbergs roman om Lou Andreas-Salomé Allt förgängligt är bara en bild, som utspelar sig under revolten i München 1919, så började jag fundera över det här med hur totalt vrickad den allmänna uppfattningen om den ryska oktoberrevolutionen är idag. Alla som gått i skolan vet förhoppningsvis att något kallat oktoberrevolutionen skedde i Ryssland skedde 1917. Men inte mycket mer än det. Spartakistupproret, München 1919 eller de otaliga andra liknande händelser som hände vid ungefär samma tid, lär man sig inte om. Och ur sin kontext blir det omöjligt att begripa Oktoberrevolutionen. Att det, hur jävligt Sovjet än blev, ändå går att begripa att det överhuvudtaget kunde uppstå revolutioner med folkligt stöd i Europa på den tiden, eftersom den reellt existerande kapitalismen var vidrigt orättvis.

Jag var i januari på muséet för modern konst på Centre Georges Pompidou i Paris, och slogs av hur många tidskrifter de hade, Sturm, Brücke, osv, en massa modernistiska transdisciplinära grejer från 1910-20-30-40-50-60-tal, situationister, kubister osv. Och inte minst fascinerades jag av de tyska tidskrifterna från 10-20-tal där Alfred Döblin och Picasso kunde bidra i samma nummer som kommunistiska teoretiker förklarar kapitalismen. Denna period och framför allt 10-talet fascinerar mig mycket, perioden just innan revolutionerna och demokratins genombrott. (Att de socialistiska revolutionerna var ett hot mot överklassen som gav den incitament till att ta ställning för att införa liberal demokrati, kan man förresten läsa om i nationalekonomiskt kreddiga Daron Acemoglu och James Robinsons tekno-politisk ekonomiska Economic Origins of Dictatorship and Democracy, Cambridge UP 2005. Stöd för klassisk vänsterpartites - utan det socialistiska hotet hade högern inte svängt till att acceptera demokratin! - från stabilt liberala MIT- och Harvardekonomer/statsvetare alltså.) Enkelt uttryckt: före 1917 torde det ha varit mer eller mindre naturligt att vara revolutionär socialist - om än med någon pragmatism. Med 30- och 40-talen kom skenrättegångar, politiska förföljelser, avslöjanden av Orwell, Koestler med flera, och att därefter försvara Sovjet är mindre gött. Men även om Sovjetkommunismen gick åt helvete, så måste man - och detta brukar folkpartister och andra ha programmatiskt svårt att förstå - inse att det finns en socioekonomisk, politisk och historisk bakgrund till den revolutionära socialismen, som inte urskuldar realsocialismens förtryck, men som förklarar varför revolutionära rörelser och situationer överhuvudtaget uppstod.

Adam Smith är idag känd som nationalekonomins "fader" och en av liberalismens stora tänkare. Men han var inte helt verklighetsfrånvänd för det. De följande två citaten, från hans mest kända verk Wealth of Nations från 1776 samt från föreläsningar på universitetet i Glasgow på 1760-talet, påvisar att den revolutionära socialismens ursprung inte var främmande för Smith, även om han normativt inte höll med socialisterna, och inte trodde på att ett så jämlikt system skulle fungera.

"Wherever there is great property, there is great inequality. For one very rich man, there must be at least five hundred poor, and the affluence of the few supposes the indigence of the many. ... It is only under the shelter of the civil magistrate that the owner of that valuable property, which is acquired by the labour of many years, or perhaps of many successive generations, can sleep a single night in security. He is at all times surrounded by unknown enemies, whom, though he never provoked, he can never appease, and from whose injustice he can be protected only by the powerful arm of the civil magistrate continually held up to chastice it."

Adam Smith, Wealth of Nations v.i.b.2 (cit i Peter Minowitz, Profits, Priests and Princes, Stanford UP 1993, s 40)

"Laws and government may be considered ... as a combination of the rich to oppress the poor, and preserve to themselves the inequality of the goods which would otherwise be soon destroyed by the attacks of the poor, who if not hindered by the government would soon reduce the others to an equality with themselves by open violence."

Smith, Lectures on Jurisprudence (Oxford UP 1978 iv 22-23)

Min poäng är: socialismen som arbetarrörelse och folkrörelse "makes sense". Den är inget påhitt av vildögda ideologer, utan ett logiskt inslag i den moderna samhällsekonomins utveckling. (Trotskij sa något i stil med: "Marxismen är den medvetna reflektionen av/över en omedveten process".) Det går en rak linje från Adam Smith till Rosa Luxemburg - och om det här, läs för allt i världen Acemoglu och Robinson -; i ett samhälle där ett fåtal besuttna innehar såväl den politiska som den ekonomiska makten, där staten, som Smith pekade på, är "a combination of the rich to oppress the poor" och upprätthålla den borgerliga äganderätt som utesluter folkmajoriteten från ägandet, i det samhället är den revolutionära socialismen en logisk respons.

DeLanda om "den konservativa vändningen"

"For most of their history leftist and progressive politics were securely anchored on a materialist philosophy. the goal of improving the material conditions of workers' daily lives, of securing women's rights to control their bodies, of avoiding famines and epidemics among the poor: all of these were worthy goals presupposing the existence of an objective world in which suffering, exploitation and exlusion needed to be changed by equally objective interventions in reality. To be sure there was room in this materialism for the role of subjective beliefs and desires, including those that tended to obscure the objective interests of those whose lives needed improvement, but these were never allowed to define what reality is. The concept of 'ideology' may be inadequate for analysing these beliefs and desires, but it nevertheless captured the fact that there is a material reality with respect to which these subjective states should be compared.

Then everything changed. Idealism, the ontological stance according to which the world is a product of our minds, went from being a deeply conservative position to become the norm in many academic departments and critical journals: cultural anthropologists came to believe that defending the rights of indigenous people implied adopting linguistic idealism and the epistemological relativism that goes with it; sociologists, both social constructivist and ethnomethodologist, correctly denounced the concept of a harmonious society espoused by their functionalist predecessors only to embrace an idealist phenomenology; and many academic departments, particularly those that attach the label 'studies' to their name, completely forgot about material life and concentrated instead on textual hermeneutics. To make things worse, this 'conservative turn' was hidden under several layers of radical chic, making it appealing to students and even activists pursuing a more progressive agenda."

Manuel DeLanda, "Deleuze, Materialism and Politics", i Ian Buchanan & Nicholas Thoburn (eds) Deleuze and Politics. Edinburgh: EUP, 2008. Citatet inleder essän och återfinns på sidan 160.

Jag kan tillägga att jag tycker att Nina Björk är ett geni och att Fria själar är en av de bästa svenska böckerna jag läst på länge. Och att jag tror att urmaterialistisk miljöekonomi är ett av framtidsämnena för disciplinen jag tillhör, ekonomisk historia. Även om jag också tycker att Bo Stråth är ett geni och att diskurs-ekonomisk historia är grymt.