Apropå finanskrisen och retoriken om "fria marknader"

"the US government could not let institutions with combined liabilities equal to 40 per cent of US gross domestic product collapse. It can, however, spare us homilies on the sacred role of free financial markets for a long while."

Martin Wolf, Financial Times 9 september, apropå nationaliseringarna av Freddie Mac och Fannie Mae

---

Apropå detta: en tankegång om ekonomisk liberalism

Wolf pekar, och det är inte första gången i år, på retoriken om "fria marknader", på det marknadsliberala argument som jag vill diskutera här och benämna naturalistiskt, hycklande och falskt. Jag tänker mig att det finns tre typer av argument för marknadsliberalism.

1. det naturalistiska: man, till exempel Hayek, berättar en berättelse om Västerlandets ekonomiska historia där "frihet", handel och "fria marknader"är allt som är bra och har orsakat all tillväxt.
2. effektivitetsargumentet: marknadsliberalism funkar. T ex Martin Wolf.
3. det moraliska argumentet: äganderätt är heligt. T ex Robert Nozick (1974).

Det andra och det tredje argumentet tycker jag är intressanta på något sätt och kan diskuteras länge och väl. Det är bara det första argumentet som jag vill stryka.

---
Apropå finanskrisen.

För några veckor sedan läste jag för första gången nationalekonomen och marknadssocialisten John Roemers introduktion till "marxistisk ekonomisk filosofi", Free to Lose (1988). Roemers huvudargument och huvudsakliga nytolkning av marxismen är att Marx värdeteori (arbetsvärdeteorin) inte håller, att exploatering inte uppstår genom en skillnad mellan lön och producerat värde, utan att exploatering istället är ett systemiskt fenomen som är avhängigt fördelningen av ägandet av produktionsmedlen. Roemer pekar på att ägandet i alla kapitalistiska samhällen är radikalt ojämlikt och att detta i sig är orättvist eftersom ojämlikheten inte uppstår från en hypotetisk jämlik ursprungssituation utan ur en lång rad av historiska orättvisor. Roemer för där ett resonemang av behovet av entreprenörer och entreprenörskap som jag tror kan appliceras på bankväsendet, apropå den nuvarande krisen.

I USA förs i svar på krisen en politik av "socialism för de rika", som Financial Times redan konstaterat. Socialism för de rika består av att låta de rika få alla chanser att bli än rikare och mäktigare, men att när det går dåligt för de rika, rädda dem med statliga ingripanden. Alltså: chanserna är privata men riskerna är socialiserade, för de rika. Staten ingriper eftersom de finansiella institutioner som är i kris, är så centrala delar av ekonomin: "too big to fail", "too connected to fail". De är inblandade i extremt komplicerade nätverk av lån och skulder, och konsekvenserna av Fannie Maes (som staten räddade), Bear Stearns (som staten räddade) eller Lehman Brothers (som staten inte räddade) fall är svåra att förutsäga. Det moraliska problemet i sådana räddningsaktioner - Lehman Brothers är alltså ett undantag - är vad som kallas "moral hazard", att när staten räddar en bank som agerat oansvarigt och försatt sig själv i kris så sänder det signalen till andra banker att de också kan agera oansvarigt, eftersom om de hamnar i problem så kommer staten i alla fall att rädda dem*. I räddningsaktionerna mot Bear Stearns m fl institutioner har således argumenten moral hazard och enkel kostnad (att det kostar en massa pengar), emot statligt agerande, vägts mot argumentet om "too big to fail" och "too connected to fail".

Apropå denna avvägning kommer jag att tänka på något som Roemer skriver. Argumentet för liberala finansmarknader, eller marknader i allmänhet, brukar vara att de är effektiva. Uppenbarligen stämmer detta inte för dagens finansmarknader. Denna krasch kan knappast sägas vara särskilt rationell eller effektiv. Staten ingriper för att rädda några av de krisande institutionerna - fair enough, de kanske faktiskt är "too big to fail". Det kan vara värt att skapa"moral hazard" för att inte krisen ska bli ännu djupare än vad den redan är. MEN: med nuvarande ägandeförhållanden blir av detta just socialism för de rika. OM det liberala finansväsendet är ineffektivt, och OM en krisande institutioner ibland måste räddas (socialism för de rika), vore det då inte lika bra att socialisera hela klabbet, alltså att socialisera både chanser och risker? Man hade antagligen inte undkommit kriser, för så smarta tror jag inte att planerare är alt. det är svårt att utforma så geniala incitament så att kriser aldrig uppstår, men man hade undkommit den stickliga orättvisan i att kapitalister och kapitalförvaltare gör sig rika i goda tider, och räddas av staten i svåra tider. Istället skulle staten bli rik i goda tider, och staten rädda sig själv i svåra tider. En slags symmetri, det där.

Roemer skriver om skillnaden och likheten mellan feodalism och kapitalism i ägande och frihet:

"there may be an element of the feudal lord in the modern entrepreneur: someone has to be one, but almost anyone could be, and so the positions go to those with family connections".**

Modifierat till bankfrågan kan det då bli: "det kan finnas ett drag av feodalherre i den moderna bankiren: någon måste vara det, men nästan vem som helst kan vara det, och därför blir det de som redan har makt".

Gentemot frågan om "too big to fail" och socialism för de rika kan man också ta upp en kritisk fråga som Roemer väcker angående kapitalets privilegierade position i det demokratiska kapitalistiska samhället. Roemer tar upp frågan om "capital flight" och situationer där företagsledare och kapitalägare ställer politiska krav på regeringar och fackförbund under hot om att flytta investeringar och produktion utomlands. Det är en bekant typ av situation såhär i globaliseringens tidevarv, svenska exempel är när Electrolux vd 1989 krävde att regeringen skulle sänka sjukförsäkringen annars skulle företaget flytta produktion utomlands, när Ericssonledare krävt skattereformer och hotat med att annars flytta huvudkontoret utomlands, osv. Kapitalet har en sådan makt; samhällsekonomin är beroende av investeringar. Roemer frågar då:

"If those who control the capital stock have to be bribed in order to make it available to society, is that an argument for bribing them or an argument against the system that makes such bribes necessary?"***

Detta kan appliceras på moral hazard-frågan, genom att vi konstaterar att politiker och Fed ansett vissa finansiella institutioner vara "too big to fail" och därför har räddat dem. Om då staten måste rädda privata aktörer - kapital - som själva satt sig i klistret och tjänat en massa pengar på vägen, är inte det ett argument mot själva det privata ägandet av sådana institutioner?

FT:
James Politi, "Paulson and Bernanke urge approval of bail-out", 23 september
Krishna Guha, "Fed moves to protect Goldman and Morgan Stanley", 22 september
John Plender, "Capitalism in convulsion", 19 september
Lex, "AIG rescue", 17 september

*John Plender i den ovan länkade FT-artikeln: "The reality is that the financial system has been operating as if it were an off-balance-sheet vehicle of the government. Private-sector companies and individual bankers have been making huge profits in the bubble. Their risk appetite has been enhanced by previous bail-outs and, in the case of Fannie and Freddie, by the government’s implicit guarantee. Yet their market pricing does not reflect the potential cost to the system of their own collapse."
**John Roemer, Free to Lose: An Introduction to Marxist Economic Philosophy (London: Radius, 1988), s 65
***Roemer, Free to Lose, s 70f