"Sekulär stagnation"

Lawrence Summers, FT 15 december 2013:

"Is it possible that the US and other major global economies might not return to full employment and strong growth without the help of unconventional policy support? I raised that notion – the old idea of “secular stagnation” – recently in a talk hosted by the International Monetary Fund.
My concern rests on a number of considerations. First, even though financial repair had largely taken place four years ago, recovery has only kept up with population growth and normal productivity growth in the US, and has been worse elsewhere in the industrial world.
Second, manifestly unsustainable bubbles and loosening of credit standards during the middle of the past decade, along with very easy money, were sufficient to drive only moderate economic growth. Third, short-term interest rates are severely constrained by the zero lower bound: real rates may not be able to fall far enough to spur enough investment to lead to full employment.
Fourth, in such situations falling wages and prices or lower-than-expected are likely to worsen performance by encouraging consumers and investors to delay spending, and to redistribute income and wealth from high-spending debtors to low-spending creditors.
The implication of these thoughts is that the presumption that normal economic and policy conditions will return at some point cannot be maintained. Look at Japan /..."

Summers följde upp denna ledare, och ett nytt anförande på American Economic Association-konferensen, med en ny ledare i FT 5 januari 2014: "Washington must not settle for secular stagnation".

Ryan Avent kommenterar 6 januari på Free Exchange Summers analys, som han sammanfattar så här:

"Imagine a world, he said, in which resources are increasingly concentrated in the hands of those with high propensities to save and low propensities to invest: reserve accumulating foreign governments, for example, and the very rich. In that world, the real rate of interest that clears the market—that balances savings and investment and therefore ensures that no willing workers are left unemployed—could fall to and remain at very low levels.

It could fall to such a low level that the central bank would need to keep its policy rate near zero to clear the market; with interest rates near zero, asset prices would soar, such that a full-employment equilibrium inevitably meant a dangerous rise in financial instability. Alternatively, the market-clearing interest rate could fall below zero, leaving the central bank unable to move its policy rate low enough to generate adequate demand and trapping the economy in a prolonged slump. The evidence of our senses, and the judgment of bond markets, appears to strongly support this story, said Mr Summers."

Avent konstaterar att Summers policyrekommendation för att komma ur denna fälla är stora offentliga investeringar, men lyfter själv istället fram: högre inflation. Han skriver bl a:

I whole-heartedly agree with Mr Summers that seizing the opportunity now offered by bond markets to make lots of useful public investments is a win-win-win idea. Probably win-win-win-win. But the evidence strongly suggests that a higher inflation target would in fact make life much easier for "stagnating" economies by generating adequate demand. To argue that adequate demand would necessarily lead to unmanageable financial risks seems a bit of a stretch to me. In the 1970s America's growth outlook was as lousy as it had been in decades and real interest rates fell into negative territory. Yet somehow America dodged dangerous financial instability and crisis.

Krugman kommenterade 16 november Summers IMF-tal; hans kommentar är att han gör samma analys själv men att Summers framställer den bättre. Krugman avslutar sin krönika: "What Larry did at the IMF wasn’t just give an interesting speech. He laid down what amounts to a very radical manifesto. And I very much fear that he may be right."

Bruegel Blogs Review har en översikt från 25 november här.

John Cassidy på New Yorker kommenterade 8 januari. Han skriver i början av sin kommentar:

"Having written two books about bubbles, I’m sympathetic to the point that Summers is making, which is essentially a reiteration of the argument that Alvin Hansen and other American Keynesians put forward in the late nineteen-thirties and early forties. However, the way Summers framed the argument, in terms of interest rates, and, particularly, the “natural interest rate”—a concept borrowed from Knut Wicksell, a Swedish economist who lived around the turn of the twentieth century—has caused some unnecessary confusion. To try and clarify Summers’s thesis and illuminate its strengths and weaknesses, I’ll recast it in a way that should be more familiar: in terms of supply and demand."

Uppdatering 30 oktober 2014 
Gavyn Davies visar att BNP-tillväxttakten i de rika länderna  sjunkit sedan 1960-talet och menar att detta beror på två saker (1) långsammare befolkningsväxt (2) långsammare växt i arbetsproduktiviteten.

Gavyn Davies, "Is economic growth permanently lower?", 25 oktober

Lawrence Summers, "Reflections on the new 'secular stagnation' hypothesis", voxeu 30 oktober

"Den danska modellens" utveckling: ett kritiskt perspektiv

I länder som Danmark och Sverige kryllar det av begrepp som "den danska modellen" och "den svenska modellen" -- ett problem är, att begreppen kan hänvisa till olika saker: arbetsmarknadspolitik, välfärdspolitik osv. Men om vi begränsar oss till endast lönebildningen och kollar på Danmark, så finns det också där stora skillnader i synsätt i forskningen. Den främsta publikationen om "den danska modellen" där är Den danske model: En historisk-sosiologisk analyse af det kollekttiva aftalesystem (1993) av Jesper Due, Jørgen Steen Madsen och Carsten Strøby Jensen, alla tre sociologer vid universitetet i Köpenhamn. År 2012 levererade de Aalborg-baserade statsvetarna Anette Borchorst, Emmet Caraker och Henning Jørgensen en svidande kritik (pdf) av denna bok i Tidsskrift for Arbejdsliv, och jag ska här referera den kritiken, som är intressant också mer generellt eftersom den säger något om huvudfårorna i hur man ser på arbetsmarknadssystem i forskningen.

Det centrala i Borchorst et als kritik är att Due et al har ett alltför formalistiskt, okritiskt och elitorienterat angreppsätt till frågan om lönebildningen. Så här skriver de:

”Det er karakteristisk for Due og Madsens analyser, at der nok sættes nogle teoretiske begreber ind i indledninger, men de efterfølgende historiske analyser er næsten uden de analytiske begreber, men undersøgelserne er ikke ren journalistisk, for der ligger en almen analytisk forståelsesramme bag, hvor Due og Madsen er influeret af Clegg-traditionen (eller Oxford-skolen) i ’industrial relations’-litteraturen (se Clegg 1976). Denne del af traditionen hæfter sig snævert ved ’the employment relationship’ og forhandlingsorganisationers samspil og regelstyring, mens omgivelser og systemrammer er delvis udblændet. Orienteringen har ligget omkring regulering og management af systemet. /…/

Voluntaristisk regulering overbetones /…/

Due og Madsen står for en sociologisk organisationsforståelse, og vi sætter os for at vise, at et endogent blik på arbejdsmarkedsregulering er blevet indsnævret til topforhandlernes. Clegg-traditionen var bredere og mere pluralistisk. EU-regulering og mere end 100 års dansk politisk arbejdsmarkedsregulering ses der ikke særskilt på hos Due og Madsen. Det følger delvis også af, at de metodisk alene har fokus på topforhandlernes perciperinger, vurderinger og efterrationaliseringer af, hvad der er sket på arbejdsmarkedet, og de gengiver denne forståelse ret så ukritisk (Scheuer 2004). Eliteinterviewene slår over i affirmativ analyse (ibid.).” (s 87f, jfr s 99)

Borchorst et al skriver också i anslutning till det ovan citerade att ”Organisationernes styrke overvurderes, og konsensus postuleres som systemets strømførende lag og sikre resultatbringer. Det er uholdbart.” (s 86) Enligt Borchorst et al gör Due et al en normativ glidning när de definierar "den danske model" som något positivt i att den är volontaristisk* (jfr s 100) och därefter kritiserar verklighetens avvikelser från denna definition som något per definition dåligt och nästan odanskt.

Efter denna teoretiska kritik ger Borchorst et al en historisk översikt över den danska arbetsmarknaden, så som de ser den. Vad som är särskilt intressant här är analysen av kampen mellan arbetsgivarna (DA) och facket (LO), en kamp som tar sig tydliga politiska former med olika appeller till regeringar om för den egna gruppen gynnsamma reformer. De konstaterar här:

”1982 lancerede regeringen et neoliberalistisk projekt, som indebar suspension af dyrtidsreguleringen, indefrysning af lønnen, nedsættelse af arbejdsløshedsunderstøttelsen og fjernelsen af dagpengerettigheder for særlige grupper af løsarbejdere. Det havde DA heller ikke forbehold overfor. LO påvirkede ligeledes for særfordele i statens lovgivning, dels gennem målsætninger for trepartssamarbejdet med staten og kapitalorganisationerne, og dels gennem en styrkelse af et ’industrielle demokrati’. ØD sigtede på at opnå strategisk medbestemmelse over investeringerne, og der blev udviklet en strategi for ’selektiv industripolitik’ med tilhørende institutioner for at styrke konkurrencedygtig ’nicheproduktion’ (Aagaard m.fl. 1978). 1970’ernes diskurs om det faglige selvstyre er derfor ikke en retvisende karakteristik af DA’s og LO’s stilling til politikdannelsen i og uden for aftalesystemet. De var optaget af at fremme politiske målsætninger og reguleringer, som ville betyde ændringer i politikindhold og magtforskydninger imellem dem inden for aftalesystemet selv. Uanset at Septemberforligets grundprincipper fortsat holder, har det også taget farve af den kontekst, hvori det skulle fungere, og af parternes skiftende politiske målsætninger.” (89f)

Det tripartistiska avtalet 1987 byggde bl a på principerna att (i) löneutvecklingen i Danmark inte fick gå snabbare än i konkurrentländerna och (ii) löneutvecklingen i offentlig sektor får inte gå snabbare än i privat sektor. (s 90) Borchorst et al menar att konsekvenserna av detta blev att den solidariska lönepolitiken liksom kampen om fördelningen försvagades för facket, samt ”at lønudviklingen i højere grad blev markedsøkonomisk sat og i mindre grad kollektivt reguleret”. De menar att den ökade pressen mellan olika löntagargrupper, som senare kanaliserats ut bland annat i likalönskampen 2008 (Borchorst och Jørgensen 2010). Och de citerar gillande Kurt Jacobsen och Dorthe Pedersen (2010, Kampen om den danske model) som säger att ”den samfundsøkonomiske ansvarlighed, der fulgte af fælleserklæringen i 1987, (…) flyttede konfliktlinjerne over på lønmodtagersiden og (har) lagt et ekstremt prioriteringspres på de faglige organisationer i fællesskab og enkeltvis”. Borchorst et al gör en annorlunda värdering än vad Due och Madsen gör av vad de senare kallat "centraliserad decentralisering". Borchorst et al ser mer av decentralisering och maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. (s 92) De menar också att "den danska modellens" negativa effekter på könsskillnader i lön underskattats (s 97). Borchorst et al slutar sin artikel med att skissa på en alternativ approach till att studera arbetsmarknader, som inte är snäv IR utan bredare med mer av sociala och politiska faktorer (s 101f).

Fotnot

*Jon Erik Dølvik gör en relaterad kommentar i sin recension (pdf) av Due och Madsens bok Fra magtkamp til koncensus i Tidsskrift for Arbejdsliv 2004: "Selv om Danmark har en sterk forliksinstitusjon og en lang tradisjon for politiske inngrep i avtaleforhandlingene, er D&M’s syn at reguleringen av lønnstakerforholdet i den danske modellen er og bør være avtalepartenes suverene domene. Et gjennomgående trekk i D&M’s analyse er således at sosialdemokratiet og LO sine krav om lovregulering av arbeidsvilkår, økonomisk demokrati (ØD) og sentrale kollektive pensjonsfond på 70- og 80-tallet utgjorde en alvorlig trussel mot den selvregulerende danske avtalemodell. Ledelsene i det sosialdemokratiske partiet og LO inngår således ikke blant heltene i denne fortellingen." Kanske man kan säga att Due och Madsen är Danmarks svar på Svante Nycander (Makten över arbetsmarknaden, 2002)?

Referens

Anette Borchorst, Emmet Caraker och Henning Jørgensen, "Den danske model i knibe -- også for analytiske potentiale?" (pdf), Tidsskrift for Arbejdsliv 2012.

Valresultat och aktiepriser i USA och Storbritannien 1900-2000

Vänstern och Högern har olika klassbaser och gynnar därför också olika grupper med sin ekonomiska politik (Hibbs 1977). Kan man utifrån detta också se ett vänster-höger-mönster i effekter av regeringsfärg på aktiemarknader? Jag ska här diskutera två papers av statsvetarna David Leblang och Bumba Mukherjee som kollar på denna fråga, för Storbritannien* och USA 1900-2000.

Leblang och Mukherjee förklarar i sitt abstract till 2005-pappret väldigt bra vad de gör:

”We construct a model of speculative trading to examine how the mean and volatility of stock prices is affected both by government partisanship and by traders' expectations of electoral victory by the right-wing or left-wing party. Our model predicts that rational expectations of higher inflation under left-wing administration lowers the volume of stocks traded in the stock market. The decline in trading volume leads to a decrease in the mean and volatility of stock prices not only during the incumbency of left-wing governments, but also when traders expect the left-wing party to win elections. Conversely, expectation of lower inflation under right-wing administrations leads to higher trading volume. This leads to an increase in the mean and volatility of stock prices during the tenure of right-wing governments and when traders anticipate the right-wing party to win elections. Daily and monthly data from U.S. and British equity markets between 1930 and 2000 statistically corroborate the predictions from our formal model”

De menar att den tidigare forskningen om valeffekter på aktiemarknaden i hög grad fokuserat på enstaka val, som valen i USA 1980 och 1992 (Herron et al 1999, Roberts 1990) eller 1987 och 1992 i Storbritannien (Gemmill 1992, Herron 2000); därför är det bra med deras studie som kollar på hela perioden 1930-2000. De börjar sin undersökning med t-tester för statistiskt signifikanta skillnader i medelvärde för priser och volatilitet mellan perioder med Demokratisk och Republikansk president, och går vidare med regressioner med dagliga data 1896-2001 i USA (N=23 327) med en Demokratisk president-dummy,, samt kontroller för delad regering, valdag, Kennedymordet, mordförsöken på Reagan, Ford, Truman och FDR, Nixons avgång, FDR:s död, Hardings död, WW1, WW2, Koreakriget, Vietnamkriget, 9/11, kraschen 1929, kraschen 1987, samt räntan. Demokratisk president har en statistiskt signifikant effekt både på avkastning och volatilitet. Från detta går de vidare till deras riktiga undersökning. De gör två originella hypoteser. (1) eftersom marknaden rationellt förväntar sig högre inflation under Vänsterregering (L och M får fram att inflationen 1900-2000 är statistiskt signifikant högre år med D-president jämfört med R-president) så minskar efterfrågan på aktier vilket sänker handelsaktiviteten. Minskningen i aktivitet minskar handlarnas riskpremier  vilket sänker mmedelvärdet och volatiliteten på aktiepriserna inte bara när en Vänsterregering sitter utan också när marknaden förväntar sig en Vänsterseger i kommande val (s 782). Denna prediktion går emot den tidigare litteraturen som förväntat sig högre volatilitet under Vänsterregering (jfr 798). (2) förväntningar om lägre inflation under Högerregering leder till högre handelsvolym och volatilitet.

De diskuterar också vilka substantiella slutsatser som kan dras från deras ekonometriska resultat. De menar:

(1) ”that right-wing parties are more willing to adopt policies that have a positive impact on the stock market” (s 783)

och

(2) ”calculation of the growth in dividend yields-that captures income growth of investors from stock returns-show that dividends increase (decrease) under right-wing( left-wing) administrations. This is a vital result because considerable evidence shows that personal income growth from wages and stock returns is the most important predictor of U.S. Presidential electoral outcomes (Hibbs 1987; Krause 2005).” (s 783)

De utvecklar en formell modell för hur partipoltiik påverkar börsen; de menar att detta är ”vital considering that the current theoretical literature on democratic politics and financial markets has failed to provide a 'deeper understanding of how political information affects traders' calculations' (Freeman, Hays, and Stix 2000, 467).” (798) Deras huvudmetod är GARCH (1,1)-regressioner (787f). För USA har de pollingdata (från Wlezien och Erikson 2002) och aktiedata för 15 presidentval, från 1944 till 2000 (788). För Storbritannien har de data för 13 allmänna val mellan 1945 och 1997. Pollingdata där är månatliga vilket är lägre frekvens än motsvarande för USA (794).

I slutsatserna hävdar de att

”our findings suggest that agents in the U.S. and British stock markets are genuinely concerned that the Democratic and Labor parties will remain committed to maximizing redistribution and welfare programs after elections by adopting policies that may lower stock prices. More generally, the presence of partisan patterns in the stock market indirectly support extant claims that partisanship has distinct effects on real economic outcomes since price movements in stock markets often reflect changes in macroeconomic outcomes such as personal income growth.”

De menar att det finns tre vägar framåt från detta paper. 1, en mer detaljerad analys mellan makroekonomiska utfall och aktiernas förväntade värden. 2, expandera den formella modellen genom att låta aktiehandlare äga mer diversifierade portföljer med obligationer och annat. 3, kolla på fler länder: ”it might be interesting to check whether the predictions from our model find statistical support in other advanced industrial democracies” (800).


Mukherjee och Leblangs paper från 2007 börjar med en epigraf:

”It is well known that the stock market prefers Republicans to Democrats. Most corporate executives and stock traders are Republicans, and many Republican policies are perceived to be favorable to stock prices and capital formation. Democrats are perceived to be less amenable to favorable tax treatment of capital gains and more in favor of regulation and income redistribution. Yet the stock market actually does better under Democrats than under Republicans.”
Jeremy Siegel, Stocks for the Long Run (2002, p. 221)

I övrigt börjar artikeln väldigt likt 2005-artikeln: de klagar på att de flesta studier av effekterna av val på aktier fokuserar på enstaka val, och visar samma diagram som i förra pappret med börsens utveckling i USA 1896-2001, och samma konstaterande att börsen utvecklas bättre under R-presidenter. Också i detta papper använder de GARCH-modeller på börsen i USA och Storbritannien. Artikeln är oerhört lik sin föregångare, även om det här är förväntningar om räntan snarare än förväntningar om inflationen som utgör den kausala länken (s 139). De får återigen parti-effekter på börsens volatilitet, men inte på avkastningen (s 164). De menar att Vänsterregeringens negativa effekt på börsvolatiliteten kan ses som en välfärdsvinst. I utblickarna mot vidare forskning pekar de i två riktningar (1) mer formaliserad modell om relationen mellan regeringsfärg, räntor och börsen, och (2) att kolla på fler länder (164f).


Fotnot
*De förklarar valet av Storbritannien som extra case så här: ”We chose Britain because of three reasons. First, like the United States, it has a majoritarian electoral system where electoral competition is dominantly between a right-wing party, the Conservatives, and a left-wing party, Labor. Second, the United States and Britain are advanced industrial democracies with open capital markets. Moreover, the New York and the London stock exchange are among the largest stock markets in the world with respect to market capitalization. Third, we chose Britain because data on not just stock prices, dividend yields, and trading volume but also temporal data for operationalizing the likelihood of a Conservative (or Labor) victory is available on a comprehensive basis for Britain.” (794)

Referenser

David Leblang and Bumba Mukherjee (2005) ”Government Partisanship, Elections, and the Stock Market: Examining American and British Stock Returns, 1930-2000”, American Journal of Political Science.
Bumba Mukherjee och David Leblang (2007) ”Partisan politics, interest rates, and the stock market: Evidence from American and British returns in the twentieth century”. Economics and Politics 19(2).

Husägandet i den politiska ekonomin

I forskningen om jämförande politisk ekonomi de senaste trettio åren eller så har skillnader i inkomst setts som den huvudsakliga socioekonomiska skiljelinjen mellan olika sociala grupper -- och knappt ens inkomst heller, utan ofta endast löneskillnader. [1] Så har grupper som "medelklass", "arbetarklass" etc diskuterats. På sistone har klyftan mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster förts upp som en också central men tidigare ignorerad skiljelinje -- se Baccaro och Benassi (2013). En annan skiljelinje som varit anmärkningsvärt ignorerad är ägandet av andra egendomstyper: framförallt boende.

Ben Ansell, statsvetare vid University of Minnesota, har på sistone uppmärksammat detta i ett bokkapitel i Bermeo och Jonas Pontusson (red), Coping with Crisis: Government Reactions to the Great Recession och ett par papers. I bokkapitlet talar Ansell om att perioden 1945-80 i Väst utmärktes av "employment dominance" medan perioden efter 1980 domineras av "asset dominance" -- vi ser familjelikheten mellan Ansells perspektiv och forskningen om den fallande löneandelen, finansialisering osv. Ansell konstaterar att de som äger sitt eget boende tenderar att stå mer till höger politiskt (även om man kontrollerar för inkomst), och lägger fram en hypotes om att högerregeringar, vars sociala bas äger sina villor, tenderar att skära ner särskilt mycket i välfärdsstaten i tider när huspriserna stiger, eftersom högerväljarna då känner sig extra välbärgade och oberoende av välfärdsstaten. Denna hypotes får empiriskt stöd i en panelregression med 18 länder 1980-2003. Ansell pekar på att husägandemönster mellan länder inte överensstämmer med Varieties of Capitalism-dikotomin.

Jag tror att asset dominance-begreppet och fokus på ägande kommer få stort intresse och betydelse i den politiska ekonomin de närmsta tio-femton åren (jfr Pontusson och Raess 2012, Schwartz 2012).

Fotnoter

[1] Se till exempel Lane Kenworthys fina Egalitarian Capitalism (Russell Sage, 2004), där han (s 24f) menar att det inte gör någon skillnad att använda pre-fisc marknadsinkomst istället för earnings för att räkna ut gini-koefficienter i hans fall; att lägga till kapitalinkomster ökar bara gini med ca 0.005, och korrelationen (i de 13 länder som han jobbar med) mellan PMI-gini och E-gini är 0.99 på 1980-talet och 0.98 på 1990-talet. Hans data är från Luxembourg Income Study, som sagt för 13 länder, med datapunkter ca 1985, 1990 och 1995 och för vissa länder också 1970, 1975 och/eller 2000.

Referenser

Ansell, Ben (2012) ”Assets in crisis: Housing, preferences and policy in the credit crisis”, Swiss Political Science Review.

Ansell, Ben (2012) ”Crisis as political opportunity? Partisan politics, housing cycles, and the credit crisis”, i Bermeo, Nancy och Jonas Pontusson (red) Coping with Crisis: Government Reactions to the Great Recession (Russell Sage Foundation).

Pontusson, Jonas och Damian Raess (2012) ”How (and why) is this time different? The politics of economic crisis in Western Europe and the United States”. Annual Review of Political Science.

Schwartz, Herman (2012) ”Housing, the welfare state, and the global financial crisis: What's the connection?” Politics and Society.

Hur påverkar valresultat aktiemarknaden?

LSE-statsvetaren Thomas Sattler börjar sitt paper "Do Markets Punish Left Governments?" med att konstatera att aktörerna på de finansiella marknaderna noga följer politiken för information som är användbar ur investeringssynpunkt (Bernhard och Leblang 2006). Detta har också ett höger-vänster-mönster: typiskt så stiger börsen när en högerregering valts och faller när en vänsterregering valts (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2005). Ett exempel är presidentvalet i Frankrike då den konservative Giscard d'Estaing ersattes av socialisten Francois Mitterrand, och börsen på den första handelsdagen efter valet föll 13.8 procent. När en konservativ koalition vann valet i Belgien i november 1981 reagerade den belgiska börsen däremot knappast. Jag kan tycka att det är två helt olika saker: vänstersväng kontra ingen vänstersväng, men Sattler vill förklara sådana skillnader i vad för institutionella begränsningar det finns på policymakers (Henisz, 2004). Sattler:

"Markets are aware that the systemic risk emanating from a left government is small when this government has to accommodate a large range of actors with diverse political views. Vice versa, the benefits from a right government are limited in such circumstances." (343) Sattler menar att hans paper bidrar till den existerande litteraturen på fyra sätt. 1, den fokuserar på valutfalls effekter beroende på institutionell kontext, olikt den tidigare litteraturen som fokuserat på hur förutsägbara valutfallen var samt regeringarnas sammansättningar. 2, de flesta tidigare studier är av ett enda land (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2004, Snowberg et al 2007a, 2007b); undantagen är Campello (2007) och Bernhard och Leblang (2006). Paneldesignen låter en både att studera hur institutionella variationer spelar roll (även om instititutioner ju också kan variera inom ett land över tid; Leblang och Mukherjee 2005 har t ex data för UK och USA 1930-2000), och att kolla på hur grad av ideologisk radikalism spelar roll. För att mäta graden av radikalism (Sattler använder termen "government extremism"!) använder Sattler ett kontinuerligt mått, till skillnad från de tidigare studierna som håller sig till enklare (dikotoma?) vänster-höger-mått. Och 3, detta paper kollar på implikationer av investerares riskaversion för kopplingen mellan val och börsen. (s 344) Sattler menar att hans studies huvudsakliga konsekvens för forskningen är att relativisera findings från USA och Storbritannien att val har stora effekter på aktiemarknaden: detta gäller bara i länder med låg grad av institutional constraints, säger han (s 344)

Den klassiska teorin från Hibbs (1977) säger att vänsterpartier för politik som skadar kapitalägarns intressen. Senare forskning har visat att vänsterregeringar ofta är skickliga på att hantera ekonomin (Boix 1998, Garrett 1998), men investerare kan fortfarande vara mindre entusiastiska för vänsterregeringar eftersom hotet om "unfavorable policy reversals" är större då. (s 344f) Vänsterpartiers sociala bas är inte investerarna och de partierna kan behöva föra investerarovänlig politik för att öka sin popularitet. (s 345n) Aktiepriser beror på förväntad framtida avkastning, och om vänsterregering ökar risken för policies som skadar avkastningen så bör detta ha en negativ effekt på priserna. Sattlers hypotes 1 är att aktiepriser faller när en vänsterregering vunnit valet, och stiger när en högerregering vunnit. Desto större det ideologiska avståndet mellan regeringen och den politiska mitten är, desto större effekt. Vidare så har den tidigare forskningen visat att osäkerheten som har med ett kommande val att göra, får aktiepriserna att falla något redan före valet. Därför blir hypotes 2 att aktiepriserna faller mindre när en vänsterregering vinner, än de stiger när en högerregering vinner (s 346). Sattler går vidare med att diskutera variationerna i political constraints på regeringars handlingsutrymme (Alt 1985). I t ex bikamerala parlamentariska system är det betydligt svårare för en regering att genomföra sin policy rakt av än i ett enkammarsystem. Antalet veto players (Tsebelis 2002) är också större för minoritetsregeringar, koalitionsregeringar och när centralbanken är oberoende.

Henisz (2004) visar att antalet veto players minskar volatiliteten i offentliga utgifter, transfereringar och skatter. Sattlers hypotes 3 blir utifrån denna diskussion att med fler begränsningar på politiken, blir effekterna av vänster- och högerregeringar på aktiemarknaden mindre.

Metoden är event study analysis utifrån Campbell et al (1997 kap 4). (För andra bloggade studier med ESA-metod se DiNardo och Hallock (2002) om strejker och aktiekurser, och Claeys och Vasicek (2012) om bond ratings och obligationsräntor.) Detta går ut på att räkna ut förväntat aktieprisbeteende och därefter jämföra de förväntade värdena med de faktiska värdena efter valet. Skillnad mellan förväntad och faktisk utveckling är "abnormal return". Ett problem är att marknaden redan innan valet fattat hur det kommer gå och därför tagit in denna information i priserna. Med många val som Sattler har i sitt dataset bör dock dessa effekter ta ut varandra (s 347). En sak som han gör för att hantera detta problem är att dela in valen i nära (definierat som mindre än 10% vinstmarginal) och icke-nära, och köra modellerna för nära och icke-nära val separat. Resultaten blir mycket starkare med nära val. Datasetet omfattar 205 val i OECD-länder sedan 1950-talet (s 347). Valdata kommer från Comparative Manifesto Project. Sex val är från 50-talet, 65 från 1960-79, och resten sedan 1980. Måttet på political constraints är från Henisz (2002) -- ett index som nyligen fått hård kritik i ett working paper av statsvetaren Raphael Reinke från European University Institute. Kontrollvariablerna inkluderar landets grad av "de jure capital account openness" (Quinn 1997), BNP, och BNP-tillväxt. I extra regressioner i ett online-appendix (pdf) inkluderas också dummies för minoritets- och koalitionsregeringar, Cukierman et als (1992) index för centralbanksoberoende, de facto valutaregimen (Reinhart och Rogoff 2004), och investeringsflöden som andel av BNP (Lane och Milesi-Ferretti 2006). Ideologimåttet är kodat så att högre värden är mer vänster regering. För att förenkla tolkningen av interaktionstermerna har Sattler omkodat ideologivariabeln så att den varierar mellan 0 och 100, constraints index så att det varierar mellan 0 och 10, och kontrollvariablerna har centrerats kring sina medelvärden. Sammanfattande statistik för variablerna finns i online-appendixet.

Referenser

Bernhard, William T., and David Leblang. 2006. Democratic Processes and Financial Markets: Pricing Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Campbell, John Y., Andrew W. Lo and A. Craig MacKinley. 1997. The Econometrics of Financial Markets. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Henisz, Witold J. 2004. ‘‘Political Institutions and Policy Volatility.’’ Economics and Politics 16 (1): 1–27.

Sattler, Thomas. 2013. "Do Markets Punish Left Governments?". Journal of Politics. Online-appendix här (pdf).

Fallande reallöner --> fallande produktivitet i Storbritannien?

Ryan Avent på Economists Free Exchange-blogg har ett väldigt intressant inlägg om den negativa utvecklingen av reallöner och produktivitet i Storbritannien de senaste tio-femton åren, utifrån frågan: är det fallet i reallönen som förklarar fallet i produktivitet (snarare än tvärtom?). Avent:

”Today Britain's Office of National Statistics released a new set of labour-market statistics. The numbers reinforce that what has become known as Britain's "productivity puzzle" has not gone away. The economy added roughly 450,000 new jobs in the year to November, sending employment to a new all-time high. But output has yet to recover its pre-crisis level. Correspondingly, output per hour—productivity—is below the pre-recession level and actually ticked down from the second quarter of last year to the third.

Britain's workers are ever less productive, and firms are snapping up ever more of them. That could only make sense in a world of falling wages. Nominal wages have grown steadily over the last decade, at a pace between 1-2% per year. But prices have risen much faster, leading to a steady erosion in real pay.

In a 2012 paper Bill Martin and Robert Rowthorn argued that falling real wages are the critical detail—the key to unlocking this puzzle. They suggest that wage moderation led directly to the labour-intensive nature of the British recovery in three ways. First, it kept firm income higher than it would have been, preventing some firms from going out of business. Second, it made labour hoarding more attractive. And third, at some margin, it led to some substitution of labour for capital in production, or some displacement of production from capital-intensive firms by labour-intensive firms.

The chain of causation here starts with falling wages. Because wages moderate, firms use more workers at lower productivity levels. Productivity is the dependent variable.”

Avent relaterar också detta till ett paper (pdf) av Paul Romer från 1987 där Romer erbjuder vad han själv kallar en "crazy" förklaring till nedsaktningen av produktivitetstillväxt i USA. Han refererar också till Karabarbounis och Neimans paper (pdf) om den fallande löneandelen, som de förklarar med att kapitalvaror blivit billigare i relation till arbete och att kapitalintensiteten därför ökat.

Den danska modellen: erosion eller förnyelse?

Det är en stor, stor debatt i forskningen: håller de koordinerade/centraliserade arbetsmarknadsmodellerna eller pågår en konvergens mot en decentraliserad modell med lönebildningen ute på företagen och svagare fack? I en artikel från Journal of Industrial Relations 2008 diskuterar Jesper Due och Jørgen Steen Madsen, båda professorer vid universitetet i Köpenhamn, denna fråga för Danmarks del.

De menar att det är tre faktorer som utmanar den centraliserade modellen i Danmark: (1) EU, (2) det nationella politiska systemet, och (3) parterna på företagsnivå (s 514). De menar att det som hände på 80-talet när stora decentraliseringar och urholkningar av kollektivavtalssystem hände i länder som USA och Storbritannien i Danmark istället var vad de kallar "centraliserad decentralisering", analogt till vad Traxler kallat "organiserad decentralisering" och andra "koordinerad" eller "kontrollerad" decentralisering. Så här beskriver de centraliserad decentralisering:

both a controlled delegation of bargaining rights from sector level to enterprise level in the bargaining system, and, at the same time, implies that the norms and values of the central system are retained down through the delegation process. (514)

Avgörande är att reglerna och normerna från den centrala nivån appliceras också på den lokala nivån -- annars vore det bara decentralisering. Due och Madsen menar att detta gäller fortfarande i Danmark, i klart högre grad än i Tyskland, för vars decentralisering de refererar till Hassel; Britta Rehder m fl kan också nämnas (se min översikt här). En viss erosion har dock skett; Traxler et al (2001) talar om "evolutionary decay".

Due och MAdsen beskriver modellen i fem punkter. (1) hög organiseringsgrad för anställda och företag, hög kollektivavtalstäckningsgrad. (2) nationellt koordinerade förhandlingar; här säger de bl a att avtalen på LO-DA-området koordineras så att de sluts samtidigt "thus producing an outcome that has a spillover effect for the rest of the labour market" (518). Den viktigaste koordineringen har dock skiftat över tid från central till sektorsnivå, säger de. (3) a coherent multi-level system.  Sedan början av 1900-talet har det trendsättande avtalet i verkstadsindustrin innehållit lokal lönebildning. Det är också den danska motsvarigheten till Industriavtalet, avtalet mellan DI och CO-industri, som "set the pace" för resten av arbetsmarknaden (s 518). (4) kompromissanda, fredsplikt. (5) volontarism: föga statlig reglering.

Därefter beskriver de modellens fyra historiska faser. (1) etableringsfasen from ca 1900. Institutionaliseringen började med Septemberforliget 1899. (2) centraliseringsfas på 20-30-talen, där arbetsgivarna i DA "coordinated the negotiations and used sympathy lockouts as a means of securing a unified process" (s 519), medan facken var för sektorsförhandlingar -- jfr Bowman (2002) om Norge! Den offentliga medlingen får också en större roll under denna period. (3) perioden av centrala förhandlingar från början av 50-talet till slutet av 70-talet. (4) den centraliserade decentraliseringen under 1980- och 90-talen. Om denna period skriver de bl a:

"The two sector organizations that took over the pivotal role in the collective bargaining process from DA and LO were, as mentioned earlier, the DI, and the union bargaining cartel, the CO-industri. The DI, in particular, still found it necessary to prevent the parties in sectors that were not so exposed to international competition from concluding agreements for fear of upsetting DI enterprises. Hence there still was (and is) an important co-coordinating role for the central organizations, DA and LO, to ensure a joint solution for the entire LO/DA area in accordance with the needs of the industrial parties." (519)

(jfr Elvander 1997: 51 om förskjutningen av koordinering av svenska lönebildningen på 90-talet, från vertikal till horisontell)

 

Period (5) är en sväng till multi-level regulation i slutet av 1990-talet.

I sina slutsatser menar Due och Madsen att modellen idag är under stor osäkerhet (s 527). Å ena sidan röner flexicurity-modellen beröm utomlands och verkar fungera bra; å andra sidan finns det en känsla att bara en liten yttre förändring kunde skaka hela modellen. De menar att att Danmark kan ses som ett "'New York, New York' in reverse" -- alltså motsatsen till "If you can make it there, you can make it anywhere". Om inte ens Danmark med sina starka traditioner av kollektivavtalsreglering av arbetsmarknaden kan behålla den modellen, är det osannolikt att den kan bestå någon annanstans (s 527).

Referenser

Due, Jesper och Jørgen Steen Madsen (2008) ”The Danish Model of Industrial Relations: Erosion or Renewal?”, Journal of Industrial Relations.
Elvander, Nils (1997) i Elvander och Holmlund, The Swedish Bargaining System in the Melting Pot (Solna: ALI).

Two-tier bargaining models

Torgeir Aarvaag Stokke som tragiskt gick bort 2011 bara 46 år gammal var en av Skandinaviens mest intressanta arbetsmarknads- och lönebildningsforskare. År 2008 publicerade han en artikel i European Journal of Industrial Relations om vad han kallade two-tier bargaining models. I abstract förklaras det begreppet så här:

In the three Scandinavian countries, a two-tier model of bargaining has developed in many sectors: sectoral agreements prescribe national standards and nationally agreed wage increases, but they also give procedural and economic guidelines or frameworks for local or firm-level pay arrangement. Dispute resolution procedures at local level are the crucial link between levels, and a variety of such procedures are discussed.

TTBM är en viktig del av decentraliseringen av löneförhandlingarna, säger han, men diskuteras föga i litteraturen (se översikten här; även Bowman 2002 om Norge samt Baccaro och Howell 2011 om konvergens). Han referar dock till Traxler et als (2001) begrepp "organiserad decentralisering" med användning av opening clauses, hardship clauses m m (jfr Britta Rehder).

I Sverige sätts nu i många sektorer ingen speciell löneökning alls i branschavtalet, säger Stokke; istället görs löneökningarna på låg nivå. Medlingsinstitet publicerar inte längre statistik på löneglidning eftersom de menar att det inte är relevant att urskilja löneökningar som härstammar centralt eller lokalt (s 8). I Danmark noterade Scheuer redan 1998 att det "normala" lönebildningssystemet hade ersatts av ett där kollektivavtalen bara satte en minimiökning eller ingen löneökning alls. 2004 täcktes 22 procent av LO-DA-området av avtal utan siffror, 16 procent av "normala" avtal och 62 procent av system där avtalet bara sätter en minimiökning. Likheten med den privata sektorn i Sverige är slående, säger Stokke: där är fördelningen 10-12-78. Stokke går vidare med att beskriva hur den individuella lönesättningen i Sverige går till (s 9-11), och hur dispyter löses i de tre länderna (s 11-14).

Han klargör sedan hur de skandinaviska TTBM skiljer sig från andra europeiska modeller:

"Examples can be found also in other European countries, but the dominant bargaining models seem instead to be either centralized or decentralized. Formal bargaining in for example Germany is still highly centralized, although informal wage determination and opening clauses are spreading. In the UK, on the other hand, sectoral collective agreements rarely exist in the private sector, leaving wage determination to the enterprise or workplace level." (s 14)

Utifrån detta diskuterar han också vilka institutionella egenskaper i de skandinaviska länderna som kan förklara varför just dessa länder har TTBM: hög facklig anslutning med närvaro också lokalt, fredsplikt när ett kollektivavtal finns på plats, osv. Han går vidare med att diskutera sektorsvariation inom Skandinavien med fokus på verkstadsindustrin (s 16-17). Han menar att tänket om lönenormen, löneökningar i takt med produktiviteten med vinstdelning mellan arbetsgivare och anställda, är i linje med de normer som Elster (1989, Cement of Society) diskuterar (s 17). Produktivitetskoalitioner kan alltså vara en del av sektorsförhandlingsregimer och behöver inte motverka dem, något som också visats av Windolf (1989) för Tyskland och Italien.

Den största utmaningen som Stokke ser mot dagens TTBM är horisontell.

"As a rule, blue-collar workers in the export-oriented manufacturing sectors in the Scandinavian countries usually set the norm for wage settlements in other sectors (although this rule is sometimes breached, see for example, Scheuer, 1993). The rule has been implemented either through peak-level bargaining, or in pace-setting sectoral bargaining rounds. These forms of national coordination have forced bargaining parties in sheltered sectors to adapt to a wage-cost principle that does not produce excessive inflation. Still, if other groups or sectors than blue-collar manufacturing workers are more successful in local level trade-offs between productivity and wages, this could overturn the traditional pace-setting norm." (s 20)

Referenser
Scheuer, S. (1993) ‘Leaders and Laggards: Who Goes First in Bargaining Rounds?’, in T.P. Boje and S. E. Olsson Hort (eds) Scandinavia in a New Europe, pp. 239–68. Oslo: Scandinavian University Press.
Stokke, Torgeir Aarvaag (2008) "The Anatomy of Two-tier Bargaining Models", European Journal of Industrial Relations.