Oxford-historikern Ben Jackson* hade nyligen en intressant review essay i Modern Intellectual History: "Putting Neoliberalism in Its Place". Där recenserar han tre böcker: Amy Offners Sorting Out the Mixed Economy: The Rise and Fall of Welfare and Developmental States in the Americas (2019), Quinn Slobodians Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (2018) och Janek Wassermans Marginal Revolutionaries: How Austrian Economists Fought the War of Ideas (2019). Nyliberalismen är, säger Jackson i inledningen, ett perfekt forskningsämne för en idéhistoriker: utvecklade och invecklade idéer, som blivit inflytelserika, utarbetade av människor som sparat stora mängder papper i sina arkiv. Ändå var det inte förrän efter finanskrisen 2008 som det nyliberala tänkandet blommade ut som forskningsämne bland idéhistorikerna. 2009 publicerade Dieter Plehwe och Philip Mirowski sin inflytelserika antologi The Road from Mont Pèlerin (2009) som visade förutom idéerna i sig relevansen av att studera nyliberalismens sociala nätverk, politiska mobilisering och näringslivsfinansering. Det var också Mirowski och Plehwe som tog in Ludwig Flecks begrepp "thought collective" för att analysera de klassiska nyliberalerna -- Hayek, Friedman med flera. Det andra "landmark work" inom engelskspråkig nyliberalismforskning var Angus Burgins The Great Persuasion (2012) som också den fokuserade på Mont Pèlerin Society och hur MPS förenade européer och amerikaner. Under 10-talet och 2020 följde en mängd verk av Jennifer Burns (2009), Daniel Stedman Jones (2012), Mirowski (2013), William Davies (2014), Avner Offner och Gabriel Söderberg (2016) med flera.
Idéhistorikerna kan studera nyliberalismen inifrån och ut, med början i centrala nyliberala tänkare, konstaterar Jackson, men också utifrån och in, från kontexten och genom att där spåra nyliberalernas inflytande eller ej. Som exempel på den senare approachen tar han Daniel Rodgers inflytelserika Age of Fracture (2011) som snarast skyr begrepper "nyliberalism" och snarare ser det som andra kallar nyliberalism, som en del av en mycket bredare tendens av individualism från 1970-talet och framåt. Av de tre recenserade böckerna menar Jackson att Offners bok snarast jobbar utifrån och in, medan Slobodian och Wasserman jobbar inifrån och ut.
Alla tre förenas av att förena olika geografisk-analytiska skalor: lokalt, nationellt, transnationellt. Wasserman, professor i historia vid University of Alabama, tar oss tillbaka till Wien i början av 1900-talet när något som kom att kallas en österrikisk skola inom nationalekonomin bildades. Idag associeras den österrikiska skolan framför allt med Mises och Hayek (som i Johan Hakelius svenskspråkiga introduktion), men vid 1900-talets början var österrikarna en mer blandad grupp, såväl marknadsliberaler som Mises och Hayek som socialister som Otto Bauer och Otto Neurath. USA:s marknadsliberala miljöer på 1970-80-talen med företrädare som Murray Rothbard och institutioner som tankesmedjorna Cato Institute, the Institute of Humane Studies och Mercatus Center vid George Mason-universitetet var centrala för den snävare tolkningen av vad den österrikiska skolan egentligen är. (s. 986-987) Inom den US-amerikanska tolkningen av den österrikiska skolan skedde dock också en splittring på 1980-talet, när Rothbard bröt med bröderna Koch och startade Ludwig von Mises-institutet i Alabama. Wassermans rekonstruktion av den skiftande betydelsen av och rollen för den österrikiska skolan från 1910-talet till idag visar, menar Jackson, att en "nyliberal" skola kan vara något väldigt flyktigt: att vara "österrikare" är något väldigt annorlunda idag eller på 1990-talet, jämfört med vad det innebar på 1920-30-talen.
Slobodian och Offners böcker, säger Jackson, hjälper oss förstå detta dilemma. Slobodian, professor i historia vid Boston University, noterar själv det komplicerade med begreppet "nyliberalism". Han menar att den vanliga föreställningen att nyliberalismen vill frambringa "ohindrade" marknadskrafter, en föreställning som stämmer överens med en vanlig läsning av Karl Polanyis Den stora omvandlingen (1944), inte stämmer, och att nyliberalismen tvärtom bygger på en förståelse att marknaden inte kan fungera på egen hand utan behöver "careful institutional design to flourish" (citat Jackson, s. 988). Jackson prisar Slobodians bok, som han menar är "a tour de force of intellectual history, combining an unrivaled grasp of a huge variety of source material with an original conceptual analysis of neoliberalism’s guiding purpose as focused on global governance." (s. 988) Globalists kan ses, säger Jackson, som en " an alternative history of the twentieth century seen through the eyes of the intellectual architects of neoliberalism." (s. 988) Den börjar med första världskrigets efterdyningar och trauman, och de olika idéerna om hur man skulle kunna bygga upp samhället, också de internationella relationerna, efter krig och imperiers (Habsburg!) fall. En central distinktion för Slobodian är Carl Schmitts åtskiljande mellan imperium, stater som regerar över folk i territoriellt definierade enheter, och dominium, äganderätter som korsar nationsgränser. Schmidt var oroad över att imperium skulle förlora mark mot dominium, medan nyliberalerna tvärtom ville prioritera dominium: varorna och kapitalets rörlighet, handeln över gränser, i en ny liberal världsordning. På 1930- och 1940-talet förespråkade Hayek och Lionel Robbins en global feedralism med frihandel och människors fri rörlighet i just denna liberala anda. En minoritet, inklusive Röpke, gick i en mer rasistisk riktning, nostalgisk över imperialismen. Slobodian går långt fram i tiden och diskuterar ordoliberala influenser över den europeiska integrationen och över världshandelsorganisationen, WTO. Slobodian ägnar också Hayeks sena verk stor uppmärksamhet och ser där hur Hayek förfinar sina idéer om hur samhällets institutioner inte helt och hållet kan medvetet designas (det finns en roll för spontan ordning), men inte heller helt kan lämnas till spontan social evolution.
Hos Slobodian står den globala dimensionen i centrum för det nyliberala tänkandet. Amy Offners, docent i historia vid University of Pennsylvania, originella och spännande bok Sorting Out the Mixed Economy (2019) gör något ganska annorlunda. Hon studerar statsbyggande i USA och Colombia sedan 1950-talet, med fokus på utvecklingspolicies och regionala policies där en hel del personer rört sig fram och tillbaka mellan USA och Latinamerika och applicerat slutsatser från den ena regionen på den andra och tvärtom. Hennes bok, som jag just nu läser, är otroligt intelligent och väldigt häftig och ger helt nya perspektiv. Så här sammanfattar Jackson vilka frågor Offners bok ställer:
"Does the distinction between a recent era of “neoliberal” dominance and a preceding era of social democracy—or, more neutrally, a mixed economy—conceal considerable continuities between these periods? How important were the abstract theories of neoliberal intellectuals in shaping policy outcomes compared to more demotic economic discourses? When we talk about neoliberalism do we just mean what once upon a time used to be called “capitalism”?" (s. 992)
Hos Offner spelar alltså begreppet "nyliberalism" inte särskilt stor roll alls. Privatiseringar av offentlig sektor är i hennes skildring från första början en del av 1950- och 60-talens välfärdsstat och satsningarna på regional utveckling och bostadspolitik. Nationalekonomer, centrala i mycket av den idéhistoriska forskningen om nyliberalism, spelar en roll i Offners skildring, men praktiker är viktigare: byråkrater, direktörer. I arketypiska projekt från efterkrigstidens välfärdsstat som Lyndon B Johnsons Great Society-projekt var privata leverantörer centrala, och Offner visar att kontinuiteten mellan efterkrigstiden och den "nyliberala epoken" är större än vad nyliberalismlitteraturen kan antyda. Man skulle kunna lägga till fler exempel, säger Jackson och lyfter fram Ludwig Erhards ekonomiska politik i Västtyskland på 1950-60-talen. (s. 994) Jackson lyfter också fram bidraget i Offners pluralistiska perspektiv med en mängd olika aktörer, snarare än att bara studera framstående intellektuellas idéer. Däremot menar han också att pluralismen bär med sig ett konceptuellt problem: man kan inte längre, som i Mont Pèlerin Society-studierna, spåra idéers inflytande på ett konkret sätt utan undersökningen mynnar ut i en mycket bredare diskussion om "kapitalism", som Jackson tycker är "such a big and amorphous category that its utility for this purpose is limited." (s. 995) Där menar Jackson att Slobodians historisering av nyliberalismen som en grupp idéer ur en specifik historisk kontext -- demokratisering, första världskriget och imperiernas fall -- är mer produktiv för att forska om den nyliberala idéhistorien.
referens
Ben Jackson (2022) "Putting Neoliberalism in Its Place", Modern Intellectual History 19 (3).
fotnot
* Tidigare bloggat om forskning av Ben Jackson: "Nyliberalism, individ och familj i Storbritannien"; "Nyliberalismen, New Labour och facken".
