Fertilitetsövergången i Sverige

Den långa minskningen i fertilitet inom äktenskapet, menar Gösta Carlsson i en artikel från 1966, började i Västeuropa på 1880-talet. Detta "due to a change in values and attitudes and to deliberate action on the part of the married couples", och ändrat beteende vis-a-vis barnbegränsning, abort och sexuella uppehåll. Det finns två alternativa teorier om detta, menar Carlsson: innovationsteorin och anpassningsteorin. Innovationsteorin ser kondomer, abort o dyl som nya fenomen på 1800-talet, som börjar användas i städer och de högre klasserna, och som sedan sprids nedåt i den sociala hierarkin och till landsbygden. Anpassningsteorin menar däremot att man alltid haft barnbegränsning (genom avhållsamhet etc) och att de högre klasserna och städerna inte nödvändigtvis emuleras av de lägre klasserna och landsbygden. Carlssons artikel diskuterar de alternativa teorierna genom att besvara två frågor (1) fanns birth control inom äktenskap redan innan den långa nedgången i fertilitet? (2) Spreds fertilitetsminskningen såsom innovationsteorin påstår?

Hans första mått är ett enkelt mått på fertilitet inom äktenskap: antalet barnafödslar per 1000 gifta kvinnor mellan 15 och 45 år. Analysen är inte särskilt känslig för det specifika åldersfönstret, menar han, och det förändrades inte så mycket över tid: medelåldern för en kvinnas första gifte var i Sverige på 1870-talet 27,0 år, och på 1930-talet 26,5 år.

Diagram 1, inklistrat ovan, visar fertiliteten per 1000 gifta kvinnor i Sverige från 1870 till 1960. 1870-1900 föddes ungefär 300 barn per 1000 gifta kvinnor på landsbygden, och ungefär 250 per 1000 i Stockholm, där dock minskningen började 1900. Det är inte mycket till lagg, a la innovationsteorin, menar Carlsson: i alla tre typerna av regioner börjar fertilitetsminskningen på 1890-talet (men mycket mindre på landsbygden, vill jag invänta: där blir minskningen brant först på 1900-talet). Carlsson menar att detta matchar vad som hände i Tyskland, där den äktenskapliga fertiliteten minskade lite tidigare i Berlin och Hamburg, "but the lag cannot have been great." (s. 153) Detsamma för England: den allmänna fertiliteten började falla samtidigt i London och landet som helhet.

 

referenser

Carlsson, Gösta. 1966. "The Decline of Fertility: Innovation or Adjustment Process". Population Studies, Nov., 1966, Vol. 20, No. 2 (Nov., 1966), pp. 149-174.

Första världskrigets döda och nazismens uppgång

Statsvetarna Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker börjar en ny artikel med att citera nazisten Ernst Röhm som 1933 menade att “the roots of national socialism lie in the trenches of the World War”. Med tanke på Hitlers dolkstötslegend om första världskriget, 20-talets konflikter kring Versaillesfreden och skadestånden med mera, är det uppenbart att första världskriget är relaterat till nazismens uppgång. Men hur? Flera nya artiklar har studerat effekterna av WW1 på stöd för fascismen i Italien (Acemoglu et al 2022 QJE), Frankrike (Cagé et al 2023 AER) och Tyskland (Koenig 2023 JEH), " highlighting the role of returning war veterans, economic hardship, and right-wing counter-mobilization against political gains of socialist parties." de Juan et al kollar på en annan mekanism: de psykologiska och sociala effekterna på lokalsamhällen av att folk man känner dött i kriget.

De har kodat geografiskt ursprung för 7,5 miljoner tyska soldater som dog, sårades eller försvann i första världskriget och i den huvudsakliga analysen korrelerar de denna variabel med stöd för DNVP och NSDAP i de åtta Reichstag-valen mellan 1920 och 1933. De menar att extremhögern robust fick större stöd i distrikt (Kreise) som förlorat fler soldater, och att detta drivs inte genom hemvändande veteraners radikalism (som i Koenig 2023) utan genom civilas reaktioner. Deras design är att studera effekterna av soldaters dödsfall genom att mäta dödsfall som en andel av det totala antalet döda och sårade från distriktet: det är alltså inte effekten av att ha skickat ut många söner i kriget de mäter, utan effekterna just av att soldaterna dött. De dikotomiserar mystiskt nog denna variabel genom att dela in distrikten i de som har dödsincidens över medianen för alla distrikt. Median-uppdelningen motiverar de med att (a) den minskar outliers statistiska inflytande, och (b) att en dikotom oberoende variabel "allows for causal inference without strong assumptions about the functional form of the relationship between the treatment and outcome." (s. 6) De presenterar också alternativa specifikationer med dödsincidensen som kontinuerlig variabel. Tyska släktforskare släppte 2014 ett dataset med 7,5 tyska soldater från första världskriget och deras födelseplats, men i det datat hade de inte fyllt i status som sårad, dödad etc; det har de Juan et al gjort med hjälp av maskininlärning. (s. 5-6)

 

referens

Alexander de Juan, Felix Haass, Carlo Koos, Sascha Riaz och Thomas Tichelbaecker (2023) "War and Nationalism: How WW1 Battle Deaths Fueled Civilians’ Support for the Nazi Party", American Political Science Review.

Kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande på 1920-talet

ledare för National American Woman Suffrage Association, 1881

Foto från Wikipedia Commons.

 

Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid King's College London, har de senaste åren publicerat en rad studier om rösträtt och valdeltagande. Jag ska här kolla på två: en från 2020 om valdeltagande i USA, och en från 2021 om valdeltagande i Sverige.

Artikeln om USA publicerades 2020 i Journal of Politics. Artikeln börjar med en fråga: "How do newly enfranchised groups achieve representation of shared interests?" Distinktionen mellan de jure och de facto är central för artikeln: med allmän rösträtt får tidigare uteslutna grupper de jure jämlika möjligheter, men olika normer och idéer som finns kvar innebär att beteendet och inflytandet de facto inte kommer vara jämlikt mellan de nyss inkluderade och de hela tiden inkluderade. Detta är särskilt sannolikt för kvinnor eftersom de -- även om de alla var diskriminerade under de tidigare rösträttsreglerna -- är en synnerligen heterogen grupp. Morgan-Collins artikel utforskar således: hur utvecklas gruppidentiteter och kollektivt agerande för tidigare diskriminerade grupper?

Detta är ett argument mot modeller där representation och förändrad policy blir ett "automatiskt" resultat av rösträttsutvidgning; förutom kvinnlig rösträtt kan man också tänka på införandet av allmän manlig rösträtt och den därmed associerade utvidgningen nedåt i inkomstfördelningen och förskjutningen av medianväljaren från den ekonomiska eliten till den faktiska medianen i inkomstfördelningen. (Jfr t ex Acemoglu, Naidu, Restrepo och Robinson 2015.) Morgan-Collins grundmodell syns så i figur 1 som jag klistrat in ovan, där den sociala processen electoral coordination är en nödvändig faktor för att uppnå de facto enfranchisment.

Decennierna före den allmänna rösträtten var en period av stor folklig mobilisering, ett samhälle som kallats "a nation of joiners". Morgan-Collins pekar på att kvinnor i USA mobiliserats i antislaverirörelsen, och därefter i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Denna var en av de rörelser som både informerade politiker om vad de organiserade tyckte och ville -- vilket ökade deras inflytande politiskt -- och informerade de organiserade om vad politiker tyckte och ville -- vilket underlättade de organiserades politiska inflytande. (s. 152) Under den kvinnliga rösträttsrörelsens höjdpunkt mobiliserade också kvinnor sig i frågor som barnomsorg, prostitution, livsmedelssäkerhet, jämställda löner och förbud mot barnarbete. Den största rösträttsorganisationen var NAWSA (jfr bilden ovan) som Morgan-Collins introducerar som "embedded in a white, native-born, middle-class progressive agenda". (s. 153)

Morgan-Collins empiriska strategi bygger på the 19th amendment av USA:s grundlag, införd 1920. Denna förbjöd delstaterna att hindra kvinnor från rösträtt. Det viktiga här för forskningdesignen är att (a) den allmänna rösträtten infördes både i delstater där politikerna ville ha den, och i delstater där politikerna inte ville ha den, och (b) andelen kvinnor i befolkningen varierar mellan regioner och områden. [1] På grund av detta kan hon använda ett differences-in-differences-ramverk som använder variationen i hur stor utökningen av väljarkåren blev efter 1920. Utfallsvariabeln är förändringen i stöd för sittande politiker, givet de valda politikernas röstbeteende, mätt på en skala från progressivt till konservativt. [2] Den teoretiskt intressanta variabeln är rösträttsrörelsens styrka -- mätt som antal medlemmar -- i delstaten. Stödet för sittande politiker bestäms i grundmodellen av partitillhörighet, andelen kvinnliga väljare, politikerns position på den progressiv-konservativa skalan, och en interaktion mellan andelen kvinnor och den progressiv-konservativa skalan.

Man kan tänka sig att andelen kvinnor inte ska variera så mycket mellan olika valdistrikt, men faktum är att det finns counties i USA år 1920 där bara en tredjedel var kvinnor; maximum är däremot bara 55 procent. På de flesta platser var andelen runt 50 procent. (s. 157) Hon delar in counties i de som ligger i delstater med svag kvinnlig rösträttsrörelse, och de med stark dito; gränsen mellan "svag" och "stark" sätter hon på 60:e percentilen i andel medlemmar i befolkningen. I gruppen "svag" rörelse är 0,47 personer per 100 medlemmar i rösträttsrörelsen, och i gruppen "stark" rörelse var det 1,07 personer per 100. (s. 158-159) I gruppen med svag rösträttsrörelse vann Republikanerna 71 procent av rösterna, att jämföra med 79 procent i counties med stark rörelse, och 23 procent av counties med svag rörelse ligger i Södern mellan 29 procent med stark rörelse låg i Södern. (s. 159)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins att " The enfranchisement of previously marginalized groups will not translate into a “better life for all” (Kroth et al. 2016), unless a strong movement success-
fully defines interests of the new electorate, generates group consciousness, and politically engages the electorate along those interests." (s. 163) Hon menar också att resultaten talar mot en bild av kvinnor som antingen ointresserade väljare som bara dubblerade deras mäns röster (Duverger 1955), eller som konservativa element som gick vänsterut när det blev vanligare med formella anställningar (Inglehart och Norris 2000). "Much like the feminist wave of the 1970s, the surge of women’s mobilization that accompanied the suffrage movement raised women’s group consciousness and significantly shaped the way women tended to cast their votes." (s. 163)

Artikeln om Sverige publicerades i Comparative Political Studies 2022 och samförfattades med Grade Natusch, som arbetar i den brittiska staten. Den börjar på samma ställe som artikeln om USA: "While suffrage provides de jure access to the polls, it does not guarantee de facto electoral participation of previously disenfranchised groups." (s. 1064) Forskningen har efterfrågat empiriska studier som tar hänsyn till klass och kön samtidigt men det har varit svårt med tanke på bristen på data för de historiska miljöer när kvinnor fick rösträtt. Artikeln gör här ett bidrag genom att använda unika data från ingenstans mindre än Södertälje, " a mid-sized industrial city in Sweden". [3] Så här introducerar de sitt argument:

"Through the analysis of our original dataset, we propose a class-specific pathway from de jure to de facto inclusion of women in the public sphere: local networks. We argue that newly enfranchised working-class women at the turn of the 20th century assessed political resources through social ties with neighbors to a greater extent than working-class men or privileged classes. Social and institutional barriers to women’s outside employment, combined with caring responsibilities at home without access to private childcare, meant that working-class women’s typical economic, social, and political engagements were more often local. In turn, working-class women’s opportunities to develop civic skills and to acquire political information through outside employment or voluntary associations were more limited than that of working-class men and privileged classes." (s. 1064)

De relaterar till grannskapsforskning som visar att när man bor mer med folk som är lika en själv so uppstår politisk konformism och starka informationsflöden (Mutz 2002 AJPS, Sinclair 2012 bok U Chicago Press). Båda dessa kanaler kan förstärka ens politiska deltagande. Däremot s menar Morgan-Collins och Natusch att forskningen inte utforskat under vilka förhållanden dessa mekanismer fungerar, och skillnader mellan olika sociala grupper.

En för svenskar intressant diskussion i kontexten är att Skorge (AJPS, 2021) menar att införandet av proportionell representation i Norge främjade kvinnors politiska inflytande eftersom politikerna brydde sig mer om olika grupper, medan Kim (AJPS, 2019) menar att direkta röstningsmetoder i svenska kommuner främjade kvinnors inflytande. (I någon mån tvärtemot Tyrefors och Pettersson-Lidboms 2014 resultat att direktdemokratin gynnade makthavarna.) Corder och Wolbrecht (2016) menar att formella hinder som poll taxes eller registrering som väljare påverkade kvinnor mer än män. Forskningen om kvinnligt valdeltagande efter 1945 betonar betydelsen av att ha ett jobb; för tidigare perioder betonar Carpenter och Moore (2014, APSR) att amerikanska kvinnors erfarenheter från anti-slaveri-rörelsen gav dem organisatoriska erfarenheter och nätverk som ökade deras framtida politiska deltagande. Liknande så visar förstås Morgan-Collins tidigare artikel att rösträttsrörelsen gav amerikanska kvinnor samma erfarenheter. Emellertid kvarstår, menar de, att förstå hur de minst privilegierade kvinnorna engagerade sig när de väl fått rösträtt.

De menar att Sverige var ett vanligt västerländskt man vad gäller kvinnors ekonomiska möjligheter runt 1900:

"At the turn of the 20th century, Sweden did not stand out internationally with respect to women’s employment. Family policies sought to bring functionally divided family model to the working-class, employers were allowed to dismiss women workers upon marriage until 1938, maternity leave was not introduced until 1937, government subsidized childcare was not established until 1943 and joint household taxation favored one-earner household until the 1970s (Haavet, 2006; Stanfors, 2003, p. 82–87). The incentives for women to work outside the home were further hindered by wage discrimination, occupational sex-segregation, and educational disparities between women and men. The average hourly wage of female blue-collar worker was nearly half of the corresponding male wage (Swensson 2004, p. 204–206)." (s. 1070)

Detta stämmer inte överens med Jakob Molinders nya forskningsresultat; Molinder menar att kvinnors sysselsättningsgrad aldrig var lika låg i Sverige som den var i andra europeiska länder. I vilket fall så pekar de på att 25 procent av anställda kvinnor jobbade som tjänstefolk, 30 procent i jordbruk och 20 procent i industrin (källa är Statistisk Årsbok för Sverige 1930). "Work in domestic service, however, was undervalued, unregulated, and deprived women of the opportunity to
forge collegial social ties (Swensson 2004, p. 210)." Det fanns ingen offentligt finansierad barnomsorg och det var ovanligt för mödrar med små barn att arbeta heltid utanför hemmet. År 1920 var en tredjedel av svenska vuxna kvinnor sysselsatta utanför hemmet, och bara 5 procent av dessa var gifta. Kvinnor arbetade däremot i hög utsträckning obetalt och informellt i familjeföretag.

Kvinnors engagemang i civilsamhällsrörelser började, åtminstone i Morgan-Collins och Natuschs narrativ, med filantropiska organisationer ledda av över- och medelklasskvinnor under 1800-talets andra halva (de reffar Lundström 1996). Välbärgade kvinnor hade råd att betala andra för att ta hand om barnen, och kunde därför vara aktiva utanför hemmet. År 1920 fanns det också 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar, som fokuserade på frågor om kvinnors arbetsförhållanden och ekonomiska utsatthet. Kvinnorna arbetade mycket i hemindustri och i hushållstjänster som var ensamma jobb utan facklig organisering; kvinnliga industriarbetare var ofta unga och slutade när de gifte sig.

 

 

Karta från artikelns online-appendix

Studien handlar om Södertäljes östra distrikt. [4] (Ironiskt nog så stavar de i denna del av artikeln konsekvent stadens namn fel: "Södertäje".) Staden hade en varierad industri med produktion av gasspisar (AB Keros), spårvagnar (Scania-Vabis), öl, läsk, tändstickor, trälådor, kakel, pälsmössor med mera. I valet 1921 var männens valdeltagande 4 procentenheter lägre i Södertälje än i landet som helhet medan kvinnornas var 7 procentenheter högre. De socialistiska partierna fick 10 procentenheter mer röster (46 procent) än i resten av landet. Den mellanstora, industriella staden Södertälje är en "good testing fround for our theoretical framework", säger de. För det första så är Södertälje ett svårt test för teorin, eftersom de menar att den geografiska rörligheten och sysselssättningsheterogeniteten var större i Södertälje än i andra städer, och att kontakter utanför det egna grannskapet alltså bör ha varit mindre viktigt i Södertälje än annanstans. (Däremot kan jag inte se att de visar några belägg för att rörligheten var större i Södertälje.) För det andra så var Södertälje en typisk industristad, menar de .-- men säger inte det mot det första argumentet, att Södertälje är ett särskilt tufft test för teorin? För det tredje så var Södertälje en relativt tätbebyggd stad och man bodde alltså nära många människor.

De har samlat in väljarlistor från kommunvalen 1921 och 1934 och landstingsvalet 1921. Lokala val hade lägre valdeltagande än riksdagsval och om något så var det svårare för kvinnor som just fått rösträtt att mobilisera för dessa val. (s. 1073) Datat för 1921 täcker 4307 individer, som bodde i 2398 familjer i 518 fastigheter. År 1934 täcker det 5023 individer i 2599 familjer i 702 fastigheter. Väljarlistorna har yrkestitlar men av någon oklar anledning kompletterar de med 1910 års folkräkning för att sortera varje yrkestitel i en av tre grupper: (i) överklass med ägare av företag, (ii) medelklass med tjänstemannajobb i tjänstesektorn m m, och (iii) arbetarklassen. Definitionen av arbetarklassen följer 1910 års folkräkning (s. 1098), så jag antar att de använder folkräkningen för att komma åt socialgruppsindelningen helt enkelt. En nackdel med källorna är att gifta kvinnor bara tituleras "fru" och att man inte kan veta om dessa jobbade eller inte. (Historiker som jämfört företags lönelistor med folkbokföringen har visat att många gifta kvinnor jobbade i fabriker etc men utan att det syns i folkbokföringen där de bara kallas "fru".)

I slutsatserna betonar Morgan-Collins och Natusch att "this paper demonstrates how living close to “those alike” may empower electorally those whose access to politically relevant resources is limited the most." (s. 1086) Lokala nätverk kunde stärka folk att använda sina politiska rättigheter och gå och rösta. De föreslår vidare forskning på två områden. Det ena är ifall områden med starkare deltagande av arbetarkvinnor fick andra politiska utfall, t ex reformer av sjukvård eller socialförsäkringar. Det andra är ifall ens kvarter och grannskap spelar en roll för ens politiska aktivitet också idag liksom då.

referenser

Mona Morgan-Collins (2020) "The Electoral Impact of Newly Enfranchised Groups: The Case of Women’s Suffrage in the United States", Journal of Politics vol. 83, nr 1.

Mona Morgan-Collins och Grace Natusch (2022) "At the Intersection of Gender and Class:
How Were Newly Enfranchised Women Mobilized in Sweden?", Comparative Political Studies
2022, Vol. 55(7) 1063–1094
 

fotnoter

[1] I en fotnot påpekar hon att en liknande design använts av Berlinski och Dewan (2011) i deras studie av 1867 års Second Reform Act i Storbritannien, av Carruthers och Wanamaker (2014) i deras studie av kommunal rösträtt och skolutgifter i USA 1920-40, och av Kroth, Larcinese och Wehner (2016) i deras studie av demokratisering och elektrifiering i Sydafrika efter apartheid.

[2] Så här förklarar Morgan-Collins skalan: "The coding of progressive bills is adapted from Miller (2008) and uses a
textbook definition of progressive legislation typical of the day: aiming to reduce the sale of alcohol, regulate child labor
and sweatshops, manage natural resources, restrict immigration, regulate trusts, eliminate corruption, regulate business practices, ensure pure water and milk, address health hazards, improve working conditions, adopt women’s suffrage, and direct control over government."  (s. 157)

[3] Så här motiverar de valet av Södertälje som case: "Collecting individual-level data of such quality and detail is not feasible for large populations, which naturally limits the geographical scope of our study in exchange for an intersectional approach to early women’s voting. To address the issues implied by such trade-offs, we therefore devote special attention to case selection and generalizability. The character of a fairly typical industrializing mid-sized city provides a good testing ground: even though spatial proximity of neighbors is higher, it is a tough test given the city’s high mobility, employment heterogeneity, and opportunities for social ties with non-neighbors. In addition, understanding the historical pathways to the success of women’s political mobilization in Sweden seems important, especially given that Sweden did not stand out in terms of women’s employment or industrialization at the turn of the 20th century." (s. 1065)

[4] Så här introducerar de Södertälje: "After carefully mapping data availability, we collect data to probe working-
class women’s responsiveness to the class composition of their neighbors in a city district Sodertalje East, which covers about half of Sodertalje (map in Supplemental Figure A1a), the second largest city in the Stockhom county." I en fotnot till denna beskrivning säger de: "Local electoral registers survived in about half of municipalities for at least some elections between 1910 and 1940 in Stockholm county. About 10% of local archives did not respond to our requests."

Kritiken mot Piketty och Saez ojämlikhetsserier för USA, del 1

 

Thomas Piketty och Emmanuel Saez beräkningar av inkomstojämlikhetens utveckling i Frankrike, USA och andra länder sedan 1900-talets början har blivit kanoniska och inspirerat en rad debatter. Vid millennieskiftet plockade Piketty och Saez upp en metod för att beräkna inkomstojämlikhet baserat på sammanfattningar av inkomstskatter, en metod använd av Simon Kuznets på 1950-talet och Tony Atkinson på 1970-talet, och fick enormt genomslag med sina fokus på "topp 1 %" och den ökade inkomstkoncentrationen. När serierna visar en långsiktig U-kurva för ojämlikheten, med mycket hög inkomstskoncentration ca 1900-1920 och dito ca 1980-idag, så har detta bland den samhälleligt intresserade allmänheten och bland historiker orsakat debatter om ifall vi lever i "en ny gilded age".

Nationalekonomerna Vincent Geloso, verksam vid George Mason University, och Phil Magness, verksam vid tankesmedjan American Institute for Economic Research, har i två artiklar från 2020 och 2022 nu ifrågasatt den empiriska grundvalen för denna historieskrivning, mer specifikt om utvecklingen av inkomstkoncentrationen under 1900-talets första halva. Till detta kommer att ekonomerna Gerald Auten och David Splinter i en artikel som är accepterad för publicering i Journal of Political Economy ifrågasätter Piketty och Saez beräkningar från 1960-talet och framåt; jag återkommer till denna kritik i ett uppföljar-inlägg. I detta inlägg går jag igenom Geloso och Magness nya empiri och deras slutsatser om ojämlikheten från 1900-talets början till 1950-talet och hur de baserat på den nya empirin omtolkar historien. En förtitt på deras argument finns i diagrammet som jag klistrat in längst upp här, från deras andra artikel. Diagrammet jämför deras beräkningar och Piketty och Saez beräkningar; vi ser att trenderna är väldigt lika, men att nivåerna på inkonstkoncentrationen är mycket lägre enligt Geloso, Magness och medförfattare.

Artikeln från 2020 är skriven av Geloso och Magness och publicerad i Economic Inquiry. Efter en pedagogisk inledning diskuterar de Piketty och Saez metod för 1900-talets första hälft. Sedan 1962 kan man jämföra den tabulerade skattestatistiken med det amerikanska skatteverkets (IRS) mikrodata, men före 1962 finns ingen sådan jämförelse att göra. Dessutom förändrades inkomstskattens beräkning under 1900-talets första hälft och före andra världskriget betalade få vuxna alls inkomstskatt; detta gör att tabuleringarna före 1944 är svårligen jämförbara med senare år. Piketty och Saez gör tre justeringar. Ett, eftersom så liten del av befolkningen betalar skatten, och tabuleringarna klumpar ihop folk med olika inkomster till mindre grupper, måste de använda interpoleringar för att räkna avgränsningar för att vara med i toppdecilen, topprocenten, topp 0.1 procent och så vidare. Två, före 1944 rapporterar statistiken nettoinkomster, efter avdrag, och därför använder Piketty och Saez skillnaderna mellan 1943 och 1944 som justeringsfaktor för alla rapporterade inkomster före 1944. Tre, väldigt få betalade skatt före 1940, oftast färre än 10 procent, och Piketty och Saez använder ration av gifta skattebetalare (filers) till ogifta dito år 1942 som benchmark för att hitta hur många filers som fattas runt den 90:e percentilen. Efter dessa justeringar gör PS en fjärde justering, för kapitalvinster, och efter detta så delar de de resulterande inkomsterna med nämnaren 80 procent av den personliga inkomsten i landet minus transfereringar för att få fram varje inkomstgrupps andel av de totala inkomsterna. (Geloso och Magness diskuterar inte varför 80 procent av de personliga inkomsterna, snarare än 100 procent, är rätt nämnare.) 

Geloso och Magness lämnar i artikeln från 2020 de olika justeringarna därhän, och fokuserar på datat, själva källorna. Det viktigaste grundproblemet med källorna för 1900-talets första hälft är att inkomstskatten före 1943, då man introducerade direktbeskattning av löner från löneutbetalningen, byggde på självdeklarationer av ens inkomster. Detta gör att folk kan ha underrapporterat sina inkomster för att få betala mindre skatt än de annars hade gjort. Geloso och Magness menar att flera olika felkällor stammar ur detta faktum. Ett är helt enkelt att inkomstskatten blev högre och högre under perioden 1913 (då skatten infördes) till 1943, vilket gav starkare och starkare incitament att skattesmita -- vilket då skulle ge en successivt stigande underskattning av inkomsterna. (Den högsta marginalskatten varierade från 7 procent år 1913 till 94 procent år 1944.) En annan är att den federala skatteindrivningen var "very lax and inconsistent". Normalt sett skulle vi förvänta oss att skattesmitandet skulle vara störst i de högsta inkomstgrupperna, som betalar mest i skatt och därmed har starkast skäl att smita skatten samtidigt som de också har råd att betala för finansiell rådgivning av olika slag. Intressant nog så menar Geloso och Magness att detta inte nödvändigtvis var fallet i USA 1913 till 1943:

"In fact, there is evidence that evasion was more rampant in lower-income classes. From 1932 to 1939, when the personal-exemption threshold sat at 1,000 dollars for single filers, the IRS received an average of 1.2 million filers per year in the 2,000-dollar income bracket and 700,000 in the 3,000-dollar bracket, inclusive of persons who had no eligible tax payments. These figures increased to 8.2 and 1.7 million, respectively, almost overnight, in 1941 following the introduction of the new 1040A filing form, another tax enforcement overhaul to increase filing rates among the lowest eligible brackets. The same brackets swelled to 11.5 and 4.7 million, respectively, in 1943. The stunning increase in simple reporting patterns over such a short period indicates that the IRS likely missed a large segment of income earnings at or slightly above the personal-exemption threshold prior to the tax-enforcement overhauls of the early 1940s." (s. 838)

En sista komplikation med källorna är att en juridisk detalj, från ett HD-mål från 1800-talet, gjorde att en del offentliganställda inte behövde betala inkomstskatt.

För att belysa konsekvenserna av de olika källproblemen med den federala inkomstskatten (och IRS genomdrivande) som Piketty-Saez använde, så studerar Geloso och Magness delstatliga inkomstskattedata från Wisconsin och Delaware, två delstater som enligt dem hade för inkomstojämlikhetsstudier bättre skattesystem. Wisconsin införde 1911 en delstatlig inkomstskatt på låg och modest progressiv nivå: som lägst betalade man 1 procent av sin inkomst i skatt, och som mest 6 procent. (De säger inget om hur stor del av befolkningen som betalade skatten.) Delaware införde en delstatlig inkomstskatt 1917, standardiserade systemet 1922 och behöll sedan samma struktur resten av perioden. Grundavdraget var $1000 men man var tvungen att rapportera sin inkomst även om man inte behövde betala skatt. Man betalade 1 procent på sina första $3000 över avdragsstrecket, 2 procent på inkomsterna upp till $10 000, och 3 procent på all inkomst däröver. Från 1926 publicerade Delaware detaljerade tabuleringar av folks inkomster i delstaten. Wisconsin och Delawares skattedata har fem fördelar gentemot de federala data: (1) stabila skattesatser över tid, (2) låga skattesatser så låga incitament att skattesmita, (3) bättre kontroll av självrapporterade inkomster, (4) bredare skattebas, och (5) rapportering av brutto- inte nettoinkomster. (s. 840) I Delaware betalade ungefär 15-20 procent av potentiella skatteenheter (individer respektive gifta par) den federala inkomstskatten 1926-1943, medan 80-90 procent betalade den delstatens inkomstskatt. I Wisconsin var skillnaden mindre dramatisk: 20-30 procent betalade delstatliga skatten, medan fram till och med 1942 färre än 10 procent betalade den federala skatten. I princip hela den totala personliga inkomsten i Delaware täcktes av delstatsskatten mot 40-60 procent av den federala skatten; i Wisconsin var det fram till 1940 20-40 procent för den federala och runt 60 procent för den delstatliga skatten. (s. 843)

Figurerna 2 och 3 visar huvudresultaten: inkomstkoncentrationen i Wisconsin och Delaware under 1900-talets första halva beräknat på grundval av den federala inkomstskatten (IRS i figurerna) och baserat på delstatsskatterna (WTC respektive DIS i figurerna).* Vi ser att inkomstojämlikheten** är klart högre i Wisconsin med den federala källan än med delstatskällan -- särskilt markant är skillnaden på 1920-talet, där t ex 1926 uppvisar en väldigt stor peak i ojämlikheten med den federala källan men inte med delstatskällan. I Delaware är skillnaden inte lika markant, och faktum är att det sena 1920-talet och tidiga 1930-talet där har större inkomstkoncentration om vi tror på -- de enligt Geloso och Magness mer tillförlitliga -- statistiken från den delstatliga skatten.*** Det beror antagligen på bättre rapportering av kapitalvinster i Delaware vilket gör stor skillnad för boomåren före den stora depressionen.

Geloso och Magness slutsatser från figurerna 2 och 3 är att, ett, ojämlikheten oftast ser större ut i IRS-datat, och två, att med delstatsstatistiken får man mindre av en trend över tid. Men, säger de: kanske är detta bara fallet för Wisconsin och Delaware, två ganska små och på varsitt sätt speciella delstater? Därför går de vidare med en bredare koll på fler delstater som åtminstone för ett par år har mer detaljerad rapportering om inkomster. De har data för Minnesota 1939, North Carolina 1929 samt Utah 1931 och 1935 och beräknar toppercentilens inkomstandel där. Toppercentilens andel är ungefär 5 procentenheter lägre i Minnesota, 4-5 procentenheter i North Carolina, 2-3 procentenheter i Utah 1931 och 3-4 procentenheter lägre i Utah 1935, när de beräknar med delstatsdata istället för federala skattedata. När de slår ihop beräkningarna för alla fem delstater så ger IRS-data 18 procent större toppercentilandel 1919-1945 än vad delstatsdata gör. (s. 849)

I diskussionsdelen pekar de rätt mycket fram emot 2022-artikel, och det lämnar jag förstås därhän här, men av större intresse är att de menar att "our results are consistent with the existing literature. We also find a downward trend in inequality during the interwar period (Goldin and Margo 1992; Goldsmith 1957; Kuznets 1953; Lindert 2000; Lindert and Williamson 2016; Mendershausen 1946; Schmitz and Fishback 1983; Williamson and Lindert 1980)." (s. 850) De pekar också på att Delaware har bäst täckning, störst andel skattebetalare, vilket tillåter dem att beräkna inkomstutvecklingen för den 25:e percentilen, vilket de menar motsvarar en jordbruksarbetare. P25:s inkomst i Delaware var i princip utan trend från 1926 till 1935, med ett visst fall under Depressionen, och därefter med en rejäl ökning 1936-38. P75/P25-ration föll, eftersom den relativt välmående personen i P75 tappade mer än vad P25 gjorde. Mer storskalig är slutsatsen att ojämlikheten antagligen inte var så hög under mellankrigstiden som Piketty och Saez hävdat: 

"This finding indicates that movements on the left side of the U-curve of income inequality are likely too pronounced. This reduction of measured income concentration during the prewar era alters the U-curve narrative. It now seems impossible to state that the 1920s are a reliable reference point for high inequality in American economic history." (s. 852)

Deras resultat talar inte emot en tolkning av fallande ojämlikhet under 1900-talets första halva, men "the Great Leveling" skedde från en lägre nivå än vad Piketty och Saez (2003) föreslagit. Eftersom Depressionen och andra världskriget använts ymnigt för att teoretisera om ojämlikhetens bestämningsfaktorer, blir förändringar i beräkningarna av den faktiska ojämlikheten särskilt intressanta.

I oktober 2022 publicerade så Geloso och Magness tillsammans med John Moore, verksam vid Walsh College, och Philip Schlosser, verksam vid Wayne State University, en än mer omfattande artikel på temat, i Economic Journal. Om artikeln från 2020 fokuserade på delstatsdata från delstater med bättre statsistik -- framför allt Wisconsin och Delaware -- så fokuserar artikeln från 2022 på att göra nya beräkningar för USA som helhet från 1917 till 1960, utifrån samma data som PS men med andra justeringar för problemen i statistiken. Diagrammet högst upp i blogginlägget representerar deras nya beräkningar för USA. De pekar redan i introduktionen till artikeln på tre huvudresultat: (1) ojämlikheten var inte så  hög som PS sagt: enligt PS tjänade toppdecilen 49,3 procent av de totala inkomsterna på peaken 1928 medan toppercentilen tjänade 23,9 procent, men enligt GMMS så drog toppdecilen "bara" in 42,5 procent och toppercentilen 19,5 procent. Minskningen till lågpunkten 1944 går för toppdecilen från 16,8 till 11,2 procentenheter och för toppercentilen från 8,6 till 8,6 procentenheter när man går från PS till GMMS beräkningar. (2) minskningen av ojämlikheten var inte så stor som PS sagt, "as the size of PS overestimation errors get smaller over time." GMMS menar att PS överskattar minskningen med ungefär en tredjedel. (3) Ojämlikhetsminskningen - the Great Leveling - får en annan timing: enligt PS står åren 1940-44 för 12,8 av 16,8 procentenheters minskning i toppdecilens andel, men med GMMS beräkningar blir minskningen mer kontinuerlig från slutet av 20-talet och framåt. Detta stämmer, menar de, överens med beärkningar av relaterade mått på skillnader i inkosmter efter kön, region och etnicitet (Goldin 1990; Mitchener och McLean 1999; Margo 2016). Detta resultat ställer också i fråga Piketty och Saez starka betoning på krigstida inkomstskatter som utlösande faktor för minskninen av inkomstojämlikheten. (s. 2368)

De följer Piketty och Saez i metodologin, att använda IRS årliga statistics of income-rapport som grundkällan. Men justeringarna är annnorlunda. De två stora skillnaderna handlar om (1) hur man hanterar de som inte betalar inkomstskatt (non-filers) och förändringarna till statistiken när inkomsterna går upp så att fler hamnar över tröskeln för att betala skatt, vilket sker under WW2 i USA. Och (2) hur man justerar för att skattestatistiken före 1943 rapporterar nettoinkomster, medan den från 1943 och framåt rapporterar bruttoinkomster, vilket är måttet man vill ha. En tredje skillnad (3) jämfört med PS handlar inte om skattestatistiken i sig utan om nämnaren i ekvationen när man ska räkna ut inkomstkoncentration, alltså referensinkomsten. Detta är ett gruvligt underdiskuterat problem i ojämlikhetslitteraturen; Atkinson (2007) är en av få omfattande diskussioner och Jakob Molinder och jag har en del diskussion i vår artikel om Stockholm 1870 till 1970. Jag anmärkte ovan på att Geloso och Magness (2020) inte diskuterade PS 80 procents-antagande, men de sparade alltså den diskussionen till 2022-artikeln.

Undersökningen börjar med Piketty och Saez användande av IRS SOI-rapporter och uppdelningen av inkomster efter inkomstgrupp, med interpoleringar som tillåter dem att beräkna cut-off points för att vara med i toppdecilen, toppercentilen och så vidare. På 1920-talet betalade 15-20 procent av potentiella skatteenheter (gifta par+individer) inkomstskatt; från 1925 till 1939 bara runt 10 procent varefter andelen ökade starkt under andra världskriget, till nästan 30 procent 1940, runt 45 procent 1941, över 60 procent 1942, och över 70 procent 1943. (Se Online Appendix A, figur 1.) Här kommer vi återigen till justeringen för gifta par som kunde ha betalat skatt men inte gjorde det. Och en justering för att gå från nettoinkomster före 1943 till brutto. Dessa till synes triviala och tråkiga justeringar gör stora skillander för vilka resultat man får vad gäller inkomstkoncentration. Det ser vi i figur 3:

Framför allt är det steget från netto till brutto, från modell 2 i diagrammet till modell 3, som gör stor skillnad: det måste alltså vara så att höginkomsttagare gjorde större avdrag än vad andra gjorde. Toppdecilens andel av inkomsterna är runt 5 procentenheter högre med bruttoinkomsten än med nettoinkomsten.

Nämnaren i Piketty-Saez toppinkomstandelsserie är för 1913 till och med 1943 80 procent av totala personliga inkomster, exklusive transfereringar, från Bureau of Economic Analysis (BEA). BEA:s serie börjar först 1929 så före 1929 handlar det om extrapoleringar tillbaka till 1913 baserat på nationalräkenskaper gjorda av Simon Kuznets (1941, 1945). Från 1944 och framåt räknar PS ut nämnaren från BEA:s National Income and Product Accounts (NIPA) med en viss del av skattebetalarnas (filers) inkomster imputerade för non-filers.

GMMS egna beräkningar börjar med att göra en annan justering för non-filers än vad PS gjorde, alltså en annan version av steget från modell 1 till modell 2 i figur 3 ovan. PS använde 1942 års ratios av gifta amerikaners skattebetalarandel till ogifta amerikaners dito, men GMMS menar att 1942 var ett väldigt speciellt år för demografi och arbetsmarknad med tanke på den massiva mobiliseringen för världskriget. Eftersom så många gick ut på arbetsmarknaden då ökade andelen skattebetalare mycket kraftigt, och IRS hade inte resurser att tabulera allas intäkter, utan gjorde istället tabulering baserat på ett sample av skattebetalarna. GMMS använder istället 1941 års ratios för att korrigera pre-1943-datat.

Nästa diskussion är hur man går från nettoinkomster till bruttoinkomster åren före 1943, alltså steget från modell 2 till modell 3 i diagram 3. Det handlar om skatteavdrag för sådant som affärsutgifter (business expenses), och kostnader för resor till och i jobbet. Piketty och Saez menar att höginkomsttagare gjorde de största skatteavdragen, men GMMS håller inte med. Deras figur 5 visar ration mellan bruttoinkomst 1944 och nettoinkomst 1943 per inkomstgrupp: från $0 till $500, från $500 till $750, från $750 till $1000, och så vidare. Baserat på denna menar de att åtminstone när man skiftade från netto- till brutto-rapportering i början av 40-talet så var avdragen, relaterat till ens inkomst, större i de lägre inkomstgrupperna. (s. 2375) Jag förstår dock inte riktigt hur man kan använda bruttoinkomst från ett år som proxy för bruttoinkomst ett annat år inom inkomstband -- det är ju inte samma personer i inkomstbandet år 1 som år 2? I vilket fall så menar GMMS också att låginkomsttagare, de med inkomster runt $1000 om året, gjorde procentuellt större skatteavdrag för donationer till välgörenhet än vad höginkomsttagare gjorde, detta baserat på data från 1920-talet. (s. 2375) GMMS menar att Piketty-Saez metod för att beräkna skatteavdragen både felallokerar avdragen över fördelningen, och överskattar skatteavdragen som helhet, fram till och med 1941. 1942 och 1943 underskattar PS istället skillnaden, eftersom utgifter för sjukvård 1942 blev grundval för skatteavdrag. (s. 2376-2377) GMMS pusslar ihop hushållens skatteavdrag 1917-43 från en rad olika källor för att ge en mer realistisk bild av skatteavdragens betydelse för skillnaderna mellan fördelningen av nettoinkomsten och bruttoinkomsten. När de räknar ut toppdecilens andel av inkomsterna med sina justeringar för skatteavdrag snarare än PS justeringar, så är toppdecilens andel i genomsnitt 1,31 procentenheter lägre. Den största skillnaden är på 1930-talet och särskilt 1933 då diskrepansen är 3,4 procentenheter. (s. 2378)

Härifrån -- från olika justeringar till täljaren, toppinkomsterna -- går de till nämnaren, totalinkomsten. Det är inte så enkelt som att total beskattad inkomst under inkomstskatten är samma sak som de totala personliga inkomsterna i ekonomin. Skillnader uppstår genom "imputed rents" för folk som äger sin bostad, för räntor från pensionssparande, från livsförsäkringar, och så vidare. Än viktigare är inkomsterna för de som tjänar pengar men inte tillräckligt mycket för att betala inkomstskatt -- non-filers, en stor andel av befolkningen före WW2. Piketty och Saez säger att de för non-filers imputerar en inkomst motsvarande 50 procent av skattebetalarnas medelinkomst 1944-45 och 20 procent av densamma därefter. Vidare så menar Piketty och Saez att sedan 1944 har "the ratio between total tax return gross income reported on tax returns and total personal income minus transfers estimated in national accounts has been fairly stable since the late 1940s (around 75–80%)". Så sett kan de alltså dividera inkomsttotalerna för olika grupper i skattedatat med 80 procent av nationalräkenskapernas totala personliga inkomst, för att få sina mått på inkomstkoncentration, det alltså utan att imputera inkomster för non-filers. (s. 2380) De refererar till Kuznets (1953) som dock inte använde en fast justering a la 80 procent, utan byggde sin egen nämnare genom att ta bort olika icke-beskattade inkomster ur nationalräkenskapsserien för att komma till en nämnare. Kuznets nämnare, jämförelseserien för totalinkomsterna, är för åren 1916 till 1948 mellan 10 och 26 procent högre än vad Piketty-Saez serie är. (s. 2380) Piketty-Saez konstaterar själva att de skiljer från Kuznets på denna punkt, men menar att Kuznets helt enkelt överskattar de personliga inkomsterna. För 1948 så implicerar Kuznets beräkningar att den genomsnittliga icke-skattebetalarens inkomst var större än den genomsnittliga skattebetalarens -- något som förstås är omöjligt. (s. 2380) GMMS menar dock att medan PS kritik av Kuznets för 1948 är rimlig, så gäller inte samma sak före 1943-44 års förändringar i skattesystemet.  För åren 1917 till 1941 så är den genomsnittlige icke-skattebetalarens inkomst 27 till 46 procent av den genomsnittlige skattebetalarens, och det är bara från och med 1942 som ration närmar sig 100 procent. Därför menar de att Kuznets serie fortfarande är rimlig fram till 1944. Det verker dock som ett lite konstigt argument: vi kan ju inte prima facie acceptera en serie som 1948 har uppenbart absurda resultat, bara för att den före 1942 har till synes "normala" resultat? Borde vi inte snarare fråga oss om också resultaten fram till 1942 är "absurda", även om de stämmer bättre överens med vad vi förväntar oss? (s. 2380)

Valet av referensinkomst/nämnare är väldigt viktigt för resultaten vad gäller inkomstkoncentration. Att välja olika nämnare ger resultat för toppdecilens andel som är mellan 2,1 och 3,8 procentenheter lägre än vad Piketty och Saez har för åren 1917 till 1948. (Se Appendix A.) GMMS menar att Kuznets beräkning kanske är för generös, men att PS i vilket fall är för låg: det visar också Goldsmiths (1951) undersökning av skattade inkomster jämfört med nationalräkenskaperna. GMMS utgår från Goldsmith när de skapar sin referensinkomstserie för 1917 till 1948. Utöver de justeringar som redan diskuterats så lägger de också till inkomster för militärt anställda som inte betalade inkomstskatt, och, som diskuterats i Geloso och Magness 2020-artikel, för vissa offentliganställda som inte betalade inkomstskatt förrän 1939. (s. 2381) 

Tabell 1 visar att den skillnad mellan GMMS ojämlikhetsberäkningar och Piketty-Saez dito som vi sett i figuren högst upp, beror i väldigt hög grad på olika antaganden i hur man skapar sin referensinkomstserie.

För åren 1944 och framåt använder Piketty-Saez inte längre 80 procent av personliga inkomster-antagandet för att skapa referensinkomstserien, utan istället en approach där de tillskriver non-filers en viss inkomst, först 50 procent av filers medelinkomst, sedan 20 procent. GMMS diskuterar problemen för dessa år, som börjar med effekterna av krigsförande personals inkomster 1944 och 1945.

När Geloso, Magness, Moore och Schlosser kommer till den bredare diskussionen påpekar de något som kanske inte riktigt är vad receptionen av deras paper bland Piketty-Saez kritiker sagt: Piketty och Saez serie överskattar överlag ojämlikheten, men "We must nonetheless dispel any impression that PS systematically overstate inequality levels through all of their methodological choices." (s. 2387) För en del år underskattar Piketty och Saez (2003) enligt GMMS inkomstkoncentrationen: 1920, 1921 och 1923 för toppdecilens andel, och 1917, 1920, 1921 och 1932 för toppercentilens andel. För det andra så reviderar inte GMMS revideringar huvudresultatet, att ojämlikheten var hög i början av 1900-talet och sedan föll. Geloso, Magness, Moore och Schlosser formulerar det annorlunda -- att ojämlikheten steg och sedan föll -- men givet att serierna för USA inte börjar förrän på 1910-talet så tror jag mer på en ganska konstant och hög ojämlikhet ca 1870-1920, om än med en konjunkturbetingad peak ca 1915-20.

Däremot, säger de, så förskjuts timingen i minskningen av inkomstkoncentration. Enligt PS beräkningar så skedde väldigt mycket av utjämningen under andra världskriget, men "While preserving the war’s relevance, our revisions emphasise a more gradual story. They depict a modest rise in inequality before the 1929 stock market crash, followed by a gradual levelling across the Depression and war years." (s. 2388) Depressionen ser viktigare ut med GMMS beskrivning, och höga skatter i och med WW2 mindre viktiga, säger de; om ojämlikheten börjar minska redan i det sena 20-talet så är det ett antal år före skattesatserna börjar höjas rejält.

Det pågår en del forskning som reviderar Piketty och Saez beräkningar för åren sedan 1960, och det är intressant att jämföra dessa revideringar med de revideringar som GMMS gjort för åren fram till 1960. En del revideringar för perioden efter 1960 bygger på mikrodata som helt enkelt inte finns före dess, och revideringarna blir då inte jämförbara, men GMMS menar att  de förändringar som Auten och Splinter (2017) samt Mechling et al (2017) gör där de reviderar täljare och nämnare samtidigt, är jämförbara med GMMS-serierna. Diagram 12 nedan visar dessa tillsammans med Piketty och Saez ursprungliga beräkningar.

Om man tar Geloso, Magness, Moore och Schlossers pre-1960-serier och Auten och Splintens serier för åren sedan 1960 som utgångspunkt, så får vi en bild där toppdecilen under WW1 och 1920-talet tjänade ungefär 35-40 procent av de totala inkomsterna, sedan föll andelen på 30-40-talen till en nivå runt 30 procent och stannade där i princip till 1980-talets början då andelen började stiga igen, och till slut når 40 procent runt år 2020. Det är ett ganska så perfekt och symmetriskt U, men med mycket lägre nivåer 1917-44 och 1985-2020 än vad Piketty och Saez har: för nutiden, runt 40 procent istället för runt 50 procent. Geloso, Magness, Moore och Schlosser avslutar sin artikel så här:

"Our results should not be taken as the final word but rather the start of a discussion about the U-curve of income inequality. Echoing Sutch (2017), we note that altering the shape of the distributional series also changes the interpretation of what led to the mid-century levelling and what remedies, if any, we might employ against rising inequality. Difficulties of measurement are a recurring challenge of historical inequality studies that we must remain attentive to." (s. 2390)

Medan diskussionen i sociala medier delvis har varit av gotcha-typ och menat att Piketty och Saez satts på pottan, så är alltså presentationen och slutsatserna i de här två artiklarna ganska timida. I nästa inlägg kommer jag dock kolla på Auten och Splinters artikel om nutiden, och den är ju mer politiskt laddad just eftersom det handlar om utvecklingen idag snarare än om 1900-talets första hälft. Jag tar med mig från Geloso och Magness samt medförfattares artiklar framför allt att ojämlikhetslitteraturen måste diskutera metodologi och antaganden mycket noggrannare, men också, substantiellt sett, att U-formen antagligen var mer moderat än vad Piketty och Saez resultat antytt. Detta passar också utmärkt med mitt argument från tidigare att vi inte lever i en ny gilded age. Jag tror, utifrån mina studier av Sverige, att Geloso och medförfattare har lämnat kvar en felkälla i Piketty och Saez vilket är en underskattning av ojämlikheten i den agrara sektorn, som fångas dåligt av inkomstskattedata, och att ett beaktande av denna faktor hade ökat den beräknade ojämlikheten ca 1913-1960 igen, så att U:ets vänstra sida hade höjts igen, efter att ha sänkts av Geloso, Magness med fleras korrigeringar.

 

referenser

Vincent Geloso och Phillip Magness (2020) "The great overestimation: Tax data and inequality measuremetns in the United States, 1913-1943", Economic Inquiry 58 (2). 

Vincent J. Geloso, Phillip Magness, John Moore och Philip Schlosser, "How pronounced is the U-curve? Revisiting income inequality in the United States, 1917-60", Economic Journal 132: 2366-2391.

fotnoter

* I en fotnot förklarar de att de inte kan beräkna toppdecilens andel eftersom de inte har möjlighet att imputera inkomster för saknade skattebetalare (filers) på delstatsnivå utifrån IRS-datat. (s. 845, fn 16)

** Jag använder omväxlande "inkomstkoncentration" och "inkomstojämlikhet". Mer egentligt och korrekt vore att bara använda "inkomstkoncentration" när man talar om mått som toppercentilens andel, som inte är något omfattande ojämlikhetsmått utan "bara" ett mått på koncentrationen till just denna grupp. Jfr diskussion i min översiktsartikel med Rolf Aaberge.

*** En intressant kommentar om peaken i Delaware 1929: "The reason for the 1929 surge in Delaware is almost certainly connected to associated economic events at the outset of the Depression. Tax returns for that year show reported income in the wealthiest Delaware state bracket (earnings over $250,000) more than doubling from the previous year and then contracting to a fraction of its pre-1929 level in the following years. The magnitude of the spike and contraction are actually artifacts of Delaware’s size. The state’s small population heightened the visibility of these market swings affecting its wealthiest residents, which included the chemical and engineering empire of the DuPont family. These patterns further confirm the reliability of our results vis-a-vis other attempts to apply the Piketty–Saez adjustments to IRS data." (s. 846)

 

tidigare inlägg om kritik mot Piketty och Saez beräkningar: "Sutchs kritik av Pikettys USA-data", 4 november 2017, och  "Galbraiths kritik av WID", 15 april 2021.