Locke och privategendomen

 

John Locke (1632-1704), porträtterad 1697 av Godfrey Kneller. Från wikipedia .

 

 

Jämte Rousseau, som jag bloggade om igår, var förstås John Locke (1631-1704) en av upplysningens stora teoretiker om privategendomens ursprung, natur och roll i samhället. Historikerna Judith Richards, Lotte Mulligan och John K. Graham, aktiva vid La Trobe University i Melbourne, satte 1981 av i en artikel om privategendomen hos Locke med föresatsen att applicera den idéhistoriska metod som föreskrivits av JGA Pocock (1962) och Quentin Skinner (1969), att återskapa idéernas "språkliga kontext". Hur använde Locke i Two Treatises of Government ordet "property" jämfört med hur hans samtida använde ordet? Deras andra syfte är att diskutera varför Two Treatises mottogs så svalt de första åren. Var det så att den bara sågs som en kodifiering av ortodoxin, vad alla redan tyckte sedan 1688 års skifte? Richards et al placerar här in Two Treatises väldigt tydligt i en politisk kontext av strider mellan Whigs och Tories efter den ärorika revolutionen, och valet av vilka monarker och vilka allianser man ska stödja.
 

Så här diskuterade C.B. Macpherson Lockes användning av begreppet "property" i sin klassiker The Political Theory of Possessive Individualism (1962):

" It is true that Locke somewhat confused matters by sometimes defining that property ... in unusually wide terms. "Man ... hath by Nature a Power ... to preserve his Property, that is his Life, Liberty and Estate". Men's "lives, Liberties and Estates . . . I call by the general Name, Property". "By Property I must be understood here, as in other places, to mean that Property which Men have in their Persons as well as Goods." But he does not always use the term property in such a wide sense. In his crucial argument on the limitation of the power of governments he is clearly using property in the more general sense of land and goods, as he is throughout the chapter 'Of Property'. The implications of this ambiguity need not detain us here." (cit. 33)

Richards et al håller inte med. De kritiserar en annan uttolkare för att inte diskutera komplexiteten i Lockes "property": "but nowhere is there a suggestion that Locke ever implied that property was more than what is created 'by mixing the body's labour with external objects'". (s. 32) De menar att Lockes originalitet i diskussionen av egendom överdrivits, och att en rad 1600-talsförfattare i själva verket tänkte mycket på detta, och la mycket energi på att definiera begreppet: de citerar poeten John Dryden ur "Absalom and Achitopel" (1681), och James Tyrrell (i Patriarcha non Monarcha, 1681) som såg behovet att skydda egendom som en grundläggande orsak till "the rise of political society". Hos Tyrrell var det också självklart att det var personer med egendom som skulle bestämma: när han skulle motivera varför barn inte hade rösträtt, så var det så att ty because "Children in their Fathers Families being under the notion of Servants and without any Property in Goods or Land, had no reason to have Votes in the Institution of the Government." (cit. 34) I samma anda så argumenterade Henry Neville i Plato Redivivus (1680) att det politiska samhället började med egendomen. I början ägdes allt gemensamt vilket orsakade "a state of perpetual war", och för att komma ur denna situation:

"every man consented to be debarred of that universal right to all things; and confine himself to a quiet and secure enjoyment of such a part, as should be allotted to him. Thence came in ownership, or property: to maintain which, it was necessary to consent to laws, and a government; to put them in execution." (cit. 34)

Locke var ungdomsvän med Tyrrell, och Tyrell med Neville; Richards et al menar att de hade ett delat språk, och just därför var så noggranna med att definiera sina begrepp när de frångick konventionell användning. Detta kanske låter pedantiskt och överflödigt, säger de, men det är viktigt att notera detta. När Neville, i Harringtons anda, talar om "property" bara som jordägande, så tydliggör han det; det är inte självklart att Locke var exceptionellt bred i sitt perspektiv på vad "property" var. Se bara på Hobbes i Leviathan (1651): "Of things held in propriety, those that are dearest to a man are his own life, and limbs; and in the next degree, (in most men), those that concern conjugall affection; and after them riches and means of living".
 

Egendom är alltid förknippat med historia, eller kanske snarare allegorisk historia, i 1600-1700-tals-filosofin. Se bara på Robert Filmer i The Freeholder's Grand Inquest (1648), en rojalistisk traktat där han argumenterade för att hela Englands jord sedan den första kungens uppträdande varit kungens jord, hans demesne:

"The first government in the world was monarchical, in the father of all flesh ....
Adam was the Father, King and Lord over his family: a son, a subject and a servant or a slave, were one and the same thing at first; the Father had power to dispose, or sell his children or servants ...." (cit. 35)*

Gentemot denna rojalistiska analys argumenterade att Tyrrell och Neville att människor fötts fria och ingått ett beslut att bilda ett samhälle, för att skydda sina intressen och sin egendom. "These writers turned again to the argument that property-ownership predated civil society as a means of describing the stake that men had in society." (s. 36) I denna kontext bör vi också se Lockes teori om egendomen, säger Richards et al: det handlar om ägande, men också om politisk makt, eftersom sökandet efter en ursprunglig privat äganderätt (snarare än att all jord i grund och botten tillhör kungen, som hos Filmer) handlar om att etablera den materiella grundvalen för civilsamhället och det politiska samhället, för staten och dess makt. Gentemot Filmers argument att alla män utom kungen från början hade varit slavar, blev det för Locke viktigt att tvärtom säga och "visa" att det från första början funnits fria män, med egendom, och slavar. Macpherson har alltså fel, menar Richards et al, när han hävdar att Locke förvirrade begreppen om egendom med en onödigt bred diskussion -- att definitionen till synes är så bred (särskilt med 1900- eller 2000-talsögon sett) har att göra med syftet med Lockes diskussion, som alltså var politisk i än högre grad än ekonomisk.** Så här uppstod civilsamhället enligt Locke i Two Treatises: varje man som går med

"seeks out, and is willing to joyn in Society with others who are already united, or have a mind to unite for the mutual Preservation of their Lives, Liberties and Estates, which I call by the general Name, Property." (s. 38)

På en del andra ställen i Two Treatises talar Locke om egendom i den snävare bemärkelsen, men flera gånger påminner han också läsaren om den breda definitionen, när han ska använda den. Richards et al menar också här att Locke faktiskt hävdar en mer universalistisk tillgång till det politiska samhället än vad man kan tro, eftersom den egendom som krävs är så brett definierad. (s. 39-40) 

 

Macpherson hävdade att det för Locke var helt självklart att lönearbetare inte skulle ha någon rätt att delta i politiken, liksom det var självklart för alla andra som skrev och läste politiska traktater på 1600-talet, och att Locke därför inte ens behövde skriva ut att arbetare inte skulle ha politiska rättigheter. Richards et al menar tvärtemot att flera författare på 1600-talet var noggranna med att skriva ut och argumentera för att arbetare inte skulle åtnjuta de politiska rättigheterna. Teologen Baxter skrev t ex att: "The rabble hate both magistrates and ministers that would bring  them up to piety, and restrain them from a licentious sensual life. /.../  Let us have the common reason to conceive that as a man that hath studied  physic, divinity, or any art, or science, or doctrine, is likelier to be skilled in  it than he that was never brought up to it: so it is about the government of Commonwealths also." (cit. 40-41) Också Sidney gör klart att man måste vara en freeman för att få delta och talade om den virtù som skulle krävas, medan Tyrrell gjorde en klar distinktion mellan the masses och the people. Richards et al tar också upp Earl Shaftesburys -- i vilkens hushåll Locke bodde ett tag -- utkast till rösträttsregler: "every pater-familias or housekeeper, is a natural prince, and is invested with  absolute power over his family, and has, by necessary consequence, the votes of all his family, man, woman, and child, included in his." (cit. 42) 

 

Här var Locke annorlunda än sina samtida, menar Richards et al: "Indeed, Locke took some care to insist that his reference was to every man. Unlike Sidney, Tyrrell, and Neville, Locke did not take the ownership of land to be itself a sufficient qualification for political membership." (s. 45). De som inte förtjänade att delta i "the full state of Equality" i det politiska samfundet var enligt Locke barn som saknade "Age and Reason", de som inte hade några rättigheter alls, det vill säga slavar, och de som saknade förnuft, det vill säga  "Lunaticks and Ideots". Locke dömde inte kategoriskt ut tjänare från det politiska samfundet, menar Richards et al: de citerar ur Two Treatises ett stycke om att en man kan ingå ett tjänstekontrakt med en annan man som blir hans herre, men att tjänaren inte får den saken förlorar sin rationalitet och sina politiska rättigheter -- olikt slaven. De menar att Macpherson har fel här, när han menar att Locke utrangerar tjänarna ur det politiska samfundet, och att Locke var annorlunda än Tyrrell, Sidney och andra i att han inte byggde en modell av samhället som en familj i stort, med en enväldig patriark i toppen. De polemiserar också med Dunns tolkning av Locke; de menar att Dunn läser in saker -- patriarkalism -- hos Locke enligt modellen "talande tystnad", att Locke skulle ha delat samhällets värderingar när han inte uttryckligen polemiserar med dem. De menar att denna modell inte håller och att Locke tvärtom var noggrann med att motivera också sådana delade värderingar som varför barn inte skulle få vara med och styra samhället.

Tre år efter Melbourne-historikernas artikel tog sig filosofen Johannes Rohbeck från Freie Universität Berlin an en närliggande fråga, nämligen att visa att vad han kallade " the most general theorem of Locke which is constitutive of his entire theory - namely, that property is grounded in labour - can be made understandable only in terms of the social history of this time." (s. 65-66) Locke och andras tankar måste sättas in i sammanhanget samhället de levde i, men det är samtidigt uppenbart att väldigt olika teorier kan skapas i samma samhälle, säger Rohbeck som pekar på arbetets delvis annorlunda roll hos Thomas Hobbes som ändå levde ungefär samtidigt som Locke. David Hume föddes åttio år senare än Locke och växte upp i ett samhälle där kommersialiseringen och arbetsdelningen utvecklades vidare, vilket också påverkar hans teoribildning jämfört med Lockes, men Hume föll också tillbaka på Hobbes, dvs en teoretiker ur en tidigare fas i ekonomins utveckling, i sin teoretisering av äganderättens grundvalar.

För att kontextualisera Locke går Rohbeck tillbaka till den engelska revolutionen 1641 och debatterna om hur den nya republikanska ordningen skulle vara, debatter där Levellers till vänster krävde allmän rösträtt medan Independents förespråkade en rösträtt baserad på ägande. I sin uppfattning om den existerande ägandefördelningens rättvisa föll Independents tillbaka på en samhällskontraktsteori a la Hobbes. Levellers krävde kanske inte exakt allmän rösträtt utan kunde acceptera att tjänare, beroende av andra, inte skulle ha rösträtt; deras vänsterfraktion Diggers var på den punkten mer konsekventa. Medan Levellers i princip accepterade en samhällkontraktsteoretisering av äganderätten, var Diggers mer skeptiska till privategendomens fördelning, detta i en tid av enclosures av allmänningarna:

"No man can be rich but he must be rich either by his own labours or by the labours of other men helping him. If a man have no help from his neighbour he shall never gather an estate of hundreds and thousands a year. If other men help him to work, then are those riches his neighbour’s as well as his; for they be the fruit of other men’s labours as well as his own. Rich men receive all they have from the labourer’s hand, and what they give, they give away other men’s labours, not their own." (s. 69)

Locke förhöll sig till alla dessa debatter, säger Rohbeck, även om han givetvis socialt -- i tjänst hos en stor jordägare och parlamentsledamot -- var långt ifrån radikalerna. Men hans syfte med Two Treatises var snarast att polemisera med den rojalistiska position som Filmer hade representerat med sin teori om kungens absoluta makt och hur all jord från början tillhörde kungen; Locke hävdade tvärtom att ett politiskt samfund fanns före staten och att staten måste skydda detta. "By explaining civil society as a state of nature", säger Rohbeck, "Locke can denounce absolutist encroachments as being unnatural", och Rohbeck fortsätter: "Since it is here primarily a matter of safeguarding bourgeois property, Locke also tries to legitimate private property as a natural relation by deriving the legitimacy of property from natural right and labour.‘” (s. 70)

Rohbeck hävdar -- men visar inte -- att målgruppen för Lockes resonemang var "capitalistic big landowners. merchants, jurists" och att han var tvungen att polemisera med rojalister men samtidigt inte ta för starkt avstånd från de stora jordägarnas intressen. Enligt Rohbeck -- återigen så är detta ett påstående som han inte underbygger; hans känns filologiskt sett bra mycket slarvigare än Richards et al -- så byggde Locke en del av sina argument på Putney Debates. Han citerar ett av de klassiska styckena ur Two Treatises:

”Though the earth. and all inferiour creatures be common to all men. yet every man has a property in his own person: this nobody has any right to but himself. The labour of his body, and the work of his hands, we may say. are properly his. Whatsoever then he removes out of the state that nature hath provided, and left it in, he hath mixed his Iabour with, and joined to it something that is his own, and thereby makes it his property. It being by him removed from the common state nature hath placed it in, it hath by this labour something annexed to it, that excludes the common right of other men.”

Teoretiseringen här om egendomens ursprung är helt annorlunda än Filmers idé om att Gud gav all jord till Adam, den förste kungen, och att Stuart-kungarna därmed hade rätt att fortsätta förvalta all jord i sitt rike. Den har mer gemensamt med Levellers idé om att jorden från början ägdes gemensamt, och att den genom olika människors arbete tillfaller dem. I motsats till Diggers idé om att gå tillbaka till gemensamt ägande, vill Locke dock tvärtemot legitimera det existerande privata ägandet. "Locke’s social philosophy at the same time is also an expression of the social experiences of the commodity production already sufficiently developed in England at the end of the seventeenth century. In bourgeois society, all labour appears immediately as private labour and consequently as creating private property just as wage labour appears to be compatible with simple commodity production." (s. 55)

 

Den kanadensiske statsvetaren David McNally var några år senare inne på samma koppling mellan Locke och the Putney debates; hans artikel i History of Political Thought börjar uppseendeväckande så här: "Was Locke a Leveller?" 

 

referens
Barbara Arnell (1994) "Trade, Plantations, and Property: John Locke and the Economic Defense of Colonialism", Journal of the History of Ideas, Oct., 1994, Vol. 55, No. 4, pp. 591-609.

David McNally (1989) "Locke, Levellers and liberty: Property and democracy in the thought of the first whigs", History of Political Thought vol. 10, no. 1.

 

Judith Richards, Lotte Mulligan and John K. Graham (1981) "'Property' and 'People': Political Usages of Locke and Some Contemporaries", Journal of the History of Ideas, Jan. - Mar., 1981, Vol. 42, No. 1, pp. 29-5. Läs här. 

 

Johannes Rohbeck (1984) "Property and labour in the social philosophy of John Locke", History of European Ideas, 5:1, 65-77

fotnoter
* Richards et al ger också ett intressant citat från Sidney, kanske formulerat i polemik mot Filmer: "if it be said that records testify all grants to have been originally from the king; I answer, that 'tho it were confessed (which I absolutely deny, and affirm that our rights and liberties are innate, inherent, and enjoyed time out of mind, before we had kings), it could be nothing to the question, which is, concerning reason and justice; and, if they are wanting, the defect can never be supplied by any matter of fact, tho' never so clearly proved." (cit. 39)

** Rohbeck följer Macpherson i en del av sin analys av Locke men intressant nog så tar han också i fotnot 20 upp kritiken mot Macpherson just att han missar bredden i Lockes begrepp om "property". Rohbeck konstaterar att Jacob Viner använde detta faktum i sin kritik av Macpherson, ‘Possessive individualism as original sin’, i Canadian Journal of Economics and Political Science 1963. Hans Medick (1972) tar också upp denna kritik men väljer ändå att följa Macpherson.

Rousseau och privategendomen

 

sent porträtt av Jean-Jacques Rousseau, från wikipedia

 

Nottingham-statvetaren Chris Piersons artikel om Rousseau (1712-1778) och privategendomen börjar direkt: "Rousseau’s life and his work are both notoriously paradoxical." En social man som älskade att vara ensam, en hypokondriker som skydde läkare, en man som trodde att kvinnorna älskade honom men vars kärleksaffärer alltid slutade illa, en man som avfärdade de rikas livsstil men var beroende av desamma för patronage... Det motsägelsefulla gäller också Rousseaus syn på privategendomen:

"Within months of publishing his excoriating attack on private property in the Second Discourse, his article on ‘political economy’ had appeared in the fifth volume of the Encyclopedie describing the right of property as ‘the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’. In Emile, written several years later, he insists that ‘the demon of property infects everything it touches’ and yet the great virtue of the Social Contract (appearing in print at the very same time) is said to be that it has successfully fashioned ‘a form of association which will defend and protect, with the whole of its joint strength, the person and property of each associate’." (s. 409-410)

Roussaus paradoxala syn på egendom har alltid varit prominent i sekundärlitteraturen, säger Pierson:

"It was observed in Vaughan’s long-influential English introduction to Rousseau’s writings, written nearly one hundred years ago, in which it is seen in the context of the great man’s (successful) struggle to free himself from the (malign) influence of John Locke. More than 60 years later, James MacAdam writes of Rousseau that ‘it is impossible to see how his statements on property fit together and how they fit into his philosophy as a whole’. In a recent study of Rousseau’s economic philosophy, Bertil Friden simply notes that ‘Rousseau’s divergent statements on property are not easy to reconcile’." (s. 410)

Det klassiska textstället i Second Discourse (1755) där Rousseau fördömer det privata ägandet är ett stycke stark retorik:

"Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'." (cit från svenska Wikipedia)

När ingen protesterade mot denna första inhägnare, skriver Rousseau, tog mänsklighetens sanna ungdom slut; Pierson jämför Rousseaus perspektiv på ägnadets utveckling med Augustinus analys av syndafallet. Rousseau ger sig verkligen in i att skriva en (allegorisk) historia av mänsklighetens förhålladnde till egendom, från ett primitivt tillstånd där männsiskor bodde i hyddor och inte visste vad som var "mitt" och vad som var "ditt". När de börjat dela upp jorden och blivit fler och mer tätbefolkade driver amour-propre, ett komplext begrepp som delvis motsvarar egenkärlek, fram mer komplex ekonomisk och aktivitet och efter hand också arbetsdelning, som Rousseau fäster stor vikt vid:

"From the moment one man needed help from another, and as soon as they found it useful for one man to have provisions enough for two, equality evaporated, property was introduced, and work became mandatory; vast forests were transformed into sunny open country that had to be watered with the sweat of man, and where slavery and adversity were soon seen to germinate and ripen with the crops."

Rousseau menade att med den ökade arbetsdelningen och ojämlikheten så förstärktes också negativa drag hos människorna: de blir avundsjuka, lögnaktiga med mera. Människorna har blivit beroende av varandra, den rike av den fattige, den fattige av den rike, och Rousseaus implicita ideal av oberoende är verkligen märkligt:

"Once free and independent, now subject, so to speak, through a multitude of new needs, to all of nature, and above all to his fellow men, whose slave he has in a sense become, even when he becomes their master. For if he is rich, he needs their services; if he is poor, he needs their aid." (cit. s. 413)*

Men hur kan man få ihop det här med:

"that much more Lockean Rousseau who argues (in the article on ‘Political Economy’ in the fifth volume of the Encyclopedie) that the state is ‘established only in order to provide security for private property, which is anterior to it’ and that ‘the right of property is the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’?"

Från att ha talat om en "lockeansk" Rousseau, vänder sig Pierson genast och invänder om att Locke själv kanske inte var så lockeansk som man kan tro; Jeremy Waldron (The Right of Private Property, 1988) och andra forskare har nyligen visat att Locke inte så oförbehållsamt trodde på privategendomens primat, som det ibland framställts som. Därefter relativiserar han hur lockeansk/libertariansk Rousseaus diskussion av privategendom egentligen är i Encyklopedin: han anger visserligen äganderätt som en central rättighet, men en rättighet som ges av lagen och som är central för att samhället ska fungera och personer kunna överleva, vilket enligt Rousseau är en grundläggande rättighet. I samma text säger han också att ingen har rätt att överföra sin egendom till sina barn utan arvsskatt.

Också i sin klassiska roman Emile diskuterar Rousseau äganderätten, var den kommer ifrån och dess konflikter. Bland annat i en historia om odling av bönor:

"Here Rousseau encourages his young charge to plant some beans. They return every day to water them and to view the progress of the tender shoots. Emile’s delight increases when his mentor tells him that ‘this belongs to you’, establishing that ‘there is in this earth something of himself that he can claim against anyone whomsoever’. One day they return and find, to Emile’s shock and horror, that his beans have been uprooted. The child rails against this injustice. It turns out that this was the work of Robert, the gardener. But when confronted with his ‘crime’, it is Robert who is indignant. He had already planted this plot with valuable Maltese melons (which he had intended to share with Emile):

. . . in order to plant your miserable beans there, you destroyed my melons for me when they were already sprouting, and they can never be replaced. You have done me an irreparable wrong, and you have deprived yourselves of the pleasure of eating exquisite melons.

Rousseau pacifies the aggrieved gardener, assuring him that ‘we will never again work the land without knowing whether someone had put his hand to it before us’, though Robert responds that all the land locally has already been occupied." (s. 415)

Emile och trädgårdsmästaren kommer till slut överens, och delar upp landet så att var och en får odla sina bönor och sina meloner. Pierson är dock tveksam till om budskapet i berättelsen är att de genom sitt arbete gör jorden till sin, som i Lockes berättelse; han menar att Rousseau fortfarande har fler klausuler och krav för ett fullständigt ägande.

Om Second Discourse, politisk ekonomi-kapitlet i Encyklopedin och Emile är svårförenliga vad gäller perspektivet på egendom, så är Samhällsfördraget (1762) ännu svårare. Om steget från naturtillstånd till civilsamhälle i Andra avhandlingen var ett där de rika lurar de fattiga, så är den avgörande övergången mycket annorlunda i Samhällsfördraget:

"The transition to civil society is now represented as bringing with it ‘a very remarkable change’ from the life of ‘a limited and stupid animal’ into ‘an intelligent being and a man’ (contrast this with Rousseau’s remark in the Second Discourse that ‘the man who meditates is a perverse animal’). The social pact itself loses the appearance of being a ruse perpetrated upon the poor and the gullible by the rich and the avaricious. Now it seems that ‘the fundamental contract substitutes moral and legal equality for whatever degree of physical inequality nature has put between men’" (s. 417)

Och:

"Here echoing Hobbes, Rousseau argues that in the state of nature man had a natural right to everything (at least, to everything that was useful to him) but this right was of little value. Thus: ‘in the state of nature, in which everything is common property, I owe nothing to others, having promised them nothing; the only thing I recognize as belonging to others are those that are of no use to me’. At the same time, Rousseau does argue that first occupancy (under specified conditions which include labouring) should give rise to a property title (whether in the state of nature or in civil society) and that ‘the right of the first occupant is more real than the right of the strongest’." (s. 418)

I sina slutsatser säger Pierson att:

"it is labour – in fact, it is only labour, indeed, it is only manual labour – that can justify a claim to create property (though such a claim must always remain provisional until it is embodied in positive law and may be a claim only to the product of that labour, and not necessarily to the land on which it is performed). But this is not an argument from natural right. Even labour-based possession is ‘usurpation’ in the state of nature. True property (rather than possession-tending-towards-property) is only created when the political community inaugurates formal title (though Rousseau’s usage is far from consistent and he certainly writes of a kind of property existing before the agreement that precipitates civil society). But even within civil society the presumption in favour of what I have produced with my own hands remains. So, on the one hand, labour does less work for Rousseau than it did for Locke. It creates only an assumption in favour of the labourer, rather than a natural right to property, in the pre-social state." (s. 420)

Rousseau oroade sig för ojämlikhet, säger Pierson: närmare bestämt för beroendeförhållanden som skulle uppstå genom ojämlikheten. Och i slutsatserna talar han för positionen att det ändå finns nåt slags sammanhängande position över tid hos Rousseau: " I think that it is possible to identify in Rousseau an attitude to property that, while nuanced and sometimes obscure, is generally consistent." (s. 421-2) Denna är: "He was concerned above all to find a form of association in which all could be free and equal (enough) so that human relationships could regain a simplicity, directness and honesty which they lost when we emerged out of the woods and started gazing upon each other. This could only ever happen when everyone had enough and no one had too much." (s. 422)

Bara året efter publicerade statsvetarna David Siroky och Hans-Jörg Sigwart en artikel på samma tema, i Polity. I början av artiklarna skriver de om paradoxerna, inte olikt Pierson: Rousseaus  "thoughts on political economy—particularly his analysis of private property—are still seen by many scholars as puzzling at best, and incoherent at worst." (s. 382) Likt Pierson pekar de på att Andra fördraget framstår som djupt egendomskritiskt, medan Rousseau i Encyklopedin och Samhällsfördraget snarast hyllar egendomen. De säger att: "This article inquires whether it is possible to defend Rousseau’s own claim that any of the “contradictions [in his writings] reflect the contradictions in things.”" Tidigare forskning har inte sett det så, utan snarare sett Rousseau som på denna punkt ogenomtänkt och självmotsägelsefull. Så menar t ex Robert Wokler i sin Social Thought of J.J. Rousseau (1987) att R i sitt kapitel om politisk ekonomi var influerad av Locke, medan han inte var det i övrigt; andra hävdar att R var opportunistisk i sin syn på egendomen.

I tolkningen som de lägger fram finns det tre huvudsakliga argument i Rousseaus perspektiv på egendomen. Ett, att han var intresserad av "the social status of property", där hans utvärdering av egendom hänger ihop med vad för sociala effekter den har i det specifika samhället. " This is a key reason why Rousseau’s perspective on private property is critical and affirmative without being incoherent or opportunistic." (s. 383) Två, "his positive conception of property implicitly weaves together two distinct strands of reasoning. Rousseau advances what John Rawls calls a “realistic utopian” political theory of private property, which combines “ideal” and “non-ideal” theory. On the one hand, Rousseau reflects on the “ideal” constitution of property under ideal or most favorable conditions—that is, within the context of his theory of a fully legitimate republican government. On the other hand, he also considers property when its real-world settings deviate from those that define just republics. " (s. 384) Tre, kärnan i Rousseaus teori om egendom finns i Samhällsfördraget. Medan han accepterar att bearbetningen av jord ger en något slags äganderätt, så var det ändå centralt för honom att äganderätten förutsätter en reciprocitet: äganderätt ges genom politisk-juridiska institutioner, och ges inte bara dig, utan också alla andra som agerat likadant.

De menar att Rousseaus analyser av egendom sker på två olika plan. Ett är det som John Rawls, på tal om Rousseau, kallade "realistiska utopier". En "realistisk utopi" enligt Rawls:

"must rely on the actual laws of nature and achieve the kind of stability those laws allow, that is, stability for the right reasons. It takes people as they are (by the laws of nature), and constitutional and civil laws as they might be, that is, as they would be in a reasonably just and well-ordered democratic society … Following Rousseau’s opening thought in The Social Contract, I shall assume that his phrase “men as they are” refers to persons’ moral and psychological natures and how that nature works within a framework of political and social institutions; and that his phrase “laws as they might be” refers to laws as they should, or ought, to be." (cit. 385)

Jag förstår inte riktigt det här, men Siroky och Sigwart hävdar att: "The notion of a “realistic utopia” is useful because Rousseau both criticizes and affirms certain institutionalizations of private property. " (386) De menar i vilket fall att Rousseau ibland diskuterade egendom i ett idealsamhälle, och ibland i ett faktiskt existerande, alls inte idealiskt samhälle, som Polen, Korsika, eller antikens Rom.

"Rousseau’s fully developed theory of the just republic, put forth in the Social Contract, first introduces the crucial argument of his ideal theory of property. According to this argument, a legitimate and just political society requires a balance in private ownership, not simply because it is a necessary means to bind the state, society, and citizen, and not only because it enhances individual autonomy or individuals’ well-being and their natural right of self-preservation, but also because it enhances political legitimacy."

Men inann de ska gå in på den ideala diskussionen går de igenom den mer kritiska diskussionen i Andra diskursen. De börjar med den klassiska passagen med den första inhägnaden och hur ur detta ett krig kan uppstå mellan de som har och de som inte har. Privategendomens etablering har dock också konstruktiva effekter, enligt Rousseau, så som juridikens utveckling. Överlag, säger Siroky och Sigwart, så är det klart och tydligt att Rousseau inte var någon kommunist: han kritiserade aspekter av egendomen hårt, men berömde andra.

År 1755 publicerade R två texter som båda diskuterar privategendomen utförligt: Andra diskursen, och "Diskurs om politisk ekonomi" som publicerades i Encyklopedin. Fram till nyligen har artikeln i Encyklopedin underskattats av forskningen, menar S och S, vilket lett till en bild av Rousseau som väldigt egendomskritisk. I själva verket så såg Rousseau egendomen som något positivt, av flera skäl. Ett, för att gynna folks möjlighet att försörja sig och överleva (deras mänskliga rättighet). Två, eftersom egendomen gynnar det juridiska systemets utveckling. "Rousseau, when suggesting that government exists because of property, rather than the reverse, seems to echo Locke: “The general administration,” Rousseau writes, “is established only to secure individual property, which is antecedent to it.”" (s. 394) I Emile är det också med egendomen som undervisningen börjar, att Emile ska förstå att egendomen kan främja hans individualitet och väg i livet.

 

referenser

Chris Pierson (2013) "Rousseau and the paradoxes of property", European Journal of Political Theory 12 (4): 409-424. 

David Siroky och Hans-Jörg Sigwart (2014) "Principle and Prudence: Rousseau on Private Property and Inequality", Polity vol 46 nr 3. Läs här.

fotnoter

* Ett annat spännande citat från Rousseau på samma tema som Pierson ger är: ""Let me briefly sum up the social pact between the two classes. ‘You need me, because I am rich and you are poor; let us therefore make an agreement: I will allow you to have the honour of working for me, on condition that you give me the little you still have in return for the trouble I take to give you orders’."" (s. 414-415)

Social rörlighet i USA

En av de mest uppmärksammade artiklarna i nationalekonomin de senaste tio åren är "Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States" av Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez. De använder administrativa data på mer än 40 miljoner barn i USA och deras föräldrar för att beskriva den sociala rörligheten i landet. I abstract sammanfattar de huvudresultaten i tre punkter. Ett, korrelationen mellan klassbakgrund och egen klass -- eller mer precist: mellan ens inkomst och ens föräldrars inkomster -- är linjär över fördelningen. En 10 procents ökning av föräldrarnas ökning ger 3,4 procent högre inkomst för barnet senare. (Korrelationen syns i diagrammet som jag klistrat in ovan, Panel A från deras Diagram II.) Två, den sociala rörligheten är väldigt olik i olika delar av landet: "the probability that a child reaches the top quintile of the national income distribution starting from a family in the bottom quintile is 4.4% in Charlotte but 12.9% in San Jose." (s. 1554) Tre, områden med större klassrörlighet uppåt är områden med (a) mindre boende-segregation, (b) mindre inkomstojämlikhet, (c) bättre grundskolor, (d) mer "socialt kapital", och (e) större familjestabilitet. 

De fokuserar på US-amerikaner födda 1980-82, och jämför deras inkomster 2011-2012, när de är ungefär 30 år gamla, med deras föräldrars inkomster 1996-2000, när den yngre generationen var 15-20 år gamla. Som diagrammet ovan visat så är korrelationen stark mellan den yngre generationens plats i inkomstfördelningen år 2011-2012 och den äldre generationens dito 1996-2000. Ett annat sätt att visa hur viktigt ens klassbakgrund är, är Tabell II som är en rörelsematris för inkomstfördelningen delat in i fem grupper: den femtedel (kvintil) med lägst inkomster, nästa femtedel, och så vidare till kvintil 5 som alltså är de 20 procent av befolkningen som har högst inkomster.

 

Tabell II visar att för en amerikan född 1980-82 i den lägsta femtedelen vad gäller inkomster, så var sannolikheten att han eller hon själv skulle vara i den lägsta kvintilen som vuxen 34 procent; sannolikheten att han eller hon skulle ha rört sig till femtedelen med högst inkomster var bara 8 procent. De kvintil-kvintil-rutor med högst persistens är när man antingen har föräldrar i den lägsta, eller den högsta kvintilen: föddes man i topp 20 procenten, så var det 37 % sannolikhet att man själv befann sig i den gruppen som vuxen. Klassrörligheten är mindre i USA än i Danmark eller Kanada -- "the chances of achieving the American dream are considerably higher for children in Denmark and Canada than those in the United States." (s. 1578)

Den geografiska analysen bygger på begreppet "commuting zones", aggregationer av counties baserat på pendlingsmönster i 1990 års mönster. Måttet togs fram av Tolbert och Sizer (1996) och introducerats i nationalekonomiska analyser av Dorn (2009) i hans doktorsavhandling. "Since CZs are designed to span the area in which people live and work, they provide a natural starting point as the coarsest partition of areas." (s. 1586) Chetty et al definierar ett barns uppväxtort som den CZ som observeras det första året som personen är med i datasetet, vilket i 95,9 procent av fallen är år 1996. 62 % av barnen bor kvar i samma CZ när de observeras som 30-åringar ungefär 15 år senare. Den vänstra halvan av diagram V nedan jämför Salt Lake City och Charlotte, North Carolina vad gäller relationen mellan föräldrars och barns inkomster. Vi ser att Salt Lake City har mycket högre inkomster överlag, för alla grupper utom den översta procenten, och att lutningen på regressionslinjen är mycket flackare, vilket betyder att korrelationen mellan föräldrarnas och barnens inkomster är mindre. I Charlotte är korrelationen verkligen väldigt stark: 0.40 att jämföra med 0.26 i Salt Lake City.

Den högra halvan av diagrammet jämför San Francisco och Chicago, och illustrerar hur olika social rörlighet kan drivas av relationerna i olika delar av fördelningen. San Francisco har aggregerat sett större rörlighet, och det beror bland annat på svag utveckling för barnen från de rikaste familjerna. (Kan detta spegla vad Greg Clark diskuterar i sin bok, att barn från elitfamiljer ibland väljer kulturella banor som ger mycket prestige/kulturellt kapital men inte så höga inkomster? Dels eftersom de har förmögenheter att falla tillbaka på, dels eftersom de har gott självförtroende och ett informellt säkerhetsnät.)

Kartorna nedan visar istället skillnaden i social rörlighet mellan alla pendlingszoner i USA. Den översta kartan visar var medelamerikanen som fötts i den 25:e percentilen i inkomstfördelningen, hamnar i 30-årsåldern. De mörka färgerna i Södern visar att den typiska 25:e-percentilaren där förblir i de lägre grupperna. De väldigt ljusa, nästan vita färgerna i Mellanvästern visar däremot att 80-talisten född i en fattigare familj där själv får en bättre inkomst som vuxen: i medel hamnar man mitt i fördelningen, kring 45:e, 50:e percentilen nånting.

Den nedre kartan visar däremot relativ rörlighet vilket de fefinierar som "the rank-rank-slope": korrelationen mellan vilken percentil dina föräldrar var i när du var 15 år, och vilken percentil du själv är i när du är i 30-årsåldern. Också här står Södern ut som en region med låg social rörlighet. "The fact that children who grow up in low-income families in Atlanta and Raleigh fare poorly is especially noteworthy because these are generally considered to be booming cities in the South with relatively high rates of job growth." (s. 1596)

Den tredje stora delen av undersökningen handlar om korrelat med den sociala rörligheten i olika pendlingszoner. "Naturally, such correlations cannot be interpreted as causal mechanisms. Our goal is merely to document a set of stylized facts to guide the search for causal determinants and the development of new models of intergenerational mobility." (s. 1603) Diagram VIII nedan visar korrelationen med 28 variabler. Områden med låga inkomster, hög ojämlikhet, låg lärartäthet i skolan, fler religiösa, fler ensamstående mammor osv har mindre social rörlighet.

 

referens
Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez (2014) "Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States", Quarterly Journal of Economics Volume 129, Issue 4, November 2014, Pages 1553–1623. Läs här.

Efternamn och social rörlighet i Finland

Det är över hundra år sedan den sista nyadlingen skedde i Sverige (Sven Hedin, 1902) och ännu längre sedan adeln förlorade sina privilegier om skattefrihet, ensamrätt till vissa statliga ämbeten, och så vidare. Ändå så har adliga svenskar idag ännu en mer gynnsam position i det svenska samhället, i genomsnitt, än vad icke-adliga har. Ekonomisk-historikern Greg Clark har i den provokativa och säkerligen delvis problematiska boken The Son Also Rises (2014) visat detta för en mängd utfall, som inkomst, studier i Uppsala och lund, eller sannolikheten att bli advokat. Diagrammet från Clark som jag klistrat in nedan visar att det "idag" (år 2011) är dubbelt så sannolikt att en adlig man eller kvinna är läkare, jämfört med sannolikheten för medelsvensken. Allra lägst sannolikhet har en person med ett -son-namn, alltså någon slags allmogeursprung.

 

diagrammet kommer från Greg Clarks underlag till Sverige-kapitlet i The Son Also Rises; underlagspappret finns fritt tillgängligt från Clarks hemsida, här.

I en svensk kontext är det ganska enkelt att känna igen intuitionen: ett namn som von Rosen eller af Sandeberg har en annan klang än Svensson eller Olsson. Men Clarks bok innehåller också studier av Indien, Kina, Japan, England med flera länder -- i England visar han t ex att gamla normandiska namn är associerade med högre status idag. För sådana associationer tänker jag att vi svenskar är okänsliga: jag har ingen aning om vad som är ett högstatusnamn i Japan, eller vad som är ett lågstatusnamn.

Och detsamma för Finland! Men nu har nationalekonomerna Torsten Santavirta och Jan Stuhler gjort en studie av efternamn och social rörlighet i Finland, så nu kan jag lära mig om detta. De använder en finsk databas över veteraner från inbördeskriget. Databasen innehåller 16 318 män födda mellan 1865 och 1904 och som överlevde inbördekriget 1918.Datat innehåller information om namn, utbildning, yrke, faderns yrke, och vilken sida man slogs på i kriget. Efter att de droppat individer för vilka yrke saknas har de kvar 14 811 personer av vilka 6 507 slogs för de Röda och 8 304 för de Vita. I 7 051 fall har soldaten rapporterat sin fars yrke. Santavirta och Stuhler har också provat att länka soldaterna med data från släktforskningssidan ancestry.fi och har där lyckats länka ytterligare 1864 personer. De socioekonomiska utfallsvariablerna är socioekonomisk status, mätt med skalan HISCAM som "betygsätter" yrken i en historisk kontext, och antal år av utbildning.

Tyvärr så förklarar de inte vilka namn som har hög status och vilka som har låg status. Regressioner visar att efternamnsstatus har en del förklaringskraft för sonens yrkesstatus. På gruppnivå är förklaringskraften begränsad, så vitt jag kan förstå.

De kollar inte bara på efternamn utan också på förnamn. Tabell 6 visar de mest och minst prestigefyllda förnamnen utifrån faderns yrkesstatus, uppdelat på den Röda och den Vita sidan. Det är klart att svenska (och tyska!) namn dominerar de mer prestigefyllda, och finska namn de mindre dito.

Det är också så att ovanligare namn korrelerar med mer utbildning (Diagram 6, inte visat här) -- en korrelation som inte nödvändigtvis håller i Sverige idag? Santavirta och Stuhler refererar dock till Fryer och Levitt (2004) som hittar samma sak i USA: rika föräldrar ger sina barn ovanligare namn.

Santavirta och Stuhler kör också modeller för att förklara söners utbildningsnivå med faderns yrke som huvudsaklig förklaringsvariabel. Om man lägger till familjens efternamn så har det också en effekt, alltså utöver faderns status mer direkt mätt. (s. 41) "The question as to why names have additional informational content is key for the interpretation of any name-based estimator, and should be addressed in applications." (s. 42)

En rolig grej i deras data är att de har med en del folk som byter namn: 8,7 procent av männen i datat byter efternamn, 800 personer bland de Röda och 600 bland de Vita. De bytte typiskt till ovanligare namn, och deras namn efter bytet har starkare association med barnens socioekonomiska utfall, än vad ursprungsnamnen har. 

Scatterplotten nedan visar korrelationen mellan en soldats yrkesposition, och hans faders yrkesposition. För de Vita är korrelationen väldigt stark: konservativa arbetare hade arbetarföräldrar, och konservativa akademiker hade akademikerföräldrar. För de Röda är kurvan platt vilket betyder att oavsett klassbakgrund så var de Röda soldaterna arbetare!

Santavirta och Stuhler tolkar detta som att nedåtgående social rörlighet kan leda till vänsteraktivism (s. 55) -- något som verkar synas i USA idag fast med facklig aktivitet snarare än deltagande i den Röda sidan av ett inbördeskrig.

 

referens

Torsten Santavirta och Jan Stuhler (2020) "Name-Based Estimators of Intergenerational Mobility: Evidence from Finnish Veterans"

Utbildningens ärftlighet i Sverige över flera generationer

Nationalekonomerna Adrian Adermon (Uppsala), Mikael Lindahl (Göteborg) och Mårten Palme börjar sin artikel i American Economic Review från förra året med att konstatera att en hel del forskning de senaste åren har visat på betydelsen för ens egna sociala rörlighet inte bara av ens föräldrars resurser, utan också av familjens resurser längre tillbaka i tiden. Det finns två olika litteraturer som lagt fram detta argument. Den ena är forskning som länkar familjer över flera generationer: t ex Chan och Boliver (2013) om Storbritannien, Lindahl et al (2015) om fyra generationer i Sverige, och Long och Ferrie (2018) om USA och Storbritannien 1850-1910. Den andra är forskningen som använder efternamn och deras olika status-konnotationer för att studera social rörlighet över väldigt lång sikt: Greg Clarks The Son Also Rises (2014), Barone och Morettis (2016) uppmärksammade studie av Florens sedan 1400-talet, osv.

Det finns inget konsensus om graden av social rörlighet: perspektiven sprider sig "from fairly high levels of mobility to almost perfect persistence". Solon (2018) och Chetty et al (2014) är t ex starkt kritiska till Clarks efternamnsmetod -- med vilken han får fram en bild av mycket låg social rörlighet.

Adermon, Lindahl och Palme använder svenska administrativa data för att skapa släktträd med fyra generationer. För "barnen", alltså den yngsta generationen i dessa släktträd använder de betygssnittet i nionde klass som mått på humankapital; för de äldre använder de för åren 1968-2009 data om högsta utbildning, arbetsinkomster och yrken för att mäta "barnens" sociala bakgrund.

"Our results unambiguously suggest that long-run persistence in human capital is much stronger than what we get from the traditional child-parent regression model used in most empirical studies on intergenerational mobility in human capital outcomes. By restricting the analysis to child-parent regressions, one misses at least one-third of overall persistence. Using years of schooling as the outcome for the extended family members in the parental generation, we estimate long-run persistence to be 0.52. As a sensitivity analysis we show that these estimates are unaffected by omitted group effects, such as those stemming from schools or neighborhoods. " (s. 1524)

Clarks (2014) efternamnsmetod innebär att sådant som folk med samma efternamn kan ha gemensamt men som inte har med släktband att göra, som etnicitet eller regional tillhörighet, blandas ihop med själva släkteffekterna, och att man överskattar ens beroende av ens bakgrund (dvs underskattar den sociala rörligheten). Adermon, Lindahl och Palme mäter däremot mer direkt effekten av ens bakgrund, potentiellt tillbaka till farfars far.

Den yngsta generationen i datat är svenskar födda från 1972 till 1993, när utfallsmåttet är betyg i högstadiet, och från 1972 till 1983 för antal år av utbildning (så att alla ska ha chansen att läsa klart på universitetet innan mätperioden tar slut). Mor- och farföräldrar måste vara födda 1932 eller senare för att vara med i datat, så antalet kopplingar som de kan göra med år av utbildning faller drastiskt, och urvalet blir då biased till familjer med relativt unga föräldrar: t ex om farfar föddes 1940, pappa 1961 och sonson 1982. (s.1530) För de äldre generationerna kommer utbildningsinformationen från 1970 års folkräkning och från årliga register mellan 1985 och 2009; inkomsterna kommer från skatteregister och finns för 1968, 1971, 1973, 1976, 1979, 1982 och varje år från 1985 till 2009. Yrkesinformation finns i folkräkningarna vart femte år från 1970 till 1990.

Huvudresultaten visas i tabell 1 som visar resultatet för regressioner där utfallsvariabeln är snittbetyg i nian för 541 459 svenskar födda mellan 1972 och 1993, och de förklarande variablerna är hur mycket utbildning deras föräldrar, mostrar och morbröder, föräldrars kusiner m fl släktingar hade. Koefficienten på föräldrarnas utbildning är 0.36, så ett barn med föräldrar som hade en standardavvikelse mer utbildning än genomsnittsföräldrarna, förväntas ha ~1/3 standardavvikelse bättre betyg än medel. Koefficienten faller när man lägger till fler släktingar, och som lägst är den 0.28.

Med modeller som tar in fler släktingar, stiger summan av koefficienterna från 0.36 i bara föräldrar-modellen till 0.52 i den mest omfattande, som tar in rätt avancerade/avlägsna släktingar som din ingifta farbrors äldre syster. Man undrar ju lite hur man ska tolka att din farbrors syster har en egen effekt på din utbildningsnivå, bortom effekten av dina föräldrar och farföräldrar? Det kan ju inte gärna vara en genetisk effekt i alla fall med tanke på att även ingifta släktingar har effekter. Nån slags vagt bourdieusiansk miljöeffekt?

I ett appendix kontrollerar de om boendeort spelar roll, men det tar inte bort effekterna av de olika familjemedlemmarna. Jag är också intresserad av modellerna där de lägger till mor- och farföräldrar, och i en version t o m mor- och farföräldranas egna föräldrar. Kolumn 2 i tabell 2 visar att mor- och farföräldrarnas utbildning får en koefficient om 0.20 när bara den generationen räknas in; koefficienten krymper dock till 0.07 när föräldrar och / eller mor- och farföräldras föräldrar räknas in.

Adermon, Lindahl och Palme verkar dock inte särskilt förtjusta i dessa resultat; de hänvisar till att data är bättre för de senare generationerna och att skolsystemet är mer homogent för den sista och näst sista generationen i studien, i jämförelse med de två första. Och jo, man undrar ju också hur mycket variation det egentligen finns i utbildning för mor- och farföräldrarnas föräldrar!?

De kollar också särskilt på adopterade barn, där man alltså kan skilja miljöfaktorer från genetiska faktorer i utbildningens ärftlighet. Samplet är mindre och precisionen följaktligen sämre, men koefficienterna i den förväntade riktningen finns fortfarande där. Koefficienten av föräldrar är nu 0.10 vilket är rätt mycket mindre än 0.36 i tabell 1, vilket antyder att genetik spelar en viktig roll; summan av koefficienterna är i de mest omfattande familjemodellerna 0.15.

Referens

Adrian Adermon, Mikael Lindahl och Mårten Palme (2021) "Dynastic Human Capital, Inequality,
and Intergenerational Mobility", American Economic Review 111, nr 5. Läs här.

Klassrörlighet i Norge och USA 1850-1910

Ett viktigt begrepp i samhällsvetenskapen är "klass", som i "samhällsklass". Många samhällsvetare och historiker använder begreppet klass för att beskriva något som många människor har gemensamt -- i olika versioner, deras relation till produktionsmedlen, deras auktoritet på arbetsplatsen, deras utbildningsnivå, osv -- och som har implikationer för olika utfallsvariabler -- man kan tänka sig t ex vilket parti man röstar på, ens hälsa och livslängd, eller vilka teveprogram man föredrar. Under 2000-talet har några sociologer, med David Grusky vid Stanford och Kim Weeden vid Cornell i spetsen, argumenterat emot en traditionell klassanalys, som de kallar "big class" (typ arbetare, tjänstemän, kapitalägare), och istället talat för vikten av vad de kallar "mikroklasser", som typ är vilket yrke man har, så vitt jag kan se. Sociologerna Dave Griffiths, Paul S Lambert, Richard L Zijdeman, Marco HD van Leeuwen och Ineke Maas använder i en artikel från 2019 mikroklass-teorin (om man kan kalla det teori) i en analys av social rörlighet i Norge och USA 1850-1910, och de ramar in användningen av denna teori så här:

"A presumption of any measure of social class is that there are clear boundaries between classes that reflect important differences in social resources and in social outcomes, whilst there are few social differences between people who are within the same class. However, ‘big class’ schemes (i.e. those which define a small number of large social class categories) have been shown to depart from this presumption across a range of relevant measures (e.g. Prandy, 1990). Grusky and colleagues argue for a ‘new class map’, claiming that much smaller class categories are better able to effectively define shared and distinctive social experiences (Grusky et al., 2008; Jonsson et al., 2009; Weeden and Grusky, 2005, 2012). Their ‘microclass’ approach is designed to recognise large numbers of small social classes, the boundaries of which are largely defined by occupational institutionalisation. According to their advocates, the sociological theories and patterns that can be linked to microclasses are at least as substantial and interesting as are those linked to ‘big classes’." (s. 194)

Griffiths et al ska ju använda mikroklassmodellen för att analysera social rörlighet, och de menar att Grusky et al (2008) och Jonsson et al (2009) redan visat användbarheten för detta syfte. Jämfört med dessa tidigare studier så är det något nytt med Griffiths et als artikel att de studerar två historiska samhällen, industrialiserande. 

Tidigare forskning har visat stor social rörlighet i USA i slutet av 1800-talet-början av 1900-talet (Long och Ferrie 2013), och låg social rörlighet i Norge under samma period (Modalsli 2017). Dessa studier använde "big class"-begrepp. Blir resultaten andra om man kollar på mikroklasser?

För att testa detta använder Griffiths et al folkräkningarna i USA 1860. 1860, 1870, 1880, 1900 och 1910 -- för 1880 hela folkräkningen, för de andra åren samples om 1 % -- och folkräkningarna i Norge 1865, 1875 och 1900. De länkar fäder i USA 1850-70 till söner 1880, eller fäder 1880 till söner 1900-1910. I Norge länkar de huvudsakligen fäder 1865/1875 till söner 1900; i USA länkar de ungefär 29 000 fader-son-par, och i Norge 42 tusen sådana par. Tabell 2 visar mikroklass-schemat som de använder.

I Norge är de största mikroklasserna "ägare" (11 588 personer), "ship's offficers" (8 016 personer), snickare (joiners, 13 996 personer), jordbruksarbetare (11 911 personer), fiskare (32 497 personer), och så, överlägset störst, bönder som de har 238 774 av. Bilden är ganska lik i USA förutom att "ship's officers" är en mycjet mindre grupp där, att de har fler gruvarbetare, och att gruppen "other lower" arbetare är mycket större där, jag antar att det beror på otydligare titelbruk i de amerikanska folkräkningarna. 

Tabell 3 visar hur stor den sociala mobiliteten var beroende på vilken klassdefinition man använder, från makro till mikro. Bara ungefär en femtedel av sönerna i Norge bytte från arbetare till tjänsteman eller tvärtom; och hela 50 procent av männen i 1865-1875-länkningen var kvar i exakt samma mikroklass! Det är ju otroligt högt. I den senare länkningen, 1865/75-1900 var det i och för sig "bara" 33 procent, men också det är ju högt. I USA var andelarna liknande; min takeaway av tabellen är att Norge och USA ser väldigt lika ut.

 

De använder också mycket mer avancerade, regressionsbaserade mått. Slutsatserna från dessa är att "in the later 19th century social reproduction processes were mainly about occupations, rather than ‘big classes’, and that the separable influence of ‘big class’ boundaries (as also reported for contemporary data) may have developed at different points in different Western nations." (s. 204)

I slutsatserna säger de liknande att " our empirical results show that patterns of immobility linked to microclasses are a substantial part of the social reproduction regime in the period 1850–1910, and that accounting for microclasses leads to different conclusions about social reproduction patterns than when they are not used." (s. 206) De betonar också att mikroklass-immobiliteten verkligen var stark under industrialiseringen.

referens
Dave Griffiths, Paul S Lambert, Richard L Zijdeman, Marco HD van Leeuwen och Ineke Maas (2019 "Microclass immobility during industrialisation in the USA and Norway", Acta Sociologica, Vol. 62(2) 193–210. Läs här.

Kvinnors arbete i Sverige 1550-1800

Historikerna Jonas Lindström, Karin Hassan Jansson, Rosemarie Fiebranz, Benny Jacobsson och Maria Ågren ur det stora Gender and Work-projektet i Uppsala börjar en artikel publicerad i tidskriften Continuity and Change 2017 på ett effektivt sätt. 1722 kallades tre unga kvinnor till häradsrätten i Östra härad i Blekinge, för att stå till svars för att de, trots att de var arbetsförmögna, inte hade ingått ett ettårskontrakt om att tjäna en arbetsgivare. Detta trots 1686 års tjänstehjonsstadga som sa just att arbetsförmögna personer utan egen gård var tvungna att arbeta för någon annan. Alla tre hade dock giltiga ursäkter. Den första berättade att hon hade tjänat samma herre (Lindström et al skriver master på engelska) i 20 år men att hon hade varit tvungen att lämna honom i september för att ta hand om sin gamla, sjuka mor. Hon hade betalt sin skatt under tiden och kunde försörja sig själv genom att spinna garn. "While being temporarily out of service, she had not harmed the interests of anyone else, the court concluded, and the woman promised to go back into service the following September. " (s. 226) Den andra kvinnan hade tjänat till föregående september (tjänstefolks kontrakt tog slut och slöts i slutet av september varje år, på Mickelsmäss) varefter hon skulle gifta sig med en soldat och inte längre behöva arbeta i någon annans hem. Den tredje kvinnan hade under en tid brukat en bit jord som hon arrenderade från en lokal byråkrat, som intygade att hon hade betalt sin del av jordskatten. När ärendet togs upp på tinget hade hon redan ingått ett nytt tjänstefolkskontrakt och kunde alltså inte bötfällas.

Uppsalahistorikerna kommenterar:

"Work is often discussed in terms of market forces like supply and demand, and women’s work has not been an exception. This case suggests, however, that what women did for a living in early modern Swedish society cannot be explained solely in these terms. For many people, there was no free market where they could offer their labour to the one who paid best; instead, various forms of labour legislation forced ‘young, able and healthy’ women to offer their time and bodies to local masters regardless of how attractive the position seemed. The same was true for ‘young, able and healthy’ men. The regulated nature of early modern economies needs, therefore, to be taken into account and its consequences investigated." (s. 226)

Reglerna var stränga men i praktiken fanns det också utrymme för förhandlingar och undantag, säger de. Deras artikel "looks at women’s work, defined more broadly here as sustenance activities, in Sweden in the period 1550 to 1800 with a view to establishing and explaining major patterns." (s. 226) De tre huvudsakliga frågorna är: (1) vad gjorde kvinnor för att försörja sig, (2) gjorde de andra försörjningsaktiviteter (sustenance activities) än vad män gjorde, och (3) vilka faktorer annat än kön strukturerade kvinnornas sätt för att försörja sig?

De relaterar till en litteratur från det senaste decenniet med bidrag framför allt av holländska och engelska forskare som visar att praktiskt taget alla kvinnor under tidigmodern period (ca 1500-1800) arbetade (were engaged in various sustenance activities to support themselves and their families). Detta i kontrast till ett äldre perspektiv där man menade att kvinnors arbetskraftsdeltagande -- ett anakronistiskt begrepp? -- begränsades av graviditeter, plikter i hemmet, idéer om respektabilitet, brist på utbildning osv. De hänvisar till forskning av Pamela Sharp (1999), Elise van Nederveen Merrkerk (2006), Danielle van den Heuvel (2007), Ariane Schmidt (2008, 2009), Sheilagh Ogilvie (2003), Alexandra Shephard (2015) med flera. Det finns flera viktiga lärdomar från denna litteratur. En är att mycket arbete i tidigmoderna samhällen var obetalt och att det är viktigt att inte bara se på den betalda arbetskraften. En annan är att det visserligen fanns gott om regleringar och normer kring arbete i tidigmoderna Europa, men att det också fanns många undantag och kryphål: medan Ogilvie och Stadin visar starka regleringar i sydvästra Tyskland och i svenska småstäder, så finner Vainio-Korhonen slappt genomdrivande av regleringar i Åbo runt 1800. Ett tredje resultat ur den nyare litteraturen är att man måste ta hänsyn till arbetstvång. "Even if young women were paid for their work as servants, they were not acting and negotiating in a free labour market, and their actual work behaviour cannot be explained in terms of free choice only." (s. 228) En fjärde lärdom är att man inte kan tala om kvinnor (eller män) som en homgen grupp: civilstånd, ålder, förmögenhet med mera påverkade vad folk kunde göra för att försörja sig.

Det svenska fallet är mer ruralt och mer glesbefolkat än England, Holland och Tyskland som den tidigare befolkningen studerat. Mellan 1600 och 1800 bodde 7-10 procent av befolkningen i städer; och städerna var ofta små och med borgare som också drev en del jordbruk. Jordbruket byggde på en kombination av djurhållning och spannmålsodling, och med tanke på hur glesbefolkat landet var, så var en "flexible division of work" nödvändig: bönderna utförde också många hantverk. Det fanns också goda skäl till en flexibel arbetsdelning mellan kvinnor och män: mellan 1560 och 1721 hade landet bara 50 år av krig och enligt Jan Lindegrens befolkning dog omkring 30 procent av vuxna svenska män i krig mellan 1620 och 1719 (s. 229). Det fanns gillen men de var mindre viktiga än i andra europeiska länder; viktigare var statliga regleringar, som tjänstehjonsstadgorna från 1664, 1686, 1723 och 1739.

Lindström et al använder den s k verborienterade metoden för att studera arbete i Sverige. Naivt skulle man ju kunna tro att om man vill veta vad folk jobbade med på 1700-talet så skulle det räcka att titta på deras titlar t ex i mantalslängder. Men det vore bedrägligt, av flera skäl. Lindström et al pekar först på att män oftare fick yrkestitlar än vad kvinnor fick (mitt eget intryck av att jobba med dödböcker från 1600-1700-talet på sistone är att kvinnor i princip bara fick två titlar: hustru eller piga), och folk i städer fick oftare yrkestitlar än vad folk på landet fick. Det andra stora problemet är att en yrkestitel kan lura oss att tro att personen i fråga bara arbetade med en sak. Det stämmer dåligt med det tidigmoderna Sverige där folk kombinerade olika aktiviteter för sin försörjning. "People did different things for a living, and if they had an occupational title – which many people did not – we cannot be sure that it captured the full range of activities that were necessary to support a household." (s. 231)

Lindström et al använder alltså inte yrkestitlar, utan verb: vad folk gjorde snarare än vad de kallades. Engelsk forskning har använt rättegångsmaterial för att studera arbete: när en person talade inför rätten fick han eller hon berätta om hur han eller hon förtjänade sitt uppehälle, och då kunde de både berätta om sin titel, eller bara rakt av vad de gjorde. Sheilagh Ogilvie har använt en liknande metod för att studera en region i sydvästra Tyskland, och Lindström et al följer henne i att också samla in kvalitativ information -- folks självbeskrivningar -- och göra den kvantativ. En datapunkt är en verbfras med en eller flera personer som utförde handlingen, och till detta kontextdata. De har totalt 12 331 observationer av vilka 2 433 handlar om kvinnor som arbetade. Spridningen över tid syns i diagram 1 som jag klistrat in längst upp i detta inlägg. Det handlar inte om något slumpmässigt urval av svenskar eller arbetsuppgifter så man kan inte generalisera på det sättet, men Lindström et al kontextualiserar istället resultaten gentemot annan information vi har om arbete, hushållsstruktur, genusrelationer med mera under perioden för att kunna diskutera "the big picture" (s. 232).

Verbfraserna är heterogena, av olika typ: "odla kål" är enkelt att klassificera som jordbruk, men "begära betalning" är svårare. Vissa verbfraser relaterar till specifika yrkestitlar: "arbeta som skomakare" eller "tjäna", till exempel. Andra fraser uttrycker egendomsrelationer: "äga en gård", ha en ko", "arrendera en äng". Det är också svårt att veta om vad personen råkade göra när hen råkade ut för ett brott, eller blev vittne för ett brott, var hens vanligaste sysselsättning, eller snarare ett inslag i personens försörjningsstrategi.

Diagram 2 visar antalet observationer inom varje av de 16 kategorierna. Det är kanske inte så otippat att rättsliga material har en stor överrepresentation av kategorin "administration och rättssystem", men Lindström et al menar att ingen typ är helt frånvarande, och att alla kategorier i princip kan finnas i materialet.

En tabell bredvid diagrammet visar också fördelningen mellan kvinnor och män i varje kategori. Männen dominerar mest i militärt arbete (95 procent), administration och rättvisa (87 procent) och undervisning (85 procent), och minst i omvårdnad (45 procent), ospecificerat arbete, som ofta betydde tjänande (51 procent) och "food and accomodation" (60 procent). Militärt arbete var den enda enkönade kategorin (95 procent män, 5 procent oklart) och författarna menar att "therefore, the notions of gender specialisation and separate spheres are clearly inadequate." Och:

"Both women and men were involved in many types of sustenance activities. This, in turn, is an indication of flexibility. The result adds a new dimension to Judith Bennett’s claim that lack of specialisation was typical for women’s work in the past." (s. 237)

Och:

"Like Bennett, Sheilagh Ogilvie has described women’s work as highly flexible and while she regards this flexibility as something that lubricated early modern economic life, she adds that the ‘obverse of women’s flexibility was their exploitability’. In Ogilvie’s analysis, the exploiting party was male-dominated social networks. In the Swedish countryside guilds did not play the same role as in the German-speaking area. More fundamentally, men too were affected by the need to be flexible. Moreover, as will be shown in subsequent sections, some women were in a position where they could benefit from, or even exploit, the work of others." (s. 237f)

Från denna intressanta poäng om både män och kvinnors "flexibla" arbete, går de vidare till en diskussion om skillnaderna i beskrivna sysslor för ogifta och gifta kvinnor. Gifta kvinnor var vanligare i alla kategorier utom "thefts and misappropriation" och ospecifierat arbete, som alltså oftast var tjänande. (Tabell 3.) Författarna menar dock att skillnaden mellan gifta och ogifta är mycket stor: "Put in a simplified way, the work of the ever-married woman can be described as the opposite, or the mirror image, of the work of the unmarried woman." (s. 243) Resultaten liknar, säger de, Ogilvies för sydvästra Tyskland, i att ogifta kvinnor gjorde  mer tjänande och mer jordbruksarbete, medan gifta kvinnor gjorde mer av andra, ofta mer kvalificerade typer av jobb. Genom att gifta sig fick en kvinna status som chef över hushållet och kunde utöva auktoritet -- och detta fortsatte om hon blivit änka. Kvinnor som tjänade hade en svag position mot kvinnan som var matrona i hushållet.

 

Referens

Jonas Lindström, Karin Hassan Jansson, Rosemarie Fiebranz, Benny Jacobsson och Maria Ågren (2017) "Mistress or maid: the structure of women’s work in Sweden, 1550–1800", Continuity and Change 32, no. 2. Läs här.

Kapitalister i det 21:a århundradet

Titeln på nationalekonomerna Matthew Smith, Danny Yagan, Owen Zidar och Eric Zwicks paper från 2019 är vitsig: "Capitalists in the Twenty-first Century". Det anspelar förstås på Pikettys bok från 2014. Artikeln börjar också med ett citat från Piketty:

"[The human capital hypothesis] is far less consequential than one might imagine. ...“non-human” capital seems almost as indispensable in the twenty-first century as it was in the eighteenth or nineteenth, and there is no reason why it may not become even more so."

Man kan väl säga att Smith et als artikel mer eller mindre explicit är en polemik med detta argument från Piketty. Så här ramar de in sin studie med en forskningsfråga:

"Understanding the nature of top incomes is essential for explaining their evolution and assessing policy implications. Are America’s top earners financial-capital rich—those who derive most of their income from nonhuman capital—or are they human-capital rich—entrepreneurs and wage earners who derive most of their income from their human capital?" (s. 1675)

De rika i studien har tre typer av inkomster: arbetsinkomster, business income, och kapitalinkomster. Business income är en typ av inkomst som kommer ur en typ av egenföretag där det är ägaren som betalar skatt på företagets inkomster, alltså personlig inkomstskatt istället för företagsskatt. Detta har varit gynnsamt sedan Reagan på 1980-talet höjde företagsskatten och sänkte den personliga inkomstskatten. I USA:s skattedata är detta (pass-through-inkomster) på 2000-talet den viktigaste inkomsttypen. Smith et al studerar 11 miljoner sådana personliga företag:

"This data set enables us to ask whether top pass-through income should primarily be thought of as human capital income accruing to entrepreneurs or as financial capital income accruing to investors. We define human capital broadly to refer to all inalienable factors embodied in business owners, including labor supply, networks, reputation, and rent-extraction ability. Overall, we find that top earners are predominantly human-capital rich rather than financial-capital rich, and that 52% of top 1% income accrues to the human capital of these wage earners and entrepreneurs." (s. 1677)

Det typiska företaget i de lägre nio tiondelarna i topp-procenten är konsulter, advokater, läkare och tandläkare. Det typiska företaget i den översta 0,1 procenten är "a regional business with $20M in sales and 100 employees, such as an auto dealer, beverage distributor, or a large law firm." (s. 1677) Dessa ägare är i ungefär samma ålder som de som har högst arbetsinkomster; däremot är de som har störst "passiva" kapitalinkomster, alltså från ägande av andra företag, äldre. Deras företag finns oftare i tillverkningsindustri och kapitalintensiva branscher. "Together, these facts support the notion that most
top pass-through earners are human-capital rich." (s. 1678)

För att karakterisera den typiska "topp en-procentaren" gör de ett antagande där de definierar 3/4 av pass-through-inkomsterna som arbetsinkomster och den övriga fjärdedelen som kapitalinkomster.

"When ignoring pass-through income, a minority of top earners are human-capital rich. However, when defining labor income as wages plus three-quarters of pass-through income, this assessment reverses: most top earners are human-capital rich, not financial-capital rich. For example, among million-dollar earners in imputed national income, 67% derive most of their income from labor income, but only 35% derive most of their income from wages alone. Hence, the human capital component of pass-through income transforms one’s view of the typical top earner." (s. 1679)

De relaterar sitt forskningsbidrag till litteraturen om toppinkomster så här.

"An innovation of our article relative to past work is that we use microdata to ask person-level and dollar-level questions. PSZ’s [Piketty, Saez, Zucman] focus is a dollar-level analysis of top incomes, but their findings raise the possibility that the financial-capital rich have displaced the human-capital rich as the typical top earner. However, we find that the typical top earner is human-capital rich. This finding depends crucially on how one treats top pass-through income—a large component of top “capital” income and 30% to 40% of top 1% income. We classify 75% of pass-through income as human capital income. In contrast, PSZ assume a labor share of 0% for one type of pass-through income (S-corporation) and 70% for the rest (partnership and other pass-through)." (s. 1680)

referens

Matthew Smith, Danny Yagan, Owen Zidar och Eric Zwick (2019) "Capitalists in the Twenty-first Century". Quarterly Journal of Economics vol. 134 nr 4. Läs här.