De senaste decennierna har väljarnas anknytning till de stora, klassiska politiska partierna försvagats. I Sverige handlar det framför allt om Socialdemokraterna, men motsvarande debatt finns lite överallt. I Tyskland är den ökade differentieringen, eller splittringen, i det politiska landskapet ett återkommande tema mot bakgrund av att att de två "folkpartierna" SPD och CDU minskat sin andel av de rösterna. Under efterkrigstiden kunde SPD eller CDU turas om att bilda regering med stöd av mittenpartiet FDP; idag, i ett mer komplicerat parlamentariskt läge, är det inte så enkelt. Vilket förstås känns igen från Sverige där vi har en ovanligt komplicerad regeringsbildning 2018 bakom oss.
I någon mån faller detta tillbaka på väljarnas "de-alignment" från de stora partierna. Väljarna har blivit mindre "trogna" ett parti, och mera rörliga. Till detta kommer att mer eller mindre protesterande och populistiska partier, som Sverigedemokraterna, vuxit. Ofta förs diskussionen om detta med en kritisk och problematiserande ton: väljarna har blivit mer missnöjda, mindre kunniga, mer dragna till populister.
Hur kan vi förstå utvecklingen bland väljarna? Statsvetaren Maria Oskarson från Göteborgs universitet publicerade för två år sedan en intressant artikel i SOM-institutets årsskrift. Forskningen har, visar hon, flera olika och kontrasterande perspektiv på utvecklingen. En analys är att väljarnas minskade förtroende för politikerna beror på att väljarna blivit mer kunniga, mer insatta och mer intresserade. Därför röstar de nu mindre efter gammal vana, och mer genom att fortlöpande sätta sig in i sakfrågorna. Det motsatta perspektivet är att de se det minskade förtroendet som ett uttryck för politisk alienation, upplevd maktlöshet och så vidare. Oskarson operationaliserar de olika perspektiven empiriskt. Fyrfältaren nedan visar på möjliga kombinationer av politiskt intresse och politiskt förtroende. Den positiva tolkningen av det minskade förtroendet är då att det är väljargruppen "skeptiska kritiker" (nere till vänster) som ökat sin andel, medan den negativa tolkningen är att gruppen "politiskt alienerade" (nere till höger) har vuxit.
Utifrån SOM-surveys beräknar hon andelen i de fyra grupperna 1998 till 2017. Enligt denna beräkning så finns det inte alls någon ökande trend av alienerade väljare -- snarare är deras andel lite mindre på 2010-talet än vad den var på 1990-talet. Under valåren (2002, 2006, 2010, 2014) ökar det politiska intresset vilket gör att andelen som räknas som "integrerade" växer.
I ett tvärsnitt från året 2017 kan man se skillnader mellan olika grupper. 31 procent av samtliga respondenter klassas som "integrerade", men bara 22 procent av de 20-29 år; omvänt så är en större del av de äldre i denna grupp. För utbildning finns ett liknande mönster: 28 procent med låg utbildning är "integrerade" men 41 procent av de med hög utbildning.
Det finns några intressanta åsiktsskillnader mellan de olika grupperna. Bland de "integrerade" vill 76 procent minska inkomstskillnaderna, men bara 38 procent ta emot färre flyktingar. Motsvarande siffror för de "alienerade" är 57 och 63 procent. (s. 155) På en vänster-höger-skala placerar de alienerade sig oftare "varken till vänster eller höger". Den grupp som oftast sätter sig "klart till höger" är faktiskt de "lojala", vilket är intressant! Lojala moderater alltså?
Referens
Maria Oskarson, "Äh, vem bryr sig om politik? Integrerade, skeptiska, lojala och alienerade i den svenska politiken", i Ulrika Andersson, Anders Carlander, Elina Lindgren och Maria Oskarson (red) Sprickor i fasaden. SOM-undersökningen 2017, SOM-rapport nr 72. Tillgänglig här (pdf).
