I en tid av stigande ekonomisk ojämlikhet, är det lockande att dra paralleller till tidigare perioder av stor ojämlikhet. En vanlig jämförelse i den anglosaxiska världen, och framför allt i USA, är den i amerikansk historia så kallade "Gilded Age", perioden ca. 1880-1914 med den storskaliga kapitalismens framväxt, storbolagen, trusterna, de heroiska förmögenheterna ansamlade i kända familjer som Carnegies och Rockenfellers. När Paul Krugman recenserade Pikettys Capital in the Twenty-first Century i New York Review of Books blev rubriken följdaktligen: "Why We're in a New Gilded Age". Ibland så kan man dra de än längre linjerna. Sociologen Göran Therborn menade vid lanseringen av sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra i en sändning av radios Studio ett (augusti 2018) att "Sverige har klassklyftor som England på 1680-talet".
Jag studsade då, och tycker fortfarande att det är en olycklig beskrivning. Vad Therborn refererar till är fördelning av ägande och inkomster och elitens (t ex: de tio procent som tjänar mest) andel av de totala inkomsterna. Med ett sådant mått, så ser Sverige idag ganska likt ut England 1689, när Geoffrey King gjorde sin klassiska "social table", en slags ekonomisk folkräkning. Men att fokusera på ett sådant mått, isolerat, tycker jag blir vilseledande, eftersom man då bortser från det samhälleliga sammanhanget: hur lätt var det att röra sig mellan låga och höga inkomster, vilka regleringar fanns det, vilken frihet fanns det att organisera sig och agera för de med låga inkomster, osv. Om man ser till de sakerna, så blir likheterna mellan Sverige idag och England 1689 betydligt mindre slående. Och jag tror att det är så vi ska se på den kvantitativa ojämlikhetsforskningen: det är viktigt, t o m nödvändigt, att mäta fördelningen av inkomster och förmögenheter, men man kan aldrig förstå ett samhälle genom att studera sådana siffror isolerat, utan det blir riktigt informativt först när man undersöker vilka drivkrafterna bakom ojämlikheten är, hur de sociala omständigheterna är, hur den politiska och sociala maktfördelningen är, osv.
Nu har den nya akademiska tidskriften Journal of the Gilded Age and Progressive Era, som riktar in sig på forskning om perioden 1865 till 1920, kommit med ett helt temanummer på temat ifall vi idag lever i en ny "gilded age", och paralellerna mellan då och nu. Historikern Gabriel Winant från University of Chicago går till attack mot idén. Så här skriver han:
"Two periods may share similar features generated by different causes. The first Gilded Age was unequal because it saw the destruction of pre-industrial modes of life and the engrossing of land and labor into the capitalist economy in a massive spasm of accumulation. The period beginning around 1980, on the other hand, is unequal because it has seen disinvestment and the expulsion of labor from production —indeed, the decoupling of productivity and employment. Seen in this light, a single arc encompasses both periods, as well as the supposedly anomalous moment in between: the historical time of capitalism, from primitive accumulation to industrial maturity to overcapacity.
The analogy between the inequality of our own time and the classical “Gilded Age” thus rests on ahistorical assumptions about what is normal and what is exceptional in the history of capitalism. It only makes sense to see the two periods as similar if we believe, following quantitative social scientists, that the inequality of the two periods similarly expresses a transhistorical dynamic within capitalism, which requires the mediation of no particular institutions or context to occur. Egalitarian tendencies thus appear to depend on the presence of exceptional, historically specific institutions, while unequal ones can be explained satisfactorily by a generic absence. This analysis—which treats the political transition from liberal to conservative rule as synonymous with the socioeconomic transition from equality to inequality—runs contrary to much new work in historical scholarship, which locates the roots of neoliberal inequality in the heart of midcentury liberal governance, not just in conservative political triumph." (s. 1-2)
Narrativet om en ny gilded age bygger i hög grad, menar Winant, på statistik om inkomst- och förmögenhetsfördelning från Thomas Piketty och Emmanuel Saez. Krugman byggde sina analyser från 2002 och framåt, där han talade om efterkrigstiden som en "interregnum between Gilded Ages", på deras data, och dessa data kommer också på första sidan i Larry Bartels Unequal Democracy (2010) såväl som nationalekonomerna Claudia Goldin och Lawrence Katz inflytelserika artikel om löner och ojämlikhet från 2007. Till slut har till och med historikerna börjat använda denna periodisering, säger Winant:
Piketty, säger Winant, presenterar på flera ställen i sin bok från 2014 utjämningen efter 1914 som "accidental", utlöst av WW1 och Depressionen, och verkande i motsatt riktning mot kapitalismens inneboende mekanismer, sammanfattat enklast som r>g. Denna mekanism är central i idén om två gilded ages, menar Winant, och bygger på en positivistisk uppfattning av klass som en fråga om kvantitativ fördelning av inkomster och förmögenheter och dess korrelat såsom facklig anslutningsgrad. Så här sammanfattar han sin kritik mot det positivistiska angreppssättet:
I anslutning till detta anknyter han också till William Sewells argument om tid, kronologi och jämförelser som är så slående att jag citerar hela citatet:
Vi ska inte skriva empiristisk historia helt utan abstraktion eller teoretiska begrepp, men måste ge rikare skildringar av multipla temporaliteter i kapitalistiska samhällen, menar Winant. I dagens USA drivs ojämlikheten, menar han, av finansialisering av ekonomin och utslagning av arbetare -- i stark kontrast till det sena 1800-talet då efterfrågan på arbete var skyhögt.
Dagens ojämlika period bör därför förstås inte som en återkomst av the gilded age, utan klassiskt historiskt, som en följd av den kronologiskt föregående perioden. En rad studier har gjort just detta: visat ursprunget för mass incarceration i efterkrigstidens liberala regim, härlett austerity i välfärdspolitiken till den manliga försörjarnormen från efterkrigstiden, spårat dagens segregerade bostadsmarknad i bostadspolitiken i New Deal, osv. "When we seek to explain the rise of inequality by reference to absences (manufacturing, labor unions, the welfare state), we find ourselves gesturing toward abstract, general, and naturalized processes and reducing egalitarian forces to anomalies." (s. 8) Istället, menar Winant, är det historikerns uppgift att spåra och kartlägga hur ojämlikhet skapas, som en social aktivitet (mina ord, inte hans). Winant betonar att historikern måste arbeta med multiple temporalities och multiple scales.
Den begreppsapparaten vet jag inte om jag förstår mig på riktigt. Men essensen i Winants argument håller jag väldigt mycket med om. Kommandes från det andra hållet, som kvantitativ ojämlikhetsforskare med intresse för historia snarare än historiker intresserad av ojämlikhetsforskning som Winant, så blir min slutsats att ojämlikhetsforskningen måste bli genuint historisk. Om vi ska kunna begripa den ekonomiska ojämlikhetens innebörd och utveckling så behövs ett historiskt angreppsätt: vi kan inte stanna vid siffrorna och säga att en toppdecil-andel om 67 procent av förmögenheterna alltid är samma sak, eller att en Gini-koefficient för inkomster om 0.36 alltid är samma sak.
Men jag går inte åt samma håll som Winant från denna slutsats. Min nyfikenhet leder istället vidare till frågan: vilka är ojämlikhetens drivkrafter? Kanske är min invändning mot en rent kvantitativ/positivistisk först och främst den att en uppmätt ojämlikhet, säg en Gini om 0.36, bara är en snapshot, ett litet, selektivt utsnitt ur ett samhälle. Men samhället är inte statiskt och upplevs inte statiskt, och en isolerad Gini-koefficient är inte särskilt intressant: det intressanta är det samhälleliga skeendet, på vilket Ginin är en indikator. Med det perspektivet blir det nödvändigt att förstå den ökande ojämlikheten som en utveckling ur efterkrigstidens samhällsordning ("förändringarna framkallas av ständiga inre motsägelser" -- Herakleitos via Bucharin). Substantiellt tror jag att denna position är väldigt lik Winants, om än klädd i ett annat språk. Och Winants essä är ett väldigt intressant bidrag till vår förståelse av ojämlikhetens utveckling.
Referens
Gabriel Winant, "Anomalies and Continuities: Positivism and Historicism on Inequality", Journal of the Gilded Age and Progressive Era, 2020.
Fotnot
*I en fotnot refererar Winant till Nancy Frasers artikel "Behind Marx's Hidden Abode: For an Expanded Comception of Capitalism" i New Left Review, 2014, som ett alternativt/motsatt synsätt.
"This periodization has thus migrated from economics to history, with waystations in political science and sociology. It carries within it a set of tacit assumptions that have not received the interrogation they deserve." (s. 3-4)Han menar att den här periodiseriande typologin bygger på att antagande om att staten är autonom från samhället och att staten pendlar mellan "interventionism" och "laissez-faire". Ekonomin genererar "naturligt" ojämlikhet och detta kan hindras av staten beroende på statens vägval, men de olika sfärerna -- ekonomi, politik, samhälle, kultur -- hänger inte ihop på något djupare sätt utan påverkar varandra som biljardbollar som slår i varandra.* (s. 4)
En typisk graf från Piketty med medförfattare, denna från
Gabriel Zucman och Emmanuel Saez (2014).
Piketty, säger Winant, presenterar på flera ställen i sin bok från 2014 utjämningen efter 1914 som "accidental", utlöst av WW1 och Depressionen, och verkande i motsatt riktning mot kapitalismens inneboende mekanismer, sammanfattat enklast som r>g. Denna mekanism är central i idén om två gilded ages, menar Winant, och bygger på en positivistisk uppfattning av klass som en fråga om kvantitativ fördelning av inkomster och förmögenheter och dess korrelat såsom facklig anslutningsgrad. Så här sammanfattar han sin kritik mot det positivistiska angreppssättet:
"Put most simply, positivist social science requires the isolation of social phenomena, reducing them down to variables amenable to measurement and statistical comparison regardless of their qualitative features or location in time and space (thus encouraging ahistorical counterfactuals). In this way it risks flattening and homogenizing meaningful spatial and temporal differences—operating ahistorically in the strictest sense. Once flattened into data, two historical moments qualitatively quite different from each other might appear as data points at similar positions on the curve, thus appearing to be akin." (s. 5)
I anslutning till detta anknyter han också till William Sewells argument om tid, kronologi och jämförelser som är så slående att jag citerar hela citatet:
"If it is true that events transform or reconfigure social relations, then this implies that time is heterogeneous, that different historical eras have different forms of life and different social dynamics. Temporal heterogeneity implies causal heterogeneity. It implies that the consequences of a given act are not intrinsic in the act, but rather will depend on the nature of the social world within which it takes place. This assumption is quite contrary to the practices of mainstream social scientists, whose entire mode of operation is to discover and apply general causal laws, laws implicitly or explicitly assumed to be independent of time and place."Risken, menar Winant, är att en effekt som observeras flera gånger -- som stigande ojämlikhet -- antas ha samma orsak i varje fall. Han referarar analyser av dagens USA som pekar på "nineteenth-century plutocracy", och diskuterar frågan om vilken period som ska ses som "normal" och vilken som ska ses som "exceptionell" -- med referens till Althusser pekar han på att varje period är exceptionell.
Vi ska inte skriva empiristisk historia helt utan abstraktion eller teoretiska begrepp, men måste ge rikare skildringar av multipla temporaliteter i kapitalistiska samhällen, menar Winant. I dagens USA drivs ojämlikheten, menar han, av finansialisering av ekonomin och utslagning av arbetare -- i stark kontrast till det sena 1800-talet då efterfrågan på arbete var skyhögt.
Dagens ojämlika period bör därför förstås inte som en återkomst av the gilded age, utan klassiskt historiskt, som en följd av den kronologiskt föregående perioden. En rad studier har gjort just detta: visat ursprunget för mass incarceration i efterkrigstidens liberala regim, härlett austerity i välfärdspolitiken till den manliga försörjarnormen från efterkrigstiden, spårat dagens segregerade bostadsmarknad i bostadspolitiken i New Deal, osv. "When we seek to explain the rise of inequality by reference to absences (manufacturing, labor unions, the welfare state), we find ourselves gesturing toward abstract, general, and naturalized processes and reducing egalitarian forces to anomalies." (s. 8) Istället, menar Winant, är det historikerns uppgift att spåra och kartlägga hur ojämlikhet skapas, som en social aktivitet (mina ord, inte hans). Winant betonar att historikern måste arbeta med multiple temporalities och multiple scales.
Den begreppsapparaten vet jag inte om jag förstår mig på riktigt. Men essensen i Winants argument håller jag väldigt mycket med om. Kommandes från det andra hållet, som kvantitativ ojämlikhetsforskare med intresse för historia snarare än historiker intresserad av ojämlikhetsforskning som Winant, så blir min slutsats att ojämlikhetsforskningen måste bli genuint historisk. Om vi ska kunna begripa den ekonomiska ojämlikhetens innebörd och utveckling så behövs ett historiskt angreppsätt: vi kan inte stanna vid siffrorna och säga att en toppdecil-andel om 67 procent av förmögenheterna alltid är samma sak, eller att en Gini-koefficient för inkomster om 0.36 alltid är samma sak.
Men jag går inte åt samma håll som Winant från denna slutsats. Min nyfikenhet leder istället vidare till frågan: vilka är ojämlikhetens drivkrafter? Kanske är min invändning mot en rent kvantitativ/positivistisk först och främst den att en uppmätt ojämlikhet, säg en Gini om 0.36, bara är en snapshot, ett litet, selektivt utsnitt ur ett samhälle. Men samhället är inte statiskt och upplevs inte statiskt, och en isolerad Gini-koefficient är inte särskilt intressant: det intressanta är det samhälleliga skeendet, på vilket Ginin är en indikator. Med det perspektivet blir det nödvändigt att förstå den ökande ojämlikheten som en utveckling ur efterkrigstidens samhällsordning ("förändringarna framkallas av ständiga inre motsägelser" -- Herakleitos via Bucharin). Substantiellt tror jag att denna position är väldigt lik Winants, om än klädd i ett annat språk. Och Winants essä är ett väldigt intressant bidrag till vår förståelse av ojämlikhetens utveckling.
Referens
Gabriel Winant, "Anomalies and Continuities: Positivism and Historicism on Inequality", Journal of the Gilded Age and Progressive Era, 2020.
Fotnot
*I en fotnot refererar Winant till Nancy Frasers artikel "Behind Marx's Hidden Abode: For an Expanded Comception of Capitalism" i New Left Review, 2014, som ett alternativt/motsatt synsätt.
