Hur forskar vi om politisk historia idag, och hur skriver vi om det? Vad anses vara intressant? Vilka teoretiska perspektiv används?
Mitt intryck är att politisk historia i Sverige tagit en väldigt hård smäll under 1980-90-talen, först attackerat av socialhistoria som arbetade med mer eller mindre kvantitativa metoder, ofta demografiskt, och sedan med den "språkliga vändningen" och den starka trenden av kulturhistoria.* Politisk historia så som var legio på kanske 1940-50-60-talen, då man skrev mycket om politiska eliter, partiledare, partier, parlamentarisk politik, verkar ha gått ner sig. Och, så vitt jag kan se, inte ersatts av någon "nyare" politisk historia?
Nu för tiden håller jag själv delvis på med politisk historia -- bondepolitiker och agrar politik på 1800-1900-talen -- så blir intresserad av utvecklingen inte bara i Sverige. Vad kan då ett snabbt getöga kastat på Google Scholar säga om utvecklingen i Storbritannien?
Mayfield och Thorne 1992
Att Gareth Stedman Jones på 1980-talet spelade en central roll i den "språkliga vändningen" i historie-ämnet står klart. Han forskade, typiskt för 1970-80-talen, om arbetarhistoria, men rörde sig från 70-talet till 80-talets början med den banbrytande Languages of Class, från en mer materialistiskt grundad analys, till en konstruktivistisk, språkligt inriktad. Mayfield och Thornes artikel är en polemik mot GSJ:s vändning.
Den börjar slående: "Powerful revisionist currents are now flowing through the social sciences against what have been termed 'society-centred' modes of explanation." Och vad som är kul här är att de för samman vad jag annars skulle tänka mig som väldigt olika forskare: Theda Skocpols statscentrerade institutionalism, Fred Blocks Polanyi-influerade sociologi, Joan W. Scotts poststrukuralism, och Ernesto Laclau och Chantal Mouffes "post-sociologiska"
Hegemony and Socialist Strategy. Alla mycket inflytelserika i forskningen på 1980-talet, men i olika hörn har jag tänkt mig, men Mayfield och Thorne ser dem som uttryck för en gemensam trend: en revolt mot sociala/"society-centred" förklaringar av samhälleliga fenomen. Den society-centred forskningen utvecklades på 196+0-70-talen i sin tur i polemik mot "historiographical conventions which equated historical significance with formal political change effected through the intentional acts of elites". Och lite spetsigt säger Mayfield och Thorne att 80-talets revisionism blir en slags "restoration" av de gamla konventionerna om elitorienterade narrativ!
M och T:s essä centreras kring en jämförelse av Stedman Jones arbetarhistoriska analyser i en artikel från 1974 om arbetarpolitik i London, och hans analys från 1983 av chartismen**. De menar att hans analys från 1974 av arbetarnas passivitet i London 1870-1900 motiverades av en motsägelse inom den arbetarhistoriska forskningen: historikerna, som oftast var vänster, hade problem med att hantera arbetarnas ofta faktiska konservatism.Med Thatcher och Reagans framgångar runt 1980 växte intresset för arbetarkonservatism än mer.
Deras kritik av GSJ 1983 är mer intressant för mig. Så här återger de hans då nya approach:
"As Stedman Jones puts it in his introduction to Languages of Class: 'We cannot . . . decode political language to reach a primal and material expression of interest. . . . We must therefore . . . study the production of interest, identification, grievance and aspiration within political languages themselves.' The prominence of formal political language in this framework seems to afford little space for traditional social historical concerns, such as the formation of social hierarchies or changing economic practices - particularly where these do not find explicit articulation in the dominant 'political' discourses of the period under study" (s. 168)
Och så här återger de hans argument om chartismen: chartisterna gjorde ingen central åtskillnad om klass, utan talade om politiska rättigheter och skillnaden mellan de privilegierade (inne i systemet) och de utan privilegier (utanför systemet). Det verkar enligt GSJ vara nog för att döma ut idén att det var en rörelse baserad i klassmotsättningar!? Vilket låter som ett helt absurt argument för mig. Varför skulle de empiriska aktörernas egna språk vara den enda rimliga klassificeringen för en forskare som skriver 150 år senare? I vilket fall, så återger M och T också GSJ:s mer specifika argument:
"Stedman Jones demonstrates the insignificance of 'the social' to political subjectivity by showing that the Chartist vocabulary of political exclusion and corruption long pre-dated the major social transformation of the period, the 'making of the English working class' during the first half of the nineteenth century. Chartism evolved out of radical discursive traditions dating back to the seventeenth century, traditions which were temporally prior to the socio-economic changes associated with industrialization. And this temporal priority undermines the 'axiomatic presumption of social historians that economic power is the cause and political power the effect'. Chartism cannot, therefore, have been the political response to economic and social developments which occurred in its discursive wake.
In fact, it is this temporal priority of radical discourse which persuades Stedman Jones of the logical and causal priority of language itself in relation to the political identifications it articulates. Language 'prefigures' and 'creates' subjective needs and demands which it then 'orchestrates'." (s. 174)
Och det här tycker jag är väldigt intressant! Kanske inte den specifika debatten om industrialisering och arbetarklass och deras timing vis-a-vis chartismen, men GSJ:s poäng att chartisterna använde äldre radikala språk. Det framstår som en viktig poäng. GSJ:s implicita (?) argument att man bara får använda begrepp som studieobjekten själva använde, alltså att man inte får skilja på empiriska begrepp och analytiska begrepp, verkar däremot helt skruvat och leda till en återvändsgränd, vilket också M och T påpekar:
"the methodology deployed in Stedman Jones's analysis of Chartism reduces popular political identifications to the textual vocabularies through which they are articulated, thereby collapsing individual subjectivity into particular political practices. It becomes difficult to imagine within this framework how or why individuals transfer their political loyalties, how or why particular vocabularies get contested, indeed how or why historical change occurs at all." (175)
Exakt samma kritik träffar också Patrick Joyce, som följde GSJ i spåren med sin likaledes inflytelserika Visions of hte People. Han studerade där norra England och menade att om man inte hittar en klassmedveten arbetarklass där, i ett industriellt centrum, så fanns det ingenstans. (En most likely case design!)
"Here, too, class stands and falls according to whether it is reflected as 'interest' in the subjective perceptions of individual actors. Why else would one necessarily 'expect to find' explicit acknowledgements of class power in workers' consciousness unless one were tacitly presupposing that rather crude relationship between social relations and political consciousness (alleged to be endemic to the social history project) as the litmus test of the pertinence of class. This presupposition certainly seems to have guided Patrick Joyce's recent voyage to the brink of class where, upon finding that the 'vocabularies' of the labouring poor rarely, if ever, 'made an unalloyed appeal to class', he concludes that 'the roots of social identity were in important measure seen to lie in ideas and associations taken from politics, in particular the populist traditions of popular radicalism. /.../
Approached in this way, the history of class has less and less to do with the history of social relations between waged labourers and capitalists. Instead it is becoming a history of the 'usage' of the word 'class', a history of class as a 'concept around which different meanings accrue'." (177, citaten i citatet är från Joyce)
Alltså, inte för att det är något fel med begreppshistoria i sig, men det blir ju absurt att reducera all historia till det...
M och T menar att den språkliga revisionismen egentligen springer ur en apori som var uppenbar redan i 60-70-talets materialistiska arbetarhistoria. Hos EP Thompson och hos Anderson och Nairn tillgrips redan kulturella förklaringar i praktiken för att förklara förvånande resultat om brist på klassmedvetande etc. (179, 182-184)
Sett ur detta perspektiv blir Stedman Jones och Joyce tunga skott mot materialistisk socialhistoria inte så intressanta. M och T avslutar sin artikel med en Thompsonsk variation på Marx klassiska formulering i 18:de Brumaire om att människor skapar sin egen historia...: "there is no way to act with political purpose without one's political language referring back
to prevailing social relations, the embodiment of the 'spirits of the past', as the unavoidable
ground of such action." (188)
Craig 2010
Durham-historikern David Craig är i denna artikel ute i något av ett ärende: att ärorädda Maurice Cowling och andra djupt konservativa Cambridge-historiker som i slutet av 1960-talet, början av 1970-talet publicerade en rad klassiska verk inom brittisk politisk historia: om Reform Act 1867, om Labours entré på den politiska arenan på 1910-talet, om Hitlerismens inflytande på brittisk politik på 1930-talet, m m. Cowling och liknande blev förstås kritiserade av socialhistorikerna på 70-80-talen, och på 1990-talet uppkom i Storbritannien vad som kallades en "new political history", som tog inflytande från socialhistoria och kulturhistoria och skrev politisk historia på ett -- enligt forskarna själva -- nytt sätt. Enligt Craig var dock skillnaden mellan vad de gör, och vad Cowling m fl gjorde runt 1970, gravt överdriven.
"Peterhouse-skolan" (döpt efter det college i Cambridge där de arbetade) blev redan i början av 70-talet känd som konservativ, politiskt och metodologiskt. Och även om Craig fäktar yvigt för att ändra på denna bild, så är det inte särskilt övertygande. Han anger två klassiska kritikpunkter mot Cowling et al: (1) de fokuserade helt och hållet på små politiska eliter, utan det större sammanhanget. Och (2) de såg politiker, i Namiers anda, som motiverade av egoism och egenintresse, utan ideologi, sociala konflikter osv. Båda kritikpunkterna verkar, efter vad Craig anför och i motsats till hans argument, rimliga. Cowling skrev i The Impact of Labour att han skulle fokusera på "the high politics of the policitians who mattered", vilket var ungefär 50 personer, en stängd värld utan särskilt mycket påverkan från omgivningen. (456f) Här menar Craig att Cowling inte menade att bredare sociala och politiska processer var betydelselösa, utan bara att de inte omsattes i praktisk politik på något enkelt eller direkt sätt. En sanning -- men det verkar helt enkelt inte ha varit vad Cowling menade, eller hur han gjorde sin (elitcentrerade) forskning. I The Governing Passion betonade Cowlings kollegor Cooke och Vincent avståndet mellan "high" och "low" politik, och politikernas
"virtual indifference of most politicians to, for example, constituency politics, extra-parliamentary organizations, and trades unions. Their conclusion therefore was that ‘a politics of dialogue was not to be expected so long as the public understood very little of Westminster, and Westminster felt itself remote from the
public’." (s. 458)
Cowling menade i
The Impact of Labour (1971) att det var ungefär 50-60 personer som var viktiga -- hur kan Craig ge sig in på en långsökt äreräddning av detta? Inte heller hans argument att Cowling et al
visst var intresserade av idéer, framstår som särskilt övertygande eller relevant. Däremot är Cowlings karaktäristik av Tory-ledaren Stanley Baldwins lyckade arbete på 1920-talet med att bemöta Labour intressant:
"A central theme of the latter book is the way that the
Conservatives eventually hit upon an ideology to resist Labour. This was an
ideology of Englishness, headed by Baldwin’s ‘mindless rural persona’, and which
was capable of binding together ‘moral, industrial, agrarian, libertarian, anglican
and nonconformist opinion’. The purpose of this ideology was resistance to
socialism, but its advantage was that it made it possible ‘ to talk about something
– almost anything – apart from the function the party had to perform’." (s. 462)
Hur Baldwin lyckas fläta ihop olika aspekter till en enda väljbar politik -- det är fascinerande, och kunde av forskare med andra teoretiska perspektiv relateras till begrepp som
social bloc och
hegemoni. Efter resonemanget om Baldwin förlorar Craigs artikel sig i många sidor om olika konservativa tänkares (Oakeshott m fl) inflytande på Cowling, utan intresse för mig. Först i artikelns sista stycke kommer han tillbaka till temat från artikelns titel, relationen mellan "High politics"-skolan och "new political history". Där säger han inget särskilt intressant, utan gör bara ett slafsigt argument om att de är mer lika varandra än man trott.
McCarthy 2012
Om Mayfield och Thornes artikel från 1992 handlade om arbetarhistoria och Stedman Jones, och Craigs om politisk historia och Cowling, så handlar Helen McCarthys artikel från 2012 om än något nytt: mellankrigstidens politiska historia, och Oxford-historikern Ross McKibbins starka inflytande i denna forskning.
Men roligt nog så tar McCarthy avstamp i Cowlins stora inflytande över mellankrigstidens politiska historia, med sina arbeten om Labour (1971) och Hitlers inflytande (1975). Cowling är ännu idag obligatorisk läsning för någon som ska skriva om mellankrigstiden, säger McCarthy, men de senaste två decennierna har ändå brittisk politisk historia omformats, under inflytande av kulturhistoria. Detta brukar kallas "ny" politisk historia, och praktiseras av forskare som Drohr Wahrman, James Vernon, Jon Lawrence och Lawrence Black, som fokuserar mer på diskurser än vad tidigare hitsoriker gjorde. NPH är särskilt inflytelserik i 1800-talsforskningen, men mindre vad gäller 1900-talet -- och till det är McKibbins inflytande en orsak. McKibbin har nämligen i en rad arbeten, inte minst
Classes and Cultures (1998) och
Parties and People (2010) lagt fram tolkningar av perioden 1918 till 1951 som djupt påverkat efterföljande forskning.
Grundfrågan som McKibbin, en veteran som varit med sedan 1970-talet, ställer i dessa verk är hur demokratiseringen av Storbritannien, som infördes med allmän rösträtt 1918 och 1928, egentligen påverkade samhället.
"‘The English,’ McKibbin observes in the preface, ‘lived in what nearly all agreed
was a democracy. They were not, however, necessarily agreed on what
democracy meant or should mean.’" (s. 225)
McKibbins tes är att arbetarrörelsen och Labour bar på löftet om en fullständig demokratisering av samhället, men att denna hindrades av en anti-socialistisk medelklass som på 1920-talet fusionerade sig som politiskt block. (Jfr Cowlings analys av Baldwin!)
McCarthy påpekar att McKibbin bär på en stark pro-Labour-bias (s. 228), men det är inte politiken hon vill diskutera, utan den sakliga utvecklingen: stämmer det verkligen som McKibbin menar, att en full demokratisering av samhället hindrades fundamentalt på 1920-talet?
Hon diskuterar en mängd ny forskning som på olika sätt talar för en annan, mer optimistisk tolkning: den folkliga radikalismen och anti-fascismen var utbredd på 1930-talet, intresset för utrikespolitik var större än vad McKibbin antar, civilsamhällets organisationer expanderade och blandade in allt fler människor inte bara i småborgerliga apolitiska aktiviteter, utan i medborgerliga sådana också. (229-230) Valkampanjerna på 1920-30-talet var mer anständiga och seriösa än de spektakel som de varit före 1913, kvinnliga väljare engagerade sig på ett omfattande sätt (231), och semesterlagen 1938 "demokratiserade fritiden" (233). Kvinnor gjorde stora framsteg. McCarthy sammanfattar:
"All this would suggest that the redistribution of ‘social esteem’, which McKibbin
argues resulted from the peculiar conditions of the Second World War, was
already well underway in the interwar years. This was not social democracy, at
least not in the sense that McKibbin recognizes it; but it was a form of
‘democratization’ which reached far beyond formal political citizenship. Indeed,
when one probes deeper into the social and cultural history of the period, one
finds a democratizing impulse seemingly everywhere: the democratization of
writing; of music; of fashion; of marital relations; of selfhood and the
emotions." (234)
Förändringarna av livet på 1920-30--talen var inte bara kommersialism och amerikanisering, menar M, utan också en social demokratisering. Men hon pekar också på att det är mycket vi ännu inte vet, och som är svårt att forska om: vanligt folks politiska subjektivitet och deras tillgång till information, osv.
* Om dessa respektive trender, se Klas Åmarks och Eva Österbergs kapitel i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.) (2012), Historieskrivningen i Sverige (Studentlitteratur).
** För kritik av GSJ:s analys av chartismen, se Robert Gray i Social History nr 3 1986 och Neville Kirk i International Review of Social History, 1987.
David Mayfield and Susan Thorne (1992) "Social History and Its Discontents: Gareth Stedman Jones and the Politics of Language", Social History, Vol. 17, No. 2 (May, 1992), pp. 165-188.
Helen McCarthy (2012) "Whose democracy? Histories of British political culture between the wars", Historical Journal 55, 1.
