Historieskrivning påverkas alltid av sin samtid. När David
Cannadine 1987 höll ett anförande på Past & Present Society om den
brittiska historieskrivningens situation, så målade han upp en blek bild av
samtiden:
”in the Britain of the 1980s, this means that we are burdened
by the simple and sombre fact that the future of the British past looks bleaker
today than at any time during the last forty years.”
Den självklara kontrasten till det dystra läget 1987, var en
enorm expansion och framtidstilltro under efterkrigstiden, en tid när brittisk
historia förändrades i grunden, både kvantitativt och kvalitativt.
”the years from the late 1940s to the early 1970s were indeed
a Golden Age for professional British historians, a period in which academe in
general was an affluent society, and when Clio in particular had never had it
so good.”
År 1900 fanns det 30 professionella historiker i England,
1914 200 stycken, 1939 390, och i början av 1960-talet 1300. I en atmosfär av
tilltro och optimism skrevs brittisk historia om. Det började med att en ung
Geoffrey Elton (1953, 1955) lade fram tesen att 1530-talets England, under
Thomas Cromwell, såg en ”Tudor revolution in government”: nationalstatens
uppgång, den sekulära maktens seger över den klerikala, etablerandet av
parlamentarisk suveränitet och konstitutionell monarki, och övergång från
medeltida styre över staten av en kunglig familj och ett hov, till en modern
stat. Christopher Hill (The Century of
Revolution, 1961) och Lawrence stone (The
Causes of the English Revolution, 1972) följde med argument om
inbördeskriget och revolutionen 1688 som ”one of the great upheaals in the
history of the world”, med enorma ekonomiska och sociala konsekvenser på lång
sikt. Också den industriella revolutionen hyllades av 1960-talets historiker
(W.W. Rustow, The Stages of Economic
Growth, 1960). 1800-talshistorikerna talade om ”age of great cities”, om de
stora fabrikerna, om den växande arbetarrörelsen, om ”another revolution in
government carried out by zealous Benthamite bureaucrats”, och liberala
reformer som sådde frön till välfärdsstaten.
”despite real differences of style and approach, the result
was a picture as coherent as it was captivating, depicting a great drama in
which, century after century, revolution followed revolution so inexorably that
no self-respecting period of the British past seemed complete without one. As
Lawrence Stone put it, ’if history is not concerned with change, it is nothing’,
and in this period, British history seemed quite obsessed with it.”
Dessa forskare lade fram stora argument och teser, ibland
utöver de faktiska belägg de hade, och trodde på relevansen i det de höll på
med också för samtiden. Berättelsen de lade fram, menar Cannadine, var
tillrättalagd och lyfte fram det positiva: ”it was the old Whig history of
Britain's unique and privileged development dressed up in Butskellite guise”
(s. 173, jfr 175). Hos Elton kunde Cromwell framstå som en ”statesman in
disguise” och den industriella revolutionen kunde framställas som en väg till
1960-talets ”affluent society”. England och Storbritannien kunde här också
framställas som det första landet att gå en väg som alla andra skulle gå
därefter – industrialismen, urbanismen, välfärdsstaten, etc.
Det vore alltför djupgående, säger Cannadine, att lägga fram
en analysmodell av brittisk historias nedgång därefter enligt modellen
”long-term influences, short-term precipitants and immediate triggers”, men han
lägger fram några belägg för en underliggande svaghet också under
efterkrigstiden – andelen av studenter i Cambridge som läste historia som
huvudsakligt ämne sjönk från ¼ till 1/12, samhällsvetenskap och naturvetenskap vann
mark jämfört med historia, och han menar att historikerna blev alltför
professionaliserade och snävt fokuserade. Kingsley Amis parodi på alltför snäva
artiklar i Lucky Jim (1961) har
sprungits ifrån av utvecklingen, menar Cannadine. På 1980-talet har allting
blivit värre, menar han – få studenter, föga allmänintresse, för teknisk
forskning, svårt att få jobb med en historia-examen. ”In the case of graduate
students, the position is even more depressing and distressing, for numbers are
declining rapidly, and morale has totally collapsed” (s. 181) Efter utförliga
klagomål om läget i disciplinen, inte så intressant så här trettio år senare,
kommer så vad jag egentligen är intresseerad av, Cannadines bedömning av
innehållet i den nyare historieskrivningen:
”the massive proliferation of Ph.D.-inspired scholarship has
often served not to illuminate the central themes of British history, but
rather to obscure them. British historians today are mainly concerned to show
that less happened, less dramatically, than was once thought. The Tudor
revolution in government now turns out to have been a slow and rather piecemeal
affair, in which neither Thomas Cromwell — nor Geoffrey Elton — played as large
a part as it was once fashionable to suppose. [ref Coleman och Starkey 1986; Fox och Huy 1986; Elton svarade i
Encounter 1986.] In its present revisionist manifestation, the Civil War
appears as no more than a little local difficaJty, stripped of its long-term
social, political and ideological causes, and with the accidental and the
unpredictable now seen as the mainspring of events. [Russell 1976; Sharpe 1976.] And for the later periods, the
Industrial Revolution and the working class have been almost written out of
modern British history, both being seen as phenomena which were largely
confined to Lancashire, and so not of any general importance. [Musson, The Growth of British Industry,
1978; McCloskey 1981.] As a result, it is continuity, rather than change,
which now prevails in British history, humdrum happenings rather than high
drama. [Beckett, The Aristocracy in
England 1660-1914, 1986; JCD Clark, English Society 1688-1832, 1985; IR
Christie, Stress and Stability in Late 18th Century Britain, 1986.]” (s.
183)
Nedgången för intresset av brittisk historia beror delvis på
att historikerna skriver tråkigare, säger Cannadine, men det har också med
imperiets nedgång att göra (184-5).
Vad kan historikerna göra för att öka intresset för ämnet
igen? Elton har föreslagit ”more kings and queens” och mindre socialhistoria
och ekonomisk historia. En sådan helt konservativ, restaurerande approach är
omöjlig, säger Cannadine. Andra försök är ”high-political archive-grubbers”,
vars forskning Cannadine fullständigt sågar: deras ”accounts of brief episodes
in the history of seventeenth-, eighteenth- and nineteenth-century England are
so myopic as to be almost devoid of any meaning at all” (Russell, Parliaments and English Politics, 1621-29, 1979; JCD Clark,
The Dynamics of Change, 1982; AB Cooke och J Vincent, The Governing Passion,
1974). En annan är ”the revived cult of the country house”, med en syn på
brittisk historia så okunnig och snobbig att den framstår som en parodi på
Brideshead Revisited. En tredje är en hyllning till individualismen (Alan
Macfarlane 1978, 1986), ”which in fact offers a Thatcherite, Little England
interpretation of Britain's past, but does so only by ignoring most of the
available evidence.” En fjärde är en ny-Jakobitisk tolkning, ”a wilfully
perverse celebration of such obscurantist troglodites as the Young Pretender,
the Tractarians and the duke of Windsor” (JCD
Clark 1986; Cruickshanks 1979; Cruickshanks och Hatton 1982; M Cowling 1985;
Bloch 1982). Välfärds-whigsen är borta, men de nya Tory-historieskrivarna
är ännu sämre, ännu mer anakronistiska och godtyckliga, säger Cannadine.
David Cannadine, ”British History: Past, Present – and
Future?”, Past & Present, 1987.
Också:
B. Bailyn, "The Challenge of Modern
Historiography", Amer. Hist. Rev.,
lxxxvii (1982), p. 3.
