Den övergripande artikeln är skriven av fyra OECD-ekonomer, Jon Kristian Pareliussen, Mikkel Hermansen, Christophe André och Orsetta Causa. De konstaterar att medan Gini-koefficienten i genomsnitt ökat med 2 punkter i OECD-länderna sedan 1990, så har den ökat med 8 punkter i Sverige, 5 i Finland, och 4 i Danmark. I Norge har den knappt ökat alls till 2014. (Med ett bredare begrepp om kapitalinkomster än vad OECD:s mått använder, så hade ökningen varit ännu större - s. 53.)
De menar att inkomstspridningen inte har ökat genom ökad lönespridning; den har knappt ökat, vilket de förklarar med facklig styrka och stor betydelse av kollektivavtal. Effekterna av åldrande och flyktinginvandringen är små: invandringen har från 2000 till 2013 ökat Ginikoefficienten med en halv punkt i Norge och 0.2 punkter i Danmark och Sverige (s. 42, ref Pareliussen och Robling 2018).
Minskande omfördelning spelar större roll. Figur 15 visar att år 1990 var i Sverige Gini-koefficienten för disponibla inkomster 37 procent lägre än Gini-koefficienten för marknadsinkomster; skillnaden är alltså utjämnande effekter av skatter och transfereringar. År 2014 var skillnaden "bara" 27 procent, vilket faktiskt innebär att Sverige befinner sig precis på OECD-snittet.
Detta handlar framför allt om arbetslöshets- och sjukförsäkring (s. 47).
"One interpretation is that since the Nordics may have long been close to the best policy frontier along several dimensions, the scope for reforms boosting both growth and equity has been limited. Facing a trade-off between redistribution and efficiency, the Nordics chose to unwind parts of the welfare state expansion that had taken place up to the 1980s (Domeij and Flodén 2010, Andersen and Maibom 2016 and OECD)." (s. 45)Finska reformen av a-kassan och jobbskatteavdraget i Sverige är exempel på sådana reformer, som ökat sysselsättningen men också inkomstspridningen. I Sverige fick år 2001 en genomsnittlig arbetare ut 65 procent av sin tidigare inkomst från a-kassan om hen blivit arbetslös; 2015 var motsvarande siffra 40 procent (s. 48)
Också på skattesidan har det hänt saker. Den totala bördan av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter på en genomsnittlig anställds lön minskade från 2000 till 2016 mellan 9 och 16 procentenheter i de fyra länderna. (s. 49)
I sina slutsatser menar OECD-ekonomerna att på 1980-talet hade de nordiska länderna en avvägning att göra mellan omfördelning och sysselsättning och åtstramande reformer var då relevant, men så är det inte längre (s. 52) Det sociala skyddsnätet, som setts som en grundläggande del av den nordiska modellen, har starkt försvagats; de pekar på att bristen på inflationsindexering i de svenska socialförsäkringarna sänkt ersättningsnivåerna till ett europeiskt genomsnitt.
De har ett hårtslående stycke om den minskade omfördelningens roll:
”Policies to redistribute wealth have weakened considerably in the Nordics over the past few decades, partly as a response to globalisation, and encouraged by organised interests from the business community. The Nordic dual income tax reforms of the early 1990s led to lower ratios of statutory corporate to wage taxes than in most OECD countries, and lighter taxation of capital than labour. Statutory capital income tax rates have since been reduced further in the Nordics as part of a global trend. Top income earners in the Nordic countries mainly derive their income from capital. Wealth and inheritance taxation has also been reduced considerably, with Norway and Sweden abolishing inheritance taxes altogether (Schjelderup 2015). Lighter taxation of capital income, wealth and inheritance taken together raises concerns about intergenerational income mobility. As an example, in the top 0.1% of the Swedish income distribution fathers’ relative incomes determine 90% of sons’ incomes, largely because of capital income. Furthermore, mobility from the bottom 75% to the top 0.1% is close to nonexistent (Björklund et al. 2012a and 2012b).”Jørgen Elmeskov från Statistik Danmark är en av kommentatorerna. Han knorrar lite om att författarna är väl medvetna om problem med endogenitet och kausal inferens och att de försöker hålla sig till indikatorer som de kan mäta, men att faktorer som minskad omfördelning eller fler singelhushåll också kan ha jämlikhetsökande effekter (bättre incitament; billigare bostäder för små hushåll), som inte beaktas i artikeln. John Hassler från Stockholms universitet är den andre kommentatorn och han börjar med en slående Trump-parafras apropå att Sverige är det land i OECD där inkomstjämlikheten ökat mest: “Sweden, who would believe this about Sweden?”. Han använder WID.world för att visa tillväxten i reala inkomster för topp 1 %, topp 10 % och botten 90 % 1991-2015 och 1970-2015 för Sverige och USA. Om vi bara kollar på 1991-2015 så ser man att höginkomsttagarna haft mycket snabbare inkomsttilväxt än låginkomsttagarna i både Sverige och USA. (Han kommenterar dock inte att alla grupper i Sverige haft en snabbare tillväxt än sina motsvarigheter i USA.) Om vi istället kollar på 1970-2015 så ser länderna däremot väldigt olika ut. I Sverige har botten 90 % ökat mer än topp 10 %, medan USA fortfarande visar en väldigt ojämlik fördelning av de växande inkomsterna. Hassler konstaterar att Sverige hade bättre BNP-tillväxt 1991-2015 än 1970-1990; bör detta då tolkas som att den ökade ojämlikheten var bra för tillväxten?
Jakob Egholt Søgaard har skrivit en artikel om toppinkomster, och för där ett intressant resonemang om sambandet mellan toppinkomster/P99:s andel och Gini-koefficienten. Han räknar ut hur mycket en 1 procentenhets ökning av toppercentilens andel ökar Ginin med följande ekvation:
G ≈ S + (1 – S)G99 = G99 +(1 – G99)S
Där G är Gini, S är p99:s andel och G99 är Ginin för de lägsta 99 procenten. Tabellen visar hur mycket p99 bidragit till ökningen av Ginin i Norden, Frankrike och USA sedan 1980-talet.
För att ytterligare bryta ner det visar han en inkomst-tillväxt-kurva för Danmark sedan 1985.
Vad gäller bestämningsfaktorer bakom toppinkomstandelarna börjar Sögaard (s. 79) med tre förklaringar: (1) geopolitiska kriser, främst världskrigen, (2) beskattning, och (3) kapitalandelen. Skatterna har sänkts i alla de nordiska länderna sedan 1980-talet, både om vi ser på marginalskatten för höginkomsttagare, och om vi ser på genomsnittligt skatteuttag (s. 81-82). Vad gäller kapitalinkomsterna så stod löner för 60 procent av topprocentens inkomster i Danmark sedan 1980, utan någon trend, medan i Finland har andelen minskat från 60 till 35 procent under samma period. I Sverige var i början av 1990-talet löner 80 procent av toppinkomsterna, och har idag sjunkit till 70 procent. (s. 83) Med andra ord kan snabbt växande kapitalinkomster förklara en ganska stor del av ojämlikhetsökningen i Finland, en del i Sverige, men inget i Danmark. För Norge finns det inga data.
Det är skillnad på kapitalinkomster och kapitalinkomster. Bara 10 procent av ränteinkomsterna i Danmark går till den procent som har högst inkomster, dvs ungefär samma andel som deras andel av inkomsterna överlag, men för aktieutdelningar är motsvarande siffra 70 procent. (s. 88) Med andra ord skulle man kunna ha en stabil kapitalandel i ekonomin men ökande ojämlikhet via kapitalinkomster, om det sker en förskjutning från inkomster av räntor, till inkomster av utdelningar.
David Domeij (nationalekonomi, Handels) har en intressant metodologisk kommentar om vad måttet är: toppercentilen (a) vad gäller arbetsinkomster, (b) vad gäller arbets+kapitalinkomster, eller (c) vad gäller ekvaliserad (för hushållets storlek) disponibel inkomst. Toppinkomstandelen ökade 1990-2012 mycket mer med måttet (c), och i någon mån (b), än med måttet (a). Niels Ploug från Statistik Danmark ställer rakt ut frågan: kan vi fortfarande tala om ”de jämlika skandinaviska länderna”, som Piketty gör? Eller är dessa länder på väg mot ojämlikhet? (s. 98)
Anne Boschini från Stockholms universitet och Kristin Gunnarsson från Uppsala skriver om kön och inkomstskillnader. De för en del intressanta resonemang om skillnaderna mellan att mäta inkomstojämlikhet på individnivå och på hushållsnivå. De kommenterar att det förra är vanligast inom arbetsmarknadsekonomi (labour economics) medan det andra är vanligast i ojämlikhetslitteraturen (s. 109). För att studera könsskillnader är individnivå bättre. Nivåskillnaderna mellan de två sätten att mäta är betydande: med LIS-data är Gini-kofficienten för disponibla inkomster för individer i Sverige runt 0.3 i Sverige 1990-2005, men för hushåll med ekvivalensskala är den runt 0.22-0.23 (s. 111).
Skillnaderna mellan män och kvinnor i inkomster är stora. Boschini och Gunnarsson plottar skillnaderna mellan 20:2, 50:e, 90:e och 99:e percentilen inom de två könen; kvinnorna tjänar då vad gäller arbetsinkomster i Sverige bara 50-75 procent av vad männen gör på motsvarande position i fördelningen. (s. 116) För disponibla inkomster är skillnaderna mindre. Andelen kvinnor i toppdecilen vad gäller inkomster är 31 procent i Danmark, 28 procent i Finland, 27 procent i Sverige och 22 procent i Norge. (s. 118) Kapitalinkomsterna har varit en större del av inkomsterna för toppinkomst-kvinnor än för toppinkomst-män, men har på sistone ökat mer för män. I toppercentilen är ungefär 80 procent män. 1991 till 2013 minskade skillnaderna i arbetsinkomst mellan kvinnor och än, men skillnaderna inom könen ökade. I slutsatserna argumenterar B och G för att ojämlikhetsforskningen inte bara kan titta på hushållsnivån, utan också måste fånga upp könsskillnaderna som döljs av hushållsmåttet. (s. 123)
Karin Hederos och Anna Sandberg, båda liksom Boschini från SOFI vid Stockholms universitet, påpekar i sina kommentarer att B och G kunde ha visat sina resultat alltid både för hushålls- och individnivån. Fokus på individnivån missar t.ex. att det är vanligare att kvinnor bor som ensamstående föräldrar, vilket är förknippat med lägre konsumtionskraft. (s. 129) De efterfrågar också mer belysning av deltidsarbetets betydelse för kvinnors lägre inkomster.
Jan Kristian Pareliussen, ekonom på OECD, och Per Olof Robling, doktorand på SOFI, behandlar i sin artikel demografiska effekter på inkomst-ojämlikheten. De jämför de nordiska länderna år 1995 och år 2013, och studerar effekterna av gfem demografiska faktorer: åldrande befolkning, förändrad hushållsstruktur, "assortative mating" (alltså att höginkomsttagare gifter sig med varandra, och låginkomsttagare med varandra), invandring, och ett ökat antal studenter. Åldrande har ökat Ginin markant i Finland -- 0,44 punkter -- och i någon mån i Norge (0,15 punkter), men inte i Danmark och Sverige. (s. 149) Assortative mating har minskat Ginin i Finland (-0,17) och Norge (-0,14), och inte gjort någon skillnad i Danmark och Sverige. Andelen studenthushåll har ökat Ginin rejält i Danmark (0,32 punkter) men inte i Sverige, Finland eller Norge. Invandringen har ökat Ginin i Sverige (0,21) och Danmark (0,37), medan inga beräkningar gjorts för de andra två länderna. Totalt är det bara 9.3 procent av ökningen i Ginin av Sverige som kan förklaras av demografi enligt dessa beräkningar. Finland har sett den största ökningen av hushåll av typerna (a) ensamstående unga med låga inkomster, och (b) DINKs med höga inkomster. (s. 152) Totalt sett så har de demografiska faktorerna ökat Ginin 1995-2013 med 1,4 punkter i Norge, 1,1 i Danmark, 0,9 i Finland, och 0,6 i Sverige. (s. 159)
Thorvaldur Gylfason från Islands universitet är positiv till artikeln men ganska kritisk till genomförandet. Han menar att P och R begränsats av OECD:s och LIS fokus på Gini-koefficienter, så att de använder Gini istället för Theil-indexet, som är bättre lämpat för dekomposition och jämförelser mellan olika dekomponerade fördelningar. (s. 172) Ett annat metodologiskt problem är att OECD och LIS inte behandlar kapitalinkomster på något bra sätt; särskilt så ignorerar de kapitalvinster. Kanske är det typiskt isländskt, efter deras svåra 2008-kris, att Gylfason menar att kapitalvinster ofta är utfall av finansiell brottslighet och insider-affärer.
Specialnumrets sista artikel är av Rolf Aaberge, Audun Langorgen och Petter Y. Lindgren från Statistisk Sentralbyrå i Oslo och handlar om den offentliga sektorns välfärdstjänsters effekter på inkomstfördelningen. Värdet av välfärdstjänsterna beräknas som kostnaden av att producera dem, och de allokeras i beräkningarna till folk utifrån en fördelning som tar hänsyn till kön och ålder. (s. 177)
