Stokes 1978
Eutin var en liten stad, hade 1932 7202 invånare, och ligger
vid järnvägen mellan Lübeck och Holstein i östra Holstein. Staden sågs som en Hochburg der Bewegung (nazi-rörelsens
högborg) före 1933. Efter Oldenburgs Landtag-val maj 1932 fick NSDAP för första
gången majoriteten i ett delstatsparlament, och den lokale nazi-ledaren blev
borgmästare – sex månader före Hitler blev Rikskansler. Stokes har en lista på
469 NSDAP-medlemmar i staden, en lista som är odaterad men som gjorts före
april 1932. [1] De fördelar sig i en yrkesklassifikation som följer:
Jämfört med samhällsstrukturen i Eutin överlag, så är det
mest slående med NSDAP:s medlemmar det stora antalet hantverkare, säger Stokes
(s 10). De stod för 30 procent av partimedlemmarna men bara 11 procent av
stadsbefolkningen. Över en fjärdedel av NSDAP-medlemmarna i Eutin före
maktövertaget i landet var egenföretagare, att jämföra med 12 procent i
stadsbefolkningen. Tjänstemännen var den näst största sociala gruppen i Eutins
NSDAP. Särskilt stora var nazipartiet bland tekniskt utbildade och förmän; en
fjärdedel av dessa i stan var partimedlemmar. Stokes provar också att slå ihop
kategorier. När utbildade och icke utbildare arbetare slås ihop med tjänare och
hantverkare som var löntagare, så visar det sig att 36 % av NSDAP-medlemmarna i
Eutin var ”proletära”, med detta mått, att jämföra med ungefär 25 % i den vuxna
befolkningen i stort. De grupper som var mest underrepresenterade var studenter,
arbetslösa och pensionärer. Mer än hälften av partimedlemmarna var bürgerlich i livsstil och/eller
ekonomisk position. Partimedlemmarna var relativt unga. I SA var mer än hälften
av medlemmarna ”proletära” om hantverkare räknas in, vilket Stokes menar är
okej eftersom hantverkarna i SA var relativt unga, och därför sannolikt inte
egenföretagare (s. 28). Sammanfattningsvis så är Stokes artikel i princip
uteslutande deskriptiv, och därför också ganska tråkig – det är märkligt att
han inte relaterar mer till teori och tidigare forskning!
Stachura 1980
Peter Stachuras artikel handlar om NSDAP:s politiska
strategi, inte deras sociala bas per se, men de två sakerna hänger förstås
ihop. Den första fasen i nazismens utveckling, säger Stachura, började med
grundandet av Deutsche Arbeiterpartei (DAP) 1919, och varade till Hitlers
maktövertagande i partiet, som då bytt namn till NSDAP, i juli 1921. Partiet
var då ett av många extrema partier på politikens högerflygel. Partiet växte nu
fortare, som ett kontrarevolutionärt, ”restorationist”, militant parti och allt
mer emot parlamentarismen (s. 265). Det närmade sig nu det paramilitära, som i
Bayern 1922-23, men Hitler såg general Ludendorff som ledare för högerns
militära krafter. Partiets sociala bas, säger Stacher, reflekterade partiets
ultranationalistiska och antisemitiska budskap: det hade inget stort
arbetarklasstöd och Stacher polemiserar också med de historiker (KD Bracher
1960; D. Orlow 1969) som menar att det var ett blandat folkparti. Stacher menar att 1920 års
partiprogram “had distinctly lower-middle-class character” (ref. G. Schulz
1975) och pekar på att Völkischer
Beobachter prisade bourgeoisien som “the focal point and rallying center of
the intrinsic moral and economic strength of a nation.” (citat från
1923) Så här sammanfattar Stacher partiets sociala bas i början av 1920-talet:
“radically nationalist students, discharged army veterans who failed to
secure a position in Germany's much reduced military establishment after and
who were unable to adjust to civilian society, and former Freikorps personnel
still seeking cameraderie and military adventure, had formed a sizable
proportion of party members 1919-20. After 1920-21 the party became largely the
preserve small businessmen and shopkeepers, white collar workers, lower-ranking
civil servants, artisans, farmers, and skilled workers (Facharbeiter). The number of unskilled manual and factory workers
in the party was always small, while women were even fewer. Most members came
from rural or small town districts and were very young. The NSDAP was,
therefore, an antidemocratic movement of protest before 1923, dominated by that
social class which in the depression years after 1929 again proved most
susceptible to fascism.” (s. 266)
Putschist-mentaliteten i extremhögern stärktes 1923. Utöver
den franska ockupationen av Ruhr tillkom KPD:s ”violent agitation” (?) i norra
och centrala Tyskland, svarta Reichswehr-revolten, separatism i Rhenlandet, den
bayerska regeringens fjärmande från Berlin, och hyper-inflation. Allt detta
ledde till den misslyckade ölhallskuppen 1923.
Efter detta förändrades NSDAP:s
strategi igen. Hitler slutade se sig själv som en ”trumslagare” för
ytterhögern, och tappade förtroende för de mer högerextrema delarna av
etablissemanget. Från 1925 skulle NSDAP istället enligt Hitler leda motståndet
mot republiken, och han gav sig själv rollen som en führer-gestalt. Hans
uppträdande under rättegången mot honom 1924 gjorde honom också till en hjälte
och ledargestalt för extremhögern. (s. 267) Hans politiska strategi skiftade
också nu när han inte längre trodde på en omedelbar kupp, utan strategin blev
mera långsiktig och inriktad på att ge ett sken av legalitet över partiets
ambitioner. Partiet började nu ställa upp i val, och växte till utanför Bayern
(s. 269). Man tämjde SA för att stärka den legalistiska fernissan över partiet.
(s. 271) Stacher ser februari 1925 till mars 1928 som den tredje fasen i
partiets historia; därefter kommer en ”högersväng” (sic!). S ser reichstag-valen
i maj 1928 som en vändpunkt, då partiet går från ett pro-arbetar-parti, till
”an ultrachauvinistic, anti-Semitic and anti-Marxist movement of the
bourgeoisie.” (s. 273). Mellan 1925 och 1928, menar Stacher, så letade Hitler
efter en politisk strategi för att maximera partiets stöd. Det fanns en
”vänsterflygel” i partiet som haft framgångar t.ex. i Ruhr, men Hitler tryckte
ner denna tendens.
“The Führer, always a petty bourgeois at heart with a firm belief in the
rights of private property and individual enterprise, had no ideological
commitment to socialism and little genuine interest in the welfare of the
working classes.” (s. 274)
Inte desto
mindre var Hitler efter 1925 övertygad om att partiet var tvunget att vinna
stöd i arbetarklassen. ”His attempt to win their support was dictated, there-
fore, not by personal conviction but by political and tactical expediency. The
workers were to be employed merely as a means an end.” (s. 275) 1925-28
hade NSDAP därför ett projekt att öka sitt stöd i städerna och bland arbetarna
där. Med en ”proletär” retorik förändrades och breddades partiets
klasskaraktär, i alla fall utanför de södra delarna av landet. Partiet var
splittrat och det var också dess förhållande med storbolagen, som fluktuerade
upp och ner. Valet 1928 var, säger Stacher, ett test för ”the urban plan” och
flirten med arbetarna som provats sedan 1925. Resultatet var en besvikelse.
Noter
[1] Han kör den mot partiets Zentralkartei, och de överlappar för Eutin till 90 procent (s 4-5).
Litteratur
Stachura, Peter D. (1980) “The
Political Strategy of the Nazi Party, 1919-1933”, German Studies Review.
Stokes, Lawrence D. (1978) ”The
Social Composition of the Nazi Party in Eutin, 1925-1932”.
