Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800?

Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800? Jag är ingen 1700-talshistoriker, men om jag fick gissa utan att tänka efter något vidare, skulle jag gissa att den förbättrades något. Jag tänker på laga skifte, på Rutger Maclean, på proletarisering (Winberg 1975), "agrar revolution" (Gadd m fl).

när man kolla på makro-data ser det däremot inte ut så. Söderbergs (2010) studie av hantlangarlöner i Stockholm föll från 4,5 gram silver per dag till 4,0 gram (dvs 12,5 procent). Krantz och Schöns (2015) historiska nationalräkenskaper visar ett fall i BNP per capita på 11 procent. Med vårt bouppteckningsdataset faller den genomsnittliga privata förmögenheten med 22,7 procent.

När jag deflaterar bouppteckningarnas uppgifter om förmögenhet använder jag ett konsumentprisindex från Edvinsson och Söderberg (2010). Dess utveckling 1750-1850 syns i diagrammet nedan.

Prisökningarna 1750-90 är stabila och relativt långsamma, men på 1790-talet och 1800-talets två första decennier ökar priserna desto snabbare. De snabba ökningarna ca 1790-1820 är kända i den internationella litteraturen, och associeras där med de franska revolutionära krigen och därefter Napoleonkrigen. (Jfr Kevin O'Rourke i Journal of Global History, 2006.) Marknaderna minskade och bröt i vissa fall ihop, varubrister uppstod, och priserna ökade. På 1820-talet följde en kraftig deflation, också den synbar i diagrammet.

Vad innebär då prisökningarna för utvecklingen av svenskarnas levnadsstandard, 1750-1800? Till att börja med bör man nog skilja på producenter och konsumenter. De som producerade för avsalu sådant som ökade i pris kunde mycket väl få höjd levnadsstandard, om inte priserna på det de köpte ökade lika mycket som priserna på vad de sålde. De som otvetydigt bör ha förlorat på det är lönearbetare, som inte själva ägde produktionen av livsmedel. Den konsumtionskorg som ligger under det KPI som jag använder, från Edvinsson och Söderberg (2010), ser för 1700-1800-talen ut så här:

Råg är väldigt viktigt: 21 procent av konsumtionskorgen under tiden som jag kollar på. Spannmål totalt står för hela 35,35 procent -- 21 procent råg, 7,5 procent korn, 2,25 procent vete och 4,5 procent havre. Smör är den i övrigt viktigaste produkten, med 18,75 procent, följt av fläsk (6,75), linne (6, kläde (6), nötkött (4,5), björkved och tallved (3 procent var) och ärtor, sill och torkad fisk alla på 3 procent. Det är en folklig konsumtionskorg. Cipolla menade i sin Before the Industrial Revolution från 1981 att mat stod för 80 procent av folkets konsumtionskorgar under medeltiden, och här hamnar vi på ungefär 70 procent.

Hoffman, Jacks, Levin och Lindert (2002) har gjort argumentet att olika samhällsklasser under tidigmodern period hade väldigt olika konsumtionskorgar, och att de därför påverkades väldigt olika av prisökningar på olika varor. Därför blir ett gemensamt KPI vilseledande för att förstå utvecklingen av deras reala levnadsstandard: överklassen påverkas inte särskilt mycket av priset på spannmål, men däremot av priset på tjänare, fina tyger, kryddor och annat som de fattigare grupperna inte alls hade råd att köpa.

Det skulle man också kunna fundera på för fallet Sverige 1750-1800. Priserna på spannmål ökade hysteriskt kraftigt då: priset på råg (kr per hektoliter) var 765 procent högre år 1800 än år 1750, medan prisökningen på nötkött "bara" var 160 procent, den på ull 256 procent, den på lingarn 204 procent, och löneökningen för en manlig daglönare i jordbruket 286 procent. (Alla siffror från Jörberg 1972.)

De som var tvungna att köpa spannmål fick det alltså riktigt, riktigt tufft åren runt 1800. Det är också så att år 1800 är ett lite missvisande jämförelseår. Priset på en hektoliter råg åren 1798-1802: 2,88 kr; 3,63 kr; 4,76 kr; 4,64 kr; 4,48 kr. Det upplevde alltså en tillfällig topp år 1800.

Om vi går tillbaka och ser på vad som ingår i konsumtionskorgen som underligger KPI:t, så ser vi att potatis saknas. På 1830-talet tillkommer rågbröd, kaffe och socker som indikatorer på en rikare livsstil, men potatisen tillkomer aldrig. Men vi vet att potatisen började odlas av allmogen på 1770-talet, och att odlingen expanderade kraftigt just efter 1800 -- bland annat just på grund av de höga spannmålspriserna (Gadd 2000, s 256). Potatisen gav 2,5-3 gånger mer avkastning per åkerareal räknat i kalorier än spannmålet, och hade dessutom ett mångsidigare näringsinnehåll än vad spannmålet hade.

Referenser
Edvinsson, Rodney and Johan Söderberg. ’A Consumer Price Index for Sweden 1290–2006’. in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 412–452. Stockholm: Ekerlids, 2010. 
Gadd, Carl-Johan. 2000. Den agrara revolutionen 1700-1870. Stockholm.
Jörberg, Lennart. A History of Prices in Sweden 1732-1914. Vol 1. Lund: Gleerups.
Krantz, Olle and Lennart Schön. ’New Swedish Historical National Accounts since the 16th Century in Constant and Current Prices’. Lund Papers in Economic History 140, Lund University, 2015.
Söderberg, Johan. ‘Long-term trends in real wages of labourers’, in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 453–478. Stockholm: Ekerlids, 2010.

Förmögenhetsojämlikhet i England 1275-1334

I historisk forskning om förmögenheter och deras fördelning är det väldigt ovanligt att ha statistik längre tillbaka än 1700-talet. Lindert (1986) gjorde beräkningar för England år 1670 baserat på bouppteckningar; annars brukar det vara mer eller mindre desperata proxies som används, som hyresvärden i nederländska städer, eller någon specialskatt i Augsburg (van Zanden 1995).

Döm därför om min förvåning när jag hittade en artikel som i rubriken sa sig utreda "the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334". Medeltidshistorikern Pamela Nightingale använder här en källa "lay subsidies", som jag aldrig hört talas om förr men som verkar vara ymnigt använd i engelsk forskning. Och debatterad -- artikeln börjar med att referera olika forskares vilt skiljaktiga värderingar av denna källa till kunskap om förmögenheter och deras spridning. Därför, säger Nightingale, jämför denna artikel uppgifterna från lay subsidies med uppgifterna man får från en anann källa, nämligen Statute Merchant certificates of debt. Detta är alltså dokument som uppstått vid lösningar av skuldrelationer; fördelen med detta gentemot skatte-data som lay subsidies, säger Nightingale, är att här hade ingen av parterna motiv att uppge lägre förmögenhet än de faktiskt hade. (För lay subsidies finns det en debatt om huruvida fallet i förmögenheter ca 1270-1330 beror på att folk hade blivit bättre på att smita undan skatten.)

Nightingales undersökning visar att skattedatat är rättvisande för 1280-90-talen, men missvisande efter 1294, då de visar fallande förmögenheter, vilket inte i verkligen var fallet. (s 28) Deras täckning av olika typer av förmögenheter är väldigt olika, vilket också gör att de ger en missvisande bild av den regionala fördelningen av förmögenhet: t ex så missar de mycket av ulltillverknings-relaterad förmögenhet, vilket missgynnar norra England, och de missar också kommersiell utveckling vilket gör att de underskattar Norfolks framsteg, och grevskapen runt Londons framsteg på 1330-talet.

referens

Pamela Nightingale (2004) "The lay subsidies and the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334", Economic History Review.

Ojämlikhet och olika klassers olika konsumtion

Om vi är intresserade av utvecklingen av inkomstskillnader mellan individer och klasser, bör vi då beakta prisförändringar? Om överklassen och arbetarklassen konsumerar samma saker är detta en icke-fråga: om vi deflaterar bådas inkomster med priserna för en identisk konsumtionskorg -- ett konsumentprisindex med lite hyror, lite bensin, lite bröd, en biobiljett, och så vidare -- så blir vår bild av skillnaden mellan klasserna precis likadan oavsett om vi använder nominella eller "reala" (alltså med KPI deflaterade) inkomster.

Men om inte personer i de olika klasserna konsumerar samma saker, så är detta inte fallet: då kan överklassens konsumtionspriser och arbetarklassens konsumtionspriser röra sig åt olika håll, och "real" inkomstojämlikhet blir annorlunda än "nominell". I diskussionen om ojämlikhetens utveckling i USA under de senaste decennierna har denna poäng gjorts apropå att medianhushållets inkomster realt (deflaterat med KPI) stått stilla sedan mitten av 1970-talet. Är det verkligen rimligt att säga, påpekar kritikerna, att reallönerna stått stilla, i ljuset av hur mycket billigare vissa konsumtionsvaror blivit i och med den kinesiska industrins genomslag sedan 1980-talet, och genombrottet för lågpriskedjan Wal-Mart. Om vi antar att US-amerikanska arbetarhushåll köper många billiga produkter producerade av kinesiska lågbetalda arbetare, och handlar på Wal-Mart, så har nog priserna på arbetarhushållens konsumtion fallit mer än vad KPI har gjort. Och därmed har arbetarhushållens levnadsstandard faktiskt ökat, inte stått stilla som KPI-justeringen säger.

Jag har haft lite svårt för detta argument eftersom det blir lite essentialistiskt: arbetare konsumerar varor för arbetare, de högre klasserna konsumerar varor för de högre klasserna, och aldrig mötas de två. (Jfr Lane Kenworthys kritik.) Med klass-specifika justeringar så utgår man ju ifrån att arbetarna inte bara rent deskriptivt konsumerar en annan mix av saker och tjänster än de högre klasserna (vilket de förstås i någon mån gör), utan också att de för beräkningens skull inte ska förändra sin konsumtion, inte röra sig mot en mer "medelklassig" eller "överklassig" konsumtion. Men det har också en poäng: olika klasser konsumerar olika saker, och påverkas på kort sikt eller när vi håller konsumtionsskillnaderna konstanta, på olika sätt av olika prisutvecklingar.

Inom ekonomisk historia har Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin och Peter H. Lindert gjort detta argument för Europa ca 1500-1914. De pekar på att överklassen under denna period köpte mycket arbetskraft -- tjänare -- och liknande, och att ett fall i tjänarlöner därför höjde deras reala levnadsstandard; för arbetare hade fallet förstås den motsatta effekten. För arbetarna före ca 1900 var bröd och andra spannmålsprodukter en väldigt stor del av en konsumtion, och inom ekonomisk-historisk forskning har just sådana spannmålstunga konsumtionskorgar stått i centrum för mycket forskning om historisk levnadsstandard; se framför allt forskningen av Robert Allen. Fokuset på arbetare och bröd-orienterade konsumtionskorgar gör, menar Hoffman et al., att forskningen underskattat förbättringen av levnadsstandards i Europa ca 1500-1640 och 1740-1815. Under dessa perioder ökade priset på bröd mer än andra varor, och kapitalinkomster ökade mer än lönerna. Båda dessa saker gör att ett mått på levnadsstandard som är arbetarlön/brödpris dubbelt underskattar förbättringen av levnadsstandard -- jfr Allens poäng om oförbättrad levnadsstandard för arbetare 1500-1850.

För att göra sin poäng behöver Hoffman et al. två typer av empiri. Den första rör de olika klassernas olika konsumtionsvanor. De antyds i Tabell 1.

Den andra empirin som behövs är prisrörelser på de olika varorna. Den syns för England 1500-1910 i Figur 1A, nedan.

När Hoffman et al. kombinerar de två typerna av information, kan de räkna fram ifall prisutvecklingen under en viss period var egalitär (gynnade arbetarna mer än överklassen), eller inegalitär (tvärtom). Denna uträkning syns för England 1500-1986 i Figur 2A, längst upp i detta inlägg.

I sina slutsatser betonar Hoffman et al. att perioderna 1500-1640 och 1740-1815 utmärktes av starkt ökande ojämlikhet i konsumtion, vad gäller prisutvecklingen. De kontextualiserar såhär Malthus och Ricardo -- parallellen till hur Allen (2009) kontextualiserar Friedrich Engels analys av arbetarklassen i England är slående -- :

"In retrospect, the wartime era between the 1790s and 1815 was an historic high-water mark of expanded population, scarce food, cheap servants, and wide income gaps in Western Europe. It was the kind of period that could have inspired pessimistic theories of population and economics. If one were inclined to fear that population growth would cause food scarcity and a drop of wages back down to subsistence, the year 1798 would have been a good time to write an Essay on Population persuading a wider public to take these fears seriously. And if one thought that population growth tended to raise land rents for the rich at the expense of workers and capitalists, with workers' wages again sinking back to subsistence, 1817 would have been a good time to publicize this prediction in a book on the Principles of Political Economy and Taxation." (s 351)

Referens

Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin and Peter H. Lindert, "Real Inequality in Europe since 1500", The Journal of Economic History, Vol. 62, No. 2 (Jun., 2002), pp. 322-355

Christian Broda, "China and Wal-Mart: Champions of Equality", voxeu, 3 juli 2008.