Kooperativens roll på den svenska försäkringsmarknaden

Kooperativen spelade under 1900-talen en viktig roll i Sveriges ekonomi. Var man socialdemokrat handlade man kanske sin mat på Konsum, köpte däck från Gislaved, bodde i HSB, och så vidare. Också bönderna hade så klart starka kooperativ, som Arla och Lantmännen. På försäkringssidan har vi kundägda företag som Folksam, kopplade till arbetarrörelsen, och Länsförsäkringar.

Umeå-ekonomisk historikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson och deras kollega Mike Adams publicerade 2006 en översikt över den svenska försäkringsbranschens historia. Därifrån tar jag detta slående diagram, som visar att de kundägda företagens andel av branschens intäkter var nära noll 1892, nära 50 procent 1910, och över 50 procent 1934.

Det är utifrån Lindmark et als artikel lite oklart för mig varför de kundägda bolagen gick så snabbt framåt. De för ett nationalekonomiskt resonemang om de kundägda försäkringsbolagens fördelar vad gäller mindre kostnader för övervakning av kundernas beteende, t ex vad gäller livförsäkring. (s 354)

Referens

Magnus Lindmark, Lars-Fredrik Andersson och Mike Adams (2006) "The Evolution and Development of the Swedish Insurance Market", Accounting, Business and Financial History, 16:3, 341-370.

Jfr också Mats Larsson och Mikael Lönnborg (2017) "Är svensk ömsesidig försäkring unik?", Nordisk Försäkringstidskrift. (pdf här).
"Medan Folksam har sin tradition i arbetarrörelsens kooperation – men för att undvika missförstånd, Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag och inte ett kooperativt – bygger Länsförsäkringar på den medeltida brandstoden och jordbruksrörelsens tradition." (s 6)

Skråväsendet, effektivitet och socialt kapital

Rembrandts målning av klädeköpmännens gille 1661

Skråorganisationer spelade en viktig roll i europeiska ekonomier från medeltiden till 1800-talet. Traditionellt så har historiker sett dessa som en konservativ hämsko på den ekonomiska utvecklingen. Under 1980-90-talen kom dock en motreaktion där institutionella nationalekonomer menade att om institutionen kunde överleva så länge, så måste den haft en ekonomisk rationalitet (Ehmer, Epstein 1998 JEH, Greif 1994 JPE), och statsvetare (Putnam 1993, Stiglitz och Ellerman, Raiser 2001 bokkapitel) menade att skråna ökade det "sociala kapitalet" i samhället.

Cambridge-ekonomiskhistorikern Sheilagh Ogilvie angriper i en artikel från 2004 gillenas ekonomiska och sociala roll utifrån en ny empirisk studie. Hennes studie rör en protoindustriell region (old school begrepp!), den kamgarnsullsproducerande regionen Württemberg i vad som idag är sydvästra Tyskland, från 1500-talet till 1800-talet. Detta är en bra region både eftersom källäget är bra, och eftersom den är representativ för europeiska regioner med långvariga skråtraditioner. Det är bättre att testa teorier om skrån och gillen här än i England och Nederländerna, där skråna var mer begränsade till städerna och försvagades t o m där från 1500-talet och framåt. I de flesta andra delar av Europa, säger Ogilvie, var skråna starka inte bara i hantverk utan också i proto-industri, exportbranscher och tjänstesektorer som köpmäns handel. Ogilvie argumenterar mot det gamla argumentet, baserat på England pch Nederlänerna, att protoindustrier flyttade till landsbygden för att undkomma skråna, som sedan kollapsade (s 290).

Så här sammanfattar Ogilvie de revisionistiska argumenten om skrån:

"A first strand of this literature argues that guilds existed to solve asymmetries of information between producers, merchants, and consumers concerning product quality, thereby increasing the volume of exchange and enabling industries to expand over larger spatial areas. A second rehabilitation argument holds that guilds existed to overcome imperfections in markets for trained labour, thereby both increasing the volume of exchange and improving industrial productivity. A third plank of the rehabilitation case is that guilds existed because they were an efficient institutional solution to imperfections in markets for technological innovations, creating incentives for innovators to invent new ideas and disseminate their innovations more widely. A final and more general version of the rehabilitation case regards guilds as social networks that generated beneficial social capital by sustaining shared norms, punishing violators of these norms, effectively transmitting information, and successfully undertaking collective action." (s 288)

Det första argumentet handlar alltså om att man i det tidigmoderna samhället hade svårt att veta kvaliteten på produkter. Eftersom man därför tvekade att köpa, så hölls handeln tillbaka.Två typer av belägg anförs för detta argument. För det första, uttalanden i litteratur och pjäser från den tiden om dålig kvalitet på varor. För det andra, de hävdar att skrånas regler innehöll väldigt mycket regler om kvalitetskontroll. (s 292)

I Württemberg började man producera ull för export på 1560-talet. Den enda andra proto-industrin var linne. Ingen av dessa industrier var "economically vibrant"; istället, säger Ogilvie, var de teknologiskt stagnerande och krävde inte särskilt mycket "skilled labour". Bland annat eftersom skråna överlevde så länge är arkivet ovanligt bra där. För vävarskråt i det mest koncenterat industriella distriktet i regionen, Wildberg, finns det årliga räkenskapsböcker för 10 rurala områden (communities) från 1598 till 1760. De "kolossala" affärspapprena för Calws köpmannaförening finns också kvar för långa perioder mallan 1650 och 1797. Ogilvie använder också arkiv från Württemberg Upper Council (?) som har petitioner, register, korrespondens m m och lokala domstolar. (s 291)

Mot argument ett, om kvalitetskontroll, anför Ogilvie för det första att man inte kan ta uttalanden om litteraturen som bevis för hur det låg till ute i samhället. För det andra så var de flesta reglerna i skråna i Württemberg inte om kvalitet, och även om de sa att det handlade om kvalitet så kunde det handla om helt andra saker. Böternas som delades ut för att bryta mot kvalitetskriterier var låga. (Tabell 2.)

Notabelt är för övrigt att mycket av Ogilvies argumentation mot argument ett riktas mot den svenske ekonomisk-historikern Bo Gustafsson, den gamle KFML:aren (hans förord till den svenska utgåvan av Kapitalet från 1969 är oförglömligt) som på 1980-talet blev ny-institutionell teoretiker. Ogilvie menar också att skrånas kvalitetskontroll inte var tillförlig; i själva verket kunde de sänka kvaliteten (s 295-301). Där hänvisar hon också till andras studier av Yorkshire, Katalonien och de svenska hallrätterna (studerade av Klas Nyberg). Ogilvie menar att också i övriga Europa var skrån i sig otillräckligt för att garantera god kvalitet; det var statliga kontroller som kunde garantera sådan.

Det andra revisionistiska argumentet, att skråna gynnade ekonomin genom att främja utbildning, vilar enligt Ogilvie i hög grad på skrånas egna regler. Också här tycker O att tidigare forskare ser de skrivna reglerna alltför okritiskt som källor som talar om hur det fungerade i praktiken. Hon menar att många yrken som omfattades av skrån inte alls var särskilt kvalificerade. Dessutom så menar hon med stöd i ett fall i Württemberg 1780 att kraven som skråna ställde ofta gick ut på att stänga ute kvinnor, oäktingar och andra. (s 307f) Över tid ökade andelen av nya ull-mästare som själva hade fäder som var mästare i skrået. (s 310)

"Master profited by taking on apprentices to whom they did not pay wages on the grounds that they were providng them with training, and then exploiting them as cheap agricultural and household labour instead of training them." (s 311)

Inte ett enda av de 632 regelbrytande fallen som Wildberg-skrået bestraffade, rörde mästares uteblivande av utbildning till sina gesäller. Men i domstolsarkiven finns fall där gesäller rymt från sina mästare just av detta skäl, och för att de gjorts till gratis arbetskraft. Samtidigt så skvallrar den svarta marknadens utbredning i kvalificerad produktion -- bland annat ledd av kvinnor, judar och andra från skråna uteslutna grupper -- om att skråna inte var nödvändiga för att utveckla de kvalificerade arbetena. (s 312)

Det tredje revisionistiska argumentet som Ogilvie bemöter är det att skråna inte alls hindrade teknologisk utveckling, utan istället främjade den. Hon anför belägg från Württemberg där skråna hindrar utveckling, och en europeisk jämförelse där t ex Leiden, som hade svaga gillen, hade en dynamisk textilindustri under tidigmodern period, innan de blev utkonkurrerade av England. (s 321) Också West Riding i Yorkshire i England hade knappt några skrån alls, och hade mycket effektiv textilproduktion.

Det fjärde revisionistiska argumentet handlar om att skråna främjar socialt kapital. Det sker i fyra former: främjandet av delade normer, förbättrade informationsflöden om dessa normer, bestraffning av brott mot normer, och organisering av kollektivt agerande till normernas försvar. (s 323) Württembergs skrån främjade synnerligen normer, säger Ogilvie, men frågan är om dessa normer var till fördel för ekonomin? Normen att man inte fick göra enkelt arbete utan en koppling till skrå, normen att kvinnor inte fick utföra arbetet, normen att det var "ohederligt" att betala spinners en konkurrensmässig lön -- alla dessa normer hämmade ekonomisk utveckling, säger hon (s 324).

Ogilvie skildrar skråna som egenintresserade rent-seekers (s 327-9). Hon ger så revisionisterna en poäng i att det är bra att använda modern ekonomisk teori för att förstå skrån, men att de har använt helt fel teorier (s 329-331). Maktrelationer innebär -- som Mancur Olson diskuterat -- att ekonomiskt ineffektiva institutioner kan överleva länge.

S.R. Epstein replikerade 2008 i Economic History Review på Ogilvies artikel. Epstein menade att Ogilvie överförenklade "the revisionist position", ignorerade ny forskning om europeiska skrån, underskattade skrånas roll i England och Nederländerna, och felaktigt presenterade sin fallstudie av Württemberg som representativ för Euriopa i stort.

Ogilvie svarade, och man kan inte påstå att hon gick på defensiven -- Epsteins argument mot hennes text var, menade Ogilvie, "baseless" och hans påståenden om europeiska skrån "unsupported".

Referens

Epstein, S.R. (2008) "Rehabilitating the guilds", Economic History Review.
Sheilagh Ogilvie (2004) "Guilds, efficiency, and social capital: evidence from German proto-industry", Economic History Review. (finns här)
Sheilagh Ogilvie (2008) "Rehabilitating the guilds: A reply", Economic History Review. (här)

Inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015

Från Pikettys ojämlikhetsforskningsfabrik i Paris har det nu också kommit en studie av utvecklingen av inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015, författad av doktoranden Marc Morgan. Brasilien är känt för att vara ett av världens mest ojämlika länder, och så det har ett särskilt intresse att göra precisa beräkningar där. Detta har dock inte gjorts, menar Morgan, eftersom tidigare studier använt hushållssurveys vilka underskattar ojämlikheten och kapitalinkomsternas roll. Detta är eftersom de rika inte vill ge bort information om sina inkomster och tillgångar; eftersom de inte vill ägna tid åt att prata med intervjuare; och eftersom intervjuarna kanske inte ens kommer åt de rika, i deras "gated communities" (s. 3) Morgan använder DINA-ramverket, Distributional Income National Accounts, som kopplar ihop makronivån och mikronivån så att man ska kunna se precis hur ekonomisk tillväxt omsätts i ökade inkomster på olika platser i fördelningen. Därmed är det ett inkomstbegrepp före skatter och transfereringar som används, och Morgan försvarar detta kanske med lite överdriven energi -- det är såklart legitimt, men det är inte fel med nettobegreppet heller, det beror bara på vilka frågor man vill ställa. Morgan sågar också Gini-koefficienten och andra "syntetiska" mått på inkomstfördelning, som han menar inte visar den faktiska utvecklingen på ett bra sätt, och förespråkar istället mått av typen botten 50 procentens andel av inkomsterna, etc. Helt i Pikettys anda med andra ord.

Vad gäller data så kombinerar han surveydata och skattedata, vilket är intressant. Eftersom de två typerna av data skapas på så olika sätt så omfattar de mycket olika saker, och ger olika bilder av inkomsterna. Diagrammet nedan illustrerar detta vad gäller den bild av totala inkomster i landet som man får beroende på vilken källa man kollar på och vilka justeringar man använder.

Huvudresultaten visas i Figur 2, som återgivits ovan. Inkomstojämlikheten är hög, den decil med högst inkomster drar in ungefär 55 procent av inkomsterna att jämföra med ungefär 30 procent i Sverige. Det är inte så överraskande. Vad som är mer överraskande är väl hur stabil andelen är under perioden 2001-15. Som Morgan konstaterar i inledningen så utmärkte Brasilien sig under 2000-talet för att för första gången sedan 1960-talet ha en arbetarparti-regering, ledd av Lula, som bl.a. införde en relativt ambitiös minimilön, och det hyllade transfereringsprogrammet Bolsa Familia. Några sådana jämlikhetsökande effekter syns inte i Figur 2. Morgan påpekar också att de lägsta 90 procenten i Brasilien har inkomster i samma storleksordning som de lägsta 20 procenten i Frankrike, något som skvallrar om bristen på en stor "medelklass" -- i alla fall jämfört med en europeisk standard (s. 15).

Vad gäller att man inte ser effekterna av Lulas politik, så gör Morgan följande kalkyl (s. 16f). De sociala transfereringarna -- inklusive Bolsa Familia -- utgjorde i slutet av 2000-talet ungefär 1.5 procent av nationalinkomsten. Om man antar att de helt gick till botten 50 %, och helt finansierades av skatter på topp 10 %, så minskade de toppdecilens andel från 55.3 till 54 procent, och ökade bottenhalvans andel från 12.3 till 14 % år 2015. Transfereringarna är helt enkelt för små för att synas i makroperspektivet. De har gjort stor skillnad för fattiga hushåll, men har inte varit så stora i termer av pengar att de syns på ett tydligt sätt i de aggregerade siffrorna. Transfereringarna ökade från 0.3 procent av BNP år 2001 till 1.5 procent år 2015, men det är fortfarande lågt. Som jämförelse så var i Sverige år 1930 enligt Lindert (1994) transfereringarna 2.6 procent av BNP. Med ett bredare begrepp om "social benefits to households", som inkluderar både direkta transfereringar i pengar och socialförsäkringar, så är enligt OECD denna posts andel av BNP i Brasilien runt 15 procent, vilket visas i diagrammet nedan.

Här ser statens omfördelande aktivitet mycket högre ut än vad Morgan räknar med. Brasilien ser också mycket mer omfördelande ut med sina 15 procent än Costa Rica och Chile runt 4 procent eller Mexiko med 2.5 procent.

Morgan spårar den mycket höga ojämlikheten i Brasilien tillbaka till landets historia. Det var 1888 det sista landet i västra hemisfären att avskaffa slaveri. Och medan man blev republik 1889, så var det en republik dominerad av överklassen i de södra och sydöstra provinserna, framför allt Rio de Janeiro och Sao Paolo (som idag står för 50 % av nationalinkomsten, i ett land med 27 provinser). Sao Paolos kaffe-oligarker fortsatte att dominera politiken med ett system av klientelism. 1900-talets politiska turbulens, med en rad av abrupta regimskiften, ledde aldrig till någon konsekvent omfördelningspolitik. Inte minst så var graden av illitterata länge hög, och det offentliga utbildningssystemet svagt.

Slutligen så diskuterar han den politiska utvecklingen 2001-15, från Cardosos högerregering till 2003 till arbetarpartiregeringar under Lula och Dilma. 2000 till 2015 så ökade den reala medelinkomsten med 18 procent, men den reala minimilönen med 64 procent. Socialförsäkringar som pensioner indexerades också till minimilönen, och den indirekta ojämlikhetsminskande effekten av detta kan ha varit större än den direkta effekten genom minimilönerna i sig (s. 22).

Referens

Marc Morgan (2017) "Extreme and persistent inequality: New evidence for Brazil combining national accounts, surveys and fiscal data, 2001-2015", WID.World working paper 2017/12.

Förmögenhetsojämlikhet i USA 1949-2013

Tre ekonomisk-historiker från Bonn har ett nytt paper om ojämlikhet i inkomster och förmögenheter i USA 1949-2013. Inte direkt outforskade ämnen (Piketty och Saez, Piketty och Zucman 2014, osv). Det nya med Kuhn-Schularick-Steins (KSS) studie är att de tagit fram Survey of Consumer Finances (SCF) som gjordes av forskare på University of Michigan 1948-1977; medan SCF:s gjorda sedan 1983 har använts i forskningen, framför allt av Edward Wolff, så hade de tidigare inte använts. De ledande metoderna i litteraturen om inkomst- och förmögenhetsojämlikhet är för inkomsterna skattedata och för förmögenheter kapitaliserade skattedata. I inkomstskattedatat saknas dock, säger KSS, låginkomsttagare som inte betalade skatter, och "non-filers". Liknande så fattas i ens beräkningar av förmögenheter baserat på kapitaliserade skattedata typer av förmögenhet som inte beskattas.

När toppinkomststudier baserat på skattedata, Kuznets gamla metod, slog igenom med dunder och brak för femton år sedan så var argumentet för den typen av data inte minst survey-studiers tillkortakommanden i att de missar toppinkomsttagare, som tenderar att tacka nej till att intervjuas om sin privatekonomi, och kapitalinkomster. Nu kommer KSS ironiskt nog och vänder inklusionsargumentet på andra hållet: surveys kan, säger de, vara bättre än skattedata på att fånga låginkomsttagarna. [1]

Huvudresultatet i studien är att visa hur medelklassen -- här definierad som 25:e till 75:e percentilen i inkomstfördelningen -- varit den stora förloraren på den ökade inkomstojämlikheten sedan 1980-talets början. På 1950- och 60-talen gick 40 cents av varje dollar i ökad nationalinkomst till medelklassen, medan toppdecilen fick 30 cent. Sedan 1970 har fördelningen istället varit 15 cents till "medelklassen" och 75 cents till den översta decilen. (Piketty i sin bok refererar till den översta percentilen som "the dominant class" och percentilerna P90-P98 som "the wealthy class".)

KSS utforskar också relationen mellan inkomst- och förmögenhetsojämlikhet. Om inkomstojämlikheten ökar bör också förmögenhetsojämlikheten öka, om de rika sparar av sina ökade inkomster. KSS visar dock att de två måtten inte korrelerat helt och hållet sedan 1949 i USA. Inkomstojämlikheten ökade kraftigt på 1980-90-talen men förmögenhetsojämlikheten var 2007 knappt högre än den var 1971. Nyckeln är skillnaden i vad de rika äger, och vad medelklassen äger. För de rika är priser på aktier och andra värdepapper fundamentala för förmögenhetsutvecklingen, medan medelklassens förmögenheter framför allt är deras bostäder. När bostadspriserna ökar mer än aktiepriserna gynnas alltså medelklassen relativt mer än överklassen.

Fotnot
[1] Pappret kommer presenteras i Paris i övermorgon; på samma konferens deltar R. van Ooijen, Eduard Suari-Andreu och Rob Alessie från universitetet i Groningen som pekar på kontrasten mellan surveydata och kapitaliserade inkomstdata och menar att problemet med surveydata är att man tappar bort de rikaste, medan problemet med kapitaliserade inkomst-metoden är (a) att man överskattar ojämlikheten om de rika har högre avkastning på sina tillgångar än vad andra har, och (b) att man missar en del förmögenhetskategorier. Deras data är å ena sidan en surveystudie med förmögenheter för ungefär 2000 holländska hushåll per år 1993-2016, och å andra sidan ett dataset med 200 000 holländska hushåll från Statistics Netherlands där de har uppgifter om tillgångar, skulder och kapitalinkomster. De kan därmed med dessa källor beräkna ojämlikheten både med survey-metoden och k.i.-metoden, och jämföra resultaten. (Fagereng et al 2015 gör något liknande, fast bara med två typer av tillgångar: aktier och obligationer.)

Referens

Moritz Kuhn, Moritz Schularick and Ulrike Steins (2017), "Income and Wealth Inequality in America, 1948-2013", CEPR Discussion Paper 20547. (pdf här)