Löneledd tillväxt och produktivitet i sju länder 1960-2000

Naastepad (2006) var den första som förde in produktiviteten i Bhaduri-Marglin-modellen. Hein och Tarassow (2010) följde efter. Som belägg för originalitet gentemot föregångaren pekar de på att de tar in produktivitetstillväxtens effekt på investeringarna, och att de använder löneandelen istället för reallönetillväxten som exogen variabel. De kollar också på sju länder 1960-2007 istället för bara Nederländerna; de sju länderna är samma sample som i Hein och Vogel (2008).

Hein och Tarassow visar deskriptiv statistik för de sju länderna 1960-2007 och det visar tydligt skillnaden mellan "de gyllene åren" och perioden därefter, då produktivitetstillväxten var lägre. I USA och Storbritannien återhämtade sig tillväxten dock bättre på 1980-talet. (s 730)

Den funktionella inkomstfördelningen är exogen variabel, bestämd av institutionella faktorer och maktförhållanden, "i.e. by competition between firms in the foods market and between firms and labourers in the labour market." (s 731) Produktiviteten bestäms utifrån Kaldor av (1) kapitalintensitet, som antas vara förkroppsligade tekniska framsteg, (2) Verdoorns lag/kapacitetsutnyttjandet, och (3), med referens till Cassetti (2003, artikel i CJE), Naastepad (2006) och Taylor (1991, Income Distribution, Inflation, and Growth), realööneökningen. Hein och Tarassow följer Cassetti (2003) i att använda löneandelen istället för reallönetillväxt som lönepush-variabel; "because we hold that real wage growth will only give an additional push to capitalists’ efforts to implement technical progress if it exceeds productivity growth and downward pressure on the profit share or on unit profits is exerted." (s 735)

McCombie (2002) ger en översikt av fler än 80 studier av Verdoorn-effekten. Han menar att den skattade effekten är tämligen stabil, med en koefficient mellan 0.3 och 0.6. (s 741) Hein och Tarassow kollar också på studier av effekter av reallönen på produktivitet. Marquetti (2004) kollar på USA 1869-1999 och finner otroligt nog att lönen Granger-orsakar produktivitet, men att produktivitet inte Granger-orsakar reallönen. (s 741) Det låter orimligt i mina öron. Naastepad finner en koefficient av reallönen på produktiviteten på 0.52. Vergeer och Kleinknecht (2007, "Jobs versus productivity?") i panelregressioner för 19 OECD-länder 1960-2004 har med produktivitetsgapet till teknologiledaren (catch up), laggad produktivitetsväxt ("path dependence"), tjänstesektorns andel (strukturomvandling), och land- och tidsdummies. Deras skattade Verdoorn-effekt är mellan 0.23 och 0.26 och lönepush-koefficienten mellan 0.24 och 0.34.

Hein och Tarassows egen empiriska undersökning börjar med arbetsproduktivitet per timme som beroende variabel. Som lönepush-variabel provar de reallönetillväxt (likt Naastepad), men kör också i andra regressioner med löneandel. Som kontrollvariabler har de (1) industrins andel av BNP, och (2) avståndet i produktivitet till ledaren, USA. (s 742). Regressionsapproachen är först och främst ECM, men när variablerna inte är kointegrerade använder de istället vad de kallar "dynamic differences", där de inkluderar en laggad beroende variabel bland förklaringsfaktorerna, och laggar av de diffade oberoende variablerna. "The long-run coefficients for the difference equations were obtained by summing up the coefficients of the exogenous variables and dividing them by one minus the coefficient of the lagged endogenous variable [e.g. b3/(1–b1)]." (s 742)

I regressionstabellerna är det slående att den exakta specifikationen skiljer sig åt så mycket mellan länderna. I Storbritannien används lönetillväxten omedelbar och med en lagg, i Nederländerna och USA bara med en lagg, och i Frankrike och Österrike med tre laggar. Andelen industri i ekonomin är med bara med tre laggar i Tyskland och Frankrike, t-2 och t-1 i Storbritannien, t-1 och t i Österrike, och bara utan lagg i USA. (s 743f) Också val av dummies är väldigt ad hoc -- 1976 i Frankrike, 1979 och 1981 i Nederländerna, 1966 och 1982 i Österrike, 1974 och 1981 och tidstrend i Storbritannien, 1963, 1976, 1978 och 1984 i USA. De skattade Verdoorn-effekterna varierar mellan 0.11 och 0.54, och effekten av reallön på arbetsproduktivitet mellan 0.25 och 0.67. Hein och Tarassow går därefter över till att använda kapitalandelen som förklarande variabel, och då säger de lite mystiskt att det finns ett strukturellt brott mellan kapitalandel och produktivitet runt 1980.  Chowtestet ger tvetydiga resultat säger de och förklarar det med att brytpunkter 1979-82 kombinerat med en brytpunkt i mitten av 80-talet blir oläsligt. Därför använder de istället subperioder. Också med kapitalandelen är specifikationerna lite oförutsägbara. I USA används Δkapitalandelen t-3 men i Storbritannien t-2. Konstigt är också att de använder ΔBNP år t för att förklara Δproduktivitet år t. I Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike använder de sub-samples och kollar på 1960-82 och 1983-2007 separat. Här är det också konstigt att de för den tidigare perioden inkluderar omedelbara effekter av kapitalandelen i Tyskland, Nederländerna och Österrike; i de två senare länderna helt utan några laggade motsvarigheter. För den senare perioden används däremot mest laggar, utan omedelbara effekter. I alla tre länder är den skattade omedelbara effekten positiv (0.80, 0.29 och 0.67), vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på att kapitalandelen beror på produktivitet/arbetsersättning, dvs den beroende variabeln är en del av den oberoende variabeln. (s 748) Också här är valet av dummies och tidstrender eller ej ogenomskinligt.

I slutsatserna betonar de att effekterna av lönepress på produktivitet kan omvandla ett land med profitledd efterfrågan-regim till ett land med löneledd tillväxt-regim. Men det är bara i USA och Storbritannien som kapitalandelen konsekvent har en negativ effekt på produktiviteten. I Österrike, Tyskland och Nederländerna bara efter 1985, i Frankrike inte alls (s. 750); som jag betonat så kan man dock diskutera de metodologiska valen bakom dessa resultat. Hein och Tarassow avslutar:

"Summing up, in those wage-led economies in which we also found a statistically significant negative effect of the profit share on productivity growth, as in Germany, the UK and the USA, the dampening effects of a rising profit share on the demand and the productivity regime reinforce each other and an overall contractive effect of a rising profit share emerges. In France with a wage-led demand regime but no significant direct effect of the profit share on productivity growth, we also obtain an overall contractive effect of a rise in the profit share, because the negative aggregate demand effect also spills over to productivity growth via the Verdoorn channel.
In countries with a profit-led demand regime, however, as probably in the Netherlands or in Austria, the expansive effects of an increasing profit share on aggregate demand go along with a partially depressive effect on productivity growth, which, however, may be compensated for by the expansive effect via GDP growth and the Verdoorn effect. Therefore, the character of the overall regime in these countries (contractive, intermediate or expansive) remains to be determined in more detailed empirical analysis, which will have to focus on the interaction of demand and productivity regime.
In those economies with a wage-led demand regime, however, a clear-cut result for economic policies is obtained from our analysis, at least for the period since the mid 1980s. Redistribution at the expense of labour is not only harmful for aggregate demand and economic activity in the short run, it has depressing effects on capital accumulation and productivity growth, and hence on potential growth and the ‘natural rate of growth’, in the long run. If potential feedbacks on distribution, not discussed in the present paper, were included, the danger of cumulative downwards processes in these economies are quite obvious, with falling wage shares, falling GDP, capital stock and productivity growth rates reinforcing each other." (s 751)

Referens

Eckhard Hein och Artur Tarassow (2010) "Distribution, aggregate demand and productivity growth: theory and empirical results for six OECD countries based on a post-Kaleckian model", Cambridge Journal of Economics 34, 727-754.

Produktivitetens roll i löneledd tillväxt

Diskussionen om löneledd och vinstledd tillväxt som följt Bhaduri och Marglin (1990) har fokuserat på bestämningen av efterfrågan i form av inhemsk konsumtion, investeringar och exporter. Då frågar man: om löneandelen av förädlingsvärdet/inkomsterna ökar med 1 procentenhet, hur mycket ökar konsumtionen (eftersom löntagare konsumerar på marginalen mer än vad kapitalägare gör), hur mycket minskar investeringarna (eftersom det minskar lönsamheten), och hur mycket minskar exporterna (eftersom det ökar lönekostnaderna).

Den holländska ekonomen C.W.M. Naastepad vände 2006 på detta i en artikel om den holländska ekonomin 1960-2000. Hon konstaterar i början att Holland sedan Wassenaar-överenskommelsen 1982 är det mest klassiska exemplen av alla på löneåterhållsamhet -- att facken gått med på att hålla tillbaka löneökningarna, för att öka investeringar och exporter. Detta bygger på antagandet att ekonomin i Bhaduri-Marglins bemärkelse är vinstledd -- en ökning av kapitalandelen ökar tillväxten. Naastepad argumenterar dock för att arbetsproduktiviteten i sig påverkas av löneökningarna. Detta utgår från Nicholas Kaldors analys av produktiviteten på 1950-60-talen, då han menade att produktivitetstillväxten påverkas av (a) kapacitetsutnyttjandet i enlighet med den s.k. Verdoorns lag, att med större kapacitetsutnyttjande ökar produktiviteten mer, och (b) reallöneökningarna, där högre löneökningar pressar fram större teknologisk innovation vilket ökar produktiviteten. Denna idé fanns i Marx Kapitalet, men också hos en neoklassisk ekonom som John Hicks (1932). (Jfr Simon Wren-Lewis kommentar till Storbritannien idag här.) 

Reallönen och dess tillväxt är den exogena variabeln i Naastepads modell; hon antar att den bestäms "by institutionalised negotiation, bargaining and collaboration between labour iunions and employers' associations and often the government (Bhaduri and Marglin, 1990; Taylor, 1991)." Modellen bygger på två förhållanden. (1) En produktivitetsregim där p bestäms av efterfrågan och av reallönen. (2) en efterfråganregim om lönetillväxtens effekt på C, I och X. I bestäms så här:

Faktorn b fascinerar mig, "autonomous investment growth" som alltså inte kan förklaras av modellen. Exporterna bestäms av arbetskostnaderna och av världshandelns storlek.

Hon kör single equation-regressioner där i tur och ordning arbetsproduktiviteten, sparkvoten, investeringarna, och exporterna bestäms, för Nederländerna 1960-2000. För produktiviteten får hon en koefficient på 0.63 av BNP-tillväxt, och 0.52 av reallönetillväxt. Regressionen är i form av AR(1).

De totala resultaten, när hon väger ihop effekter på produktivitet, konsumtion, investeringar och exporter är att en 1 procents högre lönetillväxt ökar BNP med 0.06 procent. Tillväxtregimen är alltså löneledd, men väldigt svagt så. (s 24) Total BNP-tillväxt i Nederländerna bestäms mest av tillväxten i världen, och av "autonomous investment growth" (fotnot 1, s 24).

Hon går vidare med att jämföra perioden 1960-80, "de gyllene åren" och deras slut (Jfr Eichengreen och Iversen för en mycket annorlunda analys), och perioden 1984-2000 av löneåterhållsamhet. Perioden 1984-2000 var reallönetillväxten -5.3 procentenheter lägre, och världshandelns tillväxt -1.2 procentenheter lägre. Vad gjorde detta med BNP-tillväxten i Nederländerna?

En stor del av minskningen av BNP-tillväxten från 1960-80 till 1984-2000 förklaras enligt modellen med lägre tillväxt i världshandeln. Den mycket lägre reallöneökningen har också den haft en negativ effekt på BNP-tillväxten, genom produktiviteten. Produktiviteten ökade 3.3 procent mindre om året 1984-2000 jämfört med 1960-1980. Däremot så ökade sysselsättningen 2.3 procent snabbare 1984-2000 än under den tidigare perioden. Naastepad visar att detta hänger ihop: sänkningen av lönetrycket efter 1982 har sänkt produktivitetsökningstakten, men ökat sysselsättningen.

I slutsatserna säger Naastepad att de negativa effekterna av reallönetillväxt på investeringar och exporter är mindre än vad man kunde tro (dock som i Bowles och Boyer 1995 och Carlin et al 2001). Däremot så har de negativa effekterna på produktivitetstillväxten underskattats.

"Real wage restraint explains—both directly (by retarding induced technological change) and indirectly (through Verdoorn effects)—85% of the decline in Dutch productivity growth after 1984. The effort to revive stagnant investment by curbing real wage growth, while having only a marginal impact on the rate of GDP growth, thus had a tremendous impact on the nature of GDP growth: owing to the slowdown of productivity growth, Dutch output growth became significantly more labour-intensive during 1984–2000. The Dutch employment miracle is, therefore, the by-product of ‘wage-led’ technological regression."

Hon slutar därmed också att dra policy-slutsatser, och att förespråka ett mer egalitärt recept med högre löner och snabbare teknologisk utveckling.

Referens

C.W.M. Naastepad (2006) "Technology, demand and distribution: a cumulative growth model with an application to the Dutch productivity growth slowdown", Cambridge Journal of Economics. Läs här.

Bhaduri-Marglin-modellen

Om fördelningen mellan löner och kapital förändras, vad har det för effekt på den ekonomiska tillväxten? Bhaduri och Marglin lade 1990 fram en teori om att en ökning av löneandelen har motstridiga effekter på olika aspekter av BNP. Eftersom löntagare förväntas ha större tendens att konsumera ur extra inkomst än kapitalägare, bör konsumtionen öka. Å andra sidan bör en ökning av löneandelen, eller rättare sagt den medföljande minskningen av kapitalandelen, ha en negativ effekt på företagens investeringar. En ökad löneandel innebär också ökade arbetskostnader vilket bör ha en negativ effekt på exporterna. Den sammantagna effekten beror på de tre elasticiteterna, som kan förväntas variera över tid.

Modellen har fått stort genomslag i post-keynesianska eller post-Kalecki-kretsar; artikeln har 1105 citeringar på Google Scholar. Förra året skrev Eckhart Hein ett paper som helt enkelt ger en översikt över Bhaduri-Marglin-modellens historia sedan 1990. Hein kallar den post-kaleckiansk, för att skilja den från vad han kallar neo-kaleckianska modeller (Rowthorn 1981; Dutt 1984, 1987). Heterodoxa ekonomer tenderar att älska typologier och Hein excellerar i detta när han lägger fram en figur med sex typer av teorier om tillväxt och fördelning -- gammal neoklassisk (Solow, Swan), ny neoklassisk (Romer, Lucas), klassisk/marxistisk, och så tre typer av post-keynesiansska: Kaldor-Robinson, och så två PK som också är Kalecki-Steindl: neo-kaleckianska och post-kaleckianska (s 4). I Kaldor och Robinson är det kapitalackumulationen som bestämmer inkomstfördelningen, tillsammans med tendenser att spara ur löne- och kapitalinkomster (s 6). I den andra generationen av postkeynesianska modeller baserade på Kalecki (1954, 1971) och Steindl (1952) så bestäms inkomstfördelningen av maktfördelningen mellan arbete och kapital, framför allt genom mark-up pricing (jfr Barkai 2016 i nutida mainstream-ekonomi!). Graden av kapacitetsutnuyttjande bestäms av aggegerad efterfrågan, från kapitalackumulation och konsumtion. Kapitalackumulationens takt bestämmer fortfarande profitkvoten, men nu genom variationer i kapacitetsutnyttjande, inte genom inkomstfördelningen. (s 7)

För att jämföra modellerna börjar Hein med en enkel modell med privat ägande, kapitalister och arbetare, en stängd ekonomi utan offentlig sektor (s 8f). Han diskuterar "model closure" i den gamla neoklassiska modellen och de andra, alltså ungefär hur man får modellen att gå ihop. Vilka variabler får anpassa sig? I den klassiska/marxistiska modellen är, säger Hein, de exogena variablerna kapitalandelen (h), "the capital-potential output ratio" (v), "the normal rate of capacity utilisation" (u), och tendensen att spara ur profiter (sπ). (s 14)

De endogena variablerna är som vi ser BNP-tillväxt (g) och profitkvoten (r).

I den post-keynesianska Kaldor-Robinson-modellen får kapitalandelen anpassa sig för att få profitkvoten till sin jämviktsnivå. Investeringar bestäms inte som i den klassiska modellen av hushållens sparande. Det är en "monetary production economy" med en finanssektor, och företag kan finansiera investeringar internt eller genom banker och finansföretag. Investeringarna får nu en egen ekvation (s 16). Investeringsbeslut bestäms enligt Kaldor (1955, 1957, 1961) och Robinson (1956, 1962) av "animal spirits" som hos Keynes, och av förväntade vinster. Hela modellen ser ut så här:

Referens

Eckhard Hein (2016) "The Bhaduri/Marglin post-Kaleckian model in the history of distribution and growth theories – an assessment by means of model closures", Institute for International Political Economy Berlin working paper no. 66/2016. Finns att ladda hem på Repec här.

Tillväxtmodellperspektivet i jämförande politisk ekonomi

I jämförande politisk ekonomi -- forskning, mest gjord inom statsvetenskap men också sociologi och andra ämnen, om ekonomisk utveckling, välfärdsmodeller och arbetsmarknadsinstitutioner i olika länder -- så har de senaste femton åren eller så varieties of capitalism (VoC) varit det dominerande perspektivet. Gentemot maktresursteorin som var väldigt inflytelserik på 1980- och 90-talen, som betonade arbetarrörelsens ledande roll i att utforma välfärdsregimer, så betonar VoC företagens roll, och sambandet/samberoendet mellan institutioner på en rad olika fält -- corporate governance, lönebildning, välfärdsstat och så vidare. Jämfört med Esping-Andersens gamla välfärdsregimstypologi med en skandinavisk/socialdemokratisk modell, en anglosaxisk/liberal modell och en kontinental/konservativ modell, så föreslog VoC bara två modeller: "liberala marknadsekonomier", och "koordinerade marknadsekonomier".

Det har hela tiden funnits kritik mot VoC, framför allt för bristande förståelse för makt och bristande dynamik. Kathleen Thelens senaste bok, Varieties of Liberalization (2014) ser i alla fall jag som ett försök att behålla insikter från VoC men röra sig ut ur det paradigmet, för att kunna inkorporera kritikernas insikter. Wolfgang Streeck har uttalat sig än mer direkt, eller kanske burdust, om VoC:s brister.

Men som så ofta så gäller att "you can't beat something with nothing", och för att slå en teori behöver man en annan teori. Lucio Baccaro och Jonas Pontusson presengterar i sin artikel "Rethinking Comparative Political Economy: The Growth Model Perspective" i Politics and Society 2016 just en sådan ny teori. Jag har redan bloggat om den artikeln, som jag ser som starten på något väldigt spännande, och här tänkte jag bara kolla på de kommentarer som publicerades redan i samma nummer som B och P:s artikel. Redaktörerna för tidskriften var alltså medvetna om att något stort var på gång.

Hope och Soskice
David Soskice var en av huvudtänkarna bakom VoC så det är ingen skräll att han i sin artikel, samförfattad med David Hope som likt DS är på LSE, är tämligen kritisk till B och P. Man kan inte säga att de helt avfärdar B och P utan de förhåller sig artigt till deras artikel, men försöker, kan man nog säga, relativisera och förminska BP:s bidrag. Hope och Soskice är positiva till BP:s användning av Kalecki och fokus på inkomstfördelning som drivande bakom konsumentefterfrågan, som är den viktigaste bestämningsfaktorn på tillväxt på kort sikt. Men de dömer ut det post-keynesianska ramverket som BP bygger på, som HS menar inte kan integrera utbudssidan och efterfrågesidan -- vilket neo-keynesianska modeller däremot kan. HS förespråkar en sådan modell med tre steg, där efterfrågan på kort sikt bara är steg ett. Steg två är Phillipskurvan och relationen mellan arbetslöshet och inflation. (Jfr detta blogginlägg om lönebildning.) Det handlar om klasskonflikt, vilket Rowthorn visade på 70-talet, men för också in penningpolitiken i bilden -- en faktor som är helt central i HS modell men fattas hos BP. Följande citat illustrerar väl hur HS resonerar och vad de vill:

"It is the supply side of the economy that pins down the equilibrium levels of output and unemployment in the medium run in the model, but the equilib- rium can shift in response to changes in the bargaining power of labor and the power of business to increase profit markups. Also, as the whole theory of wage coordination shows, when increased bargaining power permits wage coordination across sectors, the result is likely to be a lower, not a higher, equilibrium unemployment rate." (s 220)

Steg 3 är den penningpolitiska regeln, där räntan håller ekonomin i balans. Så sett finns det ett slags konservativt inslag i HS modell, som likt VoC bygger mycket mera på balans och jämvikt än vad BP:s modell, som uttryckligen handlar om förändring, gör. Det beror givetvis delvis på att man försöker förklara olika saker, men jag tror inte att det är det enda.

Jag blir inte så övertygad av HS teoretiska argument, men däremot så gör de en mycket intressant kritik av BP:s empiriska undersökning, där BP försöker visa att Sverige har en "balanserad" tillväxtmodell där både inhemsk konsumtion och exporter spelar roll, medan Tyskland har en uteslutande exportorienterad modell. Det beror enligt BP på att svenska exporter är mer högteknologiska och därför mindre priskänsliga och därför mindre känsliga till lönehöjningar. Med mer lönetillväxt har Sverige också fått mer privat konsumtionstillväxt än Tyskland, menar BP. HS pekar på att det empiriska fundamentet för detta intressanta argument nog är väl sparsmakat. De gör den rimliga poängen att BP:s empiriska undersökning faktiskt bara täcker perioden 1994-2007 vilket är få år, och dessutom speciella år, på så sätt att Tyskland när perioden börjar just återförenats, medan Sverige just upplevt sin värsta ekonomiska kris sedan tidigt 1920-tal. Om man istället börjar jämförelsen år 1991 ser det hela mycket annorlunda ut, visar de (diagram 2). De har också en intressant kritik av BP:s ekonometri.

Cathie Jo Martin
Cathie Jo Martin börjar med ett vältaligt prisande av BP:s artikel som känns väldigt amerikanskt: "The argument is at once rich yet parsimonious, familiar and instinctively appealing yet original in its encompassing scope, and resonant with implications for equitable growth and social solidarity." Osv.

Martin verkar övervägande positiv, men pekar på att BP inte utforskar "the coalitions of social forces that underlie diverse growth models". (s 229) Där menar hon att institutioner i VoC:s bemärkelse också måste in i diskussionen, eftersom de formar aktörers incitament till olika koalitioner. Martin pekar särskilt på den offentliga sektorns storlek som en drivande kraft. En större offentlig sektor stärker byråkraters incitament att ge bra utbildning åt lågutbildade, för att höja produktiviteten också i offentlig sektor. Den stärker politiska koaalitioner för omfördelning genom att öka low-skill workers sysselsättning och därmed minska skillnden mellan insiders och outsiders. Den stärker facken eftersom facken ofta har enklare att organisera i offentlig sektor.

Hon sammanfattar sitt koalitionsargument i tabellen nedan:

Det är en bra poäng, tycker jag, att BP:s artikel saknar koalitionsperspektivet. Och jag tror inte heller att de skulle ha något att invända mot den poängen: det var inte syftet med deras artikel att få med den vinkeln, och den vinkeln strider inte mot deras argument. Den andra institutionen som Martin menar formar koalitionerna är lönebildningssystemet (s 232). I en tabell visar hon att Gini-koefficienten och andelen fattiga är starkare korrelerat med lönebildningssystem än med ett lands industristruktur, vilket BP:s modell kanske skulle implicera. Två bra poänger, och Martin avslutar ändå med beröm, inklusive att BP:s "conception of balanced grwoth and renewed attention to consumption as well as investment is a welcome corrective to the tyranny of the supply side". (s 232)

Michael Piore
Piore likt Hope och Soskice är inte hundra procent imponerad av BP:s artikel, och likt HS vill han så att säga cut them down to size. Han börjar alltså: "Baccaro and Pontusson’s article is basically an endeavor to resurrect the Keynes- Kalecki analytical framework and direct it toward an understanding of the differences in the macroeconomic performance of national economies, particularly their performance in the last several decades." (s 238) Han tar därefter artikeln som språngbräda för en lång kritik av VoC från Piores egen ståndpunkt -- inte från BP:s. Piore är missnöjd med att VoC klassificerar USA som en "liberal marknadsekonomi" och därmed i hans tycke missar att USA:s ekonomi under efterkrigstiden styrdes av stora företag, fack och andra institutioner. Piore menar att VoC både missar detta faktum, och möjligheten att förklara övergången från efterkrigstidens system till vad han motvilligt kallar finansialisering. VoC är inte alls en teori om kapitalism, säger Piore, utan bara en teori som vill förklara den interna koherensen i ett tyskt system å ena sidan och ett US-amerikanskt system å andra sidan, implicit på 1990-talet (s 239).

BP:s modell med inkomstfördelning och aggregerad efterfrågan är bättre anpassad att förklara skiftet, säger Piore. "It is less a typology, and more a real theory." (s 240) Men han menar att de måste gå längre och utveckla sin approach -- utan att snegla över axeln på VoC, utan med kapitalism i fokus.

Wolfgang Streeck
Veteranen Streeck kan verkligen skriva och börjar sin artikel slagkraftigt och koncist:

"The article by Baccaro and Pontusson opens promising new avenues for comparative political economy (CPE) and has the potential to end its stagnation, to the extent that CPE still adheres to the standard varieties of capitalism (VoC) model, in its pure or extended version. (Extended versions were successively made up ad hoc, in Kuhnian “normal science” ways, to accommodate “anomalous” observations and protect the model from falsification, at the price of watering it down.) In particular, I see the paper dealing a death blow to the so-called firm-centered—that is, efficiency-theoretical and economistic—concept of “capitalist” diversity." (s 244)

Streeck hoppas på att folk ska överge VoC-modellen en gång för alla, och menar att BP introducerat en rad skäl till detta. (1) BP:s fokus på tillväxtmodeller kan få slut på den rigida binära kategoriseringen som utmärker VoC. Streeck menar att länderna som VoC klassificerade i slutet på 1990-talet alla gått i ett nyliberalt håll sedan dess vilket är ett problem för modellen, men menar att det redan på 1990-talet borde varit uppenbart att VoC:s typologi "was no more than a historical snapshot -- and a pretty coarse-grained one", med tanke på att de "liberala marknadsekonomierna" USA och Storbritannien båda under efterkrigstiden var något betydligt mer socialt koordinerat. (Jfr Piores kritik!) (2) Med tillväxtmodellsperspektivet kommer vi undan det rigidiga "2 typer"-argumentet, men utan att få oändligt många modeller -- aggregerad efterfrågan kan bara drivas av ett par olika saker. "This makes the growth model approach suitable for theorization." (s 244) Streeck pekar på det centrala i att tillväxtmodellerna till sin natur är föränderliga, dynamiska, och vill att forskare ska se på samspelet mellan ett lands ekonomiska strategi och modell å en sidan, och "its underlying institutional and political structure—in different terminology, the country’s hegemonic social bloc" å andra sidan. (3) Tillväxtmodellsapproachen "restores history to CPE". (s 245) (4) Approachen tar också in politik och makt i CPE igen. Och här svingar Streeck rejält, på ett sätt som jag helt håller med om:

"Political conflicts can again be conceived as being over power, instead of over the best way to coordinate the economy. Efficiency is recognized as what it is: a secondary concern for those struggling for political supremacy and economic control. This applies even under “rational” capitalism, where the ruling class is interested primarily in profits and only secondarily in productivity; if the latter comes at the expense of the former, capitalists are quite willing to do without it. Low growth is fine with capitalists as long as it is accompanied by a declining wage share and rising profits." (s 245)

(5) BP:s approach tar in kapitalismen igen, och med kapitalism, konflikt -- "not technoccratic disagreement over optimal coordination, but distributional conflict. Here Baccaro and Pontusson's rediscovery of Kalecki is of the highest importance and may point the way to a modern version of a historical-institutionalist theory of capitalist development." (s 245) Med konflikt får vi också en bättre modell av institutionell förändring, säger Streeck, som dock avstår från att referera till sin egen bok med Thelen från 2005, Beyond Continuity, som nog kan sägas ha efterfrågat sådant redan då. (6) Idén om "historical-political settlement" hänger ihop med idén om ett dominant socialt block, säger Streeck med ekon av Gramsci, och då kommer vi till frågan om klass, ännu en dimension som underskattas i VoC. (7) Modellen behöver också en länkning mellan utbudssidan och efterfrågesidan, och Streeck litar på att BP och andra kommer att utveckla detta.

Referenser
Specialnumret av Politics and Society finns här.

Politik och kapitalandelar

"the question of what share of output should go to wages and what share to profits /.../ 

has always been at the heart of distributional conflict."

Piketty (2014, s 39)

Två nya papers undersöker effekten av politik på (a) börsen, och (b) fördelningen av inkomster mellan arbete och kapital. Eftersom de två utfallsvariablerna hänger ihop -- se Greenwald, Lettau och Ludvigson  -- så blir det ett gemensamt blogginlägg. Det finns vid det här laget massvis av studier av löne- och kapitalandelarnas bestämningsfaktorer. Också en hel del som studerar institutionella faktorer -- jag tänker då inte minst på Tali Kristals maktresursteoretiska studie från 2010, som särskilt visar på fackföreningarnas roll.

Det har gjorts färre studier som studerar särskilda policies och händelser. Men nu har på ett par veckor två sådana papers kommit ut. Det ena, av Girardi och Bowles, handlar om effekterna av valet av socialisten Salvador Allende 1970 och Pinochets militärkupp 1973 på Santiago-börsen. De visar att Allendes valseger sänkte börsen, medan den kapitalägarvänlige Pinochets kupp tvärtom ledde till en börsboom.

Studien av nationalekonomerna Thorsten Drautzburg, Jesus Fernandez-Villaverde, och Pablo Guerron-Quintana är mera allmän. De studerar effekterna på kapitalandelen av politiska chocker, som påverkar de anställdas förhandlingsposition, i 8 länder sedan 1960-talet (t.ex. Franco-diktaturens fall och den portugisiska juntans fall, se ovan) och i USA:s delstater. En väldigt intressant del av deras papper är när de studerar effekten av introducerandet av så kallade right to work-lagar i USA:s delstater. RTW är en omskrivning av antifackliga lagar; det har gjorts en del forskning om dem men det fascinerande med Drautzburg et al:s studie är att de visar hur RTW-lagar ökar kapitalandelen i delstaten med 1.5-1.6 procentenheter jämfört med övriga USA, på fem års sikt.

Girardi och Bowles kommer från den heterodoxa nationalekonomiska institutionen på U Mass Amherst (jfr min artikel i Fronesis), och vi är kanske inte så förvånade över att den gamle marxisten Bowles tror på att politik spelar roll för fördelningen mellan arbete och kapital. Men Drautzburg kommer från Federal Reserve-systemet, Fernandez-Villaverde från ivy league-universitetet Penn, och Guerron-Quintana från Boston College; inga heterodoxa böjelser här. Inte desto mindre: "The political process is an important driver of the income distribution."

referenser

Thorsten Drautzburg, Jesus Fernandez-Villaverde, och Pablo Guerron-Quintana (2017) "Political Distribution Risk and Aggregate Fluctuations, opublicerat paper. Tillgängligt här.

Daniele Girardi och Samuel Bowles (2017) "Institutional shocks and economic outcomes: Allende's election, Pinochet's coup and the Santiago stock market", working paper, University of Massachusetts Amherst, Department of Economics WP 2017-19. Tillgängligt här.

Daniel L. Greenwald, Martin Lettau och Sydney Ludvigson (2016), "Origins of stock market fluctuations", opublicerat paper. Tillgängligt som pdf här.

Thomas Piketty (2014) Capital in the Twenty-first Century.