När och varför blev Sverige ett jämlikt land?

Toppdecilens andel av de privata förmögenheterna sedan 1740: Sverige och tre andra länder. 

Ur vårt kommande paper i Economic History Review.

Jag har gästbloggat på Politologerna! "När och varför blev Sverige ett jämlikt land?" är rubriken.

Den historiska vändningen i demokratiseringsstudier

Statsvetarna Giovanni Capoccia och David Ziblatt lanserade 2010 en ”historisk vändning” i demokratiseringsstudier. Denna historiska vändning reagerar på vad CZ kallar den ”klassiska” traditionen om politiska regimers utveckling. CZ definierar denna ”klassiska” tradition med tre drag: (1) fokus på långsiktiga nationella tendenser snarare än kortsiktig fluktuation, (2) emfas på inhemska snarare än internationella variabler, och (3) betoning på klassvariabler som regimskiftens främsta bestämningsfaktorer. Enligt CZ missar denna klassiska tradition, framför allt företrädd av Barrington Moore (1967) men även av efterträdare som Luebbert (1991) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992), diffusion av politiska regimer över gränser, andra strukturer än klass, och kontingenta val som aktörer, framför allt partieliter, gör vid s.k. ”critical junctures”. På det metodologiska planet kritiserar CZ den klassiska traditionen för att felaktigt utgå från ”unit homogenity” (att olika stater funkar likadant), att missa att ge mikro-klarlägganden för de kausala proicesser som anges på makro-planet, och att ha ett problem med cirkulär kausalitet.

Jørgen Møller kritiserar i en mycket intressant artikel från 2013 CZ:s nya “historiska” approach. Møller menar att CZ med sitt fokus på nästan obegränsade val som elitaktörer gör, missar strukturernas betydelse, och att utfallen vad gäller regimer i Europa på 1900-talet i själva verket kan förklaras utifrån strukturella variabler. Att fokusera på elitaktörers val i specifika situationer gör, säger Møller, att man går miste om möjligheten till systematiska jämförelser. Han definierar ”strukturer” som “factors that are relatively stable and outside the manipulative reach of (current) actors”, och ”contingent choices” som “choices that are relatively unconstrained by such structures and therefore – if they operate as important causes of regime change – tend to

produce relatively random patterns of political outcomes” (s 695).

CZ tar begreppet “critical junctures” från Collier och Collier (1991, Shaping the Political Arena: Critical Junctures, the Labor Movement, and Regime Dynamics in Latin America), och de förankrar sin approach i forskning om critical junctures och spårberoende också av P Pierson, J Mahoney, P Hall, och Cappocia och Kelemen (2007, artikel i World Politics). Om vi accepterar att samhällens utveckling präglas av path dependency*, så blir en metodologisk konsekvens att jämförande tvärsnittsanalyser av olika länder vid en viss tidpunkt inte kan förklara utfall, eftersom sådana jämförelser missar tidsdimensionen och den avgörande betydelsen av timing. (s 697) Därför måste man forska om ”historiska orsaker”, eftersom ”some original ordering moment triggered particular patterns, and the activity is continuously reproduced even though the original event no longer occurs” (cit från Pierson 2000, “Increasing Returns”).

Om vi accepterar att “critical junctures” sätter igång processer som sedan upprätthålls av spårberoende, så blir ”contingency” under dessa critical junctures väldigt viktigt. Möller diskuterar definitionen av ”contingency” utifrån James Mahoneys diskussion:

”To him, contingency entails that the breaking point is theoretically unexplainable. As such the path dependent sequence must be a product of a choice between two or more alternatives, which the received wisdom is unable to explain. Thus contingency is a theoretical construct that is defined by the fact that the crucial actions during the critical juncture cannot be accounted for by antecedent causes. This does not equate with randomness as such, since the actors’ choices may be elucidated with reference to, for example, rationality. But it does entail that the actors’ choices during the critical juncture are voluntary, that is, unconstrained by structural factors – or at least that even if the structures still constrain the menu of possible choices they do not allow us to venture qualified guesses about the particular outcome within this set of choices; otherwise, we would at least be able to make structurally based estimates about the probability of certain outcomes.” (s 698)

Det här tycker jag är oerhört intressant! Just frågan: hur ska vi förstå mänskligt agerande som påverkar historien – i hur hög grad är agerandet möjligt att förklara utifrån strukturer, och i hur hög grad handlar det verkligen om fria och oförutsägbara val? Capoccia och Kelemens definition är dock vagare än Mahoneys; de fokuserar på ‘structural fluidity and heightened contingency’ och ‘high uncertainty and unpredictability’, och att i dessa faser ‘change is substantially less constrained than it is during the phases of path dependence that precede and follow them’. CZ följer Capoccia och Kelemens approach till “contingency”, och Möller menar därför att de egentligen inte alls handlar om “contingency” (total slumpmässighet eller oförutsägbarhet), utan bara att strukturella faktorer ibland begränsar aktörers frihet mindre än vad som annars är fallet. (s 699)

Hur ska man då identifiera vad som är en ”critical juncture”, detta magiska ögonblick när allt står på spel? CZ menar att man kan göra detta genom within-case analysis där man på något sätt identifierar strukturella faktorer över tid, och hur de faller ifrån i betydelse vid något tillfälle. Möller menar att CZ inte lyckas med någon sådan analys i sin teoretiska introduktionsartikel, och att inte heller någon av de empiriska studierna i specialnumret gör det. Istället, menar Möller, så tappar de bort strukturerna och använder begreppet ”contingency” för att slippa förklara varför just tidpunkt X är en kritisk tidpunkt (”critical juncture”). Han citerar Kitschelt (1993, “Comparative Historical Research and Rational Choice Theory”) om att det blir ‘critical, then, to identify cases where choice sets are highly constrained and contrast them to situations in which constraints are more relaxed and ask if the elites’ cognitive maps, preferences, and strategies are different in the two instances’. Ett forskningsråd som jag tycker låter väldigt vettigt! Möller säger rakt ut att CZ och deras kollegor inte lever upp till detta, trots att Cappoccia och Kelemen tidigare medgett att ett argument om handlingsfrihet under en kritisk tidpunkt, kräver en jämförelse också med en annan kritisk tidpunkt med andra strukturer, och att utfallet inte blir samma. (s 700) Möller går på ett vältaligt sätt på krigsstigen mot CZ hela ambition att göra anspråk på att ha en ny approach:

“this advice is not heeded in the contributions to the special issue and neither does it figure prominently in Capoccia and Ziblatt’s discussion about critical junctures and path dependency. This is probably because it removes the theoretical edge of the Capoccia and Ziblatt research agenda. If systematically observed, the difference between Capoccia and Ziblatt’s focus on intra-case episodes and a focus on cross-case comparisons – such as those carried out by most of the ‘classical’ tradition literature – becomes much less stark. Indeed, the former strategy only

becomes meaningful in combination with the latter.”** (s 700)

Efter denna rejäla salva går Möller in på de empiriska studier som ingår i CZ specialnummer. Zachary Elkins om konstitutioner i Europa i det tidiga 1800-talet med särskilt fokus på Spanien 1812 och Portugal 1822. Thomas Ertman om 1832 års rösträttsreform (Reform Act) i Storbritannien. Stephen Hanson om skapandet av den Tredje Republiken i Frankrike i 1870-talets början. Amel Ahmed om införandet av single-member district plurality-valsystem i Storbritannien på 1880-talet och ett proportionellt valsystem i Belgien i 1890-talet; han hävdar gentemot en tidigare litteratur som säger att proportionella system infördes för att försvaga hoten mot elitens makt, så infördes både SMP- och PR-system av detta skäl. Kopstein och Wittenberg analyserar varför Tjeckoslovakien förblev demokratiskt bortom en kritisk tidpunkt 1925-26 medan Polen förföll till en auktoritär regim, och menar att detta inte kan förklaras av Tjeckoslovakiens föregivet starkare bourgeoisie, istället så menar de att etnisk splittring var viktigare. Nancy Bermeo analyserar etablerandet av den Portugisiska republiken 1911 och demokratiseringen 1974. Hon menar att de strukturella förhållandena 1911 enligt den ”klassiska” skolan hade talat emot demokratisering, då ojämlikheten var hög och den ekonomiska utvecklingen låg, men menar att det var konflikter om religion och kronan, inte klass, som drev konflikten. Inte heller demokratiseringen 1974, säger hon, kan förklaras med referens till klasskampen: alla aktörer, inklusive militären, hade stöd från flera klasser. Att demokratiseringen 1974 blev varaktig, olikt den 1911, berodde också på stöd från andra länder i Västeuropa, vilket saknades 1911. Kurt Weyland talar i sin artikel om när öppningar mot demokratisering uppstår, och menar att de inte alls nödvändigtvis kommer från inhemska konflikter såsom klassmotsättningar, utan att de snarare under 1800-talet kom från  internationella skakningar, som t.ex. att avsättandet av franska kungar 1830 och 1848 skapade konstitutionella chockvågor över hela Europa. (Hmm – detta låter ju inte direkt som något som är oförenligt med en marxistisk approach.)

Möller presenterar tabellen ovan, som är från Bermeo. Han påpekar att förutom Tjeckoslovakien så ligger alla länder där demokratin överlever i norra och västra Europa, medan länderna där demokratin inte överlever ligger i södra, centrala eller östra Europa. Kan ett så tydligt geografiskt mönster verkligen uppstå ur en rad helt fria och oberoende beslut av eliter, frågar Möller? (s 702) Nja, om eliternas val var helt fria och slumpmässiga så borde ingen så tydlig geografisk uppdelning uppstå. Samma problem, säger han, finns i de enskilda studierna i CZ specialnummer.

Ertman argumenterar i sin artikel att 1828 till 1835 var en kritisk tidpunkt i Storbritanniens politiska utveckling, och att 1832 års Great Reform Act satte landet på en ”path-dependent pattern” med tre viktiga drag: (a) participatory national politics, (b) ett stabilt tvåpartisystem strukturerat framför allt av religion, och (c) frön sådda till vidare rösträttsutvidgningar under 1800- och 1900-talen (sic! Metafysik!?). Ertman menar att konsekvenserna av 1832 också “safeguarded” den brittiska demokratin från det fascistiska hotet under mellankrigstiden, eftersom (a) tvåpartisystemet, där Labour ersatt Liberalerna på den radikala änden efter WW1, var stabilt, och (b) existensen av ett demokratiskt högerparti förhindrade etablerandet av ett odemokratiskt högeralternativ. Möllers motargument, förklätt till en rad frågor, är elegant, avslöjande och så nästan elakt:

”The question we must immediately pose is this: What does a particular focus in UK in the nineteenth century tell us in the absence of controlled comparisons? How can we, with an N of 1, assess whether the outcome Ertman is ultimately interested in, namely the interwar survival of British democracy, was indeed caused by the path-dependent effects of contingent choices made a century earlier?” (s 702)

Som kidsen säger: boom! Ertman gör tydligen därefter också argumentet att det fanns två olika vägar till demokratisk överlevnad under mellankrigstiden, en “consociational” väg med konfessionella partier, och en väg baserat på konkurrens mellan två starka partier, där han bisarrt nog räknar in inte bara Frankrike utan också Skandinavien – mot allt historiskt vetande – tillsammans med Storbritannien! (s 703) Mot detta säger Möller att hur kan eliter med fria val i dessa sex länder göra samma val? Fanns det inga strukturella faktorer där bakom?

Möller menar att Bermeos analys av Portugal 1911 och 1975 har liknande problem. Hon menar att rationalistisk-ekonomiska teorier om demokratisering som Boix och Acemoglu och Robinson (2006) inte kan förklara Portugals utveckling. När Portugal 1975 blev demokratiskt var ojämlikheten mycket hög även jämfört med Latinamerikanska länder, och ändå så föll demokratin i länder som Chile och Argentina på 1970-talet, samtidigt som Portugal gick det andra hållet. Möller menar dock att jämförelsen mellan Portugal 1911 och 1975 inte är övertygande. 1911 befolkades landet i hög grad av illiterata småbönder vars röster styrdes av godsägare; strukturella faktorer, säger Möller, kan förklara varför demokratin föll 1911 men inte 1975. Han menar också att en rad länder i Sydeuropa och Latinamerika demokratiserades på 1970-80-talen; kan verkligen individuella val förklara detta temporala mönster?

Till slut diskuterar Möller Hansons analys av skapandet av den franska Tredje republiken. Utifrån strukturella faktorer, säger Hanson, så skulle vi förvänta oss ett skapande av en monarki med en begränsad roll för politiska partier, av den typ som etablerades i Tyskland på andra sidan Rhen. Så sett är Frankrike 1870-71 ett least likely case för ett demokratiskt genombrott. Ändå så etablerades ett system med hög grad av politisk konkurrens, mellan partier. 1870-71 var enligt Hanson en kritisk tidpunkt, där aktörer var relativt obehindrade av strukturer och gjorde val som ”låstes in” i ett stigberoende mönster baserat på ‘a particular definition of French national identity’. Hanson betonar betydelsen av ideologi som vägledande för ens agerande i osäkra situationer. Men på ett ställe finner han sig tvungen att föra in en strukturell faktor, och då hugger Möller som en orm och citerar: ‘on one level, of course, it is important to concede that Gambetta’s success depended on some prior degree of socioeconomic modernization in France’ (cit s 704). Med detta, säger Möller, har Hanson introducerat ett ”scope condition” – ett klargörande av gränserna runt området där hans argument är giltigt – för sitt mer voluntaristiska argument. ”Only on this basis does the critical juncture become possible.”, säger Möller (s 704). För att dra slutsatser om huruvida (relativ) demokratisering var ett oväntat utfall i Frankrike 1870-71, så hade Hanson behövt inkludera fler länder, säger Möller.

Möller lägger fram ett försvar för det fokus på ”sweeping trajectories” som Barrington Moore förkroppsligar. Skillnaden mellan Västeuropa och Österuropa, som syns i tabellen ovan, är så uppenbar att den måste förklaras, och det har Tilly (1990), Anderson (1974) med flera ”klassiker” gjort på olika sätt baserat på strukturer. Det är uppenbart, menar Möller, att en förklaring baserad på strukturella skillnader mellan Öst och Väst har ett övertag gentemot en aktörscentrerad contingency-angrepssätt för att förklara mönstren i demokratisering i 1800- och 1900-talens Europa. (s 707) CZ menar att samhällsvetare i högre grad bör närma sig historikers ”long-standing emphasis on contingency, accident, and process” (cit 707). Det var just mot detta, kontrar Möller, som 1970- och 80-talens historiska sociologer gjorde revolt. De såg, menar Möller, att historikers föredragna förklaringar om agens och slump inte kunde förklara europeiska länders olika utveckling, att, som Marc Bloch sa, lokala orsaker inte kan förklara generella utfall. Möller:

”The consequence of this criticism is that – at least regarding the treatment of critical junctures and path dependency – Capoccia and Ziblatt do not succeed in sketching a research agenda that is genuinely comparative and, on that basis, are unable to develop systematic cross-case generalizations. This is of course quite a devastating criticism considering that one of the major aims of the intervention is to create just such a comparative framework. To avoid any confusion about this main issue, my argument is that without an understanding of macro-level structures, it will be virtually impossible to account systematically for, first, the emergence of critical junctures and, second, the consequences of actors’ choices during these junctures. This can be understood as a call for a theoretical and methodological approach which combines macro and micro. As such, this article contributes to the current prominent debate about ‘mixed methods’. But, where I differ from Capoccia and Ziblatt is by arguing that combining the two levels to understand critical junctures necessitates cross-case comparisons.” (s 708)

Möller menar att CZ föredragna fokus på variation över tid inom ett land är bra framför allt för att frilägga kausala mekanismer, men att den måste kompletteras med ett jämförande perspektiv.  Om man lämnar det komparativa, så lämnar man den approach som stora forskare som Weber, Hintze och Bloch förespråkade, och tappar bort möjligheten att besvara ”Stora Frågor”, avslutar Möller.

Noter

* Mahoneys definition säger att p.d. ska förstås som ‘historical sequences in which contingent events set into motion institutional patterns or event chains that have deterministic properties’.

Capoccia och Kelemens definition av “critical junctures” är: ‘relatively short periods of time during which there is a substantially heightened probability that agents’ choices will affect the outcome of interest’. (s. 698)

** Möller utvecklar argumentet vidare, i vad som i princip blir hans argument för en metodologisk väg framåt: “Only by comparing (holding constant or allowing to vary) the antecedent structural constraints, the choices during the critical junctures, and the subsequent process of path dependency is it possible to generalize the identified causal mechanisms, insofar as any have been identified. However, the more disturbing question is whether it is possible to square the circle. The combined strategy outlined would imply that cross-case similarities can be produced by the contingent choices of actors in multiple individual cases. This is the same as saying that the choice sets must have been very severely constrained, which fits poorly with the very notion of contingency and the randomness it entails. Thus we have returned to Bloch’s challenge to his contemporary colleagues: that behind such general developments must lay causal drivers which create patterned outcomes. Each instance of the general phenomenon cannot have been a product of contingent choices.” (s 700f)

Referens

Jørgen Møller (2013) When one might not see the wood for the trees: the ‘historical turn’ in democratization studies, critical junctures, and cross-case comparisons, Democratization, 20:4, 693-715.

Ekonomisk utveckling och finansiell utveckling

Vilken roll spelar ett utvecklat finansiellt system för den ekonomiska tillväxten? Walter Bagehot (1873) och John Hicks (1969) har hävdat att det spelade en avgörande roll i Englands industrialisering, genom att mobilisera kapital för "immense works". Joseph Schumpeter (1912) menade att välfungerande banker gynnade den ekonomiska tillväxten genom att identifiera entreprenörer med goda utsikter, och ge dessa en möjlighet att utveckla sina företag. Men det finns också de som menar att kausaliteten går åt andra hållet, att ekonomisk utveckling ger ett utvecklat finansiellt system; Joan Robinson (1952) menade att "where enterprise leads finance follows". Robert Lucas (1988) menade att ekonomer svårt överbetonade betydelsen av finansiella faktorer i ekonomisk tillväxt.

Ross Levine tar i en översiktsartikel från 1997 denna motsägelsefulla diskussion som utgångspunkt. Vad gör då finansiella system? De "facilitate the allocation of resources, across space and time, in an unertain environment" (s 691). Levine bryter ner denna funktion i fem typer:

1. "facilitate the trading, hedging, diversifying, and pooling of risk"
2. "allocate resources"
3. "monitor managers and exert corporate control"
4. "mobilize savings"
5. "facilitate the exchange of goods and services"

Levine diskuterar i den teoretiska delen särskilt marknadsfriktioner, informationsproblem, risk och likviditet. En av frågorna som diskuteras är likvida och stora aktiemarknaders roll i att förbättra informationsflödena om företag (695f); Levine menar med referens till Davis och Huttenback (1986) att den engelska aktiemarknaden i slutet av 1800-talet var effektiv inte bara på att förmedla information om profitabilitet på investeringar i England, utan också i Kanada, USA och Australien. Stiglitz (1985) argumenterade att effektiva aktiemarknader tog bort initiativen att spendera privata resurser för att få information om företagen.

Levines koll på empiriska studier börjar med studier som jämför länder. Goldsmith (1969) jämförde 35 länder för tillgängliga år 1860-1963, och relaterar "value of financial intermediary assets" delat med BNP som mått på finansiell utveckling. Han får fram att finansiell utveckling och ekonomisk tillväxt utvecklats parallellt. Hans studie hade dock en rad problem -- kontrollerade inte för andra faktorer som påverkar ekonomisk tillväxt, kollade inte på effekten av finans på kapitalackumulation och produktivitet, och hans mått på finansiell utveckling har sina problem. (s 704) King och Levine (1993a, 1993b, 1993c) studerar 80 länder 1960-89 med kontrollvariabler och flera alternativa mått på finansiell utveckling (FinUtv). De fyra relativa måtten på FinUtv är (1) "liquid liabilities to GDP", (2) "despotiy money bank domestic credit divided by deposit money bank + central bank domestic credit", (3) "claims on fon-financial private sector to domestic credit", och (4) "gross claims on private sector to GDP". (s 705) Mått ett visar att medborgare i rika länder har ungefär 2/3 av sin årliga inkomst i likvida finansiella tillgångar, medan medborgare i fattiga länder (lägsta kvartilen) bara har 1/4. Mått två handlar om att jämföra privatbankers roll i kreditgivningen med centralbankens. Mått tre och fyra handlar om att mäta kredittillgången för företag, genom att jämföra deras krediter med (a) total kredit eller (b) BNP. Idén är att med mer kredit tillgänglig för företag, så görs det fler innovationer, och BNP växer snabbare. King och Levine körde regressioner med genomsnittlig BNP/c-tillväxttakt 1960-89 som beroende variabel, och de fyra finansiella variablerna som huvudsakliga oberoende variabler; de kontrollerade också för BNP/c år 1960, utbildningsnivå, statliga utgifter som andel av BNP (!), inflation, och överskott i utrikeshandeln. De hävdar att finansiell utveckling år 1960 hade en signifikant positiv effekt på tillväxten 1960-89. (s 707) Resultaten implicerar att om Bolivia år 1960 hade haft "financial depth" (mått 1) på 23 procent istället för 10 procent som de hade, så hade BNP-tillväxten 1960-89 varit 0.4 procent högre per år, och BNP per capita 1989 hade varit 13 procent högre. "Thus, finance does not merely follow economic activity." (s 708) Det märks, kan man lugnt säga, att dessa studier gjordes före identifikationsrevolutionen (eller "trovärdighetsrevolutionen", som den också kallats) rullade ut över nationalekonomin och helt körde över sådana här cross-country-regressioner med kontrollvariabler som metod för att lista ut kausalitet. Levine konstaterar också att deras studie från 1993 och efterföljande av Rajan och Zingales (1996) m fl "do not unambiguously resolve the issue of causality". Kanske så utvecklas finansiella system i förväntningar om kommande tillväxt.

Levine går därefter över till ett fokus på fallstudier av ensataka länder. Rondo Cameron m fl (1967) studerade kopplingen mellan bankers utveckling och industrialisering i England och Skottland 1750-1844, Frankrike 1800-1870, Belgien 1800-75, Tyskland 1815-70, Ryssland 1860-1914 och Japan 1868-1914. De menade att banker spelade en positiv roll framför allt i Skottland och Japan men också i de andra länderna. (s 709) Stephen Haber (1991, 1996) jämför Brasilien, Mexiko och USA 1830-1930.- Han menar att kapitalmarknaderna påverkade ekonomins utveckling; till exempel så ledde Brasiliens övergång till republik 1889 till en liberalisering av finansmarknaderna vilket ökade kapitalflödena till industrin vilket gav en tillväxtboom. Mexiko under Diazregimen 1877-1911 liberaliserade inte lika mycket och bristen på kapital höll tillbaka den industriella utvecklingen. McKinnons (1973) bok Money and Capital in Economic Development har blivit inflytelserik och studerar relationen mellan finansiellt system och ekonomisk utveckling i Argentina, Brasilien, Chile, Tyskland, Korea, Indonesien och Taiwan efter andra världskriget. McKinnon menade att mer utvecklade finansiella system gav högre BNP-tillväxt.

Nästa sektion rör likviditet och tillväxt.

En mer substantiell diskussion rör effekten av olika finansiella system på ekonomisk utveckling. Här är Gerschenkrons (1962) jämförelse av Tyskland och Storbritannien ett pionjärverk. Han menade att Tyskland hade snabbare tillväxt än britterna i 1900-talets början eftersom Tysklands bankbaserade system var mer effektivt under denna period, eftersom de starka kopplingarna mellan banker och industriföretag gjorde att bankerna hade överlägsen information om industrierna och vad som funkade eller inte. Tyska bankirer tenderade att planera industriföretags utveckling, ta beslut om teknologiska innovationer, och ordna fusioner av företag och infusioner av kapital; förutom Gerschenkron har också Richard Tilly (1967, kap i Camerons Banking in the early Stages of Industrialization-bok) kartlagt detta. (s 717f) Debatten gick vidare med att föra in också USA i denna diskussion. Också dessa studier menade att det tyska banksystemet 1870-1914 var särskilt effektivt. Även Japan har också studerats i denna litteratur, då i jämförelse med USA och som likt Tyskland ett land med starka banker. Levine uttrycker en del skepsis mot bevisföringen i denna litteratur, och möjligheten att dra kausala slutsatser från den. Han kritiserar också uppdelningen mellan "bankbaserade system" och "marknadsbaserade system", och pekar på att t ex Japan har både starka banker och stor aktiemarknad. (s 719)

Referenser

Ross Levine (1997) "Financial Development and Economic Growth: Views and Agenda", Journal of Economic Literature.

Läs

Lance E. Davis och Robert A. Huttenback (1986) Mammon and the pursuit of empire: The political economy of British imperialism. Cambridge UP.

USA:s konstitutionskonvent 1787 och ekonomiska intressen

Underskrivandet av konstitutionen i Philadelphia 1787, historiemålning från 1940 (Wikipedia)

USA, en stat medvetet skapad i modern tid, har så klart en extremt stark mytologi om sina "founding fathers". Självständighetsförklaringen och konstitutionen är heliga reliker; också jag tyckte att det var stort när jag var i  Philadelphia för ett antal år sedan och gick förbi Independence Hall (såklart!) där konstitutionen skrevs under 1787.

Denna laddning, denna reverens för "grundarfäderna" och standardantagandet att de drevs av ädla avsikter och önskan att skapa ett bättre land, gör det extra kul när historikern Charles Beard 1913 publicerar An Economic Interpretation of the Constitution of the United States, och lägger fram ett ekonomiskt (historiematerialistiskt?) perspektiv på konstitutionens författare. Dessa drevs, sa Beard, inte av vackra principer utan snarare av materiella intressen, och framför allt av agrara respektiva industriella sådana.

Beards tes har kritiserats av mer idealistiska historiker som Bernard Bailyn (1967), Gordon Wood (1992) och Joyce Appleby (1984), men det har också lagts ner en del möda på att kvantifiera Beards ekonomiska analys. Alltså att undersöka vad konstitutionsförfattarna egentligen hade för ekonomiska intressen och om dessa kan användas för att förklara hur de röstade i olika frågor. 

De senaste papprena i denna litteratur har skrivits av nationalekonomen Jac C. Heckelman och statsvetaren Keith L. Dougherty. I ett papper från 2007 bygger de framför allt på historikern Forrest McDonald som på 1950-talet samlade in hur de 55 delegaterna för de olika delstaterna -- två från New Hampshire, åtta från Pennsylvania, osv. -- röstade i 16 olika frågor (se tabellen nedan). Röstningen var hemlig men McDonald använde bland annat James Madisons dagböcker från det konstitutionella konventet för att kunna läsa in vem som röstade hur. McDonald menade att hans belägg motbevisade Beards argument, men på 1980-talet tog Robert McGuire och Robert Ohsfeldt upp debatten igen, och använde regressionsanalyser på McDonalds röstningsdata för att tvärtom stödja Beard-tesen. Heckelman och Doughertys 2007-papper ligger mycket nära det McGuire och Ohsfeldt gjorde; skillnaderna består i några metodologiska tweaks.

Heckerman och Doughertys beroende variabel är ifall man röstade för vad de kallar en "pro-national position", ungefär för uppbyggandet av den centrala (federala) staten. Tabellen nedan visar de 16 omröstningarna från McDonald, vad de handlade om och vilken röstning (ja/nej) som kodats som pro-national.

Hur mäter de då delegaternas ekonomiska intressen, och andra variabler av intresse? Dessa mått är, tycker jag, ganska tama och vaga. De använder dummies (dvs 1 för ja, 0 för nej) för oma man är en jordägare från Väst, en köpman, bonde, och om man äger värdepapper, slavar, eller har skulder. För "personlig ideologi", alltså ungefär de faktorer som Bailyn och Wood skulle betona, använder de dummies för "engelsk" och ifall man var officer i det revolutionära kriget. Det kan väl knappast anses vara ett rättvist och tillfyllest test av ens "motståndare" i den akademiska debatten!? (Heckelman och Doughertys papper är också i mitt tycke lite konstigt skrivet och har väldigt lite litteraturöversikt och återkoppling till den tidigare forskningen.) För constituents' ekonomiska intressen använder de delstatens avstånd till farbart vatten, och antalet slavar per vita invånare i delstaten. För constituents' ideologi använder de andel befolkning med engelskt ursprung, och antalet vita invånare. Återigen, i mitt tycke konstiga mått.

De går in på en rad metodologiska tweaks. Vissa av dem är obskyra och borde i mitt tycke ha placerats i appendix, men en intressant poäng är att McDonald i vissa osäkra fall verkar ha kodat en delegats röstning i enlighet med hur andra från hans delstat röstade. (s 841) En sådan kodning skulle i så fall överskatta enigheten inom delstater, och leda till att delstats-variablerna får för stor effekt i regressionerna, på de personliga variablernas bekostnad. Efter korrigering för detta säger resultateten att de delegater som varit officerare i revolutionära kriget röstade mer pro-nationellt, vilket också köpmän gjorde; jordägare i Väst röstade mindre nationellt. Delstatsvariablerna blir mindre viktiga. H och O:s slutsats av studien blir: "our re-examination of the data seres only to strengthen a modern interpretation of the Beard thesis, which claims that delegate voting behavior was affected by personal interests at the margin." (s 846)

Mitt intryck av artikeln är ändå att denna studie inte löser debatten mellan materialister och idealister i frågan om motiv bakom och på det konstitutionella konventet. För att kunna testa de båda positionerna mera seriöst måste man ha bättre mått på de olika faktorerna. Jag undrar också om Bailyn och Wood inte skulle säga att konventet som helhet var genomsyrat av frihetliga ideal, och att det faktum att konventet överhuvudtaget anordnades är en indikator på dessa ideals styrka. H och O:s undersökning rör ju bara skillnaderna mellan olika delegater på konventet, så är så sett en något annorlunda typ av undersökning.

referens

Jac C. Heckelman och Keith L. Dougherty (2007) "An Economic Interpretation of the Constitutional Convention of 1787 Revisited", Journal of Economic History.