Per Svenssons märkvärdigt konservativa Lutherbok

upproriska tyska bönder 1525 (från wikipedia)

Per Svenssons Lutherbok, Frihet, jämlikhet, reformation! har hyllats av recensenterna. ”Briljant” och ”oerhört vackert skriven” (Ulrika Kärnborg i Expressen), ”kunskapsrik och livfull” (Torsten Kälvemark i Aftonbladet), ”det bästa jag läst i ämnet på svenska” (Göran Greider i Dala-Demokraten, om tidigare utgåvan). Jag läser boken delvis annorlunda.

Medan jag gillar Per Svensson som skribent – Malmöboken var kul, den om nazismen i Lund intressant, och Storstugan från 1996 är i mitt tycke ett mästerverk – så var det en hel del som skavde med Frihet, jämlikhet, reformation! Först och enklast, de många anakronistiska formuleringarna, som jag tycker bara stör och ställer sig i vägen: Fursten som ”managementklassiker”, Müntzer som en ”street fighting man”, ”den militäre entreprenören” Franz von Sickingen, de tyska bönderna som 1525 nynnar med i Bob Marley, Luthers far en ”selfmade man”, den ökade läskunnigheten i och med reformationen som en ”informationsrevolution”, och även Svenssons återkommande käpphäst om inskränktheten i 1970-talsvänstern, som han en gång i sin ungdom var en del av.

Svensson har en bit in i boken en bra programförklaring om hur Luther måste förstås i sitt historiska och sociala sammanhang:

"Luther, hans teser och förhållningssätt, uppstår inte ur intet. Han har föregångare och inspiratörer. Han förs framåt av starka sociala och intellektuella strömmar. Han är genomsköljd av sin tids idéer och konflikter."

Men lever boken verkligen upp till detta?

De nämnda anakronismerna är ett stilistiskt grepp som jag menar leder fel. Mer allvarligt är en fråga om innehållet. Essän börjar faktiskt inte med Luther, utan med det tyska bondeupproret 1525, och dess ledare Thomas Müntzer. Müntzer var en mer radikal reformator än Luther var, och ifrågasatte furstarnas ägande och makt. Engels framställde i De tyska bondekrigen Müntzer som en proto-socialist, en klasskämpe vars samhällskritik kläddes i ett religiöst språk; mera nyligen har t.ex. det italienska författarkollektivet Luther Blissett skildrat 1520-talets bondeuppror ur ett löst marxistiskt perspektiv. (I romanen Q, 1999.) 

Svenssons skildring, ungefär 80 sidor, är mycket annorlunda. Han menar att Müntzer är en företrädare för ”apokalyptisk sekterism”, som ”bör ha avskytt städer”, eftersom ”domedagsprofeter och renhetsivrare” brukar göra det; Svensson kan inte anföra några exempel på att Müntzer ska ha förtalat städer eller på annat sätt motsatt sig dem, men citerar den bibliska Uppenbarelseboken om Babylon och menar att ”man kan därför anta att Müntzer älskade att avsky de stora städerna”. 

Och svagheten i bevisföringen här är symptomatisk för delen om Müntzer och bondeupproren. Svensson har uppenbart gått in för att framställa Müntzer och alla andra upprorsmakare från den tiden – i sista kapitlet återkommer några andra, framför allt anabaptisternas kortvariga stolle-utopistiska regim i Münster – som vettvillingar. I samband med Müntzer refererar Svensson John Gray som hävdat att Bakunin, Lenin, Baader-Meinhof och militanta islamister har det gemensamt att de tror på våldets befriande kraft: implicit, så gjorde Müntzer det samma. "Thomas Müntzers ande svävar fortfarande över västvärlden" hävdar Svensson i en enastående svävande formulering, och ser så på något sätt en guilt by association från dagens terrorism till Müntzer och 1520-talets tyska bondeuppror. 

När Svensson beskriver vad det var bönderna var ute efter, refererar han flygbladet Die zwölf Artikel (De tolv artiklarna) från våren 1525. Kraven: bönderna ska själva få välja sina präster, bort med livegenskapen där den finns kvar, bort med delar av tiondet, rätt för bönderna till jakt och fiske och användning av skogen. Låter som tämligen sansade, reformistiska krav? Men i alla fall så är linjen från dessa upproriska bönder till Islamiska staten spikrak, försäkrar Svensson.

Feodalherrarna kommer betydligt lättare undan. Müntzers bondearmé om 6000-8000 man massakreras av herrarnas knektar och Müntzer torteras och avrättas varefter följer reaktionen: ”Herrarnas legoknektar slaktade, våldtog och brände sig fram.” Svensson förtiger inte på något sätt att våldet kom uppifrån likväl som nedifrån. Men det är motståndet mot förtrycket som framställs som fanatiskt, sekteristiskt, intolerant och i en rak linje till Baader-Meinhof och Islamiska staten. Herrarnas motiv och ideologi ifrågasätts däremot inte på något sätt. 

Och det tycker jag är oerhört fascinerande. En svensk bok år 2016 om Luther och hans tid hävdar att de som gjorde uppror mot feodalismen var fanatiker och vettvillingar, men har inget att säga om feodalismen själv och de som tjänade på systemet. Kritikerna älskar det: briljant, spännande, osv. Per Svensson är förvisso en i allra högsta grad bildad borgare, men inte desto mindre framstår denna bok och dess reception för mig som ett fascinerande uttryck för vår anti-utopiska, liknöjda, platt-tv i födelsedagspresent-tid: att göra uppror eller motstånd är fanatiskt och irrationellt; status quo ska inte ifrågasättas, inte ens beskrivas.

Bildningsborgaren och liberalen Max Weber sa en gång att det var Tysklands olycka att ingen Hohenzollern förlorat sitt huvud till massorna, så som Stuarts (Karl I) och Bourbonerna (Ludvig XIV) gjort: avsaknaden av ett folkligt uppror och landets kontinuerliga despotism satte Tyskland på en olycklig väg. Något sådant erkännande av den möjliga förtjänsten i historiska uppror vill Svensson däremot inte ge.

Kanske gör jag en höna av en fjäder. Det är en bok om Luther, och jag har fastnat för delen om Müntzer. Men denna del är ju 80 sidor lång! Det är ungefär en tredjedel av boken: i den första tredjedelen får man i princip inte veta någonting om Luther eller om hans idéer. Svensson har alltså verkligen velat skriva om just Müntzer och upprorens irrationalitet. Och jag tänker att det säger något om vår tid att en kultiverad liberal som Svensson ägnar en tredjedel av en bok som ska handla om Luther, till att framställa Thomas Müntzer och de bönder som gjorde uppror mot feodalismen som hopplösa fanatiker.

Englands skifte till frihandel 1846

Ett av de mest klassiska politiska besluten -- åtminstone om vi talar ekonomisk politik -- är avskaffandet av Storbritanniens Corn Laws, spannmålstullarna, år 1846. Detta förändrade, med tanke på Storbritanniens tunga vikt i den tidens europeiska ekonomi, i ett slag förutsättningarna för Europas jordbruksproducenter, och förekommer överallt i den ekonomisk-historiska litteraturen om 1800-talet såväl som i den mer politiska litteraturen: beslutet är en stark symbol för övergången till frihandel.

Det har gjorts massvis av forskning om varför det engelska parlamentet, med så riklig representation av förmögna godsägare, tog beslutet att ta bort spannmålstullarna. Nu har jag läst en artikel av statsvetaren Cheryl Schonhardt-Bailey från 2003 som bygger på en rad tidigare studier, bland annat av henne själv, så långt tillbaka som 1990.

Bakgrunden är denna: Tories tog regeringsmakten 1841 med en solid majoritet för fortsatt protektionism. Under premiärminister Robert Peel svängde de dock drastiskt 1846 till det motsatta. En W. O. Aydelotte samlade i en doktorsavhandling i Michigan på 1970-talet (?) in data om MPs 1841-47 och deras röstning, och Schonhardt-Bailey använder liksom en rad tidigare studier Aydelottes data för att bedöma om det var ideologi, intressen och/eller partipolitisk strategi som ledde till Tories omsvängning 1846. McKeown menade att irländska Repealers, som ville få ut Irland ur unionen, var en drivande kraft, liksom Peels följare (Peelites); för de senare anger han dock inget skäl till omsvängningen utan ser det som unikt. S-B kommenterar: "repeal thus becomes a peculiarity of British history"; en typiskt irriterande grej i historieskrivning som studerar ett visst land utan att jämföra med andra. (s 584) Schonhardt-Bailey (1990) inkluderade partitillhörighet och valkretsens ekonoiska intressen i en regressionsmodell, och hävdade att skiftet till Repeal berodde på förändringar i ekonomiska intressen, närmare bestämt diversifiering av godsägarnas portföljer, och spridning av industriella intressen över landet. Varken McKeown eller Schonhardt-Bailey, säger S-B, inkluderade dock ideologi i modellerna. McLean såg Peel som den ledande figuren och menar att Peel bytte åsikt efter den irländska svälten. Peel omvandlade Repeals enda dimension till en dubbel dimension. McLeans modell byggde på Aydelottes och Schonhardt-Baileys data och la till mått på MPs och valkretsarnas ideolog, framför allt i form av religiös tillhörighet. McLeans resultat är att ekonomiska intressen spelade roll men ideologi en större roll. Verdier fokuserade pockså på Peel och menade att de konservativa som följde Peel kom från mer urbana valkretsar och mötte val-konkurrens från liberaler.

S-B:s "lucka i litteraturen", den klassiska motivationen för ytterligare en studie, är att de tidigare studierna inte har integrerat intressen, partitillhörighet och MPs ideologi i en modell med både Liberala och Konservativa MPs. Detta gör S-B, som använder Poole och Rosenthals NOMINATE-metod på Aydelottes data föratt klarlägga "the underlying orientations of opinion (or dimensions) that divided MPs", och Kait och Zuplans "residualization approach" för att räkna fram MPs ideologi, som definieras som residualen när man räknat bort partitillhörighet och valkrets-intressen från MP:ns NOMINATE-poäng. Måttet på ideologi är alltså inget vidare -- en residual. Uträkningen är så här:

där error2 är måttet på ideologi.

Pappret är tekniskt och väldigt ohistoriskt, men S-B menar i alla fall att Tories var en allians av mer övertygade protektionister från landet och mer blandade Peeliter (s 592); hennes belägg för detta är dock bara hur folk röstade, se Fig 2 ovan. Hennes argument är att Peeliterna fortsatte upprätthålla protektionismen när de var tvungna för att hålla ihop partiet, men att detta av något skäl inte längre var nödvändigt 1846. (s 592) Hon polemiserar med tidigare forskning som hon menar sagt att Peeliterna 1846 skiftade från att rösta enligt intresse till att rösta enligt ideologi, och menar att det var tvärtom: 1846 slutade de rösta enligt ideologi och började rösta enligt valkretsarnas ekonomiska intressen. (s 604f)

Referens

Cheryl Schonhardt-Bailey (2003) "Ideology, party and interests in the Birtish Parliament of 1841-47", British Journal of Political Science.

Europeiska parlament 1188-1789

I det tidigmoderna Europa var parlament -- som typiskt inkluderade representanter för kyrkan, adeln och städerna -- en central institution som satte ramar för regentens makt. När kungen sammankallade parlamentet kunde detta ses som ett medgivande av att hans makt hade begränsningar; omvänt så förekom det också frekvent att kungar vägrade kalla parlamentet. Maktfördelningen mellan kung och parlament stod i centrum för några av de stora socio-politiska konflikterna under perioden, som den holländska revolten på 1570-talet, den engelska revolutionen på 1640-talet och den franska revolutionen 1789.

Nationalekonomer och ekonomisk-historiker tenderar att se starka parlament som en positiv faktor för ekonomisk utveckling: så framför allt North och Weingasts (1989) klassiska tolkning av Englands "ärorika revolution". (Jfr Pincus och Robinson 2014; van Zanden et al refererar till kritik och diskussion av NW:s tes av Clark, Richardson och Bogart, och Allen.) Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker breddade i en artikel från 2012, "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", debatten genom att kolla på en rad europeiska länder före och efter 1689. Deras grundargument, i överensstämmelse med van Zandens tidigare forskning, är att det mellan 1500 och 1800 inträffade en "Little Divergence" mellan nordvästra Europa å ena sidan och kontinentens södra och centrala-östra delar å andra sidan. I nordvästra Europa intensifierades parlamentens aktivitet -- se figuren längst upp i blogginlägget -- medan aktiviteten stagerade eller föll i Syd och CEE (se Figur 4 nedan). Detta bidrog till att nordvästra Europa tog ledartröjan i den ekonomiska utvecklingen.

Angående parlamentens ursprung hänvisar de framför allt till Chris Wickhams fantastiska The Inheritance of Rome (Penguin History of Europe, 2005) som säger att på 500-600-talet utvecklades representativa församlingar i Västeuropa relaterat till krigsföring. På 700-800-900-talen blev den politiska representationen återigen mer elitistisk, i och med att krigsföringen också blev det, med riddarklassens framväxt. Representativa församlingar för att godkänna kungens efterfrågan på olika utgifter levde vidare i mer exklusiva former, typiskt med kyrkan och adeln representerade i vad som kunde kallas curia regis. Exempel är England efter Wilhelm Erövrarens ankomst, Hoftage i det tyska riket, Frankrike, Spanien och olika delar av Italien, särskilt Sicilien. Dessa var dock ad hoc-sammankallade, och skillnaden mellan dem och genuina parlament är att parlament är en oberoende institution som antar skatter och lagar och har egna rättigheter som garanterar institutionens överlevnad. (s 837) Dessutom, menar van Zanden et al, så har ett äkta parlament till skillnad från medeltidens curia regis representanter för städer, inte bara för adel och kyrkan. Enligt denna definition möttes det första parlamentet i Leon i Spanien år 1788, sammankallade av kung Alfonso IX. Att parlament växte fram i Leon och Kastilien var kopplat till Reconquista-projektet där kungarna behövde folkets stöd för att slå tillbaka de muslimska kungadömena på södra delen av den iberiska halvön. De efterföljande århundradena blev parlament vanligare i Europa; det är otydligt, säger van Zanden et al, om detta berodde på explicit härmande av institutioner eller att de uppstod oberoende av varandra. (s 839) I Katalonien sammanträdde ett parlament 1192, i Portugal började det 1254, Sicilien tog explicit efter de spanska exemplen efter att kungen av Aragon tagit över ön, i Frnakirke började man i Languedoc 1226 och Toulouse 1249. Och så vidare. (s 839) I slutet av 1200-talet och början av 1300-talet spreds denna typ av institution till hela Europa. I England sammanträdde "Parliament" efter 1215, men först 1275 började städerna delta (och räknas därmed som P. i författarnas definition). Vad England var tidiga med var att man redan från och med 1295 sammanträdde regelbundet. I Nederländerna möttes deras estates-general 1406, Poland hade sin första sejm med stadsrepresentanter 1399, den danska riksdagen möttes 1468 och den svenska riksdagen inträffade enligt van Zanden et als definition för första gången 1527. (Gängse svensk historieskrivning är annars 1435; jfr 500-årsskriften från 1935.) I Ryssland började en kort period av parlamentarisk aktivitet 1598 när Zemsky Sobor valde en ny tsar, och upphörde 55 år senare när familjen Romanov hade befäst sin makt och stoppade kalla till parlament.

van Zanden et als mått på parlamentarisk aktivitet: antalet år under ett århundrade när parlamentet samlas. (s 840) Detta mått säger något om hur mycket regenten behövde parlamentet och hur mycket det konsulterades i beslutsfattandet. Mer detaljerade frågor om inflytande över besluten ligger bortom detta enkla mått, men enkelheten i måttet innebär att de kunnat samla in data för hela 32 länder. För vissa länder -- inklusive Sverige -- finns detaljerade uppgifter om hur många år parlamentet var i session och hur många dagar varje år; för andra länder med sämre uppgifter har van Zanden et al fått göra uppskattningar utifrån kvalitativa källor.

Resultaten visar att parlamentarisk aktivitet i Spanien, Frankrike och Portugal ökade kraftigt från 1100-tal (0-5 procent) till 1400-talet då den peakade i alla tre (15 procent i FR, 35-50 procent i SP och PT). I nordvästra Europa (se Figur 2 ovan) var utvecklingen helt annorlunda: England kom igång rejält på 1200-1300-talen, Nederländerna på 1300-talet, och Sverige först på 1500-talet, men aktiviteten kollapsade inte på 1600-1700-talen som i medelhavseuropa. Centraeuropa (tyska stater, Böhmen, Polen) uppvisar ett tredje mönster: sen start på 1400-1500-talen, och förutom i Schweiz därefter ett förfall på 1600-1700-talen, till noll eller nära noll aktivitet. Alla tre sammanfattas i Figur 4 som återgetts ovan.

För England från Edward II till Henry VII (1307-1508) kan van Zanden och medförfattare visa en stark och linjär relation mellan antalet år som en regent suttit, och hur många dagar på året som parlamentet samlas: desto kortare tid kungen suttit, desto mer frekvent möts parlamentet. Detta indikerar att regenter använde parlament när de var relativt svaga och behövde stärka sin legitimitet (s 845). Parlament sammankallades särskilt ofta i samband med krig och kriser.

van Zanden et al menar att parlamenten rotade sig så väl som institution i västra Europa pga feodalismens fragmenterade makt: parlamenten samlade intresse-representanter, vilket inte kunde göras i länder med mer monolitisk makt-fördelning som Ryssland. (s 847) I Bysans och det Osmanska riket saknades starka städer som regenten kunde förhandla med. Ett annat skäl att parlamentet spreds så snabbt i Europa var det europeiska statssystemet (hej Eric Jones 1981!) och den konkurrens som krigen innebar och som gjorde att regenter behövde skatteinkomster och parlament att godkänna dem. "It took two--'feudal' territorial states and communes--to tango": därför fick de mest avancerade delarna av Italien inga parlament, eftersom de hade starka städer men inte feodal maktfördelning. (s 848)

De ägnar en del uppmärksamhet åt frågan varför parlamenten i många fall led motgångar på 1600-1700-talen. Förklaringen till det spanska fallet är varken svår eller ny: de stora inkomsterna från kolonierna i Amerika gjorde att kungahuset inte behövde skatter godkända av parlamentet. (s 852) Det franska fallet är mer komplext men förklaras inte särskilt tydligt: vZ et al pekar på att den franska kungen gjorde skatteindrivningen oberoende av parlamentet och styrd direkt av kungens byråkrater (t ex med taille). Då undrar man ju hur det gick till, men det förklaras inte. De går istället vidare med en kvantitativ approach där urbanisering används som proxy för ekonomisk utveckling (a la de Long och Shleifer "Princes and Merchants" (pdf) och Acemoglu et al "Rise of Europe" (pdf)), och parlamentarisk aktivitet är en oberoende variabel för att förklara ekonomisk utveckling (s 853ff). Resultaten säger att mer parlamentarisk aktivitet var positivt för den ekonomiska utvecklingen (s 858).

De kvantitativa resultaten talar alltså för tolkningen à la North och Weingast, att mer parlamentarism var bra för den ekonomiska utvecklingen. Då blir frågan: varför utvecklades parlamentarismen mycket starkare i nordvästra Europa än annanstans på kontinenten?

"The medieval ‘peaceful coexistence’ of sovereign and parliament disappeared, and there was a tendency for states to converge towards either the ‘despotic’ or the ‘parliamentary’ side of the spectrum.We can only speculate about why certain countries merged towards different ends of the spectrum. Possibly this institutional ‘Little Divergence’was related to the success of the sixteenth-century Reformation, the accumulation of human capital (which was again linked to Protestantism), and the growth of cities and of incomes in the same region, and we noticed that in some cases (such as Spain) a ‘resource curse’ may also have played a role." (s 860)

Referens

Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker (2012) "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", Economic History Review 65(3): 835-861.

Vad betydde den ärorika revolutionen?

"it is impossible to trace any effect of the Glorious Revolution on capital markets, land markets, housing markets, or now labor markets either (Clark 1996, 2002a, 2002b). The bad old regime fostered more economic growth than the new one did, at least initially."
Greg Clark (2005)

Den ärorika revolutionens betydelse 1688-1689 är en lång debatt i samhällsvetenskaperna. När katoliken James II år 1689 efterträddes av sin protestantiska dotter Mary och dennas man William av Orange istället för av sin katolske son, och William och Mary fick ge eftergifter till parlamentet för att legitimera sig själva, vad betydde detta för hur England styrdes och för den engelska ekonomin? North och Weingast (1989) gjorde det idag mest kända argumentet för revolutionens fundamentala betydelse, medan Clark, Kishtainy och andra har tvivlat på om den verkligen förändrade så mycket. När Douglass North 2014 hedrades med en stor antologi till sin ära, så ägnade Yale-historikern Steven Pincus och den kände nationalekonomen/statsvetaren James A. Robinson sitt kapitel åt just frågan om den ärorika revolutionen.

I sin översikt över kontroverserna i början menar de att de flesta nationalekonomer liksom Greg Clark ser räntornas beteende efter 1689 -- inget särskilt fall i kostnaden för kapital -- som bevis för att revolutionen inte gynnade ekonomin. De nämner Nathan Sussman och Yishay Yafeh (2006) och Stephen Quinn som exempel; Anne Murphy (2009) hävdar också att "the financial promises of the post-Glorious Revolution government were no more credible than those of previous Stuart monarchs". Robert Allen (2009) i sin The British Industrial Revolution in Global Perspective avfärdar också han att den ärorika revolutionen skulle kunna förklara varför just Storbritannien industrialiserades först. North och Weingast (1989) talade emot allt detta, med sitt hävdande att den ärorika revolutionen gjorde hela skillnaden, och att "institutitons played a necessary role in making possible economic growth and political freedom".

Pincus och Robinson stödjer en modifierad tes av North och Weingasts tes. De menar att NW hade fel i att det skulle ha skett stora de jure-förändringar i begränsningar av kungens makt som gynnade ekonomin. Däremot så ledde den nya regimen till informella förändringar och en förskjutning i landets politiska jämvikt.

I North och Weingasts förklaring så var det stora hindret för ekonomisk tillväxt i förmoderna Europa att stater var konfiskatoriska och att regenter inte hade några incitament att sluta bete sig konfiskatoriskt. Genom att ge parlamentet en permanent roll och begränsa kungens möjligheter att upplösa parlamentet, så innebar den ärorika revolutionen ett stopp för konfiskatoriskt beteende i England. Genomskinligheten och förutsägbarheten i hur landet styrdes ökade, vilket gynnade ekonomisk aktivitet.

Pincus och Robinson köper inte detta, men är inte desto mindre övertygade om att den ärorika revolutonen gjorde en stor skillnad för Englands samhälle och ekonomi. De refererar Julian Hoppit som påpekat att efter 1689 sammanträdde parlamentet varje år -- se diagrammet ovan. Mark Knights har också visat att parlamentet samlades fler dagar, varje session varade 112 dagar vilket var nästan dubbelt så högt som under Restoration-perioden (1660-88). Parlamentet genomförde också månag fler lagar efter "revolutionen": från 1689 till 1714 var takten dubbelt så hög som före. Det var inte så att parlamentets ordning formellt ändrades särskilt mycket. Även om Declaration of Rights från 1689 sa att "Parliaments ought to be held frequently and suffered to sit", så fanns liknande regler också tidigare -- under Edward III bestämdes det att parlamentet skulle "be holden every year, or oftener if need be". (cit s 197) Inte heller förändrade revolutionen regler om kronans "financial accountability", eller att common law skulle äga överhöghet. (s 198) Regeringen blev inte heller stabilare -- tvärtom så ökade den politiska turbulensen och konkurrensen mellan partier (Tories och Whigs). (s 199) Det kan alltså inte vara genom de mekanismer som North och Weingast föreslog, som revolutionen hade gynnsamma effekter på ekonomin. (s 201) Property rights blev inte säkrare, utan som Clark (2005) påpekat så var de redan säkra, och räntorna föll inte. Det senare helt enkelt eftersom statslån inte var någon fungerande marknad i 1600-talets England. Mängden lån var begränsad och räntan kunde inte höjas eller sänkas för att cleara marknaden. (s 205)

Det centrala var att "After the revolution, Parliament, for the first time, became a primarily legislative body. This gave a very different dynamic to policy making." (s 203) Utöver antalet dagar i session och mängden lagstiftning genomförd, så visar P och R också antalet petitioner skickade till parlamentet:

Mer specifikt så är Pincus och Robinsons kausala kanal genom vilken 1689 förbättrade Englands ekonomi, att den sammanföll med Whigs uppgång. "These changes [1688-89] in themselves would not have amounted to what they did without the rise of the Whig Party and the fact that it, and not the Tory Party, dominated the newly empowered Parliament." (s 207) James II hade eftersträvat en slags internationell maktdelning med sin kusin Ludvig XIV, där Frankrike fick ta hand om kontinenten medan England skulle bli ett maritimt imperium där imperialistiska erövringar skulle betala sig själva. Tories och Whigs hade båda en mycket mer Frankrike-fientlig hållning, som de ville ge utlopp för på olika sätt. Tories ville ha ett billigt krig mot Frankrike för att försvaga fienden och förhindra en Jakobitisk restoration, medan Whigs ville ha ett utdraget, stort och dyrt krig för att knäcka den. Vidare så ville Whigs ha en stor interventionistisk stat för att gynna de nya urbana och manufaktur-anknutna klasserna. (s 211) Whigs föredragna storskaliga krigsföring krävde stora statsintäkter (jfr s 219) och för att få det såg de industriell tillväxt som en väg framåt. De skapade också Bank of England mot Tories opposition; BoE olikt Tory Land Bank lånade inte bara ut till staten utan också till manufakturer. (s 214) Ironiskt nog så lyckades också vissa aspekter av Tories motstånd mot Whigs stora stat-projekt stärka det: Tories drev 1693 igenom Triennial Bill som försäkrade att val skulle hållas i alla fall vart tredje år. Forskare har tänkt att denna lag genomdrevs av whigs för att stärksa projektet, men det var Tories, som uppnådde något annat än de hade tänkt. (s 216) "The Whig war strategy succeded in turning the British social world upside down", säger P och R och citerar Henry St. John (1711): "The effects of frequent parliaments and of long wars was the departing from our old constitution and from our true interest".

P och R sammanfattar sitt argument

"Had the Tories dominated politics in the decades after the revolution, English (then British) state and society would have looked very different. /.../ The Tories would not have created the Bank of England, an institution that provided crucial loans to new manufacturing initiatives. the Tories would not have wanted a standing parliament that could legislate over such a wide swath of social and economic life. The Tories would not have passed the series of turnpike acts, for example, that did so much to improve Britain's economic infrastructure. The Tories, in effect, would have created -- or tried to create -- a vast territorial empire with a remarkably small state." (s 220)

Det finns flera intressanta saker att nysta i här. En sak man kan anmärka på är att Pincus och Robinson i detta kapitel tar för givet att en stor och stark stat är bra för den ekonomiska utvecklingen; detta är rätt olikt vad många nationalekonomer hade gjort på säg 1980-talet, men kanske mer i linje med vad historiker och sociologer i linje med Charles Tilly har tänkt. Det strider däremot mot Robinsons analyser med Acemoglu (i Why Nations Fail) av hur Habsburgstaten till exempel förhindrade industriell utveckling på 1800-talet, så man kan kanske säga att P och R har ett underliggande antagande om att den brittiska staten, i alla fall under Whigs, i grunden var positiv till ekonomisk utveckling. Från en svensk horisont är det också lätt att reagera på att P och R utgår från att statligt stöd till manufakturer och liknande var bra för den ekonomiska utvecklingen; en och annan ekonom och ekonomisk-historiker i Sverige har ställt sig rejält skeptisk till manufakturpolitiken i Sverige på 1700-talet. En tredje fundering är hur Whigs politik egentligen funkar i denna förklaring. Var kom deras pro-utvecklings-bias ifrån? Var det materiella intressen, ideologi, protestantism, något annat? Detta kopplar förstås till den stora debatten om varför England industrialiserades först. P och R konstaterar också i slutet av sin artikel just att: "the exact nature of the changes that made the new set of institutions self-enforcing needs a great deal of further research". (s 221)

Referens

Pincus, Steven C.A. och James A. Robinson (2014) "What Really Happened During the Glorious Revolution?", i Institutions, Property Rights, and Economic Growth: The Legacy of Douglass North, red. Sebastian Galiani och Itai Sened (Cambridge: CUP).

Läs
Julian Hoppit, "The Landed Interest and the National Interest, 1660-1800", i Hoppit (red.) Parliaments, Nations and Identities in Britain and Ireland, 1660-1850 (Manchester UP, 2003).

Inkomstspridningen i Sverige 1951-1973

År 1968 gjordes den första Levnadsnivåundersökningen (LNU) i Sverige. Denna survey-studie inkluderar frågor om inkomster och LNU kan därför användas för att beräkna inkomstspridningen i befolkningen, vilket gjorts i en mängd studier av LNU från 1968, 1974, 1981, 1991 och senare. Den andra källan till mikrodata som man kan använda för att beräkna inkomstojämlikheten i Sverige är HINK som görs av SCB och som började 1975.

Vi har ett problem här: bra mikrodata börjar 1968/1975, men vi vill ju veta vad som hände med inkomstspridningen också tidigare än så. Runt 1980 hade Sverige den jämnaste inkomstfördelningen någonsin i världen, och från LNU till 1968 till 1974 och 1981 är det enkelt att kartlägga en utjämning. Men när började utjämningen? Var det med välfärdsstatens utbyggnad på bred front på 1950-60-talen? Eller tidigare än så? Nationalekonomerna Anders Björklund och Mårten Palme, båda från Stockholms universitet angriper dessa frågor i en artikel i Nordic Journal of Political Economy från år 2000. De menar att det finns två tidigare studier som går längre tillbaka än 1968. Mats Johansson i sin avhandling från 1999 studerar familjer i Göteborg mellan 1925 och 1958; dessa data använder han också i en artikel med Björn Gustafsson i European Review of Economic history 2003 (se bilden nedan för huvudresultatet).

Den andra studien är av Roland Spånt (1979), som studerade individer 1951-1976. Spånt får fram att för män var inkomstojämlikheten rätt stabil under denna period, medan den minskade för kvinnor. Han använde skattedata, som fanns (finns?) tillgängliga för personer som fötts den 15:e i en månad.

Björklund och Palme använder samma data som Spånt. De kan dock ta ett steg längre och inte bara beräkna spridningen mellan individer utan också på familjenivå, vilket de menar är en bättre indikator. Detta eftersom det svenska levnadsnivåprojektet gjorde ett sample av individer 1951 och 1956 där man också kartlagde individernas familjeförhållanden och gifta makars inkomster. B och P studerar därmed åren 1951, 1956, 1967 och 1973; perioden täcker alltså en viktig del av välfärdsstatens utbyggnad och kvinnors ökade förvärvsfrekvens. En begränsning är att transfereringar och pensioner inte är med i studien -- transfereringar eftersom de inte var en beskattningsbar inkomst, pensioner eftersom pensionärer är uteslutna ur samplet. I datadiskussionen säger de bl a att det är något fel på makars inkomster i datat för 1960-66, och att studien slutar 1974 eftersom socialförsäkringarna detta år blev beskattningsbara och börjar räknas in i inkomsterna. (s 118f)

Gini-koefficienten i marknadsinkomster för familjerna 20-66 år är 0.38 år 1951, 0.35 år 1956, 0.35 år 1967, och 0.32 år 1973. B och P presenterar också Lorentzkurvor i tabellform: andelen av totala inkomsten som går till den lägsta decilen, de två lägsta decilerna tillsammans, de tre lägsta decilerna tillsammans, osv. Den lägsta decilen får år 1951 0.25 procent av inkomsterna, de två lägsta decilerna 3.2 procent, tre deciler 8.7 procent, fyra deciler 15.9 procent, fem 24.5, sex 34.0, sju 45.0, åtta 57.6 procent, och nio 73.0 procent. Den högsta decilen får alltså 27 procent av inkomsterna, vilket stämmer rätt väl med den nivå strax under 30 procent som Roine och Waldenström (2008) (pdf) har i början av 1950-talet. År 1973 får den lägsta decilen 0.9 procent av inkomsterna, de två lägsta 5.1 procent, tre 11.4, fyra 19.1, fem 28.0, sex 38.1, sju 49.4, åtta 62.2, nio 77.2. Inkomsterna har alltså utjämnats. Den översta decilen får 1973 22.8 procent av inkomsterna, att jämföra med 27 procent år 1951.

Det är ju dock så att detta bara handlar om marknadsinkomster. Ur dessa siffor kan vi inte utläsa hur mycket som beror på att fler eller färre är i förvärvsarbete, och vi kan inte säga något om de sociala transfereringarnas direkta utjämnande effekt. B och P går vidare med att kolla på den relativt stora gruppen -- runt tio procent av samplet -- som knappt har några marknadsinkomster alls. Det finns flera anledningar till att man inte hade det: om man var student, tidig pensionär, försörjd av a-kassa eller socialförsäkringar, bönder med självförsörjningsproduktion, sjömän (vars inkomster inte registrerades av skatteverket under denna tid), osv. I 1968 års LNU frågades deltagarna också om sina inkomster under det föregående året, så där kan B och P jämföra personers självrapporterade inkomster med deras beskattade inkomster. Föga förvånande så ser svenskarna mindre fattiga ut med LNU-datat. (s 123f)

B och P går vidare med att dekomponera inkomstspridningen till inom och mellan de tre grupperna gifta personer, ogifta kvinnor, och ogifta män. Utjämningen 1951-73 består mer av utjämning inom grupperna än mellan dem. När de dekomponerar skillnaderna mellan familjer till männens och kvinnornas inkomster, så förklaras det mesta (87 procent) av utjämningen 1951-73 av utjämning mellan män. En mindre del orsakades av kvinnors ökade förvärvsarbete, som hade en utjämnande effekt trots att korrelationen mellan man och kvinnas inkomster per familj var positiv. (s 126f) Eftersom välfärdsstatens utbyggnad -- barnomsorg, äldreomsorg -- ökade kvinnors sysselsättningsgrad under denna period så betyder det att välfärdspolitiken hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, konkluderar B och P (s 127). I sina slutsatser reserverar de dock sig för att de data som de använder inte är bra för att studera folk med lägre inkomster eller fattigdomsfrekvensen. (s 128)

Referenser

Björklund, Anders och Mårten Palme (2000) "The Evolution of Income Inequality During the Rise ofthe Swedish Welfare State 1951 to 1973" (pdf), Nordic Journal of Political Economy 26: 115-128.

Rural ojämlikhet och läskunnighet i England år 1831

Stanley Engerman och Kenneth Sokoloff gjorde i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet en slående jämförelse mellan Nordamerika och Sydamerika vad gäller deras divergerande postkoloniala ekonomiska öden. Engerman och Sokoloff hävdade att anledningen till att USA och Kanada är så mycket rikare idag än de sydamerikanska länderna, är att kolonisatörerna etablerade väldigt olika samhällen och olika institutioner i Nord och Syd. I Nord skapades mer inkluderande samhällen (delvis genom undanträngning av urbefolkningen); i Sydamerika och Sydstaterna i USA mer exkluderande. I Nord investerades mer i utbildning från befolkningens breda lager, och detta var gynnsamt för den ekonomiska utvecklingen. (Jfr AJR 2001.)

Engerman och Sokoloff t ex i sin klassiska artikel i Journal of Economic Perspectives 2002 använde rätt enkel statistik typ tvärsnitt per land som stöd för sitt argument. Som så ofta med inflytelserika teorier (den artikeln har 1476 citeringar på Google Scholar) så har deras artikel följts av empiriskt betyligt mer omfattande tester av tesen. Cinnirella och Hornung (2016) testar tesen om en negativ effekt av jordägande-ojämlikhet på utbildning och läskunnighet i Preussen 1816-1896, Beltran Tapia och Martinez-Galarraga (2015) testar den på 464 distrikt i Spanien år 1860, och Goni (2016) testar tesen på 1495 "boroughs and parishes" i England och Wales 1870-1896.

Greg Clark och Rowena Gray publicerade 2014 en artikel där de testade tesen på England och Wales. Deras utgångspunkt är att landet har viktiga skillnader i förutsättningar för jordbruk. I sydöstra England gäller rejäla stordriftsfördelar för spannmålsproduktion, medan i den nordvästra delen av landet så dominerade på 1800-talet djurhållning, vilket inte hade samma stordriftsfördelar. Därför var den rurala ojämlikheten mycket större i sydöst. De har samlat in mått på klimat och topografi för Englands 9000 socknar, för år 1831 den sociala strukturen inklusive ration av bönder till lantarbetare, och från 1851 års folkräkning den religiösa sammansättningen. Från äktenskapsregistreringar har de för 100 socknar åren 1837-1863 kollat hur stor andel av brudar och äkta män som kunde skriva sitt eget namn. Äktenskapsregistreringsarkiven uppger också männens yrke. De fokuserar på socknar från två grevskap (counties) i norr, Lancashire och Northumberland, och två i söder, Essex och Somerset.

Så här sammanfattar Clark och Gray Engerman-Sokoloffs teoretiska argument:

"The idea that geography can play a determining role in institutions and subsequent economic growth has a long history. In its modern form it is associated with a series of papers by Engerman and Sokoloff that argue for a chain of causation in New World growth that runs as follows: geography determines production scale determines inequality determines institutions determines human capital determines economic growth.
In their argument, the geography of the Caribbean and Latin America meant that these areas were best suited for crops such as sugar, cotton, coffee, or bananas, which were most efficiently produced on large-scale plantations. North America, in contrast, was best suited to production of grain and dairy products on small-scale family farms. The economies of scale inherent in these farming systems produced societies that differed greatly in their degrees of inequality (Engerman and Sokoloff, 2012, pp. 31–56).

Eliterna i Sydamerika ville inte ge folket utbildning eftersom de inte ville stärka dessa grupper, och de breda folklagren var för fattiga för att köpa utbildning. Därför hölls utbildningsnivån nere. "Proving or disproving this institutional channel has become a cottage industry for scholars of economic history and development.", kommenterar Clark och Gray (s 1044), och anger några studier som analyserar relationen mellan "endowments", alltså typ klimat och vilka grödor som odlas, och institutioner, några studier som analyserar kopplingen mellan institutioner och ekonomisk utveckling, och några som analyserar bägge stegen i modellen. Det är främst studier som jämför mellan länder (cross-country). (T ex Easterly och Levine 2003.) Problemet med studier som gör sina jämförelser på land-nivå, säger Clark och Gray, är att det inte är tydligt genom vilken kausal kanal som klimatet eller ojämlikheten ska ha sin effekt. Acemoglu och Robinson (2001, 2002) gör t ex en delvis annorlunda tolkning. Vidare så finns det också andra faktorer som spelar roll på nationell nivå; så menar Tabellini (2004) att kultur på lång historisk nivå spelar roll mellan länder.

Därför har forskare börjat göra studier av variationen inom länder. Summerhill (2010) studerar delstaten Sao Paulo i Brasilien, med data för över 50 000 gårdar år 1905, och menar att jord-ojämlikhet inte har någon effekt på utbildningsutgifter eller på senare BNP/capita. Däremot var det så att områden som ville attrahera fler immigranter satsade mer på utbildning. Liknande så finner Acemoglu et al (2007) att jord-ojämlikhet i Colombia var positivt korrelerad med utbildningssatsningar, alltså motsatt den gängse teorin. Galor, Moav och Vollrath (2009) finner däremot för delstater i USA 1880-1920 att större ojämlikhet orsakar mindre satsningar på humankapital. Skillnaderna var stora: år 1900 la staten Alabama $3.16 (i 1920-dollars) per barn på utbildning, medan Massachusetts la $44.57, 14 gånger så mycket! (s 116) Deras ojämlikhetsmått är hur stor del av jorden som ägs av storgårdar. Den sista referensen i denna litteraturöversikt är Cinnirella och Hornung (2010); jämfört med dessa, säger Clark och Gray, har England som studieobjekt fördelen framför Preussen att befolkningen på 1800-talet var mer homogen (religiöst, språkligt), vilket gör att det blir enklare att separera ut ojämlikhetens effekter.

Clark och Grays mått för social struktur och ojämlikhet är andelen av den manliga befolkningen som år 1831 var bönder: se Figur 1 ovan. Kartan visar tydligt att sydöstra England hade en mycket större andel proletariserade i jordbruket än vad den norra delen av landet hade. Figur 2 visar hur vanligt det är med varma temperaturer (över 10 grader celsius över en dag) och detta mått visar en stark korrelation med proletarisering: den sydöstra regionen med fler proletärer är också den som hade fler varma dagar. (I sydväst var det däremot kallt i framför allt Devon.) Variabeln antal varma dagar kan i en regression förklara 34 procent av variationen i andelen bönder av befolkningen (s 1048). När fler klimatvariabler läggs till kan r2 ökas till 0.39.

Clark och Gray menar att den sociala strukturen kan påverka läskunnigheten och utbildningsnivån på två sätt: genom efterfrågan och genom utbud. Efterfrågan kan bero på att en större andel av befolkningen har jobb som kräver läskunnighet, och så kan det vara i det mer jämlika nordväst. Om detta är mekanismen så skulle det vara bönders barn i nordväst som var mer utbildade än bönders barn i sydöst -- arbetarsöner borde inte ha någon skillnad mellan regionerna. Cinnirella och Hornung anför denna mekanism för Preussen, men har inte data på fäders-söners yrken. Om det är genom utbud så kan det vara genom tre under-mekanismer. Ett, stordriftsfördelar: med större efterfrågan från bondsöner så blir priset lägre och även arbetarbarn kommer då bli mer benägna att utbilda sig. Två, om fler har politiska rättigheter kunde beskatta sig själva för att bekosta skolorna. Detta är mekanismen som Go och Lindert (2010) anför sin studie av USA:s nordstater före 1850. Tre, jordägare kan agera mer filantropiskt för att bekosta andras barns utbildning.

Utfallsmåttet, utbildningsnivå på sockennivå, är andelen som kunde underteckna sina marriage register när de gifte sig, åren 1837-1863. De har samplat detta för 100 socknar i fyra grevskap: Essex, som hade näst högst ratio labourers/farmers i landet, Lancashire med en av de lägsta ratios, och Northumberland i norr och Somerset i sydväst med mellannivåer. Andelen av jordbrukande män som var bönder år 1831 varierar för de 100 socknarna mellan 3 procent (!) och 76 procent. (Tabell 4.) Andelen läskunniga varierar mellan 17 procent och 96 procent.

 

Andelen bönder förklarar bara en väldigt liten del av läskunnigheten, medan andelen som överhuvudtaget är sysselsatta i jordbruket förklarar 40 procent av variationen i läskunnighet. "The results are robust to using an alternative measure of inequality, the fraction of farms which are ‘small’, meaning hire fewer than 10 labourers. " (s. 1057) Resultaten håller också när de kontrollerar för kvinna/man och när de kontrollerar för taxerad förmögenhet i socknen 1842.

 

Andelen läskunniga är alltid högre bland bondsöner än bland arbetarsöner. Men skiktningen varierar per grevskap vilket gör att det ändå inte är så att områden med större andel bönder har större läskunnighet. Figur 5 visar att Northumberland t ex tenderar att ha mycket hög läskunnighet även när andelen bönder är låg.

-I diskussionen om tolkningen och mekanismer gör de en intressant jämförelse mellan Northumberland och de två grevskap i Skottland just på andra sidan gränsen. I Skottland olikt i England kunde socknarna ta ut skatt för att finansiera skolor även före 1870, vilket möjliggör en mekanism av typen Lindert och Go (2010).

Referens

Clark, Gregory and Rowena Gray (2014) “Geography is not Destiny. Geography, Institutions and Literacy in England, 1837–1863”, Oxford Economic Papers 66: 1042–1069.