Ojämlikheten i Finland år 1800

År 1800 instiftade den svenska riksdagen en engångs-förmögenhetsskatt, och för denna gjordes en taxering av hela riket, inklusive Finland. Som jag tidigare har diskuterat så är denna typ av skatter och taxeringar den viktigaste källan till historisk ojämlikhet, jämte bouppteckningar. Och fram till en studie som jag och mina kollegor arbetar på nu, är två studier av taxeringarna från år 1800 de enda studierna vi har av förmögenhetsspridningen i Finland före 1909. (Då gjorde Finlands Statistik en undersökning.)

Eino Jutikkala (1907-2006), professor i Helsingfors, var först med sin artikel "The Distribution of Wealth in Finland in 1800" i Scandinavian Economic History Review är 1953. Han menar att taxeringarna från skatten år 1800 är mer pålitliga än de från kontinuerliga skatter -- då han menar att man gjorde taxeringar schablonmässigt och trögrörligt -- och de i bouppteckningar, som han menar gjordes av vänner och bekanta till den avlidne. (Det tycker jag, utifrån mitt arbete på svenska bouppteckningar, verkar vara en tveksam beskrivning, men i alla fall.) 

Taxeringarna för skatten år 1800 gjordes av en särskild deputation med åtta medlemmar av vilka de fyra ständerna utsåg två var, och där landshövdingen var ordförande. (s 81) Skatten omfattade all förmögenhet utom Riksbankens, statens, kyrkans, skolors, sjukhus och fattighus, samt vad gäller privatpersoner deras lösöre såsom hushållsredskap, möbler och kläder. (s 81) Detta är, även om Jutikkala inte diskuterar det, ett problem eftersom lösöre är den mest jämlikt fördelade typen av ägodelar. Också vissa fabriksdelar saknas, säger Jutikkala. Hus i städerna värderades utifrån sitt värde i brandförsäkruingen; oförsäkrade hus värderades i jämförelse med liknande försäkrade hus (s 82). Tomter värderades utifrån sitt läge i förhållande till stadens kärna. Jord värderades utifrån sin kvalitet. Gårdar värderades inte utifrån mantal utan utifrån ny värdering. (s 82) Kronohemman värderades likadant som skattehemman, vilket EJ menar är rimligt eftersom kronobönderna hade säker nyttjanderätt. Kontanter, värdepapper etc kunde taxeras genom att ägaren lämnade in en lista, eller så kunde det göras mer konfidentiellt, genom att bara lämna in en totalsumma för godkännande. (s 84) Ett problem med taxeringen är att man hade rätt att göra allting anonymt med deputationen: då taxerades man och fick betala skatten, och efteråt förstördes ens taxering. (s 84f) Detta kallades att taxeras "i tystnad". Summorna från dessa personer inkluderades när regionala sammanfattningar gjordes, men personernas namn inkluderades inte. Tyst taxering var särskilt vanligt i Helsinki och Lovisa. I de flesta städer var det ovanligt och på landsbygden än mer så. Ett annat källproblem är hanteringen av skulder och lån. En med skulder kunde skippa över dem i taxeringen och betala skatterna som om han var skuldfri. (s 85) EJ menar att bönderna antagligen hade större skulder än fordringar och stadsborna omvänt; i så fall överskattas i 1800-datat de rurala förmögenheterna och underskattas de urbana. Jutikkala visar att statistiken för Österbotten, där man vet att köpmännen i städerna (Raahe) lånade ut pengar till bönderna, visar att skulderna underskattas. (s 86) Ett tredje problem rör de som ägde egendomar på flera platser. Det mesta de hade skattades där de bodde, men fastigheter i andra härader skattades på plats. Jutikkala menar att det vore alltför mycket arbete att leta upp varje persons ägor utanför det egna häradet, utan gör detta bara för storägare. (s 86) De som ägde mindre än 50 riksdaler och inga fastigheter var undantagna skatten, men ägde man fastighet, oavsett hur liten och blygsam, så inkluderades man (s 87).

I rurala miljöer var jorden och gårdarna större delen av värdet, mer än 90 procent (då ska vi visserligen minnas att lösöret inte är med, så delvis är detta en konstruktion i datat). De rurala fastigheternas värde avtar från väst till öst men inte från syd till nord. (s 87) Jutikkala menar att södra Savolax, i östra Finland, var den fattigaste delen av landet. (s 88) 

Jutikkala kollar på fördelningen av förmögna personer över Finland, men utan att justera för total befolkning i de olika delarna av landet, så det blir lika mycket ett mått på befolkningstäthet som på förmögenhet. Han menar att efter själva gårdarna så var skepp också en viktig typ av förmögenhet på landet (på kusten förstås) (s 94). De rikaste personerna var: MW Armfelt i Joensuu med 102 155 riksdaler banco, HA von Fersen som var svensk generalguvernör (Lord High Steward) och ägde godset Vupojoki i Eurajoki med 74 668 riksdaler banco beskattningsbar förmögenhet i Finland, och DGH Gildebrand som också han bodde i Sverieg men hade ett gods i Sauvo värt 62 250 riksdaler. Det fanns också fyra industrialister som hade mer än 50 000 riksdaler var. (s 94) Järnverken stod för en förvånansvärt liten del av nationalförmögenheten, bara 2.6 procent, säger Jutikkala. (s 94)

Stadsbefolkningen var mer blandad, menar Jutikkala. Men om förmögenhetsfördelningen var jämnare eller ojämnare där jämfört med på landet beror på hur man definierar jämn och ojämn. Han menar att det fanns många jordbruksarbetare, torpare och liknande på landet som inte ägde någonting, medan de flesta i städerna, även arbetare såsom sjömän, ägde hus. (s 95) Detta låter konstigt i mina öron -- de studier som jag har sett brukar snarare visa att det var en större andelen av befolkningen i städer som inte ägde något, och att fördelningen därmed också var mer ojämn där. I två tabeller redovisar han viss beskrivande statistik för 22 städer i landet. Det mest intressanta för mina syften är (a) andelen av stadens befolkning som äger fastighet, (b) andelen beskattade personer, och (c) per capita-förmögenhet. På (c) kan man konstatera att Jakobstad/Pietarsaari ser rikast ut med 202 riksdaler per person, följt av Kokkola där bredvid på nordvästkusten med 160 rdr, därefter Raahe med 153, Vaasa med 128. Alla dessa städer på den norra delen av Bottniska viken! Därefter kommer Åbo med 101 rdr, Porvoo/Borgå på sydkusten med 100, Loviisa  med 76, kaskinen med 81. Städerna som inte ligger på kusten är klart bland de fattigare: Tampere med 39 , Hämeenlinna med 47, Kuopio med 58, och Kajaani med 24. (s 97)

J utforskar särskilt köpmäns och byråkraters förmögenheter, men på ett rätt så ytligt och impressionistiskt sätt. Han fäster stor vikt vid vilka städer som hade stapelrätt, som de flesta länder hade fått efter 1765: Raahe 1791, Ipetarsaari 1793, osv. Borgå hade inte stapelstadsrätt utan dess skepp seglade under Helsingfors köpmäns flagg. (s 98)

28 år efter Jutikkalas artikel plockade den amerikanske ekonomisk-historikern och experten på historisk ojämlikhet Lee Soltow upp 1800 års förmögenhetsskatt och statistiken om Finland. Soltow vill olikt Jutikkala använda konventionella ojämlikhetsmått för att göra jämförbara skattningar för Finland: toppdecilens och toppercentilens andelar, såväl som Gini-koefficienter. 

Redan på första sidan tar Soltow upp det stora dataproblemet att man kunde taxeras "tyst" och då exkluderas ur statistiken --It is frankly admitted that the data set is defiicent because perhaps a dozen or possibly 50 or even 100 rich individuals declared their wealth secretly if legally, and no list of them can be found." (s 21) Soltow har gjort ett sample av 1811 individer ur Riksarkivet i Stockholm. Manuskripten där ligger i 13 "packets of material" och Soltow drog ett sample ur de sju första: var tioende sida från urbana områden och var fyrtioende sida från rurala områden, plus varje rurala person med minst 5000 riksdaler specie, och alla urbana personer med minst 5000 rdr från Jutikkala. (s 22) 

Soltow menar att 45 000 personer ägde förmögenhet i Finland år 1800, att jämföra med att folkräkningen för 1800 visar att 181 000 vuxna män (över 25 år) levde där då. Då skulle 25 procent av vad Soltow lite märkligt kallar "arbetskraften" äga förmögenheter, vilket är lite lägre än Danmark och Norge år 1789, som Soltow (1979, 1978) skattat till 35-39 procent. Soltow kommenterar att en del lösöre exkluderades i den finska beskattningen men säger inte om detsamma gällde Danmark och Norge. Soltow menar att adeln och andra storgodsägare ägde 7 procent av gårdarna i Finlnd men 40 procent i Sverige och nästan alla i Danmark. "There must have been a greater inequality in Denmark and Sweden than in Finland." (s 23) Det är dock mycket oklart varifrån han får siffrorna om 7, 40 och "nästan alla".

Soltow får fram en Gini-kpoefficient på 0.58, i den rurala sektorn 0.55 och i städerna 0.82. Inklusive de utan förmögenhet, vilket förstås är ett mycket bättre mått, blir det 0.68, 0.62 och 0.86. När han inkluderar alla familjer som inte är med blir resultatet 0.88, 0.87 och 0.90. (s 25) Som han säger i slutsatserna: "Finland was a country of inequality since only one-fourth to one-third of the adult labour force owned wealth and the distribution within this group showed wide variation." (s 32)

Referenser

Eino Jutikkala (1953) "The Distribution of Wealth in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review 1(1): 81-103.

Lee Soltow (1981) "Wealth distribution in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review.

Ojämlikhet i nordvästra Italien, 1300-1800

Italien år 1494, karta från wikipedia

Långsiktig ekonomisk ojämlikhet har blivit ett hett ämne på sistone, troligen orsakat av vår egen tids allt mer ökända grad av ojämlikhet. Guido Alfani är en av de europeiska (ekonomisk-)historiker som ligger längst fram i denna forskningsdiskussion; han tycks vara lite överallt när de här frågorna ska diskuteras, inte minst pga ett stort EU-forsknings-anslag för projektet EINITE för åren 2012 till och med 2016. Hans enskilt tyngsta bidrag till forskningen är en artikel i Journal of Economic History från 2015, som studerar regionen Piedmont i nordvästra Italien från 1300 till 1800.

I abstract skriver Alfani att hans studie visar att: "during the Early Modern period, inequality grew everywhere, independently from whether the economy was growing or stagnating. This challenges earlier views that explained inequality growth as the consequence of economic development." De två första orden i artikeln är dock: Simon Kuznets. Klassiskt! Kuznets, säger Alfani, menade att med industrialisering ökar, sedan minskar ojämlikheten. Denna analys har fått stöd i en rad studier: han åberopar Williamson (1985), Piketty et al (2006) och Piketty (2014) -- trots att P uttryckligen argumenterar emot Kuznetskurvan! -- Rossi et al (2001, JEH, hushållsbudgetar 1861-1911), Prados de la Escosura (2008) och Lindert och Williamson (1980). Men, säger Alfani, vi vet mindre om den förindustriella perioden. Den mest kända studien är David Herlihys (1977, 1985) studie av Florens catasto 1427. Det finns en rad fallstudier av enstaka städer eller små områden, som Ivrea och Canavese i norra Italien (Alfani 2009, 2010); Nivelles, Aalst och Hertogenbosch i Low Countries (Ryckbosch 2010, 2012, Hanus 2013 i EHR); några rurala områden runt Madrid (Santiago-Caballero och Fernandez 2013); och Bursa i Anatolien (Canbakal 2013, konferenspapper). Den enda studien som täcker ett större område över en längre tid är JL Van Zandens (1995, 1998) studie av Holland.

Syftet med denna studie är förstås att lägga till en sån långsiktig studie till. Alfani studerar Huset Savoys domäner från 1300 till 1800, vilket ungefär motsvarar dagens region Piedmont. Han säger att han har tre huvudresultat. Ett, ojämlikheten i nordvästra Italien växte kontinuerligt under sena medeltiden och den tidigmoderna perioden, med perioden genast efter Digerdöden som enda undantag. Två, Digerdöden hade andra ekonomiska konsekvenser än vad pesten 1630 hade, på grund av institutionella skillnader. Tre ojämlikheten ökade både i tider av ekonomisk tillväxt och i tider av stagnation.

Studien bygger på skattedata, från skatten estimo och från skatten tasso, införd 1562. Estimo var en förmögenhetsskatt och tasso betalades på grundval av hushållets andel av estimi i byn/staden. Estimi-data finns, säger Alfani, inte bara i Italien utan också i södra Frankrike, norra och östra Spanien och stora delar av Tyskland (s 1062). (Då undrar man ju varför inte Alfani med det stora EINITE-anslaget också utforskat dessa!?) Det finns två typer av estimi i Italien: estimi "per property" (per capitale) och estimi "per yield" (per reddito). Per capitale är klart vanligast, och omfattar bara jord och fastigheter. Per reddito inkluderar också kreatur, arbetande kapital, krediter och annat lösöre, alltså ett komplett mått. Florens catasto från 1427 är det mest kända exemplet på per reddito-data. Alfani använder däremot mest per capitale, vilket är ett stort data-problem. Alfani försöker relativisera detta som följer. Ett, fastigheter var större delen av förmögenheterna på den här tiden: i catasto 1427 var fastigheter 66 procent av stadsbornas och 91 procent av landsbygdsbornas förmögenhet (Herlihy 1985). Detta med staden Florens av oklar anledning exkluderat -- kanske för att fastigheter var en lägre andel av förmögenheterna där. Också Alfanis (2010) egen studie av staden Ivrea 1527 visar, säger han, att fastigheter var större delen av förmögenheterna. För det andra, säger Alfani, så var förmögenhet i det agrara samhället den viktigaste bestämningsfaktorn för ens levnadsstandard. Det säger t ex Peter Lindert (1991, 2014). Ett annat problem med att använda estimi är att de bara inkluderar beskattad egendom, och därmed utesluter (1) feodala egendomar och (2) egendomar ägda av religiösa institutioner. Dock var inte särskilt mycket av egendomarna i Piedmont feodala; i Ivrea år 1665 var den bara 2.5 procent av totalen. Ett tredje problem är att estimi-data täcker de hushåll som äger någon fastighet eller någon jord. I Ivrea gjordes år 1613 en folkräkning som visade att 101 hushåll (11 procent av totalen) listades som fattiga eller värre, och av dessa hade 15 någon fastighet, vilket kunde vara så lite som ett skjul eller en fruktträdgård. Utifrån detta och data från Moncalieri 1613 och Turin 1393 menar Alfani att det bara är 9 procent av hushållen som faller bort (s 1063f). Utifrån detta konstaterar Alfani att hans beräkningar blir biased neråt och att "the estimates are a lower bound on inequality" (s 1064).

En estimo var inte ett marknadsvärde utan ett taxeringsvärde som beräknades utifrån vilken avkastning egendomen kunde förväntas ge. Utifrån detta var bostadshus ibland exkluderade, vilket i Alfanis data dock bara gäller staden Cherasco från 1548 och framåt. Taxeringarna är pålitliga eftersom de gjorde i flera steg, och revolter kunde ske när taxeringen blev för hög i förhållande till marknadsvärdet. (s 1064) Ett problem är att olika städer och regioner använder olika valutor (som heter lire) och att det därför inte går att avgöra i vilken valuta en del saker är mätta. (s 1065)

Datasetet består av 18 "communities", varav sju rurala klumpas ihop till tre, och varav sex städer av varierande storlek: Chiero (1311-), Cherasco (1347-), Moncalieri (1366-), Carmagnola (1461-), Ivrea (1466-), och Saluzzo (1577-). Regionens största stad Turin saknas alltså, men det är också nödvändigt, eftersom staden blev undantagen estimi när den blev huvudstad. Serierna för de rurala områdena börjar något senare än städerna: Vigone fr o m 1454, Borgo San Martino fr o m 1485, Cumiana fr o m 1496, San Giogrio fr o m 1523, och Frassineto Po fr o m 1600. För varje community har Alfani fokuserat på att skapa benchmarks för 1300, 1350, 1400, osv. I vissa fall är data utspridna öer tid, så är t ex Cherasco-datat för 1400 ihopslaget av fyra estimi för stadens fyra stadsdelar från 1395 (x2), 1402 och 1415. Alfani har ingen riktig diskussion om varför just dessa 18 "communities" är representativa för Piedmont i stort eller Europa i allmänhet*, men menar att de täcker olika typer av områden: bergiga, slätter, osv (s 1067). Befolkningen varierar mellan 680 och 11 000. (s 1068)

Huvudresultaten syns i tabellen och figuren ovan. För år 1300 har Alfani bara en datapunkt, och för rurala områden börjar datat först 1450. Det ser ut sm att ojämlikheten i städerna faller ca 1300-1450, stagnerade till 1600, och därefter ökade. På landet stagnerade eller ökade ojämlikheten ca 1500-1700 och verkar därefter definitivt ha ökat från 1700 till 1800. En tråkig sak med artikeln är att Alfani inte redovisar några konfidensintervall, vilket gör att man inte vet vilka förändringar som är statistiskt signifikanta. (Det förvånar mig att sakkunniggranskare på Journal of Economic History inte krävt det.) Alfani visar i ett följande diagram toppdecilens andel av den totala förmögenheten. Återigen bottnar ojämlikheten 1450, och ökar därefter. Men utvecklingen är olika. I Moncalieri sker ingen förändring alls från 1350 till 1700, utan toppdecilens andel fluktuerar trendlöst runt 50 procent. I Carmagnloa 1450-1600 sker en väldigt liten ökning och därefter en större ökning. I Ivrea sker inget som jag kan tänka mig är statistiskt signifikant. Cherasco visar den tydligaste Alfaniska utvecklingen, med fall 1350-1450 och klar ökning därefter.

Därefter visar Alfani decilratios: p90/p50, p90/p10, och p50/p10. Detta visar att ojämlikheten inte bara ökade i toppen utan också i botten. Han konstaterar att det finns data-problem i toppen i form av att feodal egendom fattas och i botten i form av att de helt utan egendom fattas -- att han inte på något sätt justerar för det senare problemet är väldigt mystiskt, med tanke på att det i övrigt helt är gängse i forskningen. (Jfr mitt inlägg om social representation i bouppteckningsdata.) För det senare problemet anför Alfani att Piedmont fortsatte vara en småägardominerad jordbruksregion, och att de rurala fattiga flyttade till städerna snarare än att stanna på landsbygden. Om de utan egendom inkluderas så blir Ginin högre: i Ivrea 1613 ökar Gini med 13 procent (Alfani 2010).  Det finns dock, menar han, inga data för Piedmonst över tid för att veta hur många som var utan egendom. (s 1076f) Utifrån tidigare litteratur menar Alfani att andelen utan egendom antagligen sjönk efter 1350 och därefter ökade igen efter 1450, vilket skulle stärka resultaten i artikeln.

Alfani har ingen teorisektion eller sektion om hypoteser, eller forskningsöversikt om vilka faktorer som kan påverka ojämlikhet -- det inledande resonemanget om Kuznetskurvan och att vi inte har koll på förindustriella världen är allt. Efter redovisningen för ojämlikhetens utveckling övergår Alfani till en sektion om effekter av pest. Herlihy (1967) har hävdat att Digerdöden delade upp stora gods i norra Italien och gjorde att de fragmenterades. Detta hade en kortsiktig egalitär effekt, men eftersom de nya mindre bitarna kunde köpas upp och konsolideras, hade det på mellanlång sikt en inegalitär effekt. (s 1077) Alfani (2010) menar att pesten på 1600-talet hade annorlunda effekter.


Fotnot
*I online-appendixet (tillgängligt här) skriver han: "As briefly explained in the main text, the most powerful argument in favor of our database being effectively representative of Piedmont, is that if we consider the underlying secular trends, all the communities seem to head in the same direction. In view of the fact that we used a very large part of what is available, we have no reason to suspect that including extra case studies would lead to any conclusion other than that in the very long run, and with the exception of the post-Black Death period, inequality tended to grow. Moreover, we found no significant differences in the behavior of cities and rural communities placed in different parts of the region and in different environments (plain or hilly/pre-Alpine areas). Also in this case, as (almost) all the different Piedmontese environments are represented in the database and we found no difference in the related behavior, we can assume that the sample is adequately representative. The exceptions are the Alps proper, which are not included in the sample due to unavailability of usable information"

Referenser

Guido Alfani (2015) "Economic inequality in Northwestern Italy: A long-term view (14th to 18th centuries", Journal of Economic History.