Om vi vill veta vad folk förr i tiden ägde, och fördelningen av förmögenheter i befolkningen, så är det huvudsakligen två typer av data som vi kan använda. För det första, arkiv från förmögenhetsskatter. Skattedata har dock två problem. Ett, före 1900-talet togs de oftast bara ut sporadiskt, ofta i samband med krig eller andra extrema händelser, så före ungefär 1900 blir det då bara ett år här och ett år där. Två, de tenderar att bara omfatta de förmögnare i befolkningen.
Den andra typen av data är från bouppteckningar, som gjordes när folk dog, för att fördela arv och betala skulder. Bouppteckningar erbjuder potentiellt en rikare och bredare bild av befolkningen, men också de har problem. Framför allt en underrepresentation av de fattigare grupperna i befolkningen. Hur svåra är dessa problem? För det svenska fallet har detta diskuterats på 1970-talet av t ex Jan Kuuse. Hur är det då mer internationellt? Här ska jag kolla på två studier: Daniel Smith om USA (närmare bestämt Massachusetts) på 1700-talet, och Anne McCants om Amsterdam på 1700-talet.
Smiths artikel kommer ur en rik litteratur om det koloniala Amerika, och han refererar till en hel del liknande artikel. William A. Davisson (1967) menar att det bara finns bouppteckningar kvar för 25 procent av de döda i Essex Country, MA, 1640-1682. Philip J. Greven hittade däremot uppteckningar för 45 procent av fyra generationer i staden Andover. Alice Hanson Jones, som gjort den enda nationella studien (fortfarande!) menar att medan 72 procent av "potential wealth holders" (alla vuxna män och 10 procent av vuxna kvinnor) i Middle Colonies (DE, NJ, NY, PA) 1774 boupptecknades, så gällde detta bara 33 procent i New England. Trots detta, säger Smith, så har ingen kollat på eventuella systematiska skillnader mellan de som boupptecknades och de som inte boupptecknades. Vilket ju är vad vi vill veta, om vi vill veta om vi kan dra slutsatser om befolkningen som helhet utifrån den grupp som boupptecknades.
För att kunna undersöka detta behöver Smith en alternativ källa till vad det var för folk som dog, nån slags lista. I Hingham i Massachusetts hade man 1718 till 1786 en mycket systematisk pastor, som skapade just en sådan lista. Smith jämför pastorns dödslista med bouppteckningarna i Suffolk County och "real property lists" från staden för åren 1749, 1754, 1765, 1772 och 1779. Totalt så lämnade 36 procent av männen och 6 procent av kvinnorna testamenten; bouppteckningsfrekvensen var 42 respektive 4 procent. Det var mer sannolikt att en äldre man boupptecknades än en yngre man, men detta var inte en effekt av ålder per se, utan av att äldre hade mer förmögenhet, och att mer förmögna var mer benägna att boupptecknas (s 105f). "To convert a sample of probate records into a profile
of the living population, two sets of multipliers are required-one to
adjust the probated dead into a complete death cohort, the other to convert
the death cohort into a model of the living population." (s 107)
Smith provar en justering. Han justerar för ålder genom att ta mortaliteten per åldersgrupp och justera upp de yngre som är underrepresenterade i bouppteckningarna. För underjusteringen av de fattiga utgår han helt enkelt från att inom varje icke boupptecknad hade 32.8 procent av förmögenheten av de boupptecknade i gruppen (s 109).
Tabellen visar att fördelningen ser mycket mer ojämlik ut med justeringen för de icke boupptecknade.
Anne McCants börjar den första av de två Amsterdam-artiklar som jag kollar på här börjar med att -- helt rimligt -- slå på den stora trumman för bouppteckningar som källmaterial:
Smith provar en justering. Han justerar för ålder genom att ta mortaliteten per åldersgrupp och justera upp de yngre som är underrepresenterade i bouppteckningarna. För underjusteringen av de fattiga utgår han helt enkelt från att inom varje icke boupptecknad hade 32.8 procent av förmögenheten av de boupptecknade i gruppen (s 109).
Tabellen visar att fördelningen ser mycket mer ojämlik ut med justeringen för de icke boupptecknade.
Anne McCants börjar den första av de två Amsterdam-artiklar som jag kollar på här börjar med att -- helt rimligt -- slå på den stora trumman för bouppteckningar som källmaterial:
"After-death inventories have become an invaluable source for historians of early modern Europe, with their trove of evidence being exploited for more applications all the time. They are fundamental to the emerging fields of the history of consumer culture, the arrangement of household space, the history of the so-called private life, and material life more generally (Alltagsgeschichte), with subdisciplines in food, clothing, furniture, wall decoration, children’s toys and games, scientific instruments, collections of exotica, and so forth. They yield information not just on the materialist (subsistence, in the old Marxist sense of that word) possibilities of the past, but on such details as the color, texture, weight, and fabrication of the means of subsistence. The inventories have also played a critical part in shaping new evaluations of more traditional subjects such as the nature of agrarian change, the distribution of wealth in the past, the functioning of credit markets, the arrangement of workshops and retail establishments, and the persistence or change of household structures and their connection to larger demographic processes."(s 10)
Men, konstaterar hon, de har förstås också problem som källmaterial. Det viktigaste är en underrepresentation av kvinnor och fattiga. (s 10) Poängen med McCants Amsterdamprojekt är att hon hittat en unik källa som faktiskt innehåller bouppteckningar för en stor mängd fattiga människor. Detta kommer från Amsterdams offentligt drivna barnhus (Municipal Orphanage) där funktionärerna från 1740-talet till 1780-talet för varje intaget barn förtecknade deras familjehistoria, inklsuvie deras boedel-inventarissen, "inventories of possessions". Det fanns tre anledningar till att dessa förteckningar gjordes. Ett, de styrande ville veta om de döda föräldrarna hade lämnat något efter sig som kunde användas för att finansiera deras barns omhändertagande på barnhuset. Två, man ville också veta om det fanns nåra andra släktingar, såsom farbröder och fastrar, som kunde dö och lämna efter sig någon förmögenhet som barnhusbarnet kunde ärva, och då tvingas använda till att betala för sig. Tre, man gjorde också förteckningar över tidigare barnhusbarn som avled; om de inte hade "köpt sig fria" från sin skuld till barnhuset, så användes deras eventuella efterlämnade egendom till att betala av på denna "skuld" (s 11). McCants betonar att notarierna var anmärkningsvärt noggranna med att göra förteckningar för dessa familjer, oavsett hur fattiga de var, och att materialet därför är unikt passande för att studera fattiga och "middling" gruppers materiella levnadsstandard. Hon konstaterar att också skulder är med i förteckningarna, och gör en metodologisk kommentar som är intressant också bortom fallet Amsterdam:
Eftersom barnhuset bara kunde göra anspråk på efterlämnad egendom efter att skulder återbetalats, var notarierna mycket noga med att förteckna alla utstående skulder. Än mer anmärkningsvärt är att förteckningarna också innehåller obetalda skulder till pantbanker (s 12). Av 912 hushåll med full information i datasetet, lämnade 128 obetalda pantbankslappar. Två brister med datat är bristande information om (a) yrke och (b) ålder. För att få deras ålder vände McCants sig till stadens äktenskapsregister, och lyckades matcha 80 procent av personerna (s 13). För dem som hon inte hittade direkt information drog hon slutsatser om ålder utifrån deras första barns ålder, kombinerat med genomsnittlig äktenskapsålder och ålder vid födandet av första barnet i Amsterdam på den här tiden. Utifrån var personen dog eller utifrån hyresinformation så har McCants kodat var i staden som de bodde, och utifrån en klassificering av stadens distrikt på 1700-talet, också vad för slags område de bodde i. (s 13)
Det verkar som att barnhuset på 1740-talet, när McCants dataset börjar, redan under en längre tid hade som praktik att ta så mycket pengar som möjligt från de familjer som hjälptes. Före 1740-talet har dock inget systematiskt arkiv överlevt; McCants har lokaliserat 30 förteckningar från perioden 1672-79 och 19 från 1701-31, men det är inte så mycket, och de är inte heller så kompletta som de senare motsvarigheterna. (s 14)
Resten av artikeln, som ju är publicerad i tidskriften Historical Methods, beskriver i princip datasetet och hur McCants (och hennes forskarassistenter) har kodat informationen från förteckningarna.
Året efter Historical Methods-artikeln publicerade McCants en artikel i Explorations in Economic History som bygger på barnhus-datasetet och som studerar ekonomisk ojämlikhet i 1700-talets Amsterdam. Denna artikel börjar brett, med ett konstaterande att europeisk forskning i ekonomisk historia på sistone börjat titta bortom 1700-1800-talens industriella revolution, och in i den förmoderna ekonomin. Nederländerna är ett särskilt intressant fall i denna period; Jan de Vries har kallat landet "den första moderna ekonomin" baserat på dess ekonomiska ledarskap under 1500-1600-talen innan Storbritanniens uppgång. Jan Luiten van Zanden och medförfattare (bl a Soltow) bestrider detta eftersom de menar att NL under den tidigmoderna perioden inte såg någon beständig tillväxt i/förbättring av reallöner och levnadsstandard, vilket de ser som ett nödvändigt kriterium för en modern ekonomi. (Jfr Kuznets "modern ekonomisk tillväxt".) För Soltow och van Zanden (1998) är också ökad ekonomisk ojämlikhet en nödvändig del av en moderniserande ekonomi, i enlighet med Kuznetskurvan, och de menar att ojämlikheten i Nederländerna förvisso ökade ca 1580-1750 men därefter stod still.
McCants anför dock att ojämlikheten ökade ca 1500-1800 genom proletarisering och urbanisering, där lönearbetare hopades i städerna och konkurrerandes om otillräckligt många jobb, höll lönerna nere. Samtidigt expanderade den finansiella sektorn inte minst genom att hugenotter från Antwerpen flyttade till Amsterdam och startade företag där; detta skapade nya förmögenheter, som dock inte kom massorna till del. (s 3) Men, påpekar McCants, vår kunskap har stora luckor. Informationen om förmögenheternas fördelning bygger i princip -- detta är väldigt slående i Soltow och van Zandens bok från 1998, som i hög grad bygger på fastighetsmaterial -- bara på två tillgångsklasser: fastigheter, och finansiella tillgångar. Lösöre såsom kläder, möbler etcetera fattas helt. För det andra så rör informationen oftast bara den ekonomiska eliten. Även om städer i Republiken ibland införde skatter på förmögenhet och/eller inkomst, så var 70-90 procent av befolkningen under gränsen för att få betala dessa skatter, och därför har vi ingen information om dem (s 3).
Enter McCants (2006) dataset på 912 bouppteckningar/förteckningar från barnhuset i Amsterdam 1740-1782. (Datasetet beskrivs på s 4-7.) McCants visar att samplet täcker fattiga personer och nästan fattiga personer. Hur kan då detta användas för att skatta ojämlikhet? Mycket av den tidigare forskningen om ekonomisk ojämlikhet i Nederländerna under perioden har de facto inte använt data om inkomster eller förmögenheter, utan om hyror och ojämlikhet i hyror som proxy för ekonomisk ojämlikhet! McCants kollar därför specifikt på hyresinformationen i sitt dataset och jämför hur fördelningen ser ut då jämfört med tidigare studier baserade på andra datakällor, mer centrerade till den övre halvan av fördelningen.
"The relationship between total assets and debt is a complex one. As both Margaret Spufford (1990, 151–53) and Alice Hanson Jones (1980, 141–45) have argued for early modern England and the American colonies, respectively, debt can sometimes be an indication of poverty, but, more often, those who carried the largest debt burdens were also those with the greatest assets. Thus, rank orderings of inventoried populations made on the basis of assets alone do not even roughly approximate rank orderings made on the basis of true net worth." (s 11)Hennes dataset ser ut så här:
Eftersom barnhuset bara kunde göra anspråk på efterlämnad egendom efter att skulder återbetalats, var notarierna mycket noga med att förteckna alla utstående skulder. Än mer anmärkningsvärt är att förteckningarna också innehåller obetalda skulder till pantbanker (s 12). Av 912 hushåll med full information i datasetet, lämnade 128 obetalda pantbankslappar. Två brister med datat är bristande information om (a) yrke och (b) ålder. För att få deras ålder vände McCants sig till stadens äktenskapsregister, och lyckades matcha 80 procent av personerna (s 13). För dem som hon inte hittade direkt information drog hon slutsatser om ålder utifrån deras första barns ålder, kombinerat med genomsnittlig äktenskapsålder och ålder vid födandet av första barnet i Amsterdam på den här tiden. Utifrån var personen dog eller utifrån hyresinformation så har McCants kodat var i staden som de bodde, och utifrån en klassificering av stadens distrikt på 1700-talet, också vad för slags område de bodde i. (s 13)
Det verkar som att barnhuset på 1740-talet, när McCants dataset börjar, redan under en längre tid hade som praktik att ta så mycket pengar som möjligt från de familjer som hjälptes. Före 1740-talet har dock inget systematiskt arkiv överlevt; McCants har lokaliserat 30 förteckningar från perioden 1672-79 och 19 från 1701-31, men det är inte så mycket, och de är inte heller så kompletta som de senare motsvarigheterna. (s 14)
Resten av artikeln, som ju är publicerad i tidskriften Historical Methods, beskriver i princip datasetet och hur McCants (och hennes forskarassistenter) har kodat informationen från förteckningarna.
Året efter Historical Methods-artikeln publicerade McCants en artikel i Explorations in Economic History som bygger på barnhus-datasetet och som studerar ekonomisk ojämlikhet i 1700-talets Amsterdam. Denna artikel börjar brett, med ett konstaterande att europeisk forskning i ekonomisk historia på sistone börjat titta bortom 1700-1800-talens industriella revolution, och in i den förmoderna ekonomin. Nederländerna är ett särskilt intressant fall i denna period; Jan de Vries har kallat landet "den första moderna ekonomin" baserat på dess ekonomiska ledarskap under 1500-1600-talen innan Storbritanniens uppgång. Jan Luiten van Zanden och medförfattare (bl a Soltow) bestrider detta eftersom de menar att NL under den tidigmoderna perioden inte såg någon beständig tillväxt i/förbättring av reallöner och levnadsstandard, vilket de ser som ett nödvändigt kriterium för en modern ekonomi. (Jfr Kuznets "modern ekonomisk tillväxt".) För Soltow och van Zanden (1998) är också ökad ekonomisk ojämlikhet en nödvändig del av en moderniserande ekonomi, i enlighet med Kuznetskurvan, och de menar att ojämlikheten i Nederländerna förvisso ökade ca 1580-1750 men därefter stod still.
McCants anför dock att ojämlikheten ökade ca 1500-1800 genom proletarisering och urbanisering, där lönearbetare hopades i städerna och konkurrerandes om otillräckligt många jobb, höll lönerna nere. Samtidigt expanderade den finansiella sektorn inte minst genom att hugenotter från Antwerpen flyttade till Amsterdam och startade företag där; detta skapade nya förmögenheter, som dock inte kom massorna till del. (s 3) Men, påpekar McCants, vår kunskap har stora luckor. Informationen om förmögenheternas fördelning bygger i princip -- detta är väldigt slående i Soltow och van Zandens bok från 1998, som i hög grad bygger på fastighetsmaterial -- bara på två tillgångsklasser: fastigheter, och finansiella tillgångar. Lösöre såsom kläder, möbler etcetera fattas helt. För det andra så rör informationen oftast bara den ekonomiska eliten. Även om städer i Republiken ibland införde skatter på förmögenhet och/eller inkomst, så var 70-90 procent av befolkningen under gränsen för att få betala dessa skatter, och därför har vi ingen information om dem (s 3).
Enter McCants (2006) dataset på 912 bouppteckningar/förteckningar från barnhuset i Amsterdam 1740-1782. (Datasetet beskrivs på s 4-7.) McCants visar att samplet täcker fattiga personer och nästan fattiga personer. Hur kan då detta användas för att skatta ojämlikhet? Mycket av den tidigare forskningen om ekonomisk ojämlikhet i Nederländerna under perioden har de facto inte använt data om inkomster eller förmögenheter, utan om hyror och ojämlikhet i hyror som proxy för ekonomisk ojämlikhet! McCants kollar därför specifikt på hyresinformationen i sitt dataset och jämför hur fördelningen ser ut då jämfört med tidigare studier baserade på andra datakällor, mer centrerade till den övre halvan av fördelningen.
Referenser
Anne McCants (2006) After-Death Inventories as a Source for the Study of Material Culture, Economic Well-Being, and Household Formation among the Poor of Eighteenth-Century Amsterdam, Historical Methods: A Journal of Quantitative and Interdisciplinary History, 39:1, 10-23.
Anne McCants, "Inequality among the poor of eighteenth century Amsterdam", Explorations in Economic History 44(1), 2007.
Anne McCants (2006) After-Death Inventories as a Source for the Study of Material Culture, Economic Well-Being, and Household Formation among the Poor of Eighteenth-Century Amsterdam, Historical Methods: A Journal of Quantitative and Interdisciplinary History, 39:1, 10-23.
Anne McCants, "Inequality among the poor of eighteenth century Amsterdam", Explorations in Economic History 44(1), 2007.
Daniel Scott Smith, "Underregistration and Bias in Probate Records: An Analysis of Data from Eighteenth-Century Hingham, Massachusetts", The William and Mary Quarterly, Vol. 32, No. 1 (Jan., 1975).
