Statsvetarna
Giovanni Capoccia och
David Ziblatt lanserade 2010 en ”historisk vändning”
i demokratiseringsstudier. Denna historiska vändning reagerar på vad CZ kallar
den ”klassiska” traditionen om politiska regimers utveckling. CZ definierar
denna ”klassiska” tradition med tre drag: (1) fokus på långsiktiga nationella
tendenser snarare än kortsiktig fluktuation, (2) emfas på inhemska snarare än
internationella variabler, och (3) betoning på klassvariabler som regimskiftens
främsta bestämningsfaktorer. Enligt CZ missar denna klassiska tradition,
framför allt företrädd av Barrington Moore (1967) men även av efterträdare som
Luebbert (1991) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992), diffusion av
politiska regimer över gränser, andra strukturer än klass, och kontingenta val
som aktörer, framför allt partieliter, gör vid s.k. ”critical junctures”. På
det metodologiska planet kritiserar CZ den klassiska traditionen för att
felaktigt utgå från ”unit homogenity” (att olika stater funkar likadant), att
missa att ge mikro-klarlägganden för de kausala proicesser som anges på
makro-planet, och att ha ett problem med cirkulär kausalitet.
Jørgen Møller kritiserar i en mycket intressant artikel från
2013 CZ:s nya “historiska” approach. Møller menar att CZ med sitt fokus på
nästan obegränsade val som elitaktörer gör, missar strukturernas betydelse, och
att utfallen vad gäller regimer i Europa på 1900-talet i själva verket kan
förklaras utifrån strukturella variabler. Att fokusera på elitaktörers val i
specifika situationer gör, säger Møller, att man går miste om möjligheten till
systematiska jämförelser. Han
definierar ”strukturer” som “factors that are relatively stable and outside the
manipulative reach of (current) actors”, och ”contingent choices” som “choices
that are relatively unconstrained by such structures and therefore – if they
operate as important causes of regime change – tend to
produce
relatively random patterns of political outcomes” (s 695).
CZ tar
begreppet “critical junctures” från Collier och Collier (1991, Shaping the Political Arena: Critical
Junctures, the Labor Movement, and Regime Dynamics in Latin America), och
de förankrar sin approach i forskning om critical junctures och spårberoende
också av P Pierson, J Mahoney, P Hall, och Cappocia och Kelemen (2007, artikel
i World Politics). Om vi
accepterar att samhällens utveckling präglas av path dependency*, så blir en
metodologisk konsekvens att jämförande tvärsnittsanalyser av olika länder vid
en viss tidpunkt inte kan förklara utfall, eftersom sådana jämförelser missar
tidsdimensionen och den avgörande betydelsen av timing. (s 697) Därför måste man forska om ”historiska
orsaker”, eftersom ”some original ordering moment triggered particular
patterns, and the activity is continuously reproduced even though the original
event no longer occurs” (cit från Pierson 2000, “Increasing Returns”).
Om vi accepterar att “critical junctures” sätter igång
processer som sedan upprätthålls av spårberoende, så blir ”contingency” under
dessa critical junctures väldigt viktigt. Möller diskuterar definitionen av ”contingency” utifrån James Mahoneys
diskussion:
”To him, contingency entails that the breaking point is theoretically
unexplainable. As such the path dependent sequence must be a product of a
choice between two or more alternatives, which the received wisdom is unable to
explain. Thus contingency is a theoretical construct that is defined by the
fact that the crucial actions during the critical juncture cannot be accounted
for by antecedent causes. This does not equate with randomness as such, since
the actors’ choices may be elucidated with reference to, for example, rationality.
But it does entail that the actors’ choices during the critical juncture are
voluntary, that is, unconstrained by structural factors – or at least that even
if the structures still constrain the menu of possible choices they do not
allow us to venture qualified guesses about the particular outcome within this
set of choices; otherwise, we would at least be able to make structurally based
estimates about the probability of certain outcomes.” (s 698)
Det här tycker jag är oerhört intressant! Just frågan: hur
ska vi förstå mänskligt agerande som påverkar historien – i hur hög grad är
agerandet möjligt att förklara utifrån strukturer, och i hur hög grad handlar
det verkligen om fria och oförutsägbara val? Capoccia och Kelemens definition är dock vagare än Mahoneys; de
fokuserar på ‘structural fluidity and heightened contingency’ och ‘high
uncertainty and unpredictability’, och att i dessa faser ‘change is
substantially less constrained than it is during the phases of path dependence
that precede and follow them’. CZ följer Capoccia och Kelemens approach
till “contingency”, och Möller menar därför att de egentligen inte alls handlar
om “contingency” (total slumpmässighet eller oförutsägbarhet), utan bara att
strukturella faktorer ibland begränsar aktörers frihet mindre än vad som annars
är fallet. (s 699)
Hur ska man då identifiera vad som är en ”critical
juncture”, detta magiska ögonblick när allt står på spel? CZ menar att man kan
göra detta genom within-case analysis där man på något sätt identifierar strukturella
faktorer över tid, och hur de faller ifrån i betydelse vid något tillfälle.
Möller menar att CZ inte lyckas med någon sådan analys i sin teoretiska
introduktionsartikel, och att inte heller någon av de empiriska studierna i
specialnumret gör det. Istället, menar Möller, så tappar de bort strukturerna
och använder begreppet ”contingency” för att slippa förklara varför just
tidpunkt X är en kritisk tidpunkt (”critical juncture”). Han citerar Kitschelt (1993, “Comparative
Historical Research and Rational Choice Theory”) om att det blir ‘critical,
then, to identify cases where choice sets are highly constrained and contrast
them to situations in which constraints are more relaxed and ask if the elites’
cognitive maps, preferences, and strategies are different in the two instances’.
Ett forskningsråd som jag tycker låter väldigt vettigt! Möller säger
rakt ut att CZ och deras kollegor inte lever upp till detta, trots att
Cappoccia och Kelemen tidigare medgett att ett argument om handlingsfrihet
under en kritisk tidpunkt, kräver en jämförelse också med en annan kritisk
tidpunkt med andra strukturer, och att utfallet inte blir samma. (s 700) Möller
går på ett vältaligt sätt på krigsstigen mot CZ hela ambition att göra anspråk
på att ha en ny approach:
“this advice is not heeded in the contributions to the special issue and
neither does it figure prominently in Capoccia and Ziblatt’s discussion about
critical junctures and path dependency. This is probably because it removes the
theoretical edge of the Capoccia and Ziblatt research agenda. If systematically
observed, the difference between Capoccia and Ziblatt’s focus on intra-case
episodes and a focus on cross-case comparisons – such as those carried out by
most of the ‘classical’ tradition literature – becomes much less stark. Indeed,
the former strategy only
becomes meaningful in combination with the latter.”** (s 700)
Efter denna rejäla salva går Möller in på de empiriska
studier som ingår i CZ specialnummer. Zachary Elkins om konstitutioner i Europa
i det tidiga 1800-talet med särskilt fokus på Spanien 1812 och Portugal 1822.
Thomas Ertman om 1832 års rösträttsreform (Reform Act) i Storbritannien.
Stephen Hanson om skapandet av den Tredje Republiken i Frankrike i 1870-talets
början. Amel Ahmed om införandet av single-member district plurality-valsystem
i Storbritannien på 1880-talet och ett proportionellt valsystem i Belgien i
1890-talet; han hävdar gentemot en tidigare litteratur som säger att
proportionella system infördes för att försvaga hoten mot elitens makt, så
infördes både SMP- och PR-system av detta skäl. Kopstein och Wittenberg
analyserar varför Tjeckoslovakien förblev demokratiskt bortom en kritisk
tidpunkt 1925-26 medan Polen förföll till en auktoritär regim, och menar att detta
inte kan förklaras av Tjeckoslovakiens föregivet starkare bourgeoisie, istället
så menar de att etnisk splittring var viktigare. Nancy Bermeo analyserar
etablerandet av den Portugisiska republiken 1911 och demokratiseringen 1974.
Hon menar att de strukturella förhållandena 1911 enligt den ”klassiska” skolan
hade talat emot demokratisering, då ojämlikheten var hög och den ekonomiska
utvecklingen låg, men menar att det var konflikter om religion och kronan, inte
klass, som drev konflikten. Inte heller demokratiseringen 1974, säger hon, kan
förklaras med referens till klasskampen: alla aktörer, inklusive militären,
hade stöd från flera klasser. Att demokratiseringen 1974 blev varaktig, olikt
den 1911, berodde också på stöd från andra länder i Västeuropa, vilket saknades
1911. Kurt Weyland talar i sin artikel om när öppningar mot demokratisering
uppstår, och menar att de inte alls nödvändigtvis kommer från inhemska
konflikter såsom klassmotsättningar, utan att de snarare under 1800-talet kom
från internationella skakningar, som
t.ex. att avsättandet av franska kungar 1830 och 1848 skapade konstitutionella
chockvågor över hela Europa. (Hmm – detta låter ju inte direkt som något som är
oförenligt med en marxistisk approach.)
Möller presenterar tabellen ovan, som är från Bermeo. Han
påpekar att förutom Tjeckoslovakien så ligger alla länder där demokratin
överlever i norra och västra Europa, medan länderna där demokratin inte
överlever ligger i södra, centrala eller östra Europa. Kan ett så tydligt
geografiskt mönster verkligen uppstå ur en rad helt fria och oberoende beslut
av eliter, frågar Möller? (s 702) Nja, om eliternas val var helt fria och
slumpmässiga så borde ingen så tydlig geografisk uppdelning uppstå. Samma
problem, säger han, finns i de enskilda studierna i CZ specialnummer.
Ertman argumenterar i sin artikel att 1828 till 1835 var en
kritisk tidpunkt i Storbritanniens politiska utveckling, och att 1832 års Great
Reform Act satte landet på en ”path-dependent pattern” med tre viktiga drag:
(a) participatory national politics, (b) ett stabilt tvåpartisystem
strukturerat framför allt av religion, och (c) frön sådda till vidare
rösträttsutvidgningar under 1800- och 1900-talen (sic! Metafysik!?). Ertman
menar att konsekvenserna av 1832 också “safeguarded” den brittiska demokratin
från det fascistiska hotet under mellankrigstiden, eftersom (a)
tvåpartisystemet, där Labour ersatt Liberalerna på den radikala änden efter
WW1, var stabilt, och (b) existensen av ett demokratiskt högerparti förhindrade
etablerandet av ett odemokratiskt högeralternativ. Möllers motargument,
förklätt till en rad frågor, är elegant, avslöjande och så nästan elakt:
”The question we must immediately pose is this: What does a particular focus
in UK in the nineteenth century tell us in the absence of controlled
comparisons? How can we, with an N of 1, assess whether the outcome Ertman is
ultimately interested in, namely the interwar survival of British democracy,
was indeed caused by the path-dependent effects of contingent choices made a
century earlier?” (s 702)
Som kidsen säger: boom! Ertman gör tydligen därefter också
argumentet att det fanns två olika vägar till demokratisk överlevnad under
mellankrigstiden, en “consociational” väg med konfessionella partier, och en
väg baserat på konkurrens mellan två starka partier, där han bisarrt nog räknar
in inte bara Frankrike utan också Skandinavien – mot allt historiskt vetande –
tillsammans med Storbritannien! (s 703) Mot detta säger Möller att hur kan
eliter med fria val i dessa sex länder göra samma val? Fanns det inga
strukturella faktorer där bakom?
Möller menar att Bermeos analys av Portugal 1911 och 1975
har liknande problem. Hon menar att rationalistisk-ekonomiska teorier om
demokratisering som Boix och Acemoglu och Robinson (2006) inte kan förklara
Portugals utveckling. När Portugal 1975 blev demokratiskt var ojämlikheten
mycket hög även jämfört med Latinamerikanska länder, och ändå så föll
demokratin i länder som Chile och Argentina på 1970-talet, samtidigt som
Portugal gick det andra hållet. Möller menar dock att jämförelsen mellan
Portugal 1911 och 1975 inte är övertygande. 1911 befolkades landet i hög grad
av illiterata småbönder vars röster styrdes av godsägare; strukturella
faktorer, säger Möller, kan förklara varför demokratin föll 1911 men inte 1975.
Han menar också att en rad länder i Sydeuropa och Latinamerika demokratiserades
på 1970-80-talen; kan verkligen individuella val förklara detta temporala
mönster?
Till slut diskuterar Möller Hansons analys av skapandet av
den franska Tredje republiken. Utifrån strukturella faktorer, säger Hanson, så
skulle vi förvänta oss ett skapande av en monarki med en begränsad roll för
politiska partier, av den typ som etablerades i Tyskland på andra sidan Rhen.
Så sett är Frankrike 1870-71 ett least likely case för ett demokratiskt
genombrott. Ändå så etablerades ett system med hög grad av politisk konkurrens,
mellan partier. 1870-71 var enligt Hanson en kritisk tidpunkt, där aktörer var
relativt obehindrade av strukturer och gjorde val som ”låstes in” i ett
stigberoende mönster baserat på ‘a particular definition of French national
identity’. Hanson betonar betydelsen av ideologi som vägledande för ens
agerande i osäkra situationer. Men på ett ställe finner han sig tvungen att
föra in en strukturell faktor, och då hugger Möller som en orm och citerar: ‘on
one level, of course, it is important to concede that Gambetta’s success
depended on some prior degree of socioeconomic modernization in France’ (cit s
704). Med detta, säger Möller, har Hanson introducerat ett ”scope condition” –
ett klargörande av gränserna runt området där hans argument är giltigt – för
sitt mer voluntaristiska argument. ”Only on this basis does the critical
juncture become possible.”, säger Möller (s 704). För att dra slutsatser om
huruvida (relativ) demokratisering var ett oväntat utfall i Frankrike 1870-71,
så hade Hanson behövt inkludera fler länder, säger Möller.
Möller lägger fram ett försvar för det fokus på ”sweeping
trajectories” som Barrington Moore förkroppsligar. Skillnaden mellan Västeuropa
och Österuropa, som syns i tabellen ovan, är så uppenbar att den måste förklaras,
och det har Tilly (1990), Anderson (1974) med flera ”klassiker” gjort på olika
sätt baserat på strukturer. Det är uppenbart, menar Möller, att en förklaring
baserad på strukturella skillnader mellan Öst och Väst har ett övertag gentemot
en aktörscentrerad contingency-angrepssätt för att förklara mönstren i
demokratisering i 1800- och 1900-talens Europa. (s 707) CZ menar att
samhällsvetare i högre grad bör närma sig historikers ”long-standing emphasis
on contingency, accident, and process” (cit 707). Det var just mot detta,
kontrar Möller, som 1970- och 80-talens historiska sociologer gjorde revolt. De
såg, menar Möller, att historikers föredragna förklaringar om agens och slump
inte kunde förklara europeiska länders olika utveckling, att, som Marc Bloch
sa, lokala orsaker inte kan förklara generella utfall. Möller:
”The consequence of this criticism is that – at least regarding the
treatment of critical junctures and path dependency – Capoccia and Ziblatt do
not succeed in sketching a research agenda that is genuinely comparative and,
on that basis, are unable to develop systematic cross-case generalizations.
This is of course quite a devastating criticism considering that one of the
major aims of the intervention is to create just such a comparative framework.
To avoid any confusion about this main issue, my argument is that without an
understanding of macro-level structures, it will be virtually impossible to
account systematically for, first, the emergence of critical junctures and,
second, the consequences of actors’ choices during these junctures. This can be
understood as a call for a theoretical and methodological approach which
combines macro and micro. As such, this article contributes to the current
prominent debate about ‘mixed methods’. But, where I differ from Capoccia and
Ziblatt is by arguing that combining the two levels to understand critical
junctures necessitates cross-case comparisons.” (s 708)
Möller menar att CZ föredragna fokus på variation över tid
inom ett land är bra framför allt för att frilägga kausala mekanismer, men att
den måste kompletteras med ett jämförande perspektiv. Om man lämnar det komparativa, så lämnar man
den approach som stora forskare som Weber, Hintze och Bloch förespråkade, och
tappar bort möjligheten att besvara ”Stora Frågor”, avslutar Möller.
Noter
* Mahoneys definition säger att p.d. ska förstås som
‘historical sequences in which contingent events set into motion institutional patterns or event chains that
have deterministic properties’.
Capoccia och
Kelemens definition av “critical junctures” är: ‘relatively short periods of
time during which there is a substantially heightened probability that agents’
choices will affect the outcome of interest’. (s. 698)
** Möller
utvecklar argumentet vidare, i vad som i princip blir hans argument för en
metodologisk väg framåt: “Only by comparing (holding constant or allowing to
vary) the antecedent structural constraints, the choices during the critical junctures,
and the subsequent process of path dependency is it possible to generalize the
identified causal mechanisms, insofar as any have been identified. However, the
more disturbing question is whether it is possible to square the circle. The
combined strategy outlined would imply that cross-case similarities can be
produced by the contingent choices of actors in multiple individual cases. This
is the same as saying that the choice sets must have been very severely
constrained, which fits poorly with the very notion of contingency and the
randomness it entails. Thus we have returned to Bloch’s challenge to his
contemporary colleagues: that behind such general developments must lay causal
drivers which create patterned outcomes. Each instance of the general
phenomenon cannot have been a product of contingent choices.” (s 700f)
Referens
Jørgen
Møller (2013) When one might not see the wood for the trees: the ‘historical
turn’ in democratization studies, critical junctures, and cross-case
comparisons, Democratization, 20:4,
693-715.
