Konsistenta mått på förmögenhetsfördelning i USA 1774 och 1860

Det är väldigt slående hur beroende den US-amerikanska forskningen om historisk förmögenhetsfördelning fortfarande är av Alice Hanson Jones bouppteckningsstudie från 1970-talet. Hanson Jones samlade för år 1774 in 919 bouppteckningar från en rad platser i de dåvarande 13 kolonierna, och gjorde utifrån dessa en beräkning av den nationella förmögenhetsspridningen. Därefter är nästa datapunkt Lee Soltows ifrågasatta för 1798, och sedan kommer folkräkningarna 1850, 1860 och 1870. Det är nästan otroligt att ingen mer studie har gjorts som helt enkelt har samlat in fler bouppteckningar för till exempel 1810, 1830 eller 1850, för att ge nytt ljus i frågan. Med tanke på hur mycket enklare det är att göra beräkningar idag med dagens datorer, och med tanke på att Hanson Jones med efterföljare ändå visat hur användbara bouppteckningarna är. Istället handlar diskussionen i hög grad om olika korrigeringar man ska göra till Hanson Jones data. Det började med Williamson och Linderts syntes American Inequality år 1980, och Shammas (1993) följde upp med (viktiga) revideringar. Martin Shanahan och Margaret Corell kom år 2000 med ännu ett bidrag till denna diskussion.

Williamson och Lindert hävdade att ojämlikheten ökade från 1774 till 1860. Soltow menade däremot, utifrån en fastighetsskatt 1798, att det sena 1700-talets ojämlikhet underskattas med Hanson Jones siffror, och att inte mycket förändring skedde från 1774 till 1860.

Shanahan och Corell pekar på att datat vi har för 1774 -- Hanson Jones bouppteckningar -- och datat för 1860 -- från folkräkningen -- är väldigt olika i karaktär. De vill undersöka hur mycket detta faktum påverkar en jämförelse av ojämlikhet 1774 och 1860. De förändrar därför samplet från 1860 så att det blir mer som det från 1774, genom att slänga bort en del information (s 32f).

Referens

Martin Shanahan och Margaret Corell (2000) "How much more unequal? Consistent estimates of the distribution of wealth in the United States between 1774 and 1860", Journal of Income Distribution.

Förmögenhetsspridning i USA 1774-1860

Hur har förmögenhetsojämlikheten utvecklats i USA sedan den koloniala perioden? Det är frågan som Carole Shammas ställer i sin artikel från 1993 "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States". Hennes utgångspunkt är i mångt och mycket Williamson och Linderts klassiska bok från 1980, American Inequality. Williamson och Lindert hävdar att förmögenhetsojämlikheten bland fria män var låg 1774 och att den steg kraftigt under industrialiseringen under 1800-talet. Ojämlikheten var därför rekordhög decennierna runt sekelskiftet 1900. De menar att det var industrialismens logik (Kuznetskurvan) som styrde detta, inte politik.

Shammas går i polemik med denna tolkning. Hon pekar på det absurda i att beräkna ojämlikhet för en slavekonomi bara för fria män. Detta knep gör förstås att Williamson och Linderts ojämlikhetsberäkning för USA 1774 blir onaturligt låg. 1860 har USA haft stor invandring av fria arbetare från Europa -- inte indentured servants som man tidigare brukade -- vilket gör att populationen "fria arbetare" växer, och det ser ut som att förmögenhetsspridningen ökar, om vi bara tittar på fria män. Det är tre slags personer som Shammas vill räkna in också i beräkningen för 1774. (1) slavar. (2) indentured servants. (3) gifta kvinnor, som saknade äganderätt.

Shammas menar också att Williamson och Linderts beräkning för 1962, som verkar visa ingen förändring sedan 1870, är felaktig. W och L har räknat in varaktiga konsumtionsvaror (consumer durables), som är mer jämnt fördelade i befolkningen än vad andra typer av förmögenhet är, men har inte korrigerat för underrapporteringen av de rikas förmögenheter (s 417f). Vidare så har Soltow kritiserat datapunkten för 1774, som bygger helt på Alice Hanson Jones arbete med 919 bouppteckningar. Soltow har studerat år 1798 och finner mycket högre ojämlikhet då än vad Hanson Jones gör 1774. Han menar dock att det inte beror på en faktisk ökning 1774-1798 utan på en underrepresentation av de rika i samplet för år 1774: mer specifikt underrepresentation av engelska ämbetsmän.

Shammas diskuterar också utförligt skillnaden mellan att mäta förmögenhetsojämlikhet på hushålls- kontra på individ-nivå. Många forskare har mätt på hushållsnivå, med argumentet att hushållet delar på sina resurser, och att alla däri får ta del av hushållets resurser. Shammas ser dock mer kritiskt på fördelningen av makt och resurser inom hushåll och menar att hushållsmåttet missar inte minst skillnader mellan kvinnor och män. Hon har ett väldigt intresant substantiellt argument om skillnaden mellan förmögenhetsspridnign och inkomstspridning:

"wealth distribution-is correlated with income distribution but differs from it in important ways. Wealth distribution, in contrast to income, is best used as an indicator of who does and does not have economic power in society rather than as a measure of material well-being or the standard of living enjoyed by the general population." (s 415)

Hon räknar därför om beräkningarna för 1774, 1870 och 1953 till individnivå. Toppercentilen 1774 äger då 28 procent av totala förmögenheten och toppdecilen 63 procent, 1870 har detta ökat till 37 och 70 procent, och till 1953 minskar det igen till 25 och 40 procent. (s 424) Med andra ord ser 1774 och 1870 mer ojämlika ut med individmått än med hushållsmått, medan det motsatta är sant för 1950-60-talen. Det är framför allt kvinnors förbättrade ställning från 1870 till 1953 som ger denna skillnad.

I slutsatserna skriver Shammas:

"Belief in a preindustrial period of equality in America rests largely on an accounting that ignores the wealth of colonial officials, British residents, and the legal institutions of coverture, indentured servitude, and slavery. When these elements are taken into account, the wealth of the adult population is more concentrated in the top quintile of the population in colonial times than in the nineteenth and twentieth centuries. The top quintile held 95 percent of the wealth, while the other 80 percent of the population held only 5 percent." (s 427)

Industrialiseringen hade mindre effekt än man brukar säga, säger hon med en rätt tydlig passning till Williamson och Lindert. Toppercentilens andel ökade kanske, men på bekostnad av andra rika, så toppkvintilen ökade inte. Vidare så menar Shammas också att L och W och liknande forskare har fel om att politiken inte gjort någon skillnad -- hon menar att politiska reformer visst utjämnat förmögenhetsfördelningen på 1900-talet, även om de knappast rubbat toppercentiens andel (s 429).

Referens

Carole Shammas (1993) "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States", American Historical Review.