Sverige hade extremt begränsad rösträtt i 1900-talets början.
Statsvetaren Johan Karlsson Schaffer kallade i ett papper för sex år sedan Sveriges demokratisering för "den glömda revolutionen". (Jag bloggade om pappret 2012; se också Karlssons bloggposter här, här, här, här.) Han påpekade, helt korrekt, att medan det är en gängse bild att Sverige demokratiserades långsamt och gradvis, så var Sverige runt 1900-1910 i själva verket ett av de länder i Västeuropa med kraftigast begränsningar av rösträtten, och dessutom hade vi ett bisarrt ojämlikt kommunvalssystem där ens röstantal, om man tjänade tillräckligt mycket, var proportionerligt till ens inkomst (upp till en viss gräns), och aktiebolag dessutom hade rösträtt. Som exempel på bilden av en gradvis demokratisering åberopar han prominenta forskare som Tim Tilton, Knudsen och Rothstein, och Stein Rokkan. Det enda undantaget verkar vara Dankwart Rustow i en föga uppmärksammad (10 citeringar på Google Scholar) artikel i Scandinavian Political Studies från 1971.
Vad innehåller då Rustows artikel?
- Han har en väldigt seg och icke-informativt argument om att det fanns ett oligarkiskt "konsensus" 1860-1890, att detta "konsensus" utmanades 1890-1920 och att det sedan förbyttes i ett annat "konsensus" efter 1930. Han pekar på första kammarens herrar såväl som andra kammarens bönder som "konsensus" bärare 1860-90, men det duger inte, menar jag. Både för att det fanns några i riksdagen som utmanade konsensus : Rustow pekar på Adolf Hedin och två andra liberaler; utifrån t ex Jan Christensens avhandling och Mellquists avhandling hade man också kunnat peka på bondepolitiker här. Dessutom tycker jag att "konsensus" är ett missvisande begrepp för den härskande klassens ideologi i ett samhälle där 90 procent av befolkningen helt enkelt inte alls tillfrågades om vad de tyckte om styret.
- Han pekar på att Sverige industrialiserade snabbt 1870-1900, och att BNP växte fort
- Med växande inkomster ökade också andelen av befolkningen som hade rösträtt, eftersom det fanns ett inkomstkrav för rösträtt
- "The major question in explaining a peaceful transition to democracy still remains: What can persuade the elite of an ancien regime to abdicate its position of power peacefully? The Swedish experience suggests two major factors. The first is a systematic attack on the old system by well-organized forces - the attack including at least implied threats of violence. The other are a number of considerations of prudence that weaken the old elite's will to resist."(s 21) Högern gav upp sitt motstånd mot allmän rösträtt när de insåg att dess införande var oundvikligt.
- Teoretiskt sett såväl som i de historiska detaljerna är Rustows artikel ointressant. Men hans huvudpoäng är viktig: "as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid." (s 12)
Referens
Dankwart Rustow, "Sweden's Transition to Democracy: Some Notes toward a Genetic Theory", Scandinavian Political Studies, 1971
