"In a democratic society like that of the United States, fortunes are scanty [since]
the equality of conditions that gives some resources to all the members of the
community ... also prevent any of them from having resources of great extent."
Alexis de Tocqueville, Democracy in America (1835, 1840)
I ett anförande vid årskonferensen med American Historical Association 1970 gick historikern Edward Pessen, professor vid City University of New York, till angrepp på vad han kallade "den egalitära myten" om USA:s tidiga historia,
"the era of the common man".
Pessen utgår från Alexis de Tocquevilles oerhört inflytelserika reseskildringar från USA på 1820-talet, och den franske aristokratens perspektiv på USA som ett samhälle dominerat av "the middling sort", med få riktigt fattiga och få riktigt rika. Utöver detta så menade de Tocqueville också att den sociala mobiliteten var rejäl i USA; sammantaget kallar Pessen denna analys för "the egalitarian thesis". Pessen refererar en stor mängd forskning från 1950-60-talen som skriver under på denna "egalitarismens tes", men återger också några som uttryckt motsatt åsikt: Bestor (1960), Pessen (1967), Wade (1969), James (1968) med flera. Pessen menar dock att dessa avvikande studier bara kollat på en viss del av den egalitära tesen, bara studerat ett par lokaliteter, och/eller varit impressionistiska i sin metodologi. Han anger ett par undantag till den impressionistiska metodologin i form av nyare kvantitativa studier: SM Blumins (1968) avhandling om Philadelphia 1820-1860, Alexandra McCoys (1965) avhandling om Wayne County i Michigan 1844 till 1860, och två konferenspapers från 1971, Doherty om New England och Katz om staden Hamilton i Ontario.
Pessen diskuterar hur svårt det är att veta hur rika eller fattiga folk egentligen var i USA under 1800-talets första hälft. Bouppteckningar dömer han ut lite väl snabbt, då han menar att de är "certain to be incomplete as a clue to the wealth owned by a large group of persons" (s 994); jag antar att han anspelar på underrepresentationen av fattiga, ett problem som dock går att fixa. Han är mer entusiastisk för listor över de rikaste individerna, som han också använt själv i en artikel 1970 om de rikaste individerna i New York City på 1830-40-talen. Denna entusiasm är förstås ironisk i det att dessa listor har än mindre än bouppteckningarna att säga om de fattigare grupperna i samhället. Istället hamnar fokus mer på berömdheter som John Jacob Astor, en av USA:s rikaste män på 1840-talet. Han fokuserar på nordöstra städer som Philadelphia och New York och menar att det där fanns en relativt stor mängd förmögna familjer, förmögna på kommers, försäkringar m m (s 999f). Däremot menar han att de allra rikaste personerna i Europa var snäppet över: Nathan Mayer Rothschild, Europas rikaste man, ägde vid sin död 1836 motsvarande ca 25 miljoner US-dollar., vilket kan jämföras med Pessens skattning av Astor år 1845 till ungefär 15 miljoner (s 1001, 998). De allra rikaste amerikanerna var inte så långt efter de rikaste européerna ändå, säger Pessen (s 1004). Han kollar på de rikas sociala ursprung i Boston, Philadelphia, New York och Brooklyn (som då var en annan stad), för att se om de Tocquevilles tes om stor social rörlighet stämmer. Han menar att de flesta i den urbana ekonomiska eliten var födda i välbärgade familjer: bara 2 procent födeds fattiga och ungefär 6 procent i "middling" familjer (s 1012). Tyvärr är hans metodologi väldigt impressionistisk här -- vilket kanske beror på artikelns ursprung som föredrag -- och det är t ex inte tydligt hur han klassificerat familjer som poor, middling etc. Data gäller ett par hundra personer i de fra städerna. Pessen menar att "the age of egalitarianism appears to have been an age of increasing social rigidity", att den sociala rörligheten snarare var högre på 1600-1700-talen. Detta har han förstås inga egna data på, men han hänvisar till Donald Warner Kochs (1969) studie av Salem, Massachussetts på 1600t-alet och till Jackson Mains
Social Structure of Revolutionary America (1965). Main menar t ex att en tredjedel av de 60 rikaste personerna i Boston 1771 hade börjat med två tomma händer.
Den avslutande sektionen i Pessens artikel handlar om förmögenhetsfördelningen. I Chester County, Pennsylvania, ägde den rikaste decilen i befolkningen lite mindre än en fjärdedel av förmögenheterna 1693; hundra år senare hade de 38 procent. I Salem ägde de rikaste 5 procenten ungefär 20 procent av förmögenheterna ca 1650 men ungefär hälften år 1681. Också i Boston och Philadelphia ökade ojämlikheten under 1700-talet, säger han, med referens till Alice Hanson Jones om Philadelphia, Main, DW Koch, Lemon och Nash (1968) om Chester County, och James Henretta (1965) om Boston.
I slutsatsdelen börjar Pessen med att argumentera at "the few at teh top got a share of society's material things taht was disproportionate at teh start and became more so at the era's end." (s 1028) Jag tycker dock att hans implicita jämförelse är lite konstig här: jämför han med ett tänkt eller till och med förväntat tillstånd av perfekt jämlikhet?? Med tanke på historien ser ut så är ju det en väldigt osannolik hypotes. För
så stor ser ju inte ojämlikheten ut som han visar på. För det andra så kollar han bara på städer och med tanke på
Kuznets (1955) enormt inflytelserika argument att städer på 1800-talet och i allmänhet är ojämlikare än landsbygden, och att USA i huvudsak var ett ruralt land på 1830-40-talen, så blir det konstigt att dra slutsatser om landet som helhet bara utifrån data från New York, Boston och Philadelphia, med några få utblickar till Salem och ett par andra ställen. Till slut menar han dock att nyare kvnatitaiva studier visar att fördelningen var ojämlik också i jordbruksområden, i Baltimore, i New Orleans och St Louis, om än inte lika ojämlikt som i Nordost (s 1030).
1978 kommer i Social Science History ett angrepp på Pessens tolkning, framlagd i artikeln från 1971 såväl som boken
Riches, Classes and Power before the Civil War (1973), från nationalekonomen
Robert E Gallman, då verksam vid University of North Carolina - Chapel Hill. Redan i inledningen radar Gallman upp skälen till att inte acceptera att Pessen skulle ha levererat ett "death blow" till egalitarismtesen. (1) han kollar bara på städer i nordost. (2) han kollar bara på de väldigt rika, och bortser från de övriga grupperna och rörlighet mellan dem. (3) hans test för rörlighet omfattar bara en kort tidsperiod, och hans tolkningar av dem kan ifrågasättas. (4) "he does not deal adequately with the relativistic nature of the egalitarian hypothesis". (5) han ser inte på bestämningsfaktoreran bakom förmögenhet och mobilitet. Gallmans debattartikel kollar bara på punkterna (4) och (5).
Han börjar med punkt (4). Givetvis var ojämlikheten hög i USA på 1840-talet, med tanke på att en betydande minoritet av befolkningen var slavar, och att kvinnorna diskriminerades. Gallman med medförfattare har uppskattat att de rikaste 30 procenten av hushållen ägde 95 procent av förmögenhetena. Men vad ska man jämföra med? Europas länder var också ojämlika i förmögenhetsfördelningen vid denna tid. Och en betydande del av ojämlikheten, säger Gallman, beror på livscykeln: äldre har mer förmögenhet än yngre (s 195-199). Om man kontrollerade för ålder så skulle USA:s ojämlikhet på 1830-40-talen inte vara högre idag och lägre än Storbritannien på den tiden, säger Gallman.
Vad gäller rörligheten så menar Gallman att nationalförmögenheten växte med 6.6 procent om året från 1840 till 1860. De familjer som började med stor förmögenhet år 1840 skulle alltså ha behövt investeringar som avkastade 6.6 procent eller mer per år för att få behålla sin andel av nationalförmögenheten till år 1860 -- osannolikt, säger Gallman (s 200). Jämfört med Storbritannien/Europa, menar Gallman, så växte nya förmögenheter särskilt fort i USA, och gamla förmögenheter relativiserades särskilt fort.
Pessen bemöter året efter, 1979, i samma tidskrift Gallmans kritik. Bemötandet börjar med hur Pessen har karaktäriserat de rika i Jacksons USA: som arvtagare eller inte, och vad för typ av yrken och aktiviteter de sysslat med. Pessen menar också att han inte hävdat att han förstört "the egalitarian myth": han har bara sagt att begreppen om "Era of the Common Man" och "Age of Egalitarianism" inte borde användas, eftersom vi inte har något statistiskt underlag för att säga att det är rättvisande begrepp (211f). Vad gäller Gallmans kritik om ålder som en avgörande bestämningsfaktor för förmögenheter, så säger Pessen att han visst problematiserat detta, om än inte kontrollerat för det med en ekonometrisk modell: det behövs inte, menar Pessen som är mer historiker än nationalekonom (s 213). Mest utrymme i den 20 sidor långa artikeln ägnar Pessen åt frågorna (1) huruvida man kan säga att USA:s förmögenhetsfördelning var mer jämlik än Storbritanniens, och hur detta påverkas av åldersstrukturen i USA, och (2) hur många av de rika i USA som var "new men of wealth". På fråga 1 så håller Pessen helt enkelt inte med om att Gallman och Solows justeringar för ålder är rimliga. På fråga 2 så avfärdar Pessen Gallmans antagande att de privata förmögenheterna växte med 6.6 procent om året i USA, och menar dessutom att den snabba befolkningstillväxten måste beaktas i så fall. I New York City, visar Pessen, växte förmögenheterna inte alls så snabbt 1840-60, och när han och hans medarbetare har kollat på de rika i Newport, Rhode Island, NYC och andra ställen så har de flesta av dem faktiskt kommit från mer eller mindre förmögna familjer: mer direkt bevis för frågan än Gallmans 6.6 procent tillväxttakt (s 219-222). Han menar att de senaste 15 årens forskning (alltså från mitten av 60-talet) har motbevisat "the egalitarian myth" på flera ställen: studier från Kingston NY, småstäder i Massachusetts, Stonington CT och av irländska och tyska invandrare i Milwaukee visar föga social rörlighet på 1840-50-talen (s 223). Pessen avslutar sin artikel med att säga att det fortfarande är väldigt mycket vi inte vet om ojämlikhet och social rörlighet i USA före inbördeskriget, men att bevisen just nu (1979) lutar åt att det var ett starkt ojämlikt samhälle.
Två år senare svarar Gallman på Pessens svar. Han håller fast vid alla sina poänger från 1978. Han upprepar att USA hade en ung befolkning och därför högre förmögenhetsojämlikhet, och att USA antagligen var mindre ojämlikt än Europa/Storbritannien. Han kritiserar Pessen för dennes avfärdande hållning till ekonometri och modeller. Han hänvisar till James Davies (1980) undersökning av betydelsen av ålder för förmögenhetsfördelningen i Kanada år 1970. Gallman säger uppgivet att han inte vet hur kan kan övertyga Pessen eftersom denne verkar avfärda alla argument som baseras på simuleringsmodeller, men säger att Davies modell bygger på faktiska data från 1970, och att Soltow gjort ett motsvarande argument utifrån regressionsanalyser med faktiska data, där ålder är med och bestämmer förmögenhet. (s 229) Också Atack och Batemans kommande papper om förmögenheterna i USA år 1860 visar att ålder förklarar 2/3 (!) av variationer i förmögenhet. Vad gäller den sociala rörligheten menar Gallman att det är orimligt att tro att Tocqueville skulle ha trott att
alla rika i USA hade börjat med två tomma händer. Rikas barn har fördelar så givetvis kommer en del av de rika ha växt upp i rika familjer. Frågan är hur stor del, säger Gallman (s 231).
Atack och
Batemans artikel, som Gallman refererade, publicerades i
Review of Economics and Statistics 1981. De menar att den mesta av forskningen om ojämlikhet i USA före inbördeskriget fokuserat på de två regioner där vi kan förvänta oss att ojämlikheten var som störst: slavägande Södern, och storstäderna. Här fokuserar de istället på den region där vi förväntar oss minst ojämlikhet: rurala Nord. När denna region studerats tidigare, av Main (1976) och Newell (1977), har det handlat om små områden. Tabellen sammanfattar vad vi vet år 1860:
Totalt så ägde den rikaste procenten i rurala Nord 1860 12 procent av förmögenheterna: i USA sedan 1920-talet har nivån varit dubbelt så hög, säger Atack och Bateman. De rurala områdena 1860 var mycket jämlikare än de städer för vilka vi var data. I Maryland är ojämlikheten högst: nästan lika hög som Gallmans skattning för Baltimore. De går vidare med att kartlägga personliga karaktäristika för den rikaste procenten och den fattigaste procenten.
Det finns, förstås, ett tydligt åldersmönster: de fattigaste har en medianålder bara på 29 år, medan de rikaste i median är 50 år gamla. De fattigaste är i högre grad icke-vita, i högre grad kvinnor, i högre grad illiterata, och i högre grad invandrade. Atack och Bateman väljer att korrigera för ålder, med Morton Paglins (1975) metod: de räknat ut Paglin-Gini (s 126). Därefter kör de regressioner på förmögenhet där denna förklaras av ålder, etnicitet, kön, ifall man är läskunnig, och yrkesstatus. Artikeln är oerhört kort, 7 sidor, och de har inga särskilt avancerade slutsatser.
Parallellt med debatten mellan Pessen och Gallman publicerade Williamson och
Lindert 1980 en rejäl, 87-sidig översikt över förmögenhetsojämlikhet i USA historiskt. I mycket kortfattad sammanfattning så menar de att fördelningen var jämnare i koloniala staterna än efter 1776, och att ojämlikheten ökade rejält under 1800-talets första halva, och efter inbördeskriget. Däremot föll ojämlikheten under inbördeskriget (i Södern), under första världskriget och från slutet av 1920-talet till 1950-talet. Variationerna över tid förklaras inte av befolkningens åldersstruktur eller av invandring.*
Besökare till USA efter 1776, bland dem de Tocqueville, hävdade att USA var ett mer jämlikt samhälle än de europeiska länderna. De har fått stöd från en del samtida socialhistoriker, som Kulikoff (1971) som jämförde städer i USA och Storbritannien på 1600-1700-talen. Folk är faktiskt ense, säger W och L, om att USA var mindre ojämlikt än Storbritannien. Däremot är man oense om trender; det finns tre skolor. Den första, företrädd av Jackson Turner Main (1965), hävdar att de engelska kolonisatörerna exporterade en engelsk, ojämlik modell till kolonierna, men att denna föll från i möte med det öppna gränslandet (frontier), så att ojämlikheten minskade kraftigt. Den andra säger att existensen av the frontier gjorde att jämlikhet var möjligt från första början, men att appropriering av jorden och resurserna gjorde att ojämlikheten började öka.
Kenneth Lockridge (1970, 1972) företräder denna "revisionistiska" skola. Andra revisionister fokusera på städerna: Bridenaugh (1955), Main (1965, 1971), Henretta (1965), Kulikof (1971), Nash (1976). De hävdar att städer som Boston och New York var de viktigaste platserna i USA, men W och L kritiserar dem för att inte beakta att städerna var en liten och minskande del av befolkningen. Den tredje tesen är den som W och L ansluter sig till: låg och relativt konstant ojämlikhet. De menar att trenderna varierade mycket per region och sektor -- t ex så växte ojämlikheten snabbt i en del städer -- men att som helhet så stod ojämlikheten rätt stilla.
Vad gäller data så är bouppteckningar källan för den tidiga perioden. Forskarna som bygger på BoU:s -- Jackson T Main (1971), Gloria Main (1976), Gary Nash (1976), Alice Jones (1970, 1971, 1972, 1977) -- gör åldersjusteringar för faktumet att de boupptecknade är orepresentativt gamla; de använder en estate multiplier method (Mendershausen 1956, Lampman 1962). De flesta av dem korrigerar också för underrepresentation av de fattiga (s 16). Ett annat svårt problem är att kolonierna förutom New England inte hade med jord och fastigheter i bouppteckningarna. De riktar stark kritik mot Henrettas (1965) skattedata för Boston på 1600-1700-talen, som de menar undervärderar en del tillgångar och saknar en hel del andra; där tror de mer på Gloria Main och Gary Nashs studier baserade på bouppteckningar.
De visar i diagram data för ca 1660-1770 för rurala Massachusetts, Maryland, Chester County PA och Philadelphia. Den lägsta ojämlikheten är i Suffolk MA, där toppdecilen äger 30-40 procent av förmögenheterna, utan någon större trend. Philadelphia visar den kraftigaste ökningen. Williamson och Linderts slutsats är att det inte finns mycket trend per plats efter 1700 (s 24), och att det dessutom är viktigt att vara försiktig med "fallacy of composition" (s 24-29). De påpekar t ex att Boston, som spelat stor roll i forskningen, bara stod för 5 procent av befolkningen i New England: alltså ska vi inte dra slutsatser om ojämlikheten i New England utifrån vad som händer i Boston, som inte är representativt. Inte heller ska man dra slutsatser om utvecklingen i Middle Colonies bara utifrån data för Philadelphia (s 29-31). Angående Boston och Philadelphia kommenterar de också att där spelar åldersfördelning (många unga människor) och immigration (många invandrare utan förmögenhet, som invandrat just därför) en roll i att trycka upp förmögenhetsojämlikheten. (s 36)
Därefter övergår Lindert och Williamson till att diskutera skattningar av ojämlikheten för hela landet. Alice Hanson Jones har gjort en för 1774 baserat på
bouppteckningsdata, med en korrigering för åldersbias med estate multiplier-metoden. Och Lee Soltow har gjort skattningar för 1860 och 1870 utifrån folkräkningsdata. Enligt dess data så stod 1774 toppercentilen för 13 procent av förmögenheterna, och toppdecilen för lite mindre än hälften. Till 1860 hade ojämlikheten ökat, till 29/73 procent. Bland fria vuxna män ökar Gini-koefficienten från 0.63 till 0.83. Stämmer det då att ojämlikheten faktiskt ökade så mycket? Jackson T Main (1971) och Edward Pessen (1973) skulle hålla med, medan Lee Soltow (1971, 1973) har hävdat att ojämlikheten inte ökade på 1800-talet. W och L riktar misstankarna först mot Hanson Jones data, med tanke på att det bara är baserat på 919 bouppteckningar och att de utanför New England saknar värde för fastigheter. Det allra största problemet, säger W och L, är att de fattigare var underrepresenterade i bouppteckningarna. Hanson Jones gör skattningar med ett par olika justeringar för detta faktum, men det är svårt (s 40-41). De menar också att Soltows skattning för 1860 kan förstöras av ett folk gav slappa svar på hur mycket förmögenhet de hade, såväl som av demografiska frågor.
De har inte fått tillgång till Soltows nationella samples för 1860 och 1870, och utforskar därför effekter av ålder, invandring och urbanisering baserat på Soltows Wisconsin-sample.
Det är svårt att utläsa mer detaljerat förändringar i ojämlikheten på 1800-talet. Gallman (1969) menar att ojämlikhetan ökade i mitten av 1800-talet, medan Soltow menar att den stod stilla. Utöver dessa två studierna är de som finns för mitten av 1800-talet lokala studier, såsom Wright (1970) om den slavägande Södern, och en rad serier om Nord. "While no rih empirical feast can be prepared from such scraps, the appetizer should certainly stimulate further interest in early-nineteenth century archives." (s 56)
Därefter går de över från att diskutera perioden från 1860 till att vi har moderna skattedata, från 1912-13 och framåt.
Robert E. Gallman (1978) "Professor Pessen on the 'Egalitarian Myth'", Social Science History.
Edward Pessen (1971) "The Egalitarian Myth and the American Social Reality: Wealth, Mobility, and Equality in the 'Era of the Common Man'", American Historical Review.
Edward Pessen (1982) "The Beleaguered Myth of Antebellum Egalitarianism: Cliometrics and Surmise to the Rescue", Social Science History.
Jeffrey Williamson och Peter Lindert (1980) "Long-term trends in American wealth inequality", i James D. Smith (red.) Modelling the distribution and intergenerational transmission of wealth (University of Chicago Press).
